Redan söndag, usch så fort det går, men det lär ju vara ett tecken på att man har roligt, så på så sätt är det väl bra.

Igår gjorde jag en investering i mig själv i form av en ny sånglektion, så nu har jag fått två hittills i mitt 50åriga liv. Det är både roligt och svårt på samma gång. Åtminstone är det så för mig att jag har väldigt dålig koll på vad jag egentligen har för mig när jag sjunger. Hittills har det nog mest varit slumpen som avgör var jag andas och sånt. Men man måste lära sig att planera sin sång, vara mera medveten och framför allt öva mycket, mycket mera. Och så finns det en hel massa knep som kan hjälpa till att få slutresultatet lite bättre. Och olika knep passar för olika personer, beroende på vilka problemområden man har. Det är ju där pedagogen kommer in, proffshjälpen som kan allt det där. Nu har jag inte tänkt mig en framtida karriär som sångare precis, därtill är mina röstresurser allt för skrala, men jag tycker det är roligt att ge mig själv en liten utmaning och de här kunskaperna kan jag säkert ha nytta av i andra sammanhang också. I alla fall blir det mycket skratt under lektionerna och ett gott skratt förlänger livet, så bara det är ju en god sak. Det är roligt att pröva något nytt också, det är lite som att upptäcka nya delar av sig själv som man inte riktigt lärt känna tidigare.

Även idag blir det en del musik. Ja musik blir det varje dag för min del, i någon form. Antingen spelar jag en truddelutt eller sjunger eller visslar eller njuter av andras musicerande. Det går ju inte att vara utan musik, för mig är det i alla fall helt otänkbart. På eftermiddagen ska jag till Floda och då är det fiolen som gäller. Söndagskvällar är ju även vanligtvis den kväll som vigs åt att spela med mina spelmansvänner, men just idag börjar vi lite tidigare och har bjudit in lite flera spelmanslag också, så det ser jag verkligen fram emot. Något som lyser upp höstmörkret en smula!

Men nu får det bli frukost, har väntat länge nog så nu är jag rejält hungrig och idag finns det filmjölk så allt blir som det ska!

Ha en bra dag!

Precis som i det här fallet från SAS spelar slumpen ibland en avgörande roll för att skapa action. Att 365 dagar om året leta fram en ny maträtt i hjärnbalken är inte bara en tuff uppgift. För många är det omöjligt. Och det är väl då man ringer Pizzerian, Sushibutiken eller i värsta fall tar en fryst rätt i disken hos ICA. Låt slumpen hjälpa dig istället. När fantasin tryter. Det blir nog inte mer action än så i vardagen.

Testa slumpen bland recept

Det här är så genialt att man blir tårögd. Inte nog med att SAS bjuder på resor till slumpvis valda resmål med slumpvis valda reskamrater från dina Facebook-kontakter. Det funkar också.

Själv föll jag för frestelsen och var en hårsmån från att dra till Zürich med en person jag knappt känner. Och då gillar jag inte ens Schweiz. Det här med resor är ett tema som följer oss lite. Resor är ju en produkt vi numera gärna köper online. Kanske är det därför den är så överrespresenterad bland riktigt bra action marketing online. Den här av SAS är just nu en slags state-of-the-art enligt mig.

Var på väg till begravning i Skåne. Hela familjen i bilen, hade precis bytt blöja vid vägkanten och bytte av Emma vid ratten. Efter några minuters körning på 70-väg åker vi förbi  samhället Fogdarp och jag funderar på att sätta på bilradion när jag ser en blå bil komma över på fel sida körbanan. Min sida körbanan. Den rusar i hög hastighet snett emot oss, jag väjer åt mittkanten utan att kunna gå hela vägen åt vänster för jag har mötande trafik (som lyckligtvis håller sig på sin sida av vägen).  Blåa bilen kör ned i diket några meter framför oss och voltar två-tre gånger. Jesus… kan inte ha gått väl tänkte jag. Jag var chockad, men oerhört tacksam över att vi klarade oss undan en krock. Faktum är att även den blå bilens förare klarade sig lindrigt undan.

Hur man än gör för att själv köra säkert kan man inte påverka en blå bil som kör över på fel sida emot en. Slumpen styr de stora händelserna i livet. Det här var utom min kontroll. Eller var det det? Tja, hade jag pratat i mobilen samtidigt som detta hände eller varit slö och trött hade jag kanske inte hanterat det lika bra. Och det händer ju att man pratar i mobilen och att man kör de där tre milen extra innan man byter av vid ratten, och kämpar för att hålla gäspen borta…

Min första tanke efter detta var: “hur kan man vara rädd för att flyga,  när detta händer i trafiken varje dag?”

Kanske därför att man har känslan av att vara i kontroll när man sitter bakom ratten. På planet så lämnar man sitt öde i andras händer. Även om det kanske i bägge fallen ändå är slumpen som faktiskt drar i trådarna.

På fredag är det dags att testa ödet igen, då flyger vi till Spanien. Jag intalar mig att slumpen då ska fungera lika bra som när jag skrapade en lott igår: det ovanliga inträffar väldigt, väldigt sällan. Jag vill tro att det är vanligare att en blå bil kommer över på fel sida körbanan och rusar emot en, än att ett plan störtar i havet. Så är det säkert. Statistiken säger väl så?

Samtidigt som jag jobbar med boken och sitter och skriver om ett gammalt drömhus som gick oss förbi, så ringer just den mäklaren. Sannolikheten för att det ska hända är…tillräckligt stor för att man ska kunna förklara det med slumpen. Slumpen som finns där och styr våra liv hela tiden, det är bara det att vi lägger bara märke till den när slumpresultaten blir “synliga” i form av tre sexor i rad när man kastar tärning, att ens PPM-fonder gått bra tre år i rad, eller när en mäklare som sålde ens drömhus till någon annan ringer upp en fem år senare för att tipsa om ett nytt hus. Då vill man ju tro att det är ödet som vill säga en något. Fastän det väl tyvärr bara är slumpen…

Bloggaren Macro Man ger här ett mycket bildligt talande exempel på hur marknadsrörelserna tycks styras av slumpen.

Ibland vill man bara upptäcka något nytt. Något man inte visste att man ville ha. Då är dagens länk ett hett tips! Den går nämligen till StumbleUpon (= “snubbla på”). Det är inget mindre än ett community som går ut på att man tipsar varandra om roliga, hägftiga, nyttiga eller bra sajter eller sidor.

Du registrerar dig som användare och laddar ned en så kallad toolbar till din webbläsare (det krävs att du har Firefox eller Internet Explorer).

På din toolbar klickar du på knappen “Stumble upon” och snubblar in på din första sajt. Det kan vara nästan vad som helst. Det enda sidorna har gemensamt är att det är någon annan användare som har rekommenderat dem!

När du snubblat in på en sida kan du välja att ge den tummen upp eller tummen ned.

Ett litet test: Jag börjar snubbla nu, och ger er mina tre följande träffar:

1. http://www.freewareplanet.net/ – låter ju användbart! Verkar vara en sajt med gratis programvaror, som Download.com, men fulare och bara gratis… Jag har jagat efter en bra podcasthanterare ett tag, och här finns några som jag skulle kunna tänka mig att testa!’ Tummen upp!
2. http://www.accuradio.com/ – “AccuRadio is a multichannel Internet radio station specifically designed to showcase the potential of the exciting new medium of Internet radio!” Intressant! Massor av radiokanaler uppdelade på genre. Du kan också söka på en artist och få upp kanaler som spelar just den! Ljudkvaliten tycks vara helt okej! Tummen upp!
3. http://www.flickr.com/photos/mar1lyn84/2193899462/ – En snygg bild på Flickr som någon tipsat om. Kanske inte så himla omvälvande. Det blir tummen ned,

Du kan betygsätta alla sajter du surfar på – inte bara de du snubblar in på med StumbleUpon-funktionen! Bara klicka på tumme upp eller ned i din toolbar! På så vis hjälper du andra att hitta spännande sidor. På StumbleUpon kan du bidra med, eller läsa recensioner och kommentarer kring sidor du gillar/ogillar.

Med StumbleUpon behöver du egentligen inte läsa min blogg…

Den minnesgode bloggbesökaran kanske kommer ihåg att jag bloggade om Min vän Kim för ett tag sedan?

Nåväl, igår hörde han av sig med följande mess:
“Har du raderat din Facebook?”
Jag svarade, som sanningen var:
“Nä, idioterna kastade ut mig för att jag hade reggat mig med “fejkat namn” (Sam Zodiac, alltså- mitt screen name)
För att göra en lång historia lite kortare… Kim frågade om jag kände till något han kallade ” Mårtens gård”. Hans mamma var uppväxt där, berättade han.
Mårtensgård råkar vara den lite större byn som låg närmast det torp i Vålängarna, i Säters kommun, Dalarna, som jag är uppväxt i.
Kim ringde upp och till sist fick jag mamma på tråden:
-Jag gick i Bispbergs skola, sa hon.
-Det gjorde jag med, replikerade jag.
-Min lärare hette Ernst Larsson och honom glömmer jag aldrig, fortsatte hon.
-Jag hade honom också. I 3:an och 5:an, sa jag.
-Och så hade vi ju Mait Eriksson, som undervisade 1:an t o m 3:an. Hon hade en turkos asfaltsbubbla, som jag fick åka med i ibland, fortsatte jag.
-Ja, precis! sa Kims mamma med viss upphetsning i rösten.
-Om man nu inte åkte taxi, vilket ju var det vanligaste, vidtog jag. Hasse, en av taxiförarna vägrade att köra nåt annat än jänkare. En gång kom han i en Plymouth Fury.
-Jaaa! sa Kims mamma, som tydligen också mindes den bilen mycket väl.
Vi enades om att utforska detta mystiska sammanträffande mera ingående i framtiden. Inte nog med att jag genom Kims försorg kom att återknyta bekantskapen med Micke, en bekant från mitt förflutna i Säter och därigenom fick tillbaka en spådomsbok efter typ 20 års utlåning! Nu visade det sig dessutom att jag och hans mamma rimligen måste känna varandra sedan way back!
It’s a small world, isn’t it?

Kims mamma

Läs även andra synkronistiska (?) bloggares åsikter om Kim, slumpen, synkronicitet, tillfälligheter, sammanträffanden, meningsfullhet, nostalgi, barndom, uppväxt, Dalarna, Vålängarna, Mårtensgård, Säter

Så här: Jag tröttnade på min capoeiratränare eftersom han och jag har ganska olika uppfattning om vad som är bra pedagogik, och jag helt enkelt tröttnade på hur han behandlade mig, eller framför allt på att se hur han behandlade andra. Så jag slutade på capon. Men jag ville ju träna. Så en kompis övertalade mig att följa med och träna boxning. Några veckor senare kom Hanna från Ergo dit och skulle skriva om klubben. Jag frågade om det skulle var möjligt att skriva för tidningen. Så jag skrev några grejer, blev bjuden på Ergoöl vid terminens slut. Där träffade jag andra skribenter. Hanna som läste magisterprogrammet i journalistik vid Uppsala universitet. Vilket även den andra Hanna hade gjort. Jag blev intresserad, bestämde mig för att söka. Kom in och blev strålande glad.

Samtidigt: En kursare arbetade för Rättvisemärkt, samordnade deras insatser under Almedalsveckan. Eftersom jag har en gammal rättvisemärktsambassadörsutbildning i bagaget, inte hade så mycket planer för sommaren och gärna skulle tillbringa en vecka i Visby anmälde jag mig som volontär. Väl i Visby tänkte jag att det skulle vara intressant att se hur Gotland är under lågsäsong. Jag tänkte att jag skulle vilja bo här nån vinter.

Så här är jag nu. I Visby. Jag läser på magisterprogrammet i journalistik och har sex veckor praktik framför mig. På den lilla tidningen på den stora ön.

Den här helgen uppmanar jag alla att bara lyssna på låt nummer 6 eller 10 på alla cd eller spellistor.

Inte som någon bloggutmaning utan bara för att det är intressant. Kanske kommer ni lyssna på musik ni normalt sett nästan aldrig lyssnar på. I alla fall om ni plockar vilt bland gamla cd. Min lillasyster och jag började med det här en galen natt på Folkungagatan 128. Jag tror att det var 1996. Sedan gör jag så ibland när jag känner att slumpen ska få avgöra.

Finns det verkligen saker som händer av en slump? Jag har märkt att ofta är det precis det som jag tänkt på som händer av en slump. Detta tyder ju på att vi kan påverka slumpen med våra tankar.

Jag har också märkt att ibland är det slumpen som får mig att gå in på en speciell gata eller träffa någon som ger mig inspiration att läsa en viss bok. Då är det mina omedvetna tankar som styr mina handlingar. Jag kanske inte märker eller förstår med en gång att det jag ser eller läser är något som hjälper mig att få det jag tänkt på.

Kan jag styra slumpen? Då är det ju ingen slump längre. Jag tror att vi ska acceptera slumpen och glädjas över den. Många gånger känner jag en stor tacksamhet över allt som slumpen fört i min väg.

De finns många filosofer och forskare som är övertygade om att det finns en mening med slumpen.

Gläds åt slumpen!

Lizelott

Det är mycket som är mystiskt i den här världen.

 Igår fick jag reda på (av en “slump”) att några av mina gamla klasskamrater från lågstadiet har sina jobb i samma område inne i stan… Det är jag + tre till. Inte vilka tre andra som helst! Utan tre av dem som jag brukade leka med o fortfarande har kontakt med.

Men inte bara det. Idag har jag kommit fram till att tre klasskamrater från gymnasiet bor nära varandra nu. En som bor 1 tunnelbanestation från mig, och två andra som bor 4 stationer från mig. (även dessa tre var några jag brukade umgås med i skolan).

Det är mysko.

Jag hittade detta citatet igår. tänkvärd.

“Avund, bitterhet och hat dränerar dig på livsenergi.
Att glädjas med andra och ge ärliga komplimanger samt kunna säga något bra om något man ogillar lyfter dig.“

För någon dag sedan märkte jag hur skör, hur bräcklig jag är. Hade bara en sak gått fel så vet jag inte vad som hänt, vad jag gjort. Det var inte det mest sannolika utfallet som var tvunget att ske för att jag skulle falla över kanten, men inte heller ett osannolikt. Jag insåg i alla fall då vilken otroligt tunn lina jag balanserar på, och det är klart, inget har gjort linan större, starkare, så varför skulle den vara det?

Snart är det midsommar har jag förstått. Jag vet inte vilken dag det är i ärlighetens namn, det finns liksom inte så stor anledning att hålla reda på det, kanske är det nu i helgen? Kanske brukar midsommar alltid vara på en helg? Hmm… högtider i form av sådana här strödagar har aldrig varit min starka sida. Den här midsommaren blir i alla fall “firad” helt och hållet med mig själv. Jag hade möjligheten att fira med mina föräldrar, men i ärlighetens namn hade jag ingen lust att fira på det sätt de tänkt göra. Nåväl.

Jag tror i ärlighetens namn att den här helgen kommer bli rejält dålig. Jag känner det redan nu, när tomheten och ensamheten sköljer över mig. Det finns helt enkelt ingenting, annat än slumpen, som kan sätta stopp för det just under de här dagarna. Ensamheten kommer inte försvinna, den har faktiskt precis blivit än mer påtaglig, och än är det bara torsdag. Jag såg precis en bild i mit huvud, hur mina dagar troligtvis kommer se ut i jämförelse med andras… Ibland känner jag mig själv alldeles för bra.

Så otroligt deprimerande.

Syns jag? Finns jag? Är något av det jag gör verkligt?

Om jag försvann idag, oavsett vad försvann innebär, skulle någon bry sig? Eller mer precist, skulle någon ens märka något? Det känns som jag lever ett skuggliv, allt jag gör, alla handlingar, inklusive småsaker, syns inte, märks inte, noteras inte. Finns det någon mening att göra något för ingen nytta? Är en snäll handling, oavsett omfattning, snäll om den aldrig ens märks?

Jag är så less på att vara osynlig… så less på att försöka synas när ingen ändå försöker se mig. Tänk om någon tog initiativet och försökte se mig istället.

Jag är så less på att försöka, det suger energi ur mig att misslyckas, och så himla mycket energi har jag inte att gå miste om. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, inte nödvändigtvis falla så långt alla gånger, men när jag inte har energi att ta mig upp så spelar det inte så stor roll, för jag kommer bara falla åter igen. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, men inte heller mycket för att ge mig den där energin, jag behöver bara ett någorlunda konstant flöde av den… men jag är uppenbarligen inte värd det.

Det är kanske inte så konstigt egentligen, när jag tänker efter.

Jag känner en dödslängtan krypa närmre, jag orkar inte kämpa emot den. Nu inatt hinner den nog inte gå så långt, men jag hoppas att slumpen löser det åt mig imorgon. Det är den vän jag får försöka lita på i sådana här situationer, när jag inte kan eller orkar klara av det själv så får jag sätta mitt hopp till att slumpen finner en väg att hålla undan tankarna åt mig.

Det slog mig precis att less är ett ord jag använt mycket senaste dagarna… det sammanfattar nog min sinnesstämning ganska bra… less och lite ledsen.

Visst blir du nyfiken? Kan det vara så enkelt att vissa siffror har större chans att vinna i lotto?

Såklart inte. Och det är väl egentligen inte så många som tror det heller. Men tillräckligt många av oss vill gärna tro att det skulle kunna vara så, för att det ska gå att sälja tidningar med sådana här löp:

Samma önskan att det skulle kunna vara så enkelt att bli rik, leder också de flesta att spara i “vinnarfonder” eller satsa på “kursraketer” på börsen.

I botten finns det ett mänskligt psykologiskt drag att vilja se mönster där verkliga mönster inte står att finna. Där det vid en statistisk granskning visar sig att “mönstret” går att förklara med slumpen. Men vi lurar oss genom att falla i denna fälla, såväl när vi spelar på Lotto som när vi spelar på börsen. Lika lite som siffrorna 2,5,7,12,15,27,32,34 är bättre att använda när man spelar Lotto 1 (det är de som ofast dyker upp vid miljonvinster), är det någon poäng med att satsa på verkstadsaktier i juni bara för att “det visar sig att de alltid stigit mer än andra branscher den månaden” (bara påhittat exempel, så rusa inte iväg och tokköp SKF nu, av den anledningen!).

Läs gärna Nassim Nicholas Taleb för en fullständig genomgång av slumpens betydelse i livet och på marknaden. Hans “Fooled by randomness” och “The Black Swan” rekommenderas!

Förresten, det finns faktiskt ett rationellt sätt att maximera chansen att vinna miljoner på Lotto! Enligt Stockholm City-artikeln visar det sig nämligen att de flesta kryssar siffror i mitten av “rutan”, varför man bör satsa på nuffrorna i ytterkanten. Om de valda siffrorna sen mot all förmodan skulle bli den rätta raden, så är sannolikheten större att du slipper dela med dig till andra eftersom färre valt att kryssa för dina “vinstsiffror”…

Lycka till!

…av att läsa andras bloggar.

De föder nya inlägg hos mig; kanske om helt andra saker, men en tanke kommer om något när jag läser och så blir det lite nedskrivet.

Som nu.

Jag tror att vi göder varandra, i ett kretslopp på ett sätt. Och så kommer jag in på alltings helhet; att allt hänger ihop. Jag tror verkligen på att det är så. Varför skulle annars alla tillfälligheter finnas? Som när du tänker på någon du inte sett på ett tag och sedan möter den personen eller hör talas om den, strax därefter. Så många exempel på s k slumpartade händelser har jag i mitt liv, något jag inte ens reflekterat över förut.

Numera ser jag det som tecken. Tecken på något som är lite för svårt för mig att förstå och jag grubblar inte, men tycker att det är lite roligt att fundera över vad allt betyder här i Livet.

Och att inlägg föder inlägg hos mig – det är jag helt på det klara med.

Dags att skrapa en trisslott. Håll tummarna!