Det gör förfärligt ont att vara förbannad på någon på dennes födelsedag. Smärtan beror på självföraktet. Jag älskar dock Evelina ändå. Trots att hon fått en semiakustisk Gibson Custom.

Eftersom min vän redan fått allt man kan kräva här i livet i presentväg, gav jag henne litet humor istället. Ett par små genomskinliga, grönsvarta spetsstringtrosor med rosett, tillsammans med en glitterröd girland – d.v.s. julgransglitter. Hon fick också en teckning jag ritat, föreställande henne i trosorna och glittret (jag är allvarlig) samt en nagelfil som glittrade på samma vis som glittret. Mycket glitter det blev nu då.

Annars har jag seglat omkring på stan i jakt på present, och lyssnat på Franz Ferdinand. Mm.

Evelina den fina bjöd på pizza och New Moon och jag var klädd i min nya lilla svarta. De hade inte kebabpizza. Jag har varit en stark motståndare till den nya filmen, hånat den i förväg och varit allmänt kräsen, men ikväll insåg jag att jag faktiskt är lika mycket fjorton som alla andra. Delvis, i alla fall.

Jag grät. På riktigt. Nästan hela tiden, och jag skäms.

Bellas mardrömsscener skar sig liksom in i magen på mig och tårarna förstörde min eyeliner litet.  Det var bara ett sådant igenkännande.

Åh. Nu måste jag studera om Andersen. Ska för bövelsen stå och snacka i minst tre minuter om honom i morgon! Jag tänker jobba med paaaaauuuuuseeeeer.

Sov sött.

Det är rätt okej faktiskt. På sätt och vis vänjer man sig vid smärtan. Men inte på det vis somliga tror. Bara för att man vänjer sig vid smärtan betyder det inte att den känns mindre, man bara noterar liksom. “Aha, det är på DET viset idag”
Det gör fortfarande lika ont, det är fortfarande lika jobbigt, det skär fortfarande, bultar, hugger och bankar. Men att slösa energi på tankar som “åååh vad ont det gör”, det hjälper ju liksom inte. Den lilla energi man har över, när smärtan och värken tagit sitt, ja, den tycker jag man ska slösa på sånt som är viktigt. Familj, vänner, roliga saker (även om de suger musten ur en fullständigt) och tja, försöka ta in livet.

Det lilla hjärtat har mormor gjort, det stora fick jag av min "syster"

Jag har gjort för mycket idag. Även om jag egentligen nästan inte gjort någonting. Enligt somliga alltså. Såna där förståsigpåare. Såna som vet att det är si eller så, för de har de läst någonstans. Såna som skiter ur sig de mest häpnadsväckande ordspyor. Ni vet… “såna där”…

Idag har jag nämligen handlat. Jag har som regel att aldrig handla på fredagar. Det är för mycket folk. Hejsan hoppsan ditt nötskal. Gissa hur många som är ute och handlar en lördag efter löning?
Gaah! Så puckat av mig.

Men men… Mat. Check. Arbetshandskar. Check. Åka hem. Check. Gå ut med hunden. Check. Koka och hälla upp kaffe. Check. Inte kunna dricka kaffet eftersom kroppen fullständigt stängt ner. Check.

Sen fick jag för mig att pyssla lite. Jobba med händerna. Känna att jag gjorde nåt.
Vilket jävla pucko jag är. *skakar på huvudet* Eller alltså, egentligen är jag ju inte puckad på riktigt, det är bara det att fibron gör att jag lätt glömmer. Sedan vill jag nog inte komma ihåg heller.

Jag förtränger gärna att kroppen kommer sparka bakut om jag gör mer än en “stor” grej per dag. Eller glömmer. Eller både och. Jag har inte vant mig än. Måste komma in i rutinen att jag är halv nu. Om ens det. Min kropp orkar ungefär en fjärdedel av det den orkade förut. Det gör ont, i både kroppen och själen, att vänja sig vid den rutinen. Vill inte! Kan själv!

Tror jag fick fram vad jag ville skriva. Armarna är domnade, höfterna och ländryggen ilar och jag får hela tiden rätta stavfel eftersom fingrarna inte hänger med… Får rätta mig själv lite. Hela kroppen är domnad. Det är jobbigt. Blir besvärligt med nattpromenaden då, när benen inte hänger med.

Dags att vila innan det är dags då…

Läs även andra bloggares åsikter om smärta, värk, fibromyalgi, acceptans, domningar, handla, familj, vänner, livet

En av de positiva sakerna med att ha en aspergerdiagnos är att man räknas in i personkretsen för LSS. Bland annat betyder det att man har rätt till nödvändig tandvård under högkostnadsskydd, och kan få ut ett intyg för det: ett såkallat tandvårdskort. Det går att ha delade åsikter om det, men för mig är det rätt viktigt – i synnerhet idag.

Jag har precis kommit hem från tandläkaren, och det gick inte så bra. I sex-sju veckor eller så har jag dragits med tandvärk. Det som började som ilningar efter att jag ätit har blivit värre och värre och för några dagar sedan hade jag så ont att jag grät i flera timmar, innan jag till slut gav upp och masade mig ner till apoteket för att köpa värktabletter. Nu konstaterade tandläkaren att en gammal lagning har spruckit, förmodligen för att jag har gnisslat, och bakterier har letat sig in ända ner i pulpan. Rotfyllning eller utdragning var alternativen jag ställdes inför. Det är billigare att dra ut tanden, men just eftersom jag har tandvårdskort behöver jag inte tänka på den ekonomiska biten.

De gav mig en spruta med lokalbedövning, och när jag kände att det började verka så började tandläkaren att peta. Jag var lugn och avslappnad, tyckte jag, men det gjorde ont i alla fall. Det finns två saker att göra i en sån situation: Det ena är att skärma av mig från världen och gå helt upp i mitt inre så att jag glömmer bort att det gör ont, men det innebär också att jag stänger av möjligheten att kommunicera, vilket kan göra att det helt plötsligt gör alldeles för ont och jag är fastlåst inuti mig själv. Det andra är att fortsätta vara medveten, och därmed riskera att gå upp i smärtan och ångesten istället. Jag har alltid valt det förra, men nu hade jag bestämt mig för att jag inte skulle tappa greppet om verkligheten. Jag skulle inte fly.

Så jag gnydde och hoppade till när de petade i pulpan. Bedövningen tog inte utan det gjorde fortfarande fruktansvärt ont, så de laddade en spruta till med bedövningsmedel. Den började verka, och tandläkaren hade precis börjat peta igen när jag signalerar att något är fel. Jag sluddrar att jag är yr och något om att “hela jag är bedövad”, och de hissar upp mig så att jag får sitta. Då börjar det: Förmodligen första gången på många år som någon annan blir vittne till mina icke-epileptiska anfall. Hela kroppen skakar, och huvudet slänger fram och tillbaka. Hjärtat bultar och jag får svårt att andas. Blodet rusar ner i fötterna och jag känner mig svimfärdig. Jag vet inte hur lång tid det tar för mig att lugna ner mig tillräckligt för att det ska kännas som att jag är helt medveten om omvärlden igen och har slutat skaka; kanske tio minuter, kanske ännu längre. Och när de börjar gräva igen gör det fortfarande outhärdligt ont.

Jag är alltså både känslig och okänslig på samma gång, vilket är en ganska typisk reaktion bland autister. Två bedövningssprutor får mig att balla ur, men samtidigt gör de mig inte tillräckligt bedövad för att jag inte ska riskera att bita tandläkaren så han slinter med verktygen – vilket jag alltid är lite orolig att göra när jag får ont. Det enda de kunde göra var att peta i en tillfällig lagning och ge mig en ny tid. Först i januari får jag göra min rotfyllning, men den gången ska jag i alla fall få lustgas, och vi pratade också om att jag kanske skulle ha en bettskena också eftersom jag gnisslar.

För en gångs skull inte kände mig fånig och dum som reagerade som jag gjorde, för när de är medvetna om mina svårigheter blir det en annan sak. Jag har ont i munnen och det smakar illa, och jag är fortfarande lite yr, men jag behöver bara betala 150 kronor per besök eftersom jag har tandvårdskort. Hade jag inte haft högkostnadsskyddet hade jag förmodligen dragit ut på det ännu längre, och dessutom fått betala mer än andra eftersom jag inte riktigt fungerar och reagerar som de flesta gör och därför behöver prova mig fram. Att det känns i kroppen är jobbigt nog, men att slippa betala hela kalaset själv är en oerhörd lättnad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tandvård, tandläkare, tänder, hälsa, vård, LSS, stöd, lagar, funktionshinder, autism, Aspergers syndrom, diagnoser, känslighet, bedövning, icke-epileptiska anfall, ångest, smärta, rädsla, tandvårdskort, funktionshinder

Om dagarna när jag har fullt upp flyter allt smärtfritt. Just nu har jag praktik och ska så ha fram till jul. Barngruppen, en årskurs 1:a, är ny för mig men jag har samma handledare. Det är skönt att komma på morgonen, barnen är så fulla av energi och nyfikenhet så det “rinner över” på mig. Jag ägnar hela min uppmärksamhet och mina tankar åt barnen. Mina funderingar och känslor kring  relationen och sambo C, trycks undan och hela situationen känns oerhört avlägsen.

Fast på eftermiddagen kommer allt tillbaka med en hemsk eftersmak. Illamående och yr vill jag helst krypa ner under täcket så fort jag kommit hem. Idag har det varit en hemsk hemsk dag… Jag ville inte det här, jag hade sett en helt annan framtid men det räcker inte. Vad jag än hade hoppats på, önskat, velat och jobbat för så skulle jag tillslut gått under. Vi var inte två i vårt förhållande, vi var en person. En person som såg framtiden, som önskade, ville och hoppades för oss båda. Det var jag. Jag känner mig så oerhört ensam.

Till C

Det är tungt nu. Jag vill skrika och skaka om dig, få dig att inse att nu går allt förlorat. Men det spelar ingen roll. Du hör mig inte. Inatt frågade du mig om en chans till. Jag kunde inte säga ja, fast hela mitt inre skrek efter det. Du lovade förändring. Sist sa jag ja, under samma förutsättningar. Var ledde det? Dina ord är förbrukade, de betyder ingenting. Den enda som jag kan lita helt och fullt på, det är mig själv. Om inte jag är ärlig mot mig själv, vem ska då vara det?

Låt kvällen och natten gå snabbt så jag åter igen kan låta mig bedövas av jobb…

Jag gillar sökord, på alla mina bloggar och det här blir första gången i den här bloggen. Jag har nämligen tråkigt… Det börjar bli gammal skåpmat, smärtan, värken, yrseln allt det andra fibroskitet… Egentligen börjar jag nog vänja mig lite vid smärtan men så fort jag får feber (vilket händer ungefär två vändor a 3 dagar i stöten per månad) då kajkar allt ihop. Kroppens muskler har glömt bort hur de ska göra för att röra på sig, yrseln och ostadigheten blir extrem och febern slår ut kroppen fullständigt. Orkar ingenting. Körde till Apoteket. Handlade lite mat när jag ändå var ute. Vad hände när jag kom hem? Zzzzzz…

*tar en välbehövlig paus o vilar ögonen på NCIS*

Nå. Sökord då? Inte lika roliga som de på de andra bloggarna men ändå…

* fibromyalgi,vaccinering -
Ja, varför inte? Jag tog beslutet att vaccinera mig för att jag har fibro, men visst var jag nojjig…
* konstiga tankar vid dålig sömn -
Nä, inte då. Däremot helt spejsiga drömmar när jag tagit mer än en halv Citodon
* fibromyalgi triggerpunkter -
Finns 18 och sitter i alla fyra kvadranter på kroppen.
* tramadol fibromyalgi -
För mig ger det effekten av en riktigt dålig bakfylla och i princip noll effekt av smärtlindring
* ilande värk från höft ner till fot -
Jotack, så gott som dagligen
* kommer inte ur sängen fibromyalgi -
Ibland så
* potaisbössa -
Kan man använda till massa saker, tror jag…
* nya fibrobloggar -
Här är en av de ja, välkommen
* försäkringskassan fibromyalgi -
Enligt FK så kan tydligen alla fibropatienter arbeta 100% Tänk så lite de vet…

Visst, jag jobbar alldeles för mycket för att min kropp ska tycka om mig. Och jag funderar på det där ibland. Om kroppen hela tiden blir stressad av smärta, då måste den ju gradvis försämras? Alltså, motståndskraften måste ju försvagas tillslut. Och förkortas livet då? Alltså, jag menar inte att man typ dör inom femton år, men jag tror att kroppen tar slut lite i förtid liksom. Som t ex om jag inte var sjuk, då kanske jag skulle bli 85 innan jag tog ner skylten, men med fibron kanske min kropp orkar kämpa emot tills jag är 80 bara? Lite så tänker jag…

Och ja, jag tänker väldigt mycket på döden nu… Morbid kanske?

Läs även andra bloggares åsikter om sökord, bloggar, fibromyalgi, smärta, feber, försäkringskassan, triggerpunkter, morbid, döden

Seriöst?! Vilken politiker kom på den “briljanta” idén att dra in polisens resurser? Jag kan meddela att det sitter utryckningspoliser i växeln!

Ärligt? Det måste tamejfan vara ett av de sämsta beslut någon någonsin tagit! Världsklass i idioti!

Anställ civila att sitta i växeln och ta emot samtal från Sveriges alla hörn och ta upp anmälningar. Inte utryckningspoliser! Det är väl kanske därför polisen inte hinner fram fort nog. Folk gnäller (kolla in Jan Nymans artikel… han gillar nog inte poliser rent generellt verkar det som)

Nä, någon med makt får ta och tänka om. Ta och anställ alla de som blir utförsäkrade eller alla andra (som faktiskt kan jobba) arbetslösa. Eller nej, det finns ju inga pengar. Till viktiga saker.

Det viktigaste är att statligt ägda företags VD:ar som klantar sig å det grövsta får miljoner kronor för att de tabbat sig. Det är en grov kränkning mot både poliserna som sliter häcken av sig för att göra alla parter nöjda och oss “fattiga” medborgare som vill känna trygghet.

Jag har alltid (med ett par undantag) fått oerhört bra bemötande från polisen, vare sig jag har ringt eller besökt en polisstation och det känns rätt oroväckande att utryckningspoliser ska sitta i växeln på polishuset. De har bättre saker för sig! Göra det de är utbildade och (som jag förstått det) faktiskt tycker mycket om, jobba som poliser.

Hade de velat vara växeltelefonister/receptionister så hade de nog struntat i åren på polishögskolan och istället sökt jobb som just det. Växeltelefonister och receptionister alltså.

Läs gärna Nattis 2.0’s tankar i frågan också.

Annat då? Det skriver jag i fibrobloggen istället. Har bestämt mig för att skyffla över allt sånt smärtgnäll till den.

Förövrigt spelar VHC match ikväll. Hemma. Skulle hemskt gärna vara där men nähä, feber (igen WTF liksom?)
Tror de vinner och hoppas på att jag hittar en bra medicin mot smärtan så jag kan plåta Alltvåan nästa år. Vaddå, man måste väl tänka positivt va? Eller ja, Citodon funkar rätt bra, men då vågar jag inte köra bil så… moment 22 liksom…

Läs även andra bloggares åsikter om politik, utförsäkrade, poliser, jan nyman, gp, nattis 2.0, statligt ägda företag, utryckningspoliser, smärta, fibromyalgi, citodon, sport, hockey, division 2, alltvåan, värmdö hockey

Blir de att bo på. Pallar inte pendla nu denna vecka har jag bara två korta dagar kvar och de ska jag nog kirra men från nästa vecka blir de bo borta. Kan inte hjälpas måste prova om de pendlingen som tär eller om de kroppen som bara vill vara ovän med mig.

“Jobbade” 4 dagar förra veckan sen var jag ledig fredag och lördag.

Gick kväll söndag och morgon måndag och idag kan jag knappt röra mig. Kan inte heller droga mig eftersom jag måste köra bil så de bara bita i hop och le.

Så 4 dagar på rak blir de inte mer. Funderade ett tag på att korta ner dagar men då blir de 4-5 dagar på raken. Nåja vi får se nu ska jag bo där borta så jag ska ta tre dagar på raken sen är jag ledig för återhämtning flera dagar.

Så jag ska då inte pendla utan de blir jobba/Sova/jobba/sova. La in kvällar då börjar vi 9.30 -20. Då blir de kanon man går hem till sig och sover och får sova lite längre med.

Ska till sjukgymnasten idag och bryta lite i bäckenlederna. Tro jag blir sämre med eftersom jag inte kommer ner i bassängen och kan röra på mig . Måste komma i håg att ta med schema så vi kan boja in dejter och ev bassängtider eller hallen.

Men..Peppar peppar..De positiva är att min bröstrygg blivit bättre när jag börja med Tandläkar bedövningsbehandligen. Så nu sitter smärtan i bäckenben, nacke och käkar I bland är man glad att de är Pest i stället för Kolera de är skilland!

Trivs som F** på stället jag är. För var dag som går så får man bara mer och mer postiva upplevelser. Jag vart så glad för en kvinna kom och bjöd mig “hem” till sig så jag fick se hur hon bor. Bara en sån sak får en att bli varm i hjärtat. För just dessa människor är speciella.

Nä jag vet inte vad jag skulle blogga om från början men nu ska jag ta 2 panodil och dra mig på soffan en stund innan sjukgymnastiken..

Klockans visare rör sig, solen smyger över himmelshelvetet och jag följer med i vardaglighetens nycker. Upp, jobba, sova, äta, duscha, diska, sova, sova, jobba, äta. Och tårarna halkar nedför kinderna med tätare intervaller. Ingen människa kan göra så mycket fel som jag, vara så mycket fel som jag. Jag jobbar med nedböjt huvud och gömmer tårarna under smuts och damm. Så jag försöker förbättra, förbättra om, förbättra igen. förbättra mer. Förändra. Lämnar över hela min vilja och försöker igen. Men jag blir aldrig rätt. Jag är bara fel.

En medicinsk version av Dr Jekyll & Mr Hyde. Om än i modernare tappning och av kvinnligt format. Övertygat utstrålar jag en briljant, men ack så förfalskad, social kompetens. Min utsida hycklar i all dess påklistrade självkänsla,här håller man ryggen rak bara så länge publiken finns kvar. Jag låser omsorgsfullt dörren som leder till källarens monster och skuttar självklart fram i vardagen med outtröttligt engagemang och sprudlande glädje.

På andras linser personifierar jag levnadsglädje, ohejdbar pratsamhet och en aning överaktivitet. På sin höjd kan ADHD-varning utfärdas eller ett  “vara tyst-problem” konstateras. Jag är den som ger svar på tal, med välsmord munverksamhet och en bitande träffsäkerhet. Jag tål att bli emot sagd, jag tål att skämtas med.

Det är därför få förunnat att få se den karakteristiska Sara-skuttigheten drivas på porten. Att förskräckt få skåda mina vanligtvis nyfikna ögon istället uppspärrade i panisk skräck. En bortbyting, ålande på golvet i vansinne med döden över bröstet och stämbanden vrålande i maximala möjliga tonvidd, inkletad i snor och slem. Men det är jag, mitt psykiskt söndertrasade alter ego.

Fast än det verkar osannolikt så finns det där, det hotade och skadade vilda djuret som skenar i mitt bröst. Och mina finurliga ögon kan på ett ögonblick förvandlas till svart hat allt emedan min kropp går till vild attack mot sig själv, i besinningslöst våld i ett desperat försök att tysta skammen som skriker i öronen.

Och hur många kan egentligen ana det antal tunna linjära spår som min hud stoltserar med, eller att mina blånader och skrubbsår inte anskaffats i klumpighetens namn. Inte heller skulle någon tro mig om jag delade med mig av tankarna som rasar omkring under hjässan i ljusets hastighet; där slutsatser dras bortom rimlighet och förnuft, där surrealismen är verklighet.

Det är min dubbelnatur, som ständigt hotar att kasta mig in i vansinnighetens smärta. En förvandling som kan ske blixtsnabbt, vid rätt förutsättningar för sårbarhet och omgivningens struktur. Jag vandrar omkring i livet som ett förklätt sprängämne, var steg kan utlösa den detonation som låter smärtan explodera i sin fullkomlighet.

Och det kan ingen få veta. Trots att sanningen sipprar fram genom sprickor i huden. Ingen kan få veta. Ingen kan få se. För ingen skulle förstå. (Döm mig inte, snälla, döm mig inte!)

Ordet aktivist är ett intressant ord, eftersom det symboliserar en person som är en underhuggare och som uttnyttjas utav mer smarta och i vissa fall seriösa personer som sitter högre upp i samma falang, så att säga.

Sedan finns det många olika sorters aktivister, t ex miljöaktivister, djurrättsaktivister och vänsteraktivister. De två sistnämnda är varken demokratiska eller seriösa, ett exempel på detta skedde igår då c:a 50 idiotiska antidemokrater till vänsteraktivister försökte sabotera ett möte i Vellinge anordnat utav SDU, alltså Sverigedemokratisk Ungdom.

Deras försök, bl a via äggkastning och skrik av alla de slag, hade dock ingen effekt. Det finns nämligen saker som poliser, högtalare och volymknappar på högtalare.

När det gäller djurrättsaktivister så tycker jag att de är bra, bortsett ifrån de handlingar som de gör och begår. Om de bara lade av med dessa så skulle de komma längre, detsamma gäller vänsteraktivister.

Men detta fattar utav någon anledning inte dessa båda grupperingar, vilket säger ganska mycket om deras bångstyrighet och låga IQ. De bete’r sig enkelt uttryckt värre än t ex en stenkåt bisonoxetjur, vars hormonaktivitet har spårat ur så mycket att han är en fara för alla människor som råkar befinna sig i de marker som han befinner sig i.

Nu menar jag inte att vänsteraktivister och djurrättsaktivister utnyttjar djur sexuellt, t ex kor och katter, även om många utav dem verkar ha gjort det minst några gånger för mycket.

Detta kan i så fall förklara deras bete’ende vid t ex motdemonstatrationer, de är “översexuella” i en något konstig bemärkelse så att säga.

Motdemonstrationer och motdemonstrationer förresten, -Det är ju bara ett jävla bröl, som Brasse Brännström sade i sketchen “Fiolen min” ifrån 1976. Man skulle kunna tro att vänsteraktivister är kåta på sverigedemokrater och för övrigt alla som dessa aktivister är emot.

Snacka om att de är ruskigt osäkra på sig själva, det är de ju av allt att döma ändå förresten.

Läs mer om SDU:s möte och vänsteraktivisternas förkastliga och antidemokratiska handlingar på http://politisktinkorrekt.wordpress.com/2009/11/22/sd-demo-i-vellinge-under-eftermiddagen/ ,

http://somjagserdet68.wordpress.com/2009/11/22/yalla-yalla-sverige-at-alla/ och på

http://www.dn.se/nyheter/sverige/sd-mote-i-vellinge-sdu-1.999352 .

Tonfisk så vacker

Idag visade nyheterna från julmarknaden i Gamla stan, både jag och maken fnissade för där i ett stånd köpte vi sockervadd en gång av en full tomte med röda mössan på sne och fullt av barn som ville handla sockervadd. De ungar som stod där hoppas jag inte har det så hemma på julen. Finns så mycket sorgligt för barn att växa upp med.

Jag har nu tvättat mig i ett bakteriedödande medel som jag har fått order att använda två gånger före operationen imorgon.

Bullarna som jag bakade i fredags blev väldigt goda, mycket bättre än de vanliga som bakas utan fördeg. Så nu har jag ett lass bullar i frysen som trängs med äppelkakan och cocosäppelkakan, bra om jag nu blir lite trött igen och inte orkar så mycket de första dagarna.

Egentligen borde jag inte alls äta sånt utan gå igång med lågkalorikost, men det finns inte en gnutta ork till att ta tag i min nu svullna buk från för många kalorier och den dagliga kortisondosen. Just nu när jag äntligen börjar komma igång med promenader ska jag bli sydd i igen och få svårighet att röra mig. Usch, jag längtar tills jag bara kan gå emot läkande och slippa bli skuren i, det är tredje gången jag opereras i samma område sedan den 26 juni.

Det gör rätt ofta ont att ha en dialysslang i magen utan dialysvätska, den liksom suger sig fast i bukhinnor och inre organ och det gör väldigt ont på lite olika vis beroende på var den behagar suga sig fast. I långa stunder samma molande som mensvärk, eller smärta som vid bäckenbottenuppluckring som jag hade som gravid, och andra gånger smärtsam värk i själva underlivet eller rent av kraftiga hugg inne i magen. Ja, det finns många sorters smärta att få ta del av, men imorgon hoppas jag att inget kommer in akut så jag får åka hem utan att de har tagit ut slangen.

Kram på er alla ….

..var det åter dags för teatergruppen att flytta till nya lokaler (för SISTA gången hoppas vi innerligt!!)
I morgon går STORA flyttlasset. Idag har det plockats ihop och sorterats för att hamna på rätt plats med en gång.
Ett ANTAL lass har även körts till tippen!!

Jag har städat ur köksskåp, så jag har inte direkt överansträngt mig!!

Nu har jag föreningarnas (fibro&teatergruppen) dator hemma för uppdatering. Vi har inte haft nån uppkoppling på över 1 år på den så det är MYCKET att uppdatera!! Just nu håller den på med servicepack 3.

Annars blir det att slöa framför tv:n och käka salträkor.
I morgon ska jag fortsätta att städa färdigt köksdelen. Kylskåpet ska frostas av och diskbänken ska skuras. Lite annat lätt kan jag säkert hjälpa till med oxå.

Sover som en kratta gör jag nu!
Det är näst intill omöjligt att komma till ro och jag somnar sällan eller aldrig före kl 03. Sen vaknar jag typ 1-2 ggr/tim så speciellt utvilad är jag ju inte när jag väl kravlar ur sängen!
Få pilla i mig stilnoct nån kväll framöver när jag inte har nån tid att passa dagen efter. Risken är nämligen att jag sover LÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNGE vid intag av sömnisar!

Nu ska det tv-tittas

Ha dé!

Nu har jag nyss vaknar de andra sover fortfarande, jag ska fika litegranna innan jag ska väcka dem för att vi ska åka till sjukhuset igen, idag är det bara en snabbvisit och jag ska få den där tabletten som jag ska ta och för att det hela ska börja, dvs mardrömmen har just börjat. Men ibland så är livet orättvist och ibland så får man känna av det med. Jag har tänkt så mycket men jag kommer bara fram till en sak och att det är det bästa för oss just nu och hoppas att mitt val är rätt. Doktorn tyckte det! och likaså de som jag har anförtrott detta till. Det är ju inget man går och pratar om sådär hej vilt men detta är min blogg och den är till för att skriva om mig, mitt liv vad som händer i ont och gott så att säga – så de som läser denna får ju reda på det iallefall fast det är ju inte så många vad jag vet, det är då ingen som kommenterar mina ilägg iallefall vilket är lite tråkigt men sedan är jag inte heller så duktig på att göra det när jag läser andras blogg heller man läser och man blir intresserad och ibland så känner man glädje, smärta eller sorg men man skriver inte det utan låter det bara få upplevas och delas via bloggen.

Nu så har jag kommit hem från sjukhuset och tagit tabletten så nu så är det ingen återvändo, gjort är gjort och kommer aldrig att kunna ändras jag har ett par jobbiga dagar framför mig men förhoppningsvis går det bra, att jag tar så lätt på detta nu kan det tyckas är för att det inte kommit in i huvet ännu man liksom förtränger det hela men efter egen erfarenhet så vet jag att det kommer att komma efteråt. Massor av tårar, känslan av ensamhet och tomhet, skuld, smärta ja allt kommer att komma så småningom. Men just nu känns det inte… Nu är det bara att vänta ut och vänta tills det börjar göra ont och det är dags för sammandragningar och blod att komma, illamående och kräkningar det är vad jag har att vänta mot nu.

Nu sover Boris och Kevin middag och jag ska ta och ställa iordning lunchen så den är klar tills de vaknar för mig och Kevin så blir det stuvade makaroner med falukorv & broccoli, och för Boris så blir det kyckling, ris, broccoli och ägg. Börjar bli riktigt hungrig så det är dags att börja nu!! Åt lunchen och sedan så vart det lite middagslur för mig medans Boris var hemma och sedan så ägnade jag hela kvällen åt Kevin vi busade, och latjade. Och sedan så kom Boris hem igen för han var trött och hängig så han sov lite till för att senare på kvällen gå ut och jobba igen, och då nattade han Kevin medans jag vilade, kände mig rätt konstig och fick världens magont på kvällen trodde jag skulle svimma men det gjorde jag inte det gick över senare efter toabesök och sen var det bra hela kvällen som tur va. Kevin vaknade senare rätt sent typ när jag tänkt gå och lägga mig och sova men då var jag uppe med honom länge tills han blev trött och då somnade vi båda två i sängen och vakande dan efter tidigt på morgonen av att Boris hade kommit hem.

Nä, jag har inte dött. Än. Tog baconsnuvsvaccinet i måndags. När jag gick därifrån fick jag en plötslig attack av paranoia. Metallsmak i munnen, yrsel och illamående. Trodde jag skulle få ett anfall och dö. Det gjorde jag inte.

Några timmar senare började armen göra ont. Svinont. Då var det synd om mig. Typ. Det håller fortfarande i sig. Men inte lika illa som de första två dagarna. Skönt det. Gjorde ont som i he-te så fort jag kom åt stickstället. Har inte fått några andra biverkningar. Förrän nu. Fryser och svettas om vartannat, lätt feber och resten är fibroskit.
För det vet jag. Jag har nämligen bollplankat med P idag. Det som händer i min kropp idag är nytt för mig, men det är fibroskit det också. Bajs.

Har försovit mig två dagar på raken. Idag med en hel timme men trots det lyckades jag skynda mig på utan att känna mig ett dugg stressad *tummen upp för mig själv* Utöver detta mirakel kom jag också i tid till jobbet, fan vad duktig jag är… haha!
Men i alla fall, när jag väl gick upp så kändes min kropp konstig. Den satt liksom inte ihop (det har jag känt förut), det som var konstigt imorse var den fruktansvärda ostadighetskänslan. Kroppen skakade inombords, eller mer vibrerade kraftigt. Hjärnan befann sig i en centrifug och ögonen hängde inte med alls. Extremt läskig känsla. Smått surrealistisk.

Sov/vilade på jobbet. Kurade ihop mig på stolen och hängde överkroppen på skrivbordet. Huvan över huvudet så ljuset stängdes ute lite. Vibrerandet i kroppen och ögonen som studsade var inte mycket att göra åt. När frossan satte in drog jag fleecefilten om mig och log när jag hörde hunden sucka nöjt under skrivbordet.

När det var dags för hemgång kändes det bättre. Åkte hem i utkanten av Stockholms city, sakta genom tunnlarna, över broarna och ut i mörkret jag kallar ‘hem’. Min ö. Min trygghet. Den som då och då rivs sönder av tillfälliga vägarbeten och permanenta nybyggen.

Hunden vaktar som tusan just nu. Han känner hur jag mår i kroppen. Jag kan inte lura honom. Har jag ont så går han lugnt och sansat vid min sida. Men i mörkret finns det faror och de vill han skydda mig från. Han vet ju inte att ingen skulle få för sig att ge sig på mig. Inte med en “nästan-40 kg-skitstor-mördarhund” i kopplet. Det är inte hela sanningen….

Han väger bara 38 kg och någon mördarhund är han inte. Han har inte ens vapenlicens. Och dessutom alldeles för stort hjärta för att mörda någon. Å andra sidan är han min trygghet, min livvakt. För jag har sett prov på hans försvar. När jag blev “attackerad” av en fullgubbe (dvs han var full, odräglig och tippade nästan över mig, mot mig), då tog det hus i helsicke! Sedan dess är jag fullständigt trygg i att min fyrbente livvakt ställer upp om det skulle behövas.

Läs även andra bloggares åsikter om svininfluensan, vaccin, paranoia, fibromyalgi, smärta, oro, sömn, hund, bilkörning, stockholm, skydd, trygghet

Ja fick inte så mycket sömn inatt somnade typ på morgonkvisten men sedan så vaknade jag tidigt med och gick upp med Kevin och lekte lite och sedan så åt vi frulle han fick risgrynsgröt och smörgås han har börjat med nått dumt att han vill plocka av pålägget från mackan och äta det först och ibland så äter han smörgåsen men annars så brukar han vilja kasta den åt sidan typ på golvet vet ej varför han har börjat med det han har inte gjort så från början iallefall. Vi åt alla 3 i morse vid bordet. Så det blir ett dagligt plockande då han kastar ner saker från sin stol i köket som han inte vill äta typ, men efter det så åt han en hel banan med. Vi busade lite med fantaflaskan igen som vi gjorde igår och han skrattade lika mycket nu idag med. Efter det så bytte vi på han och han fick leka lite medans jag plockade lite i köket, tog reda på tvätten sedan igår och hängde den nya med så det är avklarat. Sedan så kände jag mig lite konstig i kroppen så när Kevin skulle vila middag så passade jag på att göra samma sak och det var skönt, vi vaknade samtidigt och jag gick upp och fixade käk åt oss kyckling, ris, broccoli, champinjoner, tomater det var gott sedan så har vi busat mest hela kvällen han och jag,  Kevin fick lite fika igen innan han visade att han blivit trött han fick yoggi och banan.. Idag har han ätit upp 2 bananer det är en frukt som han gillar! Och Boris har åkt och jobbat nu när jag skriver detta så har jag lagt honom för kvällen och han somande på engång det var nära att jag gjorde likadant men jag vaknade till av att Boris kom hem och hälsade på en sväng, men han ska åka och jobba igen och jag ska ta och titta lite på tv. Mamma har ringt idag det var längesedan jag pratade med henne det var bara bra med henne men hennes syskon är det sämre med åldersdiabetes och cancer verkar vara nått som ligger i mammas syskonskara och det verkar ganska allvarligt med de som har fått cancer så hon funderar på att åka ner och göra ett besök för hon säger man vet ju aldrig..så det var tråkigt. Men hon lät pigg och glad i sig själv iallefall och det är ju bra, mer än vad man kan säga att jag är men det läks, alla sår läks med tiden. Nästa gång om så att säga så gäller det att ha allt planerat och att allt ska kännas bra, att jag ska må bra med. Nu ska jag ta och käka lite granna igen men nu blir det vita bönor, kyckling, broccoli det funkar det med tycker jag. Boris la sig och vilade en stund men nu så åker han igen för att jobba lite fler timmar. Kevin sover fortfarande Jag har nyss beställt en sån superfin tomtedräkt till Kevin till Julen nu är det bara Boris som är kvar, han ska också ha tomtedräkt iår har jag bestämt. Jag ska också ha tomteluva iallefall det brukar jag ha varje år.

I kväll kl 19:30 dam så jag längtar.

De blir jag , maken och sonen som ska se han. Vi knep ju bland de sista biljetterna och hamnade på balkongen. Så sätter de sen upp en extra föreställning på söndag.. Nåja man får ju se han han är bara så klockrent kanon. De finns ingen komiker tycker jag som går så över gränserna som han. Han skämtar om de som ingen annan vågar! Ja de ska bli skönt komma sig ut och tänka på något annat. Bara de är rena terapin!

LIA går kanon. Kanonhärligt ställe kanonhärliga personal. Men de som sagt höst och märkt så många mår dåligt. Men man blir så glad när de  kommer fram “Hej Sussi!” De några som inte tagit kontakt änu men vi får se innnan LIAN är över om de gör de.

De ju så med människor som mår dåligt de är vana sina rutiner och sitt folk som jobbar. Endel är känslig när de kommer in nya människor och rutiner bryts. Så de viktigt att man inte “rusar” in till dom och ska presentera sig. Utan jag har avvakta och en efter en har kommit nyfiket fram och hälsa på en och surra. De är underbara människor som samhället tyvärr glömmer bort. Vem som helst kan ju insjukan. De kan ligga latent och en dag så utlöser något detta.

För 20 år sen gjorde jag praktik på Psyk och där fanns en man som hade vart en av Sveriges bästa simmare på slutet av 70 talet. Men han insjuknade när han var 25 år. Där var de mest troligt stress och press som utlöste hans sjukdom. En annan man han visade album han hade vart fotomodell och rest värden över. Men tyvärr som de var i den branschen då på 70 talet  (Ni minns väl Twiggy) Droger. Han hade drogat och hamnade i en psykos han inte tog sig ur. Där fanns då även två mödrar som fått förlossningspsykos de aldrig kom ur.

Idag är de ju tur att just förlossningsdepression och psykos får man ju hjälp med bara de upptäcks i tid. Något som är vanligt men tyvärr sällan talas om! Jag känner ett par st som har fått både psykos och mildare depressioner. Så de inte alls ovanligt bara de att de inte pratas om de. De de som är hemskt idag att du ska helst åka hem från bb 8 timmar efter förlossningen. Visst de var Pain in as förr att vara 1 v efter att man fick barn men då hant de både som om de felar på barnet och förhoppningsvit om de fela på mamman med. Fast idag vet man mer om förlossningspsykoser och depressioner.

Ja då slank vi in på en annan bana 20 år tillbaka..Jag är ju expert på att inte hålla mig på en bana utan hoppa och fara.

Ja.. var var jag ..*Plockar upp garnnystan*

Ja LIAN. Hade den vart i Luleå hade jag tjata mig blå för att få ett vikariat där. Men de ju de att de är trots allt över 4 mil. Jag har vart så smärtpåverkad att när jag kom i torsdags hade jag ont i mina käkar

de går bra där. Man rör sig ju och sitter och står och går. Så de inte mycket belastning fysiskt. Så jag tro de som utlöser smärtan är denna j***bilresa.

Eller så är de att jag gör 8 timmars dagar och min kropp inte pallar med de trots de inte är tungt. Men de vill jag ju inte de ska vara. I Onsdags när jag körde hem satt jag med tårarna brännandes bakom ögonlocken. Jag var så ledsen och arg över att vara smärtpåverakad.

Tanken hann “Kommer jag att klara denna utbildning” Men sen slog jag bort den och slängde den i diket med”Ja bita i hop den dagen du börjar jobba är de ju inte säkert de blir 100%.

Varför jag inte kan sätta fingret på exat vad som utlöser mina smärtor är där jag har så kul där borta. När jag är i gång så lägger jag smärtan åt sidan. Vet inte hur jag ska förklara. Jag är ständigt smärtpåverkad mer eller mindre men jag kan “koppla” bort de i bland då jag inte har tid att känna efter. “Think Outside the box” kallas de. De samma han Jisses namn tack?? Amerikanska mannen som är motsvarigheten till Oprha han som har MS. Han har haft en egen talk show i 17 år men la ner den nu pg sin sjukdom. När han berätta om sitt sätt att hanter smärta. Han lever 24 timmar med svåra smärtor så kände jag ahh..De ju samma metod jag har lärt mig!

Problemet är ju att smärtan blir ju mer och mer man måste ju bryta tillslut med Pain killer när inte något annat räcker till.

Jag använder både bälte och handledskydd (Handledskydd vid behov så de itne ska behöva frågar hela tiden varför jag har dessa alltså de boende)

Allt går bara man vill. Men nu måste jag hitta en stretegi där smärtan och jag kan komma överens om en Deel. Jag vet nu att 4 dagar på rad går inte. Helst två sen ledig en max tre där går gränsen. Ska även kolla upp boende där borta. De går nog lösa på nått sätt. Just nu har de vart  LIA, sova äta. Social har inte existera på min planet eftersom kroppen mot slutet av dagen börja påminna mig om varför jag vart sjukskriven.

Nu vart de allt möjligt här får skriva mer sen om  LIA när jag är varm i kläderna.

Hur som helst i kväll är de Magnus Betnér . De kallar jag Balsam för själen!!!

joo.. Twiggy för de yngre. De var en känd fotomodell på 70 talet som vart Icon för kommande modeller. De var när folk såg henne de började med bantningspillerna som innehöll amfetamin!

Dagen började som alla andra dagar man vaknar man tar hand om Kevin vi åt frukost lite snabbt och klädde oss och sedan så skjussade Boris mig till Sjukhuset för min inskrivning där. Beslutet är gjort så det hela startar här! Jag fick sitta och lyssna på hur det hela skulle gå till, de gick igenom lite frågor och sedan så ville de göra blodprov på mig så att de visste att de skulle ha till hands om jag skulle förlora för mycket under själva proceduren. Jag har ej tagit tabletten ännu som gör att det hela sätter igång så än kan man ångra sig men det kommer jag inte att göra, jag funderade hit och dit igår men nu är jag ganska klar med det hela och jag vet att vid nästa om det blir någon så kommer jag att vara 110% redo för detta och verkligen sköta mig hela tiden även innan så att säga. Och jag vill att jag och Boris ska ha kommit igång och fått vårt förhållande att blistra igen innan så att säga, för mig så var det så mycket oklart och saker som kändes fel med det hela och jag mådde inge bra. Jag har inte direkt sagt detta förut men det är så jag kännt iallefall. Sedan har jag tidigare sagt inte en till abort och lovat mig själv detta så det var mycket svårt beslut samtidigt som jag inte ville så ville jag ju såklart! Sedan när tiden bara gick så blev det svårare och svårare och vi bestämde oss att behålla det iaf mest kanske för Kevins skull! Det är fel att skaffa ett till barn om det inte är ett 100% bra förhållande. Ett till barn = dubbelt så mycket ansvar och sysselsättning från båda parter och detta tycker jag har saknats litegranna… Detta måste ändras först innan nästa gång – (Om så att säga) och att vi har jobb båda två, och att Kevin har kommit in på dagis och dessutom att vi ägnat all vår tid till honom de första åren det tycker jag nu känns som det viktigaste, han är det mest dyrbaraste och finaste vi har. Han är värd all vår uppmärksamhet. Sedan åkte vi hem Boris spelade sitt spel och han spelade åt mig med medans jag och kevon busade här hemma och sedan så åt vi lunch och nu så ligger de och sussar i sängen båda två medans jag skriver detta!

Resterande av dagen och kvällen så höll jag på med Kevin, lagade mat, diskade, tvättade och sedan var det dags för Kevins bad han badade länge och han ville inte kliva ut ur badet alls utan han ville sitta där länge idag tror jag han badade i ca 45 minuter. Jag satt bredvid och slängde i saker till honom och han kastade ur dem igen han vill ej ha nått i badet med honom. Sedan tvättade jag honom och till slut fick jag upp honom och gjorde ordning honom för sängen. Klockan var ca 20 tiden då detta var klart så fikade han litegranna innan vi sedan gick till sängen för att sova… jag ligger alltid med honom när han ska sova han blir lugnare och somnar lättare då. Han sov ca 3 timmar ungefär jag somnade med honom jag med sedan var det dags för honom att vakna igen jag la mig igen med honom och han sov en stund till då medans den tiden så satt jag och sökte på nätet om allt möjligt rörande aborter,  foster, för tidigt födda, ultraljud, obduceringar, organ och läste om andra människor som gått igenom samma sak som vi kommer göra nu. Det finns en hel del att läsa men det är så mycket sorg och smärta som folk genomgår det är rätt vanligt ändå med komplikationer när det gäller födslar och gravidteter det märker man ju när man söker på internet. Det har varit en jobbig kväll i huvudet alla tankar har bara gått fram och tillbaka, vad är rätt och vad är fel, jag var så säker igår men ikväll kändes det inte lika säkert. Fast jag vet att det just är det rätta att göra just nu när vår situation är som den är också. Sedan så vaknade Kevin gick upp till honom la mig igen och han somnade en kort stund till men det är som han känner av när jag går därifrån då vaknade han med och sedan fick han vara uppe en stund tills Boris kom hem vi fikade lite och han hade så roligt åt en fantaflaska som var fylld med vatten så tung så han nästan inte orkade lyfta flytta på den och varje gång den åkte i bordet så gapskrattade han högt åt detta och när den åkte i golvet så vart det ändå roligare.. hehe lättroad liten kille.. men sedan kom Boris och jag hade gjort mat åt honom så vi åt lite och sedan så gick de och la sig nästan på en gång det är ju en dag imorgon med och vi ska upp ganska tidigt, och de somnade tvärt båda två jag sitter här nu framför datorn och mina tankar är ju bara på en sak, det är svårt att sova men jag ska försöka att lägga mig nu och sova lite innan jag imorgon ska till Sjukhuset igen och få denna tabletten.. Jag vet inte jag kommer nog skriva mer om detta senare men just nu så är det lite tomt och ganska konstig känsla det kom så oväntat på något sätt men man ska ju aldrig vara säker på att saker ska gå bra, jag har ju inte direkt mått det bästa på senare tid och det är inte heller bra för ett foster i magen. Men nu avslutar jag detta och ska lägga mig och vila om inte annat det är ju bättre än ingenting.

Är min “Vän” nu. som tur ska jag till Tomas i Piteå i morgon och få mina injektioner! Tre dagar är max jag klara gå i rad känenr jag nu. I morgon är dag fyra har LIA 7-12:30. Fan så arg jag blir på kroppen men jag ska se om vi kan lösa på de sätt detta problem med. Nästa vecka jobbar jag bara två dagar i rad. Sen ledig. Ska de om de fungerar annar blir de söka boende om de kan hjälpa.

Nåja en sak i taget! I morgon Tandläkarbedövning wiiiiiiii………..

Korta uppdateringar är inte mer ork än LIa/äta/sova..Men på bena snart igen

Åkte in på morgonen till sjukhuset där jag fick genomgå en till undersökning och ultraljud och det konstaterades att det inte fanns fostervatten runt fostret och att det med stor sannolikhet inte gick att göra nått åt det man kunde fortsätta men rådet var att avbryta det hela. Det är så många veckor kvar och som det ser ut så finns det inte nån chans att det ska överleva därinne och om… så är risken jättestor att det blir med komplikationer och skador och även farligt för mig. Tankarna for ju omkring i huvudet men samtidigt var jag ganska klar med mitt beslut direkt hur jag ville göra iallefall. Jag har forskat om detta på internet och läst så många berättelser om just detta så jag vet att det inte är ovanligt och att det händer många. Sedan så fick vi en stund för oss själva att fundera innan doktorn kom tillbaka igen, då så frågade han om jag ville göra prover och kolla upp det hela och vi sa ju ja förståss det är ju bra att veta tills ev nästa graviditet just nu så känns det att det inte kommer bli någon men det kan ju ändra sig senare. Det hela gick ut på att jag fick ligga på en brits där och han skulle stoppa in en låååång spruta där nere så att han kom åt moderkakan och därifrån skulle han suga upp en liten del och använda till att föra prover på för att se om det fanns någon kromosomavvikelse det kan man se där. Svar på detta kommer om några veckor. Om eller inte igen, det får framtiden utvisa jag är så glad att jag har en underbar liten kille hemma redan visst skulle det ha varit kul med ett syskon till honom men samtidigt så har jag kännt lite tvivel innan med till det hela om vi var mogna för ett till barn sådär på engång men det blev ju så.. kanske det finns en mening med allt som händer just nu i vårt fall iallefall – endel tror ju på det. Jag tror också på att saker händer ibland kan man styra det och ibland så kommer det som chock. Med sorg i hjärtat och tårar som rann så fortsatte vi sedan för att hämta upp vår lilla älskling som var hos Fanny och Emiliano på andra sidan stan då under det hela då man inte fick ha med sig barn dit. Dagen gick ganska snabbt vi pratade lite om det men inte så mycket, sedan så åkte vi hem till oss och fortsatte kvällen med att käka lite och busa med Kevin sedan åkte Boris till jobbet och vi fortsätte med att plocka lite härhemma,  bada honom jag tog ut badbaljan i köket till honom men han plaskade som aldrig förr just då så hela golvet och jag blev blöt men han tyckte det var bara kul!! och det är ju huvudsaken. Och sedan fikade vi lite och sedan blev han trötter och då gick jag och la mig med honom, han åt sin välling och somnade snabbt därefter och sov bra i flera timmer men sedan började han vakna och jag gick dit och la mig tror jag typ 3 ggr sedan ville ha inte sova mer utan klev ner från sängen och blev sådär superpigg. Boris slutade tidigt så han vaknade precist innan han kom hem han fick busa av sig och äta banan och sedan så la vi oss allihopa för att sova han var svårsövd men till slut så gav han in och lät john blund komma. Sedan sov alla tills morgonen och det var så skönt!honom

…mörbultad och överkörd känner jag mig idag, i kroppen, inte i huvudet för en gångs skull Jag är ju gift med världens snällaste människa som masserade min stackars rygg och nacke i drygt EN OCH EN HALV TIMME igår kväll. Men jag har förutom det ömma efter massagen, fortfarande ont och känner att vissa rörelser ska jag nog låta bli att göra.

Är permitterad idag, och vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att inte gå in i Emils rum och börja tapetsera. Kvällsmaten har jag lagat redan, tvättmaskinen går ju i och för sig, så jag får ju det roliga jobbet att hänga tvätt mellan varven, och så har jag ju lite rentvätt att ta reda på också. Jag kan ju lägga mig i soffan och titta på TV, nu när jag har fri tillgång till fjärrkontrollen. Och jag skulle ju kunna slå ihjäl några timmar framför datorn, men då dator “jobb” och ont i rygg och nacke inte riktigt funkar ihop så är ju det en ganska korkad idé, eftersom jag resterande fyra dagarna i veckan måste sitta vid en dator. MEN DET ÄR JU INTE VAD JAG VILL GÖRA IDAG! JAG VILL TAPETSERA!!!! Åh, så frustrerande…

Ja ja, jag ska ju i alla fall få äran att köa några timmar (förmodligen) bara för att bli plågad med att få ett stick i armen, men det blir inte förrän efter fyra idag, resten av familjen är ju inte permitterad som jag. Bara att hoppas på att inte vaccinet är slut när vi kommer dit…Men med mitt flyt just nu så tar det nog slut, eller så hinner klockan bli sju och dom bommar igen mitt framför näsan på oss och så får vi göra om samma procedur en annan gång…Och så blir vi säkert sjuk allihop av den där förbaskade sprutan…Nej, jag är väl inte neggo…tycker ni?!

Nej, det får väl bli soffan då…Som Emil sa innan han stack iväg till skolan “Mamma, idag får du titta på TV heeeelaaaa dan “