av Lena Kulin

Mitt jobb går ut på att, iförd kohudmönstrad mössa, skopa glass och vara trevlig på beställning, eller, som Företaget uttrycker det, ”utstråla trivsel, värme och glädje”. Komössan är uppskattad bland kunderna; en del ber att få köpa den också (vid sidan av glassen och mina trevlighetsfraser), andra nöjer sig med att ta ett par foton där jag ofrivilligt förevigas framför en fondvägg på vilken svartvita kor går och betar under en hysteriskt blå himmel (här finns inga mjölkningsmaskiner eller utfodringsautomater så långt ögat når). Att min huvudbonad och kossornas kroppar bär samma mönster tas emot utan vidare frågor, ingen tycks undra vad som menas med detta. Vissa kunder verkar rent av uppfatta mig som en ställföreträdande ko. Det vill säga, som något stumt och dumt som mest är till för att ge dem deras mjölk, om än i fryst och smaksatt form. Jag misstänker att jag i deras ögon har så förvillande många likheter med en ko att de tar mig för en Kobot; en slags röststyrd superavancerad högteknologisk mjölkgivande servicemaskin som påminner om en levande varelse men som i själva verket klarar sig finfint utan det sociala bemötande som människor kräver. Kobotens ”hej!” behöver inte besvaras eftersom alla slags artigheter är lika bortslösade på en Kobot som på vilken ko/bankomat som helst. Kanske borde jag, sedan Kobotkunderna rabblat sin beställning ut i tomma intet, replikera med ett nollställt ”mu?”. Eller varför inte bita dem i fingret, när de ändå sticker fram handen och tycks vänta sig något av mig? Mitt jobb går som sagt ut på att skopa glass och vara trevlig på beställning. Men kossor förstår inte sånt.

“Det måste vara något fel som är trasigt” var en mening i en barnbok jag gillade som liten, och det är i sig en bra mening som jag gillar. Nu verkar jag också ha något fel på ett av mina fel, det kanske rentav är trasigt.

Jag brukar liksom inte lyckas få till en positiv samvaro med män, liksom oavsett vad man gör, även bara när man kanske frågar om klockan eller frågar om priset på något med någon okänd, eller pratar om vad man “gör” för tillfället – det brukar alltid kännas lite obehagligt och fel och som att de inte gillar en eller som att jag inte riktigt kan uttrycka mig. Ganska jobbigt, därmed gillar jag dem inte (ett av många sätt jag tycker de är besvärliga på, men inte enda anledningen till att jag kan ogilla män), men däremot bekräftar det ju mig samtidigt i min föreställning om mig själv och i min identitet. Jag förstår inte män, alltså är jag ingen. Man, alltså.

Peppar peppar ta i trä, men nu har det faktiskt successivt börjat gå bättre och bättre i de där situationerna med män som alltid brukat gå trögt annars. Jag framstår och får liksom fram och blir förstådd i det jag vill kommunicera oftare, och det kan till och med bli så att det känns roligt och trevligt att umgås på riktigt, som att man får uppskattning som människa på riktigt. Jag kom att tänka på det alldeles nyligen när jag stod ivägen och flyttade mig för en kille här i trappan på biblioteket. Jag visade liksom fram honom, att han kunde gå förbi, och fick ett vänligt leende som jag både förstod, liksom kunde ta emot, och som kändes naturligt.

Lite blyg för män är jag väl fortfarande, vilket jag förstås brukar dölja, men det börjar ju liksom gå mot att jag mer kan vara mig själv, ändå, verkar det. Vad beror nu detta på? Jag vet ärligt talat inte egentligen, förstås. Men jag har av andra anledningar (hemlis!) liksom börjat fokusera mer på hur jag gör och liksom koncentrera mig mer när jag ska interagera med andra, vilket kanske då fått såpass positiva effekter med män? Det låter kanske som jag överanpassar mig, vilket jag gjort innan och som man inte skall göra (om man inte vill ha psykiska problem och lidande), men nu är det mer som att jag medvetet försöker koncentrera mig på dels att lyckas interagera och samtidigt komma fram på ett sätt som jag vill vara, vara mig själv. (Det skall erkännas att jag kompromissar liiiite åtminstone i vissa situationer, främst kanske då jag känner att jag måste för att alls bli “förstådd”. Eller om någon verkar grymt hotfull.).

Det kanske också har att göra med att jag liksom tröttnade på pappa och hans tjuriga och nedlåtande attityd, och… inte bröt med honom eller skällde ut honom eller tog upp de problemen eller något, men bara satte emot i en av många jobbiga diskussioner och inte slätade över, slutade behandla honom som en femåring som behöver lite förståelse och tyckte att nu får han väl faktiskt börja ta ansvar lite själv för hur han beter sig mot andra (eller åtminstone mig). Han är ju ändå sextio. Och jag har därför inte tänkt ringa honom och be om nåder (sådär underförstått som man gör liksom när man tar kontakt) eller släta över eller säga att jag hade fel eller något, det är faktiskt upp till honom för en gångs skull. Det var några veckor sedan nu, han har inte hört av sig. Sedan har jag ändå ingen lust att umgås med honom för tillfället, så det är väl lika bra det. Hellre slippa en jobbig person genom att vara ovän kanske, än ha det jobbigt och försöka vara vän.

Kopplingen var kanske att jag därmed inte behöver bära på det agg som på något sätt ändå odlas mellan mej och pappa när jag umgås med honom, och ta med mig det när jag möter andra män. Det kanske är det som gör att det går lättare.

Jag är lite skrockfull, och nu förväntar jag mej förstås att jag snart kommer möta världens otrevligaste idiot till man igen. Bara för att jag varit högmodig och vågat säga att det här verkar positivt. Men det får det kanske vara värt.

Som avslutning på en mindre uppsats som jag skrev inom ramen för min utbildning så diskuterar jag social antropologen Ulf Hannerz framställning om kulturell komplexitet. Kulturen är obeständig och är beroende av komplexa “inflöden” och “utflöden”.

Media är användandet av teknologi för att externalisera mening, vilket är något som skapar en kommunicerbarhet mellan människor utan ett behov av att vara i direkt samvaro (Hannerz 1992, s. 26)[1]. Multimediala internetmedium och teknologier har gjort det möjligt att överskrida det spatiala, temporala och tillfälliga för lagring av information i externaliserad form i gemensamma arenor för kommunikation och meningsskapande (jfr. Hannerz, 1992, s. 32). Detta har på sina håll skapat en kulturell komplexitet där olika kulturella flöden möts och blandas, vilket är beroende av den sociala strukturen. Det kulturella flödet finns överallt och även i medierad tillvaro där människor blir erfarbara för varandra genom medierad samvaro (jfr. Hannerz, 1992, s. 4). Detta blir möjligt genom att människor skapar artefaktuella förläningar av sig själva och gör sig själva tolkningsbara (jfr. Hannerz, 1992, s. 4). De existerar på internet som externaliserade former, eller yttre former, av sig själva, precis som det existerar avlagrade externaliserade former av mänsklig aktivitet på internet vilket fungerar som material för meningsskapande. Yttre form kan också tolkas som media, dvs. den form som möjliggör externalisering och inte själva produkten av denna aktivitet. Former för externalisering finns det ett stort utbud av på internet.

Den medierade omgivningen är i stor utsträckning mänskligt gjord även om förekomsten av artificiella processer, som programmerade skript, gör att den ursprungliga mänskliga aktiviteten för internet som medium döljs (jfr. Hannerz, 1992, s. 8 )[2]. Kunskap kan därför göras tillgänglig i symmetriska och asymmetriska flöden och där det exempelvis bildas nya former av arbetsdelning på internet i och med det nya former av kunskaper görs tillgängliga (jfr. Hannerz, 1992, s. 52). Den kulturella komplexiteten ökar i takt med att den externaliserade meningen ökar och därmed ökar även möjligheterna för att kritisk massa, och även serendipity, ska uppstå (Hannerz, 1992, ss. 8, 26, 48). För att koppla detta till Benedict Andersons begrepp “imagined communities” så kan människor på internet känna att de har något gemensamt med andra människor trots att de inte träffats utanför mediet (Hannerz, 1992, s. 28). Men deras möten ska inte förringas, de är möten som sker i externaliserade utrymmen, och är en del av en kulturell spridningsprocess inom såväl som riktat utåt från internet och likväl kan de ta ytterligare social spridning. Internet ökar potentialen för många-till-mångakommunikation vilket kan skapa ett bredare och mer symmetriskt flöde av kultur, där fler kan vara producenter och konsumenter av kunskap och där periferin kan ta större utrymme som kulturförmedlare (jfr. Hannerz, 1992, ss. 85-89). Detta kan också förstås ligga bakom socialt organiserade kulturella apparater på internet, som till exempel användargenererade webbsidor och webbtjänster. Detta är något som förknippas med utvecklingen mot webb 2.0. Facebook är en sådan kommunikationsarena. Där finns det inneboende potential att utnyttja människors sociala nätverk för att skapa sociala organiseringar som formar aktiviteter såväl på som utanför internet[3].

På Facebook går det att skapa grupper som har mer eller mindre uttalade syften. Medlemmar till grupperna kan värvas på flera sätt. Inom Facebook värvas medlemmar bland annat genom att utnyttja människors explicita sociala nätverk eller att gruppen söks upp på annat sätt. Det är således intressegemenskaper som bildas. I fokus här är grupper som organiserar sig genom mediet för att genomföra så kallade “flash mobs” i offentliga utrymmen. De utnyttjar således potentialen i att organisera människor på Facebook för att genomföra något som kan liknas vid konstformen happening. Några exempel tagna från Facebook: ett antal människor organiserar sig till att “frysa till” på centralstationen en viss tidpunkt; vattenkrig där de som har röda tröjor och blå tröjor möter varandra på en offentlig plats; bilda en hejaklack för ett knattelag. Dessa händelser har engagerat över flera hundra människor.

Aktiviteten i sig styrs framförallt av ramverket rörelser och kan förstås som en subkultur som ämnar återta de offentliga utrymmena. Detta hamnar då i konflikt med statsramverket som ofta ses kontrollera de offentliga utrymmena. Marknaden har länge använt sig av happening och performances i reklamsammanhang men denna form av organisering sker utifrån människors eget engagemang till organisering. Den ingår i en kulturell komplexitet och en kamp om mening, som att den skulle kunna förstås som en kamp mot sunt förnuft: att inte bryta mot normer i de offentliga utrymmena. Men just normbrottet är en del av det kit som håller samman kulturen och gruppen. På så sätt kan det förstås som en motståndsrörelse som kastar om maktförhållanden i det offentliga utrymmet: de tar det offentliga utrymmet i anspråk. Mening och handlingsmöjligheter har tillgängliggjorts genom mediet.

Det finns ett kollektiviserat perspektiv, baserat på en kontextuell förståelse, om vad som ska ske, vilket formar gruppen och skapar dess tillhörighet till en subkultur (jfr. Hannerz, 1992, s. 70). Gruppen legitimeras och upprätthålls genom att finnas i en externaliserad form på Facebook och som i sig inte behöver redundans för sitt fortbestånd men meningsskapande till formen av redundans i vardagen kan generera ökat deltagande (jfr. Hannerz, 1992, s. 70). Stabiliteten inom gruppen och kulturen kan stärkas av en lyckosamt genomförd händelse som får kulturen att fortbestå. Det har uppstått en delad erfarenhet (jfr. Hannerz, 1992, s. 77). Dock om aktiviteten och de meningssammanhang som är kopplade till den upphör så upphör också subkulturen. Internet tenderar här att förstås som ett medium demokratiserar deltagande, men det finns personer som sätter agenda för vad och hur aktiviteten ska genomföras. Möjligheten att påverka kulturens benägenhet till förändring, det kulturella flödet, är därför ojämnt fördelat. Eller? Handlar det om ett samspel mellan olika likartade krafter? Kanske är det en chimär att det verkligen är ett många-till-mångamedium och där alla ha samma tillgång till det kulturella flödet. Samtidigt bör det beaktas att människor deltar med olika kulturellt bagage som kan skapa ytterligare kulturell komplexitet. Tillgången till kulturen är också begränsat av mediet och materiella tillgångar. Gruppen och kulturens förmåga att växa och fortbestå är beroende av förmågan att aktivera människor till engagemang och spridning av kulturen. Här är det viktigt att lyfta fram inre former, och kompetenser, som är nödvändiga för att utnyttja mediet för att förändra kulturella flöden genom att skapa externaliserade yttre former, såsom digital kompetens.

[1] Fenomenologin skulle här göra distinktioner mellan olika upplevelseformer för att nå kunskap (se Lübcke, 1991, ss. 51-52). Det medierade är inte givet i en direkt samvaro för subjektet, utan kan förstås som antingen något föreställt eller som något som talas och tänks på. På så sätt gör det medierade föremålet sig närvarande i avsaknad av den direkta upplevelsen. Detta handlar då om ett synteserande av perceptionsakterna inom subjektets intentionalitet riktat mot något genom ett perceptuellt begränsande medium.

[2] Detta kan jämföras med Karl Marx diskussion om varans fetischkaraktär: att ha blivit alienerad för det mänskliga arbete som ligger bakom varan.

[3] På och utanför internet ska här se som en förenklad abstraktion.

Litteraturförteckning

Hannerz, U. (1992). Cultural complexity – Studies in the social organization of meaning. New York: Columbia University Press.

Lübcke, P. (1991). Vår tids filosofi. Stockholm: Forum.

Anders Mildner diskuterar i ett inlägg journalistikens framtida roll. Det har skett en förflytning från att se ett journalistiskt verk som en slutprodukt till att snarare betrakta det som ett arbetsmaterial.

Bilden kommer från en konstutställning där människors interaktion på internet åskådliggjordes i bilder, ljud och så vidare. Läs mer.

Precis som Mildner tror jag att denna rörelse kommer att få en allt större roll i samhällets uppbyggnad. Detta gäller framförallt för internet, men även i andra områden av livet. Rörelsen från att se något publicerat som statiskt och inte ämnat att modiferas till att ingå i nya sammanhang, modiferas och publiceras med större lätthet än tidigare. Det är i sig en beskrivning av internets funktion i samhället. Men detta skapar också konsekvenser till hur vi formar vårt sociala liv och vår självuppfattning. Såhär beskriver Mildner det:

För inte så värst länge sedan ansågs nog en ordväxling mellan två personer höra hemma i den privata sfären, men nu har något förändrats (speciellt om det rör sig om offentliga personer) och jag kan tycka att det kanske har gått lite fort.

För när allting kan hamna på en blogg eller skickas vidare, reagerar människor genom att dra ner på kommunikationen. Vi riskerar att förlora lite av den öppenhet som vi med teknikens hjälp har vunnit de senaste åren.

Detta är i sig en tendens till övervakning. Men det är inte staten eller någon annan instans som övervakar oss. Det är vi själva som övervakar andra och även oss själva. Det är självkontrollen som förmår oss att agera som vi gör. Detta leder till en mindre öppenhet bland människor i och med att vi kontrollerar det vi säger. Detta baserar sig på att vi vet om att det vi säger och gör kan få verkliga konsekvenser, en felgärning kan leda till ett argt blogginlägg som sprider sig över ett stort område på ens närmaste sociala nätverk. Samtidigt finns risken att vi blir feltolkade eller att någon medvetet förmår publicera något som vi inte alls gjort. Detta leder i sin tur till en form av paranoia, där möten  (och för den delen uteblivna möten) med andra människor alltid kan leda till överblickbara konsekvenser. För visst är det så att vårt handlande alltid varit utsatt och diskuterat i andra sammanhang, men inte på ett sådant sätt att vi själva kan ta del av det och se de faktiska konsekvenserna av det. Interaktionen mellan andra människor har möjlighet att stanna kvar på internet, etsa sig fast och förbli ett avtryck för hur andra förhandlar om vår självbild.

Detta väcker dilemmat om anonymitet till debatt. Anonymitet är en skyddad öppenhet. Men det kan  missbrukas, därför finns det fog för att bryta upp anonymiteten.

Många lever sina liv på internet och skapar avtryck för framtiden av sin aktivitet. Dock är det mycket aktivitet som sker bakom lyckta dörrar, som inte fastnar på nätet för framtiden. Interaktioner sker sporadiskt och försvinner.

Avlyssning av dessa interaktioner kan anses vara ett brott mot den personliga sfären, som ska hållas utanför yttre inblandning. Den nya FRA-lagen kan anses tränga inom denna sfär (detta diskuteras mer utförligt på annat håll).

Det jag framförallt tycker är intressant är det motstånd som presenteras, exempelvis av Fria Tidingen genom webbsidan HejFRA. Där föreslås att besökarna ska klistra in texter med ord, som kan tänkas plockas upp av de filter som FRA tillämpar för manuell granskning, i de interaktioner som de har på internet. På så sätt skapas det en större arbetsbörda för de personer som ska granska materialet.

Tanken med att förvanska vad som verkligen sker på internet handlar om förhållandet mellan människor och internet. Vi lever ut våra liv på internet, samtidigt som vi kan styra det med en medvetenhet om att vi kan vara observerade. På så sätt anpassas beteendet på internet efter situationen. All aktivitet på internet kan därmed ifrågasättas om det är en planerad handling för att det som sker ska framstå på ett visst vis. Detta kan även överföras på exempelvis att ge felaktig information till tjänster på internet, såsom applikationer på Facebook, eller att använda sig av påhittade personuppgifter (se tidigare inlägg).

I det yttersta handlar då detta om autenticitet. I många andra fall har det påvisas finnas diskrepans mellan människa och dess internet aktivitet. Ibland uppmuntras det, som ovan, eller i annat fall ska förhållandet befinna sig i jämvikt. Detta kan exemplifieras med att man förväntas vara samma person på internet, ha samma identitet, som utanför internet för att inte tappa ansiktet (se uppsats om detta här).

Jag har kommit på mig själv med att ha lite för höga tankar om textbaserad asynkron kommunikation, det vill säga icke samtida mänskligt samspel. Detta exemplifieras i att förväntan om ett svar hos sändaren av ett epost inte uppfylls hos mottagaren. Det är vanligt att mottagaren selektivt väljer bort att svara på vissa frågor, kommentarer eller att inte svara alls. Detta ligger i mediets potential, att med lätthet kunna välja svara eller inte. Vi styrs inte av samma sociala regler som turtagningsregler (som att på en fråga följer ett svar) i synkron ansikte-mot-ansikte interaktion. Även om selektiv självpresentation och val görs, så finns det ändå konventioner om att interaktanter måste svara på frågor. Gör man inte det går det lätt att starta ett korrekturförfarande och försöka rätta till interaktionen: som att ett svar följer på en fråga. Detta bygger på att kommunikationen just är synkron (även om en meningsfull interaktion aldrig är exakt samtida).

Även om tidsdimensionen kan överbryggas med internet, att nå personer långt bort från ens egen geografiska position, så hindras interaktionen i textbaserad asynkron kommunikation. Det tar tid att få svar på en fråga och det är just tidsåtgången och slutenheten om sändar- och mottagarkontext som gör det svårt att skapa en fungerande interaktion. Internetmediet gör här interaktionen långsam, till skillnad mot interaktionen ansikte-mot-ansikte.

Varför väljer då mottagare att inte svara på epostmeddelanden eller andra meddelanden i asynkron kommunikation över internet? Detta skapar givetvis spekulationer hos sändaren: Varför svarar han/hon/det aldrig? Skrev jag något olämpligt? Kom eposten verkligen fram? Skickade jag till rätt person?

Vi förväntas att vara uppkopplade allt mer, att vara medialt tillgängliga. Det är en del av det internetintegrerade samhälle vi lever i. Men vi väljer att göra oss otillgängliga att utnyttja mediet för att undvika vissa sociala interaktioner. Samtidigt som vi är inneslutna i mediet så öppnar det dock upp valmöjligheter till handling. Därför är internetanvändandet väldigt individualiserat.

Observerbarhet handlar om problemet att vi inte kan veta andra människors mentala tillstånd. Människor kommunicerar medvetet och omedvetet med varandra om sina mentala tillstånd, de blir observerbara, utifrån detta dras rätta eller felaktiga slutledningar (se Sacks 1995 114 ff). Detta kan exemplifieras med slutledningen att en person som vänder ryggen till i ett möte känner aversion för den andra. Detta är beroende av kontextuella markörer.

Någon gång under livet uppstår en medvetenhet om att man är observerbar (skilj observerbar från synlig). Detta leder till en “observerbarhetsstyrning” och strategier för att undkomma att bli påkommen ett sanktionerade beteenden. Ett barn på dagis som slår ett annat barn är väl medveten om att det är ett sanktionerat beteende av dagispersonalen. Därför gör sig barnet medvetet om att ingen vuxen tittar när den utför handlingen.

På internet ger inte individer ifrån sig så mycket information om deras mentala tillstånd. Detta måste explicit kommuniceras för att bli observerbart. Internet är alldeles för statiskt för att ge ifrån sig sådan information. Det skapas fel i turtagningar i konversationer; där man vid tystnad antar att personer finns tillgängliga framför sin datorskärm när personen i själva verket inte är där. Avsaknaden av kontextuella (sammanhangs-) markörer kan också skapa andra feltolkningar om sinnesstämningar och andra belägenheter. Förekomsten av överlappningar i textbaserad konversation kan leda till förvirring och behov av reparation. Intersubjektiviteten måste återskapas.

MMORPG-spel visar på samma problem. Stillastående personer tolkas vanligtvis i vardagen som att stå att vänta på något och i fel sammanhang blir det ett avvikande beteende. Inom många spel så är det vanligt att avatarer står livlöst, men att spelaren kan vara fullt upptagen med att göra något som inte alls representeras i avataren. Detta skapar problem, som tidigare nämnts, för turtagningen, där individen kan antas vara tillgänglig fast den inte är det. Den frånvarande observerbarheten gör det också svårt att koordinera handlingar tillsammans på uppdrag i de virtuella världarna, där symboler för mentala tillstånd och intentioner blir svåra att förmedla. (se Moore, Ducheneaut & Nickell 2006: 42 ff).

Om emotioner vill förmedlas för att uttrycka en sinnesstämning så finns det möjlighet att bygga upp detta på internet. Symboliskt material används för att representera sig själv, inte bara i text utan i bilder, beteende- och handlingsmönster, ljud och komposition. Detta måste reflexivt inlemmas i självpresentationen för att göras tillgänglig för observation av ett mentalt tillstånd. Internet må vara ett trångt medium för att överföra sådan kontextuell information. Ibland så vill inte individer göra det heller, utan vill dölja sina mentala tillstånd, vilket kan användas strategiskt för att “lura” andra interaktanter och åskådare. Stolthet kan undertryckas och en självpresentation av mer modest slag kan tillämpas för att skapa en mer anpassad representation av sin sinnesstämning. På så sätt är internet ett smidigt medium och väcker frågor om bland annat “autonoma agenters” roll och identitetsexperiment, där interaktion kan ske med “fiktiva” och “simulerade” persona.