Dupa cum probabil stiti (daca nu va informam acum), am demarat incepand cu 12 august anul curent, o campanie sociala. Am vrut sa fim alaturi ce copiii care, din diverse motive, au ajuns la Centrul de Plasament din Tatarasi. Am vrut sa le facem viata mai frumoasa. Intr-o masura, pe moment, am reusit. Nimic nu este mai frumos decat sa vezi un copil zambind, sa vezi un copil fericit.

Campania a pus fata in fata o personalitate din Municipiul Iasi cu un copil. Am dorit ca acestia din urma sa socializeze, fapt care ii conduce la impulsionare spre invatare si o viata mult mai buna. Oricine poate ajunge sus, important este sa isi doreasca suficient de mult. Asta am vrut sa le demonstram. Speranta nu moare niciodata.

Pe langa momentele fericite din zilele in care au mancat la restaurantul nostru, le vom face acum si o surpriza de Mos Nicolae. Ei nu prea au ocazia sa iasa sa se distreze. Vor putea maine, sambata, 5 decembrie. Va veni Mosul si la ei. Le vom oferi o petrecere de pomina cu mancare, muzica si multa voie buna.

Va asteptam pe toti cei care doresc sa vada o multime de copii fericiti. In restaurant au fost, acum vrem sa ii vedem distrandu-se in club (Slash).

Ne vedem maine acolo!

Varför bör kattungarna vara minst 12 veckor?

KKS får många frågor från kattungeintressenter om varför kattungarna måste vara minst 12 veckor innan de skiljs från sin mamma och sina syskon. Ofta brukar man ju kunna få hem kattungar vid 8-10 veckors ålder menar många. Därför sammanställer vi här lite information vi samlat på oss genom åren, både genom våra egna erfarenheter samt fakta från veterinärer, uppfödare, böcker och andra källor.

Även Sverak (Sveriges Kattklubbars Riksförbund) har regler om att kattungar inte får säljas före 12 veckors ålder.

Kan bli stora konsekvenser av att skiljas för tidigt

Alltför många människor skiljer kattungarna från sin mamma när de är på tok för unga. Detta sker ofta pga. okunskap. Man tror att ungen är utstött, att mamman är trött på den och att man gör alla en tjänst genom att låta ungen flytta till sitt nya hem tidigt. Många människor som tagit hem kattungen för tidigt, kanske redan vid 7-8 veckor, säger ofta att “åh, det går så bra så, han äter och är rumsren så det är inga problem att ta dem tidigare än 12 veckor”. Men tyvärr är det så att konsekvenserna kan komma långt senare, ofta vid könsmognaden. ägaren sätter då inte problemen i samband med att kattungen tagits för tidigt från mamman. Problemen som kan uppstå kan vara såväl fysiska som psykiska.

Fysiska problem som kan uppstå

Om man tar en kattunge från mamman för tidigt, kanske redan vid 7-8 veckors ålder, så är risken stor att den får ett flertal problem. När de är så små får de ofta problem med magen. Avvänjningen från modersmjölk och övergången till fast föda går för snabbt, matsmältningen störs och kattungen får diarré. När de är så små blir de fort uttorkade och tappar vikt när de får diarré, får man inte snabbt ordning på detta kan diarrén bli kronisk (och katten kan i värsta fall dö). Katten riskerar att hela sitt liv ha känslig mage och därmed vara i behov av specialfoder som man köper från veterinären. Avvänjning ska gå successivt, det är en hel process som tar flera veckor. Ofta missar ägaren stora delar av processen, man uppfattar att mamman inte diar sina små mer och att ungen nu är redo att äta enbart fast föda. Visst diar mamman sina små, men inte lika ofta.

Även immunförsvaret påverkas. Katten blir ofta mycket känsligare för infektioner och sjukdomar, immunförsvaret utvecklas som mest mellan 8-12 veckor. Det är mycket som händer i kroppen vid denna tid, den stress och omställning som en flytt innebär kan störa immunförsvarets utveckling.

Psykiska problem som kan uppstå

En annan viktig del i uppväxten är att ungarna får lära sig hantera frustrationen när mamman nekar dem att få di. Under denna process ser man ofta att mamman inte tillåter ungen att dia, ungen blir frustrerad och tjurig och börjar bråka. Mamman kan då bli ordentligt bestämd mot den och man ser ofta mamman bita ungen i nacken eller halsen och trycka ner den skrikande ungen mot golvet. Det kan se hårt och förfärligt elakt ut och man kan luras att tro att mamman är trött på sin unge och stöter bort den av elakhet. Men detta ingår i uppfostran, mamman lär ungen att hantera frustration och förnekelse. Ungar som missar detta kan få aggressiva beteenden senare, de har inte lärt sig hantera nederlag och att inte alltid få som de vill. ägarna missuppfattar tyvärr ofta denna situation. De tror att mamman är trött på sina ungar och inte vill låta dem dia henne mer. De tror de gör mamman en tjänst genom att låta ungarna flytta i det stadiet när det egentligen är viktigt att ungarna får uppleva även detta led i uppfostran. Nyanserna är många i avvänjningsprocessen och människorna ser inte alla detaljer, men de är mycket viktiga ur kattens synvinkel.

Det handlar inte bara om mat

Avvänjningen handlar inte enbart om att övergå till fast föda, det handlar lika mycket om den psykiska omställningen från baby till liten kattunge. Kattungar tittar misstänksamt på kattmat de inte ätit förut och söker stöd och bekräftelse hos mamma och syskon, äter de så börjar även ungen att äta. Gruppgemenskap är viktigt, man lär sig genom att se hur andra gör. Ungarna får stor trygghetskänsla av att vara tillsammans med mamman och syskonen. Ungarna leker och brottas och busar runt, de har kul tillsammans och man kan se stora skillnader på kattungar som leker tillsammans vid 9 veckors ålder och samma kull vid 12 veckor. Leken förändras till att vid 12 veckor handla mer om “vuxensaker” som till exempel möte med nya katter, slagsmål, att kunna hävda sig och utveckla en tro på sig själv, osv. De lär sig utveckla nyanser i kroppsspråket och övar på syskonen. Kattungar som missar detta har senare i livet svårt att läsa av andra katter, de har svårt att komma överens och att fullt ut uppskatta kamratskap med en artfrände.

Problemen kan komma senare i livet

Ibland verkar det som att allt går smidigt och utan problem med kattungen man tagit för tidigt. De växer som de ska, de har bra mage utan diarré, de är rumsrena, de verkar glada och nöjda och allt verkar vara frid och fröjd. Men sedan plötsligt vid könsmognad förändras katten. Hormonerna börjar rusa i kroppen och de kan bli lynniga, osäkra och ibland aggressiva. De saknar mental stabil grund att stå på, de har inte fått med sig grundtryggheten. Dessa katter har svårt att hantera alla nya känslor och blir otrygga, de vet inte hur de ska bete sig i vissa lägen, de saknar självkännedom. En del katter kan bli väldigt aggressiva och vi har mer än en gång pratat med ägare som är rent av rädda för sin katt som plötsligt utan förvarning kan gå till attack mot sin ägare och bitas ordentligt. Dessa katter är väldigt förvirrade och otrygga och vet inte hur de ska hantera sina känslor och frustration.

Katter utan grundtrygghet är känsliga för förändringar, till exempel kan de plötsligt börja kissa i soffan eller i sängen och ägaren står frågande och förstår inte varför. Det kommer som en överraskning för många att en sådan sak som en ny partner för ägaren kan påverka katten starkt (negativt). Kan även vara en sådan enkel sak som att man bytt till annan kattsand, flyttat till ny bostad, köpt nya möbler, osv. även små förändringar i livet känns mycket större och jobbigare för en katt som saknar grundtrygghet, de har svårt att ställa om sig. De vill ha allt som det brukar vara, de gillar rutiner. Stör man den normala vardagsrytmen kan många katter reagera starkt och visar detta på olika sätt, många kissar i soffor och sängar. Att detta skulle bero på att kattungen tagits för tidigt har många ägare svårt att se, “det är ju så länge sedan och allt har ju gått så bra förut”.

Aldrig för sent att reparera skadan

“Problemkatter” som är aggressiva eller har beteendestörningar är inte omöjliga att få ordning på. Men det krävs ofta mycket arbete och kunskap för att hjälpa katten, ägaren måste kunna häva dåliga beteenden och hjälpa sin katt och få den att känna sig trygg igen. Många människor är inte beredda att engagera sig så mycket och tyvärr avlivas ofta dessa katter. Det är synd att det ska behöva bli så. Problemen beror kanske på att ägaren skulle ha låtit ungen stanna hos sin mamma tiden ut. Det är enkelt att undvika många problem egentligen; en trygg och glad kattunge som är redo för flytt och ser på förändringar med nyfikenhet utvecklar oftast inte problembeteenden.

Tiden hos mamman -
en investering i en trygg och glad familjemedlem

Detta ämne är stort och man kan diskutera mycket och länge om konsekvenserna av att ta ungarna för tidigt. Det är inte alltid det innebär problem, ibland har det gått bra. Men man kan ju inte veta i förväg hur det ska gå, katter är ju olika individer de också och reagerar olika starkt på situationer. Därför bör man ta det säkra före det osäkra och låta ungen stanna hos mamman och syskonen tills de är minst 12 veckor. En del kattungar är inte mentalt stabila för flytt då heller och kan behöva ännu mera tid hos mamman och kanske kan flytta först vid 14-15 veckors ålder. Som köpare är man förstås otålig och vill få hem sin nya lilla kattunge så fort som möjligt, men man får försöka ha lite is i magen och vänta tills ungen är redo för flytt. Man ska ju trots allt leva tillsammans i många år framöver och några veckor extra hos mamman kan göra en enorm skillnad på den mentala hälsan för kattungen. En stabil och trygg katt är mer behaglig att leva med så man får försöka ge sig till tåls och låta naturen ha sin gång.

Ge din blivande familjemedlem bästa möjliga start i livet! Låt kattungen få den tid de behöver för att bli stora nog att flytta hemifrån. Det vinner alla på!

Lånat från Kattkommando Syd, KKS

R O M A N I A

MINISTERUL EDUCAŢIEI , CERCETĂRII ŞI TINERETULUI

INSPECTORATUL ŞCOLAR AL JUDEŢULUI MARAMUREŞ

Baia Mare ,Str.Petofi Sandor nr.14, tel.0262.212114 ,

e-mail: isjmm@isjmm.ro

În atenţia unităţilor de învăţământ preşcolar

Vă prezentăm scrisoarea metodică preluată de la Ministerul Educaţiei Cercetării şi Inovării pentru anul şcolar 2009-2010.

Vă rugăm să întreprindeţi măsurile ce se impun pentru aplicarea recomandărilor cuprinse în acest document, având în vedere că acestea sunt în concordanţă cu precizările noului curriculum preşcolar.

Inspector şcolar general

Prof. Mariana Pop                                                                 Inspectori şcolari de specialitate

Prof. Marcela Pop

Prof. Georgeta Pop

MINISTERUL EDUCAŢIEI CERCETĂRII ŞI INOVĂRII

DIRECŢIA GENERALĂ EDUCAŢIE TIMPURIE, ŞCOLI,

PERFORMANŢĂ ŞI PROGRAME

SCRISOARE METODICĂ

pentru cadrele didactice din învăţământul preşcolar

„Incluziune socială, management eficient şi calitate în educaţie”

Învăţământul românesc dispune de resurse nebănuite de reînnoire, îmbinând tradiţia cu cerinţele vieţii contemporane. Modificările prin care acesta a trecut în ultimii 20 de ani o dovedesc cu prisosinţă. De asemenea, ştim că tradiţia impune şi comportamentul demn, seriozitatea trebuie să ne fie permanent în atenţie, ca şi gândul că ne pregătim pentru o societate modernă, în care profesionalismul este singurul mod de a izbândi.

Consfătuirile din acest an şcolar s-au desfăşurat, atât la nivel naţional cât şi la nivel judeţean, având ca temă de dezbatere trei concepte vehiculate din ce în ce mai des în ultimii ani în documentele de politică educaţională şi în întâlnirile formale ale specialiştilor, respectiv: Incluziunea socială, eficienţă managerială şi calitatea în educaţie.

În acest context, dorim să aducem în atenţia dumneavoastră un set de recomandări, în vederea implementării conceptelor luate în discuţie la începutul anului şcolar.

La nivelul unităţilor de învăţământ

Elaborarea unor planuri de dezvoltare instituţională care să ţină cont de nevoile reale ale instituţiei şi ale comunităţii din care aceasta face parte şi care să fie în deplină concordanţă cu politica la nivel naţional şi judeţean în domeniu;

Elaborarea unor planuri manageriale în care măsurile pentru incluziune socială şi asigurarea calităţii să fie clar evidenţiate (o atenţie deosebită va fi acordată mediului educaţional stimulativ, procesului de desegregare, egalităţii de gen, protecţiei şi promovării drepturilor copilului, susţinerii dezvoltării profesionale a angajaţilor, precum şi implicării comunităţii în viaţa instituţiei de învăţământ);

Constituirea de grupe de preşcolari, respectând prevederile legislative în vigoare şi principiile educaţiei incluzive;

Elaborarea şi monitorizarea cu atenţie deosebită a planificării asistenţelor la clasă (planificările vor viza îndeosebi aplicarea corectă a curriculumului naţional, precum şi competenţele de comunicare, proiective, manageriale şi evaluative ale cadrelor didactice);

Analiza şi transmiterea către ISJ a nevoilor de formare ale personalului didactic în domenii precum: Metode active de învăţare, Educaţie incluzivă, Dezvoltare durabilă, Managementul de proiect, Asigurarea calităţii etc.;

Formarea personalului propriu din subordine, în vederea elaborării proiectelor cu finanţare externă;

Participarea activă şi cu responsabilitate la programele educaţionale iniţiate de MECI pentru învăţământul preşcolar (Să citim pentru mileniul III, Ecogrădiniţa, Kalokagathia, Educaţie incluzivă în grădiniţe, PETI – Program de Educaţie Timpurie Incluzivă. PRET – Programul Naţional de Reformă a Educaţiei Timpurii, Programul de educaţie parentală – Educăm aşa etc.);

Implementarea cu rigurozitate a proiectelor educaţionale iniţiate de instituţia de învăţământ sau derulate în parteneriat cu diverşi actori din comunitate.

La nivelul grupei/clasei

Organizarea mediului educaţional conform prevederilor curriculumului specific şi în acord cu principiile educaţiei incluzive;

Planificarea şi desfăşurarea activităţilor instructiv-educative în acord cu prevederile curriculumului specific şi cu respectarea principiilor educaţiei incluzive şi ale managementului eficient;

Utilizarea în activitatea cu preşcolarii a materialelor şi a auxiliarelor didactice avizate MECI şi/sau confecţionarea lor, cu respectarea principiilor  privind siguranţa, calitatea, aspectul estetic şi concordanţa cu programa şcolară specifică;

Organizarea de şi participarea la evenimente didactice (activităţi metodice, cercuri pedagogice, simpozioane, conferinţe, sesiuni de comunicări ştiinţifice etc.) care abordează tematica educaţiei incluzive, învăţarea diferenţiată, calitatea în educaţie, managementul clasei etc.;

• Planificarea şi derularea unor activităţi în parteneriat (activităţi extraşcolare, activităţi cu părinţii, activităţi cu şcoala, activităţi în cadrul unor proiecte educaţionale etc.) în care să fie atinse şi obiective ale educaţiei incluzive/educaţiei diferenţiate sau ale asigurării calităţii în educaţie.

În continuare, având în vedere faptul că ne aflăm la un an de la aplicarea noului curriculum pentru copiii cu vârste între 3 şi 6/7 ani, vă supunem atenţiei două subiecte de interes, respectiv proiectarea şi evaluarea, pentru care am încercat să conturăm câteva precizări, în vederea eliminării unor disfuncţii sesizate pe parcursul anului şcolar anterior.

DESPRE PROIECTARE ŞI DESPRE CEEA CE TREBUIE EVITAT ÎN DESFĂŞURAREA ACTIVITĂŢILOR LA CLASĂ

Prezentul curriculum, aprobat prin O.M.nr.5233/01.09.2008, este structurat pe şase mari teme:

• Cine sunt/ suntem?

• Când, cum şi de ce se întâmplă?

• Cum este, a fost şi va fi aici pe pământ?

• Cum planificăm/ organizăm o activitate?

• Cu ce şi cum exprimăm ceea ce simţim?

• Ce şi cum vreau să fiu?

Ordinea prezentării lor nu are nici o legătură cu momentul din anul şcolar când, pentru o temă sau alta, fie se pot derula cu copiii diferite proiecte tematice, fie se aleg teme pentru săptămâni independente.

Principalele reguli legate de proiectarea anuală şi, respectiv, săptămânală sunt:

1. După ce am stabilit care sunt grupele cu care vom lucra în anul şcolar curent, adunăm întreg colectivul de cadre didactice al grădiniţei;
2. Fiecare colegă va avea în faţă calendarul aferent perioadei de derulare a anului şcolar, ordinul MECI cu structura anului şcolar, tabelul cu cele şase teme anuale de studiu şi descriptivul fiecăreia; De asemenea, colegele vor putea să consulte tabelele destinate fiecărei teme (pe grupe de vârstă), îndeosebi coloana cu conţinuturi şi sugestiile de teme din subsolul acestora;
3. Fiecare colegă (grup de colege de la aceeaşi grupă de nivel) îşi planifică proiectele (cu temă, durată, focus etc.) pe care doreşte să le deruleze cu copiii în anul şcolar în curs şi le plasează în dreptul temelor de studiu din tabelul centralizator; Se ţine cont de nivelul de vârstă al copiilor din grupă, de ceea ce ne precizează Metodologia de aplicare a noului curriculum (la cei mai mici, de 3-5 ani, pot să atingă minimum 4 teme de studiu, deci pot să am un minimum de 4 proiecte anuale; proiectele pot avea o durată maximă de 5 săptămâni; pot avea şi proiecte transsemestriale; numărul maxim de proiecte poate fi de 7; nu e obligatoriu să încep cu prima temă de studiu anul şcolar etc.);
4. După ce fiecare şi-a aşezat proiectele în tabelul centralizator, se verifică în grup dacă proiectele au coerenţă şi pe verticală (respectiv, ce se mai adaugă pe o temă de studiu, de la o vârstă la alta);
5. Apoi, fiecare depistează care sunt perioadele rămase neacoperite (de la finalizarea unui proiect la începerea altuia), cât de lungi sunt ele, ce anume a rămas neacoperit din descriptivul temelor de studiu sau din conţinuturile sugerate în tabelele pe teme şi grupe de vârstă (din curriculum), ce evenimente sunt în perioada respectivă (ecologice, naţionale, religioase, internaţionale etc.) şi, astfel, stabileşte care vor fi temele săptămânilor independente, subsumându-le şi pe acestea, după caz, temelor de studiu din curriculum.

Odată făcute aceste precizări, ne rezervăm dreptul de a lista câteva dintre aspectele care trebuie evitate în activitatea desfăşurată cu preşcolarii şi pe care le considerăm excese sau deficienţe metodologice sau organizatorice:

A utiliza, în activităţile desfăşurate cu copiii pe domenii experienţiale (Limbă şi comunicare, Ştiinţe, Om şi societate), numai fişe/caiete de lucru;

A încărca mediul educaţional al grupei cu materiale care nu sunt în acord cu tema studiată sau cu momentul parcurs din anul şcolar;

A lăsa grija opţionalului pe umerii profesorului care îl desfăşoară, fără a acorda atenţie faptului că această activitate presupune munca în echipă;

A nu implica preşcolarii în amenajarea mediului educaţional şi în procesul de evaluare al activităţilor/proiectelor;

A utiliza în exces mijloacele audio-vizuale (televizor, casetofon, computer etc.) pe durata unei zile de activitate cu copiii;

A evita, în mod deliberat, activităţile în aer liber prevăzute de Metodologia de aplicare a planului de învăţământ pentru copiii cu vârste între 3 şi 6/7 ani;

A forţa copiii să înveţe să scrie toate literele alfabetului;

A utiliza caiete tip I pentru a deprinde copiii preşcolari să scrie litere ca la şcoală.

DESPRE EVALUARE

Orice program educaţional de calitate prezintă un curriculum bine definit, cu obiective clare atât pentru dezvoltarea copilului cât şi pentru evoluţia academică a acestuia. Dar, să nu uităm că acesta este doar marcajul pentru traseul călătoriei pe care o programăm pentru cei mici, în lumea fără margini a cunoaşterii.

În acest context, ne putem întreba: cum ştim că suntem pe drumul cel bun şi cum măsurăm progresul fiecăruia faţă de punctul zero ?

Multe strategii pot fi folosite pentru evaluarea progresului copiilor, dar primul şi cel mai important lucru este planificarea procesului de evaluare în sine.

Pornind de la acest prim pas, într-o scrisoare metodică din decembrie 2007 au fost făcute câteva sugestii cu privire la unele modalităţi/instrumente de evaluare ale căror beneficii s-au văzut în timp. Între acestea se numărau: portofoliul copilului (instrument complex de înmagazinare a datelor despre progresului copilului), lista cu comportamentele (un instrument de evaluare care ne pune la dispoziţie reperele importante după care putem face urmărirea progresului şcolar), precum şi observarea şi înregistrarea unor observaţii privind progresul copiilor.

În acest moment, odată cu începutul anului şcolar, am dori să facem câteva precizări legate de evaluarea copiilor, ţinând cont şi de prevederile noului curriculum.

Evaluarea trebuie să urmărească progresul copilului în raport cu el însuşi şi mai puţin raportarea la norme de grup (relative). Progresul copilului trebuie monitorizat cu atenţie, înregistrat, comunicat şi discutat cu părinţii (cu o anumită periodicitate).

Totodată, evaluarea trebuie să îndeplinească trei funcţii: măsurare (ce a învăţat copilul?), predicţie (este nivelul de dezvoltare al copilului suficient pentru stadiul următor, şi în special pentru intrarea în şcoală?) şi diagnoză (descrierea stării de fapt şi identificarea aspectelor care perturbă dezvoltarea copilului). O evaluare eficientă este bazată pe observare sistematică în timpul diferitelor momente ale programului zilnic, pe dialogul cu părinţii şi pe date confirmate de portofoliul copilului, fişe etc.

De asemenea, cu acest prilej, este necesar să aducem în discuţie câteva dintre aspectele legate de cele trei tipuri de evaluare:

• La fiecare început de an şcolar, primele două săptămâni sunt rezervate culegerii de date despre copii (evaluării iniţiale). Educatoarele vor observa copiii în timpul diferitelor momente ale programului zilnic şi vor dialoga atât cu părinţii cât şi cu copiii în vederea obţinerii unei imagini cât mai apropiate de realitate, cu privire la dezvoltarea psiho-fizică şi nivelul de cunoştinţe şi deprinderi al copiilor din grupa la care lucrează. Toate aceste informaţii vor fi strânse în Caietul de observaţii al copiilor şi vor sta la baza elaborării Caracterizării grupei şi, ulterior, a planificării calendaristice anuale.
• În ceea ce priveşte evaluarea continuă, educatoarele au o serie de oportunităţi în programul zilnic pentru realizarea acesteia. Totodată, nu trebuie să pierdem din vedere procesul de evaluare derulat ca parte a fiecărui proiect derulat cu copiii pe parcursul anului şcolar.
• Sfârşitul semestrului I, sfârşitul anului şcolar sau sfârşitul de ciclu necesită o evaluare mai atentă. Este vorba de evaluarea sumativă, care nu necesită delimitări fixe ca durată în timp şi care va avea în vedere fie stabilirea paşilor care urmează în parcurgerea curriculumului (ce urmează să desfăşurăm cu copiii în semestrul II sau în anul şcolar următor), fie culegerea datelor pentru întocmirea fişelor de evaluare a copilului sau a fişelor psiho-pedagogice de acces în învăţământul primar. Ca şi în cazul evaluării iniţiale, se recomandă utilizarea unei palete largi de mijloace şi instrumente de evaluare şi evitarea excesului de fişe de lucru, cu scopul de a conferi copilului siguranţă şi detaşare în timpul acestui proces.

În încheiere, aş adăuga faptul că, fiecare an şcolar ne asigură confortul şi siguranţa prin demersuri de continuitate şi ne provoacă prin elementele de noutate care, iminent, îşi fac apariţia.

Aşadar, ca elemente ale continuităţii, PROGRAMELE EDUCAŢIONALE şi CONCURSURILE iniţiate şi derulate până în prezent la nivelul învăţământului preşcolar îşi vor continua activităţile. De aceea, considerăm că este oportun să punem la dispoziţia colegelor noastre o listă cât mai completă cu acestea şi, separat, să listăm noutăţile, după cum urmează:

• Programul naţional de educaţie a părinţilor „Educaţi aşa” (Fundaţia Copiii Noştri şi MECI);
• Programul de educaţie a viitorilor părinţi (ARED, UNICEF şi MECI);
• Programul naţional de stimulare a interesului pentru lectură „Să citim pentru mileniul trei” (MECI, inspectorate, grădiniţe, comunităţi locale);
• Programul naţional de educaţie ecologică „Ecogrădiniţa” (MECI, inspectorate, grădiniţe, comunităţi locale);
• Programul naţional de stimulare a interesului pentru educaţie fizică şi sport „Kalokagathia” (MECI, inspectorate, grădiniţe, comunităţi locale);
• Programul naţional de îmbunătăţire a accesului la educaţie PHARE „Accesul la educaţie al grupurilor dezavantajate” (PHARE, Guvernul României);
• Programul de educaţie timpurie incluzivă – PETI (Banca Mondială, MECI);
• Programul de reformă a educaţie timpurii – PRET (Banca Europeană de Dezvoltare, MECI);
• Programul de dezvoltare a abilităţilor emoţionale şi sociale ale copiilor (Centrul Parteneriat pentru Egalitate, UNICEF, MECI);
• Programul „Educaţia incluzivă în grădiniţe” (Asociaţia RENINCO, UNICEF, MECI);
• Proiect „Mai multe centre de îngrijire pentru copilul tău, mai multe oportunităţi de angajare pentru tine” (MMFES, MECI, DGAS mun. Bucureşti, ANOFM, Bernard Brunches International);
• Proiect de stimulare a interesului pentru lectură şi de compensare a parcurgerii Programei instructiv-educative în grădiniţa de copii „Pipo” (CD Press, MECI);
• „Piti-Clic” şi „Dublu-Clic”, concursuri de creativitate pentru cadrele didactice (INFOMEDIA Pro, MECI);
• „Cu Europa la joacă…”, concurs de stimulare a abilităţilor intelectuale şi de creativitate pentru copiii preşcolari şi şcolari mici (Editura Diana, MECI);
• „Piticot”, concurs de cunoştinţe pentru copiii preşcolari (Asociaţia Olimp, MECI).

NOUTĂŢI:

Proiect „Filip şi cheia fermecată” (Editura RAVISION, MECI);

SMARTY, concurs de cunoştinţe pentru copiii preşcolari, pe domenii experienţiale,  (Asociaţia SMARTY, MECI).

De asemenea, după cum deja v-aţi obişnuit, ne gândim să lansăm pentru acest an şcolar două mari teme de reflecţie, care pot fi abordate în cadrul activităţilor metodice sau al cercurilor pedagogice: CALITATEA TOTALĂ ÎN EDUCAŢIE şi PREDAREA-ÎNVĂŢAREA INTEGRATĂ.

DIRECTOR GENERAL,

Liliana Preoteasa                                                                     INSPECTOR GENERAL,

Viorica Preda

Saptamana aceasta am participat la o conferinta de presa despre Ogilvy Earth, o noua divizie Ogilvy prin care companiile cliente vor beneficia de strategii sustenabile pentru a atrage mai multi clienti de partea brand-ului, dar si pentru cresterea business-ului.

Divizia functioneaza pe baza unor “instrumente de lucru”: Landscape Audit – care monitorizeaza subiectele dezbatute in presa scrisa si online, care au legatura cu compania si produsele sale; Eco Audit – defineste sustenabilitatea pentru o companie sau un brand, prin interviuri cu reprezentanti ai brandului si cu potentiali parteneri de sustenabiliate; IQ Mapping – identifica si prioritizeaza influentatorii-cheie care pot afecta pozitiv sau negativ perceptia unei companii sau a unui brand; The Lab – un grup de 15 experti din domeniul economic, social si al protectiei mediului, care, alaturi de angajatii Ogilvy, vor identifica directiile de dezvoltare ale clientilor diviziei si vor tine workshop-uri pe diverse teme. (via Wall-Street.ro)

Din spusele Manuelei Necula, Head of country at Ogilvy Group Romania, Ogilvy Earth incearca sa imprime un trend numit “Generatia G” ~ “Generatia Generozitate”. Conform TrendWatching, Generatia G este adoptata de companiile care au inteles ca trebuie sa se apropie mai mult de consumatori demonstrand ca le pasa de acestia, sa fie responsabile, generoase si cu angajatii lor.

Au fost identificate 8 trend-uri in cadrul Generatiei G care incep aici, dar ma voi opri doar asupra unuia: Co-donarea. Acest lucru presupune implicarea clientului in actiuni de responsabilitate sociala, filantropice, destinate unor cauze pozitive. Clientii sunt rugati sa co-decida sau sa co-doneze, asa cum a fost cazul companiei Tom Shoes care dona o pereche de pantofi unui copil la fiecare pantof vandut sau asa cum s-a intamplat in cazul Tripadvisor cand a donat 1 milion de $. Vizitatorii site-ului au fost rugati sa voteze una din cele 5 cauze alese, fiecare vot insemna 1$ si dupa ce s-au strans 1 milion de voturi fiecare cauza a primit o suma destul de mare bani.

In Romania am intalnit un asemenea gest de co-donare la Lee Cooper de unde poti sa iti cumperi o pereche de blugi mai ieftina cu 100 Ron daca aduci o perecehe veche de blugi care va fi donata ulterior prin intermediul Fundatiei Mereu Aproape. Voi aveti si alte exemple?

Jaha då är man här igen. Superdålig på att blogga…ja jag vet,  har många gånger sagt att jag ska skärpa mej men det faller dock ändå. Varför vet jag inte…kanske för att jag inte är skrivsugen. Men iaf nu är jag här idag hehe.

Har våndats över ekonomin i över 2 månader utan att vetskap om framtiden. Idag fick jag iaf ett ett positivt besked, det ordnar sig ett tag till. Jag väntar fortfarande på arbetsprövning men Arbetsförmedlingen verkar ha tappat bort mej helt. Inte ett ljud om det sen i somras.

Sitter ju i ett ekorrhjul. Får ingen inkomst utan arbete….kan inte inte arbeta då jag inte vet vad jag klarar av idag efter att inte ha jobbat på över 18 år. Att gå till socialen är både förnedrande men samtidigt ett hinder då dom vill att man ska söka jobb…jag måste ha arbetsprövning….och får inget aktivitsstöd av AF då jag inte har arbetsprövningen. Så man sitter där man sitter. HATAR DETTA!!

Har sprängade huvudvärk men det beror nog på att jag sovit dåligt, hoppas man snart är tillbaka till vanliga sovrutiner. Ska på måndag till ögonläkaren så då måste jag vara utvilad annars orkar jag inte med alla undersökningar dom vill ha gjorda. Blir med säkerhet droppar i ögonen (pupil vidgande), fotografering av ögonbottnar samt färg och vidvinkelsundersökningen som jag aldrig kommer ihåg vad den heter. Undersökningen går iaf ut på att man ska sitta vid en stor vit rund skärm (påminner om parabolantenn) och titta rakt fram för att utan glasögon försöka se en miniliten ljuspunkt nånstans på det vita fältet. Denna undersökning gör att jag får ytterligare huvudvärk och därför är det viktigt att jag är hyffsat utvilad.

Min underbara dotter scannade in gamla gamla foton på bla min farmor och farfar när dom var unga…min pappa då han var 1 år…jättegullig Hon skrev dessutom ut några bilder till mej som vanliga foton som jag ska sätta in i ramar. Dessa gamla foton är nåt som min mamma fick efter att min mormor dog och att hon gått igenom hela deras arkiv med bilder. Finns en del som vi inte ännu vet vem dom är, men vi ska visa dessa för bla min morbror och min faster…dom kanske vet vilka dessa personer är. Vi vet att dom är släkt med oss men inte vad dom heter bara.

Nä nu får det vara färdig skrivet för idag, skall se på Arga snickaren. Lite av ett favoritprogram, många ideer får man…men kommer följer man dom…haha nej….men det är iaf mysigt att sitta där och bli inspirerad.

Kramis

Fortfarande äckligt trött men nu är det på grund av tabletten.
Var hos läkaren igår som planerat.
Drömde natten innan att allt gick jättebra tills min familj plötsligt dök upp och skulle vara med. Av någon anledning hade de även med sig deras hund.
Pappa for som en vante efter hunden fram och tillbaka medan resten av familjen tågade framåt marschliknande.

Besöket gick faktiskt väldigt likt drömmen. Jag kom fram till receptionen och där stod en öppen och glad människa och tog emot mig på bästa sätt. Gick till väntrummet och det tog ungefär två minuter så blev jag uppropad och vi (jag hade min mor med mig som stöd) gick in på läkarens kontor.
Han var mycket trevlig och tillmötesgående och allt gick bra tills jag plötslig bara bröt ihop. Jag orkade inte längre och var tvungen att gå ut en stund.

Läkaren hade förklarat att jag verkligen måste se framtiden och börja göra mig beredd för den för det fanns bara två alternativ. Antingen gick allt jättebra och vips hade jag ett jobb och lever lycklig i alla mina dagar eller nåt…
ELLER
Så blir jag ett socialfall… Jag förstod inte riktigt först vad han menade men sen kom white trash-bilden framför mina ögon. Boendes i en sjaskig liten husvagn på en skabbig camping, tio ungar, supandes karl utan jobb, jag är en fet kärring med stripigt hår och är ful som stryk men noll framtidsvision.
Då brast det för mig. Jag har inte kämpat i snart sex år, sex år med mig själv och fem år med myndigheter, för att hamna hos sociala. ALDRIG!

Jag har klarat mig levande ur ett fruktansvärt destruktivt förhållande där jag hållit på att bli dödad flera gånger men ändå av någon anledning vaknat tillbaka till livet. Blivit sexuellt utnyttjad/våldtagen i samma förhållande. Blev otroligt psykiskt misshandlad och nedbruten så jag ansåg att jag inte ens förtjänade att existera. Lyckades med hjälp av min familj bryta mig loss från detta och flytta därifrån.
Trots många hot till livet kände jag mig ändå stark att fortsätta. Allt detta hade bara pågått drygt ett år och jag ansåg mig inte ärrad för livet. Tufft och kraftigt skadad ja, men inte så pass att det inte var något jag inte skulle klara av att hantera.

Sökte hjälp för jag insåg att jag blivit deprimerad. Blev väl mottagen, första månaden. Sen ville jag byta medicin och då fick jag träffa en annan läkare som tyckte att jag skrattade för mycket för att vara deprimerad.

DÅ började karusellen rulla på riktigt. Hittills hade allt gått att hantera någorlunda lätt ändå. Jag strävade framåt och hade inga planer som helst på att jag kanske behövde vila upp mig och reda ut allt som hänt mig. Men nu orkade jag helt plötsligt inte längre. Jag har alltid ställt mig frågande till folk som säger att de varit deprimerade och kännt att de inte velat stiga upp ur sängen. Att de gråtit för ingenting och inte klarat av sitt dagliga liv.
Nu var jag själv där. Det slog mig inte först men när det gått ungefär fem eller sex månader efter jag flyttat från misshandeln då hade jag jobb, i och för sig bara extra men det var gott och väl så jag klarade mig. Jag hade en ny snäll pojkvän som inte hade några tendenser att slå mig eller vilja göra mig illa på något annat vis. Hade en egen lägenhet och utifrån sett så var livet i stort sett helt perfekt.

Varje dag grät jag. Jag grät när jag gick till jobbet, jag grät på jobbet, jag grät när jag gick hem. Minsta lilla som gick fel i vardagen skyllde jag på mig själv och jag bröt ned mig själv mer och mer. Men jag förstod ändå att något var väldigt fel och fortsatte söka hjälp.
Jag sökte mig till sjukhuset där jag visste att min syster fått hjälp för sina ätstörningar. Så jag bad min läkare på vårdcentralen remittera mig dit. Det blev starka protester men till sist så fick jag min vilja igenom. Försökte även bli sjukskriven men det gick i kortare perioder, tror jag var sjukskriven en månad plus någon vecka totalt. Fick ett sjukskrivningspapper över sommaren som försäkringskassan dissade. Det var inte tillräckligt utförligt skrivet. Sökte läkaren och försökte desperat att lösa detta. Gick till sociala för att klara mig men av någon anledning så försvann jag hela tiden hur deras databas.

Gick hela sommaren som i ett vakuum. Klarade inte av att jobba efter som jag grät hela tiden. Fick inga pengar från någonstans men hade som tur var ett sparkonto som jag fick leva på. Var tvungen att sälja min fond som jag fått av min farmor är hon sålde sin sommarstuga.
Vid augusti så sinade mina pengar. Tog upp kampen på nytt men kände att energin försvann allt mer. Hade fått en kallelse till sjukhuset men inte förrän i mitten på september skulle jag få träffa en psykoterapet. Försäkringskassan avslog mig hela tiden och sociala började i allfall tro på mig att jag verkligen inte hade några pengar så jag fick uppskov och pengar från dem till en månad kanske två. De vill inte ge mig pengar eftersom försäkringskassan inte godtog min sjukskrivning. Så varför skulle de tro på mig?

Under sommaren hade jag fått olika mediciner både milt lugnande och sömnmedel samt antidepressivatabletter. Jag började under sommaren att samla på mig tabletterna som en sista uttväg. Jag gömde dem för det kändes som min trygghet att något måste jag väl ändå kunna få kontrollera.
Jag blev rädd för mig själv och sa åt min pojkvän att gömma tabletterna från mig och jag insåg på allvar att nu var det dags att söka hjälp. Jag funderade och grämde mig i nästan en vecka innan jag vågade åka in till psykakuten. Hur skulle folk titta på mig om jag till och med erkände att jag inte mådde bra? Det var ju ett nederlag att söka hjälp och dessutom åka till psykakuten. Jag var ju ingen galning, jag var ju bara självmordsbenägen. Var det anledning nog att söka hjälp?

Sjuksyster som tog emot mig tog mig på största allvar och jag skulle få träffa en doktor med det samma för detta var väldigt viktigt enligt henne. Jag fick träffa en stor bullrig man som pratade mycket dålig svenska. Jag fick berätta min historia på blandad svenska och engelska. När jag berättade om att jag blivit misshandlad, våldtagen och att jag till och med försökt dränka mig själv i badkaret så skrattade han. Han log hela tiden och nickade uppmuntrande.
Jag har nog aldrig blivit så kränkt i hela mitt liv. Här satt jag och anförtrodde mitt innersta och han bara skrattade. Var det verkligen rätt? Han förklarade att det inte var någon fara med mig och att jag skulle ju snart få träffa en teraput så jag kunde nog åka hem igen och sova ordentligt bara.

Jag kände mig helt tom när jag åkte därifrån. Läkaren hade tagit något ifrån mig men jag kunde inte riktigt komma på vad det var. Jag vågade inte ens berätta om mitt misslyckade försök att få hjälp förrän några dagar senare. Jag tryckte undan allt och mådde bra enligt mig själv.

Min kille och en kompis åkte på krogen bara för att se lite folk och de tog någon öl. Jag kände att jag var trött och sa att jag åker hem och hämtar er sen. När jag kom hem visste jag vad jag måste göra. Jag tog farväl av mina båda katter och hunden. Plockade fram mitt gömda lager tabletter och räknade ihop hur mycket jag hade. Kollade i Fass, det är en läkemedelsbok som jag fått från jobbet eftersom jag studerade till sjuksyster. I Fass stod det att det jag hade var tillräckligt för en kraftig överdos. Jag blev lite besviken att jag inte hade mer så jag var helt säker på att det skulle gå vägen. Jag ville ju inte åstakomma min familj ännu mera smärta genom att misslyckas.

Så är i efterhand har jag funderat mycket på min tidigare syn på självmord. Jag minns jag frågade en kompis i gymnasiet varför de inte tänkte på familjen. Att det är ett så fruktansvärt egoistiskt beslut och hur de klarar av att vara så egoistiska. Hon svarade att de såg ingenting annat, de såg bara svart. Då förstod jag inte alls och jag protesterade hela tiden att så kunde det ju inte vara utan de var bara egoistiska eller sökte uppmärksamhet.
Nu har jag själv varit i den situationen och min syn har förändrats helt. Jag kan bara bekräfta vad min kompis sa och tillägga att man tror att man gör sin familj och omgivning en tjänst genom att försvinna, dö.

När jag tagit allt tabletterna, tror ambulanskillen hade räknat till 52 eller 53 stycken, så visste jag att jag hade ungefär en halvtimme på mig innan jag skulle märka av tabletternas effekt. Jag visste att jag var tvungen att säga hejdå till min familj för det har vi alltid gjort till varandra. Jag ringde till min ena syster och talade om att jag älskade henne. Hon frågade om något var fel men jag ljög och svarade bara att det var på grund av min kille för han var ute och söp som vanligt. Min andra syster vågade jag inte ringa till eftersom hon kände mig ännu bättre och säkert skulle lista ut att något var väldigt fel. Jag ringde min mor i stället för att försäkra henne om att läkartiden morgonen efter var klockan tio och att hon inte behövde ringa mig sen och fråga. Vi kallpratade lite om att de hade gjort pizza och skulle precis till att sätta sig och äta. Av någon anledning la hon inte på. Jag kände paniken komma eftersom halvtimmen började närma sig sitt slut och skulle jag börja slöddra så skulle hon upptäcka mig. Jag försökte förklara att jag var tvungen att lägga på för jag var trött och skulle sova. Hon pratade på. Hon frågade hur det var med hunden och katterna, killen och det nya boendet. Vi hade bra precis flyttat in i en ny lägenhet två veckor innan. Till sist började jag sluddra och mamma frågade vad det var. Jag sa bara att jag tagit mitt lugnande och sömntabletten och att det brukar bli så ibland. Hon frågade om ytterdörren var låst och jag vaknade till av rädsla och undrade varför hon frågade det. Då berättade hon att ambulansen var på väg och att de satt i bilen på väg till mig. Jag blev livrädd. Hela min hjärna skrek NEJ inte än det här går inte, det var inte så här jag planerade. Ändå lyssnade jag på min mor och kämpade mig mödosamt ned till dörren och låste upp den. Jag skulle hänga mobilen runt halsen eftersom jag inte längre klarade av att hålla i den. Hon tjatade hela tiden på mig att vara vaken att jag inte fick somna. Jag försvann flera gånger i en djup skön sömn bara för att vakna till att mor ropade på mig att svara.

Det konstigaste av allt var att jag inte skämdes när väl ambulansen kom. Jag försökte bara förklara att jag inte behövde åka in till sjukhuset för jag mådde bra. De lyckades ändå få mig att följa med för en koll i alla fall. Jag fick försöka gå själv till båren. Jag satte mig på kanten och ambulanskillen sa till mig att jag måste lägga upp benen på båren. Jag nickade och log. Benen, sa han och tittade menande på mina ben. Lägg dem på båren. Ja själv klart svarade jag leende.
Minns inte om jag tillslut la upp benen själv eller om de fick göra det. Sen minns jag inte mycket alls. Tror de körde med sirenerna och att de körde fort. Vaknade flera gånger och trasslade in mig i alla EKG-sladdarna som var fäst överallt på mig kropp. Försökte ta bort dem men hela tiden kom en suddig elak sköterska och ställde sig över mig och frågade: vad gör du? Jag slutade pilla och försvann i dimmorna igen. Jag minns att jag ville kissa och försökte kliva ur sängen. De förstod mig inte så jag kissade på mig. Nästa gång gick det bättre då fick jag ligga på bäcken men det var jättehett. Efter det så krävde jag att få känna på bäckenet innan. Allt i en stor kraftig gråvit dimma. Nu blev jag iväg rullad. Någon försökte förklara för mig att det värsta var över och att jag skulle bli förflyttad till en avdelning för övervakning. Min mor och far var där med Anki mitt gosedjur. Vi åkte in i en hiss. Nästa gång jag vaknar så är mor, far, ena syster och min kille där. Var precis som på film att familjen delade på sig och inne i hörnet satt killen och mor sa nu vaknar hon. Jag försökte förgäves sätta mig upp och sa istället: ska inte du vara på jobbet? Det var nog ingen som riktigt förstod vad jag sa men killen var strax vid min sida och sa att han tänkte stanna här hos mig. Jag försvann igen.
Fick reda på att min syster som jag ringt till hade åkt ända från Umeå till mig och skulle komma vid ett. NU skämdes jag. Nu insåg jag vad jag hade gjort när hon var tvungen att åka så många mil bara för att träffa mig. När hon väl kom vågade jag inte ens titta henne i ögonen. Vi började båda gråta och jag minns inte om vi ens pratade men det behövdes inte. Jag hade fattat. Jag förstod nu hur illa jag betett mig och hur illa jag gjort min familj. Jag förstod nu att jag inte var en börda. De ville att jag skulle leva.

Sen har det ju naturligtvis hänt en massa saker efter det här också men det här var de huvudsakliga tunga sakerna enligt mig. Det som verkligen knäckte mig. Så när läkaren igår sa att det fanns bar två alternativ och risken var stor att jag skulle bli ett socialfall så bläddrades hela den här historien upp i mitt huvud. I *piip* att jag ska bli ett socialfall! Har jag kämpat igenom hela det här och nu kommer någon och säger att du kan bli ett socialfall, då blev det för mycket. Jag har kämpat för mycket och för hårt för att bara lägga mig ned och spela död.

Consiliere în asistenţă socială-Organizarea şi funcţionarea asociaţiilor şi fundaţiilor nonprofit-Elaborarea şi evaluarea proiectelor şi programelor sociale-Întocmirea şi redactarea lucrărilor ştiinţifice din domeniul sociouman

Cet article se propose d’aborder un autre concept qui a marqué l’évolution de la société humaine et qui a influencé la pensée philosophique  de la fin du XIX siècle jusqu’au début du XX.

Le darwinisme social – est une doctrine qui respecte et reprend la théorie darwinienne sur l’évolution, théorie suite à laquelle : les entités apparaissent et évoluent premièrement, par la variation au sein du même groupe ou espèce et deuxièmement, par l’élimination de celui inadapté et la survie de celui mieux adapté à l’environnement naturel spécifique – la survie du plus apte, procès qu’il appelle sélection naturelle. Une race est un mécanisme dynamique dans lequel se développe perpétuellement ce processus de sélection naturelle, marqué par une lutte continue pour la survie ainsi que par l’ombre d’un échec totale, de l’élimination définitive. Ces traits théoriques ont étés adaptés et appliqués au domaine de la « société humaine » en générant un courant de la pensée sociologique, et pas seulement, qui a dominé la fin du XIX^émè siècle surtout aux Etats-Unis (même si l’origine de cette perspective est européenne) et dont on voit encore les répercutions jusqu’au milieu des années ‘40.

Un des plus connus théoriciens du darwinisme social, concept inventé/nommé par Richard Hoffstadter, a été Herbert Spencer, lui a essayé d’expliquer l’évolution des institutions et de la pensée humaine dans ces termes biologiques.  Pour lui, l’histoire de l’humanité même, n’est une autre chose, que la concrétisation de cette lutte pour la survie de celui mieux adapté au sein d’une société qui lui est opposée. Les concepts utilisés pour l’explication de cet état de faits restent biologiques. Les peuples, les nations toute l’humanité n’est autrement qu’un exemple très concluant de cette évolution historico biologique théorisée et soutenue par le darwinisme social. L’humanité dans son ensemble (hommes et structures humaines) se trouve impliquée dans cet engrenage combattif et concurrentiel ; les mieux adaptés seront les vainqueurs et les perdants cesseront d’exister ou seront marginalisés. C’est à Spencer qu’il faut reconnaître le rôle de diffuseur de cette vue sociale et non pas à Darwin, pourtant la parente du darwinisme social lui appartient. Une grande partie de la théorie de l’évolution biologique de la société tire sa puissance de la popularité de la théorie darwinienne et utilise certains concepts qui sont essentiellement darwinistes.

Il est intéressant de voir que l’expression utilisée pour résumer la théorie de Darwin : « survie du plus apte » est utilisé premièrement par Spencer et non par Darwin. Ce que Hoffstadter va introduire comme darwinisme social est d’une façon la théorie de Spencer (du début du 19^émè siècle) sur l’évolution de la société qui reçoit les acquis de la théorie de Darwin afin de former le darwinisme social. Comme Rogers met en évidence il y a une grande chance que des autres théories évolutionnistes post et pré darwiniennes soient corroborées avec celle de Spencer  afin de créer le darwinisme social pourtant la rationalisation théorique se fait à partir de la théorie de Charles Darwin. Le gros de la perspective de l’évolutionnisme sociale se retrouve apparenté dans la perspective sur l’évolution biologique des espèces de Darwin. Pourtant il est aussi important d’illuminer le fait que Spencer avait proposé son point de vue avant la publication de l’Origine des Espèces mais le darwinisme social avait besoin d’une certaine structure théorique afin de se rationaliser et de se former de manière cohérente, structure fournie par Darwin.

La perspective malthusienne joue aussi un rôle dans le mûrissement du darwinisme social, car Malthus avait, lui aussi, une vue sur l’évolution de la société  très proche de celle de Spencer. Pour lui la lutte pour la survie est la seule manière dans laquelle l’espèce humaine pourra garder ses constructions sociale et même sa survie à long terme. Suite à sa théorie sur la croissance des populations, il est plus qu’évident le fait que : à partir du moment où l’accroissement de la population est géométrique, en temps que celui des ressources est mathématique, générer plus des moyens de subsistance ne fait autrement que d’agrandir l’abîme entre ces deux éléments. Donc, à son avis, la « survie du plus apte » est une question de non intervention volontaire, il faut laisser les hommes se débrouiller tout seuls sinon risquer contrairement d’aggraver leur situation. En plus, il est recommandé d’intervenir même de manière eugénique afin de prévenir ce destin. La politique économique, des ceux qui détiennent le pouvoir, doit se rédiger ayant comme seul but d’empêcher l’humanité d’écraser ses peux moyens de subsistance fournis par la quantité limité des ressources à sa disposition. Sa perspective est différente à celle de Spencer dans le point où la « survie de plus apte » ne se fait dans un monde abondant, mais plutôt dans un monde dans lequel les ressources manquent. L’homme de Malthus mène une lutte désespérée pour sa survie, c’est peut-être dans ce contexte qu’on pourrait greffer l’expression de Spencer. De tout façon, ni pour le mieux adapté il n’y à pas des garanties concernant la survie.

On a débattu aussi le concept de starlhartes Gehäuse

]]> http://kristinedotcom.wordpress.com/2009/05/30/ganduri/ Sat, 30 May 2009 15:49:59 +0000 kristinedotcom http://kristinedotcom.wordpress.com/2009/05/30/ganduri/

De ce viata trebuie sa fie asa? Prima oara reusesti, iar apoi urmeaza un sir lung de esecuri,in orice “domeniu”; dragoste, scoala, viata sociala… La scoala este dezastru. De ce? In scoala intra si viata sociala, si dragostea.  Adica aici iti petreci jumatate din viata. Multe lucruri ce iti marcheaza copilaria se intampla aici. Despre viata sociala nu pot spune nimic, desi sunt destul de multumita. Nu ocup un loc foarte important in “topul popularitatii”, pentru ca fetele populare sunt tarfele. Am 2-3 prietene foarte bune, dar nu stiu cat va dura chestia asta… Oricum,mai bine am putine prietene, dar adevarate, decat multe prietene care aparent sunt tarfe. Cat despre dragoste…  nici macar nu o poti numi dragoste! Sunt adolescenta, pentru numele lui dumnezeu! Acum este doar o… compasiune fata de cineva, chiar daca sentimentul te face sa spui “il iubesc”. [cel putin in cazul meu]

                                              - – - – - <3 – - – - -

Am ajuns la sentimentul cel mai intens, incarcat de repercursiunile esecurilor mele in viata.  Am ajuns sa urasc  in  adevaratul sens al cuvantului. Urasc lumea, urasc societatea, urasc viata. Traiesc intr-o lume bolnava, intre oameni dezaxati, orbi si neputinciosi.  Si eu sunt o neputincioasa. Nu pot [sau mai bine zis, nu vreau] sa schimb nimic. Cu o floare nu se face primavara. Si mai e si nepasarea mea.Nu ma intereseaza nimic si nimeni, si nu e doar un cliseu uzat, pur si simplu nu imi pasa. Sentimentul e viu in mine, ca  o repulsie a constientului meu care incearca sa se razbune pe societate. Dar eu sunt o persoana pasnica, iar calea mea de razbunare e indolenta. E greu sa intelegi daca nu esti in locul meu.

Nu sunt un copil rasfatat, asa cum tind sa creada cei departe de varsta mea. Pot intelege lumea mai bine decat lumea ma intelege pe mine. Mintea mea e dezvoltata,  iar gandurile sunt clare. Poate peste 10 ani ma voi uita in trecut si voi rade, insa acum sentimentele mele sunt vii si fara umor. Principiile mele sunt bazate  pe mica si poate proasta mea experienta in viata. 

Poate nu vreau sa fiu inteleasa. Vreau sa fiu ascultata. Vreau sa am si eu dreptul la anumite lucruri.

När du besöker en profilsida på Facebook kan användaren aldrig se vem som besökt dennes sida. Personen kan bara vara få reda på det om du lämnar spår efter dig i form av kommentarer, “puffa” och liknande. Med andra ord så kan du titta på bilder, läsa vad de skrivit utan att personen i fråga får reda på det.

LinkedIn fungerar lite annorlunda – där ska man själv välja alternativet att vara anonym. Det gör du på följande sätt:

1. Klicka på ‘Accounts & Settings’ som du hittar längst upp i högra hörnet.
2. Under “Privacy Settings” kan du klicka på ‘Profile Views’.
3. Välj en av följande:

• Show my name and headline.
• Only show users my anonymous profile characteristics (default setting).
• Don’t show users that I’ve viewed their profile.

Med tredje alternativet förblir du helt anynom och kan gå igenom profiler vid tex nyanställning utan att personen får reda på det.

Okej, så… gällande de sociala konsekvenserna som finanskrisen har lett till har jag lite svårt att generalisera det hela. För när jag tänker på sociala konsekvenser tänker jag på hur människor och familjer har påverkats osv. och detta är ju lite svårt att ta reda på som utomstående men jag ska försöka att använda mig av era inlägg samt mitt förnuft för att skriva en så bra sammanfattning som möjligt.

Om man inte tittar på Japan, utan på till exempel USA, skulle jag vilja påstå att man kan se fler sociala konsekvenser av finanskrisen då extremt många har förlorat bostäd, arbete, bil osv. Sjukvården i USA är inte heller gratis och dessa faktorer har spelat en stor roll då finanskrisen har lett till en lägre levnadsstandard.

Livstidsantällningar
 I Japan ser det dock lite annorlunda ut eftersom de har så kallade ”livstidsanställningar” vilket Andrea skriver om i ett av sina inlägg. Livstidsanställningar är precis som det låter, en anställning som räcker livet ut. Andrea skriver i sitt inlägg att 78 % av japanerna känner sig trygga med detta system. Problemet är bara att det inte kommer att kunna fortsätta på detta vis i all evighet. Redan nu har förändringar skett. Det japanska teknikföretaget Sonys försäljning gått ner med 70 % och Toyota redovisade förra året den sämsta försäljningen på 35 år. Dessa företag blir nu tvungna att säga upp arbetare.

Svårt att vara arbetslös japan
Att vara Japan och bli uppsagd tror jag är värre än att vara svensk eller amerikan och bli uppsagt då man som Japan inte är beredd på det på grund av de så kallade livstidsantällningarna. I Sverige har vi relativt många arbetslösa och det finns i hjälp att få. I Japan blir det däremot svårare eftersom många företag använder sig av just livstidanställningen och därför skulle de inte nyanställa en 40-åring till exempel. Jag tror att Japanerna inte klarar av arbetsslösheten lika bra som en svensk skulle göra. Japanerna känner sig trygga med livstidsantällningarna och när det systemet inte fungerar längre känner de sig nog förvirrade. Jag vet inte hur det sociala skyddsnätet ser ut i Japan, men jag skulle inte tro att det är lika “bra” som i Sverige.

Nu känner jag att mina ögon inte vill hålla sig öppna längre så jag kommer att avsluta här. Jag ska försöka att fortsätta imorgon. Lycka till på förhöret eller vad det nu blir.

Emelie Wenthzel

Finanskrisen innebär en svårare ekonomi för många företag vilket leder till att många människor har blivit/blir uppsagda från sina jobb.

Företagen pressas i dessa svåra tider och tvingas skära ner på resurserna genom att säga upp folk. Många industrier och sektorer har drabbats hårt, t.ex. fordonsindustrin, sektorn för industrivaror, detaljhandelssektorn och finanssektorn, säger en artikel hos Dagens Industri. Hundratusentals amerikaner har varslats i finanskrisens namn och dessa varsel är de värsta på sju år enligt samma artikel på DI.

Även i Sverige har vi under senaste året kunna se varsel på storföretag så som Volvo och SAAB där flera hundra svenskar mist jobbet.

Vad händer?

När alla dessa människor förlorar sina jobb bidrar det till en ännu sämre ekonomi i hela samhället eftersom efterfrågan på varor minskar och därmed konsumtionen. Hjulen snurrar helt enkelt inte om folk inte konsumerar. Dessutom får många människor som redan har det knapert en ännu svårare ekonomisk situation när de blir uppsagda (en social konsekvens). Vissa kan t.ex. få problem med att betala sjukförsäkring (USA) o.s.v.

/Louise

Dans cet article nous allons aborder un notion clef de la philosophie contemporaine.

“stahlhartes Gehäuse” est un concept sociologique introduit pour la première fois par Max Weber dans L’Ethique Protestante et l’Esprit du Capitalisme.

Il y a plusieurs traductions possibles de ce concept : chape d’acier, cage d’acier, boite d’acier, carapace d’acier – toutes référent au même stahlhartes Gehäuse. De toute façon il faut noter qu’il y a plusieurs commentateurs de Weber qui ne sont pas d’accord avec certaines traductions de ce concept. Par exemple la traduction française utilise le mot acier, quand même, dans la langue anglaise, on a le concept traduit comme iron cage qui signifie la cage de fer ; il semble que, c’est à l’un des traducteurs de Weber, Talcott Parsons,  qu’on doit accepter la paternité de ce concept. Concept anglais qui est tout a fait différent et doue d’un sens distinct à celui voulu par Weber.

L’acier, contrairement au fer, est un alliage, il n’apparaît pas dans la nature et c’est un produit de la connaissance scientifique humaine, en outre il est aussi le symbole d’une certaine époque. Avec l’acier on est à la pointe de la flèche de l’évolution de la société humaine, on est dans une pleine industrialisation, ainsi que dans le premier moment « d’arrachement » de l’individu de tout autre « monde extérieur » distincte à celui crée par lui-même, par sa technique et par ses machines. Concernant le mot Gehäuse, sa traduction peut aussi générer des ambiguités, il peut très bien signifier carapace, que coquille ou carcasse, l’édition de Flammarion –  qu’on vient de citer – utilise comme équivalant le mot chape, en temps que la deuxième édition roumaine de Humanitas parue en 2007 fait appel au mot mantã qui peut être traduit par le français mante.

On est plus convaincus que le mot carcasse [extérieure] se plie aux intentions de Weber, car on entrevoit dans L’Ethique Protestante sa volonté de crayonner un système humain capable à protéger l’individu mais en même temps suffisamment puissant à l’éloigner de tout “monde” extérieur en le forçant d’accepter cette prédestination inhérente au système même. Une carcasse qui se prouve capable à l’enfermer définitivement dans un processus perpetuel dont est le genie createur mais dans lequel lui ne  devient qu’une simple roue.

Man tänker och tänker

Jag har försökt att tänka rätt mycket i banor kring bolånekrisen och dess konsekvenser under de senaste timmarna. Det enda som det leder fram till enligt mig är ett stort kaos. Jag ställer mig själv frågan, Hur kunde någon som är en sådan dålig förebild som George W. Bush bli president i USA?

Som att belöna någon för ett misstag

Medan många ser på det som en hjälp från himlen så ser jag det som en otroligt dum manöver. Staten i USA och dess ledare George W. Bush gick in och köpte upp två bolåneinstitut som var på ruinens brant. Denna typ av socialistisk politik ses ofta som något positivt. Men jag tror att det förmodligen var något av det dummaste som de kunde ha gjort i den situation som de var i. Jag tror inte att bolåneinstituten hade behandlat låntagarnas pengar på ett sådant bedrövligt sätt om inte en sådan som Bush hade ”belönat” dem. I och med att han klev och hjälpte dessa två bolag, Fannie Mae och Freddie Mac, så statuerade han även ett exempel. Utan att uttala det så visade han att det var okej att göra såsom dessa två hade gjort. Satsa allt på ett kort för går det snett så får ni hjälp av staten.

Obegripligt!

Nej, denna socialistiska politik är för mig helt obegriplig. Jag tycker det visar ganska starkt hur det blir när staten går in och hjälper till allt för mycket. Det blir kaka på kaka, en ond cirkel. En låntagare vill ju hellre kunna förlita sig på en bank som kan klara sig själv än en som lever på deras skattepengar.

Fredrik

Den franska bilindustrin sysselsätter idag 300000 personer i tillverkningsindustrin samt ett stort antal i närliggande sektorer (underleverantörer). Frankrikes bilindustri tillverkar årligen 3.5 miljoner fordon på 20 olika orter runt om i Frankrike. Europas näst största tillverkare.

Min egna idé om hur kretsloppet ser ut på samhällsnivå och individnivå.

Minskad efterfrågan—> Lägre produktion—>nedskärningar inom bilindusstrin—> nedskärningar inom andra sektorer—>Högre arbetslöshet—->Populationen spenderar mindre pengar—-> minskade utgifter/högre sparande—->Minskad efterfrågan—-Lägre BNP eftersom konsumtionen/efterfrågan sjunker.

Detta leder naturligtvis till ökade kreditförluster i det finansiella systemet eftersom både företag och hushåll får svårt att eller inte alls kan betala sin lån.

Samhällsnivå

Kreditinstitut blir försiktigare med utlåningen, vilket då drabbar hushållen och företagen eftersom de inte kan låna pengar för att finansiera t ex bilinköp. I och med att det blir svårare att finansiera köp av en ny bil behåller företag/hushåll sina fordon längre än vad de annars skulle ha gjort dvs efterfrågan minskar. Detta kan vi även konstatera i Sverige för lastbilstillverkarna Scania och Volvo. Detta har även drabbat Frankrikes bilindustri men inte i lika hög utsträckning då Frankrike anslagit stora bidrag som stöd till bilindustrin. Det talas i olika tidningar om belopp upp till tre miljarder EUR och att tillverkningen ska tillbaka till Frankrike.

Individnivå

Antalet anställda inom Frankrikes bilindustri är hög. Eftersom efterfrågan sjunker på bilar drabbas de anställda i form av minskade arbetstillfällen och permitteringar. De anställda får då mindre pengar att röra sig med—> lägre konsumtion vilket i sin tur drabbar även andra sektorer än bilindustrin, t ex elektroniktillverkare och andra dyrbara investeringar. Även anställda inom dessa sektorer kommer därmed att bli påverkade av finanskrisen inom bilindustrin —> minskad efterfrågan på nya bilar. Längre fram i utvecklingen kan detta i värsta fall ledda till kravaller och upplopp då de arbetslösa inte har har några jobb=inkomst. Som ni kanske minns var det upplopp i vissa franska städer, framförallt i vissa förorter där arbetslösheten var hög. Låt oss hoppas att detta in kommer att upprepas.

Nu ska jag spela match, fler inlägg kommer senare ikväll

Fredrik

Källor:

Invest in France

De som arbetar inom jordbruket får det allt tuffare. Det är en hård marknad där marginalerna är små. När bidragen minskar får vissa jordbruk det svårt att fortsätta verksamheten och tvingas stänga igen. Den globala uppvärmningen problematiserar ännu mer då det under somrarna rådit torka och en stor del av skörden slagits ut. Varför jag tar upp det här, är för att finanskrisen gör det ännu svårare för nationer i nuläget att motverka den globala uppvärmningen genom att resurserna inte räcker till.

Efterfrågan på franska jordbruksprodukter har börjat avta allt mer. Det är främst Östeuropa som börjar “komma ikapp” och konkurrerar med Frankrike. Där är arbetskraften billigare och miljökraven lägre vilket leder till att deras jordbruksprodukter kan säljas till förmånligare priser. Eftersom allt fler öststater börjar gå med i EU kommer de att få lika bra handelsvillkor som Frankrike haft med andra medlemsländer vilket kommer konkurrera ut Frankrikes jordbruk ännu mer.  Men jag tror att i och med att det råder oroligheter utomlands eftersom folk är rädda för olika typer av virus och epidemier, som Martin diskuterat i tidigare inlägg, kommer fler att konsumera inhemska produkter eftersom man oftast har störst tillit till dem. På den franska livsmedelsmarknaden, såväl svenska etc. kommer franska produkter efterfrågas mer än till exempel östeuropeiska då de förstnämnda har bättre rykte av sig.

Alltså, de som främjas av finanskrisen, tror jag, kommer bli de franska bönderna som producerar vardagliga varor och som tidigare haft det tufft. Förlorarna är de som producerar dyrare produkter som inte används lika frekvent. Indirekt är också bönderna i Östeuropa förlorare ifall svininfluensan eller något liknande sprider sig vidare.

Låter detta klokt eller tycker ni andra något helt annat? 

Källor:

Ceja

Svenska ambassaden i Paris

Egna analyser dragna efter tidigare erfarenheter och studeringar i tidningar osv.

Att Frankrike kallas för “den gröna jätten i EU” är inte konstigt. Frankrike har många viktiga exportvaror, inte minst inom jordbruket. Det man odlar är bland annat vindruvor, sädeslag, sockerbetor, frukt och grönsaker. Även nötkreatur och får spelar en stor roll. I stort sett hela landet är beroende av jordbruket som utgör 3% av landets BNP och sysselsätter 6% av befolkningen som arbetar. På senare tid har dock jordbruket kommit att spela en mindre roll av landets produktion, det har helt enkelt blivit “utkonkurrerat” av andra inudstrier i Frankrike, som till exempel biltillverkningen. Jordbruket i andra länder i Europa hotar också Frankrikes inhemska producering inom jordbruket på så sätt att det finns fler exportörer och priserna måste pressas genom att efterfrågan lättare mättas.       

Hur har då finanskrisen påverkat jordbruket i Frankrike? Dess resurser/tillgångar, arbetskraft och efterfrågan. Och vilken grupp i samhället har drabbats hårdast respektive minst? 

Vad gäller resurserna har EU på senare tid valt att dra ner på bidragen till bönderna och detta slår hårt mot jordbruken i Frankrike som till stor del är beroende av dessa. Att tusentals jordbruk läggs ner varje år är en direkt följd av detta såväl den ökade konkurrensen på den internationella marknaden. Bland annat Italien är med i kapplöpningen om att vara världens Europas största vinproducent. De statliga bidragen till jordbruket har också minskat vilket är ytterligare ett hot.

fortsättning följer…

Ber så mycket om ursäkt för det lilla avbrottet i vår blogg!

Nu ska vi i gruppen fokusera på orsakerna till just finanskrisen och hur det påverkat vårt land, Kina, på olika gruppnivåer (individ-, samhälls- etc). 

Som vi redan förklarat så uppstod finanskrisen delvis på grund av det så kallade subprimelånen i USA, vilket menas med att vem som helst kunde låna pengar utan att ens anses kreditvärdiga. Detta kom sedan som ett bakslag och just nu står hela världen i blåsvädret. En anledning till att Kina drabbats så hårt, är därför att landet äger ofantliga mängder statsobligationer i USA, vilket just nu inte är den bästa investeringen nu när deras valuta samt hela det ekonomiska systemet inte fungerar så bra.

Det har alltså bidragit till att Kinas ekonomi samt tillväxten sjunkit som en sten det senaste året. Men, för att inte enbart beskylla det stora landet på andra sidan Atlanten finns det ju betydligt fler anledningar som uppstått enbart innanför Kinas gränser. Somliga hävdar att jämföra de ekonomiska svårigheterna mellan USA och Kina är som att jämföra äpplen och päron – helt olika! Medan USA har problem med bolånekriserna har Kina problem med handel, marknad etc. 

Kinas resurser och marknader är så oerhört beroende utav omvärlden. Bara i Shanghai är 90% av fastighetsmarknaden i behov utav utländska investerare. Med andra ord inte så konstigt att denna marknad kraschar under dessa omständigheter eftersom ingen fastighetsmarknad bör förlita sig på utlandet och investeringar. För att hänvisa till samma källa som ovanstående har mängder av länder bojkottat Kina och deras marknad. Det har lett till att runt 67 000 exportföretag gått i konkurs, och varför man antar att USA har gett upphov till dessa anledningar är just därför att Kina vill att det ska verka som det.

Jag själv tror att en av de största anledningarna till att Kina hamnat i den situation som de just nu befinner sig är därför att landet är väldigt beroende utav exporten, då runt 60% av tjänsterna hamnar utanför landets gränser. Då efterfrågan minskar, sjunker dessutom exporten och Kina får inte lika mycket pengar.

Jag ska komma med ett mer djupgående inlägg inom kort!

Det finns mängder av orsaker till finanskrisen, det ekonomiska systemet är ett av dessa, varför ska jag nu tala om

I dessa oroliga ekonomiska tider så höjs kritiska röster mot marknadsekonomin – kapitalismen. Island, liksom de flesta länder i västvärlden, har denna typ av ekonomi – kapitalet ägs av privata aktörer och utbud och efterfrågan styr prissättningen av varor.

En av nyliberalismen inspirerad ekonomi
Det ekonomiska systemet har, under senare år, i större delen av världen, varit influerat av nyliberala tankar om ekonomin -  mindre byråkrati och avregleringar har varit tämligen ofta förekommande som en konsekvens av detta. Avregleringen av det isländska bankväsendet, som Rebecka skrivit om,  är just ett exempel på detta.

Ekonomisk frihet – en frihet under ansvar
Reformerna har lett till en friare ekonomi – vilket har fungerat utmärkt fram till sommaren 2007. Vad många inte förstod var att denna frihet var en frihet under ansvar. Jakten på snabb rikedom ledde, framför allt inom bankväsendet, till att flera huvudlösa och ansvarslösa metoder infördes.

Bonus – ett annat ord för girighet
Bonussystemet är ett exempel på detta. I dokumentären bankfällan, så berättar en banktjänsteman att man fick lönebonus ju mer pengar man lånade ut. Att låna ut pengar är ju ingen konst – banktjänstemännen hetsades, med bonusarna i åtanke, att låna ut mer och mer pengar. Denna uppmuntrade girighet ledde till att kreditvärderingen blev lidande bland långivarna -  kreditvinsterna förvandlades till slut till kreditförluster. Men vad gjorde det när tjänstemännen och bankcheferna tjänade storkovan på sina bonusar?  Bonussystemet väckte liv i den lilla människans girighet. Bonussystemet är bara ett exempel på vad bristen av fungerande ekonomiskt regelverk kan leda till.

Vad göra?
Det ekonomiska system i allmänhet och det bonussystemet i synnerhet som rått under senare år har varit en av anledningarna till dagens kris. Sant är att det marknadsekonomin vi har haft inte har fungerat helt perfekt. Fel är att en planekonomi är bättre – det, om något, har historien lärt oss. Vad man nu måste göra är att införa ett hårdare ekonomiskt regelverk – ett regelverk som förhindrar överbelåning och ansvarslös utlåning osv.  Ett regelverk som främjar långsiktighet och inte kortsiktighet.

Navigand din blog in blog am dat peste acest interviu cu Friedrich A. Hayek si l-am urmarit pe tot merita efortul:

F.A. Hayek Interviewed By John O’Sullivan from FEE on Vimeo.

(trebuie evident sa dati click, fiindca embeding-ul nu merge as usual)

Blogul de unde “am furat” interviul este asta

Ca bonus pun si un curs pe Karl Marx tinut la Cambridge Universityin 2001 (trebuie totusi sa aveti rabdare)

si unul pe Max Weber (same place same year)