Det är nästa roligt att se de små krumbukterna och hur eliten försöker slå knut på sig själva. Tänk vad hemsk för 7 klövern om det visar sig att KD åker ut och att SD kommer in? Då blir det en 6 klöver och 2 block igen. Alla mot SD. Pinsamheterna står som spön i backen från SAP och dess reliker.SvD.

“Sverigedemokraterna stärker sitt stöd i en ny opinionsmätning. Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin öppnar nu för styre med Folkpartiet och Centern för att undvika att SD får en vågmästarroll. Eller vilket annat parti som helst som kan förhindra folkviljan.”

Nu kan ni ju fundera på vilken rad i den meningen som är min och vilken som är skriven av PK journalisten

Mvh Varjager

varnade för att sälja skinnet innan björnen var skjuten. OK situationen var en annan, men det verkar som om Sahlin gett upp hoppet på eget eller de Rödgrönas möjlighet till egen majoritet och i stället försöker sälja poster i en icke vald eller utsedd socialdemokratisk samlingsregering. Vad man än tycker om SD, så har deras väljare lika stor rätt som någon annan väljare att lägga sina röster där de själva önskar. Vad detta konkret betyder när alla röster är räknade efter valet i september 2010, det är i dagsläget helt omöjligt att sia om.

En sak är säker, Mona Sahlin har små möjligheter att röstas fram som statsminister OM inte de Rödgröna stödjer hennes kandidatur. Har hon ens frågat sina kompanjoner i Vänstern och Miljöpartiet hur de skulle ställa sig om Socialdemokraterna går över blockgränsen? Att försöka så split mellan Alliansens partier kanske verkar som en bra idé för några av hennes rådgivare. Verkligheten är dock den att Mona Sahlins agerande klart redovisar varför hon är Alliansens bästa reklampelare!

S öppnar för FP och C, GP 27 november 2009
Sahlin öppnar för styre med C och FP, DN 27 november 2009

Opionionsläget blir allt intressantare. Moderaterna får återigen starkt stöd och är över 30% i dagens mätning. Det känns givetvis kul som moderater att se att vår förnyelse och vår politik lockar många människors nyfikenhet, för siffrorna ska nog tas för just det. Nästan var tredje väljare uppger att om det vore val idag så skulle de rösta på oss. Jag har påpekat det förr och gör det igen, opinionsmätningar är dagsnoteringar, inget annat. Men det visar att intresset för M är stort och det glädjer mig, för detta visar att de nya moderaterna har en stor potential att bli det stora statsbärande partiet.

Samtidigt som vi är glada och nöjda så ökar stressen för Mona Sahlin. Dagens utspel måste väl ses som desperat. När alliansen bjöd in MP för att eventuellt bryta blocken och kunna bilda majoritetsregering så uttalade både partiledarna och rödabloggare att alliansen gav upp. Antar att kommentarerna idag i bloggosfären är de samma… Mona Sahlin har uppenbarligen, och det med rätta, redan gett upp hoppet om att kunna samla ihop ett väljarstöd som innebär att hon kan bilda majoritetsregering. Det hedrar henne att hon insett det nu med nästan ett år innan valet, vi är nog många som delar hennes analys så långt.

Däremot blir det fel när det handlar om att hantera Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna har hela tiden försökt att göra fulspel av SD´s position. Det har gynnat SD och kanske faktiskt straffat S. Det finns ett enkelt sätt att hantera situationen. De block som blir störst får regera. Det är noterbart att Fredrik Reinfeldt skickar den signalen att han är beredd att avgå om de rödgröna bli större än alliansen, men Mona Sahlin ger inte samma klara besked. Innebär det att Sahlin nu är beredd att försöka komma till makten med hjälp av SD? Det vore skamligt i så fall.

Om partiledarna för de sju riksdagspartierna ger det beskedet att störst block vinner, även om det innebär minoritetsstyre, så är ju saken klar. SD blir inte vågmästare i en sådan situation och intresset för SD skulle därmed sjunka dramatiskt från både media och från väljarna.

Fredrik Reinfeldt och Marie Demker har rätt. Att göra blocköverskridande lösningar nu skulle skada demokratin och gynna Sverigedemokraterna. Det finns som sagt bättre och smakligare lösningar. Använd de istället för att ge SD mer utrymme och möjligheten att bli martyrer.

Så, nu ligger allt i Sahlins händer. Är hon och sossarna beredda att sluta fulspela om SD och ge klara besked. Det är nämligen dags för det nu. Bevisbördan ligger faktiskt på just Sahlin och inte på Reinfeldt.

Bloggar: MinaModerataKarameller och Ingerö och Högberg och Tokmoderaten och Arkelsten och Under den lugna korkeken och Altenberg och Göran Pettersson och Danielssons lakejer och Michaelas och 100 steg till och makthavare och Johan och Peter och svensk historia och In your face och liberati och PJ

Det är inte en regerings sak att köpa upp företag som inte går med vinst för att de som arbetar där skall få ha kvar sina jobb och tillverka vad då? Bilar på lager?
GM äger hela Saabproblemet och har så gjort sedan de köpte Saab. Finns inget som skiljer Saabsproblem från nedläggningshotade och ibland nedläggningsdrabbade företag i andra branscher. Varken i nutid eller i förfluten tid. Ett företag som skall överleva MÅSTE klara av att tillverka varor som efterfrågas till priser som gör att man gör vinst när utgifter för tillverkning, inköp, transporter, el och löner är betalda. Allt annat är nonsens.

Regeringen inte beredd äga Saab, SvD 26 november 2009
Regeringen stänger dörren för Saabägande, DN 26 november 2009

OM nu Mona Sahlin och Co så gärna vill rädda Saab, varför har de inte gjort det med Socialdemokraternas, LO-s och Metalls pengar under året som gått?

Årets budgetdebatt är avklarad i Karlskrona kommunfullmäktige.

Läs vidare vad lokalpressen rapporterade om denna händelse i BLT och i SSD och i SSD ledare.

Livet som politiker är fascinerande och ibland på gränsen till förfärande. Omröstningen kring kommunens hela budget gick till votering och siffrorna för och emot dansade på bildskärmen. När alla tryckt färdigt på sina knappar stod det 35 för vårt, femklöverns förslag och 35 för socialdemokraternas förslag. Nu är det spännande, sa fullmäktiges ordförande och avgjorde frågan till vår fördel med sin röst. Beslutet innebar att Barn- och ungdomsnämnden nästa år får disponera hela 32 kronor av varje hundralapp i skatt. 

Jag lade min tid i talarstolen åt att tala om kvalitet och utveckling inom mitt område som rör barn och ungdomar. En eloge gavs åt den förra socialistiska majoriteten som i en av sina bästa stunder initierat kvalitetsutveckling under förra mandatperioden.

Jag framhöll två av våra kommunala skolor som har en fantastisk verksamhet och som inspirerar andra kommuner i Sverige – och i vissa fall även uppmärksammas runt om i världen. Nättrabyskolan och Sunnadalskolan är två helt olika skolor med mycket olika förutsättningar. I Nättraby utvecklas morgondagens tekniker, konstnärer, fabriksarbetare och entreprenör på ett spännande sätt. I Sunnadaskolan sker samma sak på ett annat sätt.

Vi har byggt ut förskolorna i en hög takt. Vi har genomfört kvalitetsuppföljningar i de enskilda förskolorna. Vi har inrättat Karlskronas första enskilda familjedaghem. Vi har öppnat två uteförskolor. Vi har färdigställt Rosenfeldtskolan och bygger nu vidare närmast i Lyckebyområdet.

Vi har beslutat om förskola på Verkö och i Jämjö. Vi har infört en ny organisationsindelning i f-5 o 6-9. Vi har justerat ledningsorganisationen. Vi har haft ett stort antal lärare i kompetensutveckling bl.a. lärarlyftet och vi fortsätter nu med förskollärarlyftet. Vi har infört en kvalitetsgaranti. Detta är ett axplock av vad vi åstadkommit under tre år.

Jag säger JA till framtiden och fortsätter bygga vidare med kvalitet och utveckling de kommande åren också. Regeringens alla reformer inom skolans värld kommer att bli värdefull om vi bara har tålamod.

Många tycker att vi gör mycket som är bra och till och med den socialdemokratiska 2.e vice ordföranden Patrik Hansson gav mig beröm i talarstolen med orden:

”Jan-Olof brinner för skolfrågorna.”

Så sant tycker jag – och allt fler.

Jan-Olof Petersson

En insändare i Norran med frågeställningar från Peter Forsberg som vi kanske får svar från Socialdemokraterna den 9:e december.

I dag presenterade en ny Skop-mätning som visar hur stockholmarna skulle rösta i riksdagsvalet om det vore val idag. Folkpartiet går fram med 0,7 procentenheter och landar på 10,8 procent. Och att döma av väljarsympatierna i denna mätning gillar stockholmarna alliansen som samlar totalt 55 procent av röstarna, medan vänstergängen skrapar ihop 41 procent,

Mycket glädjande är också att Sverigedemokraterna har så svagt stöd bland stockholmarna. Bara 2 procent skulle rösta på SD om det vore val idag. Det tror jag visar att stockholmarna är öppna människor som välkomnar mångfald.

Med tanke på att socialdemokraterna allt mer anammar alliansens politik var det intressant att äntligen få en indikator på “bäst-före-datum” vad gäller de rödgröna principerna. I maj hävdades bestämt att Armageddon skulle närma sig med stormsteg om man tillät politisk reklam (se Brännpunkt); åtminstone skulle demokratin vara hotad… Som en konsekvens av detta förklarade man stolt från den rödgröna sidan att man avstod från den typen av reklam…

Så i november samma år lägger socialdemokraterna fast sin valstrategi och då är helt plötsligt allt annorlunda – nu är en satsning på “betald media” (eufemism för bl.a. TV-reklam) inte längre ett hot utan en möjlighet. Vad hände? Är detta ett tecken på att sossarna ämnar hota demokratin eller är det bara ytterligare ett tecken på att man alltjämt är svajiga så fort det kommer till det som i dagligt tal kallas “principer”?

Nåväl, i sak har jag inget att invända; jag ser inga större problem med reklam i “betald media”. Däremot blir den konstaterade livslängden om sex (6) månader på de rödgröna principerna ett problem om man jämför med våra mandatperioder som löper över inte mindre än fyrtioåtta (48) månader…

Läs gärna mitt eget blogginlägg från i maj (Myror, elefanter och glashus – allt i en rödgrön röra) där jag även tog upp detta med hyckleriet kring partifinansiering; länk här.

Läs även SvD som tog upp frågan på sin ledarsida (länk här); DN:s (Rikard Westerberg) ansats på detta med TV-reklam finner ni här. Intressant att notera är att socialdemokratiska bloggare (exempel här och här) inte med ett ord nämner de snabbt övergivna principerna från i våras… Liberala(re) reaktioner i bloggosfären hittas t.ex. här.

Visby 26 november, 2009
Mikael Olsson, FD

PS: Grattis Max!!!

Update: själva bevekelsegrunden för att (trots de tidigare principiella invändningarna) satsa på tv-reklam framstår klarare då man får klart för sig att miljöpartiet snart är lika populärt som socialdemokraterna hos oss väljare (SvD).

I Dalarna har Lennart Sacredeus vunnit provvalet till  kristdemokraternas riksdagslista. I Skåne föreslås Tuve Skånberg som förstanamn. Det berättar tidningen Dagen. Båda är kända som rätt tydligt högerkristna.

Det stämmer väl in i bilden av att kristdemokraterna i rask takt utvecklas mer och mer till allt tydligare högerkristet alternativ i svensk politik. Partiledaren Göran Hägglund har ju vid flera tillfällen i år profilerat sig som mer och mer reaktionär. Partiet har också tagit strid mot samkönade äktenskap, även om man förlorat; först i riksdagen och senare också när kyrkomötet inom Svenska kyrkan behandlat frågan.

Kristen höger står mot kristen vänster. I vårt “Manifest för kristen vänster” menar Broderskapsrörelsen bland annat:

“Vi strävar efter varje människas frihet att ta makten över sitt eget liv. Kultur, arbete och livslångt lärande gör människor starka att möta samhällsförändringar, det ger människor nödvändiga redskap för att förstå sig själva och sitt samhälle.

Vi bejakar alla sidor av mellanmänsklig samvaro som är ett ömsesidigt uttryck för kärlek. All kärlek är bra kärlek. Varje människa ska ha rätten att definiera sig själv, i samspel med andra.

Vi ser sanningen som något som bara Gud till fullo äger. Vår uppgift är att söka. Dialog med oliktänkande är inte ett hot utan en stor tillgång i vårt sökande. …

Vi vägleds av Jesu ord i Matteusevangeliet ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Vi vill se dessa ord omsatta i politisk handling i hela världen.”

Mot det står den kristna högern. De vill snöpa kulturutbudet, utestänga vuxna människors rätt till kärlek. Det gör de för att de äger sanningen och som det verkar har slutat söka. Därför är dialog med oliktänkande onödigt.

Det känns allt viktigare och angelägnare att stå upp för människovärdets okränkbarhet och varje människas frihet att ta makten över sitt eget liv. Med Sacredeus och Skånberg i spetsen för kristdemokraterna blir det tydligt varifrån motståndet kommer.

Jag har skrivit om kristdemokraterna tidigare, bland annat här och här.

Det är dags nu.

Dags för rättvisa!

och hennes medspelare inom Socialdemokratrin, Facket och de Rödgröna, har haft 1 år på sig att ur partikassan och LO-kassan m.m. hosta upp de pengar som behövs i första läget för att Saab skall kunna drivas vidare. De har haft 1 år att lägga bud på Saab, vad har de gjort utöver föreslagit allt från möjligt förstatligande till att ATP-pengar skall användas för att driva Saab vidare. Men ack av den digra ordströmmen från politiska vänsterfältet har det inte ens blivit en tumme på en vante i praktisk handling. Klaga gör man men handla bör andra göra. Snacka om våra barn och andras ungar!

Sahlin vill ha nationell samling, GP 25 november 2009
Ett saabla tjafs, DN-s huvudledare 26 november 2009

(M)audeffekten kan som sagt bli långvarig. Särskilt om man betänker halveringstiderna – då hela Sverige nu är pantsatt i tysk kärnkraftsosäkerhet.  Jysst att du varit så vaken när det gäller att tillvarata skattebetalarnas pengar, Maud. 

Och nu skall det bli mer och mer jobb till ungdomarna, tycker Centraliserande Centerns Centralaste Centralkommitté, och sämre och sämre arbetsvillkor, anställningstrygghet, för att inte tala om lönen. Vad blir det då till slut kvar? Jobb. Att jobb skulle vara viktigare än allt detta gör att skillnaden mellan ” jobb” och slaveri blir allt mindre.

Just det här inlånet från socialdemokratisk jobbpolitikretorik gör också att desperationen framstår allt tydligare.

Mitt betyg för detta utspel blir därför varken mer eller mindre än just: C.

Och prognosen för Centerpartiet med (M)aud i spetsen blir ett segertåg rakt ut ur riksdagen.

Läs: DN – Jobb är viktigare än lön för nio av tio ungdomar,

Läs gärna också – Sveriges Radio – “Ungdomar utnyttjas på arbetsmarknaden”:

“Allt fler unga kommer i kläm på Stockholms arbetsmarknad. Det kan bland annat handla om att de utnyttjas som gratis arbetskraft, eller får provisionsbaserade anställningar där lönen blir så låg att den inte går att leva på.

- Slavarbete, säger Ove Ståhl på fackförbundet Unionen“

Se tidigare bloggposter: Svar på tal till Per Schlingmann på Newsmill

Vidare: DN – Börje Hörnlund: “Maud Olofssons politik en katastrof för Centern“, SVD1,   Högbergs tankar,   SVD – Olofsson: “Var tacksam“,   DN – Så många jobb hotas om Saab läggs ner,   Roger Jönsson – Det finns många möjligheter för SAAB – utan alliansens hjälp,   Peter Andersson – med rätt att tycka: Det lilla partiet med de stora orden,   SVD3,   Esbatis kommentarer – Centern tar ställning mot verkligheten,   DN – En svart dag för SAAB,   AB1,   AB – Centern spricker,   Mitt i steget – Om Maud Olofsson och kampen mot klockan,  DN – Inte troligt att hela SAAB säljs till Kina,   Röda Malmö – Den stora Saab-bluffen,  Expressen,   SVD4,  DN4,    AB3,   SVD5,  AB4,   AB5,   SVD6,    DN5,   SVD7,    SVD8,   DN6,

Med anledning av Thomas Bodström skrev detta på hans blogg skickade jag frågan vidare till moderaterna och SR och se ifall det har något att säga om det.

Emailet såg ut enligt följande.

———————

(Till lyssnarservice@sr.se , info@moderat.se )

Hejsan.

Jag läste detta på Thomas Bodströms blogg idag.

måndag 23 november 2009

regeringen styr media

Olika ministrar har under mandatperioden vid åtskilliga tillfällen krävt att få sitta ensam i TV- och radiostudior i stället för att ta debatter. Nu har man förfinat strategin med att ange konkreta exempel för sin strategi. Bara igår visade det sig vid två tillfällen.

I går morse hölls i P1 morgon en debatt om ungdomars påföljdssystem och kommunernas ansvar för det. Asks pressekreterare försökte få det till att vi och regeringen tyckte lika i den här frågan, varför det var onödigt att jag skulle vara med. Ganska festligt med tanke på att det är helt fel. P1 morgon gick inte heller på det.

Värre var det med Studio Ett. I går eftermiddag krävde Tobias Billström att han skulle få sitta ensam i studion när frågan om de utvisade egyptierna skulle diskuteras. Eftersom regeringens beslut innehöll sekretess ställde han ulitmatumet att ingen från oppositionen skulle få vara med. Vi andra skulle i stället buntas ihop i en debatt efteråt. Att jag har exakt samma situation som Billström – med dessutom exakt samma uppgifter som var sekretessbelagda för vårt beslut – brydde sig producenten Li Hellström inte om.

Efter att Tobias Billström lyckats få genom sitt ultimatum att inte ha någon från oppositionen med, utnyttjade han naturligtvis situationen och anklagade den tidigare regeringen med personangrepp på mig. Eftersom Studio Ett hade vikt sig för regeringens krav fick vi ingen möjlighet att försvara oss.

Visst förstår vi alla hur nöjd en producent kan vara över att få dit en minister som sällan vill ställa upp när det är besvärligt. Men är det verkligen värt det med tanke på att man låter sig styras av regeringen? Jag undrar hur det känns att jobba på Sveriges Radio med ett program som igår, när man så ensidigt gynnar det ena av två regeringsalternativ tio månader före valet. Och vet Mats Svegfors över huvud taget om att det sker sådana här saker på en samhällsredaktion på Sveriges Radio? Det vore intressant att höra om han tycker att det här är acceptabelt.

http://www.bodstromsamhallet.se/2009/11/regeringen-styr-media.html#comments

Stämmer hans beskrivning av detta ? Vad har ni för synpunkter på detta ?

Skickar detta till både SR och Moderaterna. Eventuella Svar lägger jag upp på min blogg. Tacksam för svar.

essbeck

Till och med Marie Atnoinette uppvisade böjelser för fördelningspolitik när hon föreslog kakor och bakelser som svar på hungersnöden i Frankrike. Till skillnad från Reinfeldt som har den klena ambitionen att ge 200 kr mer i månaden till vårdbiträden och 100 000 spänn i skattebonus till bankdirektörerna. 200 kr räcker ju knappt till tre Alladinaskar i månaden.

(Nu förväntar jag mig en reaktion från någon moderat från Täby som vill påpeka att jag har fel. För man kan få fyra askar med kupong på Ica Maxi i Vellinge.)

Dagens citat: “Vi i Moderata Ungdomsförbundet är av åsikten att marknaden löser alla problem.” ur Moderata Ungdomsförbundets rapport Unga i offentlig sektor s. 27

/Leonardo Marx

Läs även andra bloggares åsikter om Vellinge, Täby, Fredrik Reinfeldt, Marx, Socialism, Marie-Antoinette, konservatism, satir

MedieAkademin har på ett seminarium idag presenterat resultaten för sin förtroendebarometer år 2009 (se 1, 2, 3). I topp hittar vi vanlig ordning Sveriges Radio, IKEA och Sveriges Television. Men barometern bjuder också på en del förändringar sedan tidigare år. Jämfört med år 2008 har har storföretagen tappat från 39 % mycket/ganska stort förtroende till 27 %, och Socialdemokraterna från 36 % till 26 %. Samtidigt har Moderaterna ökat från 29 % till 40 %.

Mer information om själva mätningen, samt den kompletta listan, finner ni här. Tidigare mätningar här. Jag har även försökt sätta ihop en bild av .pdf-dokumentet med den kompletta listan för de som bara är intresserade av själva resultaten (siffrorna anger som sagt hur stor andel i procent stort eller ganska stort förtroende det fanns bland de tillfrågade):

Simon Hedlin Larsson

KD:s familjepolitiska talesman, Emma Henriksson, skriver i ett pressmeddelande:

Kristdemokraterna kan inte acceptera en förändring av föräldraförsäkringen som sker på bekostnad av barnen. Det är uppenbart att vår syn på en tvångsdelning av föräldraförsäkringen även har ett starkt stöd hos allmänheten.

Ja, hela 84 procent anser detta i den undersökning av Demoskop ställd av DN. Äldreborgarråd i Stockholm stad, Ewa Samuelsson ställer en viktig fråga på sin blogg:

Varför kan inte politiker bara låta föräldrar vara ifred?

Själv nuddade jag ämnet tidigare när Folkpartiet hade sitt landsmöte och kallade det för kommunism. Socialdemokraternas förslag tvingar papporna att vara hemma åtminstone en tredjedel av tiden med sitt barn, vilket gör att mammorna tvingas söka arbete under den tiden.

Nu lite nutidshistoria. Folkpartiet har under 1990-talet varit de som drivit igenom pappamånaden. År 2002 utökades månaden till två månader, men visade sig vara verkningslös. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet ville 2004 utöka perioden till fem månader istället. Då tog kvinnorna ut 83 procent av föräldraförsäkringen, vilket visar att det redan går att dela på ansvaret.

DN:s Håkan Boström skriver:

Arbete med attitydförändringar och ekonomisk uppmuntran är bättre medicin än tvångs­delning.

Visst, så är det. Anders Andersson (kd) skriver att “här får s och v svar på tal”.

Nu tror jag varken S eller V tänker lägga ner frågan utan vidare, men i takt med att socialdemokraternas hegemoni i den svenska politiken minskar kommer även utrymmet för tvångsreformer också att krympa. Det kommer spela roll för dem att hålla sig väl med väljarna.

Naturligtvis ska föräldrar inte omyndigförklaras. Föräldrar ska kunna själva välja vem som är hemma med barnen. De ska kunna välja just sin väg av uppfostran – och naturligtvis också acceptera andras sätt att uppfostra barnen. Lev och låt leva!

Politisk utopism i form av jämställdhetstvång är inte rätt väg när det gäller barnuppfostran. Tvång leder bara till nyckfullhet. Det är bara en av konsekvenserna av ett alltför hårt och fyrkantigt system.

I måndags offentliggjorde Socialdemokraterna sin valstrategi (efter att strategiskt ha läckt den till Expressen). Målsättningen är att vinna valet. Och det är ju bra.

Inte heller verktygen är främmande. Vi får lite dörrknackning där lokala valarbetare kommer att slita skosulor och lite centrala turnéer där nationella företrädare luftlandssätts. För att inte tala om fromma förhoppningar om en idealtypisk valrörelse på arbetsplatserna.

Förmodligen har socialdemokratiska valstrategier sett ut på ungefär samma sätt sedan åtminstone mitten av sjuttiotalet. Och ska man vara krass hade 68:an lika gärna kunnat skicka ut ett pressmeddelande och talat om att partiet ställer upp i nästa års val. För att valstrategin ska ha ett reellt värde måste den dock fyllas med något mer handfast.

Läs även S-buzz här och här.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, val 2010, valstrategi, valrörelse, expressen,

Mona Sahlin menade uppenbarligen allvar när hon sa att Socialdemokraterna måste vara tydligare med vad de vill. Man har nyligen offentliggjort sin valstrategi för valet 2010 där man presenterar aldrig tidigare skådade nivåer av klarhet. Eller vad sägs om:

• “Rätt budskap, rätt illustration med rätt kommunikatör till rätt målgrupp”
• “Tillsammans med v och mp”
• “Söker mandat för S-ledd röd-grön samarbetsregering”
• “Ett antal gemensamma aktiviteter”
• “Effektivt resursanvändande av personer och pengar”

Dessutom har man nu löst ett par gordiska knutar och fattat flera revolutionerande beslut som att man ska samarbeta med SSU och S-kvinnor, framstå som ett framtidsinriktat parti,  berätta för väljarna varför man vill ha deras förtroende, och att LO ska vara en central del av valrörelsen. Som sagt, revolutionerande.

Aftonbladet frågar den nytillsatte valgeneralen Bo Krogvig om det inte är riskabelt att berätta för motståndarna hur man tänker angripa dem. Krogvig svarar: “Det kanske finns en risk, men den får vi väl ta.”

Det var så sant som det var sagt. Den rödgröna röran får passa sig noga nu för genom att skänka den borgerliga alliansen detta vapen har man nu avslöjat allt om socialdemokratiska valrörelsen…

Simon Hedlin Larsson

Kritik mot en mitten-högerpolitik ska komma från vänster. Därför har vänstern en unik roll i att kunna vara kritisk mot allt i från borgarna till S, men också ett politiskt fält som inte ger några radikala alternativ.

Lärdomen? Vänsterpartiets positionering har bidragit till att SD framstått som det enda partiet som slåss mot det gråbleka politiska etablissemanget. Detta trots att vänstern fortfarande är bärare av potentialen till konkreta handlingar mot orättvisor och politikerförakt.

Men kapaciteten att locka missnöjesröster har förlorats för denna gång – och tyvärr bidragit till att få ett högerextremt problem på halsen. Där har vänstern delvis sig själv att skylla.

Läs hela “för övrigt”-texten i Flamman.

till att stå överst på Alliansen reklampelare är Tomas Eneroth, näringspolitisk talesman i Socialdemokraterna. Höjden av dumhet är att begära att Maud Olofsson skall svara på frågor om varför GM-s försäljning av Saab till Koenigsegg gått i stå.

“Oppositionen reagerar starkt på att Maud Olofsson håller sig undan.
- För mig är det obegripligt. Det här är ett skarpt läge för tusentals anställda inom fordonsindustrin. Jag är mycket förvånad, säger Tomas Eneroth.
Han tycker att Maud Olofsson har ett ansvar för vad som nu händer:
- Övriga Europas regeringar har agerat starkt för att rädda industriell kompetens.
- I Sverige valde regeringen att presentera ett 28-miljarderspaket, och av dem har man i princip inte använt någonting.”
Maud vägrar svar på frågor, Expressen 25 november 2009

Men snälle Tomas Eneroth. I ett demokratiskt land vilket Sverige är, är det inte så att en regering bör hålla förlustföretag under armarna. Du vet så väl att EU-s konkurrensdirektiv gör det omöjligt för svensk offentlig förvaltning att stödköpa/stöd leasa etc ett bilmärke. Utan vinst eller break even efter försäljning av en vara, dvs att intäkt efter försäljning som minst ligger på samma nivå som kostnaden för framtagning av varan, så kan inget företag överleva oavsett vem som äger företaget. Utan vinst som är tillräckligt stor för att generera behövligt kapital för nyinvesteringar och produktutveckling har Saab inte haft en teoretisk möjlighet att ens betala tillbaka ett EIB-lån OM nu EU-kommissionen i slutänden hade kommit till att Saab var ekonomiskt bärkraftigt 1 juli 2008, vilket inte alls är detsamma som att regeringen med hjälp av refererande till att GM då fortfarande höll Saab under armarna med extra insatt kapital kommit till. Nu får vi förmodligen aldrig veta vad EU-kommissionen slutligen skulle sagt om Koenigsegg affärens upplägg.
Du framstår som dummare än Du borde vara på den position Du sitter Tomas Eneroth men vi som röstar på Alliansen tackar och bugar. Verkligheten är den att Maud Olofsson inte har skäl att svara på frågor som inte rör svenskt ägt företag.

De globala koncernernas allmakt kallar ju vanliga människor ‘globalisering’. Men i den akademiska världen skiljer man mellan ‘globalism’, ‘globalismer’ och ‘globalisering’.

Med ‘globalism’ menar man då den neoliberala marknadsreligionens anspråk på världsherravälde, medan man med ‘globalismer’ menar tanken att det kan finnas flera konkurrerande föreställningar om vilken världsordning som skall råda. Med ‘globalisering’ menas då slutligen det faktum att världen i och med den kommunikationsteknologiska utvecklingen krympt till en ‘global by’, i synnerhet sedan Internet uppfanns.

En av världens mest framstående forskare om dessa fenomen, Manfred Steger, konstaterar:

“that the globalist neoliberal project is in essence one ideology of many in the constellation of globalization. The neoliberals or neoconservatives have merely harnessed a sophisticated public relations machine – propaganda, in Noam Chomsky’s analyses – to convince a naïve public that laissez-faire liberal capitalist ideology is actually nothing less than an end point of history, a culmination of natural scientific process and evolution. The mistake, Steger would argue, is to confuse a political economic ideology with some kind of inevitable evolutionary process interpreted through a lens of scientific method.”

(citerad i Standlea, David M. Oil, Globalization and the War for the Arctic Refuge. 2006. Albany: State University of New York Press. Chapter 1 – “Globalism, Oil, and the Power Elites”, p. 7. )

Inom ‘globalismen’ – dvs den neoliberala marknadsreligionsutövningen och dess anspråk att göra sig gällande som allenarådande världsreligion - verkar makteliten.

Redan 1956 skrev C. Wright Mills en bok om den: The Power Elite. Den beskrevs då som tredelad; bestående dels av koncernernas, dels av militärens, dels av politikens elit. Mellan dessa tre maktsfärer fanns svängdörrar genom vilka samma elitmänniskor passerade in och ut för att iklä sig olika maktpositioner.

Så tidigt som 1956 visade det sig emellertid, enligt denne Mills, att balansen sinsemellan de tre förskjutits. Medan allt mer makt koncentrerades till de två första sfärerna dränerades den politiska allt mer på inflytande, vilket ledde till att koncernerna och det militärindustriella komplexet blev styrande för politiken. Så istället för att politikerna ritade upp riktlinjerna som de förra hade att hålla sig till så blev det mer och mer tvärtom:

“ As noted by Mills, the political domain has diminished in power relative to the corporate and military sectors: ‘Insofar as the structural clue to the power elite today lies in the political order, that clue is the decline of politics as genuine and public debate of alternative decisions.’“ 

(Standlea, David M. Oil, Globalization and the War for the Arctic Refuge. 2006. Albany: State University of New York Press. Chapter 1 – “Globalism, Oil, and the Power Elites”, p. 9)

I ljuset av detta skulle man som jämförelse kunna beakta vad som just nu sägs om det som timar och sker i Ryssland.

Där påstås nämligen att oligarkernas makt gått fullständigt överstyr på grund av att ränderna från tsarismen aldrig gått ur själva samhällskostymen.  Efter kommunismens fall 1989 togs makten över av koncernledningar - personerna i dem hade då förpassat sig dit genom svängdörren från den politiska maktsfären till den ekonomiska – ett korrekt steg i karriären om man beaktar vad Mills och Steger säger.

Det speciella med den ryska situationen är då att man gått över från den politiska maktsfären i ett diktatoriskt styre till den ekonomiska sfären i en neoliberalt globaliserad marknadsekonomi, vilken enligt ovanstående alltså numera  är den maktsfär som, tillsammans med den militära, styr den politiska. Frågan är då om något egentligt regimskifte skett.

Farhågan bekräftas av de underliga och makabra händelser som ägt rum i det ryska riket.

Och tänker man då på vad som skrivs om detta kan man även slås av farhågor beträffande den politisk-ekonomiska maktfördelningen i Väst. Anledningarna till att den politiska makten återigen blivit korrupt i Ryssland sägs nämligen vara bristen på konkurrerande alternativ, att oppositionen inte tillåts fungera såsom den ska i en demokrati.  Som Mikhail Krasnov; “Doctor of Law, the chair at the constitutional and municipal law department at the Higher School of Economics” den 14:e mars 2008 i Novaja Gazeta säger:

 A prominent political thinker of the 20th century, Carl Popper, formulated that criterion: democracy is such a form of state structure where bloodless change of power is possible through election. What does it mean? First, it means political competition where people themselves define the course of the national policy using the election system. Second, this is about the lack of monopoly for power. In economics, the victory in a competitive struggle never means the winner will stay alone in the market. The same must apply to the politics. With a democracy no one can be thrown away from the domestic politics. This applies not only to the parliament, but also to the president. Whatever broad powers he were invested in, he still must stay under control.  And how can people control the president, government and the new political force in power? First of all, this is possible to be done through opposition, i.e. parties that failed to become winners at this stage.  And how can they exercise the control, in their turn? They can do it through parliamentary enquiries, participating in making the state budget, exercising control over public spending and so forth.”

För eftersom tendensen är densamma här – att det blivit de ekonomiska och militära maktsfärerna som styr den politiska istället för tvärtom - så riskerar den demokratiska kontrollen att gå förlorad. Särskilt efter att Lissabonfördraget implementerats. För då välter hela skutan över till förmån för den exekutiva makten (som i sin tur styrs av lobbyism och militarism enligt ovan nämnda analytiker).

De nationella parlamenten förlorar kontrollen över den exekutiva (eller verkställande) makten (= ministerrådet, Europeiska rådet, EU-kommissionen, Presidenten och den Höga Representanten för gemensam utrikes- och säkerhetspolitik) och Europaparlamentet har knappast samma styrförmåga.

Och det allra allvarligaste är att lagstiftningsmakten delegeras till regeringarna utom räckhåll för demokratisk kontroll. Inte minst saknas också offentlighetsprincip och remissförfarande och därmed även möjlighet till offentlig debatt, vilket strider mot vår grundlag som säger att den fria opinionsbildningen är en hörnsten i den demokratiska samhällsbyggnaden .

Och när man betänker detta ser man också såna saker som t ex Vattenfallsaffären och kammarrättens dom att försäljningen av Tibblegymnasiet var olaglig – i ett annat och mycket obehagligare ljus. Man skärras även än mer över vad Carl Bildt något glättigt skriver på sin blogg “Alla Dessa Dagar” om den återerövrade vänskapen mellan EU och Ryssland i bloggposten “Goda vibrationer”

“Fortfarande lyser den stora röda stjärnan över Spassky-tornet vid Kreml-muren. Dess era är – tack och lov – borta men den tillhör dock bilden av detta Moskva.

En dag med bra diskussioner går mot sitt slut.

Påtagligt var hur goda vibrationerna var efter onsdagens toppmöte i Stockholm.  Det anses här ha varit ett av de bästa av de möten av detta slag man haft med Europeiska Unionen.

Inte så att vi inte diskuterade de frågor där vi har delade meningar – t ex om mänskliga rättigheter eller södra Kaukasus. [. . .]

Men att vi också underströk det gemensamma intresse vi har av att bygga ut förbindelserna.

Moderniseringen av Ryssland är ett mycket påtagligt gemensamt intresse.

Men den är inte möjlig utan en fungerande rättsordning. Den ”legala nihilism” president Medvedev talat om är ett akut hot mot denna modernisering. [. . .]

Och nu väntar middag i Moskvas vimmel.”

För vi vet ju alla vad “modernisering” egentligen betyder nuförtiden. När Fred betyder mer och mer Krig, och “Framsteg för integriteten i Europa” att lag om avstängning från Internet stiftas på torsdag fasar man slutligen inför vad Stockholmsprogramstriptyken “Fred, Säkerhet och Rättvisa” i slutändan kan komma att visa sig innebära efter att de allra sista korten på bordet är lagda. Se EU Newspeak Glossary.

Se även: “The Stockholm Programme – An open and secure Europe serving and protecting the citizen“

Läs: Mark Klamberg – FRA kommer fortsätta lämna över information till SÄPO,  Scaber Nestor,  frendo.se,   Liberal och långsint,   SVD – Ja till EU:s Telekompaket,  Eva-Britt Svensson blogg – Quadrature håller med mig,  La Quadrature du Net: A Missed Opportunity for Citizens’ rights, IpTegrity – Monica Horten: The Queen to announce Internet cut-off law,  Lena Ek – “Ett framsteg för integriteten i Europa“,  Mårtensson – Lars G. Josefsson talar med kluven tunga,  Staffan Danielsson,  AB: Kris för S – får rekordlågt stöd,  SVD2,   DN1,   AB2,   AB3,   trixes tankar,   SVD3,   AB3 ,   DN2,   DN3,    DN4,   BBC News – Russia ‘is now a criminal state’,  says Bill Browder,  The Guardian: ‘Cruel, illegal, immoral’: Human Rights Watch condemns UK’s role in torture, The Telegraph – Barack Obama ‘to announce 30,000 Afghan troop increase next week’

Se tidigare bloggposter: Den socialmoderata (M)enigheten, På väg mot ett enpartisystem, Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige, Parlamentet blir parlamentet, Vår Gud är oss en väldig Borg, Spöken som finns,  EU – Entropin ökar i maktens centrum, Andreas Carlgren, miljöminister…,   The Quickest Road from Serfdom to Serfdom

Den nedanstående texten är en svensk version av en text – “Who are the Social Democrats in a Post-Industrial Society?” – jag skrivit som en del i Social Europe Journals diskussion om framtidens socialdemokrati.

Socialdemokratin är i kris. Det handlar inte bara om att vissa partier i Europa har förlorat regeringsmakten. Det handlar i större utsträckning om det faktum att vi idag inte är säkra på vad socialdemokrati är och vad den ska vara i ett Europa som i allt mindre utsträckning kommer att präglas av den industrikapitalism som var central för att skapa förutsättningarna för den socialdemokrati som präglat vår del av världen under nittonhundratalet.

Vilka är dagens socialdemokrater, vilka är det som ska bära upp den sociala demokratin i framtiden?

I diskussionen görs det ofta likhetstecken mellan socialdemokrati och en partifamilj där den organisatoriska tillhörigheten är det centrala. Medlemskap i PES och SI ses som det överordnande beviset på att ett parti är socialdemokratiskt, oavsett om det är svenska SAP eller ett parti från det forna Östblocket som över en natt tog steget från att vara statsbärande stalinister till att bli nyliberalismens banerförare.

Men är det så enkelt?

Traditionellt har socialdemokratin, inte minst i dess nordeuropeiska centrum, kännetecknats av masspartier med starka band till industrifackföreningar. Kanske är det så att det är det som är socialdemokrati? I så fall är socialdemokratin bara rester från det förflutna, dinosaurier som kommer att dö ut för att livsbetingelserna har förändrats.

Den socialdemokratin präglades av den stora industriarbetsplatsen. Det var i fabriken som grunden till massorganisering och en homogen arbetarklasskultur fanns. Människor som levde likartade liv, med likartade arbeten och intressen utgjorde socialdemokratins bas. Det var i fabriken som industriproletariatet föddes och lärde sig organisering. Arbetarrörelsen är ett direkt (men oönskat) resultat av industrikapitalismens vilja och behov av att organisera produktionen.

Men när allt färre européer arbetar i den industriella sektorn slås benen undan på den traditionella socialdemokratin. Tredje vägens förespråkare försökte förstå vad som skulle komma därefter. Men problemet var att de inte förstod att kapitalismens klassrelationer är oberoende av industrisamhället. Vi lever i allt större utsträckning i ett postindustriellt samhälle, men vi lever inte i ett postkapitalistiskt samhälle.

Vår stora utmaning är att förstå hur en socialdemokrati kan vara organiserad i ett samhälle där allt fler arbetar på små arbetsplatser i tjänstesektorn, en betydande del av befolkningen mer eller mindre permanent exkluderats från arbetsmarknaden och som är mer kulturellt heterogent än någonsin tidigare.

Partier och fackföreningar kommer även i fortsättningen att spela en betydande roll i samhället. Partier eftersom den parlamentariska politiken är central om vi åter vill genomföra progressiva reformer. Fackföreningar för att de, trots en svagare förhandlingsposition, är de mest självklara representanterna för löntagarnas intressen. Men de kommer inte att organisera de massor som de en gång gjorde. Och även de som låter sig organiseras kommer inte vara så ivriga att låta sig ledas av ett upplyst ledarskap.

Hur organiserar man då socialdemokrati i ett postindustriellt samhälle?

Till att börja med måste vi våga se bortom våra traditionella organisationer. Socialdemokratin måste finnas där människorna finns, och idag finns de allt mer sällan i de institutioner som byggdes upp för andra omständigheter. Därmed inte sagt att vi ska slänga ut barnet med badvattnet. Det som fungerar ska vi givetvis behålla och renovera. Det som inte lever upp till sitt syfte måste ersättas med något nytt.

Idag är arbetarklassen kvinnligare och den har en mörkare hudfärg än förut. Den har mer otrygga arbetsförhållanden än förut. Den tjänar jämförelsevis mindre pengar än förut. Och den är i mindre utsträckning det som Karl Marx kallade en klass für sich, en klass som identifierar sig som ett kollektivt aktör för politisk förändring.

Men det innebär inte att människor har slutat att organisera sig för att förbättra samhället, göra det mer socialt och demokratiskt. Problemet är att vi inte längre känner igen dem när de gör det, eftersom de inte gör det i våra organisationer. De är där för att försvarar välfärdsinrättningar från privatiseringar och nedskärningar. De organiserar nätverk som stöder papperslösa. De skriver under ett upprop för rättvisa arbetsförhållanden som sprids över internet. De är aktiva i lokala föreningar och tränar det lokala knattelaget i fotboll. Framtidens socialdemokrati kommer att bäras upp av nätverk och kluster av aktörer som inte kommer att gå i takt (eller ens rösta på samma parti).

Vill vi vara en del av den framtiden måste vi lära oss interagera med andra aktörer utan att diktera villkoren. Annars kommer de institutioner som bar upp socialdemokratin på nittonhundratalet att ersättas av andra institutioner och aktörer som bättre förstår att verka för den sociala demokratins målsättningar i tjugohundratalets postindustriella sammanhang.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, socialdemokrati, social europe, social europe journal, the good society, idédebatt,