“Enheten för hemlösa ska spara en miljon kronor i månaden, trots att antalet hemlösa har ökat med 30 procent sedan i fjol. – Nu måste vi föreslå åtgärder som kanske strider mot både lagstiftningen och de politiska ambitionerna, säger enhetens chef Claudette Skilving.”

En miljon per månad sparas på hemlösa, DN

Varjager:

Vägen till svenskens hjärta går genom magen, eller?,

8,4 miljarder till vad?

Mvh/:)Smileth

Jag läste på mina kompisars blogg, Vardagspussel, ett inlägg av planekonomen, som handlade i stort om hur han inte kunde få det att gå runt i somras, att han skissade upp en extremt seriös budget på sin dator, och att den sprack efter ett tag. Precis som Planekonomen hade jag inget jobb i sommar, och även jag levde på skatteåterbärgningen samt lite undanstoppade delar av mina gamla CSN-bidrag.

Som det ser ut idag så är det svårt att få jobb och att få ekonomin att gå ihop. Vår valuta suger rent utsagt och våra matpriser är skrämmande. CSN har inte ändrat storleken på studiebidraget i takt med hur ekonomin artar sig, utan man får 1050kr på gymnasiet, trots att priserna, tack vare den härliga fria marknaden, hela tiden ökar. 1050 kr gick att klara sig på utan problem för några år sedan, men som allt annat så förändras tiderna. Det bästa tänkbara vore om bidragsmängden ökade i takt med prisernas ständiga uppgång, annars blir det ju bara en bisarr rundgång man befinner sig i.

Jag var i Danmark förra helgen, och jag kan ju säga att det var en enorm kulturkrock att gå in på pressbyrån och se en hel hylla alkohol. Hemma i Sverige är man van vid att Systembolaget har monopol på all alkoholförsäljning och så bör det ju fortsätta vara. I Danmark tjänar man fruktansvärt bra, och när den svenska kronan sjunker så åker danskarna över bron och shoppar i Sverige. Samtidigt har inte den ekonomiska krisen drabbat Danmark alls på samma sätt, men det kommer. Hemma i Sverige finns det inga jobb. Det är svårt att få en bostad. Det är dyrt att handla. Affärerna i galleriorna stänger ut vanliga arbetarbarn och arbetare, utan är mer eller mindre resarverade för medel och överklassen, de som har råd att dricka en kaffé latte för 40+ kronor. Vi dödliga dricker kaffe hemma hos varandra, eller på punkfiket Kafe 44, just för att ekonomin inte tillåter mer än så.

De senaste månaderna har jag blivit bekant med s.k. “shoplifting”, om autoreducering, “automarxa grejjer”, snatta, racka eller vad ni väljer att kalla det. Det som är fint med den här typen av beteenden är att man på ett kortsiktigt sätt tar tillbaka en liten del av makten över sina egna liv. Istället för att låta den fria marknaden styra över mig, göra så jag inte kan köpa min mat och tvingar mig att leva på makaroner fem dagar i veckan, inte ha råd med nya kläder eller kunna ge mina djur anständig mat – så kan jag hitta kryphål att ta tillbaka det jag ser mig ha rätt till. Alla människor har rätt till ordentlig mat, speciellt när vi bor i ett av världens rikaste, välmående land. Vilket inte stämmer någonstans, men vi vill, precis som PR-byråerna och turistindustrin – hålla den fasaden uppe. Fasaden av ett schysst, snällt liberalt Sverige där alla, oavsett härkomst, sexuell läggning eller storlek på plånboken är välkomna. Detta är bullshit på alla sätt som finns. Är du invandrare, bög eller fattig så är du en utsatt grupp och politiker pratar om dig som ett “problem”. Du lever i det så kallade “utanförskapet” och du bor i ett “problemområde” som det så fint kallas.

Jag lärde mig massor av knep och nu kan jag racka det jag inte har råd med. Att överleva längre tider på att snatta käk med mera fungerar inte, det säger jag inte, men en tillfällig lösning. Alla ungdomar i Sverige går igenom den här extremt fattiga perioden, på olika sätt. Vissa lever gott när mamma och pappa betalar käket och förser en med pengar till latté och kläder, men när du börjar plugga/jobba/slutar skolan så inser du hur jävla knapert du faktiskt har det. Vi är inte garanterade ett schysst jobb som skapar vår privatekonomi och lägger den på en stabil nivå, det är en jävla illusion att det är så det blir. När du slutar studenten firar du ju att du kastats in i arbetslösheten, för det mesta. En del är ju lyckligt lottade och har fixat ett jobb. Oftast genom kontakter, för Arbetsförmedlingen kan man ju inte direkt lita på längre.

Men istället för att krypa till socialen och få ditt självförtroende knäckt när din handläggare på AMS säger att det är ditt fel att du inte har ett jobb, och du inte får ha något privatliv eller en privat ekonomi utan att socialen ska få snoka i detta – så går det att stå emot ams/soc-repressionen. Bara för att du inte har pengar till mat så betyder det inte att du automatiskt har förlorat spelet och måste överlämna ansvaret till pappa Staten. Utan du kan fiffla dig ur det här och således slippa de här ångestfyllda mötena på socialkontoret där någon kärring säger åt dig att du inte kan ta hand om dig själv. Lämna socialen till missbrukare, uteliggare och människor som dom egentligen borde hjälpa.

Låt er inte styras av den fria marknaden, har du inte råd med käk – gå in och ta maten bara. Snatta har alla gjort i någon form, och de som förnekar att de någonsin snattat, kan man ju använda det här APB-argumentet “men du har ju laddat hem musik, det är ju som att snatta” så brukar de flesta bli tysta. Dagens samhälle och ekonomiska system är inte byggt för vanliga människor, vanliga människor ska inte behöva leva i det. Vi kan ju sitta och vänta eller dela flygblad och ha möten tills Kommunismen kommer och vi slipper alla problem som kapitalismen orsakar – men på vägen dit behöver vi käka och ha batterier i våra fjärrkontroller. Att hävda att snatteri är att införa kommunismen i sin egna vardag kan man spekulera och argumentera om i tusentals år, men att säga emot att människor själva kan underlätta för sig genom att missbruka och utnyttja det nuvarande ekonomiska systemet – det kan nog få sätta emot.

Jag själv kommer tillbaka till skolbänken på Komvux nu nästa vecka, jag kommer ha råd att betala elen och min mobilräkning, det jag betalar hemma, sen kommer jag inte ha så jättemycket pengar kvar. Och istället för att ta pengar från sparkonton och behöva använda min undanstoppade buffert till nödvändiga utgifter – så kan jag lösa mina ekonomiska problem ändå. Käka rätt bra mat, ha rätt schyssta kläder, ladda hem min musik och så vidare.

Till er liberaler/andra idioter som läser bloggen: Jag varken dricker, röker eller snusar, så om ni får för er att skriva “skippa krogen 2 gånger i månaden så spar du massa pengar wöööh” så fungerar det inte.

Mitt råd till dig, Planekonomen, är att försöka bryta ner den här “Svenska modellen” i ditt huvud, som håller dig ifrån att ta maten från hyllan och stoppa ner den i ryggsäcken, genom att gradvis bepröva snattandet. Ungefär som med alla slags fobier och rädslor, så kan man bara bli av med dom om man konfronterar dem. Ingen människa, allra minst du, ska behöva leva på svältgränsen och käka nudlar (det är inte mat!) och känna dig som en fattig råtta. Den privata ägandarätten och den fria marknaden respekterar inte dig, Planekonomen, och dina behov. Du har ingen anledning att respektera och följa någon av dem. Och vi kan inte införa Kommunismen i eftermiddag eller imorgon, men på vägen dit kan vi alltid jävlas lite tillbaka, precis som äganderätten och liberalismen jävlats med oss sen urminnes tider.

Lite andra bra texter om socialen och hur du kan komma förbi och utnyttja och blåsa dom: Din guide till socialen, Men vad händer sen då?, Arbetsfri och glad.

Min andra kompis, Foreverunited, skrev om varför man blir kommunist. Det blir man för att äganderätten håller ifrån en fina kläder. Det finns ingen anledning att titta på kläder man vill ha, samla ihop pengar och ta lån o.s.v. för att kunna köpa dessa, när tillverkningspriset är extremt lågt, tills man syr på märket tröjan ska representera, och därmed kan höja priset på varan till absurda nivåer – utan istället kan man bara plocka skiten och gå. Se, nu fick in jag lite tonårs-anti-kommersialism (jag tror att alla har genomgått den här fasen någon gång..)

Nu blev det ett längre inlägg än jag hade tänkt mig. Jag har haft en bra sommar, tagit det väldigt lungt och inte gjort så mycket – just the way i like it. Och snart nalkas hösten, och allt som hör där till.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Tobissons – en göteborgsk variant på fastighetsklippare, Jinge skriver Kell Albin Abrahamsson – Illusionisten, jesper skriver Feminism som en hjältinna, planekonomen skriver Det finns inga gratis luncher, Björn Nilsson skriver Varningstext för läroböcker i nationalekonomi, H Palm skriver Hiroshima … Nagasaki … 64 år i skuggan av svampmolnet.

Är det något som svider så är det barn (och djur) som far illa i hemmiljön. Jag antar att det kanske är hormoner som gör att man blir än känsligare för dessa frågor nu – men så här långt ska det väl ändå inte kunna gå?!

Igår avslöjade tidningarna att en 30-årig mamma från Västerort i Stockholm blivit häktad vid Solna Tingsrätt för vanvård och misshandel av sina 3 barn, 2, 5- och 7 år gamla. Bilderna som visades i ABC från familjens boende framkallade ärligt talat kväljningar hos mig, jag undrar verkligen hur grannarna undgått att märka att något varit fel. Mest troligt har de inte det, de har säkerligen varit i kontakt med socialen – men det är inte alltid lönt….

Enligt forumet Flashback (som man får säga vad man vill om – men de är iaf ena riktiga höjdare på att ta fram värdefull information) är kvinnan född 1979 i Turkiet, invandrad till Sverige 1981 och har levt under skyddad identitet. Av vilken anledning har jag inte uppfattat, men kvinnan bär idag ett svenskt namn som då är fingerat eller satt efter adoption. Hon har sedan tidig ålder varit i kontakt med psykvården och har förutom dessa 3 barn som är nämnda i artikeln även en son i tonåren som är omhändertagen sedan tidigare.

Samme son, denna tonåring börjar nu visa upp aggressiva tendenser och man ser en bana inom brottets vägar i hans framtid, vilket skrämmer mig något otroligt…. I denna nya artikel som Aftonbladet lanserat under dagen framgår det rätt tydligt att barnen är alltför medvetna om att deras mamma inte sköter deras leverne speciellt bra. Det framgår också att den fostermamma de haft sen tidigare (dock bara de två äldsta barnen) varit intresserad av att se till att barnen även nu har det bra, men inte fått hjälp på traven för att göra så.

Mamman har också verkat utveckla en strategi av att byta kommun när anmälningar börjat trilla in angående henne och barnen, eftersom kommunerna i Sverige tyvärr väldigt sällan har möjlighet att föra uppgifter mellan sig (dags för ett statligt system kanske?!) har fallet trillat mellan stolarna gång på gång. Uppenbarligen har hon inte fått den hjälp hon behövde som liten, men hon har lärt sig precis hur man manipulerar systemet fullt ut.

Barnen har aldrig gått i förskola under hennes vård, de har inte besökt BVC för kontroller utan har hållts utan all kontakt med omvärlden. Den ende närstående som varit inblandad i deras liv på senare år skall vara kvinnans moster, hon är även den som skött hushållet till och från, men tack vare sin höga ålder så har inte inte längre energi till detta – då verkar situationen ha blivit värre och värre…

När nyheten uppdagades så undrade jag vilken mamma som kunde göra så här mot sina barn, det gör jag sjävklart fortfarande. Men jag undrar än mer hur man uppenbarligen bristit från både BUP (mammans vård), rättsväsendet (där ärendet varit uppe och blivit nerlagt) och soc (som inte fått agera). Uppenbarligen har ju mamman haft någon slags psykos/störning. Uppfattar man inte att polisen ens befinner sig i lägenheten förrän efter 20 minuter är man nog tyvärr inte vid medvetande på det stadie vi vill kunna kalla “normalt”.

Ni som missat hela historien kan läsa barnens bild av det hela på aftonbladet! http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5416112.ab

Min moster befinner sig på en mindre fördelaktig plats på den socioekonomiska skalan. Senast jag frågade hade hon praktik i en lågprisaffär och så vitt jag vet pluggade hon inte vidare efter gymnasiet. Hon bor på en mindre ort, hon lyssnar på dansband och tycker nog husvagn är bästa sättet att semestra. För att generalisera.

Hon och sambon har gjort slut. De har delad vårdnad om min älskade kusin. Enligt henne kommer han hem från pappa deprimerad och aggressiv. Lillen, som precis börjat skolan, vill dö. Jag väljer att tro på henne, inte bara för att vi är släkt utan även för att jag sett pappan bli arg och för att hon själv kan bli frustrerad på min kusin.

Socialen är inkopplad sedan länge. De har stödfamilj. Min kusin åker alltså mellan tre hem. Min moster har gett upp, orkar inte bråka med socialen, kan inte hävda sig. Kusinen har inga vänner. Mosters nya har en utvecklingsstörd son, kusinen skriker på hononom att låta bli leksakerna, att inte ha sönder något.

Jag sa till min moster att hota soc med mig. Att jag ska komma upp och skälla ut dem efter noter. Vi ska “låna” kusinen en dag i somar. Jag hade svårt för att somna inatt. Tänk om han har blåmärken? Socialen har inte skydlighet att polisanmäla, men det anser jag vara ett måste. Jag måste gå igenom scenarios i förväg och låg därför länge inatt och vägde risken mellan att kusinen ska hata mig och risken att han ska råka illa ut. Om vi alltså upptäcker något.

Fan ta min morfar.

… ja, det är inte alls svårt. Låt klassklyftorna växa och neka alla som behöver hjälp. Då får du fram förtvivlan och desperation och därigenom hat, kriminalitet, och fuskare.

 Du betalar skatt år efter år. Du tror att du betalar för att du och alla människor ska få hjälp om det blir svårt i livet. Så plötsligt blir det svårt i livet, du blir sjuk och får ekonomiska bekymmer och du behöver hjälp. Socialen ställer inte upp – inte förrän du i princip är uteliggare. Försäkringskassan vägrar dig sjukpenning. Du hamnar hos kronofogden och får en strypsnara som är ännu värre om halsen. Du har inte råd med busskort, läkare, tandläkare, mediciner, telefon osv. Du har verkligen hamnat i “utanförskap” och ingen hjälp finns att få. Du som har slitit så i livet, betalat så mycket skatt, arbetat och knogat! Plötsligt är du inte värd någonting. Du tvingas tigga och be. Du tvingas ner på knä. Du tappar självkänslan av alla nej och allt tiggande. För att klara dig tvingas du försöka få in pengar på annat sätt – svarta pengar, stulna pengar, fiffel och båg… 

Om du någonsin kommer på fötter igen – hur stor är viljan då att betala skatt? Hur stor är lojaliteten mot samhället?  Noll skulle jag vilja säga! Samhället har ju svikit! Varför skulle du vara med och betala till ett system som gjort allt för att knäcka dig? Du har lärt dig den hårda vägen att de skatter du betalar inte är till för dig. Om du råkar illa ut, måste du klara dig själv.

Att ha ett socialt fungerande skyddsnät kostar. Men vad kostar det i slutändan att inte ha det? Vad får vi för samhälle om vi inte har det?

För några år sedan befann jag mig i en livskris. Jag var djupt deprimerad (efter att ha mått dåligt i flera år) och fixade inte att jobba. Jag hade hela tiden problem med socialtjänsten för att jag inte skötte mina åtaganden som krävdes för att få soc-bidrag. Och läkaren vägrade sjukskriva mig eftersom jag inte led av en ”klinisk depression”. Vad jag egentligen led av vet jag fortfarande inte. Jag vet bara att jag hade dagliga självmordstankar, inte kunde sköta tider, behålla ett jobb, koncentrera mig, kände mig apatisk och orkeslös osv….

Under en period hade jag ingen inkomst eller några bidrag alls och större delen av tiden gick till att ligga i sängen och stirra upp i taket. Jag kunde gå i flera dagar utan att äta eftersom jag inte hade några pengar. Många dagar var mitt enda mål mat pepparkakor och kaffe som det bjöds på i en kyrka i närheten av mitt hem. Hade man tur bjöds det till och med på ostfrallor.

En gång ringde en kompis till soc-jouren och lyckades övertala dem att ge mig en matcheck på 50 kronor. När jag väl kom upp till jouren började de förhala det hela. ”Du kan väl åka till öppenpsyk så får du lite smörgåsar och kaffe”, sa en social(gris)assistent i raljerande ton. Tillslut lyckades jag i alla fall tigga till mig matchecken jag hade blivit lovad. Vid ett annat tillfälle sa de på soc att detta var ett sätt att urskilja de som verkligen hade ett akut behov av pengar och de som bara ”låtsades”… ”Det ska inte vara för lätt att få pengar från oss, då kommer alla hit och ska ha”, fick jag höra. Jag undrar hur många som verkligen skulle gå till soc och tigga till sig matcheckar om de inte verkligen skulle behöva det?

Många som jobbar på soc föraktar de som kommer dit. De är byråkratiska sadister som njuter av sin maktposition. Andra är utbrända, desillusionerade och bittra. Istället för att rikta det mot systemet (vilket de är en del av) går det ut över dem som är längst ner på samhällsstegen. Det är alltid lättast att sparka på den som redan ligger.

Tillslut bröt jag ihop och började supa. Lyckligtvis var jag så pass fattig att pengarna bara räckte en vecka. Detta ledde till att jag flyttade till min mor eftersom jag hade kommit till en punkt där mitt liv var fullständigt ohanterligt.

En anledning till varför jag mådde så fruktansvärt dåligt var självklart för att jag inte fick i mig tillräckligt med mat. Försök att vara presentabel på en anställningsintervju när magen skriker av hunger. Eller försök fylla i en soc-blanket när du inte har ätit på flera dagar.

Vad jag inte visste då – men vad jag vet idag – är att inte långt ifrån där jag bodde finns det en matbutik med containrar fulla med mat. Hade jag vetat detta, hade jag inte behövt gå hungrig en enda dag. Hur sorgligt är det inte att svälta, när det finns mat tillgängligt bara en halvtimmes promenad bort. Vad som är ännu sorgligare var att jag var så översocialiserad och indoktrinerad med en förtryckande moral att jag inte klarade av att snatta. Men det sorgligaste av allt var att jag inte hade några riktiga vänner, sådana som jag har idag.

Ensam, hungrig och deprimerad satt jag i en liten låda till lägenhet i en sunkig förort och försökte desperat hitta en mening med mitt liv. Ju mer jag placerar mig själv utanför systemet desto bättre mår jag, (hur bra man nu kan må i den här civilisationen). Men det som är ännu viktigare än att jag ”mår bra” är att jag är vid liv och att det är meningsfullt. Detta är även möjligt när jag inte mår så bra. Och tur är väl det, annars skulle allt vara förlorat i denna mardröm som det här samhället har utvecklats till.

/Tom Da Sóp