Nu har vi skickat in namninsamlingen till Göran Hägglund med följande följebrev:

Hej!

Vi heter Axel, Arawn och Kai och vi har skrivit en artikel[1] och gjort en namninsamling[2] med 886 påskrifter och en grupp på Facebook med 1055 medlemmar[3] med syfte att få dig att

-       öppna ögonen för SOU 2007:16 (förslag till lag om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall)

-       agera på denna utredning – den har legat alldeles för länge och två drabbade patientgrupper väntar på en ny lag.

-       tillsätta en ny utredning imorgon.

Det finns en grundläggande politisk vilja om att Sverige ska vara ledande i mänskliga rättigheter, vara världens mest jämställda land och så vidare. Den nya sammanhållna diskrimineringslagstiftningen är ett bra exempel där man lyckats med detta.

Förslaget om kravet på tvångskastrering av transsexuella personer i SOU 2007:16 som ansöker om juridiskt könsbyte går emot denna vilja och är ett allvarligt bakslag mot mänskliga rättigheter.

De negativa konsekvenserna av förslaget är också i motsatt riktning till det politiska arbetet med ökad rättssäkerhet för gruppen transpersoner genom diskrimineringsskydd och andra mindre satsningar för att kartlägga och förbättra folkhälsan inom gruppen. Att föreslå tvångskastrering för en grupp ökar omedelbart stigmat mot denna, redan nedtryckta och osynliggjorda grupp.

Om frågan skulle läggas upp till Riksdagen i sin nuvarande form, är det väldigt liten risk att förslaget skulle gå igenom. Däremot gör den generella okunnigheten hos riksdagsledamöterna det svårt att införa tillräckligt med information till ett beslut för att det skulle bli en ny bra lag. Det vi vill ha är en ny utredning som på allvar utreder trans- och intersexuellas behov och livssituationer, med föräldraskap och rätten till den egna kroppen inräknade.

Vi vill att ni tillsätter en parlamentarisk utredning som tar sitt arbete på allvar. Våra förhoppningar på denna nya utredning skulle vara att den

-       baserar sitt kunnande på trans- och intersexuella personers livssituation och behov, enligt dem själva.

-       på allvar vill förbättra livssituationerna för samma grupper.

-       jämför lagar om trans- och intersexualism internationellt (och där kommer att stöta på Storbritanniens Gender Recognition Act 2004 kapitel 7 som separerar den juridiska könstillhörighetsprocessen från den medicinska och även förhoppningsvis reflektera kring möjligheterna att införa ett tredje juridiskt kön såsom i Australien).

-       aktivt vill ha mer information för att skapa innovation (det blir inte innovation i en lag om utredarna bara arbetar utifrån gamla tankesätt, dömande attityder och ovetenskapligt tyckande)

-       lyssnar på medicinsk expertis från alla delar av medicinen i den könskorrigerande behandlingsprocessen, dvs. också intervjuar kirurger, logopeder och endokrinologer. Inte bara de psykiatriskt inriktade läkarna. 

-       har som utgångspunkt att lösa de praktiska problem som transsexuella stöter på i mötet med institutioner genom att se över institutionerna, snarare än att förlägga problembilden till den transsexuella individen och blunda för möjligheten till strukturella lösningar. En utredning som ska syfta till att förbättra transsexuella levnadsvillkor kan inte utgå från att transsexuellas existens är ett samhällsproblem som stör ordningen.

-       inte har en överförmyndigande tvåkönsmodell som vetenskaplig basis, som inte överensstämmer med Sveriges genusforsking, utan som också tittar på möjligheter för att kunna få kirurgi och hormonbehandling även om man inte är transsexuell, utan har någon annan transidentitet.

-       ser över 18-årskravet för ett juridiskt könsbyte. En juridisk process är inte irreversibel, och barn och ungdomar kan redan nu – lyckligtvis – få medicinsk behandling. En behandling som enligt all forsning visar sig ha positiva effekter på alla transsexuella patienter oavsett ålder. Behandling och utredning ska vara något som avgörs mellan läkare, vårdnadshavare och patienter såsom vid all sjukvård.

Om man väljer att tillsätta en ny utredning nu kan Sverige rädda sitt anseende i denhär frågan.

Lycka till och hör av dig om du har frågor,

Hälsningar,

Axel Grönqvist, läkarstudent

Arawn Repka, genusföretagare

Kai Bergendal, genusvetare

Genom

Arawn Repka                         Stockholm 2009-06-03

[2] namninsamling.com/slutkastrerat

[3] Stop forced castration of transsexual people in Sweden! http://www.facebook.com/group.php?gid=57920758191

I ett pressmeddelande från den 20 februari meddelar Regeringen att man har beslutat om nya satsningar när det gäller personer med psykisk funktionsnedsättning.

Hjälpmedel
Hjälpmedelsinstitutet har fått i uppdrag att utveckla och informera om bra hjälpmedel för människor med psykiska funktionsnedsättningar. För att genomföra uppdraget får Hjälpmedelsinstitutet 15 miljoner kronor under 2009. Under 2010 och 2011 avser Regeringen att fortsätta satsningen med ytterligare 15 miljoner kronor per år.

– Alla vet att det finns bra hjälpmedel för den som är blind eller hörselskadad. Betydligt färre känner till att det finns fantastiska hjälpmedel för den som lider av psykisk ohälsa. Genom att informera om de hjälpmedel som finns, och utveckla nya, kommer många som lider av psykisk ohälsa att må mycket bättre, känna sig säkrare och tryggare och få vardagen att fungera, säger socialminister Göran Hägglund.

Attityduppdraget
Myndigheten för handikappolitisk samordning, Handisam, får i uppdrag att i samarbete med brukar- och anhörigorganisationer utforma och driva ett riksomfattande program för att öka kunskapen om och förändra attityder till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning.

Handisam får 4 miljoner kronor under 2009 för att genomföra Attityduppdraget. Regeringen avser att fortsätta satsningen 2010 och 2011, men då med 10 miljoner kronor per år.

Stärkt tillsyn
Statens tillsyn av socialtjänstens verksamheter för personer med psykisk funktionsnedsättning ska stärkas under 2009. Det är en fortsättning på en satsning som inleddes under senhösten 2008.

Länsstyrelserna får 25 miljoner kronor under 2009 för att genomföra den förstärkta tillsynen. Regeringen avser att fortsätta tillsynssatsningen 2010 och 2011 med 25 miljoner kronor per år.

Kunskapsöversikter
Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, ska ta fram kunskapsöversikter inom det psykiatriska området.

SBU får för detta 5 miljoner kronor. Regeringen avser att fortsätta satsningen 2010 och 2011 med 5 miljoner kronor per år.

Sammanställt av Karl-Peter Johansson

KG Bergström har ett program som heter Rakt på med KG Bergström. Ikväll var det dags för kd’s partiledare tillika Sveriges socialminister Göran Hägglund att bli rakt på utfrågad. Bland annat berördes Hägglunds låga rankning som opinionsbildare. I den befinner han sig på 90 plats. Bergström upplyste att han själv ligger på 7:e plats.

Förutom en sedvanlig grillning om aborter, homosexuellas äktenskapsmöjligheter och synen på apoteket så ställde Bergström en etisk fråga till Hägglund. Bergström ville visa hur bristande i kristen etik ett uttalande av Hägglund var. Bergström var uppenbart ute efter att sätta dit Hägglunda kristna bakgrund. Klippet som visades var när Hägglund förklarade vid en presskonferens varför Lennart Sakelius (KD) inte hamnade på europaparlamentslistan. Anledningen, fick vi veta, var att Sakelius egenskaper som medarbetare och politiker inte var så pass önskvärda att de premierades för att kunna driva kd politik i Europa. Han ansågs brista i förmågan i att delta i gemensamma beslut och vara en medspelare. Bergström tyckte denna raka tydlighet uppenbarligen inte skulle vara förenligt med kristen etik.

Hägglunds svar visar att han i alla fall har någon aning om vad etik är. Ett bra svar. Han menade på att den form av tydligt besked just var en bra etisk hållning. Han sa ingenting annat om Sakelius vid presskonferensen än vad han skulle kunna säga till honom face to face. Tydligen var denna rakhet inte uppskattad av vår 7:e opinionsbildare. Rakt på med Bergström gillar inte rak kommunikation och tydlighet som god etisk hållning. Vi kanske ska börja rikta misstankens öra mot det som sägs från Bergströms platå…

Förövrigt avslutade Bergström intervjun genom att säga: -Tack, Göran Hägg.

Idag har varit en lång dag.

Började med Psykiatrikonferans på Scandic Star i Lund där föredrag av Göran Hägglund om psykiatrireformen var dagens höjdpunkt.

När jag kom hem på eftermiddagen insåg jag att jag hade glömt nycklarna till lägenheten hemma i morse…hade tur och fick fatt på både son och sambo så jag fick skjuts av Z för att hämta nycklarna hos M på jobbet. Väl hemma var det hundpromenad som stod på tur.

På kvällen var det dags att åka till Malmö för MFF Supports årsmöte. Mitt sista som styrelsemedlem! När detta väl var avklarat så körde jag till jobb eftersom det är min tur att jobba i natt.  Jaja, det är inte så farligt som det låter. Vi har sovande jour så om allt bara är som det ska så får jag sova hela natten….

Men som sagt…lång dags färd mot nattt…Men nu är det sängen som gäller!!

Der er ingen, der kan sige det som Mette Frederiksen. Hun er mit bud på en ny socialminister, går valget i morgen, som jeg håber. Så her er Ugebrevet A4’s artikel med hendes ideer om socialpolitiske tiltag. Det kan ikke siges bedre.

DER ER PLADS TIL FORBEDRINGER 

Socialdemokraternes socialpolitiske ordfører, Mette Frederiksen, efterlyser en fattigdomsgrænse, hvor vi som samfund lægger et bundniveau for, hvor dårligt folk må have det. Udsatte børn er det første, hun vil kaste sig over, hvis hun skulle blive socialminister efter valget.

ET GOK NEDAD En sølle omgang, som har handlet for meget om små puljer, og en minister, der har stået og smilet, mens hun har givet små grupper symbolske pengebeløb.

Det er den socialdemokratiske socialordfører Mette Frederiksens karakteristik af de seneste seks års socialpolitik under VK-regeringen. Hun mener, at udviklingen på det sociale område er alarmerende, og at der er brug for en gennemgribende anderledes socialpolitik.

»Vi kan se, at uligheden vokser, og at fattigdommen stiger, hvis vi følger de udenlandske fattigdomsgrænser.«

Tallene viser jo også, at uligheden steg mest i slutningen af 90’erne, hvor dit parti sad i regering. Er det ikke for billigt at slå partipolitisk plat på en udvikling, der ses overalt i verden, hvor økonomien buldrer?

»Nej. Op gennem 90’erne var der i høj grad mange, der fik det bedre, og den udvikling er fortsat under den nuværende regering. Men dét, der adskiller disse år fra 90’erne, er, at de i forvejen svageste har fået endnu et gok nedad. Med blandt andet kontanthjælpsloft, starthjælp, nye regler for boligydelse og reglen om 300 timers beskæftigelse for at oppebære kontanthjælp. Det kan godt være, de var fattige før, men nu er de fattigere. Og det er sket samtidig med, at de bedst stilledes formuer og friværdier er vokset, og nogle især i toppen af det private erhvervsliv har fået voldsomme lønstigninger og bonusser ved både tiltræden og fratræden, og hvad ved jeg.«

Men samtidig er der også kommet mange fra overførselsindkomst til beskæftigelse. Er der ikke en vis fornuft i regeringens argumenter om at styrke incitamentet til at arbejde, når nu arbejdsmarkedet skriger på de famøse hænder?

»Nej, det er nonsens. Det var Socialdemokraterne, der opfandt den aktive arbejdsmarkedspolitik, som har vist sig at være enorm nyttig og meget virkningsfuld for de ledige, der ikke har andre problemer end ledighed. De kontanthjælpsmodtagere, der er kommet i arbejde de seneste år, har da heller ikke haft problemer eller kun små problemer ud over ledighed. Men ser man på kontanthjælpsmodtagere med mere end otte års ledighed, så er gruppen vokset. Over for dem kan du ikke bruge pisken, for deres misbrug, psykiske sygdom, enorme gældsbyrde og eventuelle hjemløshed skygger for deres vej ind på arbejdsmarkedet. Fattigdom er ikke nogen drivkraft for personer med andre problemer end ledighed.«

Skal vi så bare lade stå til og acceptere, at de ikke står til rådighed for arbejdsmarkedet?

»Overhovedet ikke, men der er det, vi foreslår en egentlig omsorgsreform af kontanthjælpssystemet, hvor vi indfører et princip, som vi kalder rehabilitering. Forestil dig hende i kontanthjælpssystemet, der er i 40’erne og har en psykisk sygdom og et misbrug. Nytteværdien af at piske hende igennem det ene aktiveringsprojekt efter det andet er ikke stor. Hende skal vi stille og roligt og måske gennem tre-fire år have behandlet i det psykiatriske system, have styr på hendes boligsituation og sætte hende i gang med den uddannelses- eller beskæftigelsesindsats, der skal til for at få hende til at fungere almindeligt igen.«

Hvis du skulle blive socialminister efter valget, hvad er så det første, du vil kaste dig over?

»Gruppen af udsatte børn. Et stigende antal børn lever i fattigdom. Alt for mange børn får tæsk derhjemme og får ikke en ordentlig behandling, når de kommer på krisecenter. Der er børn, der burde blive anbragt, men ikke bliver det, og børn, der bliver anbragt, men taget hjem igen, fordi kommunerne ikke har råd til deres anbringelse. Unge, der hænger fat i kriminalitet, hvor svaret indtil nu har været at bure dem inde. Der er masser af tage fat på. Men udsatte børn vil altid være den vigtigste socialpolitiske opgave, for hvis vi ikke evner at give dem bedre opvækstbetingelser, end deres forældre kan give dem, så cementerer vi som samfund den negative sociale arv.«

Din folketingskollega Søren Pind fra Venstre afviser, at et voksende antal børn lever i fattigdom. Han siger, at når man opererer med relative tal, og når det er gået så godt med økonomien, så får man pludselig flere fattige, selv om de fleste har fået det bedre?

»Det er jeg meget uenig i. Der er rigtig mange børn af enlige mødre og indvandrerbørn på de meget lave ydelser, der er indført. Og når børn i fattigdom er så stort et problem, er det, fordi det er en meget presset livssituation at være fattig. Det handler om ikke at kunne holde børnefødselsdag, om ikke at kunne få vinterstøvler i tide, men først når de kommer på tilbud i januar, om altid at skulle vende enhver en- og femkrone og aldrig spontant kunne gå i Zoologisk Have. Om ikke at have internetforbindelse, som de fleste ungdomsuddannelser benytter sig af, og om at have råd til at deltage i de kollektive børne- og ungdomstilbud, som andre børn og unge er den del af.«

Har vi brug for en fattigdomsgrænse?

»Ja, for nu har vi brugt tre ugers valgkamp til at diskutere tal i stedet for at diskutere, hvad vi kan gøre ved de sociale problemer.«

Hvad kan vi bruge den fattigdomsgrænse til?

»Til som samfund at beslutte, hvor dårligt folk må have det. Til at underbygge politiske forslag og visioner og til at lægge årlige handlingsplaner for, hvordan vi som samfund får løftet folk over den fastsatte grænse igen. Hvordan den fastsættes er ikke så let, men det går vi i gang med i næste uge, hvis vi får lov til at danne regering.«

Af Michael Bræmer, mbr@lo.dk