Den i övrigt ganska sympatiske sjuttonhundratalsfilosofen, utilitaristen, och upplysningstänkaren Jeremy Benthams fängelsemodell panoptikonen används ofta inom samhälls-, beteende- och humanvetenskaper (läs: löjligt ofta, på gränsen till tjatigt) som en dystopisk metafor för en tilltagande tendens i det moderna, på optimistiska upplysningsideal, grundade samhället.

Panoptikonen, som i korta drag är en fängelsemodell där fångarna hålls ordningssamma med minsta möjliga maktmedel, genom att de hela tiden är medvetna om att de kan vara sedda (samtidigt som de aldrig kan förutspå ifall de verkligen är det), användes först som en sociologisk metafor av fransmannen Foucault, filosof, historiker och sociolog. Här kan vi se ett uppenbart exempel på principen för panoptikonen i praktiskt arbete. Den helt uppenbara parallellen till panoptikon-problematiken nämns inte i ens några förenklade ordalag.

Att skolelever blir övervakade när de går på toaletten kanske i sig inte kan tyckas som något stort eller alarmerande problem, beroende på vad man har för utgångspunkter, men jag tycker det verkar vara ett i raden av många exempel på en samhällsutveckling som innehåller alltmer av denna typ av ordning genom övervakning. Samhällsmedborgarna ska sköta sig genom att dåligt uppförande omöjliggörs. Exemplen är många från gated communities, till upplysta öppna miljöer i stadsplaneringen, till stämpling av vissa grupper, men inte andra, vid passkontroller, och när blir när man pratar om IT-frågor så.. ska man helt enkelt inte tala om det (FRA kan ju lyssna, dessutom blir ämnet så omfattande). Nyckelfrågan i sammanhanget är om ett samhälle där folk faktiskt beter sig gott, men för att de är tvugna verkligen i sig är ett gott samhälle?

Pessimisten Foucault mot, den mycket försiktige, optimisten Habermas: 1-0.

(Och för er som inte hann se Rapportinslaget (för jag antar att det tas bort efter en tid) handlade det om en malmöitisk skola som infört elektroniska id-brickor som fungerar som nycklar (“nodis”, eller vad säger de i inslaget.. eh, va?) för att besöka toaletten. Vem som besöker toaletten registreras; vandaliseringen av toaletterna som tidigare förekom har upphört (och givetvis har nya möjligheter att trakassera och sätta dit obekväma personer uppkommit), men till vilket pris?)

Jag har pluggat på distans tidigare och det var en väldigt bra kurs. Lärarna var engagerade (alla utom en som var helt frånvarande), inlämningsuppgifterna var intressanta och feedbacken från lärarna på det man lämnade in var både relativt snabb och personlig.

Nu läser jag två kurser i sociologi på distans och ämnet i båda är väldigt intressant men själva genomförandet av kurserna känns väl sådär. Kursen i organisationssociologi är tydligt strukturerad och med tydlig beskrivning (för det mesta) av inlämningsuppgifterna. Däremot är feedbacken från lärarna på det man lämnar in helt opersonlig. Utifrån utformningen av kommentarerna på inlämningsuppgifterna är jag helt säker på att lärarna har kanske tre standardformuleringar för varje uppgift, beroende på betygsgradering, som de klipper och klistrar in i mailen till oss studenter. Med tanke på att kommentarerna på inlämningsuppgifterna är nästan den enda kontakten man har med lärarna känns det lite torftigt.

På kursen i socialpsykologi är kommentarerna på inlämningsuppgifterna mer givande. Däremot är resten av kursen rätt rörig. Till exempel så har en del av litteraturen på kursen bytt ut mot tidigare år men en del av frågorna på inlämningsuppgifterna utgår fortfarande från den gamla litteraturen, vilket gör dem svåra på ett helt onödigt sätt (ett begrepp kanske går att härleda med mycket tankemöda utifrån den aktuella kurslitteraturen men finns tydligt beskrivet i den gamla).

När vi nu är inne på andra hälfen av terminen ska vi i socialpsykologin göra en liten undersökning. Det blir  ju ingen jättegrej och tanken är mest att man i liten skala ska praktisera olika undersökningstekniker på ett valt ämne och sedan diskutera för- och nackdelar med dem. Men oavsett storlek på projekt så tycker ju jag att någon slags övergripande introduktion till det vi ska göra kunde vara på sin plats. Alla som läser kursen har ju faktiskt inte pluggat förut och även om man har gjort det så tycker jag att lite mer än en ytterst kort beskrivning av varje inlämningsuppgift (typ “Genomför en strukturerad observation av ett socialt fenomen. Tala om hur du gjorde och vad du kom fram till. Beskriv för- och nackdelar med tillvägagångssättet.”) , litteraturlista och exempel på tio ämnen som tidigare studenter har valt kan man väl begära?

Jeg er en skidespræller. Jeg bliver højst sandsynlig tørvetriller med tiden, men vil inderst inde gerne være flottenheimer. Ny bog beskriver samfundet alla Egon Olsen.

Sociologien ynder at beskrive samfundets positioner efter demografisk fakta, segmentering og stereotypier. Sociologien leverer analyser udefra, giver postionerne neutrale navne og udbygger således samfundsteoriapparatet. Det er ofte ganske interessant, men sjældent særlig morsomt.

Det gør Center For Vild Analyse nu op med. Den spritny bog med den helt fantastiske titel: Knoldesparkeren, Flottenheimeren og Glatnakken, leverer rammende og lattervækkende beskrivelser af dig, mig, og alle dem vi kender og dem vi ikke vil kendes ved.

Klassesamfundets positioner
Påstanden i bogen er, at Danmark er et klassesamfund, men det er ikke lige så ”enkelt” som Marx beskrev det for 150 år siden. Vi lever ikke længere med en klar distinktion mellem en kæmpestor arbejderklasse og en mindre men magtfuld overklasse. Men der er stadig klasser og herinde er der positioner.

Bogen opererer med 3 klasser, der hver har 2 søjler med en række positioner. Det er den overordnede struktur, som man bevæger sig indenfor og som samtidig giver samfundet dynamik og stabilitet. Se siden og tryk ind på klasseteorien.

Bogens beskriver samfundets positioner og klasser udfra folks syn på hinanden. Og dét er det sjove og det nye. En knoldesparker vil jo ikke kalde sig selv sådan, men alle andre ser denne position som en knoldesparker-position. Dette samme om flottenheimeren. Han synes jo ikke selv, han er en flottenheimer. Men det gør alle andre.

Det ville være for omfattende at gennemgå alle positionerne her. Men lad os tage en søjle.

Den jævne dansker
Den første søjle i den imaginære klasse. Også kaldet substanssøjlen, som desværre ikke er skrevet ind i den elektroniske udgave af skemaet.

Nederst i substanssøjlen er knoldesparkeren. Det er middelklassen, der arbejder med direkte arbejde. Dvs et arbejde der intuitivt giver mening. Det er landmænd, chaufører, handværkere, butiksansatte, lagerarbejdere osv. De udfører arbejde, som selv et barn kan forstå meningen med. Huset skal bygges, så vi kan holde varmen og ha et sted at bo. Derfor skal der murere til.

knoldesparker

Disse knoldesparkere har en chef. Det er bossen, der i de fleste tilfælde blot er en mellemleder. En lagerchef fx, eller en afdelingssygeplejerske eller sjak-boss.

Peptalk
Arbejdet hos knoldesparkeren har sjældent nogen åndelig dimension og man kan let blive kørt ud. Derfor er der et snakketøj, der tilfører lidt mere mening med arbejdet. Det er typisk en HR-afdelingen eller en coach.

Over dem alle er matadoren, der ejer hele lortet og som man sjældent får at møde. Det er fx en Lars Larsen, der jo også selv var knoldesparker engang.

Knoldesparkeren er ”den jævne dansker”, der passer sit arbejde og får hele samfundet til at køre rundt. Det er knoldesparkeren der producerer. Heraf søjlens navn, substanssøjlen.

Knoldesparkeren udgør den største del af samfundet og er samtidig billedet på samfundet. Heraf navnet på klassen, den imaginære klasse. Imago=billede. Knoldesparkeren er nærmest en ærke-figur, som alle kan forholde sig til.

Skidespræller! Fedtspiller!
Jeg selv befinder mig i den symbolske klasse nederst i den første søjle, der har navnet den akademiske søjle. Jeg er skidespræller, fordi jeg er studerende og ikke er særlig målrettet. Jeg har abonneret på en række teoretiske ideologier og overbevisninger, der skiftevis har kunne forklare verden og mit liv, men har ikke noget fast mål med livet eller min karriere. Endnu.

Modsat er fedtspilleren en Brandon Walsh type, der har orden i tingene og målrettet. En straight-a student. En ordentlig fyr, der senere i livet som bekendt bliver glatnakke (djøf’er).

Fedtspiller!

Som voksen
Når jeg engang får et voksenarbejde bliver det et indirekte arbejde. Symbolsk arbejde. Jeg kommer ikke til at producere noget substantielt. Det er noget med viden og papir og en masse møder. Analyser og den slags. Og skriverier. Jeg bliver en tørvetriller. Hvis altså ikke jeg bliver en akademiker-forfatter-reklamemand som Knud Romer, eller bank-filosof som Morten Albæk, får et sæde hos Smagsdommerne, skifter klasse og bliver flottenheimer. Det er ikke udelukket. Mange flottenheimere har engang været skidesprællere.

morten albæk - en flottenheimer

Guru bliver jeg nok aldrig. Dertil rækker evnerne og den alvorlige iver ikke. Guruer har eksklusiv position i samfundet. Det er sådan nogle, der bliver lyttet til med alvor i Deadline 2. Sektion og som ofte refereres til i Information. Det er filosoffer og teologer som Slavoj Zizek og Jan Lindhardt. Eller revsere som Georg Metz eller Bjørn Lomborg.

IndiEviduel
Til gengæld er jeg, eller vil gerne være det, som næsten alle bestræber, nemlig indieviduel. Et skide godt begreb, bogen lancerer med udgangspunkt i netop indie-kulturen. Forfatterne beskriver indievidualiseringen som en samfundstendens, ”idet den, som indie-kulturen, både betoner det unikke og det kreative og samtidig holder ved den ret fastlagte orden, som indievidualiseringen udfolder sig inden for. Det gælder om at være et helt specifikt og unikt individ, men at være det på et afgrænset sæt af ganske specifikke måder. ’Stand out to fit in’, som det også hedder”.

Stand out to fit in

Læs om klasseteorien belyst gennem Gasolins ”hvad gør vi nu lille du”:

NB: Bogen har et vigtigt ærinde. Nemlig at beskrive hvordan folkeskolen reproducerer knoldesparkeren og hermed forestillingen om folket (den jævne dansker). Det er derfor der altid uanset regering er strid om folkeskolen. For knoldesparkeren er dansken selv. Men hvilket billede af danskeren ønsker man så fra ideologisk hold? Hvilket billede har man af folket? Folkeskolen omdanner flokken (de ufærdige individer) til et folk. Folket er en forestilling (imago) om Danmark, derfor er det så vigtigt for regeringer at præge folkeskolen, for så danner de folket i deres eget ideologiske billede.

Dette vil jeg spørge bogens forfattere, hvad de mener med. For lige nu tåger det lidt for mig. Det bliver lige lovlig meget teoretisk tørvetriller-spekulation. Men hvad ved jeg? Jeg er jo bare en skidespræller.

Bogen udkom d. 2 november på tørvetriller/ogginok-forlaget Informations Forlag.

Jeg har interviewet 2 filosoffer fra CVA til HUMmagasinet. læs her. Titlen er “Vi vil ha verdensklasse”

Stein Bagger er en Slyngel, Lars Løkke er er Røvhul

I början på 60-talet gjordes en rad kontroversiella socialpsykologiska experiment av en forskare vid namn Stanley Milgram. Man lurade en försöksperson att tro att han deltog i ett försök som handlade om inlärnings förmåga och bestraffning. Om en annan försöksperson (som var invigd i exprimentet) svarade fel på en fråga, så skulle denne bestraffas genom att bli tilldelad en elektrisk stöt. Elektriciteten ökades hela tiden och 65 % av deltagarna gick så långt som att utdela en dödlig stöt (trodde de). Hela tiden stod en försöksledare i vit rock och förklarade att det var viktigt, eller t.o.m. nödvändigt, att fortsätta experimentet om det var någon som ville avbryta.

Detta expriment finns beskrivet i Wikipedia och sägs ska handla om lydnad, men har blivit kritiserat för att resultaten kan tolkas annorlunda. Det har också kritiserats utifrån etiska aspekter eftersom försökspersonerna luras att tro att de tillfogar en annan människa smärta, eller t.o.m. slår ihjäl någon. Vilket framkallar en kraftig stressituation.

Den här slags försök skulle man därför ha slutat genomföra. I kvällens Vetenskapens värld i TV2 kl. 20.00 (repris 7/11) tar de upp dessa s.k. lydnadsexperiment och ska t.o.m. ha gjort om experimentet! Det finns också en replikation på youtube från ett tv-program för några år sen som visar vad det handlar om.

Alla är ju olika och det är ju inte så lätt och det låter antagligen som gnäll på andra men jag tycker somliga som läser på den ena kursen i Sociologi som jag läser framstår som så osjälvständiga. Det kommer hela tiden frågor på kursforumet om precis vilka av böckerna och vilka kapitel som ingår för inlämningsuppgifterna. Vad förväntar de sig? Handhållning hela vägen? Är inte en del av grejen med att läsa på högskolenivå att man ska kunna plocka ut det som behövs ur litteraturen? Självklart ska man fråga om det är något man inte fattar eller verkligen inte hittar (vilket kan vara fullt möjligt eftersom det har hänt att sånt som vi ombeds redovisa inte finns överhuvudtaget i kurslitteraturen och det tror jag beror på att lärarna bytt ut en bok men missat/inte orkat göra nya frågor till inlämningsuppgifterna) men det här ropandet efter exakt vilka meningar man ska läsa för att klara av något tycker jag är lite tröttsamt.

Tændt! Hvilken lighed er der mellem chokolademarengs og geofysik? Kærlighed til konkrete ting er afgørende for børns senere valg af naturvidenskab.

Hvad har My Little Pony at gøre med programmeringsbegrebet rekursion? Hvordan hænger en fiskestang sammen med algebraiske ligninger? Hvilken lighed er der mellem chokolademarengs og geofysik? Svarene på disse spørgsmål og mange andre kan findes i den medrivende antologi Falling for Science, redigeret af den amerikanske sociolog Sherry Turkle .

Turkle er professor ved det prestigiøse Massachusetts Institute of Technology i USA og leder af forskningsenheden »Selvet og Teknologien«. Hendes primære forskningsfelt har i mange år været interaktionen mellem mennesker og computere, og allerede i 1982 skrev hun The Second Self. Computers and the Human Spirit. I 1995 kom så Life on the Screen: Identity in the Age of the Internet, hvor hun udforskede identitetsleg i de store multibrugeronlinespil, de såkaldte Multi-user Dungeons eller MUDs.

Bragt i Weekendavisen den 6.3.2009. Læs artiklen her.

Familia îţi este dată, dar prietenii ţi-i alegi. Sau nu? Ani de zile, sociologii s-au întrebat dacă relaţiile personale depind de preferinţele noastre sau de contextul în care întâlnim pe cineva. Oare prietenul nostru cel mai bun ar mai fi prietenul nostru cel mai bun dacă nu am fi fost in aceeaşi clasă 3 ani de zile? Şi daca cei casătoriţi nu şi-ar fi cunoscut jumătatea prin nişte prieteni comuni ci intr-un bar dubios, s-ar mai fi căsătorit cu ea?

Pentru a găsi un răspuns la întrebări de genul acesta, Mollenhorst a realizat un sondaj pe 1007 persoane cu vârste cuprinse între 18 şi 65 de ani. Peste 7 ani cei intervievaţi au fost contactaţi şi 604 dintre ei au revenit pentru a răspunde la următoarele întrebări: Cu cine ai ales să vorbeşti despre problemele personale importante? Cine te ajută la reparaţiile din casă? La cine mergi in vizită neanunţat/ă? Unde ai cunoscut persoana respectivă? Şi unde te întâlneşti acum cu ea?

Mollenhorst a cercetat modul în care contextul social în care cunoaştem persoane noi influenţează gradul de asemănare între parteneri, prieteni şi cunoştinţe. Era de aşteptat ca această influenţă să fie mai puternică in la relaţiile mai slabe şi mai slab la relaţiile mai puternice, mai ales că o persoană este mai puţin pretenţioasă când işi alege cunoştinţele decât atunci când işi alege partenerul.

Într-adevar, în relaţiile cu partenerul, Mollenhorst a găsit mai multe asemănări decăt la relaţiile cu prietenii. Totuşi, influenţa contextului social asupra asemănărilor nu a fost diferită intre parteneri, cunoştinţe şi prieteni. Acest lucru demonstrează cât de mult influenţează oportunităţile de a cunoaşte pe cineva structura relaţiilor sociale.

Cu aceste cercetări, Mollenhorst a confirmat faptul că relaţiile personale nu sunt formate doar pe dorinţele şi preferinţele noastre. Aceste alegeri sunt limitate de oportunităţile de a întâlni pe cineva. Mai mult, oamenii tind să-şi aleagă prietenii din acelaşi context în care au ales alţi prieteni.

Sociologul a mai descoperit că oamenii tind să-şi înlocuiască prietenii in medie la fiecare 7 ani. Aşa că preţuiţi-vă prietenii…cât timp îi mai aveţi.

Sursa: stiinta.info

Äntligen har jag fått godkänt på min sociologiuppsats. Jag började nästan tro att den aldrig skulle bli klar. Efter att ha gjort omfattande förändringar i flera omgångar började jag till sist känna det som om jag inte var författaren längre. Efter att ha fått kritik, råd och direkta uppmaningar till konkreta förändringar så hamnade fokus inte helt där jag tyckte att det skulle vara. Det kan naturligtvis ha blivit bättre, men det kan också ha blivit nån slags kompromiss där tre-fyra personer med olika tycke och smak varit inblandade. Hur som helst har jag lärt en massa av arbetet, men jag tror tonvikten ska ligga mer på presentationens läsarvänlighet än vad som blev fallet den här gången.

Den handlar i alla fall om hur artiklar i massmedia förhöll sig till SVTs dokumentär Könskriget som visades i 2005. Det var i den som ordföranden för kvinnorjoursrörelsen Roks uttalade att “män är djur”, något som sedan citerades flitigt.

Men hur kunde hon säga något så vansinnigt? Var det verkligen hennes ärliga mening? Det fanns fler såna här mer eller mindre konstiga uttalanden i filmen som jag förundrades över. Och att många tidningsartiklar verkade ta filmens version som ren sanning.

Vad gör de olika reklamerna för att påverka oss på psykologiska sätt.

Enligt Cialdini finns det sex olika påverkningsprinciper. (Går att läsa i boken Påverkan av honom själv) Dessa olika principer är:
* Reciprocitet
* Konsekvens och inre förpliktelse
* Sociala bevis
* Auktoritet
* Sympati
* Brist

I arbtet nedan skulle vi välja ut en eller flera av dessa påverknings principer och ge förslag och diskutera hur det används som verktyg i reklma. Min grupp valde sociala bevis och auktoritet. Läs vår rapport här:

Klick whrrr

Okej, jag måste börja med att klargöra att jag inte nödvändigtvis håller med Asplund om att stimuli-respons är minsta meningsbärande enhet. Alla bloggskrivare skickar ut stimuli utan vetskap om respons (vilket också i många fall uteblir), men jag tror inte bloggandet är meningslöst för det. Bloggandet blir en slags konstruktion av livet i sig, där språket blir meningsbärande istället för handlingarna, och för att de skall ske är det inte nödvändigt att någon kommenterar. Ungefär som att skriva dagbok, men de allra flesta bloggar har nog någon läsare vilket gör saken lite annorlunda. Möjligtvis är läsare väsentligt för meningsskapandet.

Det är också intressant att fundera på vad det är för något som bloggare skriver, vad som räknas som att ha gjort något (det är förresten lika intressant att studera i verkligheten). Citronfjärilen skriver om detta i ett inlägg, där hon relaterar till en studie som handlar om hur vi genom språket förmedlar olika inställningar till våra handlingar, vilka som är produktiva (och som räknas), och vilka som är “meningslösa”. Enligt henne menar studien att vi genom språket påverkas att se vissa sysslor som improduktiva. Vad som anses vara produktivt/improduktivt är säkerligen olika, samtidigt som det säkerligen finns mycket som de flesta kan enas om. I min ålder räknas ofta att festa som att göra något, det är inte meningslöst och många berättar om krogbesök och liknande när man frågar vad de gjort i helgen. Det går säkert att vidareutveckla resonemangen och koppla till skillnad när det kommer till klass, genus och etnicitet etc men det tänker jag inte göra nu. Denna oväntat långa utläggning handlar egentligen om mina funderingar på vad denna blogg skall handla om, eftersom jag här (till viss mån) ska använda språket till att konstruera mina dagar, handlingar och upplevelser.

på polis; på skola; på samhället, på utanförskap, arbetslöshet, ‘alla andra har/får/kan’ o.s.v.
När skall det sluta?, GP 6 september 2009

MEN som jag skrev i Snacka goja busungar, Norah4you 21 augusti 2009 :

“Det är också så lätt att skylla på att polisen trakasserat. Tror jag inte ett ögonblick på när det gäller Backa. Ser lite olika ut hur man kan uppfatta situationen i andra delar av staden men nästintill all polis här i Göteborg är bra. De godtar självfallet inte att ungdomar trakasserar andra boende i stadsdelarna eller slår på bilar, kör mopeder inne i bostadsområden de inte får ofta med kompisar sittande där bak, inte att ungdomar uppträder hotfullt mot Västtrafiks personal o.s.v. Kallas sådana ingripande trakasserier, så har ungdomarna INTE fått uppfostran hemma. Var finns föräldrarna undrar någon säkert? Många av dem har curlat barnen från de var små. Bortförklarat både det ena och andra beteendet i skolorna och skylt på allt annat än sin egen uppfostran och sina barn. Andra har helt abdikerat som föräldrar“

Det finns alltid de som vill försöka få det till att det ‘bara’ är invandrarbarn och möjligen barn till alkolister/drogmissbrukare o.s.v som är bland barnen som ofta känner sig utanför även i sin egen familj och bara har gänget, på gott och ont att lita sig till. Så är det inte!

När jag läste historia på C- och D-nivå i Linköping under mitten av 90-talet, så fanns det en mycket sympatisk man som läste sociologi och liksom jag och andra satt i datasalen när akademiska uppsatser, arbeten eller papers skulle skrivas in för att få utskrifter. Numera professor Masuod Kamali, sa då något mycket viktigt som tyvärr inte helt stämmer överens med vad han senare skrivit i fallet Rosengård, men ändå mycket viktigt:

“Först att Du sa att Du och alla muslinska män från barnsben fått lära Er att respektera en kvinna som är mamma. Det har jag haft stor nytta av innan jag skadade mig senaste gången och inte längre kan jobba som lärare. Du skall ha stort tack för rådet att påminna muslimska grabbar om detta om det är någon av dem som ställt till bråk i skolan. Hade det varit lika lätt med 68-vänsterns svenska barn och barnbarn, så hade skolorna idag kanske sett bättre ut trots flumskolan. Oavsett vilket Ditt råd borde Du ge återigen och försöka förklara lite av det som gör det svårt för en hel del i skolans värld i dagens sk. multikulturella samhälle.

Varje människa har ett eget val…. Utdrag ur Norah4you 8 februari 2009

Det finns bland alla yngre generationer i Sverige alltför många som upplevt curlingföräldrar. Curlingföräldrar är för barnens utveckling till empatiska samhällsmedborgare skadliga om än inte på samma sätt, så lika hämmande, som abdikerande eller delvis frånvarande föräldrar. Det är inte skolan, polisen, samhället etc som skall lösa dessa problemen. Svensk Lag gäller i Sverige. INTE MINST VIKTIGT ÄR ATT ANVÄNDA FÖRÄLDRABALKENS LAGTEXTMÖJLIGHETER. Se tidigare inlägg idag:
“DAGS ATT BÖRJA TILLÄMPA DEN LAGEN I ALLA LÄGEN DÄR MINDERÅRIGA FÖRORSAKAR SKADA. ÄVEN VID MOBBNING!!!”
NEJ GP, Norah4you 6 september 2009 :

SE även Polisen: Annat ligger bakom, GP 6 september 2009 samt Krönika 7/9: Klyschor i stället för diskussion, GP 7 september 2009

När jag stod där för fem år sedan med den färdiga utredningen i min hand så kände jag en lättnad. Äntligen visste jag vad det var. Min son hade högfungerande autism och jag kunde nu börja finna verktyg för att hjälp honom på alla sätt det bara gick.

Jag bestämde mig för att jag skulle arbeta stenhårt för att han skulle lära känna sig själv och sin diagnos, men inte skulle betraktas som en vandrande diagnos. Av sig själv eller av andra.

Idag är han tolv år och vet att han tillsammans med flera tusen andra på denna jord har högfungerande autism.

Att han är precis som många andra. Varken mer eller mindre. Jag har mer och mer kommit på mig själv att se just hans diagnos tillsammans med hans person som en personlighetstyp.

Han sätter inte epitetet “Jag är en autist” på sig själv som jag har sett att andra gör i det skrivna ordet. Genom att använda sig av till exempel ADHD eller Autist  före handling. Han är en helhet som alla är.

Hade samhället sett annorlunda ut. Där toleransnvån varit en annan. Ett samhälle där synen på människan som individ och om skolan varit mer villig att tillämpa olika pedagogiker med de barn som behövt det, så tror jag att samhället gått i en annan rikting och börjat tala om personlighetstyper i en del fall.

Det är kontroversiellt och känsligt att tala om personlighetstyper istället för diagnoser. För i samma sekund så uppstår ett annat problem.

En risk för att människor med till exempel med högfungerande autism inte får den hjälp de behöver, som de får om de blir klassade som funktionshindrade. För det är precis vad som skulle ske.

Barn och vuxna skulle inte få hjälp. En personlighetstyp är inte berättigad någon hjälp från försäkringskassan eller hjälp med resurs på till exempel en skola. Jag till exempel skulle troligen själv fått säga upp mig från mitt arbete, om jag inte fått den hjälpen som innebar att jag kunde gå ner i arbetstid under en lång period för att hjälpa min son.

I ett perfekt samhälle skulle till exempel den vanliga skolan haft en vidare norm och ett bredare spectra för individuella skillander. De hade tillämpat  individuella handlingplaner för alla barnen i vilken deras behov tillgodosetts.

Istället ser verkligheten helt annorlunda ut. Barn som faller utanför ramarna har inget att hämta i den vanliga skolan. Högbegåvade och lågbegåvade hänvisas till privata alternativ eller till särskolor.

Vi har skapat ett samhälle där normalitesnormen utgörs av krav som dessa människor faller utanför.

Där ord som social kompetens avänds som slagord. Ett uttryck som för övrigt användes inom mentalvården för kanske cirka 30-50 år sedan. Då i samband med patienter som klarade av de elementära sakerna själv för klara sin vardag. Till exempel att sköta sin hygien.

Idag är social kompetens något helt annat, så vem har skapat vad? Har vi skapat ett samhälle som många av oss inte kan fungera i?

Är de krav som ställs på varje individ så stora att människor som inte klarar kraven faller utanför ramarna för det som kallas normalt och fungerande?

Jag förväntar mig inga svar.

Jag bara sår ett frö….

Jonas Thente har en liten anmärkning om epitetet snobb och dess förvandlingar.

Ett epitet man måste vänja sig vid att stå ut med om man tillhör den klena skara som hellre läser en roman än baksidan på ett paket Kalaspuffar är: snobb.

Den poäng han gör är att begreppet snobb egentligen inte betyder någon som ser ned på andra eller anser sig förmer. Utan att det ursprungligen betyder någon som utger sig för att var finare än vad han eller hon är, någon som efterapar manér och smak i syfte att bli accepterad i en högre statusgrupp.

En snobb är per definition en person som saknar täckning, helt enkelt. En kulturell/social falskmyntare.

Jag är inte inläst på ämnet, men jag vet att begreppet ursprungligen användes av överklassen för att nedsättande beskriva uppkomlingar. Jag har för mig att det inte minst var vanligt i vid de brittiska universiteten när dessa började öppnas upp för ett bredare socialt skikt. En snobb var således inte en överklasstyp som såg ned på andra, utan tvärt om ett epitet som användes av just dessa typer (som en föraktfull term för den uppåtsträvande medelklassen som började hota deras privilegier).

Hur kan det komma sig att det skett en sådan betydelseförändring hos begreppet? Från att ha betytt ungefär “att tro sig vara mer än vad man egentligen är” till att mer allmänt betyda “att tro sig vara förmer än andra”.

Jag tror det beror på att i ett hyfsat jämlikt och medelklassdominerat samhälle faller denna betydelseskillnad samman. För det naturliga, oreflekterade, synsättet i ett sådant samhälle är nämligen att förmer per definition innebär social hybris. I ett aristokratiskt samhälle framstår däremot idén om verklig överlägsenhet— att genuint vara förmer än andra — som fullkomligt naturlig, och alltså sammanfaller inte högre anspråk automatiskt med “lånta fjädrar”. När så samhället förändras i jämlik riktning är det föga förvånande att “snobb” förvandlas från ett epitet med udden riktad nedåt till ett med udden uppåt, för varje högre anspråk uppfattas automatiskt som att man tror sig vara mer än vad man egentligen är. Och den stereotypa bilden av en snobb förvandlas från att vara en socialt osäker medelklassig uppkomling till att bli en överklassfigur med näsan i vädret. I ett sådant samhälle kommer folk ha svårt att bepreppsligt skilja mellan elitism och snobbism.

Låt oss nu vandra tillbaka till det dagsaktuella fallet. Thente skriver:

Men jag misstänker att begreppet snobb kommer att ändra betydelse i Sverige.

Mycket snart kommer det att betyda: person som föredrar att läsa en roman av Marcel Proust snarare än att bänka sig framför ”Allsång på Skansen”.

Och i kommentatorsfältet kan man läsa saker följande:

Är inte kärnpunkten i begreppet snobb att man – om man tycker att Marcel Proust är en av 1900-talets mest betydelsefulla författare – också anser sig vara bättre än den som inte har kommit till den insikten?

[Och en annan kommentator:]

Visst talar skribenten nedlåtande om Allsång på Skansen! Man kan också misstänka att han tycker att den som läser Proust är en smula finare, även om det inte sägs rätt ut.

Dessa bekräftar, förmodligen oavsiktligt, just Thentes oro. Och de bekräftar också min slutkläm ovan, för vad kommentatorerna misslyckas med är just att särskilja kulturelitism från kultursnobbism.

Man kan möjligtvis anklaga Thente för kulturelitism— om vi helt enkelt låter termen betyda att man att skiljer mellan högt och lågt — men det är inte samma sak som snobbism. Och detta är naturligtvis exakt vad Thente vill ha sagt:

Man är inte en snobb för att man anser att Marcel Proust är en av 1900-talets mest betydelsefulla författare. Däremot är man förmodligen en snobb om man deklarerar att Marcel Proust är en av 1900-talets mest betydelsefulla författare – trots att man aldrig har läst Proust och knappast någon annan av 1900-talets viktigare författare heller utan egentligen föredrar ”Allsång på Skansen”, men sett i SvD att Proust kallats en av 1900-talets mest betydelsefulla författare.

Jag har ännu inte riktigt bestämt hur personlig denna blogg kommer att bli. Tyärr kommer det dock komma en del referenser till sociologin, något annat hade varit omöjligt. Till exempel har jag börjat fundera på varför jag vill börja blogga egentligen, och har funnit svaret här:

”Meaning and its absence are given to life by language and imagination. We are linguistic beings who inhabit a reality in which it make sense to make sense” (Weick 2005:3). Jag läser ju en del bloggar, och funderar på om inte de allra flesta skriver som en meningsskapande process. Som till exempel när Blondinbella skriver att hon skall krypa upp i sängen med en bok, ger det en ny dimension till själva handlingen. I och med att den blir kommunicerad till andra, ökar meningsskapandet. Vilket leder mig till en annan underbar sociologs åsikt, nämligen att det är stimuli och respons som utgör minsta meningsbärande enhet (Asplund i Augustsson 2005:75). I så fall är det kommenterandet som är den största meningsskapande funktionen, och hur mycket av det jag får uppleva beror så klart på hur offentlig jag låter bloggen bli, fast det verkar vara mycket begränsad tillgång till kommentarer på internet generellt. Bloggare lider av samma problem som hela twitterfenomenet bygger på; alla är så upptagna av sina egna texter att de inte har tid att läsa andras.

“Alla människor är dödliga
Sokrates är människa.
Sokrates är dödlig”

Detta mina vänner lärde jag mig nyss kallas syllogism.
Vilket innebär att det är ett uttalande som innehåller åtminstonne två promisser
Mening ett och två inom mina citat.
Går man med på dessa promisser och tycker att det stämmer så måste man gå med på slutsatsen
vilket i min text är mening tre.

Stämmer?!
självklart…

Tänk på det nästa gång du talar med en försäljare
det går inte att hålla med dessa promisser och sedan gå emot slutsatsen.

Prin ‘89 era un client permanent al clinicii de dezalcolizare din cadrul spitalului 9.

Nu stiu daca astazi aceste clinici sunt mai eficiente decat in anii trecuti, cert este ca atunci nu exista notiunea de program, de pachet complet in care consilierea psihologica sa fie complementara tratamentului.
Sau daca exista, se aplica mai mult la nivel teoretic -
 
Pentru ca un astfel de tratament daca nu este sustinut si de o permanenta consiliere psihologica a pacientului si mai ales a familiei (stiu eu ce spun !) degeaba se mai face !
La alcolici ca si la toxicomani dealtfel, inceputul tratamentului se face sub cele mai bune intentii – ce frumos, cateva injectii, niste prafuri, ceva repaos, si totul va fi bine !
Insa nu-i chiar asa !
Realitatea e ca acest tratament e o arma cu doua taisuri !
Nu-l respecti, in doi-trei ani … esti pa !
Si din pacate nu multe familii isi dau seama de asta – si chiar daca si-ar da seama, ar fi aproape imposibil sa-si schimbe peste noapte felul de relationare cu cel intrat pe tratament !
Adica sa-l tina departe de anturaj (de regula asta e cauza principala)  sa-i gaseasca permanent diferite preocupari, sa-l stimuleze cu tact la insusirea unui alt mod de viata, sa-l ajute la descoperirea altor repere … intr-un cuvant, o dedicare completa si neconditionata intru schimbarea radicala a vietii !

Ei bine, in ce masura sunt capabile aceste familii (formate deobicei din oameni simpli) sa asigure un climat sanatos celui ce trebuie recuperat – daca nu exista o stransa legatura si cu un psiholog ?
Fiindca doar faptul ca s-a ajuns intr-o astfel de situatie, asta inseamna ca se intampla ceva si cu familia respectiva … sociologii pot explica mai bine !
 Deci parerea mea – daca nu exista inca, trebuie conceput un ”pachet” in care sa fie inclus si ”tratarea” psihologica familiei !
Altminteri totul se bazeaza pe … minuni !

                                      *
Dar sa revin !
N-a reusit sa-si tina tratamentul !
Nici n-avea cum, anturajul in care el se simtea bine …
Adica saptamani de betie alternate cu ceva zile prin spital, si tot asa !
L-am vizitat in cateva randuri atunci cand era internat
Era din ce in ce mai terminat !
Ma uitam la el si nu-mi venea sa cred – contrastul dintre Gibonu’ d-altadata si cel care devenise o leguma -
 
Au venit evenimentele din ‘89
Prioritatile mi se schimbasera – renuntasem la anturaj.
Devenisem un negustor fara prea mult timp liber !
Priveam increzator intr-un viitor in care sa-mi fie bine !

In ‘91 am aflat ca incasa bataie cu regularitate de la diferiti pusti, dornici de afirmare !
Ce mandri trebuie sa se fi simtit gaozarii aia atunci cand il bateau si urinau pe el ! Pe Gibonu’ de pe 1 Mai !
Sau cand i-au taiat o ureche !
Cand am auzit de asta stiu ca am strans niste baieti si i-am cautat o zi intreaga pe nenorocitii aia !
De fapt nu erau asa de ne-norociti – pentru ca nu i-am gasit !

Ultima data cand l-am vazut in ‘92 era o epava !
Daca el nu ma recunostea, eu n-as fi putut banui ca omul ala ce statea pe bordura … langa un alt boschetar, si care ma striga pe nume …
M-am convins ca-i Gibonu’ doar dupa voce, si cand i-am observat ciorapii albi imaculati, in pantofii ingrijiti !

In ‘93 a plecat !

Uppgift i skolan att se samband mellan vad som sägs och vad reklam gör.
Att ge exempel på reklam där vi tydligt kan ser hut något som det pratas om
manifesteras i reklamen bygger på dessa samhälleligt betingade “sanningar”

Vi valde Norrlands Guld:

”Om du vill vara dig själv för en stund” är deras solgan. Det ska vara hemmatrevligt och lättsamt som alltid är som det har varit, inga konstigheter eller tillgjort.
Därför använder man sig av norrlänningar i reklamen. Man brukar använda sig av frasen ”en gång norrlänning, alltid norrlänning. Det är lugna människor utan stress, anses som lite halv sega, bryter gärna av orden. Tar sin tid och är alltid positiva, ser saker för vad de är och är sig själva. Det är den standard typen man ser för norrlänningar.
Genom att använda sig av norrlänningar i reklam, lyfter det fram sitt budskap och förmedlar bra vilken känsla de vill att ölen ska ge och när den ska användas.

Bertil Häggman skriver i Nya Wermlands-Tidningen, att Friedrich von Hayek är en av de viktigaste ekonomerna i världshistorien, och menar att det är viktigt att läsa honom i Sverige. Jag kan bara instämma.

Häggman refererar till en oöversatt trilogi, utan att nämna dess titel. Verket heter på engelska Law, legislation and liberty. Annars finns ju både klassikerna Frihetens grundvalar och Vägen till träldom på svenska.

Du kommer att i dessa skrifter finna ett försvar för den klassiska liberalismens principer, för friheten, för marknaden, för rättsstaten och för ödmjukheten, nämligen den ödmjukhet som ligger i att eftersom ingen enskild individ kan antas “veta bäst” så måste alla människor ha friheten att försöka pröva olika lösningar och förbättringar i olika avseenden, och om de lyckas på det viset förbättra tillvaron för oss alla. För detta krävs liv, frihet och egendom, men vad vi ska använda vårt liv, vår frihet och vår egendom till, ja det måste var och en få bestämma själv, utan påbud eller pekpinnar, så länge man inte använder det till att skada andra människor. (Läs även här och här.)

Motsatsen till detta är att någon eller några själv/a utropar sig som den/dem som “vet bäst” om vad som en gång för alla utgör den slutgiltiga och enda möjliga lösningen för alla människor. På det viset uppstår motsatsen, konstruktivism. I stället för “trial-and-error” konstruerar man ett en gång för alla givet samhällssystem, som inte får ifrågasättas och inte anses kunna nämnvärt förbättras, och som skall gälla för alla människor. Men detta kallar Hayek för ett konstruktivistiskt misstag.

På så sätt uppstår totalitära rörelser, såsom kommunism, nazism och islamism. Hayek utgår däremot från att det inte finns någon som “vet bäst”. Genom friheten att försöka och lyckas utan förutfattade meningar uppkommer det Hayek kallar en spontan ordning underifrån, som alltså skall skiljas från den uppifrån kommande påtvingade konstruerade ordning, som inte grundas i frihet och ödmjukhet utan i tvång och högmod.

Det är precis detta som jag skriver om i min avhandling, som har titeln “Den spontana ordningen och det konstruktivistiska misstaget.”

Bl. a. skriver jag följande:

Teorin om den spontana ordningen, som Hayek förespråkar, hämtar en hel del näring inte minst från Carl Menger, grundaren av den österrikiska skolan inom nationalekonomien, och från Karl R. Poppers evolutionära epistemologi. Enkelt uttryckt grundar sig den s. k. konstruktivismen, sådan den definieras av Hayek, på uppfattningen att vi handlar utifrån — en antagen — fullständig kunskap om de flesta eller alla relevanta konsekvenser av våra handlingar, ungefär som när en ingenjör gör en ritning på en maskin och sedan bygger maskinen enligt ritningen. Såtillvida är denna konstruktivism mer långtgående än Berger/Luckmanns ”konstruktivistiska” tes med mera modesta anspråk, nämligen blott detta att samhället är en mänsklig produkt. Den spontana ordningens förespråkare förnekar inte detta men menar att vår kunskap om samhället ofta inte är tillräcklig för att vi i förväg ska kunna veta att handlingarna får goda konsekvenser, och hävdar att handlingar kan få (goda eller dåliga) konsekvenser utan att vi vet om det och utan att det varit vår avsikt. Samhället är även för Hayek en produkt av mänskliga handlingar, men av handlingar som utförs av många ”ingenjörer” utan ritningar. Mot det konstruktivistiska synsättet står här Hayeks evolutionära.

Det här avsågs bli en avhandling i sociologi. Men det har inte passat vederbörande sociologiska institution. Antagligen anses den inte politiskt korrekt, vare sig i vetenskaps- eller allmänpolitiskt hänseende. En emeriterad professor jag konsulterat menade, att det inte finns någon i Sverige som egentligen förstår det jag skriver om. Eller kanske inte vill eller får förstå, kan man misstänka. Eller är jag högmodig nu …

Politiskt korrekt är jag – ännu så länge – i vart fall inte, den saken är klar.

***

Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, frihet, sociologi, nationalekonomi, Friedrich von Hayek, Bertil Häggman, marknad, rättsstat, ödmjukhet, islamism, kommunism, nazism, tvång, högmod, politiskt korrekt, spontan ordning, konstruktivism, Carl Menger, österriikiska skolan, Karl Popper, Peter L. Berger, Thomas Luckmann, konstruktivistiskt misstag, Law legislation and liberty, Frihetens grundvalar, The Constitution of Liberty, Vägen till träldom, The Road to Serfdom, Den spontana ordningen och det konstruktivistiska misstaget

Kære medfange i DSB-togvognen Brage på strækningen Århus-København.

Det er ikke fordi, mine ører er ved at briste i blod ved at blive udsat for lyd. Eller fordi jeg er specielt sart. Eller millimeterdemokratisk. Men når jeg beder dig om at tie stille fra din pludren i stillekupeen, så handler det om, at jeg har betalt mig fra at holde fri fra andres folks dumheder og fladpandethed, selv om jeg befinder mig i det offentlige rum. Og jeg er pisseligeglad med, at du tilfældigt er rendt på din genbo i toget. I skal ikke stå og arrangere vejfest eller efterårets hækkeklipning og opsætning af altankasser midt i min fucking stilhed. Og du skal ikke sende mig store, fnysende dræberøjne, når jeg voksent beder dig gå ud i mellemgangen og tage din genbo med dig, og det er så inderligt flovt for dig, at du er nødt til at fnise som en efterskoleelev grebet i natterend, hver gang du møder mit blik på resten af togturen.
Jeg er så pissetræt af dig i det offentlige rum. Dig og dine telefonsamtaler, der som regel begynder “Heeej, hvor er du henn’af?” og indeholder begavetheder som “Jeg laver ikkså meg’t, sidder bare i toget, hvad laver du?” og slutter med “Okay, sødde, vi snakkes bare”.
Og er det ikke dine opkald, så er det diskanten fra dine høretelefoner eller tastetonen fra den iPhone, som jeg har fattet, at du har.
I stillekupeen holder jeg fri fra dig.

Og kære andre medfanger i DSB-togvognen Brage på strækningen Århus-København. I er så pissedanske i jeres himlende øjne og små ‘tsk’ og hovedrysten og hvislen til sidemanden om, hvor irriterende det også er, at der bliver arrangeret vejfest og opsætning af altankasser midt i den stilhed, som I, som jeg, har betalt jer fra. Men hvad betyder det hele overhovedet, når I blot stirrer betuttet på mig, som om jeg har begået voldtægt, når jeg bryder ind i hendes partyplanning og beder dem gå ud i mellemgangen og tale videre? Ville I ikke også have hende til at knappe næbbet? Eller var det i virkeligheden rarere, at hun blev ved, så også I kunne sidde der og bonde over, hvor uopdragen hun stod og var der i sin praktiske sundhedssandal og hjemmeklippede frisure?

Forpulede frikadelledanskere.

Den dygtige jurist og økonom Ludwig von Mises skrev i sin afdækkende bog Socialism: An economic and sociological analysis (køb den her eller læs den gratis) om hvad det vil sige, at have ejerskab til noget. Her i udpluk om den økonomisk-sociologiske forstand og den juridiske:

Regarded as a sociological category ownership appears as the power to use economic goods. An owner is he who disposes of an economic good.

Thus the sociological and juristic concepts of ownership are different. This, of course, is natural, and one can only be surprised that the fact is still sometimes overlooked. From the sociological and economic point of view, ownership is the having of the goods which the economic aims of men require. This having may be called the natural or original ownership, as it is purely a physical relationship of man to the goods, independent of social relations between men or of a legal order. The significance of the legal concept of property lies just in this—that it differentiates between the physical has and the legal should have. The Law recognizes owners and possessors who lack this natural having, owners who do not have, but ought to have. In the eyes of the Law ’he from whom has been stolen’ remains owner, while the thief can never acquire ownership. Economically, however, the natural having alone is relevant, and the economic significance of the legal should have lies only in the support it lends to the acquisition, the maintenance, and the regaining of the natural having.

To the Law ownership is a uniform institution. It makes no difference whether goods of the first order or goods of higher order form its subject, or whether it deals with durable consumption goods or non-durable consumption goods. The formalism of the Law, divorced as it is from any economic basis, is clearly expressed in this fact. Of course, the Law cannot isolate itself completely from economic differences which may be relevant. The peculiarity of land as a means of production is, partly, what gives the ownership of real property its special position in the Law. Such economic differences are expressed, more clearly than in the law of property itself, in relationships which are sociologically equivalent to ownership but juristically allied to it only, e.g., in servitudes and, especially, in usufruct. But on the whole, in Law formal equality covers up material differences.

Kapitlet kan i sin helhed anbefales og der kan i øvrigt henvises til Murray Rothbards The Ethics of Liberty, som giver en samfundsbeskrivelse udfra et rent kontrakts- og rettighedssynspunkt.

Vetenskapliga artiklar har ofta en klinisk distans till den verklighet de studerar. Det ligger i vetenskapens strävan om objektivitet, på gott och ont. Det kan ju också bero på ämne; komparativ politik, ekonomisk historia och samhällsgeografi orsakar sällan affektion och häftiga konvultioner. Men det finns undantag.

Philippe Bourgois har forskat om gruppvåldtäkter som en genusspecifik socialisationspro­cess. Huvuddelen av artikeln The Everyday Violence of Gang Rape är ett referat från samtal mellan forskaren och en grupp puertori­canska män i Harlem. Männen beskriver hur de vid upprepade tillfällen har förgripit sig på tonårsflickor. Man försäkrar dock forskaren att flickorna var med på upplägget:

she did’t give a fuck. She just ain’t nothing; everybody was there with their cocks […] She was 17 years old. She was already a woman; she wasn’t a virgin. She’s a piece of meat – already fucked up.

Bara på en direkt fråga säger en av männen att våld och psykisk terror var vanligt förekommande. Forskaren försöker säga att ingen människa vill befinna sig i en sådan situation. Männen erkänner att flickorna kanske inte var med på det första gången men de gillade det och kom tillbaka. ”They just got used to the fact: ’We own you now bitch!’”.

Liisa H. Malkkis artikel Purity and Exile: Violence, Memory, and the National Cosmo­logy among Hutu Refugees in Tanzania innehåller fruktansvärda vittnesskildringar om hur hutuiska kvinnor blev utstuderat förnedrade, misshandlade och död­ade. Bambupinnar användes för att penetrera kroppsöppningar, foster skars levande ut ur magen på gravida kvinnor som modern i vissa fall tvingades äta, och påtvingad incest mellan far och dotter är bara några av de tekniker som användes för att fullständigt tillintetgöra livets värde. Malkki konstaterar att hur man dör är av stor betydelse, och det är svårt att föreställa sig ett mer fruktansvärt öde än de hutuiska kvinnornas.

En annan blogg, som enligt egen utsago belyser den obelysta halvan av jämställdhetsfrågan, refererar till en artikel i Dagens nyheter om att män också misshandlas. Bloggaren Per Ström konstaterar att frågan är försummad. Det kan ju bero på att kvinnors våld mot män är mycket ovanligt jämfört med mäns våld mot kvinnor. Men med selektiv perception framträder det man vill se tydligt.

Överlämnat.

Bourgois, Philippe (2002), “The Everyday Violence of Gang Rape”
i Scheper-Hughes, Nancy & Bourgois, Philippe (2006),
Violence in War and Peace – An Anthology. Ursprungligen publice­rad i
In Search of Respect: Selling Crack in El Barrio.

Malkkis, Liisa H. (1995), “Purity and Exile: Violence, Memory,
and the National Cosmology among Hutu Refugees in Tanzania”
i Scheper-Hughes, Nancy & Bourgois, Philippe (2006),
Violence in War and Peace – An Anthology.