När jag ser barn leka på gatorna här i Wellington, eller hur deras föräldrar lyfter ut cykeln från kofferten så de kan cykla på gåvägarna i stan, tackar jag gudarna att jag fick växa upp där jag gjorde. I de värmländska skogarna. Man behövde inte oroa sig för tungt traffikerade vägar. Mamma och pappa behövde ine packa ner cykeln i kofferten och ta mig till ett ställe där jag kunde cykla. Vi behövde inte uppsöka badland eller köra bil i flera timmar för att ta oss till stranden på sommaren. Vi somnade inte till bullret av traffik utanför våra fönster, utan hellre från vindens sus i de stora häng björkarna utanför huset, ugglorna i skogen, rävens skrik, golv som knakade och väggar som susade.

Jag kan tänka tillbaka på min barndom med ett leende på läpparna.

Vår:

Min bror och ag och mina två bästa kompis och deras storasyskon gick in i skogen bakom huset, bort mot en glänta där det var alldeles vitt av vitsippor. De växte överallt! Skogen luktade av varma barrträd efter att den varma vårsolen värmt upp dem. Marken var mjuk igen efter att tjärlen släppt och i bakgrunden hördes små fåglarnas kvitter, bäckar som återigen porlade och någon som klippte gräset för första gången den året. Vi sprang igenom de vita, bländade vitsipporna, skrek våra vårskrik, precis som Ronja och sen började vi plocka famnarna fulla. Varje syskon par plockade så mycket de orkade för att kunna ge sina föräldrar den största bukett med vitsippor de någonsin sett. Detta var det bästa tecknet på att våren kommit. Det och tussilago i dikes kanten.

Efter att ha plockat famnarna fulla med vitsippor och överraskat våra föräldrar var det dags att rita hopp hagor på gatan utanför våra hus och hoppa glatt fram och tillbaka i våra seglar skor. Eller så lekte vi kurragömma med våra basket kängor. Jag minns de där skorna som om det vore igår. Jag hade en grej för mina seglar skor i många år. När backen var fri från snö, åkte seglar skorna på. Några år senare var det basket kängor som var i ropet, och inte kunde jag vara sämre än alla de andra i kvarteret.

Medan vi barn tog ut våra cyklar för första gången det året, satte sig granntanterna i varandras trädgårdar eller på balkongerna och drack kaffe och åt nybakade bullar utomhus för första gången det året. Samtidigt droppade det från taken, vinden kylde och barnen skrek av förtjusning.

Sommar:

Jag har gått igenom många skolavslutningar i mitt liv, men den jag minns bäst var nån gång i låg eller mellan stadiet. Min mor jobbade den dagen så det var bara min far, storasyster och storebror som deltog i sommarsånger, hurrarop och musik från barn som precis börjat spela ett instrument. Efter skolavslutningen for vi hem och åt en utmärkt pinoccio tårta som min syster lagat. Jag var så lycklig! Jag älskade när min far kom till skolavslutningar eller konserter som jag deltog i. Jag var så stolt och så lycklig och kände det som att hela världen, just den dagen, var perfekt!

Nästan vart annat år for min mamma, min bror och jag till Norrland för att hälsa på min gammel morbror. Vi for nästan precis efter skolavslutningen och tog tåget till Kalix. Det var ett spännande äventyr. Mamma hade packat med tunnbröd med ost, skinka och sallad och juice i trekantiga tetrapak. Ahlgrens Bilar fick vi till efterrätt och kanske också en choklad boll om vi hade tur. Detta var vår speciella rese mat. Och vi älskade det!

Semester i Kalix var alltid lika underbart. Vi fiskade med metspö, kastspö eller fångade små fisk med håvar. Vi badade i det kalla vattnet, klättrade på hällerna som vattnet finslipat så att de var alldeles lena. Vi hörde om berättelser från förr i tiden, när min gammel morbror ägt renar, när han jobbat på ett stort fartyg, om hur han bara gick i skolan i ett par år, eller hur min mor varit som barn. Det var en härlig uppväxt.

Väl hemma i Värmland igen jag och min bästis ofta ner till badstranden, bara några minuter iväg med cykel. Där badade vi dagarna i ända. Ibland for vi med våra familjer till stränder längre bort, antingen med båt eller bil. Vi sov i tält och åt popcorn och berättade spökhistorier och lyssnade på Ronny & Ragge innan vi somnade i den varma sommar natten. Vi lekte dunken, kurragömma eller vita stenen med kvarterets alla barn. Pappa gjorde en vatten rutshkana i plast i våt trädgård som kvarterets alla barn förtjust for nerför. Vi grillade på kvällarna, vi hade midsommar fest och kräftskivor med grannarna. Vi åt egen odlade grönsaker. Vi for på små äventyr och lekte i den underbara trollskogen brevid vårat hus. Sommrarna var underbara, men alldeles för korta…

Höst:

Skolan började igen. Ofta med spänning. Nya ämnen, kanske en ny lärare, nya saker att lära, nya klasskamrater kanske ellr utflykter att se fram emot.

Vi lekte kurragömma i höstens alla löv eller hoppade i lövhögarna så att grannarna fick göra om sitt ryddings arbete. Vi lekte i regnet, satt inne och spleade spel, filmade oss själva och gjorde små musik videos. Vi såg på shlager festivalen som då hade en orkester oxå, vi diggade Carola och dansade till hennes vinnande låtar.

Hösten var en fin årstid…är en fin årstid, men den kändes alltid som en lång väntan. Väntan till vintern, till julen, och sen till vår och sommar igen…

Vinter:

När snön lagt ett beskydande täcke över vårat landskap, då kom pulkorna, bobben, skärtlapparna, skridskorna, skidorna och sparkarna ut från sina vrår. Vi for med våra pulkor, bobbar och skärtlappar nerför branta backar. Vi strevade uppför backarna och sen skrek av förtjusning nerför backarna igen. Vi gick till hockey rinken eller till den frusna sjön och trevade oss fram på våra ballerina skridskor. Vi åkte långfärds skidor och drack varm choklad och åt prickig korv smörgås på våra turer. Alla barn i området tog på morgonen fram sina sparkar och satte ihop dem till ett långt tåg. Sen for vi tillsammans nerför gatorna till busshållplatsen där vi väntade på att bussen skulle ta oss till skolan. Vi rullade enorma snöbollar upp för backen på vögen hem igen och byggde stora snögubbar i kvarteret.

Men bäst av allt var jullovet. När december gått med alla förberedelser i skolan och i hemmet. När man firat Lucia i alla skolor och kyrkor och knäcken hade kokats, lussekattorna och pepparkakorna bakats och glöggen inhandlats. När fjärde advent närmade sig och julen stod för dörren. Underbar julmat som spred sin doft i varje hus. Ljusen som brann både ute och inne, i ljusstake eller snölykta. Alla tomtar som gick från stuga till stuga och Kalle Anka som spelade på TV:n. Det var jul…

I mellandagarna brukade jag lägga pussel med min mor. Hon fick ofta ett pussel i julklapp. Min far gick runt i nya tofflor som han fick varje jul, min bror spelade nintendo eller tecknade och min syster kom på besök med sin lilla hund.

Sen nyår. Jag vet inte varför, men nyår har alltid känts vemodigt för mig. Man festar med god mat och dryck, umgås, skrattar, pratar minnen… Sen räknar man ner till tolvslaget och så är det plötsligt ett nytt år. Nya förhoppningar, nya drömmar, nya löften som ska uppfyllas… Men jag är alltid lika vemodig. Kanske är det för att man snart är ett år äldre, eller för att barndommen så snabbt for förbi. Eller för att man är rädd för det okända som det nya året har att erbjuda.

En sak är säker… Våren kommer snart igen. Sen sommaren, hösten och ett nytt nyår. Samma sak, varje år…

En bild från en riktig sommaraktivitet. Är ganska nöjd med ljuset i denna bild.

Nån som kan gissa vilka personerna på bilden är?

I dag bakade vi lussekatter. Regnet öste ner utanför och det kändes inte särskilt juligt även om Elvis gjorde allt han kunde ute i vardagsrummet. Grått, grått och blött. Annat var det i somras – vissa dagar iallafall. Kommer ni ihåg?

Nu äntligen kommer de utlovade bilderna.

Här startade vi våra dagar med en god frukostbuffé.

Här sitter jag och Ronja och mumsar på frallor...

... och här mumsar Elias och Johanna på sina frukostar.

Hos Karlsson på taket var det roligt att åka i de olika rutchkanorna. (Det fanns fler än de 2 som syns på bilden.)

Här sitter Elias på Karlssons tak.

En av många teaterföreställninfar mes Emil.

I väntan på Bröderna Lejonhjärta så står Ronja och Elias på bron och kollar utsikten i Körsbärsdalen.

Föreställningen i full gång.

Här smyger Johanna, Ronja och Elias genom en hemlig utgång från Törnrosdalen så katlavakterna inte ska upptäcka dem.

Svårt att nå till handtaget till Nils Karlsson pysslings hus.

Elias hämtar en bok till Ronja.

Trädgårdsmöblerna var en aning stora.

Självlart lyfter Pippi Lilla-gubben.

 Ja här var några bilder från parken lite sent men äntligen publicerade.

För att göra Krönleins till ett märke att räkna med igen börjar vi med att återknyta kontakten med allas våra lyckliga barndomsminnen: Loranga! Kampanjinslagen är som följer:

* Loranga Fanclub på Facebook

* Videokampanj – Barndomsminne

* Lansering av Krönleins “Andra Hemsida”, en mer grafisk och lättsam sida frontad av Loranga

* Samarbete med en av Sveriges största matvarukedjor, kvittera ut en Loranga mot uppvisad kod skickad via “Andra Hemsidan” direkt till mobilen.

Facebook-kampanjen drar igång tidigt 2010. Med virala metoder som inbegriper Twitter, YouTube, Bloggar mm blir det en Word of Mouth runt tävlingen “Barndomsminne”.

I olika steg fram till sommaren trappas kampanjen upp med priser och lanseringen av Krönleins nya “Andra hemsida” -  Loranga: En del av din barndom. Här kan man anmäla sig för att bli “Barn på nytt” genom att registrera sitt mobilnummer —> få en gratiskod som man under sommaren kan kvittera ut en Loranga för. Kampanjen hålls tillsammans med en av de största matvarukedjorna som ser till att smycka ut sina butiker med kampanjmaterial i samband med hemsidereleasen.

Bilderna som kommer finnas på affischer och pins representerar svenska sommaraktiviteter som bad, bollspel, hopprep mm. Huvudrollsinnehavarna är rätt och slätt barn, detta för att konsumenterna ska minnas sina egna barndomssomrar och koppla till kampanjen “Barndomsminne”. Den svenska sommaren 2010 kommer att vara en vacker, orange sommar. Sommaren då vi alla återknyter kontakten med barnet inom oss. Sommaren då Krönleins påminner oss alla om det vi bär med oss, det som format oss, det ingen kan ta ifrån oss: våra barndomsminnen.

Så vad är det jag säger?

Från att ha tagit oss upp på det första trappsteget och spridit kännedom om Krönleins via Loranga Fanclub vill vi att folk ska klättra vidare. Detta genom att tänka tillbaka och minnas. Kan vi få folk att förnimma den magiska sommarkänslan, då livet tedde sig mindre komplicerat, – då mina vänner är allt möjligt.

/PC

Nu hör jag julmusik från Ellens rum…..det är alltså snart jul! Men – var det inte sommar alldeles nyss???

Det har jag för mig och bara för att bevisa det, titta här:

Ser ni hur varmt och gott det är? Sommar, sommar, sommar  ♥

Ljuvliga midsommarbukett!

Smaskiga vinbär – plockade från egen buske! *lycka*

Klematisen “Summer Snow” får besök av fjäril

Bohusläns landskapsblomma – kaprifol

I denna årstid, av tradition tyngd av väta, sparkar jag löv med blöta skor. Tygskor som borde ställts av under vintern, fått ett schabrak slängt över sig och gömts i en vrå någonstans. Istället nyttjar jag dem trots sulsläpp och sömmar som gått upp.

Skor säger så mycket om personen som bär dem. Tygskor – jag är inte bara yta. Trasiga skor – fattig student. Vita rena basketskor – förståsigpåhiphopare.

STOPP

Läser i Vi Läser om Martina Lowedens möte med Kristina Lugn. Vissa saker känner jag verkligen igen mig i. Som Lugns tankar om tomheten efter avslutade böcker. Ibland är den så påtaglig att jag bara vill gråta. Istället stillar jag sorgen med en ny bok.

Sluta aldrig att läsa.

Detta må tyckas vara lite konstigt, men riktigt så konstigt är det inte.

Jag var sju år, precis sju år var jag faktiskt, och den sommaren bodde familjen Vikström hos oss lite på landet, vi åt en massa fisk då, för Mats är så bra på att filéa och Anna och Erik och Wilhelmina och jag lekte sakletare och vi sprang i bergen och en dag hittade vi ett jordgetingbo, det slutade med att Anna och Kim fick två jättestora svullnader, Anna fick ett på läppen och vi kallade henne för Henke Larsson för hon liknade honom lite då när hon hade svullnaden och pannband.

Det var Fotbolls VM det året, och nästan allt vi gjorde andades fotboll, vi låtsades att vi vad GES och skrev När Vi Gräver Guld i USA, och målet på ängen har nog sällan varit så använt.

En morgon satt mamma i sitt nattlinne i sängen, det måste ha varit lite grått väder ute, för annars äter hon alltid frukost ute, men det gjorde hon inte den morgonen, hon läser Bohuslänsupplagan av Göteborgs Posten och jag bläddrar i del två. Sporten finns i del två. Fotbollen finns i del två. Tomas Brolin finns i del två. Den luktade som tidningspapper på landet ska göra och lite dagg, jag minns inte hur jag tog mod till mig, men jag pekade på bilden av honom och frågade mamma om hon inte också tyckte att han var söt, hon sa att det tyckte hon visst inte. Sen sa jag nog inget mer. Och jag frågade nog inte om någon var söt någon mer gång efter det heller. Men den kvällen drömde jag om att jag och Tomas Brolin var gifta och skulle bo i ett likadant hus som mina föräldrars på landet. Han skulle spela fotboll med våra barn på ängen.

Följ min blogg med bloglovin

Jag var väldigt liten. Det har min mamma berättat. Jag var så liten att hon tyckte att det hela var lite lustigt. Att jag var kär i någon. Och att denna någon inte var min pappa. Det var någon annans pappa. Det var Samuel Fröler.

När någon frågar varför, och hur jag upptäckte honom minns jag inte riktigt. Men det var i en TVserie som vi tittade på när vi bodde på landet. Golvet knarrade och jag tyckte att vår plyschsoffa var finare utan det vita bomullsöverdraget, men mamma envisades med detdär överdraget ändå. Jag var kanske fem år. Och i den serien tror jag bestämt att Samuel både var otrogen och slog sin son. I alla fall satt han en gång i en blå stickad tröja i en eka. I den ekan rodde han. Och jag önskade för allt i världen att jag skulle få sitta i den där båten tillsammans med honom. Nu när jag tänker efter måste det ha varit Den Goda Viljan som fick mig att förälska mig i Samuel Fröler.

DN:s Niclas Wahllöf kritiserar SVT:s spinoff på SR:s sommarprat. Han tycker att det är tråkigt att höra Kattis Ahlström, Alex Schulman, Lena Endre, Kjell Sundvall och Nisse Simonsson prata okritiskt om sig själva.

Vi undrar mer varför alla är etniska svenskar? Jomenförstås: för att SR är dåliga på det när de bjuder in gäster för att sommarprata i radion till att börja med! Det finns en miljon därute. Något tiotal borde man kunna skramla ihop varje sommar.

/KM

Går det att beskriva känslor med ord? Sorg är Kent på radion och lycka är att ringa fel till rätt person. Ilska är att se mänskligheten lida skeppsbrott på land samtidigt som hon försöker hitta ett träd att krama. Smärta är att förstöra sina ord genom att sätta musik till dem. Längtan är att vänta är att sakna är att längta. Att försöka gråta men inte veta hur man gör.

Så går det när det inte händer tillräckligt mycket runt omkring en. Man. Går. In. I. Sig. Själv. Och. Blir… Djup? Jobbig? Deprimerande? Deprimerad. 

Sommaren som var…

Bläddrar igenom mina foton från sommaren och längtar tillbaka.
Tänk vad ljuvligt det är att bara kunna ta en kort kvällspromenad för att doppa sig klockan 22 och få se denna fantastiska solnedgång.

Just denna kväll tog vi med oss bror med tjej, mamma, pappa och farfar.

I somras ramlade jag över en låt av Fredrick Carlsson, och fastnade direkt. Få låtar fastnade så hårt under sommaren som Fredricks låt Attack. Så här på hösten ger den i alla fall mig starka sommarkänslor.
Så här bjuder vi på TAjT på lite sommarvibbar. Snart är det vår!

Fredrick Carlsson – Attack

Lyssna också på remixer på bland annat Digitalism och Phoenix på Fredrick Carlssons Myspace
För ännu mer sommar ladda ner det fantastiska mixsetet June Mix HÄR

Har inte kommit ut och fotat något de senaste dagarna. Skyller på vädret, för visst är det så att man inte _kan_ fota när det är mulet, regnar och blåser?

Men en bild blir det ändå. Hittade den här bilden tagen en sommarkväll på vår balkong.
Vackra färger och härligt doftande blomster…

Det passar inte alls att tipsa om en sån här paj när det är den 3 november men jag kan inte låta bli. På alltommat.se finns underverket som jag tänker baka när första sommarkänslan kommer. De kallar den Citronpaj med hallonmaräng och jag hör på en gång vågorna klucka och känner solen värma. Vadå? Ska det vara jul och nyår först? Typiskt..

Michael Jackson Dance Tribute

Bounce Summercamp, något att minnas & något att sakna!

Precis innan sommaren sa jag till mig själv;
Åh, vad jag vill dansa i år igen! Men jag tänkte klokt
“Jag jobbar och andas den här sommaren så anmäler jag mig till
summercamp nästa år”. Men så för någon vecka sen så fick jag
en tråkig nyhet. Bounce splittrar och lägger av med dansandet.
Jag som var så himla sugen på att dansa, missade min sista chans för att jag skulle vara “lite klok”…
När du vet vad du vill göra, gör det direkt, annars kan det bli för sent som det blev för mig!

Här är några videoklipp från när jag var på Summercamp år 2006

Nu har jag beställt biljetter till The Last Bounce i april
Jag längtar redan!

Dagens rubrik är ett citat ur TV-serien Vi på Saltkråkan. Just det avsnittet hör till det roligaste som gjorts för barn och familj i svensk TV-historia. Det är Farbror Melker som kläcker visdomsorden en solig sommarmorgon och han tycker själv att det är lysande.

Just den dagen bestämmer han sig för att bygga en vattenledning direkt in i köket. Han häller vatten från brunnen i en ränna uppe i ett träd. Det han inte vet är att någon har tagit bort hinken i köket. När han frågar om det inte är fullt snart, svarar Tjorven: “Nä, det går bara till tröskeln”.

Samma dag fiskar han med sönerna och tillagar sen en fiskgryta med kommentaren “En bra karl reder sig själv”. Enligt receptet ska man krydda med “salt efter behag”. Och naturligtvis blir middagen oätlig. Han blir sedan anfallen av getingar, slår efter dem med en planka, råkar samtidigt slå sönder sin nysnickrade vattenledning och jagas till slut ner i sjön av getingarna.

Det var inte mycket som gick bra för Melker den dagen, men han gav oss i alla fall ett citat som tål att tänka på. Jag associerar direkt till filmen Cousins, där någon säger om huvudpersonen: “Han har misslyckats med allt utom med livet”.

“Denna dagen – ett liv” har egentligen samma andemening som den romerske poeten Horatius kända ord “Carpe diem”. Det betyder ungefär “ta vara på dagen” eller “njut av dagen”.

Det där tycker jag är en högaktuell hälsning till oss i vår tid. Vårt tempo är alldeles för högt och livet rusar förbi utan att vi riktigt hinner med. Ibland måste man stanna till för att upptäcka blommorna vid vägkanten.

Dagarna som har gått kan vi aldrig få tillbaka och morgondagen vet vi inget om. Men den här dagen kan vi ta vara på, njuta av och fylla med nånting vettigt.

Hallå där, det där är en boll. Och den är min!

Binoculars