Ännu en gång utan liten bebis i magen. Den här gången var en av de gånger då min kropp verkligen lurade mig. Jag trodde, eller snarare hoppades, verkligen. Jag gick och velade över huruvida jag skulle göra ett test eller vänta på mensen så damp mensen ner som en brevlåda på posten, fast en vecka för tidigt. Det gör ont i mig.

Idag funderade jag mycket över utredningen. Försökte känna att nu är den äntligen här, men jag kan inte låta bli att känna och tänka att det någonstans är ett misslyckande. Vi är unga. Friska. Det ska vara enkelt.

Jag är livrädd. Min värsta mardröm är min vardag och jag kan stundvis inte hantera det alls. När jag funderade på det här med utredningen så befann jag mig i gamla kvarter och minnen från förr trängde på. Jag funderade över min paranoia över att i framtiden inte kunna få barn, som alltså infann sig redan i tonåren. Jag har verkligen länge längtat efter att bli vuxen, dvs att livet ska vara i rätt fas/läge och nu när jag är här, mer än redo så går det inte. Den hemska paranoia som jag i så många år arbetade med att få bort eller åtminstone minska. Att sluta tänka och oroa mig över något som med största sannolikhet aldrig skulle hända mig. Som ni säkert förstår har det varit en dålig dag idag.

I tonåren var en del av parnoian att jag skulle träffa min stora kärlek och att han inte skulle kunna “ge” mig barn. Hur skulle jag hantera det? Skulle jag kunna leva utan barn för en mans skull? Hur ska man veta innan man bygger ett liv tillsammans och ev gifter sig? Ja, jag vet att det inte är helt normalt för en 14-22åring att oroa sig över detta. Eller, ärligt talat så minns jag inte riktigt när jag till slut lyckades släppa denna paranoia åtminstone delvis. De kan ha varit vid 19-20. Hur som helst så blev verkligeheten sådan att jag visste att det fanns svårigheter, eller att det iaf verkade ta tid, innan vi gifte oss. Fast jag var och är fortfarande helt övertygad om att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle bryta med min man bara för detta. Och det sjukt att säga “bara” för jag lever verkligen för att få bilda familj. Det har varit min dröm sedan jag var väldigt liten. Jag har trott att det var meningen med mitt liv; att bli mamma och det har nu lett mig till någon form av identitetskris. Vem är jag och vad ska jag göra här? Vad är min uppgift? För någon som alltid har haft sitt kall, på flera plan, är detta en oerhört traumatisk upplevelse och jag överväger att söka hjälp för att bearbeta detta. Men jag vet inte. Det är skönt att få skriva av sig här även om jag inte orkar skriva ens hälften av alla tankar och känslor och när jag väl skriver blir det väldigt rörigt. Ni som läser får stå ut, jag skriver det här mest för mig själv så det får vara rörigt.

Jag vet inte om jag vill få svar. Jag vet inte vad utredningen kommer att ge för svar. Värst av allt är ju om den inte ger svar alls. Nej, det är till synes inget fel på någon av er, men likväl blir vi utan bebis. Alternativt att vi får svar. Det är fel på dig eller dig. Ni kan inte, det går inte, har ni funderat på adoption? Jag vill inte veta och jag vill inte förbli ovetande.

Detta går ut över hela livet. Jag är villrådig och har min identitetskris på alla plan. Vem är jag för mig själv, vem är jag för mina vänner, vilka är mina vänner, vad är en vän, vem är jag i min familj, vad är min familj för mig, vad gör jag på mitt jobb, vad ska jag göra, är jag på rätt väg, ska jag fortsätta, ska jag byta bana, ska jag följa planen? Kan jag på någotvis göra någon nytta i världen för de barn som behöver det mest? Hur kommer man dit? Kan man köpa en biljett till Afrika och säga att man vill hjälpa barn och leva lyckligt efter det? Jag tror inte det. Jag tror att sorgen alltid kommer att vara där. Kommer jag någonsin att kunna hantera att vara alla andras barns favorit- moster/faster/föräldravän men för alltid vara den som inte har några egna barn (och därmed inte heller får komma med åsikter och synpunkter om barn)?  Jag har svårt att tro det.

Jag har minst 500 tankar och funderingar till kring detta som jag skulle vilja skriva ner här i natt men jag behöver verkligen sova nu. För jag mår inte bra just nu. Sömn hjälper. Jag har börjat lägga på mig kilon av tröstätande, för när jag inte tröstäter tröstshoppar jag och jag försöker att inte slösa pengar. Vi kommer behöva varenda öre till behandlingar och om vi tillslut har något kvar: kanske, kanske, kanske en adoption. Inte vet jag. Jag försöker bara hålla i slantarna och då äter jag istället. Önskar jag vore träningsnarkoman.

God natt.

Återigen har pedofilskandaler inom Katolska Kyrkan uppdagats. Det är inte första gången på Irland. Övergreppen i sig är väl kanske kända sedan tidigare. Men vad som är den stora nyheten är att ärkestiftet i Dublin ”mörkade” uppgifterna ändå in på 1990-talet! Uppgifterna kommer från Murphy-rapporten, som sammanställts av irländska staten. Nyheterna är vedervärdiga.

Jag citerar vad som står att läsa på Kyrkans Tidnings hemsida:

Den 720 sidor långa rapporten avslöjar 46 präster som misstänkts ha gjort sig skyldiga till minst 320 fall av sexuella övergrepp och våldtäkter mot barn.

[...]

Både kyrkliga företrädare och statsanställda pekas nu ut som ansvariga, eftersom de valde att tiga trots att de kände till att det förekom övergrepp. Kommittén slår exempelvis fast att tre av Dublins ärkbiskopar: John Charles McQuaid (1940-72), Dermot Ryan (1972-84) och Kevin Mc Namara (1985-87) hade kunskap om övergrepp men höll tyst för att undvika skandal och värna kyrkans goda rykte och rikedomar. I stället flyttades förövarna från församling till församling.

Min far är från Irland. När vi var där på besök i somras så skulle precis en liknande rapport, Ryan-rapporten, offentliggöras. Den handlade om övergrepp (inte endast sexuella) som skett på barnhem och skolor, drivna av kyrkliga organisationer. Denna rapport orsakade mycket sorg, ilska och hat på Irland i somras. Jag antar att denna nya rapport tjänar till att spä på de känslorna.

Jag diskuterade detta med mina irländska fastrar. Hur kunde detta ske? Min ena faster sa någonting, som jag tror är en central punkt i frågan:

”Här på Irland ifrågasätter man aldrig prästerna. De är Guds representanter, och ses nästan som Gud själva. De är ofelbara.”

Jag tror mycket ligger i detta. Mina fastrar är medlemar av katolska kyrkan, som de flesta på Irland, men jag verkar ha en mer uttalad kristen tro (jag läser Bibeln osv). Jag försökte förklara hur jag kände inför detta som dessa präster gjort sig skyldiga till:

”Det krossar verkligen mitt hjärta. För mig ska en präst faktiskt representera Gud. Och när dessa gudsrepresentanter begår dessa onda handlingar, så finn det inte ord för att beskriva vilken sorg jag känner.”

I Bibeln står det om hur en präst ska vara. I Första Timotheusbrevet står det:

”Den som önskar bli församlingsledare eftersträvar ett viktigt arbete. Därför måste församlingsledaren vara höjd över allt klander, gift bara en gång, nykter, behärskad, anständig, gästfri och en god lärare. Han får inte missbruka vin och inte vara hårdhänt utan skall vara försynt och fridsam och fri från penningbegär. Han skall kunna styra sitt hus och få sina barn att underordna sig, allt i värdiga former. För hur skall någon som inte kan styra sitt eget hus kunna ta hand om Guds församling? Han får inte vara nyomvänd, så att han faller under djävulens dom. Dessutom måste han ha ett gott rykte bland utomstående, så att han inte blir förhånad och går i djävulens fälla.”

Detta är hur en präst ska vara. Inte vad han automatiskt är!

Men på Irland verkar det ha blivit så att man automatiskt förutsätts vara på ovanstående sätt om man är präst. Eftersom det är ett kall från Gud så kan man ju inte bete sig på ett sätt som säger emot ovanstående beskrivning. Det var den attityd min faster förklarade fanns i den irländska Katolska kyrkan.

En maktsymbol?

Förstår ni vilken makt detta ger till präster med onda avsikter? Pedofiler söker sig till yrken där de får kontakt med barn. Vissa av dem blir nog också präster på Irland. Jag tror dock dessa utgör en minoritet.

Många människor vill nog skylla på celibatet. Att leva i celibat anses kanske inte vara naturligt. Alla människor har ju en sexualdrift och när den förträngs så går det åt skogen, helt enkelt. Men jag håller inte riktigt med om den uppfattningen.

Jag tror att Gud kallar människor till att leva i celibat. Det är en oerhörd gåva. Att istället för att dela livet med en annan människa, delade det fullt ut med Gud.

Med jag tror inte att prästyrket förutsätter celibat. Det är ju en grund i den katolska prästsynen, att alla präster ska leva i celibat. Detta anser jag naturligtvis saknar biblisk grund (Petrus, en av Jesu närmaste apostlar och ansedd som den förste påven, var ju gift). Jag tror att det finns präster som ska leva i celibat, men jag tror inte att alla präster ska göra det. Om Gud kallar en person att bli präst, och om sedan Katolska Kyrkan pressar på denne person ett liv i celibat, så kan det bli fel.

Detta är naturligtvis inte en förklaring. Men jag tror att detta, tillsammans med en kyrklig kultur där övergreppen mörklades och tystades ner har bidragit till att övergreppen blivit så många.

Och Satan naturligtvis. Människor i maktpositioner tror jag är extra utsatta för frestelsen att utnyttja denna makt. Kanske speciellt präster. Dessa 46 prästers övergrepp är oerhört ondskefulla handlingar som har sitt ursprung i helvetet. Ingen tvekan om den saken. Dessa präster har låtit ondskan styra i deras liv.

Återigen – det finns inte ord att beskriva den sorg jag känner inför dessa nyheter. Dels för att detta drabbar mitt älskade Irland. Dels för att det spär på hatet mot Katolska Kyrkan och kristendom, vilket blir ett hinder för evangeliet. Men naturligtvis främst för alla dessa barn som i åratal utsatts för dessa förbrytelser. Sexuellt utnyttjade… av de människor som ska vara kristna förebilder och tydliga representanter av Kristus. Det är en antikristlig skändlighet!

Länkar: Svenska Dagbladet, Dagen.se, SR.se, Kyrkans Tidning.

….hoppas jag att det blir idag.

När livet går sin gilla gång tar man väldigt mycket för givet,sin man,sina barn, sina syskon , sina föräldrar och definitivt sina vänner.

När sorg sen drabbar en och man kryper in i sitt lilla skal är man så glad att man har alla nära och kära där som lockar ut en igen till den grå vardagen.

Så i dag känner jag bara kärlek och samhörighet med alla de mina. 

 Dagens visdomsord

Du kan bara ta emot någon annans kärlek
på samma sätt som du själv ger din kärlek.

Jag läste först om Tea hos Mymlan … följde länken till tidningen och drabbades av sorg och förtvivlan . Inte personlig sorg (jag kände inte Tea ens i bloggvärlden)  men sorg över livets bräcklighet och orättvisa. Jag drabbades av den där tanken om att döden när som helst kan “svänga om hörnet” och  …

Min väninna Margith dog för ett och ett halvt år sedan. Jag skrev om henne på min blogg … hon ville det, hon bad mig skriva om hennes sjukdom och död.

För mig var det ett “reningsbad”, en tröst att skriva.

Det ääär svårt att skriva om döden som man ju inte ens pratar om, inte ens när en av ens närmaste dött. Utan undviker. Gör över gatan för att slippa höra om. Byter ämne.

Margith har lärt mig mycket om döden. Om sorgen och saknaden. Om vreden. Hon har lärt mig att döden alltid kan finnas i närheten, finns i närheten, bakom knuten. Och att det gäller att försöka leva med döden som ständig  “följeslagare” .

Men den försoningstanken kommer inte så lätt och på en gång … det tar tid … ibland tar det kanske ett helt liv att försonas med döden … med tanken på att döden kommer vi inte undan,  skall vi alla möta en gång.  Att den kan vara orättvis. Att den är  oförutsebar och oundviklig.

Döden tog mamman och systern och lämnade brodern kvar.  Döden drabbade dom alla.  Alla tre.
Jag tänker på dom, Tea och hennes barn, syskonen,  och  tänder ljus för dom . Och tänker på dom.

film, den hon ville skulle vara våran. å för mig är det som i texten nu. hon är i en annan himmel än min å jag är kvar å allt är som i filmen… min ängel somjag alltid sa till henne

å under sången som berättar sanningen om hur det  är..

för mig är hon för evigt V på tågperrongen den där dan….

en låt vi tyckte om hon å jag, nu är det min verklighet av henne…

kommer aldrig att förlåta henne.. å texten är det som är sant ida…

Sitter här i soffan och en svallande känsla kommer över mig.
Så fort jag tänker på dig så gråter jag. Det vill säga varje dag.
Jag vet att du inte kommer komma tillbaka.
Jag vet att du har det bra där du är nu, eller jag hoppas och tror det.

Hade du fått leva hade du varit två månader nu. Jag hade verkligen sett fram emot din första jul. Jag tror inte att du hade kommit i håg så mycket. Dina syskon hade så sett fram emot att träffa dig och att få leka med dig, när du blev lite större.

Jag kommer på mig själv att jag blir så påverkad av viss musik. Det får mig att tänka på dig.
Om jag ser en vagn som vi skulle ha köpt, så tänker jag på dig.

Jag kommer aldrig att glömma när jag höll dig i mina händer. Den korta stund som jag fick se din lilla näsa, dina små öron och dina små händer och fötter kommer jag aldrig att glömma.

Jag saknar dig så oerhört <3

Vi ses en dag, det vet jag. Vinka till mig nästa gång du och morfar Erik tar en promenad bland molnen.

I natt satte sig min man på planet till Sverige. Hans mamma begravs därhemma på fredag. Sedan kommer han att stanna någon vecka i Sverige för att vara tillsammans med sin pappa och bistå honom med diverse grejer som följer på ett dödsfall.

Vår dotter har långledigt den här helgen, på grund av att det är Thanksgiving (hon går på en amerikansk skola). Hon slutar skolan vid lunchtid i morgon, torsdag. Då åker vi direkt till flygplatsen – destination Goa.

Den här resan är planerad sedan länge, och från början var det naturligtvis meningen att vi skulle åka alla tre, min man, dotter och jag. Men så kom ju livet – eller rättare sagt döden – emellan. Nåväl. Hon och jag kommer säkert att få en skön och lång helg tillsammans på södra Goas stränder.

Ha det så bra alla,  och en skön helg i förskott!

Jag vet att livet går vidare och att minnena finns kvar. …. Jag är specialist, perfektionis,posetiv och bra på att hålla masken.

Jag vet och du vet att vi alla bär vår sorg på olika vis ………. Du sa släpp garden , släpp ut sorgen……… Dom kommer tårarna av sorg lättnad och saknad……………

Är så tacksam för alla snälla ord och kramar.

 Tack alla goá vänner!!!

God Morgon. Jag sitter vid datorn med en kopp te. Min förkylning är bättre dock inte helt bra. Jag gick upp tidigt. Sömnen var inte den bästa inatt. Tankarna snurrade. Idag ska jag iallafall tvätta fönster och adventspynta. Jag älskar Advent och juletider. Jag minns mina barndomsjular med värme.

Idag är en speciell “att minnas tillbaka dag” för mej. Jag minns det som igår. Jag befann mej i Stockholm på Stureplan, hos min tandläkare. Mina sista amalgamfyllnigar tog Tandläkare Ingemar bort. Jag hade genomfört en amalgamsanering och var amalgamfri den 25 November 1996. Ingemar jublade med mej. Jag sträckte upp händerna mot himlen och utbrast:-”Jag är amalgamfri”! Glädjen var STOR! När vi hade jublat klart ringde jag min syster Lea. Till saken hör att mamma låg på Bergslagens Sjukhus i Fagersta. Min älskade mamma Elma hade ramlat ihop en vecka innan, så pappa tog in henne på sjukhuset. Jag var hos mamma där i Fagesta på sjukhuset i flera dagar. Jag åkte åter till Stockholm för att fullföja min amalgamsanering.

Mammas blodvärden var mycket låga. De gjordes undersökningar på henne. Så när jag kom ut från tandläkaren den 25 November och jag ringde min syster Lea, fick jag höra att de skulle flytta mamma till Västerås Lasarett. Hennes tillstånd var då kritiskt. De hade konstaterat en stor cancer i magen på min älskade mor. Det visste jag att hon hade, men inte att hon skulle flyttas till intensiven i Västerås Lasarett. Alltså hade hon försämrats på en dag, sedan jag lämnade Fagersta.

Jag hamnade i ett chocktillstånd. All min glädje över at vara amalgamfri förbyttes i en djup sorg. Jag passerade NK och såg alla julfönster men allt det vackra bleknade bort. Julkänslorna lamslogs. Hela jag var som paralyserad. Jag visste vad som väntade mej. Jag skulle förlora min älskade mor i cancer! När jag såg äldre damer gå på gatorna i Stockholm, tänkte jag:-”varför ska hon få leva när min mamma snart ska dö”? Allt var KAOS i mitt inre. Nästa dag, så fort vi fick åka dit för sjukvårdspersonalen, åkte jag och mina anhöriga till sjukhuset. Vackra minnen från stunderna där bevarar jag i mitt hjärta.

Jag minns det som igår. Denna dag väcker en massa minnen..

Min mamma gick bort den 4 December, men i mina tankar och i mitt hjärta lever hon för alltid. Vi ska ses igen en dag i himmelen.

Min mamma var som en ängel…

Jag älskade henne högt.

Denna 1.a Advent ska jag tänka mycket på min mamma och jag ska pynta hela hemmet och minnas allt det vackra, den underbara mamma som jag hade. Hennes kärlek som var så sann, ren, innerlig och varm.

Jag ska tända Första adventsljuset och tänka på min älskade mamma Elma Närhi.

NK:s julfönster betydde inget för mej just då.

Om dagarna när jag har fullt upp flyter allt smärtfritt. Just nu har jag praktik och ska så ha fram till jul. Barngruppen, en årskurs 1:a, är ny för mig men jag har samma handledare. Det är skönt att komma på morgonen, barnen är så fulla av energi och nyfikenhet så det “rinner över” på mig. Jag ägnar hela min uppmärksamhet och mina tankar åt barnen. Mina funderingar och känslor kring  relationen och sambo C, trycks undan och hela situationen känns oerhört avlägsen.

Fast på eftermiddagen kommer allt tillbaka med en hemsk eftersmak. Illamående och yr vill jag helst krypa ner under täcket så fort jag kommit hem. Idag har det varit en hemsk hemsk dag… Jag ville inte det här, jag hade sett en helt annan framtid men det räcker inte. Vad jag än hade hoppats på, önskat, velat och jobbat för så skulle jag tillslut gått under. Vi var inte två i vårt förhållande, vi var en person. En person som såg framtiden, som önskade, ville och hoppades för oss båda. Det var jag. Jag känner mig så oerhört ensam.

Till C

Det är tungt nu. Jag vill skrika och skaka om dig, få dig att inse att nu går allt förlorat. Men det spelar ingen roll. Du hör mig inte. Inatt frågade du mig om en chans till. Jag kunde inte säga ja, fast hela mitt inre skrek efter det. Du lovade förändring. Sist sa jag ja, under samma förutsättningar. Var ledde det? Dina ord är förbrukade, de betyder ingenting. Den enda som jag kan lita helt och fullt på, det är mig själv. Om inte jag är ärlig mot mig själv, vem ska då vara det?

Låt kvällen och natten gå snabbt så jag åter igen kan låta mig bedövas av jobb…

Det kommer nu signaler på att det kan vara en muslimsk rival(Andal Ampatuan) till den sittande borgmästaren i den Filippinska staden Maguindanao som utförde den fruktansvärda massakern på vad man nu uppger minst 40 människor, däribland minst 13 kvinnor och lika många journalister.
Nu är dödstalen för massakern uppe i 57 stycken.

Snart väntas åtal för massmord. Domstolen uppmanas att inte frige Amatuan mot borgen.

- Jag kan inte inse hur han skulle kunna slippa ut ur fängelset med de bevis vi har, sade justitieministern.

Esmael Mangudadatu, vars hustru var angriparnas främsta mål, kallar den utpekade förövaren Andal Ampatuan Jr för ett “monster”.

- Vi kan inte kalla honom ett djur, för jag har husdjur och de är tama. Nej, han är ett monster. De är monster, sade Mangudadatu, som gav en skakande beskrivning av sin hustrus öde.

- Min frus privata delar skars sönder fyra gånger, därefter sköt de en kula i dem. De genomborrade båda ögonen, sköt henne i båda brösten, skar av henne fötterna, sköt henne i munnen. Jag kan inte beskriva på vilket sätt de behandlade henne, sade han till journalister i området, enligt AFP.

In an interview with GMA News’ Chino Gaston in Maguindanao, Chief Superintendent Felicisino Khu said at that stage of their investigation, “no one can be pinpointed [yet].”

Even the corroborating statements of four people that the Mangudadatus claimed to have witnessed the crime could not stand alone as evidence.

Maguindanao är en del av en autonom region i övervägande muslimska Mindanao som bildades på 1990-talet för att kväsa väpnade uppror av människor som söker ett oberoende muslimskt hemland i Filippinerna, ett övervägande kristet land.

Förhandlingar mellan en av dessa väpnade grupper Moro Islamic Liberation Front och den filippinska regeringen i fjol bröt samman efter landets högsta domstol blockerat ett förslag till fredsavtal som skulle ha ökat muslimers makt och omfattning i den autonoma regionen i muslimska Mindanao.
När muslimer blir i majoritet så ser vi vad som händer, man vill inte längre höra till vad övrig befolkning kan tänkas leva under, demokrati t.ex.

Idag är det en månad kvar till julafton. En månad! Det känns ju hur konstigt som helst, vart tog den här hösten vägen? Julen i år kommer bli en konstig högtid, utan pappa, utan oro och dåligt samvete. Men det är en tid då man ska umgås med familj och vänner, vilket jag absolut kommer få göra, och kanske till och med njuta lite av att det är jul?

Perrin längtar inte efter julen/vintern

Just nu slåss mina intressen lite mot varandra, mina intressen för vad jag vill göra that is. Det enda jag vet riktigt säkert är att jag väldigt gärna skulle vilja ha ett jobb så jag kunde få lite ordning på min ekonomi igen. Jag är bra på att hålla reda på pengarna, men det spelar ju ingen roll om det inte någonsin kommer in några… Och det börjar kännas nu. I och för sig verkar det finnas människor i min närhet som kan tänka sig att se till att jag överlever det i alla fall, men det är aldrig roligt att leva på andra. Jag tycker om att vara självständig och kunna ta hand om mig själv till viss del, även om jag just nu har fått upp ögonen lite för hur det skulle kunna vara att behöva ta lite mer hänsyn till någon annan. Det är definitivt något som jag skulle kunna vänja mig vid.

“Apparently there is nothing that cannot happen today”
- Mark Twain

Idag så vaknade vi ganska precist så vi hann göra oss iordning för att komma till sjukhuset i tid vi hade tid där kl 7.30, så vi hann en snabb frukost och sedan var det bara att åka iväg. Mardrömmen har blivit ganska verklig nu och nu så känns allt så verkligt på en gång tidigare har det kännts som att det inte hände men nu hände det allt på engång. Vi kom in ganska snart gick fel från början men senare kom vi rätt till rätt avdelning och fick komma in på en gång och där fick vi vårt rum – Boris hade ändrat sig och jag med för han skulle vara med hela tiden och det tycker jag är rätt! han med förmodligen efter att ha tänkt lite. Så där var vi nu i vårt sjukhusrum det stod 3 sängar där en extra till honom för han fick sova över där om det skulle behövas det berodde ju helt och hållet på hur det skulle gå för mig och själva proceduren hur kroppen skulle reagera och sköta det hela. Jag fick min vita rock och sedan så hade vi vår egen toalett där det fanns trosor och bindor för att använda men det var ingen som sa något om det så jag hittade trosorna där då jag började att misstänka att jag skulle börja blöda. Så där satt jag nu i min vita rock och med ett par engångstrosor på mig, med en filt uppdragen över benen och det kom en sjuksköterka in och presenterade sig och frågade om det var okej med en student barnmorske och jag sa ja det är det väl, sedan så fick jag 4 tabletter som jag skulle skjuta upp i slidan så långt som det gick och hon frågade om jag skulle göra det själv eller om hon skulle göra det och jag sa ju förståss att jag kan göra det själv och så gjorde jag det – gick in på toaletten och förde upp de där 4 tabletterna  och sedan var det bara att vänta in det hela. Efter en kort stund kom hon in med 4 tabletter till det var mina värktabletter det var 2 alvedon och 2 andra tabletter som skulle enligt dem hjälpa gott men de sa det finns annat som du kan få för hjälpen med när det börjar sätta igång, jag sa okej..Hon gjorde även iorndning mig med en infart för ev morfinbehandlingar medans det hände, och sedan tog hon blodprov som hon skulle behöva. Sprutorna var jobbiga att ta jag hatar det och spänner mig för mycket, hon tog fel någon gång med så hon fick börja om, men det gick till slut och så hade jag plåster på 3 ställen och 1 bandage där infarten satt på min hand. Jag kände inget alls där nere, men i mitt huvud snurrade det av tankar, det käntes så kosntigt alltihopa och tänkte hela tiden på hur det skulle se ut det som kom, det hade ju inte gått så lång tid men ändå ganska lång tid så jag var osäker själv om jag ville se eller inte, Boris ville det iallefall … de sa fundera på det medans du kanske ändrar dig på slutet, det är ett fint avslut på det hela… Boris tog och åkte iväg och hämtade lite saker som jag hade glömt han skulle vara tillbaka till kl 12 för då skulle det bli lunch. det började att pirra lite därnere typ det kändes att nått var på gång men det gjorde inte alls ont. Sedan när 4 timmar hade gått så fick jag 2 tabletter då var klockan 11.00 till att äta upp och det var efter dessa som jag började känna mer och mer och mer.. det började göra ihärdligt ont typ 10 ggr mer än mensvärk och jag sa till om detta och då frågade hon om jag ville ha ett värme bälte och jag sa ja jag kan prova det men det gjorde så fruktansvärt ont hon gav mig en spruta morfin medans. Och sedan gick hon och hämtade detta och det gjorde ondare och ondare jag andades försökte att tänka på annat men det gick ju inte det gjorde sååå ont, hela tiden fruktansvärt ont och där låg jag helt ensam och det hela hade satt igång snabbt! Jag ringde på klockan igen och sa att det gjorde så ont när hon kom in med värmebältet och la över min mage det käntes ingen skillnad alls det blev varmt och skönt på magen men det onda försvann inte det kom i impulser, sedan hela tiden men sedan gick det tillbaka till impulser igen nån minut fick jag vila emellan åt och sedan så satte de igång igen värkarna som kom var jättehårda och onda man visste de skulle komma men det gjorde lika ont varje gång – morfinet jag fick hjälpte inte alls. Hon gav mig en till spruta morfin sedan sa hon att jag skulle gå upp och försöka röra på mig, gå det var svårt att  resa sig docktorn kom in och tittade och hon sa att det hade liksom åkt ner så det var där nere men vattnet hade ju inte gått. De hjälpte mig så att jag fick resa mig upp och luta mig mot en annan säng så att jag kom upp och sedan så fick jag ha mina värkar där.. när jag höll på med detta så kom Boris in i rummet helt förbluffande och säkert lite chock så såg han mig där där jag stod och flämtade, pustade, och skrek ut min ondska, vattnet ville inte gå men det började att kännas därnere att det började trycka på och jag fick fortsätta där vicka på rumpan fram och tillbaka och sedan så helt plötsligt så stannade det hela av och det var så skönt att bara stå där det onda försvann och jag kunde pusta ut, härlig känsla och nu så kollade doktorn igen och sa det låg i slidan typ och att jag skulle gå och sätta mig på min toalett där jag hade ett bäcken och bara sitta där och vänta, lugna ner mig och slappna av sa hon.. och jag frågade om jag skulle krysta något och hon sa nja du kan ju göra lite granna men mest slappna av en stund. Och jag gick och satte mig på bäckenet för att bara lite senare känna att de var tungt neråt och jag pressade bara lite lätt och det kom massor med blod blandat med vatten som de sa det jag vet ej vad det var som kom men jag satte mig igen och pressade lite mer och senare lite hårdare och plupps det var som en propp som lossnade sen sa så åkte det ner i bäckenet en stor klump med en duns, det käntes som men det gick så snabbt så jag sa till Boris att hmmm det kom nått! och han kom in och tittade därbakom och sa ja det kom nått, jag frågade vad han sa umm vet inte men det ser ut som fostret bland annat så han gick efter doktorn och systern och sa att det kom nått i bäckenet och de sa ja… det gjorde det och de blev förskräckta att det hade gjort det. Sedan tog de bäckenet och gick med det och kollade upp vad som kom om det bara var fostret, eller med moderkaka och allt. De kom tillbaka jag hade då kommit därifrån fått jättestor binda och en till inuti den stora för att lägga mig ner i sängen och vila. Låg där och allt känntes så tomt. Kände hur det blödde men ändå inte så farligt. Låg där och pratade med Boris lite om allt och inget, käntes som om morfinet ej hade tagit alls på mig fast jag fått 3,5 sprutor under det hela förloppet som gick ganaks snabbt när det satte igång, jag hann knappt med att krysta det gjorde bara satans ont. Jag gick, jag pratade som jag skulle och jag tänkte mycket klart om allt! Så jag var medveten om allt som hänt och hur jag kände när jag tänker tillbaka så undrar jag hur ont det skulle ha gjort helt utan bedövning och morfin och tabletter det skulle ju ha varit helt ohärdligt säkert ändå så väljer många att göra en sån förlossning. Nu har jag själv varit med om en mini förlossning som de kallar det och vet hur det känns litegranna, får se när nästa gång blir om det blir någon.

Efter det hela så vart vi kvar ganska länge på sjukhuset för att jag blödde ganska mycket och behövde vila upp mig och vi hade ju inte bråttom direkt så vi stannade och tog det lugnt de tog fostret och sedan kom de tillbaka och undrade om vi ville titta på det och sa att det var mycket fint fast med fel och hon berättade att det var en liten pojke. Först ville jag inte se men sedan efter en bra tag när de hade gjort rent det och sedan kom in med det till oss så blev det så att båda tittade och vi höll det i våra händer och famnar och gröt massor, det kändes så fel, det skulle ju inte bli så det var ju inte vad vi hade planerat och förväntat oss och nu så har allt hänt så snabbt igen så man hängde ju inte med förrens det var ute och sedan nu när man ser det framför sig så blir man ju väldigt ledsen och sorgsen i hela kroppen och själen, men de berättade att det var ett fint avslut på det hela och att man skulle ändra sig senare och då är det ju försent och såhär efteråt så är jag glad att vi gjorde som vi gjorde vi tog bilder med, men med en urusel kamera så det blev inget bra men ett minne av Kevins lille bror som inte kom till världen) utan som blev ett änglabarn ush jag gråter fortfarande när jag tänker på det hela. Kommer nog att sätta sina spår i själen men vi får se varför det blev som det blev när de har kollat upp det hela.

Detta med att vara arbetslös, kontakt och regler med af, akassa och alla dessa papper och intyg som ska skickas hit och dit. Det är regler och pekpinnar… Mogi tror jag bloggtjejen heter som i tidningarna gått ut och berättat att hon nu i 2veckor ska gå på akassa! oj oj oj stort av henne, det hjälper ju verkligen… or NOT! För mig är det inte att jag får mindre pengar att röra mig med som är det jobbiga i allt detta, utan att myndigheterna behandlar mig som en mindre värd människa. Att jag aldrig tidigare varit inskriven på af eller behövt gått på akassa spelar visst ingen roll, jag är en sämre människa nu som säkert kommer lura systemet på pengar och bara gå hemma och rulla tummarna…

Det är ugnefär så här jag känner mig nu för tiden.. Sliten.

Tog en lång prommenad ner till havet med hundarna, detta tar så mycket energi och ger mig bara negativitet. Jag måste bryta det, nu får det vara nog!

“En olycka händer så lätt.”

“En olycka händer så lätt.”

Smakar på orden och kommer fram till att det inte smakar bra.
En trafikolycka är inget jag vill ska associeras med att “det händer så lätt”. En mamma till två barn har omkommit @just_tea och hennes dotter finns inte mer. Sonen kämpar för sitt liv på sjukhus. Ingenting är lätt!

Min mamma berättade för mig om en annan mamma som bränt ut sig genom att jobba heltid, försökt hålla jämn takt med grannen med att städa och hålla fint hemma och i trädgården. Den perfekta familjeidyllen. Denna mamma hade turen att komma till en psykolog som sa hårda men kloka ord:
“Om något händer och du dör imorgon, vad vill du att dina barn ska minnas utav dig?”
En mamma som städar, jobbar och knappt har tid för sina barn eller en avslappnad mamma som går ut i skogen, spelar boll…

Jag gråter när jag tänker på det. Jag känner igen mig i den mamman! Jag vill också städa och ha fint, renovera och greja i trädgården. Det jag gör annorlunda nu är att jag gör det MED mina barn.

Glöm inte varandra. Ge kärlek och du får kärlek. Ingenting är viktigare än din relation till dom du älskar… <3

Hur vill DU bli ihågkommen..?

Enligt AFP skall väpnade män kidnappat och dödat 21 människor i staden Maguindanao på Filippinerna.
Vi söker i området efter fler lik säger militären. Flera av dem var halshuggna

Ett hundratal män skall ha stoppat en konvoj med en lokal borgmästares fru och andra politiker som var på väg att registrera sig vid ett lokalval. När militären kom fram skall de ha hittat 21 dödade av dessa var 13 kvinnor.

Myndigheterna säger att de vill göra allt för att finna gärningsmännen, vi är rasande och i chock säger man.

Antalet dödade varierar, en del medier uppger mer än 21 st.
Media på Filippinerna uppger att de skall vara en rivaliserande politisk klan som ligger bakom dåden.
Myndigheterna har ännu inte bekräftat att människor blivit halshuggna.
Till tv säger en källa:
Ismael Toto Mangundadatu, in a TV interview, said the kidnapping and killing of his relatives and the media men were done by Andal Ampatuan Jr. on the order of his father Andal Ampatuan Sr.
He said some of the women were reportedly raped. He said based on his information about 50 members of the group were killed.

Nu uppger man att så många som 40 kan vara mördade och fortfarande saknas många.
Det är något konstigt över detta scenario, om man läser den Filippinska engelskspråkiga pressen så går de som katten kring het gröt. Våldsamheterna i detta mördande tyder på religiös inblandning och där ligger då muslimsk närmast till hands.

Man är i Filippinsk press noga med att skriva om hur muslimska företrädare fördömer dådet. Samt att området där har stor muslimsk befolkning.
Så här kan det låta.
“Muslim groups such as the Philippine Council for Islam and Democracy and Suara Bangsamoro also condemned in the strongest terms the heinous massacre, saying no word is enough to describe the feeling of outrage and horror over the tragedy.”

Something fishy is going on. Är det de vanliga undanflykterna vi ser?

Andal Ampatuans grupp en politisk muslimsk rival misstänks ligga bakom dådet. Eftersom islam och politik är ett så tar man detta på blodigt allvar.
Efter lite koll fann jag detta:
“Buluan, Maguindanao Vice Mayor Datu Ismail “Toto” Mangudadatu, whose family is the Ampatuans’ political rival, said the survivors claimed Ampatuan clan patriarch Andal Ampatuan Sr. and son Autonomous Region in Muslim Mindanao Governor Zaldy Ampatuan ordered the massacre.”
Case closed verkar det som

texten säger allt om hr jagkänner för hon som var mitt allt….

mäktig som i filmen är min kärlek till henne.. å lika evig…