På DNs startstida står “Frågetecknen kring Tiger Woods bilolycka växer. Spekulationer fyller tomrum efter golfstjärnans färd som slutade i ett träd”. Klickar man på länken till artikeln Polisen fick inte träffa Tiger Woods så får man läsa lite om de där spekulationerna.

Spekulationer ja.

Det som förvånade mig med nyheten om Woods olycka var att jag dagen innan läst i en helt vanlig blogg (ingen aning om vilken) att Tiger Woods varit otrogen mot Elin. Min första tanke blev därför självmordsförsök (galen av ånger kör han i hög fart in i ett träd – så var det nu inte). Enligt DN drar spekulationerna snarare mot försök till fly från galen fru. Om man nu vore gift med världens kändaste golfspelare och denne var otrogen tycker jag slag med golfklubba låter som en rimlig fru-reaktion.

Men det är ju bara spekulationer. Och otrohetsbiten är ju inte ens spekulationer utan bara hörsägen.

I Dagens Nyheter publicerades nyligen artikeln “­Biopubliken nobbar ­smala filmer“. Jag läste den redan när den publicerades för någon dag sedan och har gått och funderat på den ett tag. Det är mycket viktiga saker som tas upp, men samtidigt är det endast en liten del av problematiken som berörs.

Det är självfallet viktigt att smala filmer får produktionsstöd och marknadsföringsstöd. Produktionsstödet finns i stort sett redan. Det görs “smala” filmer i Sverige. Det första problenmet är att marknadsföringen som saknas. Hur får man folk att se sån film?  Det andra problemet är filmklimatet i stort. Vi har ingen Avant garde- tradition i Sverige och vi har ingen tradition att visa smala filmer.

I DN talas det om kvalitetsfilm. Och tyvärr görs ett likamedtecken mellan smal film och kvalitetsfilm. Den grundläggande frågan är faktiskt hur man skall definiera kvalitetsfilm. Film blir inte automatiskt kvalitetsfilm för att den är udda.

Det andra stora problemet är marknaden. Skall man göra en produkt när det inte fins någon marknad för den? En följdfråga kan ställas: Skall film räknas som konst och ha samma status som andra konstarter? Skall film kunna få ett särskilt konststöd? Och i sådana fall – innebär inte detta att skillnaderna mellan “konst”- “kvalitetsfilm” och kommersiell film blir ännu större rent filmpolitiskt sett? Och vad har detta för konsekvenser för filmklimatet?

Jag är inte säker på att allt som inte säljer skall få produktionsstöd. En teater eller dansföreställning läggs ned så fort publiken sviker. Men när det gäller film finns inte samma löpande produktionskostnader efter det att produktionen haft premiär. Det kostar lika mycket att göra en film oavsett hur stor publiken blir. Filmen i vårt samhälle är ju också främst kommersiell.

Och slutligen – varför måste det finnas gränser mellan kvalitetsfilm och övrig film? De flesta av världens största och mest hyllade filmer är både kommersiella och håller samtidigt en hög konstnärlig nivå. Tänk på filmer som “Citizen Kane” eller “2001″. Se på en filmskapare som just Stanley Kubrick, eller varför inte en högaktuell filmskapare som Tim Burton eller ännu en udda konstnär som David Lynch?

Smala filmer behöver inte vara kvalitetsfilm. Och kommersiellt gångbara filmer kan hålla både hög filmteknisk och hög konstnärlig nivå. Men det är här vårt svenska filmklimat  inte räcker till. Vi ser bara till det ena eller det andra och har minst sagt svårt att acceptera att någonting kan vara “både och”…

FilmMedia-Filmblogg

Nu var det bra att jag hade satt ifrån mig kaffet. Annars vet jag inte vad som skulle kunna ha hänt. Jag läste i Filmshaft ett rykte… Tack och lov försäkrar de att det än så länge bara är ett rykte:

“It seems Leonardo DiCaprio and Tobey Maguire could be up for collaboration with screenwriter Steven Knight to bring to the screen a remake of the seminal film noir classic The Third Man starring Orson Welles and Joseph Cotton.”

Carol Reeds film, som tillhör både min och många andra filmälskares “Top ten” genom tiderna. Dessutom tillhör filmen ett fåtal man kan anse så som fulländade. Foto, klippning, narration, skådespelarinsatser. Nämn något som skulle kunna förbättras eller ändras. Nej, filmen är så nära helig en film kan bli. Låt den vara.

Anton Karas – Live:

I AB diskuteras “mysrasism och att dei i dagens Sverige finns “en tydlig trend av mysifierad rasism”. Vi har hunnit ikapp vår omvärld.

“Mysrasism” är faktiskt ett riktigt bra ord. Det beskriver inte bara en trend i dagens Sverige och hur rasism och främlingsfientlighet tar sig uttryck i vårt mediasamhälle. Det beskriver en cementerad inställning till andra kulturer och etnicitet som är väl utbredd.

I vissa delar av USA är KKK, eller Ku Klux Klan en intregrerad del av mindre samhällen. Av medlemmar beskrivs de som sociala instutitioner. “Vi umgås och äter tillsammans, bränner lite kors och har det kul tillsammans”. Så kan det låta när KKKmedlemmar intervjuas. Mysrasism som en integrerad del av det amerikanska samhället.

I svensk media finns fortfarande en väldigt låg toleransnivå för rasistiska uttalanden, även om de är “mysiga” eller “skämtsamma”. Men om “mysrasism” blir allt mer rumsren i massmedia gissar jag att vi kommer att få stora problem.  Gränsen måste innebära nolltolerans. Det är här accepterandet av SD som politiskt parti kan ifrågasättas. Om SD är ett rasistiskt eller främlingsparti låter jag vara osagt. Liksom ett samhälle i stort så består ett parti av de människor som rör sig inom dess gränser. SD lockar främlingsfientliga och rasistiska element. “Mysrasism” och SDs framfart hör ihop. De är två uttryck av samma tid, samma period. Jo, SD, de är sådär småmysiga va? Det handlar inte om vissa personer är rasistiska, småmysiga eller talar för ett bättre Sverige. Det är konsekvenserna av en grupps agerande som man måste ifrågasätta. Man låter det inte läcka vatten från ett litet hål i en damm. Man ser till att sprickan åtgärdas omedelbart, så snart man ser att det börjar bli en spricka. Nu förespråkar jag dock inte att man skall bojkotta politiskt aktiva i ett demokratiskt samhälle, som exempelvis AB tidigare försökte sig på.
Så här mysigt kan man ha på ett KKK-evenemang:

Det är i och för sig inte bara jag som ser likheter mellan SD och KKK. Följande klipp är dock något väl… tja, vad ska man säga?  

Något vi dock kan glädja oss åt är att Youtube har blivit en så integrerad del av vårt IT-samhälle.

Läs mer:
AB om mysrasism
DN- Partiet visar sitt verkliga jag
AB – SD sprider mediernas myter
DN på jakt efter strategi mot extrema
AB – Allvaret i en hitlerhälsning

Läs mer på FilmMedia – Filmblogg om media och samhällskritik
FilmMedia-Filmblogg

Intressant… Är den svenska journalistkåren fast besluten att krossa reseindustrin? Journalisterna nöjer sig inte med att sprida skräckhistorier om den rätt harmlösa svininfluensan och om världsekonomins läge. I AB är f.n. närvarande texten ”Semestern som dödar” den största rubriken. I Thailand är tydligen UV-strålningen 100 ggr högre än i Sverige. Hudcancerfallen ökar. Vill du sola, så åk till den kinesiska sol&bad-ön Hainan istället då. Vet inte om UV-strålningen är mycket lägre där. Den ligger i tropiskt klimat i alla fall.

Solbränna är förresten inte alltid snyggt. Och jag är heller ingen badfan. Men jag lider med reseindustrin just nu. Vad den inte får utstå. För svenskarna i stort tycks dock inget stoppa när det gäller sol&bad. Folk belånar sig, delar upp betalningen, pantsätter ägodelar. Allt för att kunna resa iväg. Året efter Sunamin var alla svenskar tillbaka i Thailand. Ett av journalisterna skapat negativt mediaflöde tycks inte kunna stoppa de mest primitiva krafterna hos svenskarna – längtan till solen och värmen!

Läs mer i FilmMedia Filmblogg om massmedia och om media i samhället postat under “samhällskritik”.

Filmmedia – Filmblogg

Jag brukar inte bli felciterad. Nja, jag brukar inte bli citerad överhuvudtaget. Jag har ju inte publicerat särskilt mycket. Och inte citerar man väl från föreläsningar? Jag har inte publicerat något om Manga, men väl haft en del föreläsningar om manga, animé och östasiatisk film. Varifrån citatet kommer ifrån har jag ingen aning om. Inte alls. “Enligt sinologen och filmvetaren David Roth-Lindberg fascineras ungdomar av japanernas utgångspunkt i att “det mjuka övervinner det hårda”, där känsloläget betonas”. Men visst låter det fint? Nåja, lite smickrad får man väl lov att vara. Och det är ju i alla fall faktiskt en riktigt trevlig studie: Mangan lockar sina läsare till medskapande – etnografisk undersökning av en ungdomskultur.

David Roth-Lindberg, FilmMedia-Filmblogg.

Imorgon kl 11 tillkännages Nobels fredspris för 2009. Spekulationerna går hejvilt till. Blir det kinesiske människorättsaktivisten Hu Jia, colombianska fredskämpen Piedad Córdoba, eller afghanska Sima Samar som arbetar för kvinnors rättigheter och även är FN-sändebud i Darfur?

Jag vågar drista mig till att ha spekulerat fel… Min lista över potentiella pristagare bara växer och växer.

I testamentet står att priset ska ges till den som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande  och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser. Själv tycker jag, om än något partiskt, att den internationella klustervapenkoalitionen vore en värdig vinnare

Det var ju ett tag sen priset gick till en organisation. Imorgon kunde det vara dags igen!

Att skriva om Tai chi (Taijiquan) i film är en rätt gammal idé till en artikel eller, ja som nu, ett blogginlägg i filmbloggen. Idén aktualiserades igår då jag lyckades stöta på två personer som frågade mig om tai chi. Den ena var en gammal elev från en tidigare grupp. Och den andra var en vän som jag inte sett på rätt länge. Det är definitivt inte varje dag jag får förfrågningar om tai chi och det var ett år sedan jag gav upp min gamla Tai chi- och neijiagrupp och sade adjö till mina elever på grund av egen tidsbrist. Så gårdagens förfrågningar tog jag nog smått som ett omen att jag nog allt borde försöka ge mer plats för träning.
… Och sedan blev jag ändå sittande vid datorn och skriver istället.

Hursomhelst så var det inte så många som kände till namnet Tai chi när jag började träna 1987. Jag själv hade aldrig hört talas om det och nästan ingen i min omgivning. Det var åren alldeles där på som folk började bli något så när medvetna om att det existerade något som kallas Tai chi, eller Taijiquan som man skriver med officiell kinesisk transkription, eller pinyin. Det var genom media som det tog fart, främst genom Tv-inslag, men också genom film.

1988 visades Taijiqigong på UR – det var korta qigongrörelser som marknadsfördes som. Yvonne Linn tog snabbt upp kampen om pensionärerna och gav dessutom ut den första boken om taiji på svenska “Tai chi – kinesisk folkgymnastik” – inte ett ord i den första upplagan om att Tai chi i själva verket är ett traditionellt kampsystem.

Annars var 1989 ett bra år. Det var då Tracys hämnd visades på svensk TV för första gången. I förtexterna utförde hon Tai chi rörelser i Yangstilsformat. Min egen lärare fick minst tre nya elever på grund av Tracy, varav två av dom stannade kvar länge som elever. Jag har för mig att det var 1989 eller 1990 som min första lärare i Tai chi, Leif Ekerling, hade ett kort inslag i ett kaféprogram. Det var första gången någon svensk i TV berättade att man faktiskt använde Tai chi för att slåss med.

Men fortfarande under flera år trodde de flesta att Tai chi var morgongymnastik. De flesta lärde inte ut självförsvaret, eller kunde det. Jag kommer ihåg att jag var på någonting som i alla fall lanserades som ett öppet “mästerskap” i Kung-Fu, i början av 90-talet. Svenska Wushuakademin visade taiji. Och speakern, från just denna Linns organisation som organiserade tävlingen, sa att “Tai chi var från början ett kampsystem. Men nu tränar man inte det längre.” Gissa vem som satt i publiken och var förbannad…

En annan serie som Tai chi skymtades i var annars Falcon Crest, redan i någon av de tidigaste säsongerna. Jag komme rinte ihåg vilken. Även om halva Sverige, utom just mina föräldrar, engagerade sig i serien gick inslagen obemärkta förbi.
 
En annan TV- serie, säkert den första som sändes i Sverige som gjorde Tai Chi intressant för en yngre publik, en publik utan artros och artificiella höftleder, var Star Trek – The Next Generation. Här visades i flera avsnitt både “äkta” Tai chi och en klingonvariant, MoQbara, som upprörde klingonkunniga trekkister världen över.

Fortsättningen i FilmMedia Filmblogg, del två om Tai Chi på film och TV kommer att behandla Tai Chi på film. Det kommer definitivt bli något fylligare och längre. Förhoppningsvis behöver den intresserade vänta allt för länge. 

David
/FilmMedia – Filmblogg

Producenten till James Camerons Avatar, Jon Landau, hävdar att en uppföljare till filmen helt säkert kommer snart. Han förväntar sig att Avatar blir en lika stor succé som de hoppas på och om så är fallet kommer produktionsbolaget 20th Century Fox snabbt att vilja följa upp succén med en Avatar 2. Landau säger att Cameron som jobbar med projektet i tio år känner planeten Pandora bättre och djupare än enbart den yta som visas i filmen Avatar. Det finns betydligt mer att utforska.

Förhoppningsvis skjuts inte Camerons nästa projekt framåt i tiden på grund av att bolaget vill snabba på en Avatar 2. Arbetet med en filmatisering av den populära mangan – Battle Angel Alita har nämligen redan startat och planeras ha premiär år 2011. Självklart kommer även den i digitalt 3D-format. Cameron har ju sedan tidigare bedyrat att allt han gör framåt kommer att visas i detta format.

Läs mer: om Landau och Avatar 2 

Filmmedia Filmblogg

Redan 2006 var det tal om en X-Men 4, eller X4

Från Daily news 2006:
“Donner says “The newer cast members are signed, and the older cast members are not.” Considering the older names involved — Halle Berry, Hugh Jackman, Rebecca Romijn, Famke Janssen and Anna Paquin — that could run into a huge chunk of money.”

I Aftonbladet 2009-09-24  :

“Enligt LA Daily News arbetar producenten Lauren Shuler Donner just nu med att rekrytera skådespelare till “X-men 4″. Ett arbete med förhinder. Stjärnorna från de tidigare filmerna vill helt enkelt ha mer pengar. – De nya skådespelarna är redan kontrakterade, men inte de gamla, säger Donner enligt LA Daily News. Med tanke på den kaliber av stjärnor det handlar om – förutom Berry “

Aftonbladet har alltså använt sig av en tre år gammal “nyhet” för gårdagens artikel! Jojomensan, bra jobbat!

Det närmaste inplanerade X-men projektet är istället en uppföljare till Wolverine, eller
X-Men Origins: Wolverine 2

Tillägg:
Originalartikeln i Daily News är arkiverad och kostar pengar om man vill läsa hela artikeln. Om man däremot vill ‘Googla’ hittar man en hel del hänvisningar från 2006, ex. denna från Movieweb.com

Tillägg 2:
Jag kan även tillägga, efter ytterligare research, att “ryktet” inte kommer från Aftonbladet utan möjligen från blogg-communityn. Ex. vis MovieZine i ett inlägg från 22 sep. skriver om detta, dock utan att uppge källa. Därifrån ser det ut som att ryktet spridits. Varifrån Aftonbladet har fått uppgifter från har jag ingen aning om, men det verkar vara en blandning av gamla och nya rykten. Jag kan dock konstatera att en X-4 än så länge bara är lösa rykten. Och jag har inte lyckats hitta någon artikel som stärker Moviezines inlägg.

Zhang Yimous 'Vikarien'

Med den allt mindre och marginaliserade kåren av tappra kämpare för kunskap i åtanke, kan vi erinra oss att det sker många förändringar just nu i gymnasieskolan. Man vill  ju kunna hoppas att den blå regeringen med det nya arbetarpartiet i spetsen visar att de följer med i utvecklingen i vårt moderna informations- och mediasamhälle…  Men inte då. De nya skolreformerna slår hårt på mediaundervisningen i en bakåtsträvande politik.

Visst, att Skolminister Jan Björklund vill satsa på praktisk undervisning som arbetspraktik är toppenbra. Men problemet är att mediaundervisningen i gymnasieskolan kommer att vara frivillig.

Vilka signaler ger detta? Är herr Björklund medveten om att makten i samhället styrs genom informations- och mediaflödet? Skall sveriges arbetare vara duktiga arbetare utan samhällskritiskt tänkande? Demokratins viktigaste verktyg och kanaler är genom informations- och mediaflödet. Avdemokratiserade duktiga arbetare? Låter som kommunism i mina öron. Jag har dock inte något emot kommunister. Det vill jag säga. Såvida de inte förespråkar en extrem och demokratifientlig ideologi. Hursomhelst är det mediaundervisning en modern skola behöver – och mycket sådan.

Idag är det lärarnas dag – vilket firas stort i Kina. Detta innebär att föräldrar hälsar på sina barns lärare oavsett ålder – från förskola upp till gymnasiet. Lärarna förväntar sig att föräldrarna kommer med presenter – vilket i regel betyder pengar i så kallade lyckokuvert.

Marilyn Monroe

Divor är för mången filmentusiast ett riktigt favoritämne. I branschen letar man i regel efter skådespelare som vet att samarbeta, inte divor. Orsaken är enkel – bra samarbete sparar pengar. Oförmåga att samarbeta kostar. Men ibland säljer skådespelerskan/skådespelaren mer än vad dom kostar i extra inspelningstid, omtagningar, för dyra make-up artister, hund och barnvaktare etc. Hur i hela fridens namn Pretty Woman kunde bli en världsomfattande megasuccé är för mig en av livets stora mysterier. “Who knew it was so much fun to be a hooker?”. Och Julia Roberts då? Hon säljer - punkt. Månader efter inspelningarna av Ocean’s Twelwe krävde Roberts att producenten skulle samla hela teamet och göra omtagningar. Produktionsbolaget lydde Divadrottningen. Varför? Roberts tyckte att två bilder av henne inte var tillräckligt vackra. Historiskt sett har flera av de största filmdivorna varit fullt medvetna om sina egna later och även kunna uttrycka sig självironiskt om det inför press och massmedia.

Maria Montez

“I have given up on reading books. I find it takes my mind off myself”
- Oscar Levant

“I don’t like to get a sun tan because I like to feel blond all over”
- Marilyn Monroe

“Each Time I look at the mirror, I want to scream; I am so beautiful”
- Maria Montez

Nåja, ibland är det svårt att avgöra hur mycket ironi som ligger bakom deras uttalanden:
“I am known in parts in the world by people who have never heard of Jesus Christ”
- Charles Chaplin

Men filmstjärnor har också mycket att säga om andra stjärnor. Och gärna framhäver de divalaterna:
“Charlton Heston has a bad memory. He still thinks he’s moses parting the red sea.”
- Barbara Stanwyck

Bette Davis

Ibland är de bara elaka:
“The best time I ever had with Joan Crawford was when I pushed her down the stairs in What Ever Happened To Babe Jane?”
- Bette Davis

“Judy Garland – a vibrato in searh of a voice.”

Och mycket har sagts om Marilyn Monroe:

“Directing Marilyn Monroe is like directing Lassie – you need 14 takes to get the bark right!”
- Otto Preminger

“Working with monroe in The Misfits nmearly gave me a heart attack. I have never been happier when a film ended. “
- Clark Gable

“Kissing Marilyn Monroe was like kissing Hitler”
- Tony Curtis

“I said to marilyn, “Why can’t you get here on time for fuck’s sake” And She replied, “Oh! Do you have that word in England Too?” – Laurence Olivier

Men vad är då stardom? Att vara en celebrity?
“How does it feel to be a celebrity? It never helped me to make a good film or a good shot in a polo game. It doesn’t even seem to keep fleas off our dogs – and if being a celibrity won’t one an advantage over a couple of fleas, then I guess there can’t be much in being a celibrity afer all”
- Walt Disney

“In the final analysis, it’s true that fame is unimportant. No matter how a great a man is, the size of his funeral usually depends on the weather.”
- Rosemary Clooney

Rosemary Clooney

I brist på kreativa idéer till denna filmblogg plockade jag fram en gammal bok av Jurij Lotman – Filmens semiotik och filmestetiska frågor (1973). Lagom tunn och tillräckligt lättläst för att orka med filmteoretiska spörsmål sent på nattkvisten. Och samtidigt intressant nog för att inte bli ett sömnpiller. Jurijs syn på filmbilden skulle kunna summeras med ’fragmentation’. ”Vi ser en del av en bild av verkligheten.” Vi ser inte en bild av verkligheten, vi ser bara delar av den – oftast endast en i taget. Klippen kastar oss mellan närbilder, halvbilder, ’dutch tilts’, extrema detaljer m.m. ”[Filmbilden] är segmenterad av stycken som vart och ett får en viss självständighet.” Konstnärlig bild kallar han detta. Konstnärlighet i all ära – fragmentationen är vad som underlättar för filmaren. Det är denna egenskap vi kan använda för att spela in exakt samma scen på flera olika ställen. Vi kan sammanfoga bilder av olika barer från olika platser till en helhet – en ideal bar som inte existerar annat än i den helhet som fragmenteringen skapar på filmen. Vi tar en trevlig bardisk filmad i Stockholm, i ena hörnet står ett biljardbord, filmat i lund och under hela scenen hör vi musik och ibland ser vi bandet som spelar – som är filmad i en studio i ’Trollywood’. Varför inte? Kontinuitetsprinciperna länkar fragmenten som i bildflödet upplevs som en helhet. ”Filmbilden är montagets enskilda cell” sa klippivraren Eisenstein. Ju flera celler, desto bättre film, kan man tro att Eisenstein ansåg…

Den mest prestigefyllda och samtidigt mest utskällda filmlistan av alla torde vara IMDB top 250 (IMDB=Internet Movie Database  Märkligt säger kritikerna, att helt nya filmer och publikfriande tecknade familjefilmer snabbt kan kvala in bland klassiker som Casablanca, The Third Man och Apocalypse Now. Många filmer som tar sig upp snabbt faller också ner snabbt och försvinner ofta. En kritik som framförs är att det i princip är allmänhetens smak som gäller. Det är nya filmer, samt klassiker som många har tillgång till eller är lätt att hitta, som blir kvar eller kvalar in högt på listan. Oavsett kritiken är listan en bra mätare på vad folk och filmtittare i allmänhet vill se. En fördel med listan är dock att endast röster av medlemmar som betygsätter filmer frekvent beaktas. Det går alltså inte att rösta på enstaka filmer om man vill få sin röst räknad, samt går det alltså inte att rösta utan att vara registrerad.

Hursomhelt finns det en del intressanta slutsatser man kan göra beträffande filmtrender och inte minst regissörer. Jag har här listat de regissörer som lyckats bäst med att falla allmänheten i smaken, eller de som nu i skrivande stund, har flest filmer med på topp 250-listan. Här återfinns ett par av de mest produktiva regissörerna. Alfred Hitchcock toppar listan med 9 filmer. Man kan ju också tillstå att procentuellt sett, om man ser till produktionsomfånget, är Christopher Nolan och Quentin Tarantino de som lyckats bäst. Quentin har med fem av sina sju långfilmer. Och Nolan har lyckats kvala in fyra av fem långfilmer. De regissörer jag plockat är de som har med fyra filmer eller fler på listan. Efter dessa finns det en rad regissörer som har med tre filmer som Stanley Kubrick, Ridley Scott och Roman Polanski. Detta betyder alltså att många filmälskares favoriter inte finns med på listan – att de inte lika väl faller i smaken hos allmänhetens grå massa som exempelvis The Matrix, Singing in the Rain eller Finding Nemo…   Det finns även en hel del klassiker som verkar komma och gå, in och ut ur listan, eller göra små gästspel ibland, som exempelvis Kurosawas Hidden Fortress (Som låg rätt högt uppe på listan för ett par år sedan).

Alfred Hitchcock:
1. Rear Window (1954) Top 250: #16 
2. Psycho (1960) Top 250: #23
3. North by Northwest (1959) Top 250: #29
4. Vertigo (1958) Top 250: #41
5. Rebecca (1940) Top 250: #82
6. Strangers on a Train (1951) Top 250: #112
7. Notorious (1946) Top 250: #119
8. Dial M for Murder (1954) Top 250: #198
9. Rope (1948) Top 250: #217

Quentin Tarantino:
1. Pulp Fiction (1994) Top 250: #5
2. Inglourious Basterds (2009) Top 250: #35 
3. Reservoir Dogs (1992) Top 250: #71 
4. Kill Bill: Vol. 1 (2003) Top 250: #147
6. Kill Bill: Vol. 2 (2004)Top 250: #238

Billy Wilder:
1. Sunset Blvd. (1950) Top 250: #25 
2. Double Indemnity (1944) Top 250: #47
3. Some Like It Hot (1959) Top 250: #80
4. The Apartment (1960) Top 250: #85
5. Stalag 17 (1953) Top 250: #193

Steven Spielberg:
1. Schindler’s List (1993) Top 250: #6
2. Raiders of the Lost Ark (1981) Top 250: #18
3. Indiana Jones and the Last Crusade (1989) Top 250: #107 
4. Jaws (1975) Top 250: #111

Christopher Nolan:
1. The Dark Knight (2008) Top 250: #9
2. Memento (2000) Top 250: #28
3. The Prestige (2006) Top 250: #83
4. Batman Begins (2005) Top 250: #108

Akira Kurosawa:
1. Shichinin no samurai (1954) Top 250: #14 
2. Rashômon (1950) Top 250: #77
3. Yojimbo (1961) Top 250: #139
4. Ran (1985) Top 250: #140

Martin Scorsese:
1. Goodfellas (1990) Top 250: #15 
2. Taxi Driver (1976) Top 250: #39 
3. The Departed (2006) Top 250: #58
4. Raging Bull (1980) Top 250: #75

David Lean:
1. Lawrence of Arabia (1962) Top 250: #42
2. The Bridge on the River Kwai (1957) Top 250: #69
3. Brief Encounter (1945) Top 250: #170
4. Great Expectations (1946) Top 250: #231

Läs hela listan: IMDB Top 250

Några synpunkter om svininfluensans dominans av media- och nyhetsflödet: Tv, dags- och kvällspress, nyhetssajter och bloggar – svininfluensan dominerar fullständigt. Farorna för enskilda individer och samhället ältas ständigt, så det finns inte någon orsak att fortsätta tjatet genom att nämna exempel om vad som sägs.

Vad som är intressant att ta del av är snarare hur svininfluensan utnyttjas – och inte utnyttjas. Först och främst utnyttjas människors rädsla av allt från nyhetschefer, journalister till bloggare för att tillskaffa sig personlig uppmärksamhet. Men främst av journalister. Epedemier – och ännu mer pandemier – är tacksamt att skriva om. Efter sommaren har journalister i regel nyhetstorka. Att skriva så slagkraftigt som möjligt – alltså att skapa reaktioner för att få läsare – blir inte bara en jakt på leverbröd utan en sport. Rädsla säljer. Att journalister tävlar om mest uppmärksamhet genom att skapa stormar i vattenglas är ingen nyhet i sig och något rätt självklart. Vad detta har för konsekvenser med just fallet svininfluensan är rätt att dra slutsatser om – folk reser mindre, går mindre på restauranger, skapar otrygghet i andra utsatta branscher och orsakar därmed nedskärningar och friställningar. Självisk cynism tycks understundom utgöra journalistikens rätta ansikte, inte värnandet om det fria ordet.

Vad som är märkligt i detta sammanhang är att inte fler förstår att, så att säga, “rida på vågen” – nyhetsvågen och mediaflödet. Inte utnyttjar vård- eller läkarförbund nyhetsflödet särskilt väl för att tillskaffa sjukvården bättre resurser. Osjälviskt och ocyniskt skulle man kunna tillstå… Innan vi fortsätter vill jag bara påpeka att för närvarande är jag närmast helt oengagerad av partipolitik. Men vad som riktigt förbryllar mina små grå, måste jag säga, är att inte oppositionen förstår att ta tillfället i akt. Varför inte ta tillfället i akt och bättre och nu i denna stund, poängtera och debattera regeringens nedskärningar och nedmontering av välfärden? Det finns ett rop om att tillfälligt slopa karensdagen. Varför inte utnyttja detta förslag och ställa sig enat bakom det? Och alternativa handlingsplaner – långt vida bättre än de regerande blå – skulle kunna ge mycket bra resultat genom den utåt sedda välviljan. Mycket ofta, när det gäller nationella kriser är att samhället sluter upp och stöder det regerande partiet. Oppositionen kan i sådana lägen endast dominera med hjälp av mediaflödet genom att snabbt sätta en kil mellan folk och regering och genom retorikens tekniker se till att den sitter på plats där. Så som det massmediala läget befinner sig nu under dessa tider av Svininfluensa misstänker jag att regeringen endast stärker sitt maktfäste… Det förvånar mig ofta hur lite svenska politiker förstår sig på media- och nyhetsflödet och att de så sällan vet att använda sig av det.

En vardaglig händelse illustrerar en inte alltför gammal generation tillhörande överklassens förhållande till media och modern teknik: Lärare mellan 45 och 60 år som undervisar på en av Stockholms absolut ‘finaste’ skolor uttrycker sig oförstående om deras ungdomars datorvanor. De anser att ny teknik förstör ungdomens språk, något som det förvisso är i stort sett sant, men samtidigt talar de om ny mediateknik på ett avståndstagande sätt. De förstår knappt ord som “programvara” och “youtube” är något de bara hört om i förbigående eller sett i någon rubrik på någon av kvällstidningarnas nätsidor. “Programvara? Kan du förtydliga vad du menar?” De vill absolut inte förstå att media utvecklas digitalt och att nyhetsflödet i världen sker till 99,5% digitalt. En inte alltför gammal generationen, tidigare än den som växte upp med en nes, eller lyckades tjata till sig en C-64 tycks ibland vara helt ovetande om verkliga förhållanden. Den yngre generationen samt de som förstår att handla med eller använda modern teknik förstår mediaflödet och kan behärska nyhetskanalerna. Tydliga exempel är fenomenet Obama, italienska mediamogulen Berlusconi och det svenska piratpartiet. En äldre generation, särskilt överklassen, isolerar sig från omvärlden och låter en yngre medel- och underklass dominera mediaflödet. Så tycks utvecklingen se ut runt om i världen. Det finns gott om exempel, betydligt fler än de nämnda. Kan detta sägas vara en modern form av klasskamp? Som en äldre överklass inte kan förstå på grund av dess oförmåga och ovillighet att inte ta sig till modern teknik?

Anna Odell åtalas, enligt Björn Wiman, för två av brottsbalkens “mest perifera paragrafer”. Det är en lustig formulering. Jag vet inte om han menar att de är undanskymda rent redaktionellt eller kanske att de inte används så ofta. I sådana fall kan även folkmord och ödeläggelse beskrivas på samma sätt. Men det betyder inte att det är brott som inte förtjänar lagföras.

Wiman fiskar nämligen efter samma sak som många andra har gjort, om än det på kultursidorna ofta inlindas i dubbelprat och metaforer, nämligen att Anna Odell inte borde ha åtalats även om hon begått brott. Vissa spekulerar kring att hon inte hade åtalats om hon var man, eller journalist eller haft några andra egenskaper som hon inte har. Spekulationerna åsido: Det är en konstig och elitistisk inställning att bara för att man är en sådan person som kultursidorna skriver om så skall man inte bestraffas om man bryter mot lagen. Det är också en märklig inställning att bara för att andra som begått ett brott lyckas undgå bestraffning så skall också den som faktiskt fångas in och åtalas slippa undan. A queer view of fairness.

Om Odell faktiskt begått något brott vet jag dock inget om. Jag har inte varit närvarande vid förhandlingen. Och till dess kan vi, för smaklighetens skull, utgå från att hon är oskyldig.

La Toya, en av Michael Jacksons systrar säger att hon är säker på att han mördades och att hon vet vilka som gjorde det också. Av hennes sätt att formulera det så känns det som att hon syftar på människor i organisationen Nation of Islam som tidigare blivit anklagad för att ha utnyttjat och styrt Michael. Jag är ju inte något fan av liknande organisationer som styr genom hot och  hat  och dom brukar vara kapabla till det mesta så det skulle väl inte vara orimligt om det vore så. Frågan är om det är så smart av La Toya att öppet gå ut och antyda sina misstankar.

Att allehanda spekulationer,skvaller, påhitt och sanningar skulle komma som ett brev på posten efter Michaels död var solklart. En jävligt osmaklig grej var väl de foton många medier la ut från den husrannsakan man gjorde i Michaels hem vid pedofilmisstankarna. Varför ska det ut till allmänheten att han hade en osalig röra hemma, är det för att förstärka bilden av en “mycket sjuk människa” ?  Må hända att han var sjuk, svag, rubbad (eller inte alls), och det kan tänkas att hans barn skyddats från samhället och skriverier om sin pappa, men det kommer en dag nu eller längre fram när barnen kommer att läsa det dom kommer över om sin pappa. Om man nu anser att han var en störd person så måste man ju också anse att barnen inte haft det bra med sin pappa, varför måste man då utsätta dom för allt osmakligt skvaller och alla spekulationer, anser man då inte att dom haft det nog jobbigt?

Självklart så skrivs det massor när en så stor stjärna dör, det är bara det att ibland blir jag så trött på att man inte visar den minsta hänsyn till efterlevande. Att det skrevs om pedofilanklagelserna var inte märkligt eftersom han de facto misstänktes för de brotten, men allt skvaller som varit, är det så viktigt att sälja några lösnummer extra att man är beredd att offra både vuxna och barn? Alla kända personer drabbas av skvaller, men ibland känns det som att just Michael varit extra hårt drabbad av det, att han är den som verkligen framställts som någon slags icke-människa, någon man haft rätt att håna, bespotta, förnedra.

Jag vet inte (givetvis) om han blivit mördad, jag vet inte om man någonsin kommer att kunna säga att en specifik person är skyldig till hans död. Det jag tycker mig se är att hans barn ändå älskat sin pappa, och jag önskar att man kunde skriva med lite mer finess och att människor i hans närhet, tidigare anställda, livvakter, sköterskor, syskon, vänner osv kunde tänka på barnen lite också innan dom uttalar sig om det ena eller det andra. För övrigt så sägs det att La Toya var den som stod Michael närmast, men hon är den som vid ett flertal tillfällen faktiskt gått ut med att Michaels äktenskap varit arrangerade, berättat vitt och brett om hur hans barn kommit till, jag får känslan av att La Toya är den syster som hela tiden försökt rida på sin brors framgång, den som tagit tillfället i akt att förlöjliga honom för att vinna lite tid i rampljuset själv. Jag kan ha fel, men det är känslan jag har…..

Artiklar i Mail on Sunday, News of The World,

Hörde på radion i morse att Michael Jackson avled igår kväll i sitt hem, 50 år gammal. Vi var ju nästan jämnåriga och jag kommer ihåg Jackson five från min barndom, någonstans i gömmorna finns nog några skivor också om jag minns rätt. Jackson five och The Osmonds hörde ju till mina idoler på den tiden. Klart att man var lite avundsjuk och drömde om att själv få stå på scenen och uppträda. Det får jag ju göra emellanåt, men på en helt annan nivå och det passar mig fint. Rampljuset lockar inte nämnvärt nu för tiden, det finns betydligt viktigare saker. Och att inte karriär och pengar automatiskt ger lycka och välgång är ju just Michael Jackson ett bra exempel på. Allt kan inte köpas för pengar minsann. Och inte en enda krona fick han med sig till “andra sidan” heller. Många spekulationer om hans liv och leverne har vi också fått ta del av under årens lopp. Klart är i alla fall att han var en duktig musiker och att hans stämma nu tystnat för tid och evighet. Jag har lånat bilden av den unge Michael här ovan från följande artikel där ni kan läsa lite mera om Michael Jackson: http://www.dn.se/nyheter/varlden/michael-jackson-dod-1.898930

Nu er der kun få timer til nordens store slag skal stå, mon ikke vi taber smalt, men det har alligevel været morsomt at følge med i den sidste uges debat om, hvem der er skadet og fit, hvem der er over- og undervurderet på det svenske mandskab, hvem der skal til Barcelona, og hvem der, hver gang man ser en svensk startopstilling, fremprovokerer udråbet: ’jeg troede, han for længst var røget på et hjem’!

Centralt står selvfølgelig hele balladen om det danske midterforsvar: Krøldrup blev tidligt meldt ude; så var det Simon Kjær’s læg, der blev spekuleret i, men den er nu åbenbart klar igen; sidst men ikke mindst var det så hele Danmarks defensive håb, Agger, der var problemet. Hvordan skal det hele ende, tænker man, bare det ikke bliver Møller Christensen og Bak! Helende sprayvæske, gør som kun du kan!

Men! – så kom svensken på banen med spekulationer om ’falske’ og opdigtede skader – Olsen siger det kun, for at gøre hans hold til underdog, var argumentet, og så kørte det ellers bare derudaf: Pepe fra Portugal spekulerede i ’aftalt spil’ mellem de to nordiske brodernationer; ’er dette Sveriges startopstilling?’ spurgte Tipsbladet, der åbenbart ikke ukritisk vil tage nogen svenske medier for gode varer. Ingen vil altså tro hinanden på tværs af sundet – eller på tværs af hold eller interesser. Alle husker alt for godt dengang, hvor Armstrong sad og hang bag Ullrich på én af kongeetaperne nede i Frankrig, åh, hvor var han træt, nu var vi rigtig nok vidner til kongens gedigne fald, sagde kommentatorerne, alt var tabt, men så accelererede den gode Lance pludselig som en texansk prærievind forbi Jan, hvis ene, malende Rostock-tråd naturligvis måtte byde farvel til Tour-sejren, der ellers så ud til at ligge lige for. Han, feltet og alle seerne var altså blevet snydt, cowboy’en var slet ikke træt! Genialt træk, bravo, blev der råbt i kor, men der var ikke nogen, der tænkte på, at man nu gudhjælpemig skulle til at analysere den enkelt atlets INDRE appearance også, det er ikke længere nok at vide, hvem der fører, og hvem der lider, man må tænke bagom empirien: måske nogen vil fiksere.

Arto berättar i dagens papperblaskavariant av VK att han vill ha 9 backar och 14-15 forwards i årets trupp, en trupp som  i dagsläget består av 6 backar (räknar här kallt in Alexander Eriksson) samt 11 forwards (Inkl. Christoffer Thörn). Går förhandlingarna med Johan Bergmark och Mattias Wennerberg i lås står vi på 13 forwards och då behövs alltså logiskt 1-2 forwards, förslagsvis sk. snipers. Med Berka och Wolverine har vi ett par grovjobbare som tillsammans med Jens Ledin och Christoffer Forssén får ta rollen som checkare i varsin kedja. Skulle dessa inte skriva på måste alltså två nya grovjobbare värvas in utöver de 1-2 snipers jag nämnde tidigare.

På backsidan måste kort och gott enbart kvalité signas. Även om försvaret var lagets bästa lagdel ifjol innebär inte med automatik att det kommer fungera på samma sätt i år. Ur det bestånd som finns i truppen idag känns bara Johan Svedberg klockren. Martin Johansson och Andreas Stenling har aldrig sett ängsligare ut än de gjorde ifjol och vad säger att det ska bli bättre i år? Äggen förblir säkert intakta även denna säsong. De får max plats i ett tredje backpar med begränsad speltid i min fantasivärld som tränare, kanske till och med fjärde eller varför inte på en vadderad sits på läktaren? Det är å andra sidan helt upp till dom. Maxim Matushkin kan blomma ut, men är med säkerhet inget att luta sig emot när det blåser eventuella kvalserievindar. Nils Andersson är med för sin talang, sin högerfattning och sin pappa, men redo för ordinarie allsvenskt spel är han inte.

Kontentan blir att vi skulle behöva värva in 3 klassbackar och 1-4 forwards, beroende hur förhandlingarna slutar med bergmark och Wennerberg. Har klubben pengar till allt detta? Tveksamt, mycket tveksamt. Mitt förslag är att höja Jonnie Karlsson erbjudande, ge karln för böveln vad han kräver. Kan Visby/Roma betala kan det inte röra sig om så hiskeligt stora pengar och där får vi mer än vad vi betalar för. Sedan lyfter vi in Aki Heino och en arg right-transa som snackar mer skit än själva John Vecchiarelli. På forwardssidan jobbas det ju på en riktigt bra rightare och då får vi nog ta Bergmark och Wennerberg för att ha råd. De kan inte vara lika dyra i år som ifjol, för då hade de nappat på Lövens kontraktsförslag direkt.

Finns som sagt en hel del kvar att göra innan truppen är klar och kampen mot kvalserien kan börja.

Målvaktssidan då? Nä, den berör jag inte idag. Där är vi väl rätt klara och det ser kort och gott bra ut. Galbraith etta, Siken tvåa.