Hösten 1997 var jag övertygad om att jag hade gjort ett stort vetenskapligt genombrott: en tredimensionell version av den klassiska spelteorimatrisen. Oerhört banbrytande. Min professor var dock inte lika övertygad. För det första hade det redan gjorts tidigare, och för det andra var det en dålig idé. Men det finns ju andra som har tänkt lite längre. Och bättre. En svaghet med traditionell matrisbaserad spelteori är ju att den är statisk. Spelteori med utökade spel möjliggör en mer dynamisk utveckling med ”omslagspunkter” i form av ett händelseträd.

Problemet kvarstår dock alltjämt i och med att modellen inte tar hänsyn till förändrade bevekelsegrunder till följd av tidigare val. Steven J Brams utvecklade en modell för att överbrygga dessa problem, kallad theory of moves. Modellen utgår från att aktörerna tänker i flera steg innan val av strategi görs. Parterna utför sedan sina val sekventiellt, inte simultant som traditionell spelteori förutsätter. Detta medför att aktörerna kan ta hänsyn till varandras val, och ändra strategi beroende på detta. Modellen tillåter således en mer dynamisk representation av till exempel konfliktsituationer eller andra typer av antagonistiska hot. Onekligen använbart för alla som intresserar sig för aktörsanalyser av olika slag. Inte bara Mona Sahlin.

Brams, Steven J. (1994), Theory of Moves.
Cambridge University Press, Cambridge.

I samtidens politiska klimat och i samhället förövrigt, klarar vi oss inte långt om vi inte får möjligheter att samordna våra handlingar. Människan har sedan urminnes tider varit tvungen att samarbeta för att lösa problem, hålla ihop samhällen och bygga städer, men finns det några fenomen eller problem som exemplifierar detta på ett passande sätt? Det finns en hel del olika exempel på dessa “fall”, men ett av de mest kända kallas “fångarnas dilemma”, som är ett bra exempel att börja med om man inte har satt sig in i något filosofiskt problem förut. Jag ska försöka gå igenom olika filosofiska exempel på ett övergripande sätt och sedan knyta ihop det med eventuella problem som uppstått i och med gränslösheten hos internets.

Fångarnas dilemma

“Fångarnas dilemma” handlar just om… fångar. Så långt inga konstigheter. Tänk er följande scenario: Du och din kompis begår ett brott och ni förhörs på olika håll (standard protokoll). Ni ställs inför valet att antingen neka eller erkänna och ni måste bestämma er oberoende av varandra, för ni sitter ju i olika rum.

Om båda erkänner döms ni till tre års fängelse, om den ene erkänner och den andre nekar belönas den av er som erkänner och får ett års fängelse, och den andre får då fyra års fängelse. Om båda nekar kan ingen döma er för brottet, men ni döms för mindre förseelser till två år vardera. Det finns fyra möjliga utfall:

Såtillvida ni inte vill sitta i fängelse så föreslår jag att ert mål är att sitta så kort tid som möjligt i fängelse. Vi kan direkt konstatera att det du väljer att göra kommer att bero på vad din kompis gör. Om din kompis t.ex. erkänner så bör du också erkänna, för du kommer att få sitta av tre år i fängelse istället för fyra år. Men om din kompis nekar, då bör du också erkänna. Om du erkänner under dessa förutsättningar behöver du bara sitta i fängelse i ett år istället för två. Det är rimligt att du erkänner oavsett vad din kompis gör.

Om båda erkänner måste båda två sitta i fängelset under tre år, men om båda nekar måste ni bara sitta av två år. Poängen här, och det är detta som är det paradoxala, är att även om ni handlar rationellt – givet målet att sitta i fängelse så kort tid som möjligt – så kommer ni att få sitta längre tid relaterat till om båda hade handlat annorlunda.

Folke Tersman beskriver i Fem filosofiska frågor (2001) exemplet på följande sätt: “Detta exempel visar att vi kan tänka oss situationer för vilka gäller att om var och en i en grupp handlar rationellt i strävan att för egen del få det så bra som möjligt så leder det till ett resultat som är sämre för alla jämfört med om alla hade handlat annorlunda” (2001:11).  Det finns situationer där om var och en handlar rationellt och samtidigt strävandes efter ett egenintresse, så kommer vars och ens egenintresse uppfyllas i mindre grad jämfört med om alla hade handlat annorlunda. Häri finns relationen till spelteori på grund av hur egenintresset krockar med målsättningen.

Merrill Flood och Melvin Dresher var de som upptäckte problematiken som kännetecknar “fångarnas dilemma” och var först med att konstruera exempel på forskningsinstitutet RAND Corp. under femtiotalet. Själva exemplet med “fångarnas dilemma” skapades dock av Albert Tucker, när han skulle förklara Floods och Dreshers konstruerade problem för sina studenter. Viktigt här är att Flood och Dresher antagligen forskade i denna problematik på grund av den amerikanska kapprustningen mot dåvarande Sovjetunionen.

“Fångarnas dilemma” må vara abstrakt och det kan vara svårt att förstå problematiken, men det säger faktiskt en hel del om hur vi människor och våra samhällen fungerar. Nu halkar diskussionen in på politik, moral och hur vår samt jordens överlevnad krasst kan beskrivas beroende av hur vi reagerar på den problematik som exemplet påvisar och hur vi kan göra för att lösa dessa problem.

Sam(tink)

Genom att samarbeta kan vi ta tag i befintliga problem eller förutse framtida problem, men fångarnas dilemma visar att samarbete är mer problematiskt än vad man tror. Ta ett konkret miljöproblem som försurning i en specifik sjö, hur ska de som bor runt sjön samarbeta för att de ska kunna bada i den och samtidigt kunna fiska mer? Hur viktigt är det för alla att de ska kunna fiska? Vilka vill kunna bada?

Nu kanske det är så att en möjlig lösning på detta problem tar itu med både försurning och återväxten av fiskbestånd i sjön, men det finns ju större problem där ens egna inställning kanske inte stämmer överens med multitudens. I fallet med sjön så kanske allas medverkan är viktigt på grund av att det säkert kostar en del om man inte får bidrag från kommun eller landsting, plus att det ska röjas upp i sjön, kanske muddras och plantera in fisk.

I “fångarnas dilemma” är det förnuftiga att erkänna, även ifall ett nekande skulle ge kortare tid i fängelse. Det finns en rad konsekvenser i och med detta för hur vi agerar och tar beslut. Vår strävan och rationalitet relaterat till hur vi vill uppnå något som är fördelaktigt för oss, skapar situationer som är farliga, inte bara för oss själva, utan även för andra.

Man kan lätt hamna snett i försöket om man drar in idén om kollektivet eller att den ene vet vad den andre ska göra etc. Häri finns det en konflikt mellan individuell och kollektiv rationalitet. I fallet med fångarnas dilemma bygger dock exemplet på att parterna inte vet vad den andre ska göra eller säga. Hur ska de exempelvis komma fram till ett gemensamt beslut när de inte kan kommunicera med varandra?

Sannolikheten av att du agerar på ett sätt som är både fördelaktigt för dig och för din vän har inte heller någonting att göra med dilemmat. Tersman beskriver att “vi förutsätter att sannolikheten för att den andre ska erkänna inte längre är högre om man själv väljer att erkänna, jämfört med om man nekar” (14). Exemplet visar ju att det är förnuftigt att erkänna oavsett vad den andre gör. Således är sannolikheten för att den andre ska neka totalt oviktig i det här exemplet. Glöm inte att parterna handlar oberoende av varandra.

Vad din kompis beslutar påverkar ej din handling, men det påverkar däremot strafflängden. Och dilemmat blir inte mindre problematiskt om det skulle visa sig att du och din vän får prata ihop er. Givet att er högsta önskan är att sitta kortare tid i fängelse är det stor chans att ni vill få er kompis att agera på ett visst sätt som sedan gagnar er själva.

Pendlarnas dilemma

Filosofen Derek Parfit tar i Reasons and Persons (1986) upp fångarnas dilemma i en kontext där flera aktörer inblandade. Det finns exempel där kriterierna för strukturen hos fångarnas dilemma är uppfyllda. Det är nu som andra mer moderna exempel kommer in, såsom “pendlarnas dilemma”, vars problematik handlar om förhållandet mellan tillgängligheten på vägarna för morgonpendlare som antingen tar bussen eller bilen till jobbet.

“Pendlarnas dilemma” går ut på att ditt främsta mål som pendlare är att komma till jobbet så snabbt som möjligt. Om det är så att du tror att alla kommer att ta bussen då är det bäst att ta bilen, på grund av att en buss måste stanna vid hållplatserna. Men om alla andra tar bilen kommer det bli fler trafikstockningar och bussen måste stanna vid hållplatser oavsett. Det spelar ingen roll vad de andra gör, vilket innebär att det är vettigast att ta bilen till jobbet. Om alla tar bilen kommer alla att komma senare till jobbet än om alla tar bussen, vilket innebär att även om du handlar på ett förnuftigt sätt och vill komma till jobbet så snabbt som möjligt på morgonen, kommer alla sent till jobbet jämfört med om de tagit sig till jobbet på något annat sätt.

Mitt beslut att ta bussen påverkar antagligen inte andras beslut. Visst skulle jag kunna påverka de jag känner att samåka eller ta bussen så att mina vänner som äger bil, har körkort och inte har något annat val, kommer fram snabbare i morgontrafiken. Men dilemmat kräver att ännu fler ändrar sina handlingar eller reseplaner för att problemet ska kunna lösas. Jämför detta med miljöproblem där många måste “dra sitt strå till stacken” för att det ska göra någon större skillnad.

Alla som väljer att ta bilen till jobbet bidrar möjligtvis till att öka växthuseffekten, men om en familj inte har tre stycken Hummers, kommer deras individuella utsläpp av CO2 vara försumbart i det stora hela. Vi bör ju inte ändra vår livsföring, eller påverka andra nationer och världsdelar att inte ändra sina livsmönster till det bättre, men om ingen ändrar denna livsföring som bidrar till konkreta miljöproblem i närområden så medför det att det blir sämre för alla än om alla skulle tänka på vad de gör för miljön.

Nätaktivism

Låt mig försöka måla upp en sorts analogi till nätaktivism. Mitt bidragande till nätpolitiska flöden är försumbart, detta utgör absolut ingenting i det stora hela, utan det är i sammansättningar med andra människors erfarenheter, projekt och kommunikationen där emellan som det sker någon form av process. Ingen får komma och tala om för mig eller någon annan att ändra på sina nätpolitiska ambitioner och arbetssätt på ett visst sätt, detta leder till stagnation och regress, men om inte individer ändrar på sina arbetssätt kommer de ej att kunna bidra till nätaktivism i någon större utsträckning på progressiva och dynamiska sätt.

Hur förhåller sig denna analogi till strukturen i “fångarnas dilemma”? Jo jag tror att vi på ett nätpolitiskt plan behöver kunna förhålla oss till individuella och kollektiva handlingar i en pågående kommunikativ rörelse som präglas av transparens och en politisk frånkoppling. Dilemmat visar gång på gång hur våra individuella mål, egoism och målsättningar, inte drar jämt med vad som både är bäst för en själv och för multituden. Exemplet visar hur individens rationalitet kan sätta käppar i hjulet både för de egna och kollektivets målsättningar, och för förmågan att lösa dilemman.

Givet att internets är gränslösa, böljande, världsliga,  djupa och formbara, bör nätpolitiken uppehålla sig i dess gränslöshet – guppa med i strömmarna och via vågorna få perspektiv på nationella såväl som globala företeelser – samtidigt som det ur djupen kommer upp nya tinkologier som vi använder oss av för att utforska de stora världsnäten. Internets är inte på något sätt “färdiga”, eller färdigkonstruerade. Vi lägger ut nät och ser om det blir någon fångst, för tinkologi är en framåtriktad process och kräver fingertoppkänsla. Vi lär oss av olika nät som är för handen och vår digitala fångst går på intet sätt förlorad om vi ger tillbaka till det pågående böljandet, det världsligt gränslösa, de mörka och kalla djupen samt de formbara tinkologierna. Vi lär oss av världen – vi ger tillbaka till världen genom att gynna den nätontologiska mångfalden. För vad är fångsten annat än blott kopiering?

Om våra innersta önskningar, målsättningar och rationella handlingar inte drar jämt med vad som är bäst för till exempel internets, oss själva eller multituden, kommer vi behöva inta en ödmjuk och öppen position då vi sammankopplar såväl politiska som moraliska lösningar i en öppen, transparent och världslig diskussion mellan medborgare. Politiska lösningar innebär att det finns organisationer, partier, regeringar och myndigheter som skapar initiativ, och upprätthåller ett system med åtgärder som löser “dilemmat”. I ett land som Sverige finns det ju fullt av dessa system med allt i från bussfiler till fiskekvoter, men dessa suveränt nationella lösningar är på intet sätt globala.

Vad finns det för problem med politiska lösningar? Ja vi behöver inte tänka speciellt länge för att komma på att beskattning eller reglering för vissa företeelser kan inbegripa människor och grupper som egentligen inte bör skatta för upprätthållandet av dessa system. Och hur tänker vi när vi röstar och när vi handlar politiskt? Våra åsikter och handlingar kommer i konflikt med kollektivets rationalitet. En av poängerna med demokratin, såsom den är utformad nu, formar ju oss till att agera mer som ett kollektiv, som ett vi. Men oavsett om vi agerar individuellt eller kollektivistiskt så kommer vi inte bort från dilemmat. Vi är ju trots allt väldigt individuella i våra handlingar och intressen, vilket i längden inte kommer att gynna kollektivet. Men de politiska lösningarna är problematisk och vi ska inte förhasta oss i att försöka reglera bort problem om vi inte har kommit att inse dynamiken och komplexiteten hos ett dilemma inom ett visst område.

Stater, myndigheter, organisationer och politiska partier har ju en förmåga att helt missa poängen med saker eller att inte se problematiken för vad den är. Det är här moraliska lösningar kommer in i bilden. Det blir aktuellt att gynna kollektiva nyttigheter, att hjälpa till med olika initatiativ för att inte enstaka individer ska behöva ta på sig att upprätthålla system. Men moralen kan göra mer skada än nytta om den fördelas från staten vidare ner till multituden som konstituerar staten. Att tvinga individer att rätta sig in i leden tycks som en väldigt negativ väg att gå, istället för att uppmuntra till omtanke och omvårdande av kollektivt bidragande.

Politiken föredrar en katedralliknande struktur med top-down kommunikation och beslutsfattning. Denna modell är ännu inte helt förlegad, men om de politiska partierna ska hänga med i samtiden bör de anamma en bazaarliknande struktur. De organisationer, partier, myndigheter, nationer och människor som inte tar till sig detta, kommer att bli hopplöst omsprungna och hamna ur fas med samtiden. Se the Cathedral and the Bazaar.

Att individer och medborgare ska “rätta sig i leden” får sägas vara det rådande klimatet inom både politiska partier och mellan politiker och medborgare. Trenden borde vara det motsatta om man vill föra en modern och dynamisk diskussion samtidigt som man tar sig an dilemman på gränslösa plan. Jag tror att vi inte ska stirra oss blinda på det individuella som en konflikt med det kollektiva, även om dilemmat innebär en sådan konflikt. Vi bör istället fortsätta att kommunicera om hur vi ser på dilemman utifrån vår individualitet som en del i en multitud på lokala, nationella och globala nivåer. Möjliggörandet av lösningar på strukturella problem som “fångarnas dilemma” exemplifierar, borde uppstå i en omfattande medborgardiskussion där politiker ingår i samdiskussionen. Glöm inte heller bort att lösningarna inte behöver ligga i själva samtalen utan i ‘tinket’.

Det finns ännu en dimension av “fångarnas dilemma” och den relaterar till frågan “hur skulle det gå om alla gjorde så?”. Individer eller olika grupperingar bara ser till konsekvenserna av sina egna handlingar (om ens det), istället för att överväga hur det skulle vara om alla handlade på ett visst sätt. I vissa fall som t.ex. med fiskekvoter är det så att om alla fiskare skulle fiska så mycket de kan så skulle det bli sämre för alla, men om alla höll sig till kvoten skulle alla kunna upprätthålla verksamheten samtidigt som fiskebeståndet inte minskar lavinartat. Det är när vi börjar komma in på moraliska överväganden som vi måste läsa Kant. Rasmus skrev innan EU-valet om det “kategoriska imperativet” och jag tycker ni ska ta er tid och läsa hans inlägg.

Detta var endast en översiktlig genomgång av “fångarnas dilemma” och det finns självklart mer att läsa om för den som vill. Ha en fortsatt trevlig sommar och tipsa mig gärna om andra ämnen och företeelser som ni skulle vilja läsa om. Boktips uppskattas också.

Är ni många därute som just nu sitter och pluggar på spelteori? Försöker hitta ett Nash equilibrium i något “static game with complete information”, kanske? Jag har själv varit i er sits, så jag vet hur ni mår just nu. Spelteori känns ofta som en gren av nationalekonomin som man inte riktigt förstår i vilket sammanhang man någonsin ska ha användning för det. Men det finns faktiskt väldigt användbara tillfällen för spelteorilösningar. Här får ni ett exempel i form av ett klassiskt klipp från filmen “A Beautiful Mind” med Russell Crowe i rollen som John Nash:

Varsågod! Fick det upp motivationen för spelteoripluggandet igen? Tillbaka till läroböckerna med er nu och fundera under ert nästa nattklubbsbesök över huruvida Adam Smith hade rätt eller fel.

Medan jag dammsuger funderar jag på om det jag gör är rationellt. Liknar det inte Fångens dilemma en smula… Vi tänker oss en matris över de möjliga utfallen, där raderna innehåller vad som händer beroende på om jag städar eller inte och kolonnerna vad som händer om någon eller ingen annan städar:

Jag är inte riktigt säker på vikterna av utfallen eller hur fallet då någon annan men inte alla andra än jag städar. Oavsett vad andra gör verkar det som att jag inte borde städa, och då kan man fråga sig vad det är jag håller på med. Sammantaget kanske alla far mer illa av att det är ostädat? Och samtidigt: påminner det inte mer om ett annat tänkbart spel: Det finns en viss mängd arbete som måste göras (annars: skuldkänslor, social skam, kris, elände) och du vet att din motspelare (sambo, make) kommer göra 40%, hur mycket gör du då? 60% naturligtvis.

Från den romerska mytologin hämtas idag gudinnan Justitia som en symbol för lagen, juridiken och rättvisan. Hon brukar framställas med ögonbindel hållande en våg och ett svärd, vilket ska symbolisera likhet inför lagen, uppvägandet av det som väger för och emot i målet och svärdet för bestraffningen. I den grekiska mytologin motsvaras hon av gudinnan Dike, som skickades till jorden av Zues för att se till så att människorna höll sig i skinnet. Uppfattningen om rättvisa har anor långt tillbaka i tiden, och har fortsatt att intressera människor i olika samhällen sedan dess, vilket har bidragit till uppkomsten av en stor mängd uppfattningar om vad som är rättvisa och vad den beror på.

Idag studeras rättvisa flitigt inom många vetenskapliga discipliner, exempelvis inom ekonomi, filosofi och sociologi, samt speciellt inom det interdisciplinära området spelteori. En sociologisk studie på 70-talet visade att människor är känsliga för “obalans” i tjänster och gentjänster, och ibland försöker överkompensera om dom känner sig skyldiga för att ha tagit emot en oförtjänad belöning. Det hela manifesterar sig som så att man till och med är villig att offra potentiella vinster för egen del för att blockera att andra individer tar emot mycket större vinster. Detta medför att formerna för samarbete blir stabilare, exempelvis genom att det blir svårare för så kallade “friåkare”.

Kritik mot den här studien har påpekat att det är snarare graden och situationen som medför om man accepterar eller inte accepterar rättvisa, men det förklarar inte varför kapuciner och schimpanser uppvisar liknande beteende. Hur kommer det sig att tre arter på den evolutionära kedjan utvecklar ett liknande beteende i fråga om rättvisa? I en studie med kapucinapor så visade det sig att aporna föredrog att inte få någon belöning alls, framför att få en orättvis belöning i förhållande till en andra apa. Därefter riktades ilska mot forskarna som genomförde den orättvisa distributionen av maten. Detta kan tyda på en genetisk predestinerad känsla för rättvisa hos primater, även om vissa tror att det kan vara inlärt. Men det tvivlar jag själv på och man har inte hittat något liknande hos andra släkter.

Visst påverkar miljön ens föreställningar och uppfattning av världen, men man får aldrig glömma att människan är en biologisk varelse som får sina mentala förutsättningar från sin genuppsättning. Föreställningen om människan som ett socialt djur som påverkas i hög grad av den sociala miljön är sant till en viss gräns, något som bland andra psykologen Steven Pinker har fört ut i populärvetenskapliga böcker. Han menar att den mänskliga naturen inte är något “oskrivet blad”, utan att människans medvetande är baserat på hur hjärnan i ett komplext system interagerar med dess olika delar. Med detta sagt så finns det ingen grund för att förneka miljöns betydelse, men den måste balanseras med det biologiska. På samma sätt som det troligen finns en biologisk grund för moralen, incesttabut, sexualiteten, etc, är det den sociala miljön, samhället och kulturen som avgör exakt hur det tar sig uttryck (eller undertrycks), så finns det troligen en liknande genetisk predestination för rättvisekänslan.

I vilket fall så kan man lugnt säga att rättvisa är väldigt viktigt i människans samhällen. Den amerikanska filosofen John Rawls menade att rättvisa är lika viktigt för sociala institutioner som sanning är för system av tänkande. Det förefaller faktiskt logiskt att om rättvisekänslan är en del av den mänskliga naturen så kommer den att påverka hur de sociala institutioner som omger människan byggs upp. Utan att gå in på evolutionär psykologi (söka förklaring till de evolutionära fördelarna av rättvisekänslan) så kan man på basis av detta konstatera att människor kommer att känna sig nöjda i vissa sociala institutioner och missnöjda i andra. Social stratifiering av olika slag kan nog motvilligt accepteras genom indoktrinering och social kontroll, men om känslan för rättvisa är av naturen given så kan man nog bara vänta sig att människor kommer att se med oblida ögon på orättvisa fördelning av privilegier och resurser.

Men det hela är kanske inte så enkelt, utan som sagt så påverkas känslan av rättvisa även av ett system av tänkande som kommer från samhället och kulturen. Att exempelvis monarkers eller kejsares privilegier har kunnat upprätthållas genom historien är på grund av att dessa utmålades i ett metafysiskt glimmer, där deras position ofta var av gud given. På samma sätt kunde prästerna upprätthålla social kontroll i byarna genom tal om himmel eller helvete. Den extrema fattigdom som existerade i början av industrialiseringen i Europa uppfattades inte som någon orättvisa i så hög utsträckning innan organisationer började sprida idéer om klass och kapitalismens natur, något som Karl Marx menade på var att väcka massorna till ett så kallat “klassmedvetande”. Arbetarna blev medvetna om deras position i det ekonomiska systemet, och att deras rättmätiga andel av produktionsvärdet inte tillkom dem själva utan stoppades i kapitalisternas egna fickor. Denna föreställning fick troligen gensvar hos den biologiska känslan av aversion mot orättvisa, och gjorde det lättare att organisera massorna.

Men just föreställningen om vad som är rättvist skiljer sig på många sätt, vilket man enkelt kan se på alla filosofiska och politiska teorier med rättvisan som grund för resonemanget. Att se på rättvisa som en moralisk föreställning baserad på biologin ger inget svar på vad som faktiskt är rättvist, utan kan snarare få en att hemfalla åt moralisk relativism. Om moralen kommer från biologin som ett resultat av att det en gång har inneburit överlevnadsmässiga och reproduktiva fördelar för en individ som sedan spritts vidare i populationen så kan det kännas svårt att spika fast en definitiv grund för vad man ska basera den rent filosofiskt på. Det är lätt att se det hela som bara ännu ett exempel på hur genetiken påverkar vår uppfattning av verkligheten, och att det egentligen inte finns några rättsnören att dra i över vad som är rätt fel. Går det egentligen att rättfärdiga moral och rättvisa över huvud taget?

Andra bloggar om: moral, john rawls, karl marx, rättvisa, klass, stratifiering, människans natur, biologi, psykologi, sociologi

Som en kollega sade till mig sade häromdagen så finns det en spelteoretisk fördel med att skriva komplicerad kod: inga andra förstår sig på koden och då blir den “upplåst” till det företag som äger den.

Nedan så talar jag om tre parter: programmeraren som utvecklar ett programvarusystem, kunden systemet utvecklas åt och arbetsgivaren som programmeraren är anställd hos. Jag antar att ett system utvecklas av programmeraren, där källkoden ägs av arbetsgivaren och kunden får det kompilerade resultatet: binärfilerna.

Det finns fler argument för att skriva kod på ett onödigt komplicerat sätt. För det första är det ett sätt för programmeraren att “hanka sig fast” vid sin arbetsgivare, eftersom det blir dyrt för arbetsgivaren att låta någon annan ta över, då “kunskapsöverföringen” angående systemets uppbyggnad – källkoden – är kostsam eftersom endast programmeraren själv (hjälpligt) förstår den. Detta gör arbetsgivaren beroende av programmeraren, något som är utmärkt för programmeraren. Det är alltså en nackdel för arbetsgivaren att koden är på detta sätt, just på grund av detta beroende.

Å andra sidan är kunden beroende av arbetsgivaren och programmeraren alldeles oavsett källkodens kvalité – det är ju arbetsgivaren som äger källkoden. Dessutom är det kostsamt att föra över verksamhetskunskapen återigen till tänkt annan uppdragsgivare. Kunkurrensen om systemets utveckling slås ur spel. Detta är en fördel för arbetsgivaren och en nackdel för kunden. Det är alltså ett icke-solklart läge för arbetsgivaren.

Från programmerarens sida, han som dagligen jobbar med och i koden, finns det även nackdelar med att göra koden komplicerad – det blir större och större börda att utveckla – allt svårare att ändra på programvaran utifrån kundens förändrade behov. Och fråga vilken programmerare som helst om de hellre jobbar med enkel kod eller besvärlig kod. Utifrån programmerarens synvinkel finns det alltså både för- och nackdelar.

Ur kundens synvinkel däremot finns det egentligen inga fördelar med att koden är komplicerad: han får ett allt mer instabilt program, allt svårare att få gehör för sina förändringskrav och därmed ett allt dyrare system. Direkt i motsättning till att kunden behöver förändras för att utvecklas och klara konkurrensen, och det allt snabbare.

Sammanfattningsvis kanske man skulle kunna säga att det inte finns något inneboende behov varken hos programmeraren eller hans arbetsgivare att skriva enklare kod – men ett tydligt sådant behov hos kunden.

På lite längre sikt är det alltså högre krav från kunden som kommer att tvinga programmerare och deras arbetsgivare att förenkla koden – helt enkelt därför att konkurrerande programvaruföretag kommer att väljas av kund. På sikt kan kravet om att äga källkoden komma.

Läs även andra bloggares åsikter om programmering, spelteori, programvaruutveckling, mjukvaruutveckling, programvarubranschen

På danska politiken.dk är det möjligt att spekulera i framtida nyhetshändelser.

För en tid sedan höll jag en föreläsning för reklambyråskolan om spel och reklam. Här följer den powerpoint som jag drog under föreläsningen.

I stora drag handlar den om:

1. Vad är ett spel?
2. Varför skall man använda spel i markandsförande syfte?
3. På vilket sätt skapar man den bästa relationen mellan varumärke och användare?

Andra bloggar om:
spel
reklamspel
marknadsföring
viral marknadsföring

Greven har åkt bort över jul. Jag har sagt åt honom att sluta röka. Så länge han röker kommer han inte in i min hage. Jag bitit hål i flera av hans byxor. Matte har sagt att han ska stelkrampsvaccinera sig. Ta kvitto, sa hon, jag betalar. Men jag säger att han ska sluta röka. Allt annat jag säger brukar han fatta utom just det.

Greven säger att det inte finns någon slump för det finns en avsikt bakom allt.

Matte säger att slump är allt det som man ännu inte har hittat nån lag för. Därför stiftar människorna ny lagar hela tiden. Båda är rädda för slumpen och försöker döda den antingen med sin avsikt eller sina lagar. Jag tror att allting, precis allt, bara är en slump och tillfällighet. Man ska vara gris för att våga tänka så modigt.

Vi spelade kort på julnatten, matte och jag. Det är hon som tänder i huset när greven är borta. Hon sitter inne vid salsbordet och knackar sagor på sin maskin och äter upp grevens julgodis och vill inte bli störd. Robin Risotto jagar hönsen och på julafton svor matte åt honom för han hade ätit upp allt tryffelsmöret. Annars var det lugnt.

På julnatten kom matte ut med kortleken och en flaska prosecco och så bänkade vi oss vid trädgårdsbordet. Matte hade cd-spelaren med Elvis i. Det var trivsamt, ända tills hon skulle förklara spelreglerna. Poker Chicago med sista stick.

- Inga insatser? undrade jag.

- Nix, sa hon. Den som kommer först till 50 får i stället en present.

Och så drog hon fram det snyggaste paket jag sett: blankt och tungt och kantigt.

- Alla kort i samma färg är bra, sa hon. Eller alla kort i nummerföljd. Eller flera kort med samma siffra.

Det var lagen som matte slog fast för att mota bort den hemska slumpen som smög omkring i den svarta julnatten.

Så spelade vi. Chicago! skrek jag för jag hade spader ess, kung, dam, knekt och tia.

Matte satte proseccon i halsen. Och så sa hon att jag fuskade! Det var snudd på omöjligt att få en sådan hand på första given. Hon sa lika fula saker som till Risotto när han knyckte tryffeln. Men sen fick jag paketet i alla fall.

Matte är snäll men lite dum. Hon fattar inte att det är precis lika svårt att få ruter 3, spader 8, klöver 2, ruter kung och hjärter 9. Men det är det ingen som gjort någon regel kring.

Vi grisar är smartare på statistik för vi är inte förblindade av våra egna avsikter eller lagar.

I artikeln Social Decision-Making: Insights from Game Theory and Neuroscience i Science gör författaren, Alan G Sanfey, en redogörelse för hur neurovetenskap och spelteori kompletterar varandra för att förklara människors beslutsprocesser i olika situationer. Detta som ett resultat av att vi nu vet att människor inte alltid handlar i enlighet med vad som är rationellt nyttomaximerande i monetära termer utan att social påverkan också spelar en stor roll.

Läs artikeln i Science här >>

Jag har inte skrivit på jättelänge. Det beror mest på att jag haft att göra med startande av firma, registrerande av firmanamn, införskaffande av webbplats och uppbyggande av densamma. Jag säger inget mer om det nu, bättre att vänta tills sidan är klar. Tanken är att den här bloggen skall flytta dit när det händer. Ganska snart nu.

Men, egentligen var det av en helt anna orsak som jag började skriva detta. Ola bad på sin blogg om att vi som läser skulle sprida hans reklambudskap. Och visst kan jag göra det, jag vet ju att det är bra grejer. Så, gå in på Olas spelarkitekturblogg och läs om utbildningen: http://spelarkitektur.blogspot.com/2007/04/bloggen-som-marknadsfring-av.html

En kort och härlig spelnyhet för alla gamers med fallenhet åt mer akademiska sidan av spel och spelande. Gamestudies.org har kommit i ett rykande hett nytt digitalt nummer. Så avancerat att du måste ha en dator för att läsa det.

Ola

Andra bloggar om: spel, datorspel, game studies, jesper juul