Läs och fundera på vad det är han säger. Hur genomskinliga blir inte dessa 2 kommunister i denna kulturkrönika?

Mvh Varjager

Dieser Roman ist ein klassischer Spionageroman. Nur das der Autor es geschafft hat, diese klassische Form ein neues Gewand zu geben.
Er liest sich so wie ein Spionageroman aus der Zeit als es noch die klassischen Romane gab und jeder wußte wer ist gut wer ist schlecht. Doch Porter hat seinem Roman eine zeitgemäße Geschichte gegeben.

Robert Harland, Mitarbeiter der UNO und ehemaliger britischer Agent sitzt zufällig in einem Flugzeug das beim Landeanflug auf New York abstürzt. Er ist der einzige Überlebende.
Doch mit der Zeit kommen Zweifel auf ob es sich wirklich um einen Unfall handelt.
Harland beginnt nach Antworten suchen, denn immer mehr zementiert sich in ihm die Überzeugung das es bei diesem Unfall nicht ganz mit rechten Dingen zugegangen ist.
Er beginnt den Hintergrund der anderen Passagieren zu ergründen auch die seines Freundes aus alten Tagen, der zusammen mit ihm in diesem Flugzeug gesessen hat.
Dann taucht auch noch ein junger Mann auf der ihm mitteilt sein Sohn zusein, auch er scheint ein Geheimnis zu haben.
Je weiter Harland gräbt um so gefährlicher wird es für ihn.
Die Spuren führen ihn von Amerika nach Europa. Und sehr schnell wird ihm klar, das alles auf längst Vergangene Zeiten bezieht.
Die Spuren führen ihn von England nach Prag über Polen Deutschland in das ehemalige Jugoslawien. Und es wird immer gefährlicher und mörderischer für Robert Harland.

Henry Porter schreibt mit vielen Worten ohne zu langweilen. Die Kapitel sind anders als heute üblich recht lang. Aber das ganze Buch liest sich unheimlich flüssig.

Das schöne an dem Buch ist, daß die gesamte Geschichte nicht vorhersehbar ist. Immer wieder schlägt die Handlung unerwartete Hacken. Glaubwürdige Hacken.
Und, das ist für mich ganz wichtig, der Autor bleibt an seiner Geschichte dran ohne uns Leser groß mit Nebenhandlungen zu verwirren.
Eigentlich sind es zwei Ebenen oder Sichtweisen aus der Porter schreibt. Die wichtigste ist Harland und später Tomas, jenes jungen Mann der Harland in NewYork aufsucht.
Aber „Der englische Spion“ steht total im Mittelpunkt. Genauso die Liebesgeschichte, die sich wunderbar in die Handlung einfügt und nicht das Buch dominiert.

Henry Potter ist eine Entdeckung. Er kann schreiben und das ist wichtig. Er kann seine Leser wunderbar unterhalten.
Ich werde mir mit der Zeit alle Romane zu Gemüte führen. Hoffentlich sind die anderen genauso gut.

Also wer was richtig gutes, spannendes und vor allem unterhaltendes lesen möchte, sollte zu diesem Roman greifen.
Mehr davon bitte.

Note: 1 Empfehlung: !!!

Maken är inte vidare förtjust i Jan Guillou. Jag har därför med förvåning noterat ett oerhört intresse för sagda person de senaste dagarna.

Spion historier är förstås rafflande men det är ändå förvånande när Mr P sätter sig framför datorn och googlar ”Guillou” ”KGB” och ”spion” (istället för ge sig i kast med sitt outtröttliga förråd av tidningar).

Ända tills det kröp fram att maken också haft händerna i KGBs syltburk.

Jag borde kanske anat oråd. Under vår tid i Mockba ville maken (då potentiell make) gärna hänga runt Lubjanka. Bolshoi var han måttligt intresserad av, rysk kaviar retade visserligen smaklökarna men det han verkligen gick igång på var det fd försäkringsbolaget Rossia som under oktoberrevolutionen konfiskerats och gjorts om till KGBs huvudkontor. (All min kvinnliga charm i kombination med twisting av högt uppsatta kontakter – toppat med top dollar i brunt kuvert (som alltid om man skulle få något gjort) resulterade i ett privat besök där maken fick sitt lystmäte av tortyrkammare och spionutrustning).

Liksom Guillou, skall maken ha approcherats av KGB. En viss Viktor Redkin, kulturattaché på ryska ambassaden, skall ha tagit kontakt.

Redkin ville att maken (på den tiden långt ifrån potentiell make) skulle spionera på universitetet.

Men Redkin tog fel man. Mr P är ingen Guillou. Far from it.

Mr P är Coq Rouge.

En anti-kommunist ut i fingerspetsarna (som hellre gett sin högra hand än att kollaborera med det forna Sovjet) bestämde sig maken för att sätta dit KGB.

Nattliga telefonsamtal och möten på skumma platser (dock inga top dollar i bruna kuvert).

Säpo kontaktades. En fälla gillrades. Ryska ambassaden i Stockholm blev en man kort*.

När denna historia rullas upp mitt under helgens gåsamiddag på Österlen minns jag plötsligt att även fd pojkvännen skall ha approcherats av KGB. Vi måste ha samma killsmak – KGB och jag. (Eller så var det mig de var ute efter).

(*Full story i maken biografier.)

Von dem Test war sogar Christian schwer überrascht. Schon ein Date und das sogar ohne ein Profilbild hochgeladen zu haben. Kurz angebellt und schon ein Date. Sie hat den Vorschlag gemacht, dass sie sich treffen. Die geht ja ran. Irgendwas läuft da gerade gewaltig schief.

Noch grinst er einen auf den Mission Pages der NASA an, ist er doch führender Wissenschaftler des Mondradars MiniRF, das sowohl auf dem US-Orbiter LRO wie auch dem indischen Chandrayaan-1 installiert wurde: Bei ersterem ist Steward “Stu” Nozette sogar der Principal Investigator, bei der indischen Version Co-Investigator. Auch der – fehlgeschlagene – Versuch, beide Instrumente gleichzeitig zur Eissuche auf dem Mond zu verwenden, war v.a. seine Idee gewesen. Und Mondfans werden sich an Nozette natürlich auch als einen der führenden Köpfe beim Mondorbiter Clementine erinnern, der 1994 Technologie von Interesse für eine weltraumgestützte Raketenabwehr im Rahmen einer Wissenschaftsmission testete (und auf dessen Mondkarte der 25-m-Mond im Gasometer Oberhausen basiert!) – aber jetzt kennt ihn die ganze Welt als verhinderten Spion!

Ob Nozette überhaupt jemals als geheim eingestufte US-Informationen, zu denen er im Rahmen militärischer Forschungsprogramme zeitweise Zugang hatte, illegal weitergegeben hat, ist keineswegs sicher – aber er war dazu offenbar bereit. Nachdem sich eine FBI-Frau ihm gegenüber als Agent des israelischen Geheimdienstes Mossad ausgab, lieferte er zweimal Antworten, die als “secret” bzw. “top secret” galten, auf konkrete Fragen und nahm im Gegenzug insgesamt 11′000 US-Dollar entgegen, bevor er am 19. Oktober festgenommen wurde. Zuvor hatte Nozette u.a. jahrelang als externer Berater für den israelischen Konzern Israel Aerospace Industries gearbeitet, was durchaus nicht illegal gewesen zu sein braucht (schließlich arbeiten die USA und Israel auf militärischem Gebiet oft eng zusammen), aber gegenüber der falschen Agentin äußerte Nozette, er habe IAI immer schon für eine Tarnorganisation des Mossad gehalten! Und es sei ja geradezu an der Zeit gewesen, dass dieser sich ihm gegenüber mal offenbare. Zwar habe er inzwischen keinen Zugang zu aktuellen Geheimsachen mehr, aber von früher noch eine Menge im Kopf, was er auch gerne verkaufen würde – und ein israelischer Pass sei ja wohl auch drin.

Zu der filmreifen FBI-Stingoperation war es im Rahmen von Ermittlungen gegen eine (vermeintliche?) Nonprofit-Organisation gekommen, die Nozette 2000 gegründet hatte, und zuletzt hatte er sich im Januar verdächtig gemacht, als er mit mehreren Datenträgern in ein nicht näher genanntes Land geflogen und ohne sie zurückgekehrt war. Dabei hat es sich vermutlich um Indien gehandelt, wo Nozettes Verhaftung einige Aufregung ausgelöst hat: Als amerikanischer Chandrayaan-”Passagier” war er öfters in den dortigen Medien aufgetreten und auch mehrmals in Einrichtungen der Weltraumbehörde ISRO unterwegs gewesen – aber dabei ständig bewacht, wie nun betont wird. (Dem Mitflug zweier US-Instrumente auf Chandrayaan war langes Tauziehen vorausgegangen, allerdings wegen Bedenken der US-Seite.) Über die Motivation von Nozette, 52, für die versuchte Karriere als Spion kann man nur spekulieren – vielleicht war es eine Midlife Crisis, die schon manchen Spitzenforscher auf Abwege geführt hat. Allerdings selten so gravierend: Im Falle einer Verurteilung droht Nozette bis zu lebenslange Haft …

Ein Press Release des Justizministeriums, eine Biografie und Artikel von Washington Post (früher, noch früher und noch früher), Wash. Examiner, NYT Blog, Astronomy, Space Movement, A Times, Deccan Herald, Times of India, TIME, Baltimore Sun, CSM, Nature Blog, Discovery, TPM, NASA Watch, Outlook, Independent und Space Today mit zusätzlichen Erkenntnissen oder Spekulationen.

Seit gestern bin ich wieder als freier Mitarbeiter in der Online-Redaktion von Spion-Media dabei. Das Unternehmen betreibt eine große Online-Community, die in allen Bundesländern, Österreich und der Schweiz vertreten ist (z.B. MV-Spion.de, Bayern-Spion.de, …). Die Redaktion betreut im Wesentlichen die News, wobei die Meldungen durchaus Unterhaltungswert besitzen.

Jan Guillou har framgångsrikt bagatelliserat Expressens spion-avslöjande som en “lek med elden”.

Men, som Peppe mycket riktigt brukar konstatera, skit flyter.

Tidningen Världen idag återpublicerar nu en gammal story, som bland annat berättar om polisens IB-förhör med Gulliou, bland annat det här brevet  från Jan “Abu Iad” Guillous till DFLP:

”Gunnar är under alla omständigheter mer värdefull i levande tillstånd än död. Även om jag vill att ni skall göra det klart för honom att han kommer att bli skjuten om han inte samarbetar, vill jag inte att han skall skjutas…

I min stora tidskrift vill jag avslöja en spion…

Det kommer att ha bättre politisk effekt för både dig och oss än om vi tar fysisk hämnd…

Straffet att bli avslöjad med namn, foto och allt och leva är tillräckligt svårt för att få honom att önska att du hade skjutit honom i stället…

Därför hade jag planer på att själv fråga ut honom (tillsammans med några andra kamrater i vårt parti – eftersom han också har infiltrerat partiet) och jag gjorde upp planer på att verkställa detta förhör på ett ganska drastiskt sätt. Det vill säga, att hota honom mycket strängt att välja mellan samarbete och, ja, du kan använda din fantasi.

Kommunistisk hälsning

Abu Iad”

Å här flyter både det ena och andra upp.

Jag har nog aldrig sett Jan Guillou så glad och muntert sen KGB-skandalen om honom avslöjades. För han har alltid varit stel i alla sammanhang tidigare, det kändes som om han  svalt en pinne som tryckte något fasansfull så all munterhet blev till vånda. Allt stoppades effektivt av den svalde hemligheten. Av den hemligheten som han inte berättade ens till sina bästa vänner.  Och nu ska pinnen laxeras ut.

eller den är nog redan ute, för effekten kan ju ses i alla medier, där du berättar hur kul det var att leka spion.  Men om det var så kul, varför behöll den för dig själv? Varför berättade du inte för oss, och skrev om den tiden i din memoar.  Och vad har du berättat om ditt land till fienden under 5 år? Men du är författare så du kommer säkert sy ihop en hållbar historia  om hur och varför .

Palena Inn, Törnebohms

Varför avslöjade inte Aftonbladet affären?

Guillou har byxorna nere. Han visar hela skrevet. Han höll på i fem år och letade ett scoop. Under tiden tog han betalt. Han förrådde sitt land. Jaha. Och nu då? Nu är han Aftonbladets ikon. Det säger ganska mycket om tidningen och tillståndet i Sverige tycker jag. JG är Sveriges okrönte kung. Men i mina ögon förtjänar han bara förakt. Inte i någon av sina böcker har han skrivit om sitt spionerande. Med all tydlighet har han velat dölja detta. Men sanningen kommer alltid ikapp.

Den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg arbetade för försvarets hemliga underrättelseorganisation, Informationsbyrån (IB), när Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade organisationen.
Gunnar Ekberg skrev tidigare i år boken “De ska ju ändå dö”. Där skriver han att Jan Guillou jobbat för KGB, något Guillou då förnekade.
Gunnar Ekberg blev en rikskänd agent i samband med IB-avslöjandet.
Han har länge menat att Jan Guillou samarbetade med KGB. Han säger att han har väntat på den här dagen i 40 år. Nu är dagen här. Det måste kännas skönt. För JG:s del återstår nu bara att försöka tvätta bort den kladdiga sylten från fingrarna.

Antonia skriver att Guillou ser gladare ut nu sen hemligheten kommit ut. Att han riktigt glittrar. Guldvittning?

Läs även Walter Repo på Newsmill! Han ser bara toppen på ett spionberg

Före detta agenten Gunnar Ekberg tycker att Guillou ska få Myrdals Leninpris!

SvD AB Expr DN

Min kollega är landsförrädare på Gotiska Klubben!

——-

Det kalla krigets dagar är ett uttryck som syftar på den tiden då USA och Sovjet var de två parterna i världens som slogs om makten. Världens länder stod på den ena eller den andra partens sida. Sverige var officiellt neutrala. I detta skede gjorde Jan Guillou ett antal omdebatterade saker. Exakt vad han gjorde vet vi inte, förutom att han idkade diverse spioneri och/eller dubbelspel som sannolikt givit inspiration till hans författarskap och därpå följande ekonomiska rikedom.

Kanske kan det han gjorde jämföras med det flyktingsonen Mehti Ghezali gjorde dels innan han greps i Afganistan och fördes till Guantanamo och dels det han gjorde i Pakistan för några månader sedan. Kanske kan detta förklara varför Guillou så tidigt och så ivrigt försvarat Ghezali. En sak är emellertid klar, Guillou har regelbundet träffat KGB och fått betalt av dem för det. “Jag var ung och kolossalt naiv” är hans försvar enl DN. Men att han då var vänsterextremist medger han själv, och han säger nu i en intervju om den kommunistiska 68-rörelsen att “vi var seriösa och hade utomordentligt rätt!” Ung är han inte längre, men kanske lika naiv.

Att han lät sig värvas som spion syftade till att senare “Avslöja KGB” påstår han nu. Är det ett prov på naivitet eller handlar det om att “han beter sig väl ungefär som alla andra som ertappas med brallorna nere” som Leif GW Persson uttrycker det enl Expressen.

Mårten Palme och några fd S-ministrar anser att hela IB-affären nu kommer i ett nytt ljus. De kräver att Guillou som tidigare gjort anspråk på att vara den goda moralens väktare nu lägger alla kort på bordet. Hans tidigare vän Peter Bratt säger enl Expressen att hans bild av Guillou förstärks, bilden “av en hänsynslös människa som ställer sig själv ovanför oss, nån sorts övermänniskomoral”.

Personligen har jag alltid tyckt så illa om Guillous motbjudande utstrålning att jag aldrig velat läsa några av hans böcker. Uppenbart har emellertid hela tiden varit att han lyckats väl med att slå mynt av sina psykologiska defekter. Hur det sedan går med det monument över honom själv som hans memoarbok är tänkt att bli, det återstår att se.

Referenser: DN,  Svd, SvD,  Expressen 1, 2, 3, 4, 5.

Alltså. Jag måste erkänna att jag är omåttligt road av att Jan Guillou spionerat åt Sovjet. Jag blev inte det minsta förvånad. Det känns liksom som en grej han skulle kunna göra. Carl Hamilton är liksom killen Guillou ville vara. Däremot är jag förvånad över att han inte har basunerat ut det här tidigare. Vilken grej, liksom

Jan Guillou agent åt Sovjetunionens KGB. Känn på de här orden.
Guillou och KGB. Kryddat med Sovjetunionen.
Släng in tjallare, spion och Säpo.
Det blir en alldeles magnifik kompott av ord som i sin tur blir ett scoop som till och med förvånar när det gäller Guillou. Vad glad jag är att han finns. I offentligheten.
I vårt land. Vi behöver fler personer som levt.

Jag ska förklara. Nyttig idiot är från början en rysk spionterm. Den syftar på en person som springer ärenden, exempelvis åt främmande makt eller egna myndigheter, utan att förstå att han springer ärenden.

– Carl Hamilton om en reporter på Expressen. Ur Jan Guillous roman “Fiendens fiende”.

Att Jan Guillou avslöjats som KGB-agent är naturligtvis inte en skandal för att han orsakat Sverige någon stor skada. Skandalen ligger mer på det personliga planet för bestsellerförfattaren som i sina Hamiltonböcker hamrat in budskapet att Sovjetunionen var fienden, även för en före detta kommunist som Carl GG Hamilton. Att det nu är Expressen, omsorgsfullt förlöjligad i samma böcker, som nu kommer med avslöjandet gör inte saken mindre pinsam.

Att nappa på en invit från KGB:s representant och ta en lunch är inget brott. För en journalist vore det väl snarare tjänstefel att tacka nej, så länge det förankras hos en redaktion och så länge det inte handlar om att utföra några uppdrag.

Jan Guillou upprätthöll kontakterna i fem år, gjorde uppdrag åt KGB och fick pengar för det. Däremot skrev han aldrig en rad om kontakterna med Sovjetunionens säkerhetstjänst i någon tidning. Det spelar ingen roll vad han hade för syfte med det för egen del, eller hur smart han kan ha känt sig sig när han träffade KGB-mannen Jevgenij Gergel. Man spelar inte en organisation som KGB för egna syften utan en egen organisation i ryggen. För att tro att det är möjligt måste man vara, tja, Jan Guillou.

Artiklarna i Expressen väcker naturligtvis nya frågor. Det är en sak att KGB odlar en kontakt med en kommunistisk journalist i Stockholm, låt vara lite “fel sorts” kommunist, utan att något direkt kommer ut av det. Säpo har ju känt till det hela men varken gripit eller åtalat Guillou. En annan sak är vilka kopplingar till PFLP som kan ha funnits, Guillou måste ju ha varit intressant för KGB även ur den synvinkeln.

En tredje, och om den hade någon substans den verkligt sensationella, är om KGB kan ha haft något finger med i IB-avslöjandet. Guillou hävdar själv att han avbröt kontakterna med KGB på grund av arbetet med IB-artiklarna. Ville KGB å andra sidan exponera IB i Sverige hade de inte kunnat göra det bättre än via en svensk journalist. Och en (?) sådan hade de alltså på avlöningslistan.

Storyn om Jan Guillou som KBG-agent är ett perfekt kvällstidningsknäck. En kändis, en spionorganisation, hemliga akter från säpo och allt utspelar sig bekvämt ungefär 40 år bakåt i tiden. Samma dag, i samma Expressen kan vi läsa om en annan spionorganisation och en färskare och betydligt större skandal. Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, kräver att regeringen utreder Sveriges inblandning i CIA:s transporter av kidnappade människor. Plan med kidnappade civila på väg mot tortyr i olika hemliga fängelser har som bekant mellanlandat i Sverige med regeringens goda minne. Även i det fallet borde kända och upphöjda samhällsmedborgare ställas till svars för sin inblandning och sitt stöd till utländska spionorganisationer.

Expressens artiklar om Guillou och KGB: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

Andra om Jan Guillou, KGB, Hamilton, Spion, Expressen, IB, PFLP, CIA

Vrei să ştii ce se discută la o întâlnire de afaceri atunci când ai ieşit din sală pentru câteva minute? Lasă pe birou bricheta cu cameră sau pixul spion!

Deşi par desprinse din filmele cu James Bond, aceste gadgeturi de spionaj au pătruns deja în cotidian. Magazine specializate oferă oricui vrea să se transforme într-un „Agent 007″ astfel de produse, de la ochelari de soare cu micro­cameră, până la videocamere care pot fi ascunse chiar şi într-un ceas de mână.

Citeşte întreg articolul pe capital.ro

Alkisah, di sebuah malam minggu, aku dan seorang mbak kos sedang pergi keluar di malam hari, untuk mencari sesuap nasi. Kami menyebutnya ‘makan besar’, sebuah kebiasaan hampir setiap satu bulan sekali, makan malam  atau makan siang di restoran atau warung atau cafe, apalah itu, yang jelas tidak makan di kosan saja. Dipilihlah malam itu tempat makan di Jalan Cipaganti, terkenal dengan iga bakarnya, nama tempatnya ‘Si Jangkung’. Nah, di tengah perjalanan menyadari ada yang aneh dengan sepeda motor mbak kosku itu. Iya, spionnya agak ’mleot-mleot’ dan ’cenderung agak narsis’ karena menjadi menghadap ke arah supir, maksutnya ke arahku.. Lah, lah, ini fungsi spionnya jadi bagaimana yah…? Jadi berpikir, spion ini sebenarnya fungsinya untuk apa yah? Kalau tidak ada spion apakah lantas kita akan terhenti mengendarai kendaraan?

Kalau menurutku fungsi spion yang utama ya untuk melihat kendaraan yang ada di belakang kita, memastikan bahwa kita benar-benar aman untuk mengambil keputusan ke depan perjalanan akan dilanjutkan ke arah mana…Apakah lurus ke depan, belok kanan, belok kiri, atau berhenti. Lalu, pada waktu apakah kita harus melihat spion ini? Apakah harus setiap saat? Apakah perlu sewaktu-waktu saja? Lagi-lagi, menurut si aku, cukup sewaktu-waktu saja. Kalau terlalu sering, kita jadi tidak fokus pada perjalanan yang ada di depan mata. Apalagi di kanan-kiri masih ada pemandangan lain yang mungkin juga akan menarik perhatian pengendara…

Kalau diibaratkan dalam kehidupan, seperti pernah kutulis dalam postingan lain di blog ini, manusia itu layaknya pengendara dan kehidupan adalah sebuah perjalanan panjang. Spion ini ibaratnya adalah cara untuk melihat masa lalu kita, melihat apa saja yang sudah kita kerjakan di kehidupan kemarin. Sesuai dengan pendapatku tadi, tak perlu terlalu sering menilik masa lalu. Cukup sesekali, untuk dijadikan pelajaran, diambil hikmahnya…Menyesal karena pernah merasa gagal di masa lalu itu boleh, tapi lantas tidak menjadi penghalang untuk melanjutkan kehidupan selanjutnya… Kalau ’nuruti’ menyesal, lha, ndak maju-maju…Allah juga suka sama orang yang bertaubat, Dia kan Maha Penyayang dan Maha Pengampun…

Hmm, intinya sih jangan kebanyakan melihat spion saat berkendara, fokus sama perjalanan berikutnya saja…Lagian, pengendara lain di belakang kita kan juga bisa melihat, jadi saling menghomati sajalah…Hehe, mengapa harus fokus pada pengendara di belakang? Lha wong mereka aja fokusnya ke depan…Haha…

Kathrine Klok Due

Der var en meget interessant artikel i Dagbladet Arbejderen her for et par dage siden (der er i øvrigt hver dag interessante artikler i Arbejderen  ):

Da PET ringede på

Kathrine Klok Due var i gang med at pakke sine flyttekasser ud, da telefonen pludselig ringede. Det var PET i den anden ende af røret. De ville vide, om hun var hjemme. Kort efter bankede to PET-folk på hendes dør. Læs mere…

Da jeg læste artiklen, kom jeg til at tænke på tiden i sidste halvdel af 1970-erne og første halvdel af 1980-erne, hvor jeg periodisk bevægede mig rundt i kredsene omkring først Kommunistisk Arbejderparti og senere Socialistisk Arbejderparti.

Der var nogle personer i disse kredse, som fortalte om, at de var så og så sikre på, at deres telefoner blev aflyttet. Der var også nogle, som følte sig helt overbeviste om, at de var blevet skygget på gaden…

Jeg sagde ikke så meget til det… – nå ja, lidt revolutionsromantik og paranoia hørte vel nærmest til. Hvis den slags indbildte episoder fik dem til at føle sig mere betydningsfulde, så fred da være med det

Jeg er blevet klogere. Efter PET-kommisionens rapport her tidligere på året blev offentliggjort, er det blevet helt klart, at de paranoide mennesker der for 25-35 år siden ikke var paranoide, men tværtimod blot refererede virkeligheden!

Selv folk, der kun havde en yderst perifer tilknytning til “mistænkelige” bevægelser på venstrefløjen, blev faktisk overvåget, og der blev skrevet lange rapporter…

PET's nuværende chef Jakob Scharf

PET betragtede enhver organisation til venstre for Venstre og de Konservative for at være “mistænkelige. Så jo, der var faktisk tale om paranoia, men det var vel at mærke paranoia fra PET’s side!

Men nu skal man passe på: Det er i 98% af artikler og indslag i pressen blevet fremstillet som om, vi her beskæftiger os med noget historisk: en efterretningstjeneste, som dengang under den kolde krig brugte ufine metoder.

Der er ingen grund overhovedet til at antage, at PET’s overgreb mod almindelige (men politisk eller fagligt aktive) mennesker er ophørt. Tværtimod er overvågningen intensiveret pga. af den såkaldte terrorpakke. Og – endnu værre:

• endnu mere kan i dag foregå inden for lovgivningens rammer, da lovene er ændrede (terrorlove m.v.)
• der er ingen mulighed længere for parlamentarisk kontrol, da vi i Danmark siden 2001 har haft et flertalsdiktatur
• PET’s metoder er i takt med den teknologiske udvikling blevet så forfinede, at de er blevet uendeligt meget sværere at afsløre
• PET har løbende fået tilført flere ressourcer og fået øgede beføjelser

Til slut: Du skal passe endnu mere på i dag end du skulle i går… dine emails og sms’er kan opsnappes… – og for at nævne yderligere et enkelt eksempel, IP-telefoni:

Nye muligheder for at tale i telefon via nettet betyder, at PET også vil være med på en lytter her. Derfor har regeringen og Dansk Folkeparti afsat 93,5 millioner kroner på finansloven for 2007 (jeg kender ikke senere tal), til at PET kan købe og udvikle topmoderne aflytningsudstyr og computere. (dok.: Millioner til PET`s it-overvågning)

Har du læst George Orwells roman 1984 for nylig?