Uppdatering:
Idag svarar Guillou på Håkan Arvidssons anklagelser och han gör det med förödande kraft. Svd

För när han slagit fast att det var Säpo som via mig avslöjade IB så avancerar han till att det ”möjligen” också var KGB som låg bakom avslöjandet. Och när det både har förefallit och varit möjligt kommer han till ett ”tyder på” med innebörden att jag skulle ha varit tjallare åt Säpo på mina kamrater och vänner i Palestinarörelsen. Och i nästa led spikas den funderingen fast med ytterligare en glidning: ”Han har med andra ord gjort samma jobb för Säpo som Gunnar Ekberg gjorde för IB”.

Tyder på, möjligen? Förefaller det? Med andra ord? Sådan argumentation tillhör näthatarna och borde inte släppas in i en riktig tidning.

Det blir inte mycket kvar av Arvidssons heder som historiker och Svenskans anseende som “riktig tidning” är i gungning.

Ursprungligt inlägg:

Jag ser framför mig att det här dubbelspelet av pompösa unga män som utger sig för att vara agenter av olika slag är den ultimata pojkdrömmen.

Än har ingen lyckats förklara Jan Guillous brott. Socialdemokratin har inte heller lyckats förklara varför man valde att infiltrera fackföreningar och palestinagrupper med hjälp av skattemedel. Sjukhusspionen Gunnar Ekbergs memoarer tycks vara ett fåfängt försök att rädda äran åt sig själv och partiet.

Det vore spännande se de här händelserna gestaltade i musicalform.

Länk till spionsång

Nu finns Pojkaktig sångbok 3 Sonny Samuraj att ladda hem som wma-filer. Tomten kommer tidigt i år.

Wolodarski fyller på med en straffrättslig bedömning av Guillou-affären i dagens DN: “För bedömningen av detta spionbrott spelar Guillous allmänna politiska omdömeslöshet marginell betydelse. Det avgörande i affären är hans omoraliska handlande, som av allt att döma var kriminellt och finns dokumenterat i KGB:s arkiv.”

Det finns uppenbarligen ett behov av att juridifiera den moraliska diskussionen. Det förekommer ofta, numer, att opinionsjournalister och debattörer inte tycker att ansvarstänkandet i deras egna paradigm – typ:politikens – räcker till. Istället så skall allting göras till juridik: Ansvarsutkrävandet blir inte riktigt på riktigt förrän det också läggs till en juridisk släng.

I sak undrar jag vad Wolodarski vet som gör honom så säker på att agerandet “av allt att döma” var kriminellt, vad som får honom att tvärsäkert tala om Guillous “spionbrott”. Det jag har hört har inte gjort mig övertygad om att Guillous agerande var brottsligt. Och om det var brottsligt då så är det i vart fall någorlunda säkert att det inte är brottsligt nu – givet de uppgifter som kommit fram även om de tolkas så negativt som möjligt för KGB-agenten.

Frågan är om inte Wolodarski och andra som beskriver Guillou som brottslig kliver över en linje själva. Den straffrättsliga linjen närmare bestämt. Det är inte tillåtet att beskriva människor som brottslingar till höger och vänster även om de är aldrig så moraliskt korrupta.

Juridifieringen av moraliska ansvarsfrågor kan bli föremål för en juridisk ansvarsprövning på riktigt, således. Sug på ironin i den.

(Också utlagd på Juridikbloggen.)

Wolodarski fyller på med en straffrättslig bedömning av Guillou-affären i dagens DN:

“För bedömningen av detta spionbrott spelar Guillous allmänna politiska omdömeslöshet marginell betydelse. Det avgörande i affären är hans omoraliska handlande, som av allt att döma var kriminellt och finns dokumenterat i KGB:s arkiv.”

Det finns uppenbarligen ett behov av att juridifiera den moraliska diskussionen. Det förekommer ofta, numer, att opinionsjournalister och debattörer inte tycker att ansvarstänkandet i deras egna paradigm – typ:politikens – räcker till. Istället så skall allting göras till juridik: Ansvarsutkrävandet blir inte riktigt på riktigt förrän det också läggs till en juridisk släng.

I sak undrar jag vad Wolodarski vet som gör honom så säker på att agerandet “av allt att döma” var kriminellt, vad som får honom att tvärsäkert tala om Guillous “spionbrott”. Det jag har hört har inte gjort mig övertygad om att Guillous agerande var brottsligt. Och om det var brottsligt då så är det i vart fall någorlunda säkert att det inte är brottsligt nu - givet de uppgifter som kommit fram även om de tolkas så negativt som möjligt för KGB-agenten.

Frågan är om inte Wolodarski och andra som beskriver Guillou som brottslig kliver över en linje själva. Den straffrättsliga linjen närmare bestämt. Det är inte tillåtet att beskriva människor som brottslingar till höger och vänster även om de är aldrig så moraliskt korrupta. Juridifieringen av moraliska ansvarsfrågor kan bli föremål för en juridisk ansvarsprövning på riktigt, således. Sug på ironin i den.

Dessvärre, för Jan Guillou, dömer eftervärlden en för ens handlingar och inte för vad man i efterhand påstår att man egentligen tänkte när man valde en väg som blir ifrågasatt. Det kan för all del vara så att Jan Guillou talar sanning, enligt polisuttrycket ’så rätt vi gjorde – så fel det blev’. Det har hänt förr i världshistorien att goda föresatser av slump och yttre omständigheter gett ett helt annat resultat än man tänkt sig. Oavsett detta måste man få ifrågasätta även institutioner som Jan Guillou.

Och just nu har han bevisligen uppenbara svårigheter att ta sig ur denna knipa han en gång försatte sig i genom att göra fel val – oavsett bevekelsegrund.

Jag skulle inte vilja kalla Per Gudmundsons bruk av citat ‘ohederligt’, eftersom Jan Guillou tillstår att han citerats rätt. Vad han nu i efterhand påstår att han egentligen tänkte mellan citat och handlingar utgör, för att uttrycka sig milt, kanske inte direkt någon absolut och verifierbar sanning för någon annan än honom själv.

Jan Guillous lagom diffusa ‘förtydligande’ av sina tankar och bevekelsegrunder i boken känns snarare som en efterhandskonstruktion för att gardera sig för det fall hans KGB-kontakter skulle avslöjas. Hans ordval är lagom intetsägande för att inte väcka frågan om eventuella kontakter, men tillräckligt precisa för att han skall kunna använda omnämnandet av ‘KGB-uppslag’ som undanflykt om frågan om hans KGB-förflutna skulle komma upp.

För ett KGB-förflutet har han bevisligen – även om han själv påstår sig ha wallraffat.

Hur mycket behöver man egentligen för att skriva en artikel om KGB? Kan man trots åratals kontakter, accepterande av uppdrag, betalning och leverans inte anse sig ha material att skriva en enda artikel om organisationens arbetssätt för att någon enstaka befattningshavare omplacerats – medan det går alldeles utmärkt att skriva om CIA utifrån ett misslyckat rekryteringsförsök.

Jan Guillous ‘klargörande’ har inte direkt fått detta att låta mindre långsökt.

Sedan kan man ju alltid undra varför inte KGB:s rekryteringsförsök var lika misslyckat som CIA:s?

Mina kunskaper om IB-affären och dess turer är starkt begränsade. Men när jag idag läser SvD och artikeln Guillous första IB-källa dementerar så börjar jag undra om vad som är sant och vad som är påhittat och fabricerat av Jan Guillou genom åren? Hur mycket är hans drömvärld och egna önskningar?

Peter Bratt och Guillou skriver om spionaget i Sverige i tidskriften Folket i Bild Kulturfront våren 1973. I sin självbiografi som nyligen utkom så namnger Guillou den journalist som tipsade om IB första gången.

Journalisten som heter Bengt Erlandsson jobbade på Expressen under denna tid och idag säger han att allt är ljug från Guillou. Erlandsson svär sig fri från allt som har med IB och Guillou att göra. Vem ljuger?

Det verkligt intressanta i detta blir ju när den andre IB-avslöjaren Peter Bratt säger att han aldrig trott på historien om Erlandsson. Att Guillou fabulerat och ljugit. Igen.

Istället så var det den norske studenten Svein Tryti som var en av de som tipsade om IB-affären. Allt enligt Lars-Olof Lampers som med texten Norsk student var den verkliga IB-källan kommer med helt andra uppgifter än de Guillou salufört i alla år.

Tryti berättar att han tipsade Guillou först men blev avfärdad på ett arrogant sätt. Uppmaningen att gå hem och läsa Kriminaljournalen känns ju idag som en uppmaning han borde ha gett sig själv istället. Peter Bratt lyssnade dock och enligt Tryti så är det Peter Bratts förtjänst att IB kom upp i ljuset, inte Guillous.

Lennart Ohlsson, tidigare chef för underrättelsesektionen vid den militära säkerhetstjänsten, MUST skriver idag på Expressen en ganska initierad och tuff inlaga i debatten om Guillou och sanningshalten.

Jag har 18 års erfarenhet från den militära säkerhetstjänsten MUST och har också läst samtliga de handlingar som Expressen fått utlämnade. Min uppfattning är att Guillou redan då var en person som inte skydde några medel för att nå sina mål. Dessvärre tycks han sakna sin romanfigur Carl Hamiltons känsla för rätt och fel.

Guillou visste mycket väl vad han gjorde och var inte omedveten. KGB-kontakten Gergel gick så kallade kontraövervakningsslingor och det visar enligt Ohlsson att Guillou var en viktig kontakt. Att man också träffades så många gånger under så långt tid samt bytte handledare visar att Guillou verkligen levererade material till KGB. 40 möten under 5 år och nära en halv månadslön i betalning (800 kr 1967 är idag som en halv månadslön).

Vi som inte var med må vara dumma och lätta att lura. Men nog sjuttsingen var kontakten djupare och mer omfattande än vad Guillou idag försöker göra sken av.

Ohlsson säger det rakt ut i debattartikeln:

Det finns inga ursäkter för att Guillou inte rapporterade detta till Säpo. Sannolikheten för att Guillou åtminstone gjorde sig skyldig till medhjälp till något av de brott som beskrivs i spionerilagen är stor.

Ohlsson ifrågasätter också varför Säpo inte vidtog några åtgärder mot Guillou. Vad Guillou nu måste göra är enligt Ohlsson glasklart:

För Guillou återstår det tunga arbetet att lägga alla kort på bordet. För detta krävs ett oerhört stort personligt mod och självinsikt.

Jan Guillou ställde idag upp på frågor i Expressenchatten. Generöst kan tyckas, men jag tycker många svar var självklara och den pompösa tonen kvarstod i många fall. Men visst är det bra att han ställer upp istället för att gömma sig.

Relaterat:
Gunilla’s Travelouge – Monica Antonsson intervjuade Svein Tryti först
Svein Trytis värld – Svein Tryti tipsade Guillou och Bratt om IB-affären
Peter Bratt – Guillous lögner om IB-affären

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, Peter Bratt, Bengt Erlandsson, Lars-Olof Lampers, Svein Tryti, Lennart Ohlsson, Säpo, IB, KGB, intressant?

Som f d polis vet jag hur farligt det kan vara att dra för långtgående slutsatser av indicier – men nog måste man anse att indiciekedjan som tyder på att Jan Guillou avslöjat IB på sovjetiskt uppdrag börjar se riktigt komprometterande ut.

Sedan tror jag å andra sidan inte Jan Guillou själv – ärligt och uppriktigt – anser sig vara spion. Fastän han t o m dömdes för spioneri. Han anser sig förmodligen enbart ha gjort sitt jobb när han lanserade scoopet om IB – oavsett vem som satte honom på spåret.

Om jag personligen skall tillåta mig tro något så anser jag det högst sannolikt att han fick uppdraget att avslöja IB från KGB.

Om jag skall fortsätta tro förstod han kanske inte ens själv att han fick ett uppdrag, utan trodde snarare att han fick ett uppslag. Med tanke på Jan Guillous uppenbart höga tankar om sig själv är det nog dessvärre så illa att han inte uppfattade att han stod till KGB:s förfogande – utan snarare att KGB stod till hans.

Men visst ser hela soppan illa ut för Jan Guillou; KGB har bevisligen odlat kontakten med honom i fem år. Det kan vi anse vara med sanningen överensstämmande eftersom t o m Jan Guillou själv erkänner detta. Han erkänner t o m att han fått betalt för att skriva artiklar på deras uppdrag.

Han har således enligt egen utsago ingått i vad man kan säga är KGB:s aktiva ’stall’ av inflytelseagenter eller ‘nyttiga idioter’ – välj själv, jag vet inte vilket som är värst. Enligt hans egen uppfattning var det dock inte ‘på allvar’, även fast han genomförde uppdrag mot betalning.

Så snubblar han då av en slump över möjligheten att skjuta en av de största motståndarna till sovjetisk underrättelsetjänst på svensk mark totalt i sank. Då anser KGB helt plötsligt inte att Jan Guillou längre är intressant att hålla kontakt med, utan avbryter samarbetet och låter honom löpa.

Tillåt mig att tycka att det låter lite väl långsökt.

“Ja, vi höll ju på med den där Guillou i fem års tid och betalade honom för att skriva lite insändare och så. Men vi släppte honom som kontakt, eftersom vi tyckte att hans idé om att med artikel eliminera vår störste motståndare blev bara för mycket. Vi hade ju i och för sig kontakt med honom för att han skulle skriva artiklar för att gynna våra intressen – men i det här fallet tyckte vi en artikel skulle göra alldeles för stor nytta för oss, så vi avbröt samarbetet med Jan Guillou omedelbart…”

Särskilt märkligt blir det att Jan Gulliou hållit tyst om sin KGB-hobby när han som SvD:s Per Gudmundson påtalar gjorde artiklar av betydligt harmlösare värvningsförsök från CIA.

Åtskilliga av våra offentliga mediepersonligheter tycks oavsett vad JAn Guillou gjort sig skyldig till eller ej gärna vilja släta över hans ‘ungdomliga oförstånd’. Förmodligen beror detta på att det alltid är svårt att tala illa om en vän, men samtidigt kan man inte annat än undra om det inte i vissa fall kan ligga mer bakom beteendet.

Med tanke på en stor del av våra mediegiganters politiska bakgrund är det måhända fler som dels a) tycker att Guillous agerande i att ta ställning för Sovjetunionen var helt normalt samt att det måhända b) finns fler som känner marken börja gunga under fötterna.

Att media för en gångs skull utför grävande journalistik, och dessutom granskar någon i den egna kåren är i sig unikt och ger i alla fall mig ett spirande hopp om en bättre framtid. Viljan att granska någon ur medieeliten stärker onekligen mitt hårt stukade förtroende för journalistiken. Låt det nu bara inte bli en engångsföreteelse.

SvD, DN

Jan Guillou tycks ha skaffat sig fiender genom åren. Framgångsrika människor gör nog ofta det. Och om man dessutom har en faiblesse för att behandla sina medmänniskor nedlåtande - något Guillou själv erkänt som en karaktärsbrist och som visade det sig så tydligt i relationen till Bratt nyligen – så blir det säkerligen fler som gläds åt ens olycka.

Det är kanske därför inte förvånande att så många vill tvåla till Guillou litet extra efter avslöjandet att han arbetat för KGB. I helgen fick jag påstötningar från åtminstone fem personer (jag minns inte riktigt om det var just fem  och tänker inte ta med siffran i mina memoarer eftersom det inte är viktigt – möjligen i pocketutgåvan bara) som frågade mig om Guillous rapporterande till KGB kunde vara brottsligt och om det fortfarande var brottsligt. “Det är ju landsförräderi!”, framhöll en person. “Är det inte fortfarande dödsstraff för spioneri?”, frågade en annan.

Nu vet jag inte riktigt varför de frågade mig. Jag är ingalunda någon expert på vare sig brott mot rikets säkerhet eller straffrättens preskriptionstider. Men intresset för den straffrättsliga sidan av Guillous agerande verkar stort och fortfarande, så här några dagar in på KGB-gate, fortfarande intensivt. I Expressen skriver en före detta chef för jättehemliga MUST att Guillous agerande “förmodligen var brottslig”. Det är en spännande debattartikel. Det är dock inte så mycket juridisk argumentation i Expressens artikel utan mer John Le Carré-spekulatoner kring bevekelsegrunder och strategier.  

Det stora problemet med att bedöma Guillous agerande ur straffrättslig synvinkel är naturligtvis att det är svårt att veta vad som egentligen hänt. Om det gått till på det sätt som Guillou själv framfört när han nu “lagt alla kort på bordet”  så kan det knappast vara fråga om någon allvarligare brottslighet. Det kan inte vara fråga om vare sig högförräderi eller grovt spioneri, som båda är brott med livstid i skalan. Möjligen kan det vara fråga om ett obehörigt befattande med hemlig uppgift, om det nu befordrades några hemliga uppgifter.

Men en sak kan vi vara säkra på: Om de beskrivningar av det inträffade som lämnats över huvud taget stämmer med verkligheten så har preskription inträtt för länge sedan. Och då går det inte länge att straffa någon hur mycket man än vill och hur mycket det än kliar i ansvarsutkrävarpekfingret.

I alla fall inte juridiskt.  

(Se de senaste förvecklingarna rörande IB-affärens upprinnelse här.)

Det finns mycket folk tror om mig, men det de inte tror om mig är att jag är en hemlig spion (bara jag visste om det innan jag avslöjade det här).
Jag gick och spionerade som vanligt i torsdags  och såg någonting alldeles förskräckligt. Jag såg att Kantorn hade ett möte med sitt fasansfulla gäng. Jag bara fasar över vad som kommer hända nu. Jag måste rapportera det någonstans innan världen går under! Jag bara hoppas att det var det som det såg ut att vara och inte någonting annat förskräckligt.
Vilken tur att han inte såg mig, då skulle han säkert ha skickat sina anhängare på mig.

(Varsågod Kantorn nu har du fått ett inlägg till.)

Var är Peter Althin, vapendragaren som vill kämpa för de ‘rättslösa och utsatta’?

“De gripna svenskarna i Pakistan har nu fått träffa personal från svenska ambassaden i Islamabad. De uppges efter omständigheterna må bra, men fortfarande finns ingen information om vad de anklagas för och om de har fått något juridiskt ombud.”

UD har träffat de gripna svenskarna, SvD

.

Sverige gör alldeles rätt, Varjager

Mvh/:)Smileth

Merit Wager har skrivit ett strålande inlägg om vår nya svenska exportvara: terroristerna. Jag har bara saxat en liten del, men klicka och läs blogginlägget, man kan inte annat än hålla med.

“Sverige måste sluta lägga resurser på människor som frivilligt utsätter sig för fara antingen av dumhet eller fullt medvetet i akt och mening att begå terroristbrott eller beblanda sig med terrorister. Det är ingen mänsklig rättighet att resa på falska handlingar, ha med sig strypsnaror och bombbälte m.m. – inte ens för svenska medborgare!

Måtte man bara få ut det helt oskyldiga lilla barnet som ju inte kunnat välja föräldrar och vars föräldrar begått ett grovt övergrepp på det genom att fullt medvetet utsätta det för mycket stor fara. De vuxna får klara sig själva, de har kunnat fatta egna, självständiga och frivilliga beslut, till skillnad från tvååringen.”

http://meritwager.wordpress.com/2009/09/16/sverige-gor-ratt/

Tipstack till Pelle P!

.

Lite mer läsning på Varjager:

Varför måste Sverige jobba hårt för terrormisstänkta?

Terrormormor får gråta ut i media

‘Kuttersmycket’ Safia får komma hem

”Extrema ser Ghezali som martyr”

Mvh/:)Smileth

Då får han sitta i ett fängelse i Pakistan. På något vis känns det som att det inte är ett 24 tim service inrättning som i Sverige. Ur SvD.

“Förutom svenskarna Mehdi Ghezali, Munir Awad, Safia Benaouda och en tvåårig pojke fanns också turkar, en iranier och en ryss med i gruppen om 12 utlänningar. I området kring Dera Ghazi Khan där gruppen greps finns hemlig kärnvapenutrustning.
Sedan några år tillbaka är det förbjudet för utlänningar att alls vistas i det området utan specialtillstånd från inrikesdepartementet. I den säkerhetsfixerade kärnvapennationen Pakistan är detta en omständighet som kan göra läget betydligt svårare för den nu fängslade gruppen.
Sedan tidigare har det framgått att gruppen anklagas för att olovligen ha tagit sig in i landet, och att de är misstänkta för terrorhandlingar. När svenskarna nu hållits fängslade i tre veckor säger källan inom underrättelsetjänsten till SvD att även spioneri är en av punkterna, men uppgiften är inte bekräftad från officiellt håll.”

Låt oss innerligt hoppas, för tanken med islamister och kärnvapen känns inte bra. Men nu skall ni se att det snart börjar komma snyftarartiklar i svensk media om hur synd och missförstådda dessa människor är.

Mvh Varjager

Den 1 november 1978 bevistade jag  en välbesökt presskonferens i Wennergren-skrapan i Stockholm. Detta i anledning av att säkerhetsexperten Dragan Jovius, som jag kände väl, gav ut sin bok Sovjetspionage i Sverige – dess taktik och verksamhet (S:t Georgs förlag). Till presskonferensens muntrationer hörde att Jan Guillou blev nekad inträde; man måste nämligen ha en speciell inbjudan, och det hade nu inte Guillou.

Men det var inte bara munterhet vid presskonferensen. Bland inbjudna gäster fanns även en drygt 40-årig, lätt fetlagd och undersätsig man med tjusarmustasch och rikligt med pomada i håret. Han hade en yrkesbakgrund inom svensk underrättelsetjänst och ansågs vara en “stenhård antikommunist” och därför sovjetätare. Mannens namn var Stig Bergling. Han dömdes påföljande år till livstids fängelse för grovt spioneri efter att ha gripits i Israel av underrättelsetjänsten Mossad.

 Den Stig Bergling jag träffade vid ett par tillfällen.

Jag hade stött på Bergling åtskilliga år tidigare, då han dök upp vid de försäljningsaktioner som anordnades i Stockholms city varje helg av den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians inom vilken jag var engagerad. Jag minns inte exakt vad han sade vid dessa tillfällen, men troligen orerade han vitt och brett om hur fantastiskt bra vi ungdomar var som vågade stå upp mot kommunismen och gå emot vänstervridningen i samhället.

Landsförrädaren Stig Bergling dömdes alltså till livstids fängelse efter att bland annat till Sovjetunionen ha lämnat ut den så kallade befästningskoden med datoriserade uppgifter om samtliga försvarsanläggningar i Sverige. 1987 avvek Berling från en permission och lyckades rymma till Moskva. Han levde därefter omväxlande i Ryssland, Libanon, Ungern och Israel innan han återvände frivilligt till Sverige 1994. Han fortsatte här att avtjäna sitt straff innan han 1997 blev villkorligt frigiven.

Stig Bergling, alias Eugen Sandberg, alias Stig Sydholt, född 1937, är numera inhyst i ett äldreboende i Stockholm. Han har fortsatt att göra avtryck i massmedia. 2006 väckte det visst uppseende då det framkom att han blivit medlem i Vänsterpartiet, med en partipolitisk bakgrund som landsförrädarpartiet par preference i Sverige; dess närmaste föregångare, Vänsterpartiet kommunisterna, var hårt Moskva-styrt ända fram till sovjetväldets implosion 1991.

I en debattartikel i Expressen den 13 juli 2008 uttalade Bergling/Sydholt sitt starka stöd för den omdiskuterade FRA-lagen, bland annat med följande händelsevis alldeles korrekta motivation:

“Det kalla kriget avslutades aldrig i Ryssland, samtidigt som resten av världen lät sig duperas om avspänning och fred. Den ryska generalstabens underrättelsetjänst (GRU) har vuxit sig så stark att den blivit en stat i staten.”

Såvitt jag vet har Stig Bergling aldrig visat någon ånger över att sannolikt ha åstadkommit mer skada för Sveriges militära försvar än någon annan spion, också i jämförelse med “spionöversten” Stig Wennerström som dömdes till livstids straffarbete 1964 och släpptes tio år senare. Exempelvis den beryktade Enbomligan var rena småhandlare vid en jämförelse med Berglings spioneri.

Stig Bergling tillhör den kategori landsförrädare som inte drivs av någon som helst övertygelse, utan gör vad de gör på grund av pengar, spänning och/eller känslan av att känna sig betydelsefulla. Dessa personer besväras inte av något samvete eller fosterlandskärlek, men kan i efterhand söka försvara sitt agerande med att de – exempelvis – i själva verket befrämjade världsfreden. Wennerström påstod på fullt allvar i sina memoarer att det var bra att ryssarna fick västliga hemligheter, eftersom detta var tjänligt för balansen mellan stormakterna under det Kalla kriget. Själv var han naturligtvis den största av fredkämpar.

Också Bergling har varit inne på liknande tankar i TV-intervjuer – hans spioneri har gynnat såväl Sverige som nationalstat som freden i världen. Och det är inte så märkligt att personer utan vare sig övertygelse eller samvete tillgriper sådana befängda ursäkter, som väl bara de allra mest naiva och historielösa medlemmarna i Röd ungdom kan tro på. I avsaknad av inre övertygelse måste de sannolikt inför sig själva rationalisera sina illgärningar för att över huvud taget orka stå ut med att leva.

Det vore lätt för mig att säga att jag känner förakt för i grunden ynkliga personer som Bergling och Wennerström, men sanningen är att jag känner stort medlidande. Här en länk till ett insiktsfullt blogginlägg om Bergling:

http://safflemannen.se/?p=9956

Men är alla spioner ynkliga och värda förakt? Så kan man möjligen resonera om man anser att det egna fosterlandet är det högsta goda och därmed alltings mått. Detta är dock inte min uppfattning. Det helt avgörande är, utifrån min måttstock, huruvida en person med sitt spioneri främjar det onda eller goda. I fallen Bergling och Wennerström är det enkelt – de lämnade under det Kalla kriget ut statshemligheter till fientlig makt, som därtill var världens kommunistiska supermakt, Sovjetunionen, motståndare till den fria världen och därmed värden som frihet, demokrati och yttrandefrihet. Bergling, Wennerström och deras gelikar förtjänar därför dubbelt fördömande.

Sedan har vi spioner och “landsförrädare” såsom Oleg Penkovskij och Ryszard Kuklinski.

Oleg Penkovskij hade 1960 utsetts till överste i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU. Bakom den oklanderliga sovjetmasken dolde han ett gränslöst förakt för det kommunistiska Sovjetunionen, säkerligen delvis beroende på att hans fader hade varit officer i tsararmén och medlem i de vita styrkorna under inbördeskriget mellan röda och vita 1917-20. Penkovskij bestämde sig för att förse Väst med hemligheter sedan han i Moskva stött på den engelske affärsmannen och säkerhetsmedarbetaren Greville Wynne.

 Penkovskij offrade sig för friheten.

Penkovskij överlämnade en mängd topphemliga och strategiskt högintressanta dokument till Storbritannien och USA under några år i början på 1960-talet och bidrog därmed i hög grad att stärka Västs försvar gentemot Sovjetunionen. Till slut avslöjades emellertid verksamheten, och både Penkovskij och Wynne greps av KGB. Penkovskij fick det i sammanhanget enda tänkbara straffet – döden – under det att Wynne dömdes till åtta års fängelse.

Penkovskij avrättades efter grym tortyr, medan Wynne efter en tid utväxlades mot sovjetspionen Gordon Lonsdale (egentligen Konon Molody) som gripits i London. (Om Penkovskij, Lonsdale och andra spioner kan man läsa i boken Sanna historier om spioner, Historiska media).

Ryszard Kuklinski (1930-2004) överlämnade under tioårsperioden 1971-81 stora mängder hemligstämplade, främst sovjetiska, dokument till USAs underrättelsetjänst CIA. Kuklinskis fader hade varit antinazistisk motståndsman under Andra världskriget och dog i koncentrationslägret Sachsenhausen. Också sonen skulle bli motståndsman på sitt sätt, men då under den sovjetkommunistiska ockupationen av Polen.

Förre CIA-chefen George Tenet har sagt att Kuklinski var “en av det Kalla krigets sanna hjältar” och vidare:

“Denne passionerade och modige man bidrog till att det Kalla kriget inte blev hett när han försåg CIA med värdefull information  på vilket så många viktiga säkerhetsbeslut vilade. Han gjorde det för den ädlaste av orsaker – att främja frihetens och fredens helgade ideal i sitt hemland och över hela världen.”

 Kuklinski – polsk patriot och frihetsvän.

Kuklinski valde således att arbeta för Väst just därför att han var en äkta polsk nationalist och därmed såg till sitt lands sannaste intressen. Som tack för hjälpen fick Kuklinski av den amerikanska underrättelsetjänsten utmärkelsen Distinguished Service Medal samt en bostadsort i USA. 2006 invigdes ett museum i Warszawa till Kuklinskis minne av den polske försvarsministern Radoslaw Sikorski.

Genom sin tjänstgöring inom den polska armén kom Ryszard Kuklinski i kontakt med dokument som vittnade om sovjetiska planer på ett militärt angrepp mot Västeuropa. I dessa planer ingick att Polen i ett krigsläge skulle komma att offras och riskera att utsättas för 400-600 kärnvapenträffar. Kuklinski insåg att han måste förhindra detta och sökte samband med CIA; han överlämnade i Polen vid 63 tillfällen hemlig information till CIA.

Militära bedömare anser att det material Kuklinski vidarebefordrade fick ett avgörande inflytande på NATOs militära planering för Europa, vilken korrigerades på basis av den information Kuklinski bistått med. CIA vidarebefordrade jämväl viss information till Vatikanstaten, som vid denna tid styrdes av den polskfödde påven Johannes Paulus II (Karol Wojtyla), som ju var en av de personligheter som allra verksammast bidrog till Västs seger i det Kalla kriget.

Denne polske hjälte fick dock betala ett högt pris. Själv dömdes han till döden av en militärdonstol i Warszawa 1984, och hans båda söner omkom under misstänkta omständigheter i USA på 1990-talet.

En av de mest intressanta landsförrädarna i modern tid är Jonathan Pollard, den ende amerikanske spion som dömts till livstids fängelse utan att ha varit anklagad för högförräderi. Dessutom spionerade han för ett allierat land, Israel, ett brott för vilket det normala straffet är två till fyra års fängelse. Den 55-årige Pollard är nu inne på sitt 25e år bakom lås och bom.

Jonathan Jay Pollard föddes i ett judiskt hem i Galveston, Texas 1954. Han var ett begåvat barn som tidigt blev medveten om sin judiska identitet. Han var vid gripandet en civilanställd analytiker vid den amerikanska flottans säkerhetstjänst i Washington, D. C. Pollard ansågs vara en kompetent om än något excentrisk tjänsteman. Ett av hans förslag hade varit att man skulle lagra underrättelseinformation från den vita minoritetsregeringen i Sydafrika. Förslaget bedömdes så kontroversiellt att Pollards möjlighet att få tillgång till hemlig information tillfälligt drogs in.

 Jonathan Pollard, orättvist dömd?

Det var när Pollard upptäckte att USA, trots ett ömsesidigt avtal med Israel om utbyte av säkerhetsinformation, inte vidarebefordrade viktiga uppgifter till israelerna om hot från arabvärlden och terrorismen. Han började då kopiera hemliga dokument som han mot betalning överlämnade till israeliska kontakter; Pollard fruktade att den judiska staten stod inför hotet om en ny Förintelse. Enligt somliga underrättelseuppgifter skall Jonathan Pollard ha överlämnat så många som en miljon hemliga handlingar inklusive satellitfoton.

När Pollard som en  följd av sin spionageverksamhet till slut blev okoncentrerad på jobbet fattade hans överordnade misstankar. Innan han greps 1985 körde han och dåvarande hustrun, Anne Henderson Pollard, i sin bil i rasande fart, med FBI hack i häl, i riktning mot den israeliska ambassaden. Paret lyckades ta sig in på ambassadområdet men avvisades bryskt av en säkerhetsvakt, varefter de greps, åtalades och dömdes. Hustrun var snart ute igen, men inte Pollard.

Fallet Jonathan Jay Pollard är komplicerat och motsägelsefullt, och jag tänker här inte gå in på alla dess enskildheter.  Klart tycks emellertid vara att försvaret inte skötte sina åligganden på bästa sätt, och det verkar också som om domstolen agerade under starka påtryckningar från USAs regering när den dömde Pollard till livstids fängelse. Den välkände judiske amerikanske advokaten Alan Dershowitz har i en TV-intervju som sin mening framfört, att orsaken till att Jonathan Pollard alltjämt hålls i fängsligt förvar är hans judiskhet – vilken icke-jude som helst i hans situation skulle ha frigivits för länge sedan.

Varken Pollard själv, hans nuvarande hustru Esther Pollard eller hans anhängare i Israel eller på andra platser har givit upp hoppet om hans slutliga frigivande. Man förnekar inte att Pollard bedrivit spionageverksamhet men hänvisar till, att straffet är alldeles för hårt i förhållande till brottets art och att han, trots allt, spionerade för en allierad makt. Pollards officiella hemsida “Justice for Jonathan Pollard” finns här:

http://www.jonathanpollard.org/

 Esther Pollard hänvisade i en intervju i det israeliska TV-inslaget “Frontline” 2007 till att det finns liknande fall där domarna blivit helt annorlunda. En person som avslöjats spionera för Kina dömdes således till tre månanders fängelse, medan Michael Schwartz, som överlämnade hemligstämplad information till Saudiarabien, inte behövde skaka galler alls!

Av de spionfall som redovisats här ovan står det klart att Stig Bergling och Stig Wennerström är “dåliga” spioner då de, helt utan ideologisk motivation, sålde ut sitt fosterland för en grynvälling. “Flottspionen” Hilding Andersson och medlemmarna i Enbomligan hade i alla fall en ideologisk övertygelse som grundplåt.

Penkovskij och Kuklinski är däremot “bra” spioner, eftersom de ville rädda sina länder – Ryssland och Polen – undan det totalitära förtrycket och göra en insats mot den omänskliga kommunismen.

Med Pollard är det mer komplicerat. Han förrådde sitt påtagliga fosterland USA till förmån för det andliga hemlandet Israel. Man kan säga att han handlade fel, men utifrån en god bevekelsegrund, och fick ett omänskligt straff. För mig framstår det som en gåta att USAs regering låter honom försmäkta i sitt fängelse år efter år medan personer som begått liknande brott klarat sig lindrigt undan.

“Antagligen sträckte du fram vänster hand när du skulle sträcka fram höger hand förra gången du passerade här och skulle ge dina fingeravtryck.”

Antagligen inte, tänkte jag, men kvinnan i passkontrollen på Newark Airport var trevlig och jag gick gärna till ett “speciellt kontor” för att lämna nya avtryck.

Sen var det ju inte direkt så att jag hade ett val i vilket fall, och jag hade sex timmar på flygplatsen att slå ihjäl så gärna det.

Vakten som hämtade mig till kontoret var trevlig och bad mig spela på gitarren.

Vakten i kontorsreceptionen var trevlig och bad mig spela på gitarren.

Vakten inne på kontoret var inte det minsta trevlig, bad mig att inte sitta så nära botdet och att inte läsa ett papper uppsatt på väggen. Jag fick vidare inte slå av den fläkt som var riktad mot mig – “den har ett syfte” – och inte hellereller vinkla bort den (“hörde du inte vad jag sa”.)

Det var också väldigt konstigt att jag varit i Centralamerika i hela tre och en halv månad, och att man i Sverige kan ta uppehåll från sin utbildning och att jag över huvud taget hette Johan i mellannamn då John var så mycket vanligare/bättre. Enda gången han log var när han pressade mig att erkänna att jag tagit två äpplen med mig, dem fick jag inte ha med mig, och jag fick inte äta dem på hans kontor. Och han ville inte ha ett.

Han blev återigen arg för att jag läste pappret på väggen (trots att jag lovade att inte komma ihåg vad det stod – “hörde du inte vad jag sa”), och efter 20 minuter var glädjen att slippa mig för honom lika stor som glädjen att avslöja mig som den svenska spion jag nog var skulle ha varit.

Ut från kontoret och genom den extra väskröntgen som alla svenska spioner (det hade tydligen varit en annan svensk inne på “speciella kontoret” innan mig, ett glödhett spår förutom att vi varit i Centralamerika olika länge, han var militär och jag student, han kring 40 och jag hälften så gammal och att det inte – trots ett tiotal frågor – fanns något som kunde knyta oss samman till den svenska spionagegruppering som eventuellt hade gett en befordran vid ett avslöjande) måste passera. I röntgen kom man på mig med det äpple som jag i sista stund hade norpat tillbaka från kontorsvaktens skrivbord, och det beslagtogs med stor noggrannhet (och kommentar i ett stort register med hänvisning till mitt passnummer).

“Det är från USA, så jag hoppas att det kommer att smaka förträffligt” sa jag på mitt mest älskvärda sätt.

Inget leende.

“Vi kommer inte att äta det, vi kommer att förstöra det.”

“Åhh, så tråkigt, det finns ju så många människor på jorden som svälter” tyckte jag.

Ortfarande inget leende eller något medhåll, bara bitterhet över att någon gång ha kryssat i fel ruta då det skulle väljas specialinrikting på polishögskolan, ett misstag som leddetill passkotrollen och beslagtagen frukt.

“TEHRAN, Iran – An American journalist jailed in Iran has been convicted of spying and sentenced to eight years in prison, her lawyer said Saturday, dashing any hopes for her quick release.

Roxana Saberi, a 31-year-old dual American-Iranian citizen, was arrested in late January and initially accused of working without press credentials. But an Iranian judge later leveled a far more serious allegation, charging her with spying for the United States.”

Jihad Watch

“An Iranian-American journalist accused of spying in Iran went on trial this week and a verdict is expected soon, an Iranian official has said.” BBC News

För en tid sedan så lyssnade jag på en intressant radiodokumentär om Stig Wennerström, den svenske storspionen (bilden ovan). Det var ett fascinerande program på många vis, inte minst på det sätt som Sverige skildrades. Sverige på 40, 50 och 60 talen var ett helt annat land än det som vi idag lever i. Och alla de förändringar vilka har skett sedan dess har tyvärr inte varit förändringar till det bättre, långt därifrån.

Ta tex det vårdade språk man använde sig av. Artighet var då en dygd. Överste Wennerström blev trots sina grova brott behandlad med respekt och tilltalades alltid med Ni. Svordomar och fula ord ingick inte i vokabulären, något som vi nuförtiden blir överrösta av dygnet runt - i alla medier. Även i barnprogram så anses det lämpligt med svordomar, och tom könsord. Om vi blickar tillbaka så finns det således en hel del som vi kan lära oss från den äldre generationen.

För att nu återgå till själva spioneriet som Wennerström var skyldig till, så måste man fråga sig hur han kunde hålla på så länge som han gjorde: från slutet av 40:talet ända fram tills dess att han slutligen greps 1963. Det är underligt eftersom han under mer än 10 års tid var misstänkt av den svenska säkerhetstjänsten. Av programmet så framgick det även att han antagligen hade svenska medhjälpare, vilka dock aldrig blev åtalade. De flesta inblandade i härvan är nu inte längre vid liv, och har därför tyvärr kommit undan rättvisan.

Anledningen till att Wennerström lyckades undgå upptäckt så länge tror jag beror på att ingen då kunde föreställa sig att en svensk kunde förråda sitt hemland. En hög svensk militär stod som vi alla förstår över alla misstankar: det var helt enkelt för ofattbart. Idag, däremot, så begås det högförräderi av “svenskar” varje dag utan att någon ens rynkar på näsan. Svenska politiker och företagsledare träffar, som vi alla vet, utländska kollegor dagligen – ofta bakom lyckta dörrar - och vad de diskuterar är för det mesta hemligt, fastän det berör hela landets framtid! Hur kan det vara tillåtet att smida planer på det viset bakom ryggen på Sveriges folk? Tänk hur tiderna förändras. Sorgligt men sant.

Regeringens nya lagförslag om otillåten bloggning, så kallad bloggdelning, där oregistrerade bloggare delar åsikter ska nu vara klart att sjösättas. Det hela grundar sig på det faktum att svenska proffstyckare måste kunna få betalt för sitt tyckande så inte ett kulturvacuum uppstår. En kommande licensavgift för privatbloggare kommer att införas för att kompensera inkomstbortfallet för dagspressens professionella tyckare. Okontrollerad åsiktsspridning måste alltså kunna lagföras på ett smidigare sätt än i dag.

Det första Gösta Hansson, ämnesråd på Justitiedepartementet, vill poängtera är att det inte handlar om en ny fildelningslag, även om det är många som vill jämföra lagändringarna med det. Vad det handlar om är ändringar i den upphovsrättslag som vi redan har.

- Rätten att blogga för privat bruk gäller inte utlagda åsikter. Överskrider man detta förbud handlar det om åsiktsrättsintrång, påpekar Gösta Hansson. För att en person ska kunna straffas måste det handla om uppsåtliga åsikter. I praktiken betyder det att om en person inte har förstått att en olicensierad åsikt är olagligt tyckande så kan inte heller hon eller han straffas. Har man till exempel lagt ut bilder på sina barn eller sin hund och skriver att de är lydiga eller söta gör man inte intrång på annans åsikt och klarar sig förmodligen undan med ett enklare lagföringshot.

I första hand är det naturligt att FRA får ansvaret för att logga bloggare som licensskolkar, men även mediabolagen ska själva få spåra och straffa förövarna eftersom de rättsvårdande myndigheterna är för långsamma och byråkratiska.

Den av sommarens skörd av sommarpratare som på förhand verkade mest spännande var onekligen Boris Grigorjev, KGB-överste. Bara smaka på ordet: KGB-överste. Visst smakar det, förutom utrensningar och övergepp, fortfarande James Bond, kallt krig och spioneri? Herr Grigorjev visade sig också vara en av de mer intressanta värdarna, och berättade bland annat på ett intressant sätt om hur han tvingades hantera U-137:s grundstötning. Mycket av det materialet kan man även finna i den bok han skrivit tillsammans med förre chefen för Säpos kontraspionage Tore Forsberg (som tidigare i höstas gick bort), Spioner emellan.

Boken är upplagd så att de båda skrivit sina egna kapitel, och en kort kommentar i slutet av den andres kapitel. Detta känns som ett lyckat upplägg, eftersom man dels alltid vet vems perspektiv man får, dels eftersom det ger utrymme åt ett visst gnabb mellan författarna, även om detta kunde fått än mer utrymme. Grigorjev avslöjar sig i vilket fall som helst som den mer drivne skribenten av de två; dels är hans kapitel stilistiskt något bättre (Forsberg upprepar sig någon gång, och vid något tillfälle använder han presens när han talar om Sovjet) och dels så verkar han mindre polemisk än Forsberg: Även om han vid närmare granskning också visar sig framföra sina åsikter, så är det väl inlindat och inte lika uppenbar som Forsbergs upprördhet över Gulag eller spioner arbetar för icke-demokratiska länder.

Förutom kapitel om hur Säpo och KGB tampats i modern tid innehåller boken även en hel del historiskt material, signerat Grigorjev, där man bland annat får sig antytt hur gamle Jean Baptiste Bernadotte kan ha haft kontakt med den ryske tsarens kunskapare, varefter denne kanske något jämnat vägen till den svenska kronan. Dessutom får man naturligtvis läsa om både herrar Wennerström och Bergling, IB-affären och hur Stockholm utsattes för en bombräd efter en något klumpig hantering av en spionaffär i Stockholm. Av naturliga skäl ligger fokus således främst på spionverksamhet inom Sveriges gränser, även om man även får inblick i allmänt spioneri och de båda herrarnas historia. Även om den knappast är den mest välskrivna bok som bjuds, kan den således ändå rekommenderas dels till de som är intresserade av spioneri i allmänhet, dels de som är intresserade av svensk historia.

Enligt våra killar här i Sverige så läser du säkert detta. (Du har väl knappast sämre resurser än FRA..)

Jag skriver på svenska för jag är också övertygad om att ni har flera duktiga översättare sedan innan, man har väl sett en eller annan spionfilm.

Våra killar har fått igenom en ny lag här som gör det möjligt att avlyssna oss alla över internet. Men erkänner nu helt öppet att syftet är att kunna snappa upp en del av era killars trafik, vilken de tror går till 80-90& genom vårt land.

Eftersom jag inte tror att ni vill att era hemliga medelanden skall kunna läsas av våra killar och skickas till USA, så uppmanar jag er att börja kryptera. Dina killar har säkert algoritmer som tar decennier att knäcka även för våra killars nya fina super duper dator som de redan köpt in! Och annars så kan ni ju förstås skicka via andra, skall vi säga, mindre utvecklade länder, istället. Så kan vi ha lite privatliv kvar här i Sverige.

Spaziba…Jaså ni visste redan om det?

Men…

Var jag dum nu, Tolgfors? Är du kanske tvungen att börja jobba med det vanliga försvaret nu istället? Du vet det där som ni lagt ner ihop med sossarna under det senaste decenniet? Jag vet, det är numera svårt att hitta, sök på Arme’staben eller nåt.

Tyvärr, du får nog fixa fram pengarna, FRA ger inga genvägar. FRA:s sjötomt kanske kan inbringa en del, och datorn, tja…Blocket finns ju!

Pingat på intressant

Svenska bloggar om FRA just nu:

• Så det är rysskräcken som styr rörande FRA-lagen?
  “På Aftonbladet.se avslöjas det nu att lagen är riktad mot Ryssland. Det handlar inte längre om terroristhot…”
  Roger Jönsson 37 minuter sedan » Intressant?
• SVT: Karl Rove
  “Mycket talande att Rove är så pass väl bekant med massövervakning, eller hur? För det måste väl ändå finnas s…”
  Dumheterna 54 minuter sedan » Intressant?
• Spionage på Ryssland
  “För pirater, bloggosfär och media har nästan allt fokus legat på Massavlyssningen Av Svenska Folket. Jo, det …”
  Den onödiga samtiden 60 minuter sedan » Intressant?
• Rysskräcken lever vidare.
  “Rysskräcken är av gammalt datum. Den tog fart redan på 1700-talet då ryssarna brände ned bebyggelse på svenska…”
  annarkia 1 timme sedan » Intressant?
• Ryssland är målet
  “Dessutom står det i Svenska Dagbladet att FRA-lagens syfte är att avlyssna Ryssland och det ska ha bekräftats…”
  Mad World 1 timme sedan
• Humor, artikel marathon samt medlemskrav
  “Johan Ingerö är som vanligt skarp och träffsäker när han målar upp regeringens relation till FRA. Deras slu…”
  Dexion 1 timme sedan » Intressant?
• Tidningarnas flockmentalitet: Nu brejkas “nyheten” om att FRA-lagen handlar om Ryssland
  “På Flashback noterar jag att idag så har de stora tidningarna samtidigt tagit upp denna “nyhet”. Detta måste …”
  jorgenmodin.net 1 timme sedan » Intressant?
• Fra, SvD “avslöjar”…
  ” Som jag skrev då: “Det ställs nu nya krav på FRA och ett av dem är att man inte ska få ?sälja? information…”
  Christermagister 2 timmar sedan » Intressant?
• Liberaler avlyssnar, hellre än att lyssna på folk
  “Den demokratiska förskjutningen som FRA-lagen innebär markerar också inledningen till ett nytt skede i svensk …”
  Intisbloggen 2 timmar sedan » Intressant?
• Almedalsrapport: FRA mest hela da’n
  “Har funderat lite kring utspelet från (s) och (mp) igår. På sätt och vis fick Mona Sahlin tyst på debatten, nå…”
  opassande 2 timmar sedan
• Hemligt? Knappast!
  “?Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som a…”
  Gabrielles blogg 2 timmar sedan » Intressant?
• Behövs signalspaning?
  “Därför tycker inte jag det finns så stor anledning att hetsa upp sig över att miljöpartiet och socialdemokrate…”
  Svensson 3 timmar sedan » Bloggar som kommenterar » Intressant?
• Mer om miljöpartiets svek
  “Det här är ett gigantiskt svek från Miljöpartiets sida. Mona Sahlin har länge sagt att hon vill riva upp FRA-l…”
  Rick Falkvinge (pp) 3 timmar sedan » Intressant?
• Lagstiftningskaos
  “”Mindre än en vecka tog det innan det nya regelverket föll ihop som ett korthus, men det värsta och olyckliga…”
  Ryggraden 3 timmar sedan » Intressant?
• Reinfeldt for president?
  “Osmakligt och självsvåldigt är vad det är. Nu har dessutom ett gammalt klassiskt spöke plockats fram ur gömmor…”
  WitchBitch 3 timmar sedan
• Reinfedlt kritiserar Sahlin
  “Men avslutningen i DN:s artikel är ändå bäst. -Men jag undrar hur de reagerar som har sett hoten på riktigt, …”
  Tomas sida 3 timmar sedan
• REINFELDT DUKAR ÅT MONA
  “Likaså lovar Mona att inte höja villaskatten. Där vann förmodligen Mona valet 2010. Detta kommer många ta till…”
  satmaran 3 timmar sedan
• FRA-lagen explained
  “FRA-lagen explained Wednesday 9 July 2008, 01:12 / ???????01:12?????? Ytterst handlar det om at…”
  Blogge Bloggelito – regeringsblogg 3 timmar sedan » Bloggar som kommenterar » Intressant?
• Lars Ohly: Mona Sahlin är inte emot massavlyssning
  “Nu har s och mp gjort upp om en ny utredning om signalspaning, men utelämnat vänsterpartiet. Till Expressen fö…”
  Dick Erixon 3 timmar sedan » Intressant?
• Fredrik till Mona:
  “?Men, seså, men sparka nu, då, jag ska inte hindra dig. Vi i blåa laget ställer oss bara här borta och mumlar …”
  As Good as it gets 3 timmar sedan
• Reinfeldt och Bush ut ur min telefon
  “Visst får vi sälja några krigsflygplan på marknaden. Visst satsar amerikansk bilindustri så Maud (c) kan göra …”
  Björn Wadström – ettan 4 timmar sedan » Intressant?
• Rysskräcken som gick vilse
  “Å andra sidan mullrar det mellan Ryssland och USA när det gäller missilförsvar i Östeuropa. Slutsatsen ligger …”
  Sidvind 4 timmar sedan » Intressant?
• S vill riva upp FRA?
  “Vad som är intressant är också att vänsterpartiet inte fick vara med. Kan det vara så att s och mp försöker di…”
  Tomas sida 4 timmar sedan
• Men snälla!!!!
  “Nu skall vi skylla FRA lagen på ryssarna?. Finns det ingen måtta på idiotierna?, att det rör sig om e…”
  Nonsens, garrar och allt därimellan 4 timmar sedan
• “Diskutera här”
  “Herre jisses så trött jag börjar bli på det som alltid står under FRA-artiklarna i var och varannan t…”
  Basic personligt 4 timmar sedan

Οι ΗΠΑ και η ΕΕ θα μπορούν να παρακολουθούν όλους μας! Βέβαια ξέρουμε ότι το κάνουν ήδη τώρα αλλά τώρα θα το κάνουν και με την βούλα!

Στο όνομα της “τρομοκρατίας” θα συνεχίσουν οι διεθνείς τρομοκράτες, η Ευρωπαική Ένωση και οι ΗΠΑ να μας τρομοκρατούν. η ΕΕ και οι ΗΠΑ είναι πολύ κοντά σε συμφωνία όπως γράφει σήμερα η εφημερίδα New York Times, για να ελέγχουν όλους τους πολίτες και να ανταλάσσουν πληροφορίες για αυτούς σε σχέση με ταξίδια, χρηματικές συναλλαγές και χρησιμοποίηση του Ίντερνετ. Η σουηδική εφημερίδα Ντάγκενς Νιχέτερ αναδημοσιεύει την είδηση εδώ.

I “kampen mot terrorismen” kommer de riktiga terroristerna att kunna registrera och följa upp alla medborgare!

I kampen mot terrorism har Bushadministrationen kommit nära en ny överenskommelse med EU. Med hjälp av den ska information på personnivå kunna utbytas över Atlanten, bland annat om pengaöverföringar, resor och internetanvändning. Så skriver New York Times och DN

Politikernas Dumstruts topplista

Marianne Mikko – Hårdare kontroll av bloggarna
Birgit Friggebod - We shall overcome
Mona Sahlin - Toblerone / oskattad bil
Maria Borelius - Skattefifflande handelsminister som anlitat svart arbetskraft
Cecilia Stegö Chilò - Kulturminister som sket i tv-licensen i 16 (!) år
Ulrica Schenström - Söp ihop med en reporter på arbetstid,

FRA började sitt spioneri två år innan lagen ens gick igenom.
Hur kunde dom vara så säkra på att lagförslaget skulle gå igenom???
Dom började anställa personal redan 2006 och nu när förslaget har klubbats igenom så slutförs rekryteringen två år senare…

Nytt hot mot yttrandefriheten…

Marianne Mikko säger på EU-parlamentets hemsida att bloggar riskera att “förorena cyberrymden”.
– Vi har redan alldeles för mycket spam, felinformation och ont uppsåt i cyberrymden.
Jag tror att allmänheten fortfarande väldigt mycket litar på bloggar, de ses fortfarande som ärliga. Och de ska fortsätta att vara ärliga. För det behöver vi en kvalitetsstämpel, upplysning och vem som verkligen skriver och varför.

Allvarligt??? Hur fick hon jobb inom EU till att börja med???
No brain – no pain – verkligen!!!
Hon är vinnaren i årets Dumstrut!

Den här utveckligen är verkligen skrämmande.
Nyp mej, slå mej – få mej att vakna och säg att detta bara är en mardröm som alla andra mardrömmar och inte på riktigt…

Vad hände med “Du gamla, Du fria”???
Är det meningen att vi ska “skrämmas” till tysssstnaaaad lr?

Jag tror jag utvandrar till Americat jag…

Ledarbloggen 
Eu föreslår
Inskränkt om..
Eu registrera…
Tacka NEJ till
Eu vill registrera  
Här ligger spioncentralen

(the fool)

Medan huvuden rullar i Folkpartiet tycks de övriga borgerliga partierna i Sverige ha svårt att avgöra, vad de skall tycka om affären Per Jodenius m.fl. Det är lätt att förstå, att allianspartierna sitter och funderar hur det hela skall påverka valresultatet. För det kommer affären utan tvekan att göra.

Man kan väl utgå ifrån att Folkpartiet kommer att drabbas. Men vem skall dra nytta av det? De övriga tre i fyrklövern hoppas förstås, att Folkpartiets besvikna väljare kommer att flytta över till deras läger. Socialdemokraterna hoppas förmodligen lika mycket att en stor del av folkpartisterna kommer att stanna hemma på valdagen. Det var väl därför som Jodenius lockades i fällan till att börja med.

Det vore ironiskt nog om den här härvan gynnade rentav Piratpartiet. De är ju det enda av partierna som hittills förstått hur det ligger till i Internet. För om det nu inte är så att sossarna satte in en praktfälla som Folkpartiet gick in i, så bevisar den här historien otvetydigt hur naiva och verklighetsfrämmande politikerna är.

Om väljarreaktionerna skall vi veta mer om ett par veckor. Polisutredningen är på gång och en rättegång lär det också bli längre fram. Men vad kommer att hända på sikt?

I värsta fall ger de här händelserna vind under vingarna till de som hopplöst försöker att införa regleringar i Internet. I bästa fall blir folk medvetna om hur viktigt det är att handskas med sina känsliga uppgifter försiktigt. I så fall skulle det gagna hela Internet.

Om man är pressekreterare i Liberala ungdomsförbundet, som händelsevis råkar få besök av några SSU:are som kommer viftande med heta lösenord till toppsossarnas interna webbsidor, borde man rimligen bli mycket misstänksam. Då borde man väl först fråga sig varför någon inom en så pass exklusiv krets vill riskera med att bli upptäckt som förrädare. Det kan ju rimligen inte vara så många som har tillgång till den webbplatsen.

Om man sedan av någon anledning anser att de snälla SSU:arna ärligt ville hjälpa en och att det finns något att hämta i databaset, borde man väl inte vid flera tillfällen logga in under en IP-address som kan direkt kopplas till Folkpartiet. Och dessutom utan att ens försöka göra sig anonym. Det är ju hur lätt som helst att göra.

Det finns inte några hemligheter i Internet. Det borde alla veta. Både de som lagrar uppgifter i webben och de som vill ha tillgång till “hemliga” upplysningar. Ingendera kan vara säker på att inte bli blåst.

Den här historien är så otrolig och osannolik att den bara måste vara sant. Om Per Jodenius verkligen har gjort det han erkänner och det gått till som han säger, då måste man fråga sig, hur dum det egentligen är tillåtet att vara. Och trots det arbeta där han jobbade.

En annan intressant fråga, som man gärna skulle höra ett svar på, är vad sjutton några hemliga SÄPO-uppgifter har att göra i socialdemokraternas server. Visserligen är man i regeringen, men det borde väl finnas en skillnad mellan partiet och staten. I teorin åtminstone.

DN skriver om ett lagförslag, som skulle ge Försvarets radioanstalt rätten att lämna ut “vissa personuppgifter” till utlandet. I klartext betyder detta, att man skulle utbyta känslig information med utländska underrättelseorganisationer. Byta ut äpplen mot päron, som det heter på fackspråket.

Enligt DN’s artikel är lagförslaget ganska diffust. Det finns inte angivet, vilken slags uppgifter som skulle utbytas, ej heller med vilka organisationer och vilka länder. Det låter mer eller mindre som en fullmakt i blanco.

Det skulle förvåna mig, om någon utbyte av dylika upplysningar inte hade skett under alla årtionden, som FRA varit verksam. Och då är det naturligt att fråga, om det hela inte snarare är ett försök att i efterhand legalisera någonting som i hemlighet pågått sedan länge. För säkerhets skull, så att säga.

För övrigt förnekar FRA på sina webbsidor dels att man skulle bryta mot lagen, dels att man skulle syssla med spioneri. Det första kan man mycket väl förstå, för FRA skulle ju inte gärna kunna medge att någonsin ha brutit mot lagen. Men jag vet inte om man borde skratta eller gråta, när man läser svaret på frågan, om FRA bedriver spioneri:

Är inte underrättelseverksamhet samma som spioneri då? Om inte, vari kan skillnaden tänkas bestå? Ungefär som tjuveri och snatteri kanske?

original

—–