Eksamenstid er for mange synonymt med høysesong for prokrastinering, altså stadig utsettelse av viktige ting. I dag har jeg blant annet lekt med med anagrammer. Ordet anagram stammer fra de greske uttykkene ana og graphein, som betyr å omskrive, og er i følge Wikipedia:

er et ord, navn eller et fast uttrykk som er blitt satt sammen ved å stokke rundt på bokstavene i et annet ord eller uttrykk. Ofte er dette humoristisk brukt ved at bokstavene i et personnavn blir stokket om slik at det både gir lydlikhet og samtidig danner et nytt uttrykk som synes velegnettil å karakterisere personen.

Kjente engelske eksempler kan være Clint Eastwood (Old West Action), Florence Nightingale (Flit on, cheering angel) og Harry Potter-eksempelet Tom Marvolo Riddle (I am Lord Voldemort). På samme måte kan også uttrykk brukes som eksempel, slik som eleven plus two (twelve plus one) eller desperation (a rope ends it).

Fra diktet "Anagram", George Herbert (1633)

Mitt eget navn, Daniel Rugaas (alias Aged Urn), kan omgjøres til følgende bokserier med hovedpersoner: Nude Liar Saga (med hovedpersonen Gule AIDS-Arne), og Urinal Ed Saga (med hovedpersonen Iguana Las Red). Dersom jeg tar med Heggelid, så fant jeg tre anagrammer: AIDS er hula liggedagen, AIDS er uegna helligdag og Lausere hadde ligginga

Denne morsomme seansen tok slutt da jeg prøvde meg på å lage anagrammer til partiet Venstre, og kun fant tre – ganske skremmende – resultater: Snevert, entrè SV og RV-tesen. Og sånn går nu dagan.

Jag vet aldrig vad jag ska svara när folk frågar mig om jag känner någon som “lider av Aspergers syndrom”. Visserligen känner jag många som har asperger, men jag brukar inte fråga dem om de lider av det. Själv lider jag i alla fall inte av min asperger.

Det har varit svårt för mig att veta hur jag ska prata om asperger på något annat sätt än i form av “syndromet”. Å ena sidan vet jag att människor har behov av stöd och insatser, och då måste man ha en diagnos – men å andra sidan är asperger i mångt och mycket snarare ett sätt att fungera på än något funktionshinder. Från vårdens sida har man försökt att bena ut det, och i det tredje diagnoskriteriet slår man fast:

“Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.”

Det är alltså så att om man passar in på alla kriterier i övrigt, men inte egentligen har någon “nedsättning av funktionsförmågan” så kvalificerar man inte för diagnosen Aspergers syndrom. Massor av människor har en aspergerpersonlighet, men inte några större svårigheter – och de människorna får alltså inte heller någon diagnos.

Det här var en av de sakerna som kom upp igår, när jag lyssnade på Torbjörn Anderssons fenomenala föreläsning om “Radikala perspektiv på asperger och högfungerande autism”. Torbjörn använder nämligen ordet asperger i en vidare bemärkelse, och inte som en förkortning för Aspergers syndrom. Det han menar är snarare det som man kanske borde kalla aspergerpersonlighet; människor som fungerar på ett visst sätt – oavsett om de har en diagnos eller inte, och oavsett om de uppfyller det tredje diagnoskriteriet eller inte.

Att se asperger som en personlighetstyp istället för en störning är grundförutsättningen för att verkligen kunna prata om positiva sidor, möjligheter och begåvningar. Det gör det också möjligt att kunna diskutera aspergerdrag hos kända personer som inte fått någon formell diagnos: Albert Einstein, James Joyce, Charles Darwin, H.C. Anderssen, Ludwig Wittgenstein, Wolfgang Amadeus Mozart, Isaac Newton och Emily Dickinson levde alla på den tid då ingen diagnos fanns att ställa, och många av dem hade kanske inte heller tillräckligt för att få en diagnos – men det faktum att så många av de stora vetenskapsmännen, författarna, konstnärerna och kompositörerna i historien hade autistiska drag är ändå något som är värt att fundera över.

Problemet med att se autismspektrum ur ett strikt medicinskt perspektiv – som något som ofelbart är en störning och helst borde gå att förebygga eller bota – är att man direkt diskvalificerar alla som är “för duktiga” för att räknas in. Därmed förstör man möjligheten att se bakåt och upptäcka den autistiska historien, och man hindras också från att läsa in autistiska drag – eller bokstavsdrag generellt – i framgångsrika människor som lever idag: De är ju inte störda, de har ju inget handikapp, de är ju lyckade. Det är inget fel på dem…

Att diskutera varför en känd person gör si eller så, och säga “hon fick ett DAMP-ryck och skrev mästerverket på tre dygn”, eller “hans förmåga att föreläsa är verkligen autistisk!” är inte självklart smickrande, hur mycket jag än önskar det. Men Torbjörn Andersson har verkligen en autistisk förmåga – inte savant, men autistisk på så sätt att han vet vad han pratar om och att det är det han brinner för. Asperger är förmodligen ett av hans specialintressen, och det märks.

Jag vill att det ska gå att prata om asperger och ADHD som något mer än diagnoser, utan att för den skull förminska betydelsen av den hjälp man kan behöva. Jag vill att det ska vara självklart att det inte är något negativt att ha autistiska drag. Jag vill att folk slutar vara rädda för att stämplas som psykiskt sjuka, som störda, som handikappade. Eller som jag precis upptäckte att min kompis Jörgen hade skrivit på min Facebook:

“Autisten är guld värd, ty Au är ju den kemiska beteckningen för just guld”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, NPF, diagnoser, funktionshinder, sjukdomar, personlighet, kändisar, förebilder, historia, fördomar, normer, neuronormer, neuromångfald, autismspektrum, vård, stöd, psykologi, psykiatri, cripteori, Albert Einstein, James Joyce, Charles Darwin, H.C. Anderssen, Ludwig Wittgenstein, Wolfgang Amadeus Mozart, Isaac Newton, Emily Dickinson

På sistone har jag funderat på det här med att börja meningar med jag. Överlag har jag funderat på att skriva jag. Det är en klassisk svensklärarkäpphäst, särskilt just att börja meningar med ordet. Samtidigt tror jag man måste påstå att klarspråksidkare propagerar för motsatsen. Svensklärare säger nej, klarspråkslärare säger ja.Vad säger jag? Vad är fördelen med det? Vad kommer antiattityden från?

Det ska jag lista ut här, snart.

Ärade läsarna får be om ursäkt att jag publicerar ett så totalt innehållstomt inlägg som detta, jag gör det för att tvinga mig själv att reda ut fenomenet så snart jag hinner. Det är bara det att 200 sidor psykolingvistik på engelska i veckan. Men jag lovar att jag ska försöka. Man kanske kan se det som att jag kastar in en tredje boll i mitt jonglörsnummer. Förr eller senare måste jag ju plocka ner engelskan i svenskan-bollen.

Forsiden på kulturdelen i Aftenposten den 3. november 2009 lød som følger: «Hva betyr egentlig avhending?»

Inne i avisen kommer det frem at mange byråkrater ikke vet hva dette og mange andre ord, betyr. Språkrådet har derfor utarbeidet en såkalt Kanselliste, «en liste med litt stive ord og uttrykk som sjelden brukes i dagligspråket, men som ofte forekommer i brev og andre tekster fra det offentlige». I Språkrådets ordliste finner vi at «avhending» helst bør omtales som «salg (det at noe skifter eier, oftest ved kjøp og salg)». «Avhending av fast eiendom» bør være «salg av fast eiendom». I selve kansellisten får vi i tillegg følgende anbefaling for verbet «avhende»: «avstå fra, skille seg av med ved salg; selge; overføre, overdra.» Eksempelet, som vi også finner i flere ordbøker, er: «han solgte sine aksjer», i stedet for «han avhendet sine aksjer».

Det er liten tvil om ordets faktiske betydning: det er salg det er snakk om, helst salg av fast eiendom og aksjer. Så hvorfor er det slik at man stadig påtreffer «avhende/avhending» i betydningen «kaste» i oversetternorsk?

De fleste bruksanvisninger inneholder et avsnitt om hvordan produktet skal behandles når det er utrangert. Her ser man ofte at denne prosessen omtales som «avhending» av produktet; når man skal kaste, resirkulere eller destruere produktet, «avhender» man det. Et eksempel på en standardsetning man ofte påtreffer:

Please dispose of the device and the batteries in accordance with national or public regulations or environmental protection or recycling regulations.

Avhend apparatet og batteriene i samsvar med nasjonale eller offentlige forskrifter eller retningslinjer for miljøvern eller resirkulering.

Bokmålsordboka informerer oss om at avhende betyr å «selge, bytte bort; skille seg av med» og nevner «a- noen verdipapirer» som eksempel. Norsk ordbok oppgir følgende som definisjon: «skille seg av med ved salg: skaffe seg penger ved å avhende fast eiendom / han avhendet sine aksjer». Man avhender med andre ord en tomt eller aksjer, man avhender ikke vaskemaskinen når man leverer den på en søppelfylling. Vi har ikke funnet noe belegg i noen norsk ordbok for at avhende kan brukes i betydningen kaste; heller ikke Internett-søk på hjemmesidene til flere renholdsfirmaer og kommunale renholdsetater, bransjen selv med andre ord, har avstedkommet noe treff på avhende i betydningen kaste.

Noen raske søk i diverse oversettelsesminner forteller oss at ordet som gjerne oversettes med avhende, er engelske dispose (of), men også waste handling og liknende fraser (for eksempel oppstyltede uttrykk som handling of end-of-life electric and electronic equipments). Oxford Dictionary of English definerer dispose of slik: «get rid of by throwing away or giving or selling to someone else: the waste is disposed of in the North Sea | People now have substantial assets to dispose of after their death». Dispose of kan med andre ord bety det vi ifølge norske ordbøker må kalle avhending, «giving or selling to someone else», men det kan også bety å kaste, «get rid of by throwing away». På engelsk har man med andre ord ett uttrykk – dispose (of) – for noe vi på norsk må ha to for å gjengi, nemlig avhende for betydningen selge, og kaste m.fl. for det å kvitte seg med.

Her er konteksten – som alltid – viktig. Hvis dispose (of) brukes i en juridisk/økonomisk kontekst hvor det er åpenbart at det er snakk om overføring av midler, kan avhende selvsagt fint brukes. I de sammenhenger vi som oftest påtreffer dispose (of), er det imidlertid snakk om tilfeller som det første eksempelet Oxford Dictionary of English oppgir (der avfall blir kastet på Nordsjøen). Her må avhende være feil i en norsk oversettelse.

Hvilke ord er det da som egner seg? Det hverdagslige ordet «kaste» kan brukes som verb i mange sammenhenger, likeledes kassere, levere inn, bli kvitt, kondemnere, makulere, skifte ut, ta ut av bruk/produksjon, skrote, utrangere, utsortere, destruere eller vrake, eventuelt deponere, alt etter sammenheng (vrake, kondemnere og skrote som regel når det gjelder kjøretøyer, sjelden ellers; ta ut av bruk/produksjon benyttes ofte om maskiner på en fabrikk o.l.).

Som substantiv/overskrift fungerer miljøinformasjon, miljøhåndtering, miljørensing, innlevering, kildesortering, kassasjon/kassering, avfallshåndtering, gjenvinning, materialgjenvinning, gjenbruk, (bort)kasting, fjerning, utskifting (innebærer at noe tas ut og erstattes av en ny gjenstand), ombruk, resirkulering, deponering, destruksjon, renovasjon, utsortering, behandling av restavfall, avfallsinnsamling, behandling av kasserte produkter og vraking fint, avhengig av sammenheng og presisjonsnivå. Ofte går det frem hva slags avfallshåndtering det er snakk om.

Det som omtales i Aftenposten, er at man bør unngå tunge og arkaiske ord som avhending/avhende, og heller bruke salg/selge. Det er altså en forskyvning fra et høytidelig og «kansellistisk» språk til et mer tilgjengelig språk Språkrådet tar til orde for. I oversetterbransjen er det imidlertid ikke stilnivået som er blitt forskjøvet, men betydningen av ordet. Kanskje nettopp fordi ordet ikke brukes særlig mye lenger og fordi mange har unnlatt å ta hensyn til konteksten når de har slått opp dispose (of) i Stor engelsk-norsk ordbok (hvor begge de engelske betydningene eksemplifiseres uten særlig kontekstualisering), kan det virke som om man har gjort ordet til «sitt» i oversetterbransjen og gitt det en ny betydning. At man aldri påtreffer ordet i betydningen kaste i noe annet enn oversatte tekster, kan være en indikasjon på det. Det kan virke som om norsk er en intern bedriftshemmelighet noen ganger, og at det er det enkelte byrået som har funnet det opp.

Det er sjelden noen ulempe å slå opp ord for å finne ut av deres faktiske betydning ute i verden; det kan imidlertid gå riktig galt hvis man tviholder på gamle misforståelser som er banket igjennom av det enkelte byrås ofte selvoppnevnte språkekspertise. Nettopp holdingen til språket avslutter også Språkrådet sin ordliste med, der finner vi nemlig følgende sitat av dansken Leif Becker Jensen:

Det nytter f.eks. ikke at kræve klart sprog hvis chefen i virkeligheden synes at den snørklede kancellistil er skabt af Vorherre og ikke kan ændres. Man kan kort sagt ikke ændre sproget hvis man ikke også ændrer holdningerne – i modsat fald bliver der tale om en ren kosmetisk behandling.

Denne uttalelsen er selvsagt ikke helt irrelevant med tanke på vår bransje heller, men hos oss er det jo gjerne oversettelsesminnet og den interne språkekspertisen som inntar rollen som «Vorherre» i disse spørsmålene …

Jag ville märkas, så jag skrev på svenska. Det är föralldel inte det vanligaste sättet att skicka mejl till en författare, men jag tänkte att om Tim får hundratals mejl om dagen, så måste man ju synas. Att skriva på svenska var inte riktigt så förryckt som det kan verka, eftersom han faktiskt har läst svenska på universitetet. Så Tim kunde både läsa och svara på det jag skrev.

Vad jag ville, var att han skulle komma till Glinas skola, där vi hade valt honom till terminens författare. Vi hade inte råd med hans vanliga avgift, så jag tänkte att en muta vore lämplig. Eftersom han ringde skolan och sa att han gärna kom ändå, kan man tänka att han inte blev bekymrad över det hela. Tim är helt underbar, och mycket bra på att underhålla en hop trettonåringar. Han hade t o m en förklaring till sitt val av universitetskurs. I tonåren åkte han på språkresa till kontinenten, och tyckte att de blonda tjejerna från Sverige var så fina att han bara måste läsa svenska! Pojkar…

Tim är dessutom en juste kompis, eftersom han tillbringade en hel del tid med att övertyga oss att hans gode vän och författarkollega Melvin Burgess hade skrivit en utomordentligt bra och rolig bok, trots den sensationella behandlingen boken fått i pressen den våren.

Själv är han inte dålig på att skriva böcker heller. Just nu har han nio s k vanliga romaner, ett par kortare och mera lättlästa böcker, samt ett halvdussin eller så av en serie som heter Blade. Av den senare har jag bara hunnit med de två första, och de är fantastiskt bra. Jag hade inte räknat med att en tonårspojke på rymmen, som är bra på att hantera en kniv, skulle vara så, ja, trevlig.

De kortare böckerna är spökhistorier, och intressanta. Att de är lättlästa är bra, för det finns för många pojkar som inte läser alls, eller tillräckligt mycket.

Av de nio romanerna är min absoluta favorit Starseeker, och det är inte dåligt att kunna ha en favorit i så utmärkt sällskap. Nästan alla av Tims böcker handlar om det övernaturliga, fast på ett ganska normalt sätt. Starseeker handlar om en pojke som spelar piano som en gud och är en baddare på att klättra, men som mobbas av några killar i skolan till den grad att jag tänkte att “den här boken kommer inte att sluta bra.” Starseeker har också gjorts om till teater, och för ett par år sedan var Dottern och jag iväg och såg den i Northampton.

Tims första bok, Midget, är även den en skrämmande historia. Mycket ondska, men även lite soligare bitar här och var, och fantastiskt bra. Några av Tims böcker finns på svenska, men jag har inte riktigt fått klart för mig vilka. Jag rekommenderar en Tim Bowler-jakt på det starkaste.

Min första bok av Tim var River Boy, som jag hittade i bokbussen och tyckte såg lovande ut. Svensktalande Carnegievinnare verkade perfekt för mig, och var det också. Bokbussen bjöd på ytterligare två eller tre av Tims böcker, när jag väl lärt mig att jag ville leta efter fler.

Så fastän bokbussen och jag inte längre träffas, så var den mycket användbar en gång i tiden.

En bok jag kan rekommendera starkt är denna. Den handlar om en bög som gömmer undan en judisk bög från nazisterna. Fett värd bok. Fett mycket homoerotik. Fett mycket språkbögeri. Och våld. Det var nästan lite Brokeback mountain-känsla över den.

Huvudpersonernas relation till varandra porträtteras väldigt väl. Den är dels absurd då situationen de lever i är absurd, men samtidigt väldigt trovärdig. Och huvudpersonen är sådär skönt irriterande dum i huvudet på samma gång som man inte kan låta bli att sympatisera med honom.

Den första bok jag pallat läsa ut på flera månader, delvis på grund av dess ringa längd. Men ändå.

Panacheserien är för övrigt mycket värd. Alla böcker handlar om andra världskriget, Tito eller Ryssland. Ger ett visst perspektiv så att säga.

En fjollig Carl von Linné à la 2007

Vad är manlighet?

Jag har ingen aning; ändå är det ett ord jag använder ganska ofta. Senast i en tweet för bara en liten stund sedan. Jag försökte locka Psykbryts-Jonas att komma och hälsa på mig med löfte om att prova min spikmatta:

“Du får komma hit och prova min spikmatta, så kan jag utnyttja dig för min uppsats om manlighet som psykisk sjukdom “

Manlighet som psykisk sjukdom; det är ungefär så jag har formulerat den spirande uppsatsen när det har behövts, eller när någon frågar. Egentligen är det inte riktigt det jag skriver om, men det låter mer snärtigt än En studie av skönlitterära beskrivningar av snäva mansroller och frigörelsen från dem ur ett cripperspektiv med inslag av såväl transteori, queerteori och psykradikalism, inspirerat av Foucaults teorier om galenskap, kön och sexualitet. Det är detta jag pysslar med när jag inte bloggar: Jag skriver på min D-uppsats i Engelska, även om det hittills mest består i att läsa in mig på den teoretiska bakgrunden.

Böcker jag läser just nu: Galenskap och sex

Hursomhelst borde jag alltså veta vad manlighet är. Det är ju det hela min uppsats bygger på, och det är också det som en stor del av den här bloggen kretsar runt: Att utforska könsutrymmen och provspela könsroller, grubbla över var könen sitter och hur man isåfall lockar fram dem, samla små analyser av hur kön konstrueras, fundera över växelverkan mellan biologi och beteende – och driva med mig själv i min jakt på manligheten. Jag är diagnosticerad transsexuell, går på testosteron sedan snart fem månader och väntar på en kallelse till kirurgen för att ta bort brösten – och allt detta för att jag vill leva med en “manlig” kropp i en “manlig” social roll.

Jag borde veta vad manlighet är, men jag gör det inte. Så jag googlar ordet.

Det första som kommer upp är en länk till Potenslinjen; Viagraprånglarna Pfizers försök att sprida “information” om potensproblem. De hänvisar till en undersökning från 2003 där svenska män och kvinnor har fått svara på vad de anser är “viktigt för manligheten” och sätta betyg efter hur viktigt de tycker att det är:

1. Vara praktiskt händig (7,1)
2. Ha bra potens (6,4)
3. Ha välavlönat jobb (5,9)
4. En attraktiv partner (5,9)
5. En vältränad kropp (5,8)
6. Ett attraktivt yttre (5,5)
7. Vara sportintresserad (4,9)
8. Alltid vara redo för sex (4,9)
9. Äga tekniska prylar (3,9)
10. Ha en häftig bil (3,3)

Att vara händig är alltså det som är viktigast för manligheten, följt av att ha bra potens. Man kan tillochmed testa sin potens på sidan, ifall man är osäker. Har man lägre än 21 räknas det som erektionsproblem. Jag får åtta poäng – och då har jag ändå gått med konstant stånd i två månader. Jag är impotent för att jag inte penetrerar någon partner, misstänker jag.

Hemgjord penisprotes

Jag kan hänga upp hyllor, tavlor och lampor och montera IKEA-möbler, och jag vet skillnaden mellan phillipskruv och pozidriv – men mitt mest välavlönade jobb någonsin gav 80 kronor i timmen, och jag har ingen partner och hade jag någon skulle jag inte kunna använda min egen kuk för att penetrera henom. Min kropp har en ansamling av lös hud på magen och inte mycket till muskler, och dessutom har jag gigantiska moobs. Något säger mig att det inte är det som de flesta menar med “en vältränad kropp” och “ett attraktivt yttre”. Mitt sportintresse är ungefär lika stort som mitt intresse för att äga statusmarkörer, som båda tillsammans är ungefär lika stora som mitt intresse för att skaffa mig ett sexliv med någon annan. Inte stort, alltså.

Jag är omanlig i de avseendena – men jag lider inte av det, lika lite som jag lider av att vara androgyn och fjollig. Jag lider av att min kropp inte fungerar och ser ut som jag tycker att den borde göra, men jag lider inte av att vara omanlig. Manlighet för mig sitter inte i hur lång och hård kuk man har, eller i silhuetten av ens bröstkorg, eller i kroppsbehåring, röstläge, skäggväxt, muskelmassa, kromosomer, hormoner, avsaknaden av äggstockar eller förekomsten av testiklar eller förmågan att producera spermier som kan befrukta ett ägg. Med undantag av det sistnämnda är det sånt jag önskar mig – men längtan efter att ha en kropp med alla dessa egenskaper är inte nödvändigtvis något som har med manlighet att göra.

"Men are from earth - Women are from earth - Deal with it"

Alla transsexuella är naturligtvis olika, och jag vet att många inte håller med mig, men för mig är det så: Jag känner mig inte mer manlig när jag skruvar ihop en Billy än när jag bakar en kaka – däremot har jag större chans att lyckas med hyllan eftersom kakbak kräver oerhört mycket större precision och timing än IKEA-möbler, och därmed är det roligare. Jag känner mig inte mer manlig för att jag numera ser ett myller av svarta hårstrån kika fram under hakan – däremot känner jag mig mer som mig själv.

Manlighet är bara ett ord jag använder för att kommunicera mitt behov och min längtan; för att översätta det till något som andra verkar kunna förstå, och för att kunna få den vård jag behöver. Men oavsett om man är född med snopp eller snippa kan strävan gå för långt ibland; risken finns att man överdriver och börjar må dåligt. Könshets – manlig-hets och kvinnlig-hets – beror på att könsrollerna skaver. Kostymen sitter tight, man får svårt att andas och kläderna är så snäva att det är svårt att röra sig utan att snubbla och ramla utanför – och ju snävare de är desto hårdare blir också fallet, eftersom man skuldbelägger sig själv: Om jag bara hade varit lite smalare och elegantare hade man inte ramlat.

En man utan rörelsefrihet

Det är lättare att lägga skulden på den som ramlar än att se till att det finns fler storlekar på kostymer tillgängliga, fast i stort sett alla människor förmodligen någon gång känner av könsskav. Det råkar bara drabba transpersoner hårdare än cispersoner. Vad spelar det för roll om det finns både rosa och blå kostymer och man så generöst får “välja” en om de är sydda efter Barbie och Ken och inte finns i fler storlekar, och om den som vill ha en regnbågsfärgad kostym blir utskrattad av skräddarna?

Manlighet och kvinnlighet i sig är inte en psykisk sjukdom, men att gå upp i en snäv könsroll kan leda till manlig-hets eller kvinnlig-hets. De i sin tur är båda orsaker till psykisk ohälsa, i allra högsta grad. Själv är jag inte särskilt manlig – men ett riktigt mantimmer.

***

Veckans bloggtema: Manlighet kändes som klippt och skuret för mig. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, manlighet, mansroller, könsroller, manligt, kvinnligt, transsexualism, transpersoner, normer, fördomar, stereotyper, bilder, psykologi, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, sjukdom, crip theory, Michel Foucault, studier, vetenskap, forskning, litteratur, böcker, högskolan, könsuttryck, könsidentitet, cispersoner, könsskav, sexism, jämställdhet, queerteori, genusvetenskap, uppsatser, funktionshinder, sex, könsorgan, Viagra, potens, impotens, HBTQ, sexualitet, kukar, sexism

En stor del av projektet Nya Skatteverket.se är att bearbeta de webbtexter som vänder sig till breda målgrupper. Målet är att texterna ska vara begripliga för dem de riktar sig till och på så vis leva upp till Skatteverkets riktlinjer för webbskribenter. Sakta men säkert finkammar vi språkkonsulter texterna på jakt efter passiva satser, långa fundament, otympliga nominalfraser och annat som krånglar till det för läsaren. Vår ambition är också att ”städa” i strukturen, om det behövs, och förstås att se till att texten är rättstavad och fri från andra brott mot Skatteverkets egna eller allmänna skrivkonventioner. Man kan säga att vi fungerar som översättare – och målspråket är klarspråk.

I vårt arbete ingår också att se till att ingen väsentlig information blir förvanskad eller går förlorad. Den uppgiften klarar vi inte utan hjälp. Därför är språkgranskningen något vi gör i nära samarbete med sakkunniga.

Men hur går textbearbetningen till – steg för steg?

Vi skaffar oss överblick

När vi närmar oss ett nytt område börjar vi alltid med att läsa på och skaffa oss överblick. Vad ingår egentligen i folkbokföring, fastighetsskatt eller bouppteckning? Vilka olika syften kan man urskilja med texterna? Vilka målgrupper berörs? Finns det texter som vänder sig till olika målgrupper samtidigt – och hur förhåller vi oss till det? Finns likartad information i flera texter, som kanske som kan slås ihop? Och omvänt: Saknas något väsentligt för att budskapet ska gå fram, t.ex. en förklaring eller ett logiskt samband?

När vi är klara gör vi ett förslag till en struktur som ser ut ungefär som en innehållsförteckning. Den kan vara mer eller mindre lik den gamla strukturen. Man kan säga att vi börjar med skelettet för att sedan fylla på med själva texterna.

Texterna får färg

Därefter tar själva språkgranskningen vid. Snart är texterna fulla av röda och blå markeringar, eftersom vi använder Words ändringsmarkeringar. Fördelen med det är att den sakkunnige så småningom enkelt ser vad vi ändrat. Nackdelen är att det kan vara svårt med överblicken när texten är så full av störande moment, inte bara för den sakkunnige utan också för oss själva. Därför måste vi hela tiden växla mellan olika visningslägen när vi jobbar: med och utan ändringsmarkeringar.

I vissa fall har vi så omfattande synpunkter på strukturen att det inte går att ändra i de befintliga texterna. I stället måste vi skriva nya texter med samma innehåll formulerat och strukturerat på ett annat sätt. Då går det förstås inte att använda ändringsmarkeringar.

Ändringsmarkeringar eller inte – till slut har vi en text vi kan stå för. Då är det dags att skicka den till den ansvarige sakkunnige.

Den sakkunnige tycker till

Den sakkunnige är förstås tillfrågad på förhand och beredd på ansvaret det innebär att garantera textens kvalitet i sak. När den sakkunnige har fått och läst vår text ”godkänner” den lämpligen våra ändringar, så att markeringarna inte längre syns. Därefter gör den vid behov egna ändringsmarkeringar och skickar tillbaka texten till oss. Om vi inte har använt ändringsmarkeringar kan den sakkunnige förstås göra sina ändringar direkt.

… och kanske en gång till

När vi fått tillbaka texten från den sakkunnige ser vi till att eventuella ändringar fungerar språkligt. Om ändringarna är omfattande kan vi behöva föreslå en tredje variant för att också kunna garantera att texten är skriven på klarspråk. Oavsett hur mycket eller lite vi ändrar i texten efter en sakgranskning, skickar vi alltid tillbaka den till den sakkunnige för godkännande. Ingen text publiceras alltså innan den sakkunnige godkänt den senaste versionen. Målet är alla ska vara nöjda, både den sakkunnige och vi, även om det kan ta lite extra tid. Hittills har samarbetet varit mycket positivt! 

Resultatet

När alla inblandade är nöjda är det dags att skicka texten till webbredaktionen för publicering. Efter det är vi förstås nyfikna på resultatet och läser igenom allt igen som det ser ut ”i skarpt läge”. Ibland är det någon detalj som behöver rättas till – och då gör vi det.

Och sedan då?

Sedan är det färdigt, och till vår glädje har vi fått många positiva reaktioner på resultatet hittills. Har du själv synpunkter? Kontakta oss via e-post.

Camilla Lindholm, språkkonsult

Varje vecka bjuder Språkrådet (Sveriges officiella språkvårdsorgan, en del av språkmyndigheten Institutet för språk och folkminnen) på ett språkligt råd.

Den här veckan handlar det om orden sedan och sen, och rådet skriver så här:

“Sen ansågs till för några år sedan vara en talspråksform, eller mycket vardaglig skriftform. I dag har den blivit vanlig i normal sakprosa, även i dagstidningar. Den är dock fortfarande vanligast i ledigare texter: i krönikor, nöjesrapportering, intervjuer etc. Kan den då användas fritt i alla stilarter? Nja, sen är fortfarande en något vardagligare form, sedan den mer stilneutrala formen.

Det finns också vissa skillnader i användningen av sen och sedan. Sen tycks vara lite mindre vanligt som preposition och subjunktion, mer vanligt som adverb, och kanske särskilt i fundamentsställning (när det står först i satsen). Mönstret ser alltså ut så här:

- Sedan riksdagsstarten har hon skrivit fyra motioner i skolfrågor. (preposition)
- Sedan hon kom in i riksdagen har hon mest arbetat med skolfrågor. (subjunktion)
- Sen har skolfrågorna också blivit viktiga för henne. (adverb)”

Källa: Språkrådet

När små barn tänker och fantiserar är allt möjligt. De är så fria från alla “vuxna” begränsningar som vi drar på oss med åren. Framför allt är allting så självklart i deras upplevelser och de vill förstås meddela vad de ser och upplever, kanske för att kolla vad som är “rätt och fel”.

Här kommer några meningar/citat som jag sparat på:

1: Vid middagsbordet pratade vi om ditten och datten när Storasyster plötsligt får syn på den nya boken som ligger på bordet och utbrister; “Den har inga ben, den kan inte gå. Det kan du pappa, och du mamma, och jag”.

2: Vi vaknade av att Storasyster pysslade på sitt rum, öppnade och stängde dörren gång på gång. Pappan gick dit och blev inbjuden att komma in och leka. När han sa att han behövde gå och kissa först utbrister hon självklart “Det behöver inte jag, för jag har blöja. Då kan du byta den sen”.

3: Hon blev stoppad att gå in bakom disken på Claes Ohlsson av mormor som sa att där får bara farbrorn som jobbar gå (det var säkert bara en ung kille som kallades för farbror.. Haha). “När jag blir farbror ska jag jobba där”.

4: Upp blir Uppåt. Ner blir Neråt och Runt blir ju då självklart Rundåt.

5: När vi var ute och gick i solskenet i helgen kommenterade hon nästan alla vi mötte. När hon såg någon som var äldre (än mamma & pappa) sa hon: “Det där är inte min mormor. Min mormor heter min Elisabet.” När hon såg en tjej (något yngre än jag kanske) “Det där är inte min mamma” vilket tedde sig självklart i sammanhanget eftersom det var jag som sköt på vagnen. Dessutom trodde jag inte hon behövde konstatera en sån självklar sak…

Men men, ingenting är väl just självklart i hennes värld. Det är väl det hon håller på att lära sig kanske.

Har spenderat dagen framför samurai champloo och nyankoi samt pluggat massa japanska. Eftersom vi inte får lära oss kanji under själva kursen har jag tagit saken i egna händer och håller just på att träna  på att skriva tidsangivelser (typ timme, minut, dag, månad o.s.v.) men jag har lite hjälp av att en hel del är precis samma som på kinesiska. Annars kan ju betydelsen ha förskjutits sen man lånade in tecknen från kina. Exempelvis använder japanerna 私 (japan: watashi/kina: si) för att säga jag. Kineserna däremot använder 我 (ware/wo). Har jag förstått det rätt används 我 på japanska för att utrycka egoism och detsamma gäller på kinesiska för 私. Känns kanske inte så bra att förväxla de båda om man inte vill framstå som helt uppblåst.

Ett pedagogiskt exempel på en dålig person.

Direkt tagen ur min lärobok.

]]> http://livetleker.wordpress.com/2009/11/22/sjalusien-nar-nye-h%c3%b8yder/ Sun, 22 Nov 2009 18:44:21 +0000 livetleker http://livetleker.wordpress.com/2009/11/22/sjalusien-nar-nye-h%c3%b8yder/

Det ser ut til at alle voksne vi møter er enige om at M er et vakkert barn. Hun er det,- aldeles uimotståelig. Likevel får hun sjelden høre akkurat det fra oss. I stedet forsøker vi å rose begge barna så mye som mulig når de har strukket seg, nådd et mål, fått til noe de ikke fikk til tidligere. Jeg tror det er viktig at den anerkjennelsen de får har rot i virkeligheten, at de kan kjenne seg igjen i de pene orda de får høre, sånn at de vet at de er ekte ment. Her stiller M med et handicap. Kjente og ukjente voksne har sagt så mye pent om henne at hun helst ikke vil høre annet. Hun knytter det ikke opp mot realitetene, men kjenner bare at hun må være i sentrum for å kjenne seg glad. Hvis noen annen får mye oppmerksomhet, kjenner hun seg lett tilsidesatt, og fordi hun bare er seks år, klarer hun ikke å se at det fortsatt er hun som stikker av med den største kakebiten de fleste gangene.

C er gutt og vant til å komme litt i skyggen av sin framfuse, søte lillesøster. Han lar henne ofte få rangen, og ser ikke ut til å plages av at hun får mer oppmerksomhet enn ham. Til gjengjeld blir han stinn av lykke når han presterer og får ros fra voksne. Da smiler han hele veien rundt.

Da vi var på badet i går kveld, la han merke til Thvs nye t-skjorte. Klarer du å lese det? spurte jeg. Det gjorde han. Langsomt leste han de engelske ordene sånn som en sju år gammel gutt som nettopp har begynt å lære engelsk gjør det. Og han forsto ordene. Han kjente igjen både don’t, eat, yellow og snow, – og da var veien kort til en presis oversettelse. Og så lo han godt: Jeg forstår det! Noen har tissa i snøen!!! Det er klart han fikk ros. Vi var overveldet. Ikke bare leste han engelsk. Han kunne både oversette teksten og tolke den.

Hva han kan!

M hadde overhørt hele seansen sånn litt fra sidelinjen, og nå kom den forferdelige følelsen som hun faktisk selv kjenner navnet på. Sjalusien la seg i hele ungen, og hun klarte ikke beherske seg. Hun vekslet mellom å kjefte og gråte. Hun var også flink! Hun kunne også lese! Dere bare skryter av C. Dere sier til ham at han er veldig flink. Til meg sier dere bare at jeg er litt flink.

Åh, lille M-mus. Vi som stadig har dårlig samvittighet for at C ikke slipper til fordi du får det du ber om av oss alle sammen: Masse oppmerksomhet nesten hele tiden.

Men ikke på badet i går kveld.

[1]

1) mat. tillägga (ett tal till ett annat l. en kvantitet till en annan). Addera 3 till 5.
SWEDBERG Schibb. 247 (1716). – oeg.
Till lagern och tör net … addera äfven en eklöfsqvist. PALMÆR 187 1848. – äfv. lägga (till). Två bör adderas till.
HAGBERG Shaksp. 1: 449 (1847).
[2]

2) mat. sammanlägga (två l. flere tal l. kvan titeter) till ett (l. en) enda. Addera 3 och 5.
Så offta the samma talen som tu adderar öffuergå 10, så skal tu 1 behålla. AURELIUSB 5 a 1633.
Mitt största nöje är att addera i hufvudet. ALMQVIST Det går an 48 (1839). – oeg.
Du och jag och jag och du / Oss till två addera. B. E. MALMSTRÖM 6: 94 1845. – äfv. sammanlägga, (gm tilläggning) öka.
Additions teknet är +, som utnämnes genom adde rat med. CELSIUS Arithm. 11 (1727).– jfr HOP-ADDERA.

———————–

Ovan syns ett utdrag från SAOB, där betydelsen av ordet addera beskrivs.

Jag har under något års tid uppmärksammat en ökad spridning av detta ord i populärsammanhang. Det dyker upp i bloggar, kvällspress och TV – gärna i modesammanhang där man talar om att “addera accessoarer”.

För mig har addera alltid varit en matematisk term (addera 1 till 2 och du får 3), men på senare tid verkar det alltså som om ordet har spridit sig och fått ökad popularitet även i andra sammanhang.

En möjligt förklaring till detta är givetvis engelskans inflytande, där ordet add (lägga till) har många olika användingsområden (add some spice, add a purse, add anything black). Överfört till svenskans verbformer blir addera en naturlig lösning.

Av någon anledning stör detta mitt språkliga ordningssinne. Jag har egentligen ingenting emot engelskans inflytande; vår språkhistoria visar att svenskan är ett sammelsurium av lånade ord och former från grekiska, latin, tyska, franska, finska m.fl. Addera känns dock som en klumpig och  ansträngd verbform, där lägga till är en mycket smidigare konstruktion att använda sig av, såväl i tal- som skriftspråk.

Or?

Nejden ligger tyst och stilla idag, en pikant lukt dröjer kvar efter gårdagens gödselattack. Jag läser Per Anders Fogelströms fina Stad-serie med hopp om att inom de närmaste veckorna äntligen kunna ta mitt Stockholms-kyffe i besittning, efter höstens alla förseningar. Men först måste jag bland mycket annat uppsöka en barberare.

Jag minns sommaren när jag började kamma håret uppåt och vi talade om att dra till Fårö för att fira James Dean Death Party i Kutens lada. Och jag minns M som köpt biljetter till Sven Zetterberg på KB, för att beskåda hans lugg som sades vara den högsta i landet. Och Ewing Family Stone när de spelade på Ariman i Lund, och vi hängde med de där sjuksköterskestudenterna från Nässjö. Alla sydskånes hillbillys hade samlats med sina vaxade skallar, och redan efter nån låt flög första killen genom dörren. Jag minns att jag då precis som nu, kände mig obekväm i grupper med en uniformerad stil. Allra värst är det naturligtvis när ett särdrag i en subkultur upphöjs till allmänt mode – ett öde som i viss mån tycks ha drabbat quiffen på senare tid.

Begreppet quiff kommer från franskans coiffe, vilket är namnet på den hätta medeltidens riddare bar på huvudet under brynjehuva och hjälm. Coifen var vanligen sydd av vadderat linnétyg och knöts under hakan. Med tiden blev den ett ganska vanligt plagg bland både män och kvinnor, ofta buren under hattar och slöjor. I Sverige har coifen levt kvar i folkdräkter och som barnplagg. Det holländska odet för quiff är kuifje, vilket också är det namn seriefiguren Tintin lystrar till i Nederländerna.

Jean Clouet, François, Dauphin de France (beskuren), 1520-tal,
med coif under hatten.

x

Sina stilhistoriska rötter har quiffen i pompadouren, den franska rokokons klimax vid 1700-talets mitt. Stilen bär sitt namn efter Madame de Pompadour – politiker, kunglig mätress och kvinnan med syndafloden. Vid denna tid börjar de franska högreståndsfrisyrerna, i synnerhet för kvinnor, att klättra på höjden. De alltmer spektakulära frisyrerna ger upphov till en rik satir, inte minst i England, där det vulgära franska modet mottas med särskild skepsis. En fantastisk bildserie över reaktionen på dessa frisyrer kan ses här.

Med 1950-talets ungdomskulturer kommer de höga luggarna åter på bred front, genom rock’n'roll och rockabilly. Quiffen utgör en blandning av pompadourens yvighet och flattopfrisyrens markerade lugg. I England får den sin perverterade variant i Teddy boys,  en rörelse som urartar i rasistisk mobbmentalitet och gör sig ökänd genom 1958 års Notting Hill race riots. Quiffen går sedermera i ide, men pekar framåt mot punk- och mohikanfrisyrernas tuppkam. Under 1980-talet får den en renässans, inte minst i Morrisseys skepnad.

I Ola Wikanders mycket fascinerande I döda språks sällskap läser jag om en språktvist inom sanskrittraditionen, där västerländska filologer har velat härleda ett av gudainkarnationen Kṛṣṇas tillnamn Hṛṣīkeśa som en sammansättning av hṛṣī (uppstående) och késa (hår), vilket skulle ge betydelsen “den med uppstående hår”. Och min tanke går till de vaxade slynglarna på tempo i Malmö som brukade säga: “The higher the hair – the closer to God!”

Hittade en lapp på kylskåpet från när jag hade läxförhör med min femteklassare och tycker att just dessa ord behöver friskas upp. Det kan verkligen inte vara lätt att lära sig svenska som invandrare, när även svenskar har problem med dessa orden:

jämt
jämföra
jämvikt
jämfota
jämlikhet

jämgammal/jämngammal

jämnårig
jämn
jämnt

Samt giftemål, utan r.

Liksom inte alltid helt förutsägbart vad man ska skriva.

…kämpar gudarna förgäves. 

Mot inbilskhet också.

Våra barns tvåspråkighet möts nästan bara av avund – tänk att få växa upp med TVÅ språk och som svensk ha engelskan “gratis”. (Jag avundas dem också – jag fick minsann jobba på att lära mig engelska!)

Äldsta tjejens kommentar när hon började skolan i England efter ett år i kinesisk skola i Hong Kong:

- Mamma, vet du? Barnen pratar bara ETT språk?!

Hon var fyra år – och hade dittills bara varit omgiven av barn som pratade minst två språk, ofta fler. Fattigare? Knappast.

Jag har svårt att inte reagera när dessa två nyheter dyker upp på samma dag;

Den kinesiska kampen för att vinna engelska-racet över Indien OCH svenska akademins ord om “övertro på engelskans betydelse”.

Det pågår ett race därute i världen – Kina vill slå Indien i antalet engelsktalande i landet. För ekonomins skull, för utvecklingens skull, för framtidens skull…

Ja, och? Genomtänkt och långsiktigt, så klart. Precis som Kina är. Tänker inte i år eller decennier utan i årtusenden (och nej, jag har inte sagt att ALLT som sker i KIna därmed är rätt, men det finns en logik i det mesta, även om den inte är en som vi gillar).

Och i det racet vill vi i Sverige uppenbarligen inte vara med…

För samma dag läser jag detta:

“…engelskan har fått för stark ställning i Sverige, på bekostnad av andra språk”

Vad drar man för slutsatser av det? Svenska – vårt eget minoritetsspråk som talas av nio miljoner eller så – är viktigare för vår framtid och vår utveckling än världsspråket engelska?

I don´t think so.

Svenska akademin hävdar att det inte finns bevis för att barnen lär sig språket bättre för att de börjar tidigare. Jag hävdar att de så, så fel. Mina egna tre – och ett rätt stort antal vänners barns – är visserligen inte statistiskt underlag, men en del hands-on erfarenhet har jag ändå av barns två-språkighet

Ungarna kanske inte lär sig snabbare – men de lär sig BÄTTRE, får ett bättre uttal och ett naturligare förhållningssätt mot främmande språk.

Nåt säger mig att ungarna, dina och andras, inte kommer att tacka svenska akademin…

Jaha, då var det dags igen. Dags att börja frukta att slaget är förlorat. Att kriget aldrig kommer kunna vinnas. Jag talar så klart, som så många gånger förr, om det svenska språkets förfall. Dagens dos fick jag på väg hem från återvinningsstationen när jag passerade en taxibil. Med risk för att få en arg chaufför efter mig tog jag tyvärr inget foto på reklamskylten som satt på taket. Det var någon form av företagshälsovård (som jag av omtanke inte tänker hänga ut här) som stod bakom reklamen och där stod:

Ny!
webbsida
besök den nu…

Jag kan inte annat än sucka. Hur tänkte de här? Hade “Ny webbsida!” inte fått fram det tillräckligt starkt att webbplatsen var ny? Och vad vill de förmedla med punkterna? Att om man går in på webbsidan kommer något riktigt spännande att hända? Något lite farligt, rentav?

Är jag för petig? En pretentiös språkfascist som borde hitta viktigare saker att bekymra sig om? Kanske. Men låt så vara då – någon måste säga ifrån. Och naturligtvis förstår jag att det här företaget bara vill göra människor uppmärksamma på att de finns och att de skaffat sig en ny webbplats. Men poängen är inte att förmedla budskapet så att folk förstår vad man menar, det är att förmedla det korrekt. Är det inte viktigt längre? Går det bra med vad som helst bara folk förstår?

Kanske är det bara så att jag  har missat att man numera kan klä sina budskap med skiljetecken så som man behagar. Att man likt pynt på en julgran kan placera ut dem lite här och var där man tycker att det blir fint.
- Du, sätt frågetecknet där bredvid punkten och semikolonet, det blir fint tillsammans. Nej, lite mer till höger! Så där ja, nu blev det perfekt. Ett fulländat budskap. Bra jobbat allesammans!

Årets julklapp till mig får bli ett par rejält fodrade skygglappar så att jag inte ser dessa störande element. Så att jag kan leva ett normalt liv. Om tomten hör min bön slipper världen gnället från denna språkpolis och “språkutvecklarna” kan fortsätta förnya! språket! som de vill…

—————————————————————————————–

Svänger
Kvällens delikata vegetariska måltid som jag snart ska svänga ihop åt mitt finbesök.

Svänger inte
Att bo ovanpå en pizzeria. Att varje dag komma hem till en lägenhet som stinker av pizzaos är inte kul. I dag var jag nära att skriva dit “ventilationssystem” på den skylt märkt “Fattas” som de har på insidan av sin bakdörr. Denna alltför ofta öppna bakdörr.

Både forskning.no og andre nyhendeformidlarar, t.d. VG og Reuters, har i det siste fortalt oss at spedborn græt i samsvar med tonefallet til språket i området: Ei undersøking viser at franske spedborn har stigande stemmeleie, tyske spedborn har fallande stemmeleie.

Forskingsartikkelen som er bakgrunn for oppslaga (tilgjengeleg for m.a. oss som er på NTNUs nett), er publisert i tidsskriftet Current Biology, og er fire sider lang, medrekna ei side med referansar. I artikkelen kan ein lese at F0-toppen hjå franske spedborn ligg på 0,58 sekund (som gjennomsnitt i eit tidsnormalisert skrik på 1 sekund). For dei tyske spedborna ligg den tilsvarande F0-toppen på 0,44 sekund.

Forklaringa artikkelen gjev, er at borna truleg lærte desse mønstera før dei vart fødde (med eit lite atterhald i ein parentes om at «we cannot completely exclude early postnatal learning during the first 2–5 of life»).

Eg er ikkje den fyrste som har blogga om dette, men til liks med Mark Liberman på Language Log la også eg fort merke til figurane som viser eit «Typical French Cry» og eit «Typical German Cry»:

Legg merke til at det «typiske» franske skriket har eit normalisert toppunkt på ca. 0,7 sekund, medan det «typiske» tyske skriket har eit maksimum på ca. 0,25 sekund. Figurane som skal underbyggje den markante skilnaden på «typiske» franske og «typiske» tyske skrik, viser altså ikkje typiske skrik. Dei viser i staden tilfelle med ekstremt tidleg topp sjølv til tysk å vere, og ekstremt sein topp sjølv til fransk å vere, og då altså med dei valde ekstremretningane tilfeldigvis fullt i samsvar med hypotesen om at toppunktet kjem tidleg i tyske skrik og seint i franske skrik.

Om intonasjonen i skrik og språk (dialektar er ikkje spesifiserte) heiter det i artikkelen:

These patterns are consistent with the intonation patterns observed in both of these languages. In French, intonation is characterized by a pitch rise toward the end of several kinds of prosodic units (words, intermediate prosodic phrases), except for the very last unit of an utterance, which presents a falling contour (see, e.g., [29, 30]). This is a crucial difference from German intonation, which typically exhibits a falling melody contour, e.g., from the accented high-tone syllable to the end of the intonational phrase [31].

Dersom desse korte skrika har ein intonasjonskontur som byggjer på konturane i prosodiske domene (på ord- og frasenivå) i dei aktuelle språka, så seier forfattarane her at spedborna (som alle var 2–5 dagar gamle) allereie før fødselen hadde tilgang på nettopp ordprosodiske og fraseprosodiske strukturar i det dei høyrde i livmora. I pressemeldinga frå Universität Würzburg (her sitert engelsk versjon, den tyske versjonen fortel det same) seier ein av forskarane bak studien rett ut at:

In French, there are a great many words where the stress lies towards the end, producing a rising melody, while in German it is usually the other way round

Her saknar eg ein hypotese om korleis ein ufødd unge veit at den aktuelle fonologiske grensa mellom to ord eller to frasar ligg akkurat der i dei fonetisk kontinuerlege stemmerørslene oppover og nedover i ei lang ytring. Det er jo berre på den måten ein kan vite om ein skal skrike oppover eller nedover, når ein veit kvar ein plasserer startpunktet for eit nytt ord eller ein ny frase. (Ein annan ting er at trykket i standardtysk kan realiserast med varierande tonalitet, og slett ikkje alltid har den høgtonen som studien ser ut til å basere seg på.)

Og dersom det med ord og frasar er meint metriske domene med syntaktisk og morfologisk basis (i motsetnad til reint tonalt definerte domene), og dersom ein legg til grunn at trykkstavingar på tysk har høg tone (noko dei altså ikkje alltid har, sjå også tre avsnitt lenger ned), kva då med t.d. ord- eller fraseinitiale trykklette element på tysk, som under desse vilkåra ville ha gjeve eit heilt anna tonemønster i vaksenspråk enn det som hypotesen her legg til grunn? (Artikkelen og pressemeldinga stør seg til at tyske ord har tidleg trykk, men i tysk plasserer ein som regel trykket på ei av dei siste stavingane i usamansette ord. Men ein treng jo gjerne litt meir enn to stavingar i rota for å sjå dette mønsteret.)

Eller er dei prosodiske ord- og frasegrensene som ligg til grunn for denne studien, definerte for å innehalde bestemte tonemønster (fallande i tysk og stigande i fransk, noko som løyser også problemet med kvar ein skal plassere ord- og frasegrensene)? Det ville vel gje ein litt sirkulær analyse?

I språk finn ein fleire ord og fleire frasar pr. utpust (og ikkje sjeldan også fleire intonasjonsytringar), samstundes som ei ytring også kan kome føre på fleire utpustar. Prosodiske strukturar, herunder også tonekonturar, går altså på tvers av utpustgrenser. Artikkelen jamfører einskildskrik med ord- og fraseintonasjon, men skriket vert avgrensa som «the vocal output occuring on a single expiration». Er dette uproblematisk?

Over nemnde eg tysk (for eg kan ikkje fransk), men som John Wells nemner i sin bloggpost om saka, burde det vere problematisk at både fransk og tysk eigentleg kan ha både stigande og fallande melodiar. Eg vil seie at forfattarane kanskje (eg har ikkje sjekka eventuelle statistikkar, difor «kanskje») kjem unna dette når dei refererer til «the main intonational patterns» (mi utheving), truleg i fonetisk-kvantitativ tyding innanfor eit fonologisk gjeve prosodisk domene. Men då vert problemet igjen, sjølvsagt, at fonetikken inneheld jo ikkje opplysningar om ord- og frasegrenser.

Av 2400 skrik er berre 1254 utvalde til å vere med i undersøkinga, m.a. (men ikkje berre) fordi skrika skulle avgrensast til «rising-and-then-falling melody arcs», og så kan plasseringa av toppunktet, til høgre eller til venstre for midten, seie oss kva for eit språk kvart skrik liknar mest på. Kjem toppunktet seinare enn midten, er skriket «stigande», elles er det «fallande». Det er lett å forstå desse kategoridefinisjonane, som gjer det enklare å rekne ut snittverdiar, samstundes som jamføringa med vaksenskonturane (med postulert initialt vs. finalt toppunkt) berre vil kunne handle om tendensar til likskap (artikkelen bruker ord som «tendency» og «preference»). Ved normalisert lengd på 1 sekund pr. skrik har det gjennomsnittlege tyske skriket toppunktet sitt 0,06 sekund før midten, det gjennomsnittlege franske skriket når toppen 0,08 sekund etter midten, og pga. definisjonane er dette nok til å seie at dei høyrer til to kategoriar, «fallande» og «stigande», sjølv om dei alle eigentleg er fyrst stigande og deretter fallande, dersom ein ser bort frå kategorinamna.

Det kan sikkert stillast ein del spørsmål om kategorigrensa, utveljingskriteria og den direkte jamføringa mellom (kategoriane i) slike handplukka einskildskrik og dei fonologiske frasestrukturane i vaksenspråk som artikkelen refererer til.

Men eit endå meir nærliggjande spørsmål når ein les om saka i massemedia, er om ein slik metode og slike resultat verkeleg kan borge for ingressar av typen «nyfødte gråter i samme toneleie som foreldrenes morsmål» (VG), overskrifter som «Gråter på morsmålet» (forskning.no) og generaliserande skildringar som «French newborns tend to cry with a rising melody contour, while their German neighbors prefer a falling melody shape» (Reuters).

Ein kan mistenkje massemedia for å ha rapportert på grunnlag av den forenklande pressemeldinga frå Universität Würzburg (her sitert på engelsk, den tyske versjonen seier det same):

Comparisons between babies a few days old in France and Germany reveal that even newborns cry in their native language. […] While French newborns more often than not produce cries with a rising melody contour, tiny Germans tend to cry with falling contours.

Pressemeldinga tek trass alt munnen noko fullare enn fagartikkelen i Current Biology.

Men i dette tilfellet seier også fagartikkelen nokså direkte og utan atterhald om grunnlaget for det som forfattarane meiner å ha observert:

The observed melody contours of French and German newborns’ crying show that they not only have memorized the main intonation patterns of their respective surrounding language but are also able to reproduce these patterns in their own production.

Eg seier ikkje at konklusjonane i artikkelen er feil. Og resultata frå statistikken deira er jo interessante. Eg seier berre at det finst moment som kunne ha borga for litt fleire atterhald.

Jag har de senaste dagarna sprungit på ordet kvalité i flera skriftliga sammanhang, och kände att jag var tvungen att kolla upp det här med stavningen. Jag får lite ont i ögonen av -ét på slutet, och använder alltid själv varianten kvalitet, men har liksom för mig att jag någon gång lärt mig att det står var och en fritt att välja den stavning man föredrar.

Vid en kik på Språkrådet ser jag  att de rekommenderar kvalitet , eftersom den stavningen matchar den på kvantitet.

Skönt att vi har rett ut det, känner jag.

Dagens krönika i Aftonbladet kan läsas här.

Några länkar till andra saker jag skrivit om smileys och språket finns i Bloggvärldsbloggen.

FN:s barnkonvention fyller 20 år idag. Dess syfte är lovvärt: att stärka möjligheterna för barn att utvecklas och må väl. Emellertid infinner sig en terminologisk problematik, vilken illustreras av denna rubrik i SvD:

Problemet är att rättigheter inte existerar om de inte är lag. Ergo går det inte att säga att barnens rättigheter fortfarande inte är lag. Problemet ligger förvisso i konventionens formuleringar, så SvD kan kanske inte klandras.

Man kan förstås, som Unicef Sverige, anse att ett land som Sverige, som har undertecknat barnkonventionen, bör anpassa sin lagstiftning i enlighet med den. Men till dess så inte sker, har barnen inte alla de “rättigheter” som konventionen specificerar och som man skulle kunna önska dem.

Se även docent Claes Martinsons kritik av inflaterad rättighetsretorik, jur dr Jakob Heidbrinks funderingar om barnkonventionen och de tidigare inläggen “Det finns inga mänskliga rättigheter”, “Rawls och värdegrunden”, “Mänskliga rättigheter existerar inte”, “Raz om mänskliga rättigheter” och “Välfärd istället för mänskliga rättigheter”.
Media: DN, SvD

Det händer att jag passerar som psykiskt frisk och det händer att jag passerar som psykiskt sjuk. Det händer att jag passerar som neurotyp och det händer att jag passerar som autist. Det händer att jag passerar som vit, och det händer att jag passerar som svart. Det händer att jag passerar som svensk, och det händer att jag passerar som invandrare. Det händer att jag passerar som kvinna, och det händer att jag passerar som man. Det händer att jag passerar som cisperson och det händer att jag passerar som transperson. Det händer att jag passerar som male-to-female, och det händer att jag passerar som female-to-male. Det händer att jag passerar som bög, men det är väldigt sällan det blir uppenbart att en person utgår ifrån att jag måste vara en heterosexuell man.

Jag har vant mig vid att aldrig vara helt säker på hur jag uppfattas. Förr tyckte jag att det var jobbigt att aldrig ha kontroll; att inte veta hur folk sorterade mig utifrån någonting jag sa eller så. Idag försöker jag att se det komiska i det. Framförallt försöker jag att njuta av den bekräftelse jag får.

“Immanuel, det spelar ingen roll hur fertil du är när du kör upp din kuk i en annan mans röv”

Som transkille med ett enormt penisavund blir jag lycklig av att höra sånt. Det är den typen av bekräftelser som jag älskar; när människor som vill förolämpa mig gör egentligen raka motsatsen.

På sistone har jag däremot börjat få kommentarer som jag är osäker på hur jag ska tolka. Det har hänt att nätollarna har kommit med gliringar som jag antar är tänkta att de ska få homofoben inom mig att vakna – alternativt att de insinuerar att jag är homofob. De pratar om att “en vacker dag får även du en talibankuk uppkörd i röven och en kniv imot strupen” och för ett tag sedan när jag gav exempel på hur man använder forskningsresultat för homofoba syften vände sig ollaren till en av de andra och skrev: “Om du är känslig för otäcka glidningar, vad tycker du då om IB’s absurda parallell med homosexualitet som sjukdom?”.

Nu råkar jag vara väldigt immun mot såna anspelningar. Jag går inte omkring och är livrädd för att bli våldtagen av män, och jag är inte det minsta rädd för att bli anklagad för att vara homofob. Detta är den icke-heterosexuellas privilegium. Jag går inte heller omkring och tar illa upp så fort någon kallar mig “sjuk”, “störd”, “idiot”, “nolla”, “pucko”, “psykiskt sjuk”, “galen” och så vidare. Det är den galnas privilegium att slippa vara tvungen att bevisa sin psykiska friskdom och manifestera den hela tiden. Jag har inget behov av att manifestera någon slags pseudoheterosexualitet eller psykisk friskdom, och det tar liksom udden av 99% av påhoppen.

Jag tänker på detta när jag läser Gustav Almestads fantastiska svar till Per Ström. Ökända antifeministen Ströms utspel handlade om att om man tillsätter en kvinna på en post tre gånger på raken så är det mansdiskriminering, men om man tillsätter en man tre gånger så är det bara för att de är kompetenta, och Gustav ger svar på tal. Tyvärr vet jag att om en kvinna hade skrivit samma text som Gustav så hade hon blivit avfärdad som manshatare, som en del av den statsfeministiska konspirationen och som ett bevis i sig på att kvinnor håller varandra om ryggen och tar över världen. Manliga feminister är ett större hot mot antifeminismen än vad kvinnliga feminister är – helt enkelt för att det inte går att avfärda män på samma sätt.

Sedan jag började skriva under med Immanuel Brändemo och inte bara trollhare händer det extremt sällan att jag anklagas för att vara manshatare; det händer bara när det är såna ollare som inte läser inlägget ens, utan bara kräker ur sig något. Ett av de manliga privilegierna är verkligen att kunna diskutera genusfrågor och jämställdhet utan att hela tiden få “manshatare” slängt i ansiktet. Å andra sidan får man höra att man är psykiskt sjuk, bög, kastrerad och politiskt korrekt – men det stämmer ju åtminstone på mig.

Jag gråter krokodiltårar över att Sarah Palin är utsatt för sexism. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om manlighet, kvinnlighet, kön, genus, könsroller, feminism, antifeminism, sexism, jämställdhet, mansförtryck, normer, fördomar, HBTQ, homofobi, heteronormen, psykisk sjukdom, psykisk hälsa, psykradikalism, heterosexualitet, Per Ström, Gustav Almestad, media, påhopp, bloggosfären