Miljonprogramsområdet Orrholmen i centrala Karlstad, sett litet från ovan. Inspirerande stadsmiljö enligt förre stadsplanedirektören i Karlstad, Gunnar Persson.

Under rubriken Sommartipset på tidningen Arkitektens hemsida berättar fem kommunarkitekter i ett inlägg från sommaren 2008 om platser som de rekommenderar semestrande kollegor att besöka – mer eller mindre okända pärlor med hög arkitektonisk kvalitet. En kul idé.

Eva Sjölin från Lomma lyfte fram det nya och prisbelönade Lomma Hamn, Niklas Källqvist från Halmstad lyfte fram området med det vackra namnet Slingan på Kärleken, framröstat av invånarna som det mest uppskattade arkitekturobjektet från 1900-talets senare hälft, Per Grundström från Falun lyfte fram den vackra Faluån och arbetet med att skapa vattennära restauranger och caféer och Fredrik Wallin från Flen lyfte fram den riksintresseklassade och kulturhistoriskt mycket intressanta staden Malmköping.

Till min överraskning var även Karlstads dåvarande stadsarkitekt Gunnar Persson tillfrågad. Vad tror ni han svarade? Jo, miljonprogramsområdet Orrholmen. Jag blir mållös, men återkommer till det strax. Först tar vi svaret i sin helhet.

“Karlstad har många läckra vattenlägen. I ett av de allra finaste, nära stadskärnan, ligger Orrholmen, ett brutalt 1960-talsområde med mycket betong och stora skivhus där de vanliga karlstadsborna bor med sjöutsikt åt alla håll och badplatsen på morgonrocksavstånd.

Som tillskott har man de senaste åren fått ett mycket omtalat passivhus i elva våningar och ett helrenoverat jättegarage med konst, busshållplatser och klassisk musik dygnet runt.

En plats dit turisterna aldrig kommer, men där arkitekter kan få inspiration.”

Karlstad har många läckra vattenlägen, den uppfattningen delar jag med Gunnar Persson. Och Orrholmen som plats är ett av dem. De små, låga bostadsrätterna ut mot Mariebergsviken på områdets västra sida tillhör de trevligare i Karlstad. Och utnyttjar, i motsats till hur man idag gör i liknande lägen, vattenläget på ett fint sätt utan att stjäla det från det offentliga rummet. Där delar jag också Perssons uppfattning. Men sedan är det stopp.

Orrholmen, ofta kallad den vita staden, har onekligen en vacker och intagande siluett, inte minst nattetid, där det ligger som en jättelik finlandsfärja på sin udde. Men ju mer man närmar sig området desto mer avtar denna fascination. Området är och förblir ett miljonprogram. De lägre, mer anonyma, och äldsta delarna, i områdets norra del, är med sina kringbyggda gårdar ganska trivsamma. Men de inre, gigantiska skivhusen som i en skeppsform omgärdar en allt för stor, och alltid helt folktom, innergård, är brutal, avvisande, stads- och människofientlig förortsarkitektur av sämsta sort. Sedan får den se hur spännande ut som helst på håll.

Varför lyfter då Gunnar Persson fram detta område som ett tips till sina kollegor att besöka? Exakt vad är det han vill att de ska lära av Orrholmen?

Det Orrholmsgarage han talar om är en sällsynt brutal och ful miljö som varit ett gigantisk problembarn med rader av misshandelsfall allt sedan det byggdes på sextiotalet. Och borde naturligtvis aldrig ha byggts. Och passivhuset Seglet må vara intressant ur ett energisparperspektiv. Men som arkitektonisk gestalt saknar det helt verkshöjd. Det är tråkigt, fult och sällsynt malplacerat, och trasar sönder områdets tidigare så intressanta siluett. Både garaget och Seglet är förvisso lärorika så till vida att de aldrig någonsin borde ha byggts. Åtminstone inte på det sätt som de gjordes. Nu tror jag dock inte det var denna lärdom Persson avsåg att hans kollegor skulle göra.

Av någon besynnerlig anledning har Orrholmen blivit Karlstads Stadsbyggnadskontors särskilda skötebarn och ögonsten. Området avnjuter en särställning och en omsorg som fullkomligt lyser med sin frånvaro när det gäller kommunens övriga bebyggelse. Jag undrar vad detta kan komma sig? Vad tror du?

I Eslöv har Länsstyrelsen fråntagit Eslövs kommun rätten att godkänna bygglov eftersom man anser att kommunen river kulturhistoriska byggnader utan att ta hänsyn till riksintresset. Detta läser vi i Sydsvenska Dagbladet och kan konstatera att situationen i Eslöv i många stycken påminner om situationen i Karlstad kommun. Även här är kommunens kulturmiljöhantering undermålig.

För en kort tid sedan anmälde Operation Karlstad Karlstads Kommun till Länsstyrelsen för bristande efterlevnad av Plan- och bygglagens (PBL) sk varsamhetsparagrafer, dvs de paragrafer som är avsedda att skydda den bebyggda miljöns kulturmiljövärden. Ärendet ligger nu hos Länsstyrelsen som ett sk tillsynsärende och arbete pågår för fullt enligt Magnus Ahlstrand, chef på Länsstyrelsens Kulturmiljöenhet.

Från Operation Karlstad hyser vi farhågor om att situationen är likaledes illavarslande i en rad andra svenska kommuner. Dessa farhågor stärks inte minst av två högst aktuella ärenden, dels det ovan nämnda ärendet i Eslöv, där Länsstyrelsen alltså helt sonika gått in och fråntagit kommunen rätten att godkänna bygglov, dels en rapport från Riksantikvarieämbetet – Hur mår kulturmiljön? – där man konstaterar att det saknas en systematisk övervakning av tillståndet i kulturmiljön i Sverige.

I Eslöv har Länsstyrelsen fråntagit Eslöv kommuns rätten att godkänna bygglov eftersom man fruktar att kommunen river kulturhistoriska byggnader utan att ta hänsyn till riksintresset. Länsstyrelsen kontrollerar därför tills vidare alla byggärenden och rivningslov inom centrala Eslöv. Flera historiska byggnader har tidigare rivits i Eslöv, trots att de varit utpekade i inventeringar. 1977 genomfördes en industriminnesrenovering i Eslövs kommun. Då fanns det 71 byggda industrimiljöer i Eslöv. 2003 var över hälften av dem rivna, starkt förvanskade eller lagda i ruiner.

Hur skulle resultatet bli om vi gjorde samma uppföljning här i Karlstads Kommun? Med någon av inventeringarna från 1970-talet eller kanske med den senaste kulturmiljöinventeringen från 1984?

Operation Karlstad följer med spänt intresse den fortsatt händelseutvecklingen kring tillsynsärendet och fortsätter under tiden att hålla ett vakande öga på vad som händer med kulturmiljöerna i Karlstad i synnerhet, och i Värmland i allmänhet. Har du tips om kulturmijöer som förfaller eller far illa? Hör av dig till oss.

Efter att Operation Karlstad här om dagen skrev om att Karlstads Kommun i upphandlingsförfarandet av arkitekttjänster till tillbygganden av Karlstads Teater brutit mot LOU – dvs lagen om offentlig upphandling – har Karlstad Kommun nu kommit med nya besked i frågan.

–Det är benämningen som blivit fel, säger man. Det vi genomfört är en projekttävling, inte ett parallellt uppdrag.

Hmmm. Med tanke på att man själv hela tiden, såväl i pressmeddelanden som i kontakter med media, kallat det ett “parallellt uppdrag” så förefaller detta högst osannolikt, och i så fall högst olämpligt, eftersom det handlar om två helt skilda saker.

Och är det trots allt en projekttävling man avsett att anordna, så förefaller man även här ha brutit mot själva grundfundamentet, dvs offentligheten, i inbjudandet till att delta i tävlingen.

I LOU:s 14 kap under rubriken “Annonsering” står nämligen följande:

5 § En upphandlande myndighet som avser att anordna en projekttävling skall annonsera tävlingen och resultatet av denna (efterannonsering).

Man måste alltså annonsera tävlingen. Utifrån de intresseanmälningar man fått in på en sådan annons gör man sedan ett urval baserat på de kriterier man angivit för urvalet av deltagare.

I detta fall har dock enligt vad Operation Karlstad erfar ingen annonsering alls gjorts. Istället har enligt uppgift stadsplanedirektör Gunnar Persson på egen hand tagit fram en lista på arkitektföretag han ansåg lämpliga för uppgiften. Och jurygruppen har sedan på egen hand gått vidare och gjort ett urval från denna lista. Stick i stäv med lagens intentioner alltså.

–Så får man inte göra, säger en förvånad Claes Larsson, tävlingsansvarig på Sveriges Arkitekter, när jag diskuterar förfarandet med honom.

Vad är rätt och vad är fel? Hur är det egentligen ställt med kunnandet om lagarna inom Karlstads Kommun? I dessa expansiva dagar där all kraft synes ägnas just åt att bygga nytt och expandera för att nå den allt överskuggande devisen “Karlstad 100 000″ torde detta vara kunskap som kan tyckas väsentlig att ha.

Operation Karlstad gräver vidare i saken och hoppas kunna bringa klarhet i omständigheterna.

På SVT Värmlandsnytts hemsida nås Operation Karlstad av nyheten att Karlstad Kommuns stadsplanedirektör, tillika stadsarkitekt, Gunnar Persson, sagt upp sig från sin tjänst. Persson, som är bosatt i Örebro och under sin tjänstgöringstid har pendlat till jobbet i Karlstad, har innehaft tjänsten i mindre än två år och blir nu den andre i raden av stadsarkitekter i Karlstad som säger upp sig. Karlstads förre stadsarkitekt Göran Åberg sade nämligen också upp sig, enligt uppgift efter interna stridigheter. Åberg tömde sitt kontorsrum och gick på dagen. Utan så mycket som ett ord i media om anledningen därtill.

På Operation Karlstad gör vi ingen hemlighet av att vi under de senaste två åren haft en rad meningsskiljaktigheter med Gunnar Persson gällande hans, och hans förvaltnings, sätt att enligt vår åsikt alltför lättvindligt hantera Karlstads kulturmiljöfrågor. Du som följer rapporteringen på denna blogg är väl bekant med det flertal tillfällen då vi idogt påpekat sådana fall, utan att åtgärder trots detta vidtagits.

Tilläggas skall dock att även den kraftigt dominerande merparten av övriga aktörer – dvs tjänstemän och ledamöter i stadsbyggnadsnämnden, museet och länsstyrelsen agerat likaledes tamt. Samt att de problem som vidtalats fanns också långt innan Persson tillträdde.

Att låta en person vara såväl stadsplanedirektör som stadsarkitekt är knappast en lösning som gagnar varken stadens intressen eller individens arbetssituation. Något jag är övertygad om att Persson bittert fick erfara. Låt oss därför hoppas att Karlstads Kommun nu väljer att ersätta den avgående Gunnar Persson med två separata tjänster, en mer administrativ och övergripande stadsplanedirektör, och en renodlad stadsarkitekt. Låt oss också hoppas att rekryteringen av dessa tjänster påbörjas omgående, så att Karlstad slipper att under ännu en lång period stå utan vare sig stadsplanedirektör eller stadsarkitekt.

Gunnar Persson går nu vidare till en tjänst som stadsbyggnadschef i Eskilstuna och tillträder enligt uppgift på deras hemsida tjänsten den 1 september. Operation Karlstad önskar honom, och Eskilstuna, lycka till.

Turerna kring ombyggnaden av Karlstads Teater är många och i sanning inte lätta att följa för den som av en eller annan anledning skulle önska göra det. När det gäller den senaste turen är det emellertid en fråga som framför andra känns relevant att ställa sig. Nämligen den om huruvida upphandlingen av arkitekttjänster skett på ett korrekt sätt. Vid en snabb titt kan det nämligen förefalla som om Karlstad Kommun i sin hantering av upphandlingen, via ett sk parallellt uppdrag, brutit mot Lagen om offentlig upphandling – LOU. Och därmed i så fall skulle kunna riskera att hamna inför domstol.

“Inom den offentliga sektorn gäller för all upphandling reglerna inom LOU. Där förekommer inte begreppet parallella uppdrag. Skälet är enkelt, parallella uppdrag finns inte inom offentlig sektor. Offentlig upphandlare som kallar sin upphandling för parallella uppdrag begår lagbrott.”

Detta står att läsa på Sveriges Arkitekters hemsida.

Om användningen av parallella uppdrag inom offentlig förvaltning står på samma hemsida vidare att läsa:

“Arkitekttävlingens direkta tävlingsmoment saknas. Avsikten är inte att kora en vinnare eller ett vinnande förslag.”

“Avsikten är att visa hur oklara eller alternativa förutsättningar påverkar ett projekts utvecklingsmöjligheter.”

Ett parallellt uppdrag är alltså INTE en tävling. Tävlingsmomentet saknas och en vinnare kan därför INTE utses. Det parallella uppdraget kan endast användas i ett kunskapsinhämtningsskede av projektet och måste alltså sedan efterföljas av ett konkretiserat upphandlingsmoment, t ex någon form av utannonserad öppen arkitekttävling.

Skulle en upphandling av arkitekttjänster trots allt ske i formen av ett parallellt uppdrag är det ett lagbrott mot LOU – Lagen (2007:1091) om offentlig upphandling – och förfarandet kan då komma att dras inför domstol. Läs mer om att anlita arkitekttjänster genom offentlig upphandling på Sveriges Arkitekters hemsida.

På Karlstad Kommuns hemsida, i ett pressmeddelande rubricerat “Vinnande förslag ger Karlstad Teater ny överraskande form” läser vi:

“Tre arkitektkontor inbjöds till ett parallellt uppdrag och fick lämna förslag på en tillbyggnad som klarar både arkitektoniska och antikvariska krav. Det vinnande förslaget var både ett mycket elegant tillägg till den ursprungliga byggnaden och överraskande i form och materialval.”

“En jury med representanter från Karlstads kommun, Länsstyrelsen och Värmlandsoperan valde Erséus Arkitekters förslag. Förslaget är en halvcirkelformad tillbyggnad i vitmålat trä. Taket är platt och där ska sedumväxter planteras.”

“-Det är ett hållbart byggnadssätt som speglar vår tid och trätraditionen i Värmland utnyttjas, säger Gunnar Persson, stadsarkitekt och medlem i juryn. Det är klassiskt och tidlöst, men ändå nutida.”

I en artikel på samma ämne, publicerad i NWT 2007-06-25 och rubricerad “Rund baksida föreslås för Karlstad Teater” läser vi bl a följande:

“Tre arkitektbyråer fick i april uppdraget att komma med idéer om hur tillbyggnaden ska se ut, förslagen har sedan bedömts av en grupp med representanter från de inblandade förvaltningarna i kommunen, länsstyrelsen och Värmlandsoperan. Det vinnande förslaget kommer från byrån Erséus.”

Här talas alltså helt tydligt om “vinnande förslag” och man förefaller därmed ha hanterat det parallella uppdraget som en direkt upphandling, en sorts tävling. Man har sålunda därefter utsett en vinnare och gett uppdraget till denne. Stick i stäv med lagens intentioner, förefaller det.

Operation Karlstad har, i ambition att reda ut begreppen, varit i kontakt med Sveriges Arkitekters förbundsjurister samt med tävlingschefen Claes Larsson som ser allvarligt på saken. Claes Larsson kommer därför att snarast ta en kontakt med stadsplanedirektör Gunnar Persson för att närmare undersöka hur saken hanterats. Rätt eller fel? Den saken återstår att se.

För ytterligare information om parallella uppdrag, arkitekttävlingar och LOU kontakta Sveriges Arkitekter, Claes Larsson, arkitekt SAR/MSA, claes.larsson@arkitekt.se eller 08-50 55 77 00.

Ulleberg anno 2008. Det senaste året har förfallet gått brant utför.

Redan i maj 2006 gjorde Operation Karlstad Karlstads Kommun samt media uppmärksamma på det sorgliga förfall som tilläts fortgå ute på Ulleberg. Idag, två år senare, är det värre än någonsin. Ägaren Gräsdalens Fastigheter struntar sedan åratal i att underhålla den synnerligen vackra och kulturhistoriskt unika miljön. Värst är förfallet på den gamla doktorsbostaden.

I maj 2006 var Karlstads Kommuns Stadsbyggnadsförvaltning högst ovilliga att besöka platsen utan hävdade styvnackat att den “skulle bevaras”. Först efter att Operation Karlstad på egen hand sammanställt ett bildreportage som visade miljöns sorgliga tillstånd, och sänt det till media, besökte man platsen. Och lovade sedan högtidligt att ta tag i saken.

Ulleberg anno 2008. Vandalisering tillåts pågå inför öppen ridå.

Sedan dess har det varit brant utför för Ulleberg och flera av fastigheterna är idag bortom räddning. Den gamla doktorsbostaden har farit mest illa och där är förfallet nu totalt. Originalfönster och dörrar har rivits ut och ligger slängda vind för våg kring huset. Och där fönstren förut satt gapar tomma gluggar som blottlägger huset spöklika inre, som är fyllt av graffittimålningar.

När jag samtidigt med publiceringen av detta inlägg mailar till ansvariga politiker i Stadsbyggnadsnämnden, samt till tjänstemän såväl på Kommun, Muséet som på Länsstyrelsen får jag ett enda korthugget svar, från en enda person, stadsplanedirektör Gunnar Persson:

“Tack för anmälan. Vi gör syn på plats. Nämnden kommer att informeras om läget.”

Sedan har jag inte hört ett knyst. Och från övriga herrar och damer är det, som vanligt, tyst som i graven. Det framstår alltmer som allt för uppenbart att Karlstads Kommun fullkomligt saknar en kulturmiljöpolitik värd namnet. Och att politiker och tjänstemän struntar i att ta tag i frågan

Med satsningen på Karlstad 100 000 lägger man all kraft på tillväxt. Och glömmer allt annat. Konsekvensen blir att Karlstads kulturmiljöer nu förfaller i en rasande takt.

Hur länge ska vi tillåta att detta får fortgå?

I november förra året sågade Hans Berg ner Karlstads största stadsalm. Nu fortsätter Wermlands Invest sin skövling av Karlstads stadsgrönska.

Wermlands Invest och Hans Berg fortsätter nu skövla innerstadsträd i centrala Karlstad. I den gångna veckan har man sågat ner Grevgatans två enda riktigt stora gatuträd och hela gaturummet står nu kargt och avskalat. Hans Berg äger en rad fastigheter i det kulturhistoriskt mycket intressanta kvarteret Gäddan i centrala Karlstad, beläget sida vid sida med kvarteret Almen. Flera av husen är uppenbart misskötta och det är uppenbart att Berg och Wermlands Invest har andra planer för husen än att underhålla och bevara dem.

Operation Karlstad uppmärksammade detta redan i november 2007 då Hans Berg skövlade en av Karlstads vackraste och sista riktigt genuina innergårdsmiljöer på Drottninggatan 42. Karlstad särklass största och därmed också sannolikt äldsta alm sågades brutalt ned tillsammans med en lång syrenhäck och ett gatuträd mot Drottningatan. Idag är den romantiskt lummiga innergårdsmiljön förvandlad till en karg parkeringsplats.

Operation Karlstad skrev då till Wermlands Invest för att få svar på hur man tänkte. Men dock utan att få ett svar. Istället blev vi avsnästa av företagets fastighetsskötare Anders. Vi uppmärksammade också Karlstad Kommuns stadsplanedirektör Gunnar Persson samt biträdande stadsarkitekt Pär Höjman och ansvariga inom parkförvaltningen på det inträffade. Och flera av dem var på plats för att undersöka saken.

Nu fortsätter Wermlands Invest och ägaren Hans Berg alltså sin skövling av Karlstads grönmiljöer. Hans Berg struntar helt uppenbart i att värna Karlstads grönmiljöer och stadsbild utan förefaller mest bry sig om sin egen plånbok. Knappast något som stärker Wermlands Invests varumärke.

Men varför agerar inte Karlstads Kommun när stadens grönmiljöer skövlas? Gunnar Persson. Pär Höjman. Lena Melesjö Windahl. Håkan Holm. Man pratar gärna om den goda gröna staden och satsar utan att blinka flera miljoner på att göra Karlstad till världens blomstertätaste stad.

Men varför reagerar ingen av dem över skövlingen av stadens träd?

Onsdagen den 23 april lämnade Operation Karlstad till Länsstyrelsen i Värmland in en formell anmälan av allvarliga brister i efterlevnaden av Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer inom Karlstads Kommun. Som underlag till anmälan lämnades fyra ärenden som var för sig tydligt exemplifierar de brister som vi menar föreligger. Anmälan lämnades till Magnus Ahlstrand, Ingrid Tilly samt Göran Wettergren på Länsstyrelsen i Värmlands Samhällsbyggnadsenhet och kopior gick till berörda parter samt till tidningar, radio och teve.

I anmälan hävdar vi att en rad brister i ärendehanteringen föreligger och att detta allvarligt hotar Karlstads Kommuns bebyggda kulturarv. De brister som påpekats är bl a:

• Regelmässigt tillåts om- och tillbyggnader som avsevärt förvanskar de värden som PBLs varsamhetsparagrafer är avsedda att skydda
• Regelmässigt utses byggherren själv till kvalitetsansvarig, något som knappast kan anses vara förenligt med lagens intentioner
• Den lagstadgade löpande tillsynen av lagarnas efterlevnad framstår obefintlig
• Skrivningar av lov framstår ofta luddigt formulerade och saknar inte sällan helt formell bäring i lagtexterna
• Kunskapen om arkitektonisk stilhistoria hos Stadsbyggnadsförvaltningens medarbetare samt hos Stadsbyggnadsnämndens ledamöter förefaller bristfällig
• Kunskapen om innehållet i och bakgrunden till PBLs varsamhetsparagrafer hos Stadsbyggnadsförvaltningens medarbetare samt hos Stadsbyggnadsnämndens ledamöter förefaller bristfällig
• En allmänt spridd uppfattning att PBLs varsamhetsparagrafer endast gäller särskilt utpekade byggnader synes föreligga hos Kommunens medarbetare samt hos Stadsbyggnadsnämndens ledamöter, men också hos fastighetsägare och byggföretag. Detta trots att det i PBL 3 kap 10 § tydligt står skrivet att lagen gäller ALLA fastigheter, och oavsett om åtgärden är bygglovspliktig eller ej
• Samsynen mellan kommunens olika förvaltningar samt mellan de politiskt tillsatta nämnderna kring vilka stadens kulturmiljövärden är och hur man ska värna och förvalta dem förefaller saknas helt
• Skrivna instruktioner för hur och med vilka metoder och material underhåll av q-märkta fastigheter ska ske förefaller helt saknas inom kommunen
• Handläggningstiden för ärenden, t ex anmälda svartbyggen, förefaller alldeles för lång. Pågående förvanskningar hinner i många fall avslutas innan kommunen ens fått iväg en skrivelse. Rutiner för prioritering bland ärendena förefaller helt saknas
• Kommunikation och samarbete mellan kommunens förvaltningar och nämnder, samt mellan Kommun, Värmlands Museum och Länsstyrelsen förefaller lämna mycket övrigt att önska

Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer

• 3 kap 10 § Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara. Lag (1998:805).

• 3 kap 12 § Byggnader, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär, får inte förvanskas.

• 3 kap 13 § Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick. Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär. Byggnader som avses i 12 § skall underhållas så att deras särart bevaras. Lag (1994:852).

• 3 kap 17 § Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller inte, hållas i vårdat skick. De skall skötas så att betydande olägenheter för omgivningen och för trafiken inte uppkommer och så att risken för olycksfall begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta att plantering skall utföras och att befintlig växtlighet skall bevaras. Tomter, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, får inte förvanskas i de avseenden de omfattas av skyddsbestämmelser i en detaljplan eller i områdesbestämmelser.

Här kan du ladda ner den anmälan (exklusive bilagor) som skickades till Länsstyrelsen. Den fulla anmälan omfattar inklusive bilagor närmare 100 sidor. För ytterligare information kontakta Operation Karlstads Peter Sörensen på mobil 0730-20 52 82 eller via mail.

Orden är Håkan Holms och han levererade dem för några timmar sedan under torsdagkvällens kommunfullmäktigedebatt om detaljplanen för Tyggårdsviken. En debatt som mynnade i att fullmäktige röstade jag till detaljplanen och höghuset. Under något som närmast liknade pistolhot. Det var en fascinerande uppvisning i hur demokratiska beslut tas i Karlstad år 2008.

Jag satt själv på åhörarplats och beskådade spektaklet. När allt fler kritiska röster höjdes mot just höghuset röt stadsbyggnadsnämndens ordförande, tillika kommunalrådet, Håkan Holm till och levererade alltså, i debattens elfte timme, helt nya och hittills för oss alla okända fakta.

–Om ni säger nej till höghuset så blir det inget bygge alls! Då är nämligen inte Anders Löfberg och Löfbergs Lila intresserade av att bygga över huvud taget.

Men så kan det väl ändå inte vara, replikerade ett antal av de fullmäktigemedlemmar som inte helt tappat talförmågan efter det oväntade utspelet. Hur kan Håkan Holm veta det? Och så kan det väl ändå inte få gå till? Om det är Anders Löfberg som bestämmer hur staden ska se ut, varför sitter vi då överhuvudtaget här i kommunfullmäktige och debatterar, replikerade Mattias Fröding (kd), en av få som faktiskt verkade uppfatta vad som just sluppit över Håkan Holms läppar.

För plötsligt stod det nämligen klart för oss alla, det jag förut fått viskat till mig, och som jag själv bara misstänkt. Debatten om höghusets vara eller inte har redan från början varit en skendebatt. Vem bryr sig väl om karaktärsprogram, förtätningsstudier, översvämningsrisker och annat stadsmiljödravel? Anders Löfberg har redan för flera år sedan satt som krav att han ska få bygga höghuset ute på udden, annars blir det inget bygge av det övriga området. Får han inte bygga de 50 lägenheterna i höghuset så vill han inte bygga de övriga 700 heller. Det blir inte lönsamt tycker Anders Löfberg, hälsar Håkan Holm.

Så går det alltså till när man planerar stad här i Karlstad.

Det handlar inte om att på bästa sätt tillvarata platsens och stadens intressen. Det är inte våra 70 välutbildade stadsplanerare och planarkitekter anförda av vår nytillträdde och välbetalde stadsplanedirektör som planerar staden. Och det är inte väsentligt vad våra folkvalda politiker tycker heller för den delen. Här i Karlstad är det Anders Löfberg som planerar staden. Och han gör det efter sitt eget högst personliga tycke och smak. Det har Anders Löfberg via sitt eget specielle sändebud Håkan Holm i afton gjort klart för alla under det fullmäktigemöte jag just bevistat. It´s our way or the highway. Säg ja till rubbet, annars blir det ingenting alls. Fattar ni? Ingenting!

Så gick det till på kvällens fullmäktigemöte, den 13 mars 2008 i Karlstad. De som har pengar bestämmer hur de vill ha det, och stadsplanerare och politiker de bugar och bockar lydigt. Men först efter att man genomfört en skendemokratisk debatt, där man låtsas föra en saklig och kunskapsunderbyggd dialog med stadens bästa för ögonen. Och efter att man arrangerat ett köpt parallellt uppdrag av ett antal arkitektfirmor, något som man sedan har mage att låtsats kalla en tävling. Fast det naturligtvis inte alls var det. Sedan kallar man in sina legosoldater, kommunalrådet Håkan Holm och exploatörsgurun Sture Emanuelsson och kryddar till sist anrättningen med en stjärnarkitekt som kåren dyrkar. Voila!

–Jag har ett förslag, sa Anders Löfberg. Röstar ni på det eller inte?

Nu har fullmäktige röstat. Anders får sitt höghus. Hoppas han är lycklig nu.

Demokrati har skipats. Eller?

Plötsligt känner jag mig inte det minsta kaffesugen längre.

(Se också artikel i NWT)

Skiss baserad på aktuell detaljplan för Tyggårdsviken (Karlstad Kommun)

Hej!

På torsdagens fullmäktige ska du ta beslut om detaljplan för Tyggårdsviken. Ett på inga sätt okomplicerat beslut för dig som ska fatta det. Inte minst med tanke på de omfattande och oroväckande fakta (Klimat- och sårbarhetsutredningen 2006) kring översvämningsrisker som tillkommit sedan planprogrammet initierades, och som radikalt förändrar synen på områdets lämplighet för storskaligt stads- och bostadsbyggande. Åtminstone så länge det befinner sig på de markhöjder det gör idag.

Tyggårdsviken är ju ett av de mest låglänta områdena i staden, där delar ligger så lågt som strax under 45 meter. Dessa nytillkomna fakta är naturligtvis inget som kan avfärdas med en axelryckning utan är något som måste tas på största allvar. Är Tyggårdsviken verkligen, sett ur detta perspektiv, överhuvudtaget en lämplig plats att bygga ett bostadsområde för 2000 personer? Är detta problem verkligen ordentligt belyst och utrett? Det känns som en högst väsentlig fråga i sammanhanget. Är det inte det kan ett grönt ljus för ett projekt av den här storleken få konsekvenser av en omfattning som är förödande, såväl när det gäller personligt som ekonomiskt lidande.

En annan fråga som bör ställas är om detaljplanen på bästa sätt tar tillvara de lokala förutsättningarna på platsen? Om den skapar förutsättningar för framväxten av ett område med den höga grad av såväl stadsmässighet som variation och mångfald som Karlstad Kommun uttryckligen säger sig vilja eftersträva.

Personligen tycker jag att det finns anledning att betvivla detta. Detaljplanens utformning framstår i mina ögon allt för vag och otydlig i sin styrning. Jag skulle faktiskt till och med vilja gå så långt som att säga att jag aldrig sett en mer vag detaljplan. Åtminstone inte under de dryga två år som jag studerat den här typen av frågor. Det skulle i så fall ha varit detaljplanen för Vågmästaren, som präglades av en liknande vaghet och “flexibilitet”. Också här stod att man ville skapa möjlighet till butiker och kontor i fastigheternas bottenvåningar. Hur det gick med den saken kan vi ju se idag. Ett mer slutet, sönderexploaterat och segregerat område får vi leta efter. Av butiker och kontor ser vi intet. Namnet “Rynkeby”, som området snabbt kom att kallas i folkmun, säger allt som behöver sägas.

Samma sak sker i skrivande stund på Barkassen och Pinassen i Inre Hamn. Den eftersträvade stadsmässigheten lyser i allt för många stycken fortsatt med sin frånvaro. Har vi verkligen lärt oss något av dessa misslyckanden?

Att döma av den föreslagna detaljplanen för Tyggårdsviken så har vi det inte. Här finns en i mitt tycke allt för vag styrning av kvartersstrukturen och av det offentliga rummets utformning. Här har man fyllt en stor del av det offentliga rummet, dvs husens bottenplan, med bilparkeringar. Som en övergångslösning säger man själv, i något som ska kunna omvandlas till butiker, kontor och handel efterhand. Jo, absolut. Alla som tror på att bostadsrättsinnehavarna självmant kommer att rösta bort sina parkeringsplatser till förmån för en kvartersbutik eller ett café, upp med en hand. Det kommer naturligtvis aldrig att ske. Och lek med tanken att det trots allt skulle det, vart skulle bilarna då parkeras?

När man talar om att få en hög grad av stadsmässighet och variation så är det stadslik blandstad man vill uppnå, sådan den ser ut inne staden, t ex runt Soltorget i Karlstad. Med handel i bottenplan, kontor och bostäder i de övre planen. Hur många parkeringsgarage hittar du i bottenplanen där? Nej. Stadmässighet åstadkoms bäst med en tydlig uppdelning mellan privat och offentligt. Med stadsmässigt promenadvänliga gator, torg och trottoarer. Med tydliga, slutna kvarter med fasader i gatuliv. Med möjlighet till parkering längs gatan eller inne på de innegårdar som bildas, precis som inne i staden. I moderna detaljplaner brukar man vara tydlig på den punkten. Man ritar tydliga rutnätskvarter och ser till att kvarteren inte blir för långa. Och man ställer krav på att fastigheternas bottenplan utformas som offentliga lokaler, med möjlighet till handel, kontor eller restaurangverksamhet. Så har inte gjorts i tillräcklig utsträckning i detaljplanen för Tyggårdsviken och det är olyckligt.

Och så slutligen till det som ådragit sig den tveklöst största uppmärksamheten i sammanhanget. Höghuset. Allvarligt talat. Om du tar en promenad nere på dagens Tyggårdsviken, men sin lågmälda, tydligt maritima och småskaliga hamnkaraktär, och kommer till udden – är det första du tänker då, wow, vilken lämplig plats för ett höghus på 51 eller kanske 57 meter. Ett som står på pelare. Wow! Det skulle verkligen passa här.

Titta på skissen från detaljplanens framsida i inledningen av detta inlägg, håll för skojs skulle en tumme över höghuset och känn efter med magen om det ser trevligare eller otrevligare ut, mer eller mindre stadsmässigt, med tummen där. Vad säger din magkänsla?

Skiss till detaljplan till snarlika området Norra Djurgårdsstaden

Jämför också med skissen ovan, hämtad från en detaljplan över det snarlika området Norra Djurgårsstaden i Stockholm, där man disponerat platsens förutsättningar på ett helt annat, och åtminstone i mina ögon, åtskilligt både mer stadsmässigt och varierat sätt. Där får jag spontant lust att direkt bege mig ut på udden och ta del av den öppna, inbjudande och tydligt marina känslan. Den längtan känner jag inte alls när jag ser Karlstad Kommuns skiss med ett gigantiskt höghus längst ute på udden. Den miljön är istället närmast avvisande.

Varför har man redan i detaljplanen ritat in ett höghus på den kanske vackraste platsen på området? I mina ögon ser det helt surrealistiskt ut. Och i högsta grad förortsmässigt. Och jag kan inte förstå hur man resonerat. Är detta verkligen det bästa sättet att ta tillvara den småskaliga, maritima miljöns förutsättningar ute på Tyggårdsviken? Eller är det några andra intressen man tillvaratagit före stadens bästa?

Du har en del att fundera över och ta ställning till inför morgondagens möte. Jag avundas dig inte.

Detaljplanens uppgift är att på bästa sätt ta tillvara områdets unika förutsättningar och att berika Karlstads stadsmiljö med ett område präglat av en hög grad av stadsmässighet, variation och mångfald. Ett område som kan fylla sin funktion inte bara idag, utan också i morgon och om 50-100 år. Men detaljplanens uppgift är också att ta ett hållbart, långsiktigt ansvar för de miljöutmaningar som helt uppenbart står för dörren.

Tycker du att den föreslagna detaljplanen tveklöst gör detta, då ska du naturligtvis rösta ja till den. Men om du inte tycker det och tycker att dessa aspekter bör förtydligas och belysas ytterligare hoppas jag att du har mod att rösta nej.

Lycka till med ditt beslut.

Peter Sörensen
Stadsmiljödebattör via Operation Karlstad

Modern stadsplan för Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. Målning av Kristoff Laufersweiler, Sweco FFNS. Klicka på bilden för ett större format.

I Norra Djurgårdsstaden i Stockholm planeras en ny modern stadsdel, på ett område som inte alls saknar likheter med Tyggårdsviken i Karlstad. Här finns kanalen, hamnområdet och udden mot vattnet. Men där upphör också alla likheter.

I Norra Djurgårdsstaden bygger man nämligen tätt, kvartersbundet och i högsta grad varierat och stadsmässigt. Här finns inga monotona förortslängor så långt ögat når. Inga hus på pelare. Och inga höghus som ska “markera udden” eller “ge området karaktär”.

Här finns all den stadsmässighet som Karlstad Kommun efterlyser i sitt detaljplaneförslag, men som Sture Emanuelssons och Wingårdhs förslag till Tyggårdsviken så totalt saknar. Här finns kvarteren, gatorna, torgen och funktionsblandningen. Och tack vare det också plats för fler bostäder på samma yta. Här, i Norra Djurgårdsstaden, skapas förutsättningarna för framväxt av en ny levande stadsdel, med butiker, caféer, handel, kontor och bostäder.

I Emanuelssons och Wingårdhs sterilt förortslika förslag lyser de förutsättningarna totalt med sin frånvaro.

Låt samma arkitektfirma, Sweco FFNS, rita ett förslag till Tyggårdsviken. Låt det som byggs präglas av en mycket större stadsmässighet. Det skulle alla tjäna på. Staden, stadsmiljön och stadsborna utan någon som helst tvekan. Men även Sture Emanuelsson och alla hans konsortiekamrater samt övriga exploatörer i Inre Hamn.

Är det den här typen av stad vi vill ha? Hus på pelare i Sture Emanuelssons och Wingårdhs förslag till miljö ute på Bryggudden, dagens Tyggårdsviken? Absolut livskvalitet av högsta europeiska klass, som stadsbyggaren Emanuelsson så ödmjukt och insiktsfullt uttrycker det.

Eller kanske den här miljön? Funktionsblandad, tät kvartersstad med variation och mångfald, offentliga gatumiljöer, korta kvarter, bottenvåningar med utrymme för handel, kontor och levande gatumiljö.

Det beslutet vilar nu på Stadsbyggnadsförvaltningens anställda med Stadsplanedirektör och Stadsarkitekt Gunnar Persson i ledningen, Stadsbyggnadsnämndens ledamöter med ordförande Håkan Holm i spetsen samt till syvende och sist på våra folkvalda politikers, ledamöterna i Kommunfullmäktige, axlar.

Det beslut de tar i denna fråga kommer att påverka den framtida stadsmiljön i Karlstad mer än något annat under resten av din och min livstid.

Vilken typ av stad ska vi ha i Karlstad?

Nu är det upp till er.

I dagens NWT kan vi läsa att arkitekfirman Wingårdh ritat det vinnande förslaget i någon form av tävling för Bryggudden i Karlstad, dvs Tyggårdsviken. Själv kände jag inte till att det pågick en tävling och heller inte vilka andra som deltagit eller vilka förutsättningar de givits. Inte heller vet jag vem som satt i juryn, bortsett från Sture Emanuelsson själv. Men det kanske klarnar efterhand. (Det har nu klarnat delvis. Från Kommunens stadsbyggnadsförvaltning satt stadsplanedirektör Gunnar Persson samt hans kollega Maria Grahm med, och någon tävling var det heller inte utan ett köpt s k parallellt uppdrag, där vinnare egentligen inte kan utses). Hör också Sture Emanuelssons kommentarer kring förslaget i P4 Radio Värmland.

Precis som i den ursprungliga detaljplaneskissen handlar det dock om en serie likartade, i högsta grad förortslika, gigantiska klossar och en kvarterstorlek och exploateringsgrad som vi i Karlstad inte tidigare sett motstycke till, möjligen då på Kronoparken. Inget är förändrat förutom strandpromenaden som nu fått en åtskilligt mer privat karaktär än tidigare, där den rör sig på ett trädäck utanför de boendes vardagsrumsfönster och öppna, privata gårdar. Och längst ute på den udde som företaget SpaceScape i en tidigare åt Karlstad Kommun gjord undersökning pekat ut som en av Inre Hamns potentiella mötesplatser, har Wingårdhs placerat det omtvistade höghuset, som nu står på ben så att man kan vandra under det.

Gert Wingårdh må vara en av Sveriges hetaste monumentarkitekter, men någon större ryktbarhet som stadsbyggare lär han och hans arkitektfirma aldrig vinna. Förslaget till Bryggudden ser, i likhet med de övriga försök som Wingårdh gjort på området, i mina ögon istället mest storskaligt, överdimensionerat och kallt ut. Tankarna går närmast till miljonprogrammen från 1960-talet och till monumental öststatsarkitektur. Men, smaken är naturligtvis som baken. Arkitektkåren i Karlstad kommer dock tveklöst att hoppa högt i hejdlös förtjusning över de fyrkantiga kuberna, eftersom Wingårdh närmast är en ikon i dessa kretsar. Men frågan som borde diskuterats mycket mer än höghusets vara eller inte kvarstår och är nu än mer aktuell än tidigare – blir detta en levande stadsdel och en bra, varierad boendemiljö?

Vad hände med den småskalighet, stadsmässighet och det marina anslag med natursten och liknande som Karlstad Kommun pratade sig varma för i Karaktärsprogrammet? Och hur rimmar höghusets placering egentligen med den generella, restriktiva syn på placering av höghus som ges i Karlstad Kommuns nyligen presenterade Förtätningsstudie?

Vem är det egentligen som bygger staden i Karlstad idag? Stadsplaneförvaltningen? Politikerna? Sture Emanuelsson? Gert Wingårdh?

Bilder från Wingårdhs arkitektkontor.

PS. På bilden i artikeln i NWT poserar en leende Sture Emanuelsson sida vid sida med en likaledes brett leende herre vid namn Håkan Broström, anställd av WSP. Broström var tidigare projektledare för Mitt i City där Emanuelsson var VD. Broström är också aktiv i bygget av nya CCC där Sture Emanuelsson också är VD. Vad Broströms roll i bygget på Bryggudden är framgår dock inte av artikeln i NWT. Klart är emellertid att de är ett tätt sammanlänkat radarpar när det gäller stora byggprojekt i Karlstad city. Big business. DS

Turerna kring Graninge Värdshus har sedan Operation Karlstads anmälan för brott mot Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer tagit rejäl fart. Stadsbyggnadsdirektör Gunnar Persson, som kopplades in på ärendet redan för ett år sedan och därmed haft god tid på sig att agera, uppför sig aggressivt och yrvaket mot såväl journalister, medarbetare och oroade samhällsmedborgare, i vad som närmast upplevs som ett försök att sopa förvaltningens bristande engagemang i ärendet under mattan.

– Vi har lämnat bygglov eftersom planen godkänner att värdshuset används för bostadsändamål, säger stadsbyggnadsdirektör Gunnar Persson. Huset är inte Q-märkt eller på något annat sätt skyddat. Det var kanske olyckligt att det inte kom med i byggnadsinventeringen som gjordes i kommunen för några år sedan. Och det är ju bara fönstren vi talar om. Det har ju inte skett någonting med taket och fasaden eller huset i övrigt, säger Gunnar Persson i en intervju i dagens NWT.

Bygglov? Inte skyddat? Bara fönstren? Vad pratar Persson egentligen om? Han är nämligen rejält ute och cyklar och man borde rimligen kunna förvänta sig att en stadsbyggnadsdirektör är bättre påläst på Plan- och bygglagen.

Plan- och bygglagens krav om varsamhet gäller för alla hus och vid alla förändringar, även för hus som inte är Q-märkta och för åtgärder som inte kräver bygglov:

“Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara” (3 kap 10 §).

Detta vet Persson rimligen. Dessutom skriver han och kollegan Marie Eddeborn själva i den rapport som de gjorde vid ett besök på Graninge Värdshus den 27 augusti 2008:

“Byggnaden har ett högt kulturhistoriskt värde varför stor omsorg måste visas avseende fasadförändringar. Rytmen i fasaden måste bevakas och där har fönstren stor betydelse”.

Borde inte dessa krav då också gälla i det bygglov som lämnats?

Ända gapar och gastar Persson för fulla muggar och förefaller istället närmast försvara den totala förstörelse som fått pågå på Graninge i över ett års tid. Jag fick mig själv en rejäl utskällning av en rosenrasande Persson här om dagen när jag ringde honom. –Jag har fått nog av dig, sa han med vresig ton och fortsatte “nu är måttet snart rågat”. Varför denna upprördhet? Vad är det egentligen som Gunnar Persson är så upprörd över?

Något fönsterbyte borde naturligtvis aldrig ha behövt ske på Graninge. De fönster som sitter där är av hög kvalitet och borde istället renoveras, samt eventuellt förses med en extra innerruta, på samma sätt som sker i det av Lundbergs ägda Järnvägshuset på Hamngatan i Karlstad. Där renoveras närmare 1000 fönsterbågar, förses med en extraruta och sätts tillbaka. Och fönstren är identiska med dem på Graninge Värdhus. Det är ett allmänt utbrett missförstånd att fönster från 1900-talets början är av dålig kvalitet. I själva verket är det precis tvärtom. Dessa fönster är gjorda av ett virke som är så kådrikt att fönstren håller i flera hundra år med normalt underhåll. Nya fönster är av en mycket sämre kvalitet och håller i max 20-30 år.

Någon sänkning av innertaken hade heller inte behövts göras. Definitivt inte med tanke på att taken då hamnar mitt i fönstrens övre delar. Ventilation och el kan lätt dras i de befintliga rummen med gott resultat. Så sker bland annat på gamla I2-området och detta är närmast att betrakta som praxis i gamla miljöer med högt tak idag.

Detta borde såväl stadsbyggnadsdirektör Gunnar Persson som stadsbyggnadsarkitekt Marie Eddeborn rimligen känna till. Genom att hävda dessa krav skulle Graninge Värdhus i Molkom kunna få behålla sin arkitektoniska och kulturhistoriska stolthet. Och ägaren Lars Persson skulle kunna fortsätta bygga om huset till lägenheter, dessutom till en klart lägre kostnad. Att byta ut fönster och sänka innertak kostar pengar. Att renovera de befintliga är klart billigare.

Så. Vad bråkar alla om? Lagen är tydlig. Följ den. Det tjänar alla inblandade på. På alla sätt.

Komplettering 2008-02-27 | I dagens NWT kan man läsa om hur Peter och Lars Johansson nu kontrat den polisanmälan jag gjort mot dem för brott mot Plan- och bygglagen genom att själva polisanmäla mig för påstått olaga hot och egenmäktigt förfarande som de hävdar skulle ha inträffat vid mitt besök på Graninge i söndags förmiddag. Anmälan är tramsig och saknar fullkomligt verklighetsförankring och jag kommer inte att kommentera det ytterligare. Det får polismyndigheten göra om de anser detta fruktbart.

Bit för bit berövas det anrika värdshuset i Molkom sin forna stolthet.

För ett år sedan uppmärksammades Operation Karlstad av en ortsbo om att ägarna till Graninge Värdshus i Molkom påbörjat en renovering som närmast liknade rena förstörelsen. Det anrika gamla Värdshusets karaktäristiska, höga, småspröjsade sekelskiftesfönster sågades brutalt ut och ersattes av låga, billiga kopior, helt utan likhet med originalen. Vi undersökte saken själva och kunde konstatera att så var fallet. Varpå vi anmälde saken för Stadsbyggnadsförvaltningen och Stadsplanedirektör Gunnar Persson. Och fick löfte om att åtgärder skulle vidtagas.

Här om dagen, ett år senare, åkte vi ånyo ut till Graninge Värdshus för att se vad som blivit resultatet. Och fick rena rama chocken! Förstörelsen har fortsatt i oförminskad omfattning. Mer än hälften av fastighetens vackra fönster har nu bytts ut, och ligger slängda vind för våg i högar runt fastigheten. Tillsammans med gamla vackra altanpardörrar med mässingsbeslag från 1920-talet. Allesammans helt felfria.

Småspröjsade höga 1920-talsfönster har bytts ut mot…ja…vadå?

Invändigt har man gjort om de gamla matsalarna, med strålande utsikt ut över sjön, till lägenheter. Man har sågat upp de gamla parkettgolven och dragit in kök och badrum. Och genomfört taksänkningar från ursprungshöjden ca 3 meter till 2,4 meter. Med resultat att taket hamnat mitt i de gamla fönstren. Resultatet är förödande.

Operation Karlstad har därför idag på morgonen anmält det som pågår för brott mot Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer. Både till Stadsbyggnadsförvaltningen, Stadsbyggnadsnämnden samt till Polisen.

–Vi har fått bygglov, säger ägaren Peter Johansson, i en intervju i NWT.

Ja, det må så vara. Men knappast för den fulla omfattningen av det som pågår på Graninge Värdshus. För övrigt är detta bygglov högst luddigt och tvivelaktigt formulerat, och Johansson själv har bland annat på egen begäran utsetts till kvalitetsansvarig, vilket torde vara ett närmast uppsåtligt sätt att kringgå avsikterna med lagarnas utformning. Och knappast förenligt med lagens intention.

Verandadörrar och fönster från 1920-talet rivs ut och slängs på tippen.

Det råder såvitt vi kan bedöma ingen tvivel om att lovgivningen och tillsynen på Karlstad Kommuns Stadsbyggnadsförvaltning lämnar både ett och annat att önska. Och det har de gjort i decennier i Karlstad Kommun. För den som har vägarna förbi Graninge Värdshus i Molkom är det en enkel sak att med egna ögon konstatera.

Sedan anmälan gjordes i morse har intresset från media varit stort, både från tidningar, radio och teve. Intresset från Stadsbyggnadsförvaltningen och Stadsbyggnadsnämnden har dock lyst med sin frånvaro. Förhoppningsvis kommer den debatt som nu kommer till stånd kasta ljus över och bringa klarhet i dessa frågor.

Komplettering 2008-02-26 | Idag har varit en händelsrik dag. Jag har fått en praktutskällning av en rosenrasade Stadsplanedirektör Gunnar Persson för att jag lägger mig i deras jobb. Persson hävdar att måttet nu “snart är rågat” och han har “fått nog av mig”. –Vi har ju tagit tag i det här, säger han. Men vägrar att diskutera det ytterligare med mig, och slänger så i prinicip på luren, frustande av vrede. Vad är problemet Gunnar Persson? Att det pågår en brott mot Plan- och Bygglagen och att Graninge Värdhus håller på att förstöras – och att ni inte skött tillsynen av ärendet – eller att jag gjort er uppmärksamma på att så är fallet? Varför denna vrede?

Läs också artikel i NWT 2008-02-25 “Renovering av värdshus polisanmäls” samt notis på sr.se 2008-02-25 rubricerad “Ombyggt värdhus upprör.