Vad är dröm och vad är verklighet? Nyvaken gnuggar sömnen ur ögonen och försöker vakna till i det sparsamma dagsljus som höstmörkret består oss med. Vem vet, det kanske också är en dröm?

Vad är rätt och vad är fel? En sanning varar förvisso inte för evigt. Det som var inne och rätt igår är ute och fel idag. Utvecklingen går fort och gränserna blir otydliga.

Det gäller att inte stänga ute omvärlden, utan ständigt få nya intryck och idéer. Inte alltid lätt, ibland riktigt jobbigt, men livet går ut på ett ständigt “framåt”. Knepet är nog att försöka anpassa takten. Annars tar bruset över, men en grå höstdag kan få oss att sakta ner och se klart.

Så kom den dag alla kände till, men som ingen tagit på allvar; vi stod vid kanten till jordens undergång. Himlen förmörkades, jorden skalv under fötterna, isvindar ven likt skarpa pilspetsar över jorden och en kvävande doft av svavel låg över hela världen.

Människorna skrek av fasa, men ingen hörsammade de arma satarnas rop på hjälp utan allt dränktes i ett öronbedövande dån och odjur som stigna ur Dorés bibelillustrationer började kräla över marken innan eldsflammorna slog upp som ett sista försök att förgöra allt levande.

Plötsligt sänkte sig tystnaden över allt och alla. Förundrade stod de och beskådade hur elden dog ut, helvetesdjuren drog sig ner i sina djupa underjordiska hålor och isvindarna mojnade och förvandlades till behagliga fläktar. Svavelstanken avtog och istället tändes hoppets stjärna på himlen. Budskapet var tydligt: Tag vara på den jord vi har – en dag kan det vara för sent.

Någon av fotografikonstens regler säger att man ska dela upp bilden i sökaren i tre delar för att få en harmonisk komposition. Som den vilde jag är, har jag alltsomoftast högaktningsfullt struntat i den regeln och gjort som jag själv vill istället (har en känsla av att det märks…). Härom dagen fick jag emellertid ett utmärkt tillfälle att vara snäll och lydig och lite pluspoäng är nog inte fel att samla i mitt fall. Resultatet kan du se ovan.

Så rundade jag hörnet och konstaterade att inte sjutton kan jag få ihop några tredjedelar här inte. Vad gör jag då? Tja, inte stoppar sådant mig. Jag drog på munnen och tog bilden ändå, för kameran blockeras dessbättre inte närhelst jag känner för att synda. Jag tror att jag ska fortsätta att göra som jag vill!

Det må vara höstligt och kyligt ute, men är man intresserad av något vill det mycket till för att man ska låta sig stoppas. De här seglade glatt omkring på Baggensfjärden i lördags. Avundsjuk är jag inte, men jag är inte bättre själv när det gäller att ta bilder. Då skulle de förmodligen anse mig vara knäpp, så det går nog på ett ut.

Baggensfjärden är för övrigt ett lite speciell för mig. Mina farföräldrar hade ett sommarställe i Gustavsvik på den tiden det fortfarande var landsbygd där. Där lekte mina kusiner och jag och till badet var det inte heller långt. Doften av tallskog, hav och fuktig grusväg och dunket från fiskebåtarnas tändkulemotorer i arla morgonstund.

Idag finns det inte många sommarstugor kvar där – de flesta har gjorts om till permanentbostäder – och fiskebåtarna har försvunnit för länge sedan, men den speciella doften kan jag fortfarande känna någon enstaka gång. Då njuter jag för fullt!

Bark är inte bara skydd för trädet eller något som barn kan göra båtar av (om dagens barn nu ägnar sig åt sådant). Det kan vara intressant att studera också, titta på ett tag och se vad man hittar. Små pauser och funderingar här och var i tillvaron är nyttiga för oss. Tar jag en sådan intill en tall vet ni nu varthän det barkar.

Bilden ovan föreställer en blobb och inget annat! Jag uppfann just ordet alldeles själv eftersom jag tyckte att det saknades adekvat benämning på genren.

Fördelen med att hitta på ett nytt ord för något är att det kan se ut precis som jag tycker att det ska göra för att passa in. En blobb ser med andra ord ut som jag tycker att den ska göra. Enkelt, praktiskt och bekvämt, eller hur?

Nu haver jag presenterat tre varianter av blobbar för dig. Återstår endast att intressera Svenska akademien för att ta in ordet bland nyord så är min lycka gjord. Man ska ha små krav på tillvaron!

Det börjar ju mörkna allt tidigare nu, men som vanligt hade jag kameran med. Den brukar följa med mig för det mesta och börjar kännas som något alldeles nödvändigt. Ikväll rann inspirationen till och jag kunde inte motstå frestelsen att börja leka med stadens ljus i Strömmens vatten.

Jag vet inte vad det är som fascinerar mig så, bilderna är ju inte bland de mest originella man kan ta, men kanske är det minnen från min barndom som omsätts i bilder? Under mina första år bodde vi på Stadsgården. Jag var nästan tre år när vi flyttade därifrån, men eftersom vi bytte lägenhet med farmor, kom jag att kunna njuta av utsikten och stadens färgspel under några år till innan KF gjorde kontor av alltihop.

Å andra sidan kanske bilder som dessa hör till kategorin “Staffanbilder”? Det är i alla fall vad Tusse kallar dem. Klicka här så förklaras alltihop. Inte illa att få en bildkategori uppkallad efter sig.

Nä, nu känns ögonlocken tunga så jag tror att jag går och lägger mig istället. Eftersom de håller på med att byta tak på huset jag bor i och renovera några av husen intill blir det för tillfället sällsynt med de sovmornar jag gillar. Dessutom är det en ny arbetsdag i morgon, men sedan väntar lite ledighet. Det ser jag fram emot.

Båtar av olika slag gillar jag att fotografera; här ovan är det SS BLIDÖSUND som jag lyckades fånga på väg ut från Stockholm härom dagen.

Gårdagens fångst blev SKÄRGÅRDEN som nyss lämnat av en laddning människor vid Slussen. Ganska praktiskt och bekvämt att de gör ett anlöp där innan de går till hemmahamnen vid Blasieholmskajen.

Annars har jag mest gått i ljusa funderingar under dagen. Jag har i alla tider försökt undvika att använda blixt så långt det går. Kamerans inbyggda blixt funkar utmärkt som upplättningsblixt och när nöden inte har någon lag. Det lösa blixaggregatet (som jag brukar kalla “rakapparaten”) är det mer drag i och det lyser upp bättre och jämnare. Gemensamt har de att de gärna ger fula och tydliga skuggor på bilderna, särskilt när man håller kameran lodrätt. Då får jag en tydlig och inte alltför vacker skugga på ena sidan, i mitt fall vanligen på den vänstra.

Därför började jag redan för länge sedan försöka lära mig att använda befintligt ljus så långt det gick. De flesta trodde att jag inte var riktigt klok som fotograferade inomhus utan blixt, men blev glatt förvånade när de såg resultatet. Tänk att det gick att göra något sådant med det dagsljus som kom in genom fönstret.

Min motvilja mot att använda artificiellt ljus fick sig en rejäl knäck när jag gick en kurs förra året och fick använda studioblixtar för första gången. Tänk att kunna få ljuset där man vill ha det och som man vill ha det! Upptäckten kändes lätt berusande, även om jag insåg att ljussättning är en konst i sig. Övning ger färdighet, så några månader senare hade jag köpt ett studioblixtkit för amatörer och började experimentera lite försiktigt med det.

Sedan köpte jag till ytterligare utrustning som ljusmätare, reflexskärmar och nu senast ännu en blixt och några blixtparaplyer som komplement till softboxarna. Paraplyerna testade jag för första gången i förrgår. Väldigt snällt ljus, måste jag säga. Jag testade en standarduppsättning bestående av paraplyblixt som huvudljus och den lilla softboxen vars ljus riktades mot en reflexskärm som i sin tur var riktad mot motivet. Det gav ett väldigt snällt ljus som inte gick att få att bli “elakt”, trots att jag surrade omkring motivet som en ilsken spyfluga och försökte mig på en mängd olika kameravinklar.

Efter en stund började jag leka med ljuset och testa okonventionella saker. Det är det här jag gillar allra bäst. Det blir sällan som jag tänkt mig på första försöket, men jag får riktningen utpekad så jag vet vad jag putsa och slipa på till nästa gång. Kombinationsmöjligheterna är förmodligen oändliga och det finns tillfällen när jag känner mig lätt förhäxad av dem. Viss sorts blixtljus är nog inte så dumt när allt kommer omkring.

Nu sitter jag här, nöjd och belåten med mig själv. Ägnade några timmar åt att städa lägenheten – det behövdes! – och så här efteråt känns det bra, även om jag inte alltid var så fin i munnen medan jag röjde som bäst. Dessutom har jag tagit en laddning porträttbilder i studion och experimenterat med ljussättning. De jag tyckte blev bäst hade inte precis den för porträtt vanligaste ljussättningen.

Premiär blev det också för att använda blixtparaply. Hittills har jag bara haft softboxar, men nu fick jag även testa de hyfsat nyinköpta paraplyerna. Jämnt och snyggt spreds ljuset, men vilket ljus man ska ha beror förstås på vad för sorts bild man vill ta. Jag är en vildkatt som spottar och fräser när jag hör “så här gör man minsann”. Att leka och experimentera är kul och att det ibland inte alls blir som man tänkt sig är smällar man får ta. Förresten så åkte softboxarna fram igen efter ett tag och experimenten fick fortsätt med deras hjälp.

Nu är det dags att gå och lägga sig, för imorgon är det en ny arbetsdag.

Är inne i en sådan däringa mellanspelsperiod när mycket tid verkar gå åt till arbete och en massa annat. Tog några bilder idag, men kände mig inte helt nöjd med dem. Ska sova på saken innan jag bestämmer mig för vad jag ska tycka om dem. Årstidens ljus bör man definitivt dra nytta av och på vägen hem från jobbet fick jag för mig att jag vill fotografera precis allt och alla. Nåja, det låter sig knappast göras, men inspiration får man när man rör sig bland folk.

På väg till jobbet såg jag ett uppenbarligen nyförälskat ungt par. Minspelet och blickarna fick det att riktigt börja klia i avtryckarfingret, men eftersom jag har ett visst mått av självbehärskning lät jag bli. En och annan förälskad min hade nog inte blivit så bra på bild, men kärlek kan ändå vara riktigt vackert.

Nu är det läggdags, för imorgon väntar en ny arbetsdag på mig. Livet är vackert ibland.

Dagar som dessa är jobbiga ibland. Jagat byggfirma som skulle ordnat en mattläggare som skulle kommit i förra veckan, men tydligen gjorde de inte det kunde jag sakligt konstatera när jag var på besök i Bergslagen. Nu har de varit där, sägs det.

Surnat till över att få information från mitt försäkringsbolag på omvägar gjorde jag också. Mitt humör blev inte bättre av att jag fick ägna tid åt att få tag i den som handlägger ärendet. Tydligen hade han på känn att mitt humör inte var det bästa. Jag fick i alla fall löfte om att få det papper jag ville ha.

Tydligen ska man understundom behöva hänga likt någon sorts ryggsäck på folk för att saker och ting ska gå i lås. Jag kan inte påstå att det är något som tilltalar mig. Tur att man har en kamera att koppla av med och ibland lyckas man även skapa något vackert med dess hjälp. Livet är nog rätt bra när allt kommer omkring.

Ljuset börjar bli ett annat än sommarens ibland knallhårda ljus, men än är det ingen bristvara och så småningom kommer en färgsprakande tid för alla. Ej heller har det börjat bli kallt, så utomhusaktiviteterna kan fortgå utan problem.

Skuggorna börjar bli längre. Det kan man också dra nytta av när andan faller på.

Än kan man ägna sig åt windsurfing och kajakfärder.

Om inte annat finns det fortfarande gott om saker som lyser upp tillvaron. Carpe diem och lev och njut!

Bara en bild att titta på, fundera kring och koppla av med. I vår värld ska det alltid hända någonting överallt, men måste det alltid vara så? Eftersom jag oftast gillar att göra tvärtom, blev frestelsen att lägga ut den här bilden med en önskan om att du ska finna några minuter av lugn och ro för stark.

Även om jag kan vara rätt okonventionell av mig, måste jag erkänna att jag inte gillar färjans målning. Det känns inte som något marint alls. Vem har sagt att man inte kan utveckla och förändra sättet att måla fartyg på med tiden? Förmodligen ingen och visst är det ok. Själv är jag dock stenhårt övertygad om att så här ska inte något som seglar på sjön se ut. Svart, svart och vitt eller helvitt är de klassiska färgsättningarna och dem gillar jag. Den enda moderniteten som jag accepterar är den lysande röda färgsättningen som används ibland och då endast av sakskälet att båten syns så mycket bättre i till exempel dåligt väder.

En intressant observation kunde jag göra med kamerans hjälp och det var hur bulbstäven så att säga klyver vattnet i förskott. Förmodligen har djupgåendet i kombination med hur tungt lastad båten är något med saken att göra.

Man måste ju få se och begrunda kontrasterna mellan skärgård och storstad liksom kontrasterna mellan natur och bebyggelse…

Nu har det varit jobb hela veckoslutet och en dag till återstår att göra innan det blir fridag för min del. När jag jobbar blir det oftast inte så många bilder tagna, men idag hittade jag lite på vägen hem som jag gillade. Därmed blev jag stående ett bra tag för att testa olika saker. Folk borde våga testa och leka mer – jag är övertygad om att det är nyttigt på många sätt. Med dagens digitala fototeknik är det bara att radera bilderna om man inte är nöjd med resultatet och så får man vänta tills nästa lekmöjlighet uppenbarar sig.

Såg förresten ett program på teve om några unga amerikanska fastighetsmäklare i Kalifornien. De sålde lyxvillor av rang och vilka provisioner de drog in på en försäljning. Hysteriska summor. En av dem gick och ekiperade sig och betalade glatt över 8.000 dollar för sina inköp – på ett bräde. Inte illa. Det kan man inte heller säga om bilarna de körde. Ändå skulle jag inte vilja byta med dem. Lyckan med det man har och med livet i största allmänhet är viktigare för mig.

Fyra minuters väntan på tunneltåget vid Gamla stan. De flesta stressade nutidsmänniskor skulle få härdsmälta av beskedet. Så icke jag. Jag reser oftast med marginal och jag vet hur lång tid det brukar ta till jobbet, så jag utnyttjar väntetiden på mitt sätt.  Ser mig omkring, tittar på människor, andas och laddar upp inför dagens övningar. Livet är till för att levas – inte för att stressa igenom tillvaron och missa alla intressanta små detaljer och vara trött och sur för jämnan.

Vattenfalls gamla reklamslogan var det första jag tänkte på när jag såg det här möjliga motivet. Märkligt hur vissa saker biter sig fast i huvudet, medan annat som är nyttigare, har en förmåga att glömmas bort illa kvickt.

I Stadshusets park hittade jag dekorationen ovan. Fråga mig inte hur det hela gick till. Är det ett gammalt sigillavtryck eller liknande de avbildat? Jobbade stenhuggaren på fri hand, men misslyckades eller vad? Ännu roligare är att den sattes upp i en mur och har suttit där alltsedan dess. De gamla romarna visste hur man skulle undvika sådant. Stenhuggaren lät sin kompis målaren komma dit och måla dit bokstäverna först. Då gick det att korrigera eventuella fel innan de bokstavligen talat var huggna i sten.

Annars tillbringar jag några dagar i Bergslagen. Har redan klippt lite gräs. Det växer snabbt. I trädgården blommar det för fullt. Riktigt vackert och vad gott det luktar om kvällarna. På de i våras införskaffade och planterade rosorna syns nu några knoppar. Känns lite surt att tänka att jag ska behöva resa hem. Jag vill stanna kvar och njuta. Dessutom gillar jag pyssel och knåp. Fullt av fullmogna röda och svarta vinbär är det också. Att det här med att bo på två ställen inte är alldeles konfliktfritt för själen råder det ingen tvekan om.

Hade en ledig dag härom dagen och bestämde mig för att gå ut en stund på eftermiddagen. Det blev en betydligt längre promenad än jag tänkt mig och jag kom hem med närmare 200 bilder i kameran. Alla dessa kom dock inte så långt som till redigeringen utan sorterades bort, men långt över hundra bilder att gå igenom blev det. Det tog lite tid.

Hur kan det bli så? Tja, det var så skönt väder ute. Jag gillar att strosa omkring med kameran och upptäcka saker och ting, även om en och annan bild hamnar utanför ramarna för vad de flesta finner värt att fotografera. Mig stör det inte – jag tänker fortsätta så och förhoppningsvis kan jag utveckla bildstilen fortlöpande.

Det som däremot stör mig är den nya jobbmobilen jag fått. Jag är inte precis någon storanvändare av mobiltelefon, även om jag tycker att den är praktisk ibland. Jag ringer och tar emot samtal på den. Skickar SMS gör jag också, förmodligen mer än jag ringer. Telefonboken i telefonen är en praktisk pryl. Större behov än så har jag inte och tjurskallig som jag är vill jag absolut inte bli påprackad saker jag inte vill ha eller har behov av.

Under semestern stängde jag av mobilen ibland och gav mig ut i omgivningarna utan att ha den med. Idag anses det förmodligen knasigt, men jag tyckte det var skönt. Jag tycker jag kan unna mig ett par timmar då och då utan att vara anträffbar. Den gamla jobbmobilen fick jag behålla och jag funderar på att skaffa ett kontantkort till den. Ett sådant räcker långt för en vars månadsräkning för mobiltelefon oftast understiger 50:- och sällan överstiger nyss nämnda belopp. Livet ska vara lätt att leva och vi människor ska styra tillvaron – vi ska inte vara styrda av våra prylar.

Nu ska jag sluta vara grinig och titta igenom en laddning bilder istället. Det är mycket bättre än att irritera sig på saker och ting.

När jag skriver detta har det hunnit bli augusti och jag tycker att tiden går alldeles för fort. Sverige borde ha sådär en sommarmånad till, för somrarna är alldeles för korta. Jag är visserligen ingen överdriven vän av bastuvärme utomhus, men när det blir varmt och skönt ute blir folk mer avslappade och verkar njuta av tillvaron istället för att jäkta omkring som vanligt. Det är förmodligen mycket hälsosammare.

Å andra sidan läste jag en löpsedel idag som förutspådde att värmen skulle komma nu. Ok, bättre sent än aldrig. Å andra sidan tillåter jag mig att ha mina dubier när det gäller löpsedlar. De glömde ju det sedvanliga “kaos”. Regnkaos eller snökaos trumpetas ju ut titt som tätt. Varför inte “Värmekaos på väg!” nu? Ordet låter ju riktigt roligt i mina öron.

Nu är det läggdags för mig. Var uppe tidigt imorse och hämtade ett bakgrundsstativ innan jag började jobba. Nu ska det gå lätt och smidigt att jobba i min lilla hemstudio. Det provisoriska upphängningssätt jag hittills använt var omständligt och gjorde snabbt slut på en bakgrund. Varken lättjobbat eller billigt med andra ord. Ska testa den ordentligt någon av de närmaste dagarna, även om jag ibland undrar om jag är riktigt klok eller inte. Så länge jag har roligt och tycker att det är intressant är nog allt ok.

Igår satte jag mig och lekte med Gimp, även om det bär mig emot. Jag lyckades få grepp om hur man rätar ut och rätar upp bilder – tror jag. Att justera exponering, färger och kontrast liksom att beskära känns som rimligt och normalt redigeringsarbete, men jag har förstått att det finns “fotografer” som sitter timtals bakom datorn och fnular med var liten detalj som inte tolereras av deras argusögon.

För ett par veckor sedan fick jag se en bild av en interiör från en gammal engelsk kyrka. Först tyckte jag att den såg väldigt snygg ut, men efter att ha tittat på den ett kortare tag började jag ana ugglor i mossen. Det var för bra och för perfekt för att vara sant, för det var väl inte fråga om ett nybygge som kopierat äldre tiders byggnadsstil? Den tanken kändes rätt orimlig, så jag letade efter information från fotografen, fann den och kunde där läsa att fotografen stolt förkunnat att han hade klonat bort var liten detalj som misshagade honom. Jag visste väl att det var något lurt med det hela och därefter tyckte inte att bilden var alls lika snygg.

Hursomhelst, mina försök att vänja mig vid mer avancerad bildredigering inleds numera med en bön till både högre och lägre makter om att jag aldrig måtte sälla mig till dessa kameratalibaners skara och offra min bildstil på redigeringshysterings altare. Lite småslarv här och en underlig vinkel där är bara nyttigt för själen då man understundom behöver påminna sig om att ingen är perfekt. Om du frågar mig så är det på uttrycket i bilden och det helhetsintryck den gör som det beror.

Å andra sidan måste jag erkänna att jag fattar att det är fråga om ett digitaliserat mörkrum – ändå tycker jag att mörkrummet känns mer spännande och inspirerande att jobba i, även om dessa håller på att försvinna in i fotografihistoriens himmel. Framkallnings- och fixeringsbad, mörkrumslampa, hårt och mjukt fotopapper, förstoringsapparat, efterbelysning och så vidare. Dessa ord är som ljuv musik i mina öron. Att det ibland gick åt en ordentlig hög fotopapper innan man fick bilden som man ville ha den är en annan sak som jag förträngt av bekvämlighetsskäl.

Hursomhelst, sedan jag gjort den första grundredigeringen (bild 1) testade jag försiktigt att leka med olika effekter (bild 2) och eftersom jag redan hade hela handen i syltburken tog jag en rejäl grabbnäve på bild 3 och gjorde om den så det stod härliga till. Jag skrattade av skräckblandad förtjusning (nåja) när jag såg vad man kan ställa till med. Jag vet inte vilken som är värst, men det lutar åt att bild ett är bäst bildmässigt sett, även om effekterna jag lagt till på de andra är roliga. Frågan är bara hur länge man tycker att de är det…

Nu kändes det som läge för att göra bot och bättring, så här kommer en bild som jag redigerat på mitt gamla invanda sätt. Jag tror att jag åter funnit den rätta vägen, eller har jag verkligen det? Den följer åtminstone modet med nästan genomskinliga bilder.

Idag rann sinnet till på mig ordentligt. Internet Explorer kraschade så fort jag försökte ladda upp första bilden till det här inlägget. Det var droppen som fick bägaren att rinna över så jag hämtade hem Mozilla Firefox. Nu använder jag den som webbläsare istället. Hittills har den inte protesterat mot att jag bloggar i WordPress.

Sedan kan man ju undra varför Internet Explorer plötsligt skulle börja stängas ned “för att skydda datorn” när jag bloggat här i över ett års tid. Alltnog, jag har visserligen bara använt den nya webbläsaren i några minuter, men jag trivs redan bra med den. Saknas en insticksmodul är det inga problem att lägga till den. Ordning, reda och struktur. Lite snabbare verkar den också vara. Det gillar jag!

Hmm, det verkar som om den sida jag använder för att skriva nya inlägg visas lite snyggare och tydligare här. Det gillar jag också. Småsaker visserligen, men ändå…

Börjar det gå utför med Microsoft? Fler alternativ att välja bland åt folket! Nu ska jag surfa vidare och bekanta mig med webbläsaren istället för att blogga.

Inte någon höjdarbild precis, men i utkanten av Hagaparkens södra ände ligger ett flertal tennisbanor och eftersom jag passerade där härom dagen, stannade jag till och testade att ta ett par bilder. Av lätt förklarliga skäl är banorna väl inhägnade och bildkvaliteten blir därefter. En rolig pose lyckades jag få på bild, även om kvaliteten lämnar ett och annat att önska.

Jag är varken tennis- eller idrottsintresserad, men jag tycker att det är kul att försöka fotografera och fånga farten och rörelsen. Har testat för skojs skull vid ett par tillfällen, men har då stått alldeles för långt bort så något vettigt har det inte blivit av de bilderna. Skulle vara skoj att experimentera lite mera med den sortens bilder, så om jag har någon idrottsutövare i läsekretsen får denne gärna höra av sig.

Det gjorde jag, om än på mitt vis. Annars har det inte varit något särskilt idag. Bara en sådan dag när man känner sig allmänt oinspirerad. Det måste finnas sådana dagar också.