Eller hysteriskt roligt?

Staffan ” Vilse i pannkakan” Westerberg är tillbaka.
Den här gången med en kabare´och Gurra G och Pedda P vid sin sida…

VÅGAR man titta eller kommer ÅNGEST-vågorna att skölja över en igen nu???

Själv tycker jag att det räcker med att titta på bilden här ovan för att inse att det  
är alldeles fööör otäckt att gå och se på…

Trashanken å Storpotäten in action igen…
Uuuhhuuscha…

Ni vet den den klassiska händelsen när man möter någon och båda vill passera varandra på samma sida. När någon byter sida, följer den andra efter och man står och vaggar fram och tillbaka några gånger innan man hövligt ler, stannar upp och gör den gentlemannamässiga “vägen är din” gesten med armen/handen.

När man ska gå av bussen händer det ibland att någon står upp strax bakom platsen jag sitter på. När man ska gå av, vet man inte riktigt vem som har företräde. Har jag det eftersom jag tekniskt sett är längre fram, eller har personen som står bakom mig det eftersom den faktiskt står upp och kan blockera vägen? Jag vet inte? Det stör mig varje morgon, och vissa kvällar.

Ungefär samma känsla drabbade mig igår när jag såg på the 90’s av Henrik Schyffert. Jag visste liksom inte om jag skulle gå åt höger, vänster, eller direkt göra den gentlemannamässiga “vägen är din” gesten. En något krystad liknelse, jag vet, men ändå. Jag tyckte inte att den var särskilt rolig. Jag gillade grejen med Micke Rickfors, och Schyffert lät rolig när han sa “Pappa”, och titade fånigt, men nej, inte alls så jätteroligt som jag hade hoppats.

Jag får väl helt enkelt sluta mig till att jag är den ironiska generation han adresserar fast med ett +. Jag tål varken flams och “hobo humpin slobo babe”-grejer, allvar eller hans försök till “riktig” humor.

Hanrik Schyffert har haft samma traumatiska påverkan på min uppväxt som alla 60-talister hävdar att Staffan Westerberg haft på dem.
Jag gillar liksom ingenting och det tror jag att jag kan tacka Henrik Schyffert för.

Henrik Schyfferts Henrik Schyffert

Det finns folk som påstår att Vilse i Pannkakan förstörde deras barndom. Men. Det här är ju genialiskt, barnprogram årgång 1975:

För att sätta det i ett sammanhang och göra en liten jämförelse, här har vi barnprogram modell 2008:

Välj själva…

Läs även andra bloggares åsikter om Vilse i Pannkakan

Lätt omtöcknad, någonstans vid trädgränsen på mitt tvättberg, hittade jag Lillstrumpa och Syster Yster. De verkade ha blivit boffare, för de hade marinerat sina näsor med cykelbrallorna jag hade när jag spinnade till Kilimanjaro.

Jag frågade dem om tiden med Staffan Westerberg, men fick bara ett sluddrigt svar som gick ut på att den gubben brukade köra upp fingrarna i deras själar.

Jag ville inte höra mer, utan tvättade , centrifugerade och manglade dem. Sedan fick jag lite dåligt samvete och insåg att det är det här som är vår världs problem. När vi hör om folk som utsatts för övergrepp stoppar vi popcorn i örat och tuggar i oss resten av popcornen från skålen samtidigt som vi tittar på TV4.

“Förlåt mig, Lillstrumpa. Förlåt mig, Syster Yster”, sa jag. Jag strök dem medhårs med ett fingervarmt strykjärn, vek ihop dem och la dem i en byrålåda där inget ont kunde nå dem.

Bara två maskiner kvar och jag är fortfarande fullt normal. Känns betryggande.

Att ogilla ring P1 verkar vara ganska vanligt. Nästan lika självklart som att ogilla Staffan Westerberg och “Vilse i pannkakan”

Det senare har jag riktigt svårt att förstå. SW verkar ju vara en riktigt rar människa. Jag mins en skolutflykt till hans teater. Själva föreställningen har jag bara en diffus, mörk, trevlig och lite besynnerlig känsla ifrån, så det ar nog en bra kulturupplevelse. Satte myror i huvudet. Det var resan dit och tillbaka (till dagis??, lågstadiet??) som satte traumatiska minnen i mig för evigt. Gråvitt senvinterljus. Blött och kallt och väntan på bussen….

Att många sjuttitalister hävdar att de fått men för livet av “Vilse i pannkakkan” visar bara vilken bortklemad och överbeskyddad generation dom är.

Annat är det med oss 60-talister – vi utsattes för ocensurerade avsnitt ur “Bröderna Grimms samlade sagor” och “Den lilla sotarpojken” då fröken läste högt för oss. Där kan man tala om men för livet! Och stora upplevelser iofs, men iaf……

Men alltså: “Ring P1″. Jag blir så frustrerad av det programmet.

Inte på åsikterna.

Och många programledare är jättebra, sätter emot lite lagom, ger ett visst motstånd oavsett vad inringaren tycker. Proffsigt. Sen finns är några jäteorutinerade. Men det måste man ju få vara – om man ska lära sig. Och så finns de dom som borde kunna bättre, men som använder programmet för att torgföra sina egna åsikter. Typexemplet är Kjell-Albin Abrahamsson, som låter de som har hans åsikter bre ut sig i “finsoffan”, riktigt vräka sig. Och är direkt otrevlig med dem han inte delar åsikt med.

Visst tycker somliga som ringer in riktigt tokiga saker – enligt min åsikt. Men det här är en demokrati, och folk får väl tycka vad de vill. Nej det som gör mig otroligt frustrerad är att bara gå där och ta emot åsikter. Inte kunna lägga mig i. Jag blir såååå frustrerad.

Kanske är det bara nyttigt för mig. Jag borde lyssna så mycket på “Ring P1″ som blodtrycket tillåter. Så att min impuls att delta i varje diskussion slipades ner lite, rundades av. Eller så är det tvärt om; jag borde sky “Ring P1″ som pesten för att vara rädd om denna min egenskap.

Hur som helst: Jag har varit sån här i snart 50 år. Risken att de skulle gå över av lite radiolyssning är nog, dessvärre eller dessbättre, nästan obefintlig

Läs även andra bloggares åsikter om Ring P1, diskussion, demokrati, Staffan Westerberg, Staffan Westerberg, “Vilse i pannkakan”

Ungarna verkar alltid likt nygrodda plantor växa som snabbast vid den här tiden på året.Tröjärmarna är plötsligt för korta,byxbenen är antingen för korta de med eller småsunkigt trampfransade vid hälarna eftersom mammas snålhet som så ofta förr bedrog visheten i höstas.Det skulle ju växas i lagom till våren.
Kort sagt är barnkläder oftast för små eller för stora när det var tänkt att de skulle ha varit lagom.Strumporna är för ofta trist missfärgade i tvätten och noppiga efter flitigt användande,så det är dags att gå ut och fylla på färgglada strumpor i trepack och annat förbrukningsmaterial som går åt i en storfamilj.
Mina egna ungars garderob är förstås omfångsrik av begripliga skäl och våra välfyllda barngarderober väcker ofta en skräckfylld nyfikenhet hos folk på besök.Oj,hur administrerar man dessa klädmassor??Det kräver sin tid kan jag säga.Ibland får det räcka att nödtorftigt vika ihop och lägga det nytvättade i rätt trådback.Gott så.

Det finns bara två klädkedjor här i stan som säljer barnkläder som är realistiska även till ordinariepris för oss som inte kan eller vill lägga 250 kronor för en långärmad t-shirt eller 500+ för ett par jeans.Nya gallerian har tyvärr inte lockat till sig min favorit H&M än,men de två andra stora kedjorna finns där förstås.
Helt okej kläder till bra priser.Man får användbara och sköna kläder som barnen inte klagar över.Vad mer kan man kräva.
Ofta säljer de numera mer eller mindre uppenbara kopior av de populära danska sjuttiotalsplagierade barnkläderna.Från de progginfluerade,träskorejäla Småfolk och Katvig till det mer flashiga Molo.

Man kan ju tycka att vi som själva var små på sena sjuttiotalet borde sky politiskt korrekt brunt,orange och frottéstretch som pesten,det hade känts sundast på något sätt.Men det gör vi tydligen inte,för då hade inte konfektionskedjorna påpassligt kunnat sätta fingret i luften och konstatera att retro säljer som smör.Mest bland oss som själva tultade runt i hornhinnebrännarorange velouroveraller som barn,bisarrt nog.
Jag KAN inte fälla nostalgitårar och falla i trans över Lindex nya sortiment av helrätta Fem myror-kläder,jag blir taggigt sarkastisk och går trotsigt till det prisvärda “ta 3,betala för 2″-bordet med sitt enkla,sköna bassortiment utan särskilt besvärande associationer till ens egen barndom.

Fem myror ja.Här har Lindex stött på en guldåder utan like kan jag tänka mig.
En egen nisch i form av ett känt barnprogram som inte är för kontroversiellt,som inte är en direkt kopia av Katvig och Molo,men ändå HELRÄTT och som får pedagogiskt medvetna sjuttiotalistmammor med god ekonomi och modekoll att förnöjt strosa runt i en trekvart och botanisera innan de går hem och lägger upp bilder i bloggen.Utan skuldkänslor över att ha handlat kopior.Utan ångest för att de andra mammorna i barnvagnsmaffian ska titta snett på dem vid nästa nu-går-vi-i-bredd-över-hela-gatan-och-kör-över-hälarna-på-allt-som-inte-flyttar
-sig-promenad i stan.

Själv väntar jag hellre på Staffan Westerberg-kollektionen.Eller varför inte Torsten Flinck läser rysare-kollektionen.Storpotäten t-shirt,det vore något det.Eller varför inte en Vilse i Pannkakan-body för nyföddisen?Fan,Lindex,ta inte den här idén från mig nu=)

När vi gräver guld i sjuttiotalsbarnteve!

På diverse föräldraforum kan cyniker som jag konstatera att de som verkligen vill ha originalen(och har råd med dem utan att behöva trampa vid dörrarna när det är dags för rea)inte är glada över att samma chica mönster nu finns till salu för halva priset hos Kedjorna.
Retrostuket är nämligen så mycket mer än bara simpelt mode,det signalerar en slags subtil medvetenhet föräldrar emellan,medvetenhet om allt från genusfrågor till medvetenhet om kvalitet.
Det signalerar rent av klasstillhörighet.Eller ska jag snarare säga mammor emellan?Män bryr sig inte,verkar det som.De få gånger jag ser män i klädbutikerna står de apatiskt och vaggar en barnvagn med ena handen medan blicken far iväg i fjärran eller så fingrar de på mobilen.

Ibland undrar jag om vi kvinnor mer eller mindre omedvetet ser våra barn som accessoarer.Varför skulle vi annars gå på tricket matchande mamma-barn outfits i sparkdräktsmönster?Varför ägnar vi så förbannat mycket tid åt kläder?
Vi verkar ju ändå strunta i vad barnen tycker och gå efter egen smak.Iallafall att döma av alla Traderaförsäljningar av nyinköpta dyra kläder som barnen enligt annonstexten ratat.
“min dotter gillade den inte”,”aldrig använd,föll inte sonen i smaken”.

Inte är det väl barnen som vid några månaders ålder eller innan de ens är födda ber om dyraste barnvagnen eller babyoutfit med de rätta ränderna från den rätta butiken?Gör vad du vill med dina pengar men erkänn att det är för din egen skull.
Äsch,nu är jag dödstrött på retro.Jag skapar en egen anti-trend och bojkottar läskiga sjuttiotalsmönster som till och med ungarna ryggar inför.Undantag görs bara om de själva vill ha.
Hädanefter ska barnen själva få välja,så slipper jag dessutom påprackade tvångstankar och barnklädesångest.

Nej,mina vänner.Kläder är inte bara kläder,inte ens för barn.Så försök inte köra med klyschor som “det viktigaste är att du trivs i dem och att de är sköna” till dem när de blir tonåringar och står i timmar på JC för att välja rätt jeans,de kommer att ha genomskådat dig för länge sen.Förmodligen gjorde de det redan i förskolan.

Jag är så hemsk, enligt vissa http://fyrbarnsmorsan.wordpress.com/2008/03/23/i-stallet-for-rottingen/, och köpte “Vilse i pannkakan” på DVD till mina barn. Ikväll när barnen skulle lägga sig ville dom så gärna se en film, det var Felicicas tur att välja så hon borstade tänderna snabbt och hon sa: -”Snälla mamma, kan vi få se på den stora pannkakan?”  Och självklart fick dom det. Felicia och Isabella kröp ner i sängen och jag satte på filmen var på Felicia börjar sjunga med i sången (som finns på länken ovan) och Isabella började STORGRÅTA  och skrek -” NEJJJJJJJJJJJJJ, inte pannkakan!!! Den är inte rolig!!!” Felicia blev arg på Isabella som överröstande sången som hon ville höra. Jag fick lyfta ut Isabella ur rummet för hon skrek så. Jag har faktiskt inte så traumatiska minnen till “Vilse i pannkakan” men Isabella kommer absolut kunna identifiera sig med oss 60 & 70-talister som bara HATAR Staffan Westerberg och hävdar att han förstörde vår barndom…. Själv tyckte jag att “Lillstrumpa och syster Yster” var ett kanonprogram! Har dock inte sett det på rätt så många år, men var väldigt glad för den “Lillstrumpa” min mamma gjorde till mig!

Igår bar det i väg till IKEA. Det är 16 nätta mil dit – enkel väg. “Ni norrlänningar har inget begrepp om avstånd” -sa stockholmaren till mig när jag kom hem på kvällen. Han klämde nog in en svordom också.
Jag hade ingen inköpslista, litade helt på mitt minne… -Och ja, jag fick med mig allt jag skulle ha. På kvällen blev det lite montering av kökslådor och vin. Monteringen kunde inte avslutas dock, inte på grund av vinet utan det visade sig att en av lådorna var trasig. Har pratat med kundservice idag och en ny är på väg.

Men… Mitt bland all fiffig inredning och billiga tyger såg jag Honom, en äldre grå herre som verkade sååå bekant. Vid titt nummer två såg jag att det var Lillstrumpas urfader, Staffan Westerberg, i egen hög person.
-Mer spännande än så blir det kanske inte på IKEA i Haparanda.

I kväll blir det film, vi ska se The Bourne Ultimatum .

Bilden är Googlad

Kommer du ihåg Staffan Westerberg och hans Vilse i pannkakan? Själv känner jag fortfarande rysningarna från detta terrorbarnprogram…

Andra bloggar om: Vilse i pannkakan, Staffan Westerberg, SVT