Grävandet i statens offentliga utredningar är allt annat är roligt och det går allt annat än väl. Det började i FRA, mellanlandade i ett vilset harvande bland korvmått och fiskekvoter och nu har jag mycket motsträvigt mött mitt slutmål. Domstolar.

De måste göras mer attraktiva. Tydligen. De bästa juristerna ska lockas till domstolarna och till att försöka bli domare, det är viktigt. Tydligen. Bland mina vänner som läser juridik är det få som lockas till just den världen. Alla vill arbeta med människorättsliga frågor inom ramen för det Europeiska samarbetet, för organisationer såsom Greenpeace eller bli diplomat.

I de skandinaviska länderna litar människor i hög grad på andra. Sociologen Mikael Rostila anför följande förklaring:

[S]olidaritet genom skattesystemet inom ramen för ett välfärdssamhälle av svenskt snitt leder till mer umgänge, högre tillit och bättre hälsa hos befolkningen.

Denna tes kan emellertid ifrågasättas, enligt en ny studie av nationalekonomerna Andreas Bergh och Christian Bjørnskov, “Historical Trust Levels Predict Current Welfare State Design”:

[H]istorical trust levels predict several indicators of current welfare state design, including universalism and high levels of regulatory freedom. We argue that high levels of trust and trustworthiness are necessary, but not sufficient, conditions for societies to develop successful universal welfare states that would otherwise be highly vulnerable to free riding and fraudulent behavior. Our results do not exclude positive feedback from welfare state universalism to individual trust, although we claim that the important causal link runs from historical trust levels to current welfare state design.

Dvs. det är mer troligt att hög tillit orsakar välfärdsstaten än tvärtom. När vi litar på varandra vill vi, som det verkar, hjälpa varandra genom statliga arrangemang.

Alt for sjældent bringes påstanden “det er jo åbenlyst uretfærdig” på banen i en såkaldt saglig debat. En ny historie fra Danmarks Radio er typeeksemplet på en situation, hvor sætningen bør bruges – tilføjet i hvertfald 3 stk. udråbstegn:

Du kan risikere at skulle betale skat af penge, du aldrig har haft i hånden. Det viser en sag fra Løkken, som SKAT netop har afgjort.

Per Brix og hans kone hævede i februar deres kapitalpension i den nu krakkede Løkken Sparekasse. Men den del, der var investeret i garantbeviser, fik parret aldrig udbetalt. Alligevel kræver SKAT nu, at parret skal betale SKAT godt 20.000 kroner af de værdiløse garantbeviser.

- Jeg kan godt forstå, at der er nogle regler, som SKAT skal følge, sådan er det jo mange steder i vores samfund. Men jeg forstår stadig ikke, at man skal betale skat af noget, som man ikke har fået, siger Per Brix.

Kontorchef Erna Christensen fra SKAT oplyser, at reglerne er klare – også selvom parret aldrig har fået pengene udbetalt.

I øvrigt tak til Erna fra SKAT for at komme med denne uges mest arrogante udtalelse…

Poate ati oservat ca rochitele nu au pret (sunt nepretuite, pentru mine cel putin) vreau sa va las pe voi sa le puneti pret, sunt convinsa ca pretul vostru v-a plati munca mea, hai nu va fie teama.

Ron Paul on House Floor:

c. 2006

Listen, download & think free…..

Love & PEACE

~t

Det Konservative Folkeparti har lagt en pokkers masse taler fra deres 2009 Landsråd ud på YouTube; hvilket faste læsere af både Jacob Hedegaards blog og Konservativ Reaktion vil vide. Da jeg ikke selv var til stede, kan jeg hverken foretage skamløs selvpromovering eller indlade mig på en længere kritik af de enkelte talere, og jeg vil i stedet fremhæve et par af de taler, som jeg synes er rigtigt fine — også selvom jeg ikke er enig i alt, hvad der bliver sagt.

1. Kasper Hülsen

2. Rasmus Jarlov (han nævner kryptonit!)

3. Jacob Hedegaard

Aktuellt hade ett inslag häromkvällen angående vårdnadsbidragets ojämna fördelning mellan olika kommundelar. Det visade sig att människor i invandringstäta kommundelar tog ut vårdnadsbidrag i större utsträckning än personer boende på östermalm i Stockholm. Detta har lett till att man fått dra ner på personal på diverse förskolor. En förskolechef intervjuas i programmet. Skälet till att invandrare tar ut vårdandsbidrag i större utsträckning än “svenskar” var enligt förskolechefen att de ville förbättra sin ekonomiska situation. Att det skulle kunna vara så att föräldrar (dit även invandrare hör även om en viss förskolechef verkar tvivla på det) vill vara hemma med sina barn fanns naturligtvis inte i dennes värld. 

En annan kritik som inslaget gav utryck för var att vårdnadsbidraget kunde hämma barns (speciellt barn till invandrare) språkliga utveckling. Det finns ett antal invändningar mot ett sådant påstående. För det första så har inte alla invandrare problem med svenska språket och för det andra så är inte förskoleverksamheten till för att rätta till en misslyckad integrationspolitik, den existerar för att underlätta för småbarnsföräldrar som vill kunna yrkesarbeta även när barnen är små. Åtmindstonde borde det vara så. Tyvärr har det ju i det semi-socialistiska Sverige allt sedan makarna Myrdals tid funnits än idé om att staten skall sköta barnuppfostran och inte föräldrarna. Kvinnor som stannade hemma med barnen jämfördes med prostituerade eftersom de försörjdes av mannen. Dagens syn på barnuppfostran har tyvärr inte blivit bättre. I tider av tilltagande främlingsfientlighet, radikalfeministiska slagord som död åt familjen och egocentrerade infantila vuxna som undrar varför vi ska offra vår jakt på lycka för våra barn http://www.newsmill.se/artikel/2008/10/18/svenskarna-borde-skilja-sig-mycket-oftare   så är det inte förvånande att ett inslag av denna typen görs utan tillstymmelse till förmåga att tänka utanför de ideologiska ramarna. Makarna Myrdals osaliga andar svävar fortfarande över Sverige.

I noget af en overraskende nyhed i dagens Politiken kan man læse, at Folketingets Ombudsmand giver sin støtte til en indskrænkning af borgeres rettighed til aktindsigt i politiske dokumenter; dokumenter, der ligger til grund for de politiske forlig, der indgås imellem ministerier og de politiske partier.

Som borgerlig kan man kun være imod mere lukkethed, da mindre offentlighed fører til mindre gennemsigtighed, hvilket igen fører til, at store dele af den politiske proces holdes hemmelig. Hemmeligholdelse er ganske problematisk, fordi det fører til, at det politiske system i endnu højere grad end i dag, afsondres fra civilsamfundet.

Fra Venstre siger Kim Andersen:

Venstre har endnu ikke drøftet partiets holdning til kommissionens forslag, men retsordfører Kim Andersen mener, at forslaget umiddelbart er i orden, fordi “disse papirer er en del af en arbejdsproces i forbindelse med et forlig, og det vil være hæmmende for processen, hvis de er omfattet af aktindsigt”.

Og magen til sludder og vrøvl skal man lede længe efter.

Rikard Westerberg, ledarskribent på DN, kanske har smygläst den här bloggen? Häromdagen skrev jag om hur frustrerande det är att DN lobbar så hårt för planekonomiska lösningar. På DN struntar man dock i bjälken i det egna ögat och ger sig i stället på andra som visar vurm för planekonomin. Mats Odell får sig idag en känga, välförtjänt sådan, för att han väljer att fortsätta på den socialistiska banan vad gäller hyres”marknaden” för bostäder. Westerberg skriver:

Visst finns det planekonomer i Sverige.

Jupp! Det var ju det jag berättade om häromdagen. Och de är närmare än du vill erkänna, Rikard Westerberg. Mer:

Än så länge får vi vänta … på politiker som förstått det där med utbud och efterfrågan.

Jupp! Liksom vi får vänta på att någon på DN:s ledarredaktion förstått det.

You swine!

SvD: Allt fler får svinis

I dagens huvudledare i DN uppvisar man en ofta skådad förmåga att babbla helt osammanhängande. Å ena sidan tycker de att Riksbankens och regeringens expansiva ekonomiska politik är rätt och riktig och ett bra svar på den ekonomiska krisen. Å andra sidan är det en farlig väg som kan leda till bubblor. Ytterligare å andra sidan är det den enda vägen… Ser de inte vad det är de beskriver? Det är ju konjukturcykeln för bövelen!

Kul som lek

Ledarartikeln konstaterar om lågräntepolitiken:

Låntagare gynnas medan sparare missgynnas, vilket knappast är önskvärt ur samhällsekonomisk synvinkel.

Ändå förespråkar alltså samma skribent denna politik. Eller är det olika skribenter som skrivit artikeln kanske? Det blir som en sådan där “rolig” gubbe man kan roa sig med att rita tillsammans. Jag ritar huvudet och viker undan det, du ritar överkroppen, någon tredje person ritar överbenen och nästa person får rita fötterna. När man vecklar upp det får man tillsammans sig ett gott skratt. Skillnaden är väl att när man vecklar ut DN:s ledarartikel vill man helst gråta. Lyss:

Utlåningstakten till hushållen … driver upp priserna på bostadsmarknaden … Samtidigt ökar arbetslösheten medan ekonomin i sin helhet krymper. Det tyder på att en bostadsbubbla kan vara på väg att växa till.

(Min kursivering) Jag tror att det enda som skulle kunna få DN att säga att det är en bubbla är när den tydligt har brustit. Innan dess kan det på sin höjd tyda på det. På sin allra höjd.

Räntan är det i särklass viktigaste priset som finns på marknaden. Det är ju priset för att köpa något nu i stället för sen (sen, när man sparat ihop till det). Priset styr investeringsvalen hos marknadens aktörer. DN tycker:

I en marknadsekonomi är prisfluktuationer ett naturligt inslag.

Mmkay… Den dörren behövde tydligen sparkas in. Det blir tydligt varför strax. Dessa prisfluktuationer tycker DN inte skall gälla räntan, det priset är för viktigt att överlämna till marknaden att bestämma. Den logiska slutsatsen är att tidningen, som påstår sig vara Liberal, inte tycker marknadsekonomi är en toppenidé. Bättre då med centrala planerare som väntas kunna ta hänsyn till precis allt och reglera fram en stabil ekonomi med artificiella räntor och tvångsmedel. Det har aldrig någonsin fungerat förut, men antagligen är dagens planerare mycket bättre än de som tidigare försökt.

Det här med att ha alla pusselbitar för att kunna förstå att det är den centrala planeringen av ekonomin som orsakar både bubblor och kriser samtidigt som man vägrar sätta ihop pusslet är oerhört suspekt. Är de dumma i huvudet där på DN:S ledarredaktion? Antagligen inte. Är de onda? Nja, jag tvivlar på det. Vad är det då? Religion? Tillber de Keynes så hårt att skygglapparna inte går att ta loss längre? Det börjar brännas! Kanske är det en kombination? Lite halvkorkade, inte med alldeles, alldeles rent mjöl i påsen samt okritiskt förlästa på fullkomligt idiotiska ekonomiska teorier.

Ämnet Talidomid pumpades friskt i barn, just för att deras föräldrar blev rädda och gjorde som staten rekommenderade. Kan historian återupprepas med H1N1-vaccinet? Svaret är enligt mig ja! Effekterna utav en massvaccinering lär dröja några år.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Talidomid

Stadig flere benytter ordet dulting. Journalister, bloggere, politikere og samfunnsforskere. Og flere kommer til. Dulting er på vei til å bli et skikkelig buzz-word.

Men hva betyr det egentlig? Wikipedia introduserer det som et nytt konsept beskrevet som valgarkitektur. Dette omtales grundig i boken Nudge utgitt i fjor. Forfatterne er økonomen Thaler og jussprofessor Sunstein, begge engasjert i Obama administrasjonen. Kort fortalt kan dulting beskrives som ”ulike måter å presentere valg på og måten denne presentasjonen påvirker resultatene.” Med det mener forfatterne at utfallet av en valgsituasjon kan influeres av personen eller organisasjonen som presentere valget. Ifølge forfatterne er dette en underutnyttet metode.

Som eksempel vises det til at samfunnet kunne hatt større tilgjengelighet av organer for transplantasjon dersom vi hadde hatt et system med antatt samtykke. Systemet måtte inneholdt en lett forståelig reservasjonsrett, men at det som default var at alle organer skulle kunne transplanteres. Samfunnet har for få donorer, og befolkningen skal dultes i retningen av frivillig donasjon. Var du uenig fikk du et nei-kort. I dag har noen av oss et ja-kort. Men antall ja-kort er for få, og folk dør i transplantasjonskø.

Dulting kan også være å gi de som faktisk skal ta det reelle valget alle alternativene der utfallet av valget er godt beskrevet. På den måten vil beslutningstakeren, altså deg og meg, være i stand til å velge selv – basert på kunnskap og eget verdigrunnlag. Kunnskap vi sannsynligvis ikke hadde tilegnet oss dersom et påbud eller et forbud hadde besluttet for oss. Verdigrunnlaget vårt kan kun komme til syne hvert fjerde år. Stortingsflertallet er til syvende og sist verdimakta.

Liberalister kan drømme om en verden full av dulting og helt fri for påbud og forbud. Gjerne urealistisk vil mange påstå, men uansett en tanke verdt. Det liberale tidsskriftet Minerva har egnet hele siste nummer til begrepet dulting. Ulike personer redegjør for sine tanker knyttet til begrepet og hvordan samfunnsutviklingen og det offentliges engasjement og interaksjon med befolkningen påvirkes av dette.

Men dulting skjer også i dagens Norge. Ta studiefinansieringen for eksempel. Dersom du fullfører på normert tid konverteres lån til stipend – og du belønnes for å gjøre valg slik staten ønsker det. Alternativt straffes du gjennom en sanksjon. Du dultes dermed i rett retning. Rett retning for deg som student, men også for institusjonen og for samfunnet. Klarer du av ulike grunner ikke normert progresjon skal du ikke belønnes, men heller ikke straffes. Fordelingen lån og stipend opprettholdes slik du en gang valgte finansieringen på bakgrunn av.

Dulting legger opp til at befolkningen skal bli i stand til å kunne gjøre egne velbegrunnede valg fremfor å bli tvunget inn i kollektive løsninger. Tesen er at velbegrunnede valg først gjøres når vi har tilstrekkelig informasjon om risiko og mulig utfall.

Thaler og Sunnstein foreslår ikke at alt i samfunnet skal endres til valg besluttet av den enkelte. Påbud og forbud må finnes der hvor handling sannsynlig skader andre. Det kan ikke være slik at du har valget om å kjøre i 50 eller 100 i tettbebygd strøk. Skaderisikoen for andre enn deg selv blir for stor, og regulering må til. Med bilbeltebruk er det annerledes. Dersom du er gjort kjent med risikoen du tar, og gis muligheten til en forsikring som dekker samfunnets kostnader ved en evt. ulykke, skal da påbudet gjelde? Eller er risikokurset du må gjennomføre og forsikringen du må betale akkurat det dultet du trenger til å feste beltet før du kjører. Du gis reelt sett et valg, men forhåpentligvis dultes du i ’rett’ retning.

Dulting brukes også for å beskrive det offentliges engasjement utover den rene forvaltningen gjennom lover og regler. Holdningskampanjer er et virkemiddel. Kampanjer som dulter oss i ønsket retning. Men grensene til manipulasjon er hårfine. Jeg ønsker ikke at staten skal dulte meg i den retningen de mener er rett. Jeg vil ha meg frabedt urene metoder og propaganda. Informasjonen må være nøytral og alle sider ved et valg belyses like godt. Vi er ikke dumme – og vi vil ha medbestemmelse i utviklingen av det samfunnet vi lever i!

Neste gang noen dulter deg bør du smile tilbake med spørsmålet: hva er alternativene?

Skönt att staten fixat så att nyfödda snart inte behöver vänta mer än några sekunder innan de får sitt personnummer. Allt känns mycket tryggare nu. Bloggade om det på engelska på en annan sajt. Börjar misstänka att min rapport på den sajten inte riktigt passar in där. Kopierar det därför hit också:

Sweden is probably one of the world’s most secure countries. In everything we do we can rely on that our government will do what they are elected to do; Govern us. That is; care for us, guide us, punish us when we do wrong, reward us when we are good, protect us, provide for us, entertain us, choose for us… Everything that you would expect from a good parent.

Yet, we, the governed, like children, are always dissatisfied. We do not see why we can’t always be provided immediately. “But Mom! Why can’t I get this toy stroller now? I want it now!”. Right now we’re all scared, dead frightened. Our parents, eh, I mean our government, and the super governments they have instituted, have told us the most scary story. But of course, as the good parents they are, they can protect us. We just need to be a bit patient (not like that kid in the store who throws a fit when mommy tells her she can’t have the toy stroller right there at the spot). There’s protection for everyone. Line up, please (Swedes are good at lining up). Just wait for your turn, mommy will come to you soon. OK, so we line up, but we won’t stop complaining. The government should have protected us much earlier! They haven’t bought enough of the protection! They bought it too late! What if we’re all dead before we can get protected? Why isn’t somebody doing something???

Everything is alright, beloved one. You already have a social security number.

In these scary times it feels really assuring, in that warmest, fuzziest kind of way, to read in the Stockholm Times that the government has taken a huge step towards making our security net tighter. Soon newborns will not need to wait more then a few seconds before they get their social security number. The beauty of it almost makes me cry.

Sverige står inför stora utmaningar när statliga departement, myndigheter och andra institutioner behöver omfattande organisatorisk omvandling. Denna omvandling har blivit nödvändig i och med att byråkratin, politiken och beslutsfattandet inte hänger med i samtidens informationssamhälle, vilket i praktiken (och förenklat) innebär att tekniken springer om makten.

Därför måste vi tillsammans inleda ett både långtgående och krävande projekt för att konkretisera öppenhetsbegreppet och arbeta aktivt med att ta fram en omarbetad offentlighetsprincip, vilken ämnar att förenkla myndigheternas och departementens interna organisation, samtidigt som medborgare och journalister får bättre tillgång till rådata och offentliga handlingar.

Den största svårigheten som myndigheter, departement, rättsväsende och samhället står inför, är inte en långdragen och otydlig integritetsdebatt. Jag tror inte heller att pengar är något stort problem i det här fallet, för förändringarna kommer att gagna den svenska staten på sikt för att processerna förbättrar myndigheternas och departementens organisatoriska situation.

Ser man till projektets omfattning kan jag förstå om de anställda inom myndigheter och departement identifierar sig med Sisyfos. De tvingas påbörja det enorma arbetet med att digitalisera dokument och uppdatera offentlighetsprincipen samtidigt som man internt inte ens har en uppfattning om hur omfattande stenblocket är och vad det består i.

Men detta är inte heller det största bekymret. Ett departement kan nämligen börja med att experimentera med rådata, sökverktyg och databaser i liten skala genom att man sätter upp olika begränsade projekt som gör det enklare att överblicka och fungera som utbildning. Dessa projekt bör även vara öppna så att de medborgare som vill hjälpa till kan komma med förslag.

Inget ovan är huvudproblemet, utan svårigheten ligger i myndigheternas förmåga att förändra sin interna organisation. Manuel de Landa beskriver det här problemet på ett inressant sätt i A New Philosophy of Society – Assemblage Theory and Social Complexity från 2006. Syftet med boken är:

“…an attempt to loosely define a new ontology for use by social theorists – one that challenges the existing paradigm of meaningful social analyses being possible only on the level of either individuals (micro-reductionism) or ’society as a whole’ (macro-reductionism). Instead, [DeLanda] employs Deleuze’s theory of assemblages to posit social entities on all scales (from sub-individual to transnational) that are best analysed through their components (themselves assemblages).”

Jag måste dela med mig av stycken som fick mig att skriva det här inlägget. Jag läste de två följande styckena utifrån en kunskapshorisont där jag har en liten förståelse för hur organisationen sker inom större organisationer och hur informationssamhället samt tekniken försvårar statens arbete. Jag tänker även på den tröghet i beslutsfattningen som uppstår på statlig nivå och inom större organisationer. Till sist ser jag att det finns tolkningsutrymme för att kunna kommentera svårigheter inför implementeringen av en öppenhetspolicy.

Utgångspunkten är den resursmobilisering som utförs inom en organisation för att att förändra denna. De Landa skriver:

“The first case, interorganizational change, may be illustrated by the need for organizations to keep up with rapid technological developments. Given a correct assessment by people in authority of the opportunities and risks of new technologies, can an organization change fast enough to time internal changes to external pressures? Or more simply, can the resources available to an organization be mobilized at will? In large, complex organizations this may not be possible. Changes in the way an organization operates are bound to affect some departments more than others, or withdraw resources from one department to endow another, and this will generate internal resistance which must be overcome through negotiation. The possibilities of success in these negotiations, in turn, will depend on the extent to which the formal roles in an authority structure overlap with the informal roles of the interpersonal networks formed by employees. If a network property (such as the centrality or popularity of a node) fails to coincide with formal authority, the result may be conflict and stalemate in the mobilization of resources. This means that even in the case where the decisions to change have been made by people who can command obedience from subordinates, the very complexity of joint action implies delays in the implementation of the centrally decided plans, and thus, longer time-scales for organizational change.” (2006:42-43)

De Landa går vidare in på policy och komplexiteten av att många aktörer är en del av statligt beslutsfattande och politiska processer, vilket relaterar till departementens kommande öppenhetsarbete:

“The effect of time-lags produced by the need to negotiate and secure compliance with central decisions becomes more prominent at larger spatial scales, as in the case of changes at urban levels brought about by the policies of a national government. The implementation of policies decided upon by legislative, executive or judicial organizations typically involves the participation of many other organizations, such as bureaucratic agencies. These agencies can exercise discretion when converting policy objectives into actual procedures, programmes to a given policy’s objectives, and this commitment will vary in different agencies from intense concern to complete indifference. This introduces delays in the implementation process, as the necessary negotiations take place. These delays, in turn, mean that agencies not originally involved have time to realize they have jurisdiction over portions of the programme, or to assess that the policy in question will impinge on their interests. If these other agencies get involved they complicate the implementation process by adding to the number of veto-points that must be cleared. Implementation then becomes a process of continuous adjustment involving delays in the negotiation and securing of agreements. Historically, failures to meet the original objectives of a policy have often reflected ‘the inability of the implementation machinery to move fast enough to capture the agreements while they lasted’.” (43)

Jag tror att man inom departementen måste mobilisera de anställda som har faktisk erfarenhet av data, internet och ett stort intresse för öppenhet samt offentlighetsprincipen. Jag tror också att man ska söka samtal med de ‘externa’ aktörer som kommer med progressiva förslag som inte hämmar den interna organisationen och som har en förståelse för att man inte har full insikt i de organisationella processer och system som departementen använder.

Ju fler regressiva auktoriteter som har framstående positioner eller roller i implementeringsprocessen, desto svårare kommer det vara att nå någon form av policy, konsensus eller förändring till stånd. I grunden handlar det inte om att vi alla ska vara överens – utan det handlar om att vi värnar om den svenska offentlighetsprincipen och förordningen, som snart inte klarar av att patchas mer.

En förutsättning för att departementen, myndigheterna och staten verkligen inleder det aktivt intensiva arbetet med att uppdatera offentlighetsprincipen och konkretisera öppenhetsbegreppet är såklart kravet på transparens.

Utan transparens kommer vi som medborgare inte kunna påverka den resursmobilisering som utförs inom en organisation för att att förändra denna. Om staten verkligen vill få till en positiv förändring måste man samtala med människor som har kompetenser som organisationerna saknar.

Avslutningsvis, medborgarna konstituerar staten och bör således få tillträde till företeelserna och patchningen av det ‘kontrakt’ som vi gemensamt upprätthåller.

Det er ikke sjældent, at lokaltv-stationerne og formiddagsaviserne har historier om, at ældre mennesker lever i kummer kår. Det er der ingen mennesker, som bryder sig om hverken at se eller høre.

For nyligt var der en historie om, at en lang række ældre mennesker ikke fik et dagligt bad. Især de socialistiske partier (S, SF, R og EL) kastede sig over historien, der jo netop var vand på deres mølle: Det står skidt til med velfærden i Danmark.

Men gør det det? Kan man egentlig sige, at det at få et dagligt bad, er en del af den danske velfærdsstat? Jeg er meget i tvivl her, og min tvivl kan deles op i tre punkter:

1.
For at kunne gå i bad skal jeg bruge vand. Vand koster penge både at købe og at aflede. Hvis jeg ikke betaler vandregnignen kan jeg ikke gå i bad. Men hvis dét at gå i bad er en rettighed, kan jeg så ikke bare sende vandregningen til staten?

2.
For at kunne gå i et bad skal vandet også være opvarmet. For at opvarme vandet skal jeg bruge brændstof til at varme vandet op. Hvis jeg ikke betaler for at få vandet varmet op, kan jeg ikke gå i varmt bad. Så hvis det er en rettighed at gå i bad, kan jeg så ikke også sende opvarmningsregnignen til staten?

3.
For at jeg skal få noget ud af badet, skal jeg have produkter til at vaske både min krop og mit hår i. Hvis det er en rettighed at gå i bad, kan jeg så sende regningen på disse produkter til staten?

Og sådan kunne man jo fortsætte – og det lyder jo helt galt, når man sådan lister det op. Ikke desto mindre, mener socialisterne her i landet, at folk har ret til ét bad om dagen.

Formålet med velfærdsstaten er ikke at alle mennesker skal serviceres af offentligt ansatte dag ind og dag ud, men at der er et såkaldt socialt sikkerhedsnet, der sikrer alle mennesker en adgang til visse basale services: Primært lægebehandling; en beskeden pension som supplement til den, man selv har sparet op; uddannelsesinstitutioner osv. Med andre ord, en række “bløde” services, i modsætning til de “hårde”: Vejskilte, politibetjente, forsvaret og en smidig offentlig sektor med korte sagsbehandlingstider.

At sige at dét at få et dagligt bad, er en del af dét at have et socialt sikkerhedsnet, synes jeg udvidder ordet “sikkerhedsnet” ufatteligt meget; så meget, at snart sagt en hvilken som helst ting, ville kunne omfattes. Lidt polemisk kunne man spørge: Skal man så også have ret til sex 2 gang om ugen, og et blowjob 2 gange om måneden? Det ville da være dejligt; men hvilke offentlige ansatte skulle stå for at det skete?

Netop de offentlige ansatte er vigtige når det kommer til badet. For når socialisterne siger, at alle skal have et bad om dagen, forudsætter de jo netop, at det er offentligt ansatte, som skal assistere de ældre personer når de skal bades.

Havde vi ubegrænsede resourcer ville det ikke være noget problem. Men vi lever ikke i en Star Trek-verden, hvor ressourcer ikke er begrænsede. En hvilken som helst stat er altså tvunget til at prioritere, fordi alle ved, at man ikke kan blive ved med at hæve skatterne – og hvis du mener noget andet, så lav en Google-søgning efter Laffer-kurven!

Vi vælger politikere, så de kan prioritere. Vi må stole på deres prioriteter. Hvis der skal bruges flere penge på X skal der bruges færre penge på Y. Sådan vil det altid være.

Så hvis socialisterne gerne vil have, at alle mennesker skal have et bad om dagen, så må de lave en liste. En liste, hvor de selv kan skrive deres navne på og selv, i deres fritid, møde op hos de ældre og bade dem. Det belaster ikke det offentlige system – og dem der bader folk, har gjort noget, som de selv mener er en god gerning.

Dét er en god løsning. Frivilligt arbejde organiseret i af det, man kalder civilsamfundet.

Mest for min egen repetisjons del skal jeg skrive litt om estetikkens filosofi, og de filosofene og teoretikerne som har bidratt på feltet opp igjennom historen. Kanskje er det også andre som kan være interessert i hva filosofene har hatt å si om kunsten og estetikken, uten å nødvendigvis måtte gå til originalverkene. Det blir mine korte sammendrag basert på det jeg har lest av pensum og fortsatt husker, og da begynner jeg på begynnelsen ; med Platon. Her slik maleren Rafael fremstilte ham:

For å forstå Platons syn på estetikk må man kjenne til hans idélære : Platon mente at det finnes en idéverden, som er mer virkelig og sann enn vår sansbare verden, og hvor alle ting vi opplever i vår verden har sin opprinnelige idé. Dvs. at for Platon var idéen hund mer virkelig og fullstendig enn enhver hund han noen gang hadde møtt, og på samme måte hadde alle andre ting i verden også en idé som var mer sann og perfekt enn hvordan tingen var fremstilt i vår verden. Idéene er perfekte og verden er en kopi av idéene. 

I Platons hovedprosjekt, verket Staten, beskriver han hvordan det ideelle samfunn burde formes og bygges opp. Det er i denne sammenheng Platon er opptatt av estetikken og kunsten : hvordan den virker innenfor staten og hvordan den influerer statens befolkning. For Platon var kunsten først og fremst etterligning, slik som f.eks tragediediktningen etterlignet menneskelig handling. På grunn av sin overbevisning om idéverdenen som den virkelige verden var Platon derfor skeptisk til kunsten : Om verden kopierte idéene så var jo kunsten en kopi av kopien, og sto derfor lengre fra det som var sant og viktig. Å nyte kunst var derfor en avsporing, og det å oppleve et objekt som skjønt var bare å oppleve en uklar og ufullstendig gjengivelse av idéen det skjønne. For Platon var idéene noe filosofene hadde kunnskap om, og ikke noe man uten videre kunne sette en kunstner til å fremstille.

Det var ikke bare kunstens distanse til sannheten som var et problem for Platon, men også det at han mente den forførte og misledet befolkningen. En kunstform som var populær på Platons tid var feks tragedien, (Eks Kong Oidipus) og tragedier som fremstilte umoralske og fæle ting kunne virke demoraliserende på tilskuerne, og kunne mate et usunt begjær i dem. For Platon var kunstneren derfor først og fremst en forfører. Han bannlyste likevel ikke kunst og tragediediktning fullstendig, men mente at bare den kunst som fremstiller det gode og det skjønne, og det moralsk riktige, skulle tillates. Og siden dette var filosofenes område var det i Platons idealstat altså slik at kunsteren ikke hadde frihet, men skulle innordne seg filosofene som styrte staten, slik at de kunne bruke kunsten nærmest for å indoktrinere befolkningen.

Ganske så forskjellig fra vårt syn på kunstens rolle i dag? Neste filosof ut blir Platons elev Aristoteles.

(Litteratur: Platons Staten, Monroe Beardsley’s Aesthetics from classical Greece to the present)

Reports claim that a whopping 80% of Americans are actually stressed, no thanks to the recession. The economy has also become the top worry for citizens. So stress is taking over the world and what else could we do but to fight it.

When it comes to relieving stress, massage, coffee, sports, and shopping are probably the top ideas. But for those who want a long-term solution to stress, here a rather radical but real idea: BUY A HOME!

Yes, friends. A property is a major investment and some would probably say that it’s insane for one to buy a house amid the recession. Experts, however, argue that now is actually the perfect time to buy a property. If you’re eyeing a house in New York City, widen your options and pick a house in Staten Island instead. By the way, pick an REO property in Staten Island.

You’d be surprised on what properties your dollars can buy. You won’t be stressed when you see their prices. REOs, or real estate owned properties, are repossessed from owners who fail to settle financial obligations with banks and other lenders. These are being sold at discounted prices amid the recession because of their growing number.

The best thing about Staten Island REO properties is their location. Staten Island is located near Manhattan and Brooklyn but is rid of all the congestion New York City is known for. The island has pristine beaches and prime recreation parks.

You don’t have to go to massage parlors and coffee shops in the city just to relax. You can just go home to your Staten Island REO property. Check StatenIslandrREOPros.com and start your relaxing way of life in.

Det ser ud til, at Danmarks Radio gerne vil både blæse og have mel i munden. Således er foretagenets bestyrelsesformand kommet på den geniale idé, at gøre Danmarks Radio mere uafhængig af den statslige styring — uden derved at skulle give op på licensen; som jo også er alt for lav.

Det er i sig selv en genial idé at skabe afstand mellem Danmarks Radio og staten gennem udskillelse af DR til et aktieselskab. Forudsat, at dette nye aktieselskab ikke får en krone af staten. Ingen licenser og andre støttepenge. De må klare sig selv.

For det kan godt være at TV-2 og Dong m.fl. er eksempler på statsejede aktieselskaber; men bare fordi disse monstrøsiteter eksisterer betyder det ikke, at det er en god idé at de findes.

Statslige aktieselskaber burde ikke findes; men være en del af fortiden, ligesom statsligt jordbesiddelse, statsskove og “offentlige strande”. Hvorfor er det at staten skal eje alle disse ting?

Der findes rigeligt med eksempler fra andre lande på, at tv- og radiofirmaer sagtens kan leve og overleve som private enheder — underkastet markedsøkonomiens så ganske anti-kulturradiale kundeservice og efterspørgselsbegreber. Det samme gør sig gældende for de andre eksempler: Skovene og strandene, som burde være et anliggende for det lokale civilsamfund der rent faktisk bor i området.

Ved at gøre DR til endnu et statsligt aktieselskab ender man med at få sig en mediemastodont, der kan stå endnu mindre til regnskab for de licenspenge den får overdraget af finansministeren, som har taget dem fra borgerne.

Med mindre man mener, at en ny form for statslig korporatisme er en fornuftig idé, kan man ikke være andet end imod, at DRs organisationsform laves om på denne måde. Så hellere lukke lortet det ned (læs: privatisere/sælge).

En klassisk vänster-högerkonflikt rör ägande av företag. Under de kommunistiska decennierna i östra Europa ägde och drev staten en stor mängd företag, som sedan i de flesta fall kom att privatiseras. Även i Kina har en del privatiseringar skett. Hur har det gått för företagen sedan dess? En ny studie, “The Effects of Privatization and Ownership in Transition Economies”, publicerad i Journal of Economic Literature, finner följande:

The effect of privatization is mostly positive in Central Europe, but quantitatively smaller than that to foreign owners and greater in the later than earlier transition period. In the Commonwealth of Independent States, privatization to foreign owners yields a positive or insignificant effect while privatization to domestic owners generates a negative or insignificant effect. The available papers on China find diverse results, with the effect of nonstate ownership on total factor productivity being mostly positive but sometimes insignificant or negative.

Effekterna varierar alltså, beroende på om de privata ägarna är utländska eller inhemska, beroende på vilket land privatiseringen äger rum i och beroende på tidsperiod. Att det har gått bättre i östeuropeiska länder än i Ryssland och andra tidigare sovjetstater kan, menar forskarna, ha att göra med den institutionella kvaliteten: de förra länderna har t.ex. närmat sig EU, har en starkare rättsstat och har lägre korruption. Att utländska ägare ger bättre utfall kan bero på att de har bättre kunskaper och fler erfarenheter, samt att de står friare i förhållande till den inhemska politiska makten. Privatiseringar kan alltså vara gynnsamma, men bara under vissa villkor.

Se även inläggen “Ska staten köpa Volvo?” och “Handlar privatiseringar om ideologi?”.

Den britiske konge George III er nok mest kendt for sin sindsygdom, som nutiden har tilskrevet lidelsen porfyri. Han var også konge på tidspunktet for de britiske kolonier i Amerikas uafhængighedskrig, ligesom det var under ham, at kongerigets nok klogeste premierminister gennem tiderne, William Pitt (den yngrer), besad den reelle magt.

I denne måske mest spændende periode af britisk historie (1760-1820) var der stor debat i tiden omkring 1780-1883 om, hvad man skulle gøre med kongen, som på dette tidspunkt var ramt af sin sygdom særligt hårdt. Kronprinsen ville gerne have magten; det samme ville den folkelige oratør Charles Fox, der indgik en koalition med Lord North, som havde været øverstkommanderende på den britiske side i kampen mod de amerikanske kolonister. Kongen var imidlertid ved at være kureret for sine lidelser og sammen med Pitt fik han sine fjenders angreb afværget så han selv kunne forblive konge, og Pitt premierminister.

Det var på denne tid, at den desværre temmelig glemte filosof Richard Price udtalte følgende vise ord om monarkens rolle i samfundet:

I rejoice, sir, in your recovery. I thank God for his goodness to you. I honour you not only as my king, but as almost the only lawful king in the world, because the only one who owes his crown to the choice of his people. May you enjoy all possible happiness. May God shew you the folly of those effusions of adulation which you are now receiving, and guard you against their effects. May you be led to such a just sense of the nature of your situation, and endowed with such wisdom, as shall render your restoration to the government of these kingdoms a blessing to it, and engage you to consider yourself as more properly the servant than the sovereign of your people.

Skiljer sig offentliganställda från anställda i privat sektor? Är de mer altruistiska och vill göra gott för sina medmänniskor? Är de mindre benägna att ta risker och, därför, offentliganställda, där konkurrensen och lönevariationen är mindre? Dessa frågor undersöks i den nya nederländska studien “Public Sector Employees: Risk Averse and Altruistic?”. De intressanta resultaten:

Respondents of a large-scale survey were offered a substantial reward and could choose between a widely redeemable gift certificate, a lottery ticket, or making a donation to a charity. Our analysis shows that public sector employees are significantly less likely to choose the risky option (lottery) and, at the start of their career, significantly more likely to choose the pro-social option (charity). However, when tenure increases, this difference in pro-social inclinations disappears and, later on, even reverses. Our results further suggest that quite a few public sector employees do not contribute to charity because they feel that they already contribute enough to society at work for too little pay.

Det finns alltså överlag inte skäl att utgå från att anställda i offentlig sektor i genomsnitt är särskilt mycket mer generösa i sina handlingar och mer ädla i sina motiv än andra. Det får mig att tänka på Elinor och Vincent Ostroms artikel “Public Choice: A Different Approach to the Study of Public Administration”.