dalens allé 2, stockholm, sverige.

Grejsdalens Planteskole i Vejle har med sin smukke beliggenhed og rigtig mange års erfaring indenfor indretning og udsmykning af udearealer, åbnet dørene for helt nye muligheder på stedet.

Skønne omgivelser der giver sjælen ro og tankerne frit spil.

Flisehaven Grejsdalen blev grundlagt i startede af 2006 med import af et stort sortiment af natursten og betonprodukter. Dette skete i samarbejde med flere udenlandske virksomheder og i dag kan virksomheden præsentere over 1000 forskellige slags fliser og sten, hentet hjem fra hele verden.

I foråret 2009 åbnede Flisehaven Grejdalen en 600 m2 stor udendørs temahave, som er til stor inspiration for bolig og haveejere og som elegant bidrager til støtte og forståelse for hver enkelt smag og temperament. Ideen er, at give den enkelte bruger en muligheden for at lade sig inspirere og gå på opdagelse i et naturligt og frodigt fauna, hvor KUN naturlige kvalitetsprodukter er blevet anvendt.

Det første billede af haven fra tidlig forår 2009

Naturstenene fremvises i alverdens former, farver og formater og deres anvendelse kan ses i hyggelige miljøer omkring i den store udendørs temahave. Vigtigt er også, at 80 % af de udbudte naturstens fliser og sten, kan leveres både til udendørs og indendørs brug. Herved er der mulighed for at få en sammenfæng mellem det indendørs- og det udendørs areal og således skabe en mere rummelig effekt.

De seneste tendenser indenfor udsmykning og design af haver og landskabende miljøer, som gør sig  i Europa for tiden, kan sandsynligvis blive debatteret her på stedet.

finn malmgrensväg 22, stockholm, sverige.

Dagarna passerar utan att ge mig några speciella intryck eller glädjerus.

Det är lika mörkt på morgonen när man öppnar ögonen som när man stänger dem igen på kvällen.

Man skulle kunna tro att allt är upplagt för att man skall må dåligt. Jävla skit! Det låter så jävla illa när man klagar på lite mörker, när man vet att folk runt om i världen svälter, förföljs och torteras. Krig pågår ständigt runt om i världen och här hemma i mitt varma hem sitter jag och klagar över om hur kallt och blåsigt det är.

Låt oss inte glömma mörkerhelvetet, för det tål att upprepas om och om igen.

Nej fan ta samvetet och all annat skit just nu, jag orkar inte.

Tack

©AbsolutSanning

En ganska udda hobby men imponerande!

Und wieder mal zwei neue Klamottenteile im Shop:

Pullover Bassboxx

Ladies Shirt Skullstar

Sten has released a new version of the ultra-cool,  award-winning Music Explorer FX.  It has a new feature: The Fame Knob.  While you are exploring for music you can set the Fame Knob up or down to control how well known or obscure the artists shown are.   If you are looking for mainstream artists set the Fame Knob to high. Looking for new, undiscovered artists? Set the Fame Knob to low.

Sten has also included a number of performance enhancements so everything runs super snappy.   Read more about the update on Sten’s blog and give it a whirl.

The Music Explorer FX. Click to launch the app.

Hei!
Üks parimaid pakkumisi pastakale oli 256mb DDR RAM mälu. RAM mälu eesmärk on teha sinu arvutit kiiremaks. Kindlasti on see väärtuslikum kui minu pastakas, seega mina olen rahul. Loodan, et seda on ka Sten.
Nimelt peale natukest arutlemist jõudsime selgusele, et saame kokku esmaspäeval (09.11.09)Võrus, Kagu keskuses. Kella 16:30 ajal olime mõlemad platsis, mina ulatasin pastaka, vastu sain RAM mälu ning lõime käed! Esimene vahetus tehtud!

Täpsemalt siis sobib see ~aasta/paar vanustele arvutitele. Vahe peaks märgatav olema. Ma olen 100% kindel, et just kellelgi on vaja seda ning oskab ka mulle midagi paremat või suuremat vastu anda.

Kontakt on  üleval paremas nurgas, e-mailige, samuti võib helistada.

Hej där!
Efter förra gångens misslyckande tog jag nya tag idag med källaren då jag fixat en något längre slang till vattenpumpen. Blev lite olyckligt resultat sist, men man lär ju sig av sina misstag så den nya brandslangen borde räcka för att hålla vattnet ute ett tag!
Några bilder? Ptjaa, vi kör på det!

För att få pumpen att starta överhuvudtaget måste det vara väldigt mycket vatten, så det vara bara att gräva ett djupare hål innan det var dags att tömma källaren på vatten igen!

Det tråkiga är att det hela tiden kommer mer vatten x) Men successivt börjar vattennivån sänkas! Eller ja, det visar sig imorn hur det blir med den saken…

Började även idag med att forsla ut allt grus från huvuddelen av källaren, som syns på sista bilden ovanför. Dels för att nå vattnet och dels för att sänka hela grunden. Det är dock tyngre än jag väntat , man kan inte använda råstyrka för att få upp så mycket som möjligt, utan man måste hela tiden använda teknik och olika spadar för att få upp något överhuvudtaget. Väldigt frustrerande! Hade varit guld värt om bottnen endast varit täckt av jord eller smågrus, men icket!
Bara att gilla läget, dock kommer det ta längre tid än planerat att skyffla ut allt. Så imorn förmiddag bär det av igen. Får se hur långt jag kommer då…

Lekte lite med ljuset också. Ska ju ha någon typ av mindre strålkastare för att få ett dovt men tillräckligt bra ljus för att få sken över hela rummet. Vet att vår alles kära TV-Ernst hållde på att renovera i någon större jordkällare i random programm för något år sedan. Han grävde ner lysen i marken med riktningen mot väggen och lyckades få ett schyst ljus över hela rummet. Testade lite som sagt och det är nog inte en så dum idé trotsallt! Får se hur det bliva!
Bjuder på en sista bild för dagen också;

ChaCha!

Den här uppmaningen fick jag via mail från en vän. Jag skickar vidare till alla er kära bloggläsare. Tänkvärda ord, eller hur? Var rädd om dina vänner!

Ta aldrig någon för givet.
Ha alla dina vänner nära ditt hjärta,
för du kanske vaknar en dag och upptäcker att du förlorat en diamant när du var för upptagen att samla på stenar.

Det är bättre att ha få diamanter än många stenar.

Han sparkade på den vita stenen. Grus och sand lossnade från dess sida, den visade sig vara större än vad han tidigare trott. Över sidorna på stenen fanns ett stort blått T. Miranda förstod ingenting. Vad var nu detta?

Hm, jag undrar vad de säger till varandra? – Bländare 27 och slutartid 1 sek, ISO 100? – Varför inte?

Caption contest: what is the guy in the back thinking?

Sten has created a mobile music discovery application that runs on a mobile device.  The application shows similar artists using Echo Nest data.   You can read about the  app and give it a try (it runs on a desktop too), on Sten’s Blog:   Music Explorer FX Mobile Edition

torsgatan 19, stockholm, sverige och finbesök från sockersjukan. skoj.

götgatan 92, stockholm, sverige.

drottninggatan 72, stockholm, sverige.

Lägger bara in några bilder på vatten, vatten vatten vatten….

Alla utom den sista bilden är faktiskt tagna på samma ställe. Har bara balanserat runt lite och tagigt olika utsnitt och jag blev faktiskt nöjd med alla. Och med samma ställe menar jag då att bilderna är tagna inom bara några steg hit och dit… Den sista bilden är dock tagen en bit upp i bäcken….

mvh // Johannes

Because of the length of this post, the English text will be up in a few days, as a post of its own. Sorry for any inconvenience!

Samtida smyckekonst i Nya Zeeland

Den 19:e september anordnade HDK, galleri hnoss, Röhsska, nyazeeländska ambassaden och tidskriften Paletten med stöd av Göteborgs Slöjdförening, Estrids Ericsons stiftelse, Iaspis samt Göteborgs stad (puh! lång lista…) ett seminarium om samtida smyckekonst på Nya Zeeland. Seminariet följdes av en mottagning på galleri hnoss där en av föredragshållarna ställde ut (tyvärr pågår inte utställningen längre) och dagen avslutades med en fest på Konstepidemien.

Jag börjar med det läskigaste (och på så vis blir hela beskrivningen här baklänges): Under bufféminglet efter själva mottagningen fick jag tillfälle att prata med alla dessa yrkesverksamma smyckekonstnärer. Det var länge sedan som jag kände mig så liten. Frågan kom upp: Varför ser jag detta bara som hobby? Hobby är ett mycket opassande och nervärderande ord för vad jag tycker att jag gör, men det är ändå det mest passande jag hittar eftersom det inte är det jag försörjer mig på. Det officiella svaret, svaret som jag gav då ligger i stil med: Jag begränsar mig inte. Det blir som det blir. Än så länge har jag ett jobb och upplever ingen tidskonflikt mellan det och detta. (Det är inte helt sant, för jag har jobb, studier och detta och upplever en ständig tidskonflikt och prioriteringsvånda, men det faktum jag vill åt är att jag antagligen inte hade blivit mer produktiv i min smyckedesign om jag hade haft mer tid.)

Mitt inofficiella svar (som härmed blir ganska officiellt det med) är: Marknadsföring. Jag tycker det är så dödligt tråkigt.

Kiwin har rätt justa former.

Jag var på ett av mina mest introverta humör denna dagen så jag missade rätt mycket av ett fantastiskt tillfälle att knyta kontakter och marknadsföra mig själv och allt annat jag skulle kunnat prata mig till om jag varit Utåtriktade SaraErika. Men så är det. Jag menar, jag hade missat mer om jag hade suttit hemma och surat.

Utställningen

Baklänges, var det… Så före minglet var mottagningen på utställningen.
Uppe på Konstepidemien i Göteborg finns lilla, lilla galleri hnoss. Eller “lilla, stora” ska jag kanske säga för även om det är på färre kvadrat än min lägenhet (och då jäklar är det litet!) så inhyser det riktigt stora smyckekonstnärer från hela världen. Denna gången Warwick Freeman. Från Nya Zeeland.

Jag ska inte försöka låtsas att jag vet nånting om vem eller vad som är stort eller inte i samtida smyckekonst – jag skriver “smyckekonst” genomgående i det här inlägget för det blev uppenbart för mig att hela dagen handlade om konstformen smycken; något som ställs ut på galleri snarare än bärs om halsen på stan – så den bedömningen kommer helt ifrån andra seminariedeltagares och -samordnares presentation och förhållningssätt. Och från vad jag kan läsa mig till på det stora internet. Det är ju en hyfsat smal krets och även om det under minglet kändes som att jag var välkommen upp i den så har jag ingen aning om hur jag skulle bära mig åt för att komma dit. Eller ens om jag vill. (Ska man avslöja sånt?)

Nya Zeelands ambassadör hade rest från Stockholm för att prata på seminariet och lite kort på mottagningen. (En annan kom dit i jeans och lite småsunkig från en heldagsföreläsning – hur kommer det sig att de andra såg ut att inte göra det?) Och nyazeeländska ambassaden bjöd på fint, gott vin.

Nu har jag skjutit upp så långt jag kan att säga något om själva utställningen. Omdömet om den blir helt olika beroende på genom vilka ögon jag betraktar den. Warwick Freeman tar ett avstamp i symboler för Nya Zeeland och behandlar också (min tolkning) vad som är landets viktiga märken eller kännetecken i hans ögon. Han pratade också under seminariet om “statements” – “vad vill jag säga med den här?”
Till exempel har han använt sig av fiskekroken – den mytologiska fiskekroken med vilken Maui bland annat drog upp Nordön ur havet – bruksföremålet som blivit nationssymbol. Warwick Freeman experimenterar med att göra det till bruksföremål igen.

Men också med att hitta kroken i moderna bruksföremål och med dem som utgångspunkt åter göra en symbol av den. Under seminariet visade han bilder på hur han satt sin stiliserade guldkrok på en fiskelina och på ren tur fått upp middag för dagen. Och i den samling krokar som han ställer ut på hnoss är distinktionen mellan bruksföremålet och symbolen helt uppluckrat.

Men om man nu inte hört honom berätta om detta – om man inte visste att stenarna i de tolv ringarna var plockade från utvalda platser på Nya Zeeland, på en resa från norr till söder – vad ser man då?
Ja, det är fortfarande snygga ringar. Formspråket är vackert och användandet av materialet är spännande och oväntat. Men jag hade blivit stående och undrat lite; “Varför?”

Seminariet

Seminariet avslutades med att Lisa Walker visade ett bildspel över saker som hon gjort och till det läste anteckningar hon gjort under flera år, om sitt förhållande till sin konst.

Det är faktiskt okej för människor att bära märkliga broscher.

Det blev väldigt vilsamt och samtidigt innehållsrikt och intressant. Det är inte alltid man måste peka och berätta. De till synes spridda tankarna bygger också upp en bild av ett konstnärsskap.

Det är okej att mina verk inte alltid verkar vettiga som smycken.

(Jag har översatt citaten. Läs dem gärna oöversatta i den engelska texten.)

Fruktstund är paprikastund

Warwick Freeman pratade om myter, om material och om platser för skapande. Om platser för att hitta på på och om platser för att tillverka på. Om verkstaden och om slitaget på verkstadsbänkklossen genom tiderna. Om material som är typiska för Nya Zeeland och om vad som kan hända om man byter plats på dem. Om hur materialen själva ser ut och vad som kan uppstå om man försöker fånga det utseendet med något helt annat material. Om verkstadsbänkklossen igen. Om Kupowai som är ute och jagar med sina tvehövdade hundar. Om Maui som drar upp Nya Zeeland ur havet med sin benfiskkrok, agnad med hans eget blod.

Om att vilja säga något. Om att det inte alltid går att kontrollera om det man försökte få sagt egentligen går fram. Och om det spelar någon roll.

Världen behöver antagligen inte ytterligare ett smycke.
Världen behöver antagligen inte ytterligare ett påstående.

Warwick Freeman kan du också läsa mer om på Klimt02 eller på Fingers.

Men dagen började med att Liesbeth den Besten berättade om den moderna smyckekonstens utveckling på Nya Zeeland. Hon tar det i tre steg: 1. splendid isolation, 2. collaboration and infiltration, 3. conquering; Hur nyazeeländsk smyckekonst erövrar världen.

Hon börjar med 70-talets “bone-stone-shell movement” där just ben, sten och paua-skal utgör fokus för en grupp konstnärer som försöker hitta fram till vad som är just nyazeeländskt. (I ärlighetens namn smyger en och annan fjäder med också.) Hon nämner också att vid denna tiden fanns inte någon smyckedesignutbildning i hela Nya Zeeland. Självlärd eller utbildning i Australien, alltså – eller ännu längre bort. Då får man själv hitta (eller hitta på) vad nyazeelänsk tradition betyder i smyckekonst, tänker jag.

Min skiss av en brosch av Shelley Norton i Weeds.

Min skiss av ett halsband av Vaune Mason som deltog i Handstand.

Det bästa stället jag kan hitta att läsa mer om Handstand och dessutom se en massa fina bilder är Matt Blomeleys blogg.

Rörelse? hur många konstnärer krävs det för att bilda en rörelse?
(Warwick Freeman)

Liesbeths föredrag var väldigt intressant – för hur mycket visste jag innan om modern nyazeelänsk smyckekonst? – och det var bra att det låg först så att lite av det som kom senare hade en sorts ram att fastna på. Alla tre pratade väldigt olika och alla tre pratade väldigt bra.

…men allra först fick vi kaffe!

Diskussionen

Det var inte jättehög fart på frågeställare men det uppstod ändå en diskussion om konstnärers så kallade bread&butter line, dvs en kollektion gjord för att kunna säljas. Liesbeth talade om det som om det var beklagligt att konstnärer ägnade sig åt detta eftersom det var mindre intressant när inte konstnären – vad sa hon? – får ut sin kreativa energi.
Lite tråkig inställning, tycker jag, för jag tycker det är intressantare med ett halsband på en människa än ett halsband på ett galleri. Och kan inte en pris- eller storleksbegränsning sporra den kreativa energin snarare än hämma den? Det lät lite slentrian-fisförnämt bara.

Både Warwick och Lisa verkade ha tänkt mycket på vem som eventuellt skulle bära deras verk (som, särskilt Lisas, inte alltid verkade helt lättburna) och vad som händer med det när det lämnar utställningsmontern. Jag tycker att båda Lisas citat ovan tyder på det och utifrån tanken om bärare, miljö, borttappning i botten på handväskan… så tvingade Warwick sig att erkänna:

Ibland är smyckekonst inte mer än ett par örhängen.

Jag kanske inte skissar så noga men då är det ju bra jag kan skriva vad jag menade.

Vi var klar til at tage afsted mod festivallen, hvilket vi glædede os til. Vi lå i sengen, med tøj, slappede af hver især inden vi skulle gå. Pludselig var der en pige der gik forbi i haven. Jeg undrede mig og spurgte om hun kendte den ukendte pige. Hun havde ikke set hende. Pludselig var der en hel familie, virkede det til. Manden stak sit hoved ind ad det åbne vindue til mit værelse og sagde med høj og klar røst noget i retning af, “sikke dog et dejligt sted.” Han kiggede rundt. “Hvordan er det at bo her?” fortsatte han og kravlede ind ad vinduet i et snustag, inden jeg kunne nå at gøre noget, og stillede sig op ad væggen modsat af hvor vi lå i sengen, og fortsatte med at tale med os. Jeg spurgte hvad de ville og han svarede. “Ingenting. Vi kom bare forbi.” Jeg var mistænkelig på ham. Smilet virkede alt for falskt og familien grinede af os. Jeg rejste mig og bad ham om at gå udenfor igen og holde sig væk. Pludselig ramte en høj hamrende lyd som sten mod metal, min ører gennem vinduet og jeg hoppede ud, efter manden havde gjort det. Til venstre for mig stod en kort pige, med en lufthammer og lavede huller i en betonhældning der gik fra jørnet mellem huslængerne og udfra, hvor der ligger sten på vores terrasse nu.

❧ Før dette var Kirsten her. Hun stod i køkkenet da jeg kom derud og talte med Anne Kathrine. I hånden stod hun med et playstation spil jeg havde lånt af Simon for lang tid siden, i bytte for et af mine. En byttehandel dersom lånehandel, der efterhånden er så gammle at vi begge er ret ligeglade med at bytte vores spil igen, vil jeg tro. Jeg spurgte hende hvad hun skulle med det og hun sagde det var Jettes spil. Jeg sagde det ikke passede, men at det var et spil jeg havde lånt mig af Simon og derfor ikke kunne låne videre ud til Jette. Hun blev straks sur og råbte og råbte noget om hvordan at jeg måtte have det fra min moder pludselig at få ejerfornemmelser efter at have lånt noget. Jeg blev gal og gik, idet jeg tænkte det var ligegyldigt iogmed at jeg som førnævnt tænkte at Simon og jeg nok begge var ligeglade med spillede i lånehandlen, da vi ikke spillede dem længere. Jeg gik ind på mit værelse sammen med Anne Kathrine og historien startede fra øverst.

Fortsat fra før indsnit:
Jeg hev fat i hende og spurgte hvad fanden hun havde gang i, hun svarede at det skulle jeg spørge min kone om. Jeg tænkte at jeg måtte stooe hende og sagde jeg ville se hendes tilladelse for at kunne fortsætte, hun sagde efter lang tid “Servo” og grinede og efter at jeg havde holdt hende og forlangt det flere gange kom det fra hende at hun “havde smidt den i vandet.” Jeg spurgte så istedet om hun havde tilladelse til at bruge sådan en maskine? Pludselig fangede jeg dog noget i min øjenkrog. Det virkede til at nogen var igang med at bryde ind gennem kælderdøren til motorcykelværkstedet. Stueruderne var grumsede og der var intet gulv i stuen indenfor, hvilket gjorde at jeg kunne se det. Det lignede Morfar, Susanne og Marianne. Jeg gav slip og løb. En af mændene i haven fulgte efter. Jeg revkælderdøren op og løb ind, hvor de stod og tog en form for drager på, hvor deres krop var helt skjulte, udover ansigtet. Jeg genkendte Susanne, Paul, Spip og Marianne. Jeg tror Mordat stod i baggrunde, men var ikke helt sikker. Jeg spurgte hvad der foregik, men de svarede ikke. Jeg kunne høre folk vad kælderdøren. Mange folk. Susanne så bekymrende på mig. Jeg løb tilbage, greb en rundt træbat der hang på væggen og så en 10 til 20 folk, vidt forskellige i alder og køn, piger på min alder, drenge endnu yngre, mænd i trediverne og fyrrene samt et par enkelte kvinder i samme aldersklasse som mændene, trænge ind. Kun en tre-fire personer, var lige nået ind, så jeg løb frem og truede dem med battet. De bakkede sig tilbage igen. Pludselig kom der en sten flyvende fra midten af den store mængde folk der var samlet udenfor, og jeg afværgede med held. En stor sten kom imod mig og jeg undveg samt realiserede at jeg måtte væk. Jeg løb tilbage gennem døren til det rum hvor Susanne og de andre var, og nåede lige at lukke døren da endnu en sten kom gjaldende. Jeg kunne se en person løbe gennem den næste dør ind til huset i værkstedet og udenom et hjørne, hvor stenene så kom flyvende imod ham, som var han blevet forvekslet til at være mig, på det sidste stykke inden han var i sikkerhed for stenene. Han nåede som sagt dog forbi og jeg tog i løb og kom forbi samme sted med sten, store og små, flyvende om ørerne. Næsten alle i menneskeflokken var kommet ind og stod lige indenfor døråbningen hvor de blev forsynet med sten udefra. Jeg kunne ikke stoppe det her vanvid. Det var åbenbart en hævnaktion af en slags. Jeg tænkte at der måske var noget, der ville være voldsomt nok. Jeg trådte frem fra mit skjul og ud i stenregning. En sten på størrelse med en basketbold ramte mig i hovedet, og jeg faldt om, gået ud som et tilpustet stearinlys. Jeg så migselv oppefra i drømmen, liggende på gulvet, mellem stenene. En hvis bølge gled ind over billedet og fjernede det fra højre. Og derpå vågnede jeg.

Det är inte första gången det här sker..

Det hände norr om stationen också… när vi satt och fiskade.. men då gick inte fönstret sönder.. och polisen sket fullständigt i det…

Då blir det så här.. att stenen blir större och större… för även om man polisanmäler och de gör inget.. för det är ju bara lilla Töreboda… men jag har fått lära mig att man polisanmäler sånt som är fara för personskador.. och då är det upp till polisen att göra något åt det…

Vårt lilla ligistgäng lär fortsätta tills det blir någon som skadar sig.. för de har ingen som helst empati… medmänsklighet.. vad är det…. *ryser*

Nu har de lärt sig storleken på stenen…

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, sten, stenkastning, ligist, tåg, SJ, skada, Töreboda, polisen

Berg, Småland – 2009

Iakttagen, jag känner mig ofta iakttagen när jag strövar i skog och mark – både direkt och indirekt, men ett vänligt och kravlöst betraktande som vilsamt låter mig komma till ro och insikt. Här finns en trygg fast mark, eller ett slags “urtillstånd” utan krav att passa in i normaliteten, ingen högglansig reklam som febrigt jagar min uppmärksamhet och försöker trigga mitt habegär. Bara en solid fast mark med vänliga ögon som ser bortom egennyttans inhägnade domäner…

sveavägen 60, stockholm, sverige.

sveavägen 23, stockholm, sverige.