En fjollig Carl von Linné à la 2007

Vad är manlighet?

Jag har ingen aning; ändå är det ett ord jag använder ganska ofta. Senast i en tweet för bara en liten stund sedan. Jag försökte locka Psykbryts-Jonas att komma och hälsa på mig med löfte om att prova min spikmatta:

“Du får komma hit och prova min spikmatta, så kan jag utnyttja dig för min uppsats om manlighet som psykisk sjukdom “

Manlighet som psykisk sjukdom; det är ungefär så jag har formulerat den spirande uppsatsen när det har behövts, eller när någon frågar. Egentligen är det inte riktigt det jag skriver om, men det låter mer snärtigt än En studie av skönlitterära beskrivningar av snäva mansroller och frigörelsen från dem ur ett cripperspektiv med inslag av såväl transteori, queerteori och psykradikalism, inspirerat av Foucaults teorier om galenskap, kön och sexualitet. Det är detta jag pysslar med när jag inte bloggar: Jag skriver på min D-uppsats i Engelska, även om det hittills mest består i att läsa in mig på den teoretiska bakgrunden.

Böcker jag läser just nu: Galenskap och sex

Hursomhelst borde jag alltså veta vad manlighet är. Det är ju det hela min uppsats bygger på, och det är också det som en stor del av den här bloggen kretsar runt: Att utforska könsutrymmen och provspela könsroller, grubbla över var könen sitter och hur man isåfall lockar fram dem, samla små analyser av hur kön konstrueras, fundera över växelverkan mellan biologi och beteende – och driva med mig själv i min jakt på manligheten. Jag är diagnosticerad transsexuell, går på testosteron sedan snart fem månader och väntar på en kallelse till kirurgen för att ta bort brösten – och allt detta för att jag vill leva med en “manlig” kropp i en “manlig” social roll.

Jag borde veta vad manlighet är, men jag gör det inte. Så jag googlar ordet.

Det första som kommer upp är en länk till Potenslinjen; Viagraprånglarna Pfizers försök att sprida “information” om potensproblem. De hänvisar till en undersökning från 2003 där svenska män och kvinnor har fått svara på vad de anser är “viktigt för manligheten” och sätta betyg efter hur viktigt de tycker att det är:

1. Vara praktiskt händig (7,1)
2. Ha bra potens (6,4)
3. Ha välavlönat jobb (5,9)
4. En attraktiv partner (5,9)
5. En vältränad kropp (5,8)
6. Ett attraktivt yttre (5,5)
7. Vara sportintresserad (4,9)
8. Alltid vara redo för sex (4,9)
9. Äga tekniska prylar (3,9)
10. Ha en häftig bil (3,3)

Att vara händig är alltså det som är viktigast för manligheten, följt av att ha bra potens. Man kan tillochmed testa sin potens på sidan, ifall man är osäker. Har man lägre än 21 räknas det som erektionsproblem. Jag får åtta poäng – och då har jag ändå gått med konstant stånd i två månader. Jag är impotent för att jag inte penetrerar någon partner, misstänker jag.

Hemgjord penisprotes

Jag kan hänga upp hyllor, tavlor och lampor och montera IKEA-möbler, och jag vet skillnaden mellan phillipskruv och pozidriv – men mitt mest välavlönade jobb någonsin gav 80 kronor i timmen, och jag har ingen partner och hade jag någon skulle jag inte kunna använda min egen kuk för att penetrera henom. Min kropp har en ansamling av lös hud på magen och inte mycket till muskler, och dessutom har jag gigantiska moobs. Något säger mig att det inte är det som de flesta menar med “en vältränad kropp” och “ett attraktivt yttre”. Mitt sportintresse är ungefär lika stort som mitt intresse för att äga statusmarkörer, som båda tillsammans är ungefär lika stora som mitt intresse för att skaffa mig ett sexliv med någon annan. Inte stort, alltså.

Jag är omanlig i de avseendena – men jag lider inte av det, lika lite som jag lider av att vara androgyn och fjollig. Jag lider av att min kropp inte fungerar och ser ut som jag tycker att den borde göra, men jag lider inte av att vara omanlig. Manlighet för mig sitter inte i hur lång och hård kuk man har, eller i silhuetten av ens bröstkorg, eller i kroppsbehåring, röstläge, skäggväxt, muskelmassa, kromosomer, hormoner, avsaknaden av äggstockar eller förekomsten av testiklar eller förmågan att producera spermier som kan befrukta ett ägg. Med undantag av det sistnämnda är det sånt jag önskar mig – men längtan efter att ha en kropp med alla dessa egenskaper är inte nödvändigtvis något som har med manlighet att göra.

"Men are from earth - Women are from earth - Deal with it"

Alla transsexuella är naturligtvis olika, och jag vet att många inte håller med mig, men för mig är det så: Jag känner mig inte mer manlig när jag skruvar ihop en Billy än när jag bakar en kaka – däremot har jag större chans att lyckas med hyllan eftersom kakbak kräver oerhört mycket större precision och timing än IKEA-möbler, och därmed är det roligare. Jag känner mig inte mer manlig för att jag numera ser ett myller av svarta hårstrån kika fram under hakan – däremot känner jag mig mer som mig själv.

Manlighet är bara ett ord jag använder för att kommunicera mitt behov och min längtan; för att översätta det till något som andra verkar kunna förstå, och för att kunna få den vård jag behöver. Men oavsett om man är född med snopp eller snippa kan strävan gå för långt ibland; risken finns att man överdriver och börjar må dåligt. Könshets – manlig-hets och kvinnlig-hets – beror på att könsrollerna skaver. Kostymen sitter tight, man får svårt att andas och kläderna är så snäva att det är svårt att röra sig utan att snubbla och ramla utanför – och ju snävare de är desto hårdare blir också fallet, eftersom man skuldbelägger sig själv: Om jag bara hade varit lite smalare och elegantare hade man inte ramlat.

En man utan rörelsefrihet

Det är lättare att lägga skulden på den som ramlar än att se till att det finns fler storlekar på kostymer tillgängliga, fast i stort sett alla människor förmodligen någon gång känner av könsskav. Det råkar bara drabba transpersoner hårdare än cispersoner. Vad spelar det för roll om det finns både rosa och blå kostymer och man så generöst får “välja” en om de är sydda efter Barbie och Ken och inte finns i fler storlekar, och om den som vill ha en regnbågsfärgad kostym blir utskrattad av skräddarna?

Manlighet och kvinnlighet i sig är inte en psykisk sjukdom, men att gå upp i en snäv könsroll kan leda till manlig-hets eller kvinnlig-hets. De i sin tur är båda orsaker till psykisk ohälsa, i allra högsta grad. Själv är jag inte särskilt manlig – men ett riktigt mantimmer.

***

Veckans bloggtema: Manlighet kändes som klippt och skuret för mig. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, manlighet, mansroller, könsroller, manligt, kvinnligt, transsexualism, transpersoner, normer, fördomar, stereotyper, bilder, psykologi, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, sjukdom, crip theory, Michel Foucault, studier, vetenskap, forskning, litteratur, böcker, högskolan, könsuttryck, könsidentitet, cispersoner, könsskav, sexism, jämställdhet, queerteori, genusvetenskap, uppsatser, funktionshinder, sex, könsorgan, Viagra, potens, impotens, HBTQ, sexualitet, kukar, sexism

Over på Sanne Harders blog diskuteres der køn og rollespil (med et fokus på diskrimination, men jeg drejer det her mere om på at handle om roller og køn.) Så jeg vil tillade mig at komme med mine tanker om køn og rollespil, da jeg uden at tænke over det, faktisk har arbejdet en del med køn.

Eller rette mangel på samme: rollerne i mine sidste tre scenarier var alle kønsløse, i og med at de næsten ikke var der. Samtlige roller kunne spilles af begge køn. Og skal jeg være helt ærlig, så tror jeg, at det gælder de allerfleste roller i danske scenarier. Jo selvfølgelig vil det kræve en smule omskrivning, men jeg tror mange ville blive overrasket over, hvor let det faktisk er.

Jeg oplevede det første gang på Hotel Commodore, hvor jeg fik mange flere kvindelige tilmeldte, end jeg havde regnet med, og måtte omskrive en række roller fra mænd til kvinder. Det tog mig ikke mere end en time.

Det kunne faktisk være en interessant øvelse at tage et hvilket som helst scenarie og bytte om på rollerne og så se, for det første om det stadig kunne spilles og hvor lang/kort tid det ville tage. Mit bud: 9 ud af 10 gange ville det fungere fint og det vi sjældent tage ret lang tid.

Så hvad er det jeg prøver at sige? Jo det er: stod det til mig, så blev alle roller skrevet kønsløse som udgangspunkt. Selvfølgelig ville det jo nok være nødvendigt at angive visse restriktioner, hvor man vil arbejde med forhold, så som at: rolle a og b skal være af det modsatte køn. Men efter min opfattelse vil begge roller kunne spilles af begge køn. Om det så vil give en anderledes historie, det er så spørgsmålet.

Men jeg er jo før blevet kaldt en ikke-pege-snakker. Så jeg kan jo ikke bare rende og påstå alt dette, der skal handling bag! Så nu griber jeg det nærmeste scenarie og bytter om på kønne: Det viser sig at være Tropical Zombies, som jeg er ved at anmelde i forbindelse med Rylle læsegruppen.

Her under er de omskrevne roller:
Du kan finde de oprindelige roller i scenariet her. (side 2 ud af syv)

J.D.
PART: The Reckless Rebel
SEX: Hetero
AGE: 21
NATIONALITY: Kalifornian
STR 15 DEX 13
INT 11 CON 14
APP 15 POW 15
SIZ 13 EDU 10

Selected Skills
Movie Clichées 65% Sit Casually on Motorcycle
55% “Weltschmertz” 75% Mechanical Repair
55% Camouflage 35% Sneak 45% Climb 40%
Dodge 35%

Selected Weapons
Fist 55% (1d4 Dam) Switchblade 65% (1d4 Dam)
Handgun .3860% (1d10 Dam)
Baggrund
J.D. er den rodløse unge kvinde, der søger efter en identitet i en rundtosset verden. Hun er små-filosofisk uden brug af for mange stavelser.Verden har været hård ved hende, og nu er hun hård mod den. Hun klæder sig i alt for store læder-jakker og har lige så skødesløs omgang med mænd, som med sin hårspray. Hun sidder tit på sin Harley Davidson og ser eftertænksom ud, men ingen har set hende køre på den. Hendes store forbilleder er Luke Perry og en hvis James Dean. Det faktum at der bag hendes facade af sten banker at hjerte af guld, samt den endeløse række af klich’er hun lægger op til, kan garantere hende overlevelse et godt stykke hen ad vejen.
Citat
“Crusoe had more friends – but I’m better-looking!”

Joanna Gheek
PART: The Nerd
SEX: None
AGE: 17
NATIONALITY: Asian American
STR 7 DEX 10
INT 18 CON 9
APP 9 POW 8
SIZ 9 EDU 18

Selected Skills
All Academic Skills 65% Role Playing Games
85% Computer Science 85% Video Games 75%
Thai Chi 65% Goofy Laughter 75% Sneak 65%
Spot Hidden 45% Dodge 40%

Selected Weapons
Rubber Band 45% (0-1 Dam) Bite 35% (1d2 Dam)
Tai Chi 65% (Special Dam: makes opponent laugh
- stunned 1 d4 rounds)

Baggrund
Joanna bærer tykke briller, iklæder sig stor-flippede skjorter og har altid kuglepen, notesblok eller regnemaskine ved hånden. Hun er et omvandrende leksikon og omtrent lige så støvet og kedelig. Joannas asiatiske herkomst skyldes udelukkende Hollywoods regler om minoritets-repræsentation i produktionerne. Hendes fjollede grin, manglende situationsfornemmelse og kiksede tøj-stil sætter hende i fare for at relativt tidligt dødsfald.
Citat
“I’m not bothered by spots. I think they look nice!”

Anthony Marantino (navnet er inspireret af denne person)
PART: The Cheerleader
SEX: Overdosed
AGE: Young
NATIONALITY: Sex and the City gay
STR 10 DEX 15
INT 6 CON 13
APP 18 POW 13
SIZ 13 EDU 8

Selected Skills
Beauty Science 65% Shopping 85% Hysterical
Screaming 90% Tear Clothes In Strategic Places 80%
Spontaneous Posing 75% Senseless Giggle 75%

Selected Weapons
Stinging comments about your clothes 75% (1d6 Dam) Nails 65% (1d4 Dam)

Baggrund
Anthony bliver aldrig Nobel-prisvinder, men derfor kan man jo godt have en beskeden drøm om at blive centerfold en dag! Han har allerede cementeret sin position som førende cheerleader, og for en sikkerheds skyld går hun i seng med alle, der påstår at være film-producenter – man ved jo aldrig, hvornår man rammer rigtigt! Anthony har ingen anelse om, hvem der er den siddende præsident, men han ved hvornår et sæt sko og en jakke bare slet ikke passer sammen. Anthony alternative seksualitet burde beskytte ham mod tidlige dødsfald. Desværre indbyder hans promiskuitet, sparsomme beklædning og hang til stoffer til statuerende dødsfald.
Citat
“Like, Oh my Gaaawd! Like, what an awesome butt!”

Jonathan Goodguy
PART: The Sensible Christian
SEX: Only safe
AGE: 23
NATIONALITY: East-coast
STR 12 DEX 14
INT 15 CON 12
APP 16 POW 16
SIZ 13 EDU 15

Selected Skills
First Aid 55% Library Use 45% Psychology 45%
Sewing & Knitting 75% Moralize 70% Political
Correctness 85% Hysterical Screaming 45%
Spot Hidden 65% Listen 50%

Selected Weapons
Mace/gas-spray 55% (Special Dam: 1d2 + stun 1d4
rounds)

Baggrund
Jonathan er historiens forsigtige person. Han er fornuftig, moraliserende og eksponent for familie-værdierne. Han er en dødelig blanding af Emma Gad og Barbies Ken. På trods af hans totale utålelighed er han altid vellidt. Jonathan bruger sin tid på godgørende arbejde og syning (hun syr alt sit tøj selv). I kraft af sin position som moralsk vogter, dydsmønster og nervøst anlagt uskyldighed er han så godt som sikret overlevelse.
Citat
“Cigarettes can seriously damage your health!”

“DUNC”
PART: The College Tomboy (og hvad er en tomboy?)
SEX: Masculine
AGE: 22
NATIONALITY: American as apple-pie
STR16 DEX15
INT5 CON17
APP15 POW12
SIZ17 EDU 7

Selected Skills
Spot Hidden 35% Sneak 40% Football Strategy
45% Beer Drinking 85% Cow Tipping 75%
Drive Pick-Up Truck 70% Dirty Rhymes 55%
Bad Language 85% Dodge 50%

Selected Weapons
Tackle 65% (1d4 Dam) Shotgun 55% (4d6 Dam)
Handgun .45 50% (ldl0+2 Dam)

Baggrund
“Dunc” er naturligvis quarter-back på skolens All Girls Football Team. Hendes far kom hjem fra Vietnam med skrammer på sjælen, men også en masse gode idéer til børneopdragelse. Der er to måder at gøre tingene på: The Hard Way og The Faggot Way – og Dunc er lidet tolerant overfor homoseksualitet. Hendes fritidsinteresser er øldrikning og cow-tipping (den ædle kunst i beruset tilstand at vælte opretstående, sovende køer!). Favorittransportmiddel: Ford Pick-Up. Hendes brovtende, berusede og hjernedøde attitude inviterer til tidligt dødsfald.
Citat
“PARTY ON, you faggots! >BURP< I’m wasted!”

Michelle Goodgirl
PART: The Ideal Daughter -in-Law
SEX: Post Marital
AGE: 21
NATIONALITY: American
STR14 DEX14
INT14 CON14
APP14 P0W14
SIZ14 EDU14

Selected Skills
First Aid 55% Library Use 45% Listen 50%
Psychology 45%Moralize 70% Athletic Moves
45 %, Swim 50% Personal Hygiene 65%
Political Correctness 85%

Selected Weapons
Fist 55% (1d4 Dam) Fencing Foil 35% (1d6 Dam)
Rifle 65% (2d6+3 Dam)

Baggrund
Michelle er god, bund-reel og omtrent ligeså nuanceret som Barbie. Hun er altid på de svages side og kæmper, naiv som hun er, altid for retfærdigheden. Michelle er enhver svigermors drøm, og høflighed er hendes mellemnavn. Hun siger nej til rusmidler og kører aldrig uden sikkerhedssele. Selvom hun er en konstant plage, kan alle vældigt godt lide hende – og hun svigter aldrig en ven. Michelles anmassende venlighed, sans for amerikanske værdi-normer og evne til at få en morale ud af alt er en næsten sikker garant for overlevelse.
Citat
“Drinking can seriously damage your health!”

Nogle kommentarer:
Jeg valgte at gøre The Cheerleader homoseksuel, fordi pointen med hendes stereotype er ideen om en billig luder, for at sige det lige ud. Og hvis det blot var en mand der havde sex med mange kvinder ville det kun gøre denne sej (Den gode gamle: hvis en mand har sex med 100 kvinder er han en helt, hvis en kvinde har sex med fem mænd er hun en luder). Men ved at gøre ham homoseksuel, og lade ham kneppe med alt der har et y-kromosom bevare ligesom forargelsen over hans promiskuitet.

The Cheerleader er helt klart denne rolle jeg måtte ændre mest på, resten har jeg stort set kun skiftet navne og køn ud på. Jeg synes det påfaldende er, at rollerne stadig vil kunne spilles, om end de nu vil blive opfattet som lidt mere utraditionelle.

Rollerne er tænkt som stereotyper, og ved at skifte køn på dem, så er de knap så velkendte stereotyper, men stadig stereotyper: den oprørske rocker tøs, den kvindelige nørd, den feminine bøsse, den moraliserende kristne, the tomboy og den ideelle sviger datter.

Det skal bemærkes, at det næsten føltes omsonst at skifte om på Goodgirl og Goodboy da de nærmest er fuldstændig ens og kun kønnet adskiller dem.

En sjov øvelse for mig, spændt på hvad folk siger til det. Næste skridt ville naturligvis være at lave samme ombytning på et scenarie, hvor køn spiller en stor rolle. Så som et kærligheds scenarie eller lignende. Hvad ville der for eksempel ske, hvis Morten G’s scenarie: ”Kvinden der var” pludselig blev til ”Manden der var”?

Jag filar just nu på en julkalender till bloggen. För det är ju klart att vi ska ha en julkalender. Temat är:

Stereotyper.

En stereotyp för varje dag som närmar sig julafton! Köp en chokladkalender, sätt den vid datorn och sug på chokladen sakta varje dag, samtidigt som ni läser min blogg. Det skulle göra mig belåten (och lite kåt).

Et blogindlæg på Africa Rising – “Images of Africa” – problematiserer brugen af billeder i vestlige organisationers kampagner for hjælp til Afrika. Det hedder blandt andet:

When I say the word “Africa” what do you picture? Chances are you see in your mind the image of a young, dark child, shirtless and with a swollen belly, with big eyes looking up at you in need. In some cases, you might even see flies crawling on the child’s face. This is an image that is used time and again to portray Africa in appeals made by nonprofit organizations.

[...]

When a Western charity makes an appeal for funds with the photo of a seemingly helpless African child, the Western donor is cast in the role of the strong, generous, and righteous person helping the lowly and needy. Strength, generosity, and righteousness are all good things, but I fear that an unrighteous pattern has developed. The West and Africa have become type-cast into strong and weak, resourceful and helpless, giver and receiver, parent and child.

Det er ikke noget nyt at problematisere denne billedbrug, men dette indlæg gør det på en kort og præcis måde.

Læs hele indlægget her.

Fundet via Africa Unchained.

Förra veckan gästades Aschberg i TV8 av tre av Sveriges största bloggare, Alexandra Nilsson (Kissie), Desireé Nilsson (Dessie) och Paulina Danielsson (Paow). Alla tre är blodiner, mellan 15 och 18 år och har flera hundratusen läsare i veckan. Och frågan blir ju då givetvis, hur gick detta till?

Svaret är förmodligen ganska enkelt. De skriver vad människor vill läsa. Detta är helt enkelt det skrivna ordets motsvarighet till skräp-TV.

Denna förklaring är inte speciellt kontroversiellt egentligen, och det berättar “blondinbellorna” själva om när Robert Aschberg frågar dem om de skriver exakt som de tycker och tänker, eller om det händer att de gör sig till (vilket de gör). På frågan om de försöker vara patetiska [för att få fler läsare] säger Kissie att:

“Ja, nej, men alltså, man vet ju, folk älskar korkade blondiner. Det är det bästa som finns. Blondiner i korta kjolar, urringade tröjor, come on, alla älskar det. Så det är självklart att man spelar på den rollen. Man tjänar ju extremt mycket på det.”

Sedan kan man alltid fråga sig hur mycket de behöver försöka och göra sig till, för när Aschberg därefter frågar om någon av de tre känner till Lars Aduktusson (kom ihåg nu att detta är ett program producerat av TV8) skakar alla på huvudet.

Dock ger jag dem rätt i att deras bloggande mycket riktigt styrs av stereotyper och förväntningar. Återigen är detta en parallell till de mest fördummande program som erbjuds på TV. Hur skulle det se ut om alla som åkte till Robinson-ön kom jättebra överens, inte hade några konflikter, var lugna, harmoniska, rationella och sakliga? Boooring! Det är knappast en nyhet att alla deltagare i Paradise Hotel, Big Brother, Riket, Bonde söker fru och så vidare är scoutade, handplockade och extremt noga utvalda för att passa så dåligt tillsammans som möjligt. Man vill ha människor som alltid står på sig, är otrygga i sig själva och pratar först och tänker sedan.

Receptet för lyckad skräp-TV och framgångsrika bloggar är att de är personliga, innehåller någon form av enklare dramatik (gärna konflikt), är lättsamma och framförallt att det ska vara enkelt att följa med. Har du missat ett avsnitt så är det lugnt för det kommer ändå nya bråk som man kan följa ifall man missade upplösningen på det föregående. På samma sätt fungerar det om man inte har besökt någon av blondinbellornas bloggar på ett tag, för gör man en visit en månad senare och skummar igenom bilderna på nyshoppade kläder framför spegeln och koppar med caffé latte på något innerstadscafé är man genast ikapp igen.

Och vad är det då som gör att vissa tramsprogram och skräpbloggar får så god spridning och blir så omåttligt populära? Svaret här är heller inte så märkvärdigt utan det handlar helt enkelt om konceptet person-till-person, det vill säga samma sak som har gjort Dan Brown, Harry Potter och Stieg Larsson så framgångsrika. Människor är sociala djur och vi pratar gärna med varandra. Med bekanta pratar man gärna om mer allmänna och ytligare ämnen. Och eftersom man har fler bekanta än nära vänner blir de flesta samtalen inte speciellt djupa och filosofiskt analytiska.

Istället för att diskutera Friedrich Nietzsches syn på moralens ärftlighet och dess betydelse för den kritiska rationalismens studier av politiska samspel mellan religiösa och icke-religiösa institutioner i samhället (mycket intressant tema för övrigt), väljer de flesta hellre därför att prata om vem som åkte ur Robinson eller vad Blondinbella har hittat på under den senaste tiden.

Det blir därför lite konstigt när TV8-reportern i inledningen av programmet säger att “nu tar de yngre tjejerna över internet”. Jag kan hitta få personer som styrs så mycket av externa krafter som dessa blondinbellor. Om de börjar skriva om exempelvis politik skulle de tappa hälften av sina läsare på en vecka. Till skillnad från en tryckt tidning som människor köper av rutin (ibland till och med prenumerarar på) och därför kan sprida tidningens åsikter och belysa det som tidningen anser är viktigt (liberala Dagens Nyheter eller socialdemokratiska Aftonbladet, exempelvis), är det i bloggosfären läsarna som har makten, speciellt när det gäller blondinbellabloggarna. Uppfyller du inte de stereotyper och krav på lättsamhet med mera som ställs går läsarna bara någon annanstans.

Det ska vara bilder på gravida magar, dagens kopp med macchiato, hemmalagade lasagnen till middag, fyndkjolen från Zara, någon lustig person på bussen, och de nya partypumpsen. Gärna blandat med lite skriftligt gnäll om hur jobbigt det är med alla val i livet, all press i skolan och all stress om att blogga. Går du in i väggen och blir på smällen kan du inom kort kröna dig till bloggprinsessa.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

10. Partille-Johnnys

Det är ju något otroligt gulligt med dom här killarna. Man kan verkligen se hur dom kämpar för att få komma med i paradise hotel om några år. Hur dom väntar i någon förort till innerstan på att flickvännen med vänner ska förfesta färdigt och åka med in till klubben. Hur han gör slut med sin sambo som oftast tar hand om kidsen. Sambon som hämtar upp på dagis, bor högt upp i lägenhetshus och ser på bolibompa. Dom kommer dock alltid ha en trevligare julafton än honom.

9. Hiphopkepsmänniskor

Jag älskar bra hiphop. Jag har inget emot genren i sig och kan tycka att det kan passa vid fler tillfällen än vad många kan tro. Men att vara hiphopare alltså. Det är ju alldeles fantastiskt. Jag pluggar i Lund nu och det näst-vanligaste efter fjällrävenväskor är just dessa wiggers som går runt med sina fantastiska kepsar. Varför är dom just i Lund? Varför hiphopstilen? Vi kommer nog aldrig få svar.

8. Poppare

Jag är på way out west 2008. Henrik Berggren står på scen och kör igång en låt efter att ha sagt “den här är till dig Anders”. All hårsspray, v-tecken vid ögat och såpbubblor i hela världen går inte emot den enorma våg av poppare som man fick skåda där, på plats. Jag vill nog inte ens veta hur många liter kajalsmet som städarna fick skvätta bort dagen därpå. Jag inser, då jag ringer till min popparvän i Malmö under “no time for us” att jag fanimej älskar dom här människorna.

7. Hipsters

Denna subkultur som växt till sig ordentligt i Chicago (bara Chicago) är några av de mest hatade i USA. Vart man än googlar om dom så står det alltid om hur låtsascoola hipsters är och hur dom ständigt pratar om band som ingen känner till. Man inser självklart senare att det är just dessa hipsters som faktiskt har en distans till sig själva som dessa arga nättroll bara kan drömma om. Det värsta är att Stockholmssnobbar har tagit tills sig det här uttrycket och tror att det är okej att använda på riktigt i Sverige. Det är det inte (ja, jag bestämmer det). Hipsters finns inte i Sverige på riktigt. För att vara hipster krävs pabst blue ribbon och parliamentcigg. Dessa går inte att köpa i Sverige.

6. Fanboys

Jag skulle egentligen skriva en hyllande beskrivning av en polare här. Men han ville inte kategoriseras så det fick bli utan. Synd!

5. Kalenderfolket

Jag har en kalender. Moleskine till och med. Den är snygg och jag tänker mig att jag för en gångs skull kan få till en personlig touch i min kalender. Det har aldrig gått innan. Jag ser dessa kalendermänniskor. Dom skriver allt i sina kalendrar. Inte bara jobbtider, tandläkartider och när tentor ska lämnas in. Utan att “NU är det fest!”, “Kalle K 22 år!” och “träna vaden!” Dom bestämmer när dom ska träna! Inte nog med detta, för att vara en riktig del av kalenderfolket måste man ha pennor i alla färger så att man kan rita hjärtan på “Min och Martins ettårsdag” och för att kunna rita granar och grejer kring jul. Man vet aldrig om kalenderfolk är praktiskt härliga eller bara jävligt läskiga.

4. Turistpappan

Om du någonsin gått en turistguiderundtur, varit på museum utomlands, eller liknande, så har du säkert sett turistpappan. Han har solglasögon på glasögonen som går att fästa på och av. Han har magväska. Han har egen mat med sig i små lådor. Ibland har han en massa barn med sig, ibland är han av en äldre variant och är bara där med sin fru. Han har skägg.

Min pappa är en turistpappa. *stolt*:

min turistpappa med sina söner.

3. Människor som äter äpple med kniv

Behöver ingen närmare förklaring.

2. Dom bittra som ändå har ett hjärta av guld.

Stereotyp som alltid dyker upp i på film, men även ibland i verkligheten. Dom är givetvis en aning mer nyanserade i verkligheten än vad dom är i “the terminal”. Men vi har väl alltid känt oss en aning paffa när en vanligtvis sjukt butter och sur människa plötsligt ger en, en komplimang eller liknande? Eller är det bara jag?

1. Dom som drar till med omedvetna kultcitat

Har du aldrig känt att du under en viss social situation kunde svära på att det en viss person precis hade sagt, hade varit precis en sån sak som folk hade citerat i evigheter, om det hade dykt upp i en film? Kanske bara vanliga små saker som uttalas roligt, såsom “Jag vill knarka!” och “Det är lunch”. Eller längre varianter som påverkas mer av sitt innehåll. Till exempel: “Okej, vi kan ha en förfest. Men det ska vara en förfest på mina villkor”.

I dag skämdes jag på tåget. Jag skämdes för något jag inte rimligtvis hade någon del i (mitt barn kom direkt från sin far), men lik förbannat skämdes jag ändå. Min son hade en svart huvtröja, svarta byxor med hundra fickor och nån slags hård text på, grabbiga blågrå springskor och en mössa med tribaler på. Han rålekte med actionlego, svart och grått, med kolvar, pistonger och cylindrar. En propeller och stänger. Han byggde flygplan, bilar och maskiner och hade ordentligt roligt.

Mitt emot sitter en linblond flicka i rosa tights med blommor på, rosa fleecetröja och vita springskor med hjärtan (jag vet, eftersom nyfikenheten tvingade ner mig under bordet för att kolla). Hon bläddrar stillsamt i en bok om en docka, med tillhörande färdigutstansade kläder i mjuk plast som kan klistras på och tas bort om och om igen för att byta kläder på bilderna på dockan i boken.

Och där sitter jag och skäms som ett djur för att Sverige slår sig för bröstet och kallar sig för världens mest jämställda land. Jaså?

Jag undrar vilket av dessa barn som har flest möjligheter att utvecklas till en fritt tänkande individ.

Eller har jag helt fel? Är könsrollerna min väderkvarn?

Italienske Vogue plasserte Barbie på coveret av sitt svarte nummer i sommer. Perfekt timing, for rase og Barbie-dukker er hett debattert om dagen. Til tross for å ha latt denne saken ligge i et par uker, mye pga. mengden Barbie-stoff i det siste, må den opp nå. Jeg kan ikke unngå den lenger. Og i samme slengen kan vi ta litt kjapp raserelatert Barbie-historie.

I 1967 skjønte Mattel at det fantes et marked utenfor den hvite middelklassen. Dermed lanserte de “Black Francie,” et parti Barbie-dukker med litt ekstra kulør i bøtta. Godt tenkt, dårlig gjennomført. Ved å bruke samme hodeform (som i pepperkakeform) som hvite Francie gjenspeilet ikke svarte Francie afrikansk-amerikanske kvinner i det hele tatt, kanskje bare hvite jenter som solte seg for mye. Dermed blir Christie (1968) gjerne ansett som den første svarte Barbie-dukken. Etter henne har det vært mange. Men de har stort sett alle hatt karakteristiske hvite ansiktstrekk. Selv Black Barbie (se bilde) som ble lansert i 1980, kom fra samme form som de andre, ikke-etnisk-orienterte dukkene (men merk håret!). De siste 30 årene har de fleste Barbie-dukker blitt lansert med en svart søsterdukke, som stort sett kun har hatt brunere hud, og mørkere hår. (Som barn på 80-tallet var jeg heldigst i klassen med en mor som reiste til Amerika jevnlig. Resultatet var at jeg hadde hele to svarte Barbier, hvorav den ene var svart søsterdukke til den i norske butikker. STOR stas.)  Blant de større raseblødmene fra Mattel er Oreo-Barbie fra 1997 et minneverdig eksempel. Afrikansk-amerikanske studier var kanskje fortsatt et ungt fag innen akademia, og trendforskningsbyråene var muligens kun i oppstartsfasen, men markedsføringavdelingen burde hatt bedre kontroll på gatespråket blant målgruppen. (Om du ikke tok den; Oreo – svart utenpå, hvit inni…)

Den noe betente raserelaterte Barbie-dukke-debatten omhandler i år en nylansering fra Mattel: So In Style Barbie. Dukker som er designet av en svart kvinne for svarte jenter. Stacy McBride-Irby ønsket seg en Barbie-dukke som datteren kunne kjenne seg igjen i. Dermed kom Grace, Kara og Trichelle på markedet. Ja, Trichelle. For det er det afrikansk-amerikanske jenter heter. I det minste de som var gjester hos Ricki Lake på 90-tallet. Alle tre lanseres med en lillesøster, som Barbie også drasser på til tider. Jeg må si meg overrasket over at ingen har tatt opp “welfare-mom” kategorien på disse ennå. Props.

Dukkene har fått en blandet mottagelse, på den ene siden har de ansiktstrekk som muligens er ett skritt nærmere normen for svarte kvinner, på den andre siden er de fortsatt langt unna. Det er den samme kranglingen om igjen, S.I.S-dukkene er ment å gjenspeile unge jenters virkelighet, men kommer til kort. Noen hevder de kun gjenspeiler en ny etnisk blandet virkelighet, dukkene er rett og slett ikke brune nok til å være svarte. De kan være et alternativ for etnisk blandete barn? Dukkene har også dratt opp igjen kanskje det såreste punktet ved populærkultur for mange afrikansk-amerikanske kvinner, nemlig håret deres. Uten å gå i dybden på dette, har svart hår lenge vært noe kvinner ikke har kunnet prate om offentlig. Da Tyra Banks stilte opp uten løshår på sitt eget talkshow i høst, gjorde hun et stort nummer av at svarte kvinners hår ER vakkert. Det at dette var første gang hun noensinne stilte opp offentlig med kun sitt eget hår, sier sitt. Og S.I.S-dukkene har rett hår (i motsetning til Black Barbie, som kom ut av disco-æraen med afroen sin i behold). Faktisk leveres en utgave av dukkene med sin egen skjønnhetssalongstol, ekstra hår og hårspray som krøller håret. Den påtatte urbane og hip hop-relaterte  identiteten (merk flytting fra Malibu til Chicago, store øredobber, tunge sølvkjeder og urbane beats på barbie.com) disse dukkene er belagt med problematiserer dem utover at de ikke har svart nok hud eller brune nok øyne. For hvorfor kunne ikke denne nye linjen med afrikansk-amerikanske Barbier være astronauter eller veterinærer? Samtidig er spørsmålet om vi har blitt for overfølsomme for stereotyper. Men valget i dette tilfellet er enten en alenemor (dvs. storesøster med lillesøster på slep) eller en frisør. Absurditeten når nye høyder.

Påstand: Alle kvinner som har et nært forhold til Barbie har også et ambivalent forhold til henne. Kjærligheten vi hadde til henne i barndommen gled i visse øyeblikk over til hat, kanskje for så å bli til kjærlighet igjen. Dette er trolig gjennomdiskutert på de fleste hold. Barbie representerer et uoppnåelig ideal, men også grenseløse muligheter for jenter. Vi skal oppdras til å tro at vi kan gjøre alt, og i minst én av sine inkarnasjoner har trolig Barbie gjort akkurat det du drømte om. For noen innebærer disse potensielle livsvalgene utdannelse, karriere, mødring og/eller selvutvikling, for andre betyr det å legge inn en halvkilo saltvann i hvert bryst og fjerne de nederste ribbeina. Uansett. Måten vi tolker Barbie som rollemodell sier endel om hva vi vektlegger. Barbie fylte 50 i år. Det betyr om ikke annet at kvinner i et halvt århundre har lekt med et ideal de aldri vil kunne oppnå, men som de på sitt vis har strebet etter. Hun har aldri lignet på meg og jeg har forlengst mistet lysten til å se ut som henne. Men med alle de erfaringene Barbie har samlet, ser jeg mer og mer på henne som en tante midt i et levd liv. En tante – en venninne – med historier nok til å underholde enhver. Barbie er den samlede betegnelsen på alle dukkene Mattel har produsert siden 1959. Jeg kan ikke komme på noen med bredere livserfaring. Vi kan vel sette pris på det?

Dala-Demokraten har i dag den goda smaken att publicera vårt kondom-manifest. Dock verkar Jessica ha gift om sig med Alfons utan att berätta för mig.

Jämställdhet uppnås inte genom att vända på begreppen, jag vet det, men tankelekar kan ändå vara givande och sätta fingret på den där diffusa känslan av att något är fel. Om vi till exempel tvingar H&M att ha manliga modeller på reklamtavlorna till jul, skulle inte de kvinnliga bilförarna köra i diket lika frekvent som de manliga eftersom det är allmänt känt att kvinnor kör bättre bil än män. Fan vad jag gillar begreppet “allmänt känt”, förresten. Man kan använda det som argument i princip när man vill, hävda att “då har du bara inte hört det förut, din okunniga jävel”, och stå och götta sig i illusionen om sin egen smarthet, lika nöjd som Kapten Filling är över sina muskler.

Åh, vad du kommer att reta dig på mig nu. Det är allmänt känt, jag sa det själv där, högst upp, se? Det är inte jag som är manshatare, det är män som hatar mig. För att jag är smartare än dem… I dag är jag mest störig, och irriterad på det mesta. En sån där rabiesfeminist, du vet.

Jag råkade snubbla in på den här hemsidan rätt nyligen. Rolig idé! Jag gör en del listor här på bloggen också, som ni kanske sett. Många listor tar även tag i olika sociala situationer såsom “sex kommentarer som skapar konstig stämning” och “Tröttsamma skämt och kommentarer kassörer i mataffärer blir utsatta för”.

Men det är något obehagligt med såna här hemsidor. Det är lite samma stämning på tjuvlyssnat. Förstår ni vad jag menar? Sådana där människor som är så hemskt klämkäcka och älskar David Batras “Den som inte tar bort luddet ska dö!” som dom köpt på designtorget. Designtorget är för övrigt deras mekka, dom säljer ju så “fiffiga” saker. Varje jul följer dom oioioi frenetiskt. Männen har skäggstubb och gillar att ha ölprovning med sina vänner. Kvinnorna är lite mulliga, bär glasögon och deras favoritfärg är röd. Särskilt röda jackor, gillar dom att ha på sig. Dom bor ganska centralt, men ändå precis i utkanten av stan. Dom uppskattar tända ljus, badkar och vin i deras “inte-så-jättecentrala” lägenhet. Dom älskar Ane Brun.

Jag finner dessa människor otroligt obehagliga.

Jag funderar en hel del på uttryck i språket som anspelar på kvinnor och män. Försöker undvika uttryck som förstärker det genuskontrakt som vi alla (kvinnor och män lika) skrivit under.

Det går dock inte att komma undan. Kvinnor är kvinnor och män är män, och vi är fruktansvärt väl medvetna om saken. Ge det några hundra år och vi kanske kommer att tänka på motsatsparet kvinna/man på samma sätt som kort/lång, men det är just om några hundra år det. Fram till dess tycker jag att vi bör föra diskussion om frågan, motverka orättvisor så gott det går, men inte ignorera det faktum att alla saker för gott och ont med sig. Blunda inte för genuskontraktet. Lusläs genuskontraktet. Ta reda på vad det är för nåt vi skrivit under på. Hitta nackdelarna. Erkänn fördelarna. Utnyttja kryphålen.

Det där var lite av ett sidospår. Det jag vill komma fram till är just ett specifikt guldkorn i genuskontraktet. Det öppnar upp för en störtflod av skämt! Det finns verkligen ingen ände på det. Och jag frågar mig själv: Varför offra ett skratt för strikt korrekthet? Visst, jag vill inte förolämpa folk eller få någon att känna sig förtryckt eller liknande, så måtta med skämtandet kan det vara. Men genuint underhållande skämt som utnyttjar stereotyperna “kvinna” och “man”… det är inget fel med det, så länge ingen tar det för något annat än vad det är: ett skämt. Hur garanterar man att ingen tar det för något annat än ett skämt? Att någon tar det personligt? Det går inte. Man kan dock tänka sig för. Både när man drar ett eget skämt (Förstår folk här att jag leker med en stereotyp? Att jag inte menar något illa?), och när man hör ett skämt (Är det här mer än ett skämt? Tror personen verkligen på det här?).

Om jag drar ett skämt om kvinnor som shoppar mycket eller om män som är lättmanipulerade, så är det inte ett skämt om kompisen Johan eller kompisen Anna. Det är ett skämt om stereotypen “kvinna” eller stereotypen “man”. Ingen människa på jorden passar till fullo in i någon av dessa stereotyper. Således är det inte heller ett skämt om någon individ. Det är ett skämt om en påhittad grupp av individer motsvarande halva jordens befolkning som allihop har exakt samma beteendemönster. Försök knyta an det till verkligheten! Det är ett skämt om en fördom. Ett skämt om en idé.

Ett skämt om “kvinnor” eller “män” är, tror jag, helt ofarligt så länge den som drar skämtet och den som lyssnar till skämtet båda förstår att det inte är ett skämt om hur kvinnor och män faktiskt är, utan om hur stereotyperna är. Det finns mycket att säga om stereotyper också, men det får bli ett annat inlägg.

Jag upprepar att jag tycker det ska finnas en begränsning för hur mycket man bör utnyttja stereotyperna för att uppnå en komisk effekt. Det ska råda balans i allt, tycker jag (och det får också bli ett inlägg någon gång). Balans i det här fallet är en punkt ungefär halvvägs mellan nolltolerans och full acceptans mot alla genusskämt.

Och javisstja! Det jag ville skriva ursprungligen och som är orsak till rubriken långt där uppe: Jag tycker om den humoristiska tonen som uppnås med kommentarer (av män fällda) i stilen: “Jag tycker om mjukisdjur… *harkel host* på ett manligt sätt.”

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Relationer. Hur bra det än är dyker de där tillfällena upp när jag känner mig snärjd av en stereotyp bild. Som en tvångströja. Myter odlade över tid och i populärkultur. Vi delar ord och plötsligt slutar jag vara jag. Blir den där bilden. Tvingas in i en roll. Känner mig tvingad.

Påminner. Mamma. Påminner igen. Gnällkärring. Frågar om vi ska ses. Flickvännen (den är okej). Frågar igen. Psykot (mindre okej).

Jag har aldrig varit kille, så jag vet inte hur det är för er. Men för mig känns det så. Som att kliva ur mitt liv i en förställning. Säger replikerna som de brukar sägas. Menar inte ens så, men det känns som att det är så det låter. Så jag tolkar det som att det är så det tolkas.

Och så går det runt. Runt och runt. Ses som sanning eftersom det återupprepas, återupprepas för att det ses som sanning. Du är en roll och jag är en roll. Spelar relation. Leker livet.

Time: 3 a.m.

Finally, my cable and internet are hooked up, though I haven’t yet figured out how to make my wireless network go. My technician had a porn star mustache, and that was the only notable thing about waiting 4 hours for the cable guy.

I was awakened again at 3 a.m. last night by another of my Awful Neighbors talking on his cell phone in the stairwell, about 15 feet away from my bedroom window. The conversation went something like this:

“Hey dude, Chauncey got pretty wasted tonight…. You know him, man…. Yeah, man, he acts kind of Jewish (laughter)…. Yeah, and he’s got that schnozz….”

So as it turns out, there really are real people named Chauncey, and my neighbor is a bit of an ethnic stereotyper. Which is a nicer way of saying what I’m really thinking he is, though I’m not sure why I’m being polite. Maybe the lack of sleep.

I dagens nyheters kulturdel idag skriver Mikael Löfgren en till stora delar bra artikel om turerna kring Boströms artikel i Aftonbladet. Hur Israel använder den i politiskt syfte påpekas likaså som att artikeln i sig “knyter …an till antisemitiska stereotyper”. Så långt allt väl; men det sistnämnda i artikeln visar en annan sida när samme författare menar att “antisemitismspöket” plockats ut ur garderoben (av Israel) för att få sympati från EU och Sverige inom ramen för Israel-Palestina konflikten. Här begås misstaget; att Israel måhända passar på att använda denna artikel och debatt för egen vinning är en sak men att påstå att de har plockat ut “antisemitismspöket” ur garderoben en helt annan. Israel har inte plockat fram antisemitismen; detta skötte Aftonbladet alldeles utmärkt själv. Sälla er inte till denna skara DN; även om jag inte tror att Löfgren avser detta med sin artikel så kan detta missuppfattas med det ordvalet.

Läs även Henrik Bachners intressanta artikel om debatten och organartikeln från samma DN:
http://www.dn.se/opinion/kolumner/farligt-historiskt-eko-1.938262

Jepp, det er definitivt på tide å oppdatere stereotypen på en bibliotekar. De strenge grå damene med hårknute som hysjer har jeg aldri vært borti. Min stereotype på bibliotekar er mer lik den for kulturkjerring/SV-kjerring: kort hår i “kjekk” frisyre, gjerne farget hennarødt. Kjøper alle klær på UNO og Design Forum, lange sølvøredobber, drikker urtete av unike keramikkopper, leser mye Hamsun og Sigrid Undset, maler akvareller og steller hagen på fritida, hysjer ikke på ungdommen men prøver å få dem til skjønne Ibsen egentlig er superviktig. Men jeg er selvsagt ikke sånn (bortsett fra at jeg digger Ibsen og har en tendens til å gå med store øreringer og sist bussen kjørte forbi Design Forum så syntes jeg at klærne i vinduet var litt fine og dessuten så… OMG!! Jeg er på vei dit er jeg ikke?? ?Hjeeeeelp….).

Cat and Girl

Fortsättning på Genusanalys av transportsektorn del 1.

Först måste jag bara säga att ni gärna får läsa min krönika “Livsstil kan ärvas genetiskt” (om epigenetik) i senaste Axess nr 5 på sidan 58. Eller så kan ni läsa de andra artiklarna, eller både och. 

Stereotypisering och könsmärkta föremål - men bara när det passar genusvetarna

I SOU 2001:43 del 1 (“Kön i kön”) skriver rapportförfattaren om en kommun som haft en kurs i manligt och kvinnligt perspektiv på stadsplaneringen, men trots att initiativet ses som positivt, så vill hon “ändå nämna att utifrån den slutredovisning [av kursen] som gjordes skapades stereotyper av kvinnor och män, vilka gör att resonemangen tenderar att bli väl enkla. Deltagarna förefaller också ha saknat kvalificerad vägledning för att kunna tolka sina iakttagelser och erfarenheter på ett fruktbart sätt.” Vad kan denna “stereotypisering” ha gått ut på? Att kvinnor i större omfattning reser med barnvagn och matkassar än män? Det framgår inte men detta är ju typexempel på stereotypisering man brukar vända sig emot från genusvetarhåll. Men några rader senare beklagar rapportförfattaren att man inte tagit med kvinnor som grupp i sina broschyrer, och de reser ju på “helt andra villkor” än män. Jaha, med barnvagn och matkassar då eller? Vad är det annars för poäng med att specifikt lyfta fram kvinnor om de inte skiljer sig ifrån andra resenärer? Så här låter klagosången:

“I broschyren talas inte ens om kategorierna män och kvinnor. De två könen omnämns inte vid namn. Däremot har några andra grupper betecknats, som ”barn”, ”äldre” och ”handikappade”. För övrigt blir trafikanterna benämnda med abstrakta termer som ”resenärer”, ”människor” och ”påstigande”. Gemensamt för resenärerna – oavsett om de framställs som människor, påstigande, barn eller handikappade – verkar vara att de saknar kön.” Abstrakta termer? Jo, kollektivtrafiken hade givetvis varit helt jämställd (vad nu det ska innebära, det framgår inte av denna 32-sidiga rapport av genusvetenskapligt skattefinansierat snömos) om man istället för de uppräknade kategorierna skrivit “kvinnor” och “män”, men hade genusvetarna inte då vänt sig mot broschyrens innehåll och anklagat den för att peka ut kvinnor som en särskild grupp, som om den inte vore mänsklig? Och, rent hypotetsikt, om det stått “När man ska stiga av bussen trycker man på stoppknappen” borde det inte stå “När kvinna ska stiga av bussen…”?

Vafalls- inget kön i kön!?

För det handlar inte om att följa något logisk system här utan det gäller att kritisera och hitta fel. Står det uttryckligen “kvinnor” är detta fel ur ett genus-perspektiv då kollektivtrafiken ska vara könsblind, och skriver man inte uttryckligen “kvinnor” är detta också fel ur ett genusvansinnesperspektiv då man (med betoning på “man” givetvis) försummar hela gruppen kvinnor. Det viktiga är att alltid påvisa att fienden gör fel, annars kan man inte fortsätta sin verksamhet med att missionera genom alla samhällsinstitutioner för att pådyvla alla ett genusperspektiv, något som alltså kan innebära både  total könsblindhet med förbud att påtala kön, likväl som dess motsats i form av ett förbud att inte påtala kön med påföljande skuldbeläggning. Mycket lämpligt. Att entydigt definiera vad man menar med något är nämligen enligt vissa genusvetare en manlig egenskap och därför ska begreppens innebörd hållas flytande och ändras efter behag.

Det gäller att upptäcka könsstrukturerna. Kan man kanske bränna bort dem med hjälp av förstoringslaset?

Men vi är inte färdiga med broschyren än, klagosången är långt ifrån slut, bilden måste ju också granskas med genusglasögon, eller kanske man ska säga genuslinser, för det var kanske en man som uppfann glasögonen och alla patriarkala påfund måste undvikas till varje pris. Rapportförfattaren har banbrytande nog valt ett förstoringsglas: “Även på illustrationerna av hur den framtida omstigningsplatsen kan komma att se ut, har människors könstillhörighet suddats ut. De personer som syns på teckningarna utan förstoringsglas är få, men de som syns liknar manspersoner. Med detta blir det manliga synonymt med det mänskliga. Inga kvinnor kan tydligt urskiljas. Med förstoringshjälp går det emellertid med god vilja att skönja konturerna av några kvinnoliknande figurer. Men de befinner som långt borta i bakgrunden, i en marginaliserad position, knappt bildligt artikulerade.”

Ja, fram med förstoringsglaset bara – på 2000-talet ska vi visa världen att vi ligger på en hög nivå vetenskapligt och intellektuellt, men framförallt måste vi ta fram vårt kreativa flöde för att tillfredsställa genusvetarnas agenda. Här ska man kunna göra en akademisk avhandling på Selma Lagerlöf genom att räkna antalet hon och han i Gösta Berlings saga – Lagerlöf glömde troligen att skriva ur ett genusperspektiv och nu är det vår plikt som arvets förvaltare att rätta till det i efterhand, liksom man gör med barnlitteraturen i svensk förskola – där har man minsann kommit långt, vi får verkligen hoppas att akademin kommer ikapp förskolesektorn snart, det är inte en dag för tidigt i ett land där folkvettet är på nedåtgående trend i jämställdhetssammanhang, och genusmaffian kan här jämställas med vår räddare i nöden, utan vilken vi sedan länge dukat under för det patriarkala förtrycket eller kastat oss framför en av kollektivtrafikens bussar i hopp om att slippa allt elände.

Två sfärer skär varandra längs en cirkel

Ve den ogudaktige dåre som motsätter sig könsutjömningen i ordets mest bokstavliga bemärkelse påbjuden av den allsmäktiga genusmaffian. Genusmaffian är nämligen precis den funktionella rörelse vi behöver för att locka medborgarna bort från den fallossymbolliska stavmagnet som inducerat starka patriarkala strömmar i det här landet ända sedan vikingatiden och sedan urminnes tider av svenskt barbari, och liksom två sfärer i det tredimensionella rummet skär varandra antingen i en cirkel eller så inte alls, så ska vi projicera ner det sfäriska genusperspektivet på Fi:s tvådimensionella handlingsplan och sedan skära det med vänsterns partiprogram för att få fram snittet, nämligen det genomsnittliga feministiska förtrycket, som råder i dagsläget.

Och Nationella sekretariatet för genusforskning är precis den funktion som avbildar alla arbetslösa kommunister på händelsehorisonten till det byråkratiska svarta hålet i Vintergatans mitt, och som politikerna matar och håller vid liv med skattebetalarnas pengar för att det i sinom tid ska sluka oss alla, och det är då vi kan tala om svensk politik som en hyperbolitetsbevarande operator av högre moralisk ordning, men tills dess är det allas vår plikt att bryta oss ur den stjärntetraeder fullproppad med bomull de styrande stängt in oss i, och det är detta jag försöker hjälpa er alla med, genom att förflytta den till en annan dimension där alla geometriska figurer normbrytande nog byter genus och kan brytas upp utan att man skär i figurens yta precis som man först efter att ha bytt dimension kan bryta upp montern till en igendammad genusartikel i framtidens historiska museer som förevigt ska påminna de kommande generationerna om tiden (med framtidens nya tideräkning) e.g. (efter genus) till skillnad från  tiden e.g.a (efter genus avskaffande) som påminner mer om tiden f.g. (före genus), fast en dyrköpt läxa senare då…

Med NASAs nya rymdhiss kan genusvansinnet skickas iväg på en liten åktur

Var var jag nu? Just det Statens Offentliga Utredning om transport av genusvansinnet ut i den vakuumfyllda rymden via en rymdhiss, en sådan som det stod om i Illustrerad Vetenskap om för några år sedan, jag hoppas den är färdigbyggd nu och att den kommer att ingå i den svenska kollektivtrafiken. Men först, mer från text- och bildanalysen av kollektivtrafikens broschyr: “I texten finns alltså inte längre några spår av jämställdhetsdiskurs. Här finns inget tal som, med Irigaray, antyder att könsskillnad är en skillnad som gör skillnad. Det är en text som går i könlöshetens tecken. Intrycket av att ingen könsskillnad existerar förstärks av vidhäftande illustrationer. Bildligt antyds att trafikplaneringens fokus i detta fall inte längre ligger på kategorierna kvinnor och män, utan könet är företrädesvis markerat för den ena, männens. Här smyger västerlandets rådande betydelseekonomi sig fram: den manliga, den fallogocentristiska…. Begreppet jämställdhet som för några år sedan verkade ha möjlighet att komma in i och bli en del av den hegemoniska diskursen inom kollektivtrafiken, tycks ha mist sin konkretion”

Här en politiskt korrekt KBT-komet vars omloppsbana skär Jordens - politikernas nya visualiseringsteknik för att få sinnesfrid.

Har rapportförfattaren gått i psykoanalys? Rapporten tycks ha mist sin konkretion… Kanske dags att ringa upp folkets företrädare och fråga hur de mår, några KBT-pass med övningar i medveten närvaro kanske skulle vara bra? Känn efter noga, hur känns utredningen, är pappret hårt eller mjukt, är bosktäverna stora eller små, är substansen påtaglig eller känns den som en trögflytande massa av kokosfett? Utredningen är galen men släpp tankarna, det är bara tankar och känslor, låt dem passera, låt allt vansinne bara passera förbi regeringskansliet och stämpla en underskrift på allt som flyger förbi. Visualisera hur du lägger oppositionen i en svart låda och koncentrera dig på att driva landet så långt ner som det går på en IQ-skala där rymdhissen utgör en måttstock. Föreställ dig sedan hur du åker upp med rymdhissen och slipper stå till svars inför väljarna, och stämpla din underskrift på närmsta passerande komet vars omloppsbana korsar Jordens, så att du så småningom slipper väljarna helt….

För en vecka sedan skrev jag mitt svar på Medietränads insändare i Metro som handlade om mäns exploatering i media och reklam. ”Killen som inte kan byta däck, och är lite stolt över det” svarade med en egen insändare:

”Tycker att du har helt rätt i […] att vi män också tvingas leva efter en mall om vad som är manligt.” […] ”…men du brister helt i din slutsats att vi män som kollektiv på något sätt (jag tror han syftar på ordet grupp) skulle vara mer benägna att ”se igenom” dessa mönster. Varför skulle det i så fall fortfarande vara så att vi män tar ut en försvinnande liten del av föräldraledigheten (ofta runt fotbolls-VM och älgjakten) och slåss och har ihjäl varandra på krogen i mycket högre utsträckning än våra kvinnliga medsystrar?” […] ”…samtliga individer skulle må bra av jämställdhet och skrotade stereotyper snarare än gnabb om vem som står emot medias påtryckningar eller ej.”

Killen som inte kunde byta några däck, men som faktiskt var stolt över detta har många bra åsikter. Att män också tvingas leva efter en mall om vad som är manligt, att stereotyper för båda könen existerar och att båda i slutändan kan fara illa ut av respektive stereotyp (även om i regel kvinnor far illa i mycket större omfattning).

Men framförallt har Mister Däck (enklaste namnet, ja) en väldigt viktig poäng med sin insändare. Medietränad frågade varför män kunde ”se igenom” idealbilder och ”göra det som är viktigt istället”. Här påpekar då Mister Däck att män inte alls kan se igenom denna idealbild eftersom de i allra högsta grad lever på exakt samma sätt som de sedan jordens skapelse gjort. De är ute och jagar, jobbar (och erhåller mer pengar), slåss, slösar på jordens resurser, missar sina egna barn och bejakar enbart de egenskaper som någon dum jävel anser är manliga såsom styrka, aggressivitet, framgång och självsäkerhet.

Det Mister Däck menar är att om nu Medietränad – och alla andra de män han talar för – är så fruktansvärt bra på att se igenom idealbilder, könsroller, förväntningar och stereotyper i reklambilder borde då också vara förmögna att se igenom dem i andra bemärkelser. Men män behöver inte se igenom någonting någonstans eftersom det inte ställs några krav på män att ”se igenom” det. Män behöver inte, men kan se igenom idealbilder eftersom män inte bara kan ignorera en reklambild utan att veta att hela samhällets norm bygger på den och de kan för glatta livet fortsätta jobba, slåss och glömma bort sina barn.

Vilket leder mig till att vi kvinnor inte kan se igenom reklamens idealbilder på grund av att hela samhället (inte bara media) bygger på samma idealbild, könsroll, förväntning och stereotyp. Den förskönade, passiva och onaturliga Kvinnan.

…Hade kanske musikhistorien sett mycket annorlunda ut.