Med dagens post kom Ruth Kneales bok om motbilder till den stereotypa bilden av bibliotekspersonal “You Don’t Look Like a Librarian”:

Bokens webbplats

Beställ den här.

Bokens webbplats:

Ruth Kneale, kvinnan bakom bloggen Random Musings from the Desert  intresserar sig för bibliotekarieyrkets image.
Ruth har nu släppt boken You Don’t Look Like a Librarian: Shattering Stereotypes and Creating Positive New Images in the Internet Age.

En recension finns här.

En Facebook-grupp finns här.

Hahaha, noe jeg morer meg veldig over er når folk blir sjokkert for at jeg strikker og slikt. Og særlig nå som jeg har begynt på bunaden, så sjokkeres folk i øst og vest. Altså folk tror jeg er slik Og for all del, det er jeg virkelig. Men allikevel får fok sjokk når jeg driver med slikt:Dette er forøvrig ikke meg,men en stereotyp strikker etter allmennhetens assosiasjoner.

Jeg har da funnet to bøker, som viser at det går an å strikke, samtidig som man fortsatt er seg selv, som en litt alternativ person som ikke er så ensporet i sine interesser

Se bare her:

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Sånn ellers i dag har jeg heklet et ørelapplue til meg selv. bilder kommer siden. Lagde en gedingen dusk, bruke over ett nøste. Og den ble jo altfor kompakt. Ville ha den litt løs, med litt lange flagrende tråder. Så da droppet jeg hele dusken, hekler kanskje noen blomster og pynter med i stedet.

Linda H Axelsson har skrivit en intressant och lite skrämmande magisteruppsats på BHS. Titeln säger allt:  Okyssta jungfrur i beigebruna kläder.

Enligt Linda är det viktigt att diskutera den stereotypa bibliotekariebilden för att öka medvetandet om den och kunna bidra till att den kan tvättas bort. Hon har därför undersökt bilden av folkbibliotekarien i samtida amerikansk och svensk skönlitteratur. Bland titlarna:

Christer Hermansson: Ich bin ein Bibliothekar! (aktuellt, eller hur?)
Vivecka Lärn: Midsommarvals (Saltön, ni vet)
Katarina Mazetti: Grabben i graven bredvid (självklart!)
Josephine Carr: The Dewey Decimal System of Love (wow, vilken titel I)
Rhett Ellis: How I Fell in Love with a Librarian and Lived to Tell About it
(wow, vilken titel II)

Citat från uppsatsen:

“Något som förvånar mig är avsaknaden av citat som framställer bibliotekarier som ordningspoliser”

“Deras sätt att klä sig och bete sig anger att det är fråga om individer som helst håller sig i bakgrunden, personer som kanske till och med är rädda för att synas och ta plats. De beskrivs i de flesta fall som försynta och rätt anspråkslösa – grå små möss, helt enkelt.”

“Något som förstärker bilden av bibliotekariekaraktärerna som gamla tanter eller hemvävda, är deras frisyrer. I flera fall beskrivs håren som tråkiga och livlösa. Brunt är den dominerande färgen, och det blir snabbt tydligt att det inte, i alla fall inte i någon större utsträckning, är fråga om några glänsande guldbruna hårmanar, snarare lerbruna hår som saknar såväl lyster som volym.”

Sex
Ett kapitel i uppsatsen heter “Diskurs om bibliotekarier, det motsatta könet och sex”. Vilket visar sig vara lika tråkigt som det låter, eftersom bibliotekarierna i skönlitteraturen är ointresserade eller rentav rädda för intimare förhållanden. Inte direkt som Peter Sellers i “Bara två kan leka så”…

Linda skriver också att “under de månader som jag har jobbat med den här undersökningen har jag vid mina besök på bibliotek betraktat bibliotekarier och funderat på vilka signaler de sänder ut, hur de klär sig och hur de beter sig. Och tyvärr, mina egna iakttagelser stämmer till viss del överens med den skönlitterära bilden”

Hmm, kampen mot tofflorna och för läderbyxorna måste börja på riktigt!

Jag ser fram emot Linda Unnhems bok “Swing it” som kommer i maj!

Sveinung Sandberg, forsker ved UiB, har foretatt en større undersøkelse om maskulinitet og seksualitet. Kilden.no har snekret sammen en nyhetssak, og det er den jeg tar for meg her.

Kvinnen som aktiv
– Mennene i undersøkelsen beskriver seg selv som passive. De forholder seg aktivt til den feministiske kritikken av den pågående mannen og tar avstand fra ham, sier Sandberg.
En av informantene i undersøkelsen forteller: «Min første opplevelse med samleie var i forbindelse med at vi skulle på en hyttetur. Så ville hun kjøpe kondomer i tilfelle det skjedde noe, og da lå det på en måte i lufta at nå skulle det skje noe. Så da ble det til det».

Jeg kan ikke skjønne at denne lille anekdoten skal kunne fortelle oss hvem av disse to som tok initiativet til sex. Hvis denne gutten oppfattet jentas proaktive innkjøp av preventiver som et initiativ, så synes jeg terskelen for hva som er et initiativ er lovlig lav. Hva om hun forholdt seg passiv etter dette? Og det var gutten som tok neste skritt, som for eksempel å kysse henne, med litt aktiv fomling under klærne. Er det fremdeles jenta som tok initiativ? Fordi hun flere timer i forveien kjøpte kondomer? Det er en svakhet ved slike intervju, der den andre parten ikke kommer til orde. Jeg lurer på hva jenta ville sagt til denne fremstillingen av hennes ”initiativ”. Men det får vi ikke vite, for det var bare guttene som ble intervjuet, og ikke sexspartnerne deres. Det respondenten rapporterer her er altså hans tolkning av situasjonen, og må ikke forveksles med en objektiv sannhet.

Å kjøpe kondomer i en slik situasjon, trenger ikke nødvendigvis bety at man dermed planlegger at noe skal skje, akkurat som man ikke planlegger å miste det dyre kameraet sitt under en ferietur når man kjøper reiseforsikring.

Undersøkelsen viser at det ofte er kvinnen som tar initiativ eller åpner for sex. Det gjelder både når informantene er i tenårene og i begynnelsen av tyveårene.
– Flere menn enn kvinner oppgir å ha sex på bakgrunn av at partneren ønsker det, sier Sandberg.
– Det henger sammen med en tradisjonell forventning om mannens lyst kombinert med fokus på prestasjon.
Blandingen av den nye praksisen med aktive kvinner og tradisjonelle oppfatninger om mannens lyst, kan virke problematisk.
– Kvinnene i undersøkelsen snakker mye om at de tar initiativet, er aktive og på hugget. Samtidig er nederlaget stort dersom de blir avvist. Kvinner har i denne situasjonen ikke samme mulighet til å forklare avvisningen med tradisjonelle ideer om kjønnsforskjeller som menn har, sier Sandberg.
– Mennene i undersøkelsen fokuserer på at de ikke ønsker å presse kvinnen til å ha sex, fortsetter han.
Det å være for pågående blir sett som en risiko i møte med kvinner de er interessert i. Sandberg påpeker at adferden kan være strategisk. De kvinnene mennene i utvalget møter blir ikke sjarmert av krevende, pågående og sexsultne menn, og det oppfatter mennene.

Ok. Her blir det gjort et stort poeng ut av at de stereotypiske fremstillingene av en seksuelt pågående mann er en myte. Angivelig. I det minste har han lært å moderere seg de senere årene. Muligens er dette et resultat av strategi. Lengre opp her kan vi lese følgende setning; ”Flere menn enn kvinner oppgir å ha sex på bakgrunn av at partneren ønsker det, sier Sandberg.”

Så nå lurer jeg på hvordan forskerne vil jeg skal tolke dette utsagnet. At mennene er passive mottagere av sexinnvitasjoner, og dermed ender opp med å ha sex uten selv å ha lyst, eller at mannen skjønner at begge må ha lyst for at det skal bli noe? Eller prøver de å si at menn har sjeldnere lyst på sex enn kvinner? Jeg føler meg forvirret, jeg innrømmer det gjerne.

Informantene ser kvinnens orgasme som sitt ansvar. En oppga at han leste blader med artikler som «Lær alt om klitoris», og at han studerte mannens rolle under oralsex på pornofilmer for å bli en bedre elsker. At mannen oppnår en god orgasme blir derimot sjelden sett som kvinnens ansvar. Mennene formulerte ikke slike forventninger selv, og kvinnene gav heller ikke uttrykk for å føle et slikt ansvar.
Prestasjon i fokus
– Vi fant et gjennomført mønster som gikk ut på at mennene var opptatt av å skape kvinnens orgasme. De definerte et godt seksualliv med utgangspunkt i partnerens opplevelse, sier Sandberg.
– Jeg tror funnene viser til en generell tendens. Likevel heller nok utvalget mot det politisk korrekte.
Sandberg ser fokuset på prestasjoner hovedsakelig som positivt.
– Å ønske å prestere handler ikke nødvendigvis om sårbarhet, sier han.
– Økt fokusering på kvinnelig seksualitet er positivt siden den tradisjonelt har vært undertrykt.
Samtidig får mennene en følelse av prestasjon. Slik er det en vinn-vinn-situasjon.
Han legger til at en kan spore en dobbelthet med hensyn til fokuset på prestasjoner.
– En i undersøkelsen fortalte at han var heterofil, men oppsøkte homofile miljøer for å slippe prestasjonskravet. Da kunne han gå inn på utestedet London i Oslo med innstillingen at nå skal de vise meg noe, forteller Sandberg
– Dersom vi skal være negative, kan vi si at mennene i undersøkelsen glemmer sin egen nytelse. De hadde et rikt språk for å snakke om kvinners orgasme, og kunne gi en lang, teknisk, vitenskapelig framstilling av den. Sin egen orgasme manglet de et språk for.
Informantene oppga å ha en rekke forskjellige typer orgasmer. De kunne også oppleve å få «grunne» utløsninger som de ikke knytter til begrepet orgasme. I informantenes fortellinger var det slående at denne variasjonsbredden ble nedtonet eller underordnet samspillet med kvinnen.
– For meg er det ikke noe problem å komme likevel, sa de typisk, forteller Sandberg.
Triste sjømannsbruder – herlige dildoer
Sandberg mener at en ofte finner et negativt syn på mannlig seksualitet i filmer og media generelt.

Det er trist at menns seksualitet fremstilles på en negativ måte. Kan dette skyldes følgende fenomener tro?

1. Menn topper statistikken over seksualisert vold.
2. Menn er storforbrukere av pornografi, og bidrar dermed til en objektifisering av kvinnen.
3. Over 13% av alle norske menn kjøper sex.

Og forresten; om disse informantene henter sin seksuelle kompetanse fra pornofilmer, så er det kanskje ikke så rart at det går med en del tid og energi under selve seksualakten før en kvinne får orgasme. Det burde være viden kjent at porno ikke er en fasit på kvinners seksualitet. Porno er i all hovedsak en fremstilling av menns seksualitet.

– Kvinnens seksualitet sees her som noe fantastisk og nydelig, mens mannen framstilles som om han bare vil knulle.
Han trekker frem oppfatninger om sexleketøy som et illustrerende eksempel på forskjeller mellom synet på kvinnelig og mannlig seksualitet.
– Hvis du kommer hjem til en mann og han har en sjømannsbrud, er det noe ensomt, trist, politisk ukorrekt og kaldt over det, sier han.
– At en dame har en dildo oppleves gjerne som friskt, herlig og frigjort. Sexleketøy for kvinner har blitt sett som positivt innen den feministiske kritikken av en undertrykt kvinnelig seksualitet. Det har blitt framhevet at kvinner skal bli kjent med seg selv, mens det ikke har vært noen tilsvarende tanke med hensyn til mannen.

– Eh. Og når ble mannens utstrakte bruk av porno irrelevant i en undersøkelse om bruken av sexleketøy? Eller er ikke porno regnet som et remedie for å stimulere seksualakten lengre? Dette må noen gjerne forklare meg.
– 
Mads Larsen dog, synes dette er strålende forskning, om enn litt seint ute. På Facebookprofilen hans lenker han til artikkelen, med følgende kommentar;

”Hyggelig at stort sett alle sexforskere nå sier det samme som jeg sa for fire år siden. Om fem år legger de nok fram resultatene jeg allerede viser i Lesbisk nigger. Jeg vet – av og og til er jeg herlig selvgod og arrogant ”

Mest av alt synes jeg denne artikkelen vitner om en undersøkelse som i sitt forsøk på å avdekke diskrepansen mellom myter og virkelighet, ikke kan brukes slik den nå fremstilles, fordi den ble tolket av forskere som ikke klarte å se forbi sine egne fordommer og stereotypiske bilder av kjønnsmarkedet, samt at jeg har et bestemt inntrykk av at de overser en del informasjon som kunne gitt et mer nyansert bilde av både kontekst og sammenheng.

Det er et problem, at respondentenes egne tolkninger av en situasjon brukes i forskning der utsagnene på nytt er gjenstand for forskernes tolkning. Det vi leser her er altså en tolkning av en tolkning. Og det bør allmennheten være klar over. Men for all del, det kan jo være at det er særdeles dårlig journalistikk vi er vitne til, og ikke en håpløs forskningsprosess. Hva som er verst av de to overlater jeg til leseren å bedømme.

Stupid Library Tricks:
“Here are my favorite stupid library tricks, with lots of YouTube videos. This lens has it all–book dominoes, library chair racing, musical numbers, and wild dancing in the stacks…With a special section for library book truck drill teams, the best stupid library trick of all! Check out the Pimp my Bookcart photos and contest and the sweet librarian accessories. Now including Nancy Pearl Librarian Action Figure and the Wyoming Libraries Mudflap Girl “

Är bibliotekarien giraffen, krokodilen eller katten?

När de Nya zeeländska bibliotekarierna träffas senare i månaden står en “total libarian makeover” på agendan.  Enligt Sunday Star Times ska den lokala modegurun Paula Ryan hålla en workshop för att ge tips på hur bibliotekarierna kan förändra sin konservativa och dataerade image.

Det hela har skapat oro i kiwi-leden. Där en del säger att de inte känner igen sig i steroptypierna och säger att de minsann har häftiga kläder, medan andra irriteras över att tillfälliga modetrender ska få mer fokus än bibliotekariens fackkunskaper.

Bilden är från Christchurch City Libraries på Flickr

Det är som om Cecilia B Jonson t ex skulle ha ett seminarum på Svensk Biblioteksförenings Biblioteksdagar. Å andra sidan kanske det inte behövs. Det påminner om “den där” artikeln i Vice Fashion från i vintras.
Läs min tidigare blogg om Tofflor som symbol för en identitetskonflikt

Birgitta Lagerqvist och Christina Larsson har skrivit en jätteintressant BHS-magisteruppsats om kläder som identitetskapare hos unga kvinnliga bibliotekrier. Författarna har speciellt intresserat sig för hur yngre kvinnliga bibliotekarier förhåller sig till sitt yrkesval och de stereotypier som finns i branschen.

Bemötande
Författarna pekar på det faktum att allmänhetens bilder av bibliotekarien påverkar synen på biblioteket, vilket i sin tur påverkar hur biblioteket används:

“Bibliotekarieyrket är ett serviceyrke och inom alla serviceyrken är kundbemötandet mycket viktigt. I bemötandet är det första intryck man ger avgörande för den fortsatta kontakten och den bild som kunden eller biblioteksbesökaren bär med sig. Att kläder och utseende ingår i detta först intryck är inte helt oväsentligt”

Paradoxer
I sin undersökning tangerar författarna ett par väldigt viktiga frågeställningar och paradoxer som berör folkbibliotekens roller i samtiden:
1) Biblioteken har en bild av sig själva som oumbärliga för rätten till fri information. Men allmänhetens bild av biblioteket är annan. Bibblan ett ställe där man i första hand kan låna böcker. Bibliotekarien ses som en passiv person. Bibliotekarierna däremot ser sig själva som professionella yrkesutövare som bygger upp bestånd och tillgängliggör information.

2) När biblioteksarbetet har blivit mer utåtriktat betyder det att bibliotekarien måste framträda mer. Biblioteket blir en scen där personalen måste ta emot och interagera med användarna. Det går inte längre att gömma sig i hyllorna eller bakom en disk.

3) Om biblioteket definieras som samhällets vardagsrum - hur ska man vara klädd för att arbeta där. Är det OK att traska runt i favorittröjan och kippande samdaler? Hur hemskt (som i hem-likt) får biblioteket vara?

Botemedel?
Författarna menar att om man vill skapa en annan image åt biblioteket och bibliotekarien, måste man även vara medveten om, och försöka övervinna, de negativa stereotyper som finns hos allmänheten. För att skapa en modern, positiv bild av bibliotekarien krävs att biblioteket marknadsförs på ett tidsenligt sätt.

Man citerar också internationell forskning som säger att det inte är bra att skriva om stereotypen. Genom att ständigt uppmärksamma stereotypen bevaras de negativa bilderna. Förändringen måste komma från bibliotekarierna själva, bl.a. genom att de inte bidrar till att förstärka och sprida de stereotypa bilderna.

Kläderna
Enligt undersökningen finns det finns en tillåtande attityd när det gäller kläder på bibliotek. De intervjuade bibliotekarierna säger att det är svårt att dra några gränser för vad som skulle vara direkt olämpligt.  Alltför utmanande kläder tycker de flesta är mindre bra, alltför urringat eller alltför kort kjol inger inte det förtroende som de vill signalera. Dessutom är det opraktiskt, bibliotekarieyrket är delvis ett fysiskt arbete.
Alltför fritidsbetonad klädsel är dock inte rätt – speciellt inte tofflor!
“Det spelar ingen roll hur snyggt man klär sig för övrigt, tofflorna förstör allt. Tofflor kan symbolisera institution eller ses som alltför hemmaaktiga.”

De unga bibliotekarierna vill hellre efterstäva att inge förtroende och signalera kompetens. En alltför utmanande eller avklädd klädkod skulle ge ett felaktigt intryck av vad biblioteket kan ge för service. “Man kan inte inge det förtroende som en bibliotekarie troligen vill, om uppmärksamheten riktas mot en djup urringning eller en bar mage. Man ska helt enkelt inte rikta uppmärksamheten på bibliotekariens kropp, en av informanterna säger att bibliotekarien har en ”avsexualiserad image”. (Och menar nog att det är så det ska vara, men att det samtidigt är lite tråkigt.) Det är ett kvinnoyrke, och en kvinna som använder en klädkod där hon kan uppfattas som objekt, ger troligen inte rätt signaler i bibliotekssammanhang”Valet av klädsel speglar vilken syn man har på sitt uppdrag”