Björn Ivarsson Lilieblad har skrivit en doktorsavhandling om Stockholms varietéer vid sekelskiftet – det gör mig så glittrande glad! Läste om det i Svenska Dagbladet igår.

Och nu har jag dessutom laddat ned hela avhandlingen som pdf.

Den kommande nattsömnen är förstörd. Mer än gärna!

Den 3 oktober 1897 avslutades Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm. Några dagar senare, den 9 oktober, publicerade skämttidningen Nya Nisse en sång av signaturen “Byro.” med titeln “Farväl till ‘Gamla Stockholm’”. Texten var skriven på melodin Trubadurens dödssång (klicka här för noter). Jag vet tyvärr inte vem som döljer sig bakom signaturen Byro – jag har inte hittat den bland signaturerna i förteckningen Sveriges periodiska litteratur. Det är inte heller någon av de signaturer som revyförfattaren Emil Norlander använde – annars var han en av tidningens viktigaste medarbetare. Sången handlar förstås om rekonstruktionen av Gamla Stockholm och alla dess attraktioner – och på sitt sätt delges vi här författarens minnen från utställningen (något som Historiska museet efterlyst):

Jag sjunger dig, dig Utställningens perla,
från forntid flyttad in i nutids da’r!
Hos dig jag vandrat arla intill serla,
och uti strålglans städs du lefver qvar.
Omkring din ringmur tystnaden nu hvilar,
“Tre kronors” flöjel svängs af stormens ilar,
och nattens mörker vindbron höljes i…
Men minnens skara skymtar dig förbi.

När Rådhuskällarn vid ett torg man satte,
man viste nog, att folket hitåt drog;
på hela platsen, intill Koppar-Matte,
hvar afton var en enda friluftskrog,
och här, vid fulla muggar och traktering,
man såg på slagsmål och på enlevering,
spöslitning fick man känna ej, men si…
Men allt det der är nu förbi, förbi!

Ej heller snedt emot man mådde illa,
der Bacchi tempelhall rests av Lacave,
der xeres doftade, och manzanilla,
der inga ledsamheter visstes af,
der skälmskt man kunde artigheter hviska
till Carmen, bella Lola och Francisca
när “Spanska drufvans” must de skänkte i…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Der bort i gränden Bellio bjöd på dito.
Man der de qvickaste i sta’n fick se:
der sutto vid ett ljufveligt “passito”
Papirius, Jörgen, jag och fru René.
Hvar vän af sången styrde hit sin kosa,
“Santa Lucia” sjöng ragazza Rosa,
Wawrinskys ton till mandolin klang fri…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Bak träden låg Sanct Gertruds gillestuga
med öl och harpspel, violin och korf
och “tänkespråk” för både mö och fruga,
och der bredvid såg’s smedjan, täckt med torf,
och våffelbruket, der som fröken Sjöman
ett kaffe bjöd som kunde lifva dö’ man;
mor Helfrid se’n slog fryntlig mjödet i…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Och loggian, der ner vid vikens vatten
med solens guld utöfver vågor blå,
der, sänkt i drömmar, ända in på natten
jag kunde sitta stilla i min vrå!
Der mellan punsch- och kaffebrickor rusta’
Annette och Greta, Lisa och Augusta,
hårfager, mörkögd, full af poesi…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Hur vänligt, Gamla Stockholm, till ditt sköte
du, i midsommarnattens clair-obscur,
slöt ordets riddare, som här stämt möte!
Hvad munterhet då rådde, sydländskt yr,
tills Eos pekade med rosenfinger
på Bonfadini, Pierre de Mey och Singer,
på Thomas Kóbor och Jules Claretie…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

På dina gator sågos potentater,
båd’ med och utan kungakronans glans;
och “lustig” kallade man en teater,
der likväl sällan något lustigt fanns,
så Grandinson höll på att få dra vefven,
tills hjelpens ängel kom med “Unga grefven”.
Nu Hilda Borgström ock gjort sin sortie…
Med Lustiga teatern är förbi.

O, sommarstad! I alla jordens länder
din like ej man någonsin har sett!
Ack, hit min tanke ofta återvänder,
der glädjens väna genier huldrikt lett.
I kalla dimmors dok dig sveper hösten,
snart faller snö på tinnar, torn och rösten,
i luften hörs flyttfågelskarans skri…
Med dig och med din fröjd är nu förbi.

Här följer några förklaringar för att lättare hänga med i beskrivningen av rekonstruktionen:
Tre kronor = namnet på Stockholms slott fram till branden 1697.
Rådhuskällarn = vinservering i Rådhuset vid Stortorget (se exteriören och interiören).
Koppar-Matte = bronsstatyn som var placerad överst på skampålen på Stortorget – egentligen hörde den inte riktigt till scenbilden eftersom den riktiga Kopparmatte var från 1648 – finns idag uppställd på Stockholms stadsmuseum.
Slagsmål = klockan tre varje dag arrangerades på Stortorget fejkade slagsmål mellan utklädda knektar.
Spanska Drufwan = i hörnhuset till höger om Köpmangatan vid Stortorget låg denna servering.
Xeres = franskt skrivsätt för sherry.
Manzanilla = sherrysort.
Bellio = stuckatören Antonio Bellio hade i ett av trappgavelhusen längs Smedjegatan sin “Taverna degli artisti”, artisternas härbärge med “drufwowin frå Italien att drickja”. Bellio hade även i verkligheten en “Taverna degli artisti”, även kallad Bellios taverna, på Norrmalmstorg nr 4. Dit drogs många journalister och unga konstnärer.
Papirius = L. A. Ahlgren som skrev kåserier och litteraturkritik i Nya Dagligt Allehanda.
Jörgen = Georg Lundström (1838-1910), legendarisk tidningsman, kåsör och stockholmsprofil – gav ut sin egen frispråkiga tidning Figaro. Eftersom utställningen inte valt att annonsera i Figaro försökte Jörgen bojkotta den, dock utan märkbart resultat. En annons kom så småningom och det skrevs därefter mycket om utställningen i Figaro.
Fru René = Anna Branting (1855-1950), skribent i Stockholmstidningen vid den här tiden, gift med Hjalmar Branting.
Sanct Gertruds gillestuga = korsvirkeshus mitt emot slottet med matservering. Inredd med tunga ekbord och tänkespråk på takbjälkarna. Müncheneröl serverades och den ålderdomliga matsedeln omfattade bl a Suden Lax medh Galredh och Tydsk Keijserligh Frankfurter-Cröningzkorffw med Pepparroth.
Våffelbruket = värdshuset Gyllene Våfflan vid Stålsgränden, kopierat efter Kungsstugan i Örebro. Här bjöds våfflor och till det kunde man dricka mjöd eller honungsvin.
Smedjan = klensmedens hus med en riktig svinstia (med därtill hörande lukt) intill.
Loggian = Trumpetaregången som bars upp av kolonner i ena borggårdslängan av slottet.
Ordets riddare = Samtidigt med utställningen hölls den fjärde internationella journalistkongressen i Stockholm 25-28 juni 1897, omkring 400 personer deltog.
Eos = gryningens gudinna i grekisk mytologi – kongressen var främst inriktad på festligheter, och dessa fortsatte långt in på nätterna.
Bonfadini, Pierre de Mey, Singer, Thomas Kóbor och Jules Claretie = deltagare vid journalistkongressen (Romualdo Bonfadini, italiensk senator; Wilhelm Singer, österrikare och kongressens president; Jules Claretie, direktör för Théatre Francais och ledamot av den franska akademien).
Kungakronans glans = bl a Oscar II besökte Gamla Stockholm, men flera utländska kungligheter kom också på visit under utställningssommaren.
Lustig teater = Den Lusthige teater som låg längst österut i Gamla Stockholm. Regissören Emil Grandinson drev denna samt områdets andra teaterscen, Bollhusteatern. Teatern rymde 500-600 åskådare. På programmet stod blandade varieténummer.
Unga grefven = Knut Michelsens komedi som sattes upp av Rydbergska sällskapet på Den Lusthige teater i september 1897.
Hilda Borgström = svensk skådespelerska (1871-1953), kom med i Wilh. Rydbergs turnerande teatersällskap redan som 17-åring, var senare anställd i andra sällskap, men bör alltså ha varit åter hos Rydberg 1897. Inom svensk film blev hon ett välkänt namn.

Det kan vara på sin plats med en utförlig karta över området där Allmänna konst- och industriutställningen 1897 var belägen. Klicka på kartan för att se den i förstoring. Gamla Stockholm ligger längs strandlinjen norr om Skansen.

Utställningsområdet och dess grannar. Ur tidskriften "Årets minnen" nr 1 1897.

Bland grannarna fanns:

* Galärvarvet, som dock hade avstått en del av sitt område åt utställningen samt putsat upp sina gamla båtskjul för att inte besökaren skulle mötas av en anskrämlig syn från Strandvägen.

* Bland Djurgårdsstadens småhus på norra sidan om Allmänna gränd hade åtskilliga försvunnit för att lämna plats åt Konsthallen och Maskinhallen.

* Restaurangen Hasselbacken och underhållningslokalerna Alhambra (huset som numera inrymmer Skansenbutiken), Novilla och Viktoriateatern.

* Skansen, som byggde sin bergbana inför utställningen för att på så sätt locka besökare direkt från utställningsområdet. På kartan får man en bra inblick i dåtida Skansens attraktioner i form av djur och ditflyttade gamla svenska hus.

Jonas Nordin berättar på Historiska museets specialblogg för utgrävningen av Gamla Stockholm om sin pappas morfars kaffekopp, en kopp som släktingen på något sätt fått med sig hem från Stockholmsutställningen 1897. Kanske hade han fått tag på den under sista utställningsdagen när allmänheten vid stängningsdags började plundra hela området för att få med sig minnessaker hem.

Utställningens officiella avslutning skulle hållas klockan fem på eftermiddagen söndagen den 3 oktober. Efter ett tal av utställningens generalkommissarie, överståthållare Gustaf Tamm, hördes fanfarer, saluter och hurrarop. Varefter kaoset utbröt. Publiken började roffa åt sig alla möjliga saker: serviser på matställena, innehåll i utställningsmontrar, ja till och med lyktor från träden – lyktor som användes vid illuminationsskådespelen på kvällarna. Kanske hade det kunnat undvikas om vaktmanskapet ingripit snabbare. Men många drogs med i det hela och i tidningen stod det efteråt att det inte minst var s.k. “bättre” folk som skämde ut sig. Flera personer anhölls för stöld.

Just de där lyktorna var extra minnesvärda. Så här skriver Harry Sandberg i boken “En södergrabb berättar” (1957):

Illuminationskvällarna kommer jag särskilt ihåg. Många tusen små olikfärgade lampor hängde som kulörta lyktor runt gångarna. De var inte större än en kaffekopp och inuti dem satt ett kort, men brett stearinljus, som naturligtvis måste tändas för hand. Hur det arbetet var organiserat kommer jag inte ihåg, men jag minns att på utställningens sista dag försvann alla lamporna, inte en fanns kvar. De togs som minne – liksom många andra lösa inventarier – av besökarna som god pris.

Att vid sådana här tillfällen sno med sig saker hade utvecklats till en tradition bland stockholmarna under slutet av 1800-talet. När gamla Operakällaren stängdes hade folk redan lagt beslag på stora delar av inredningen. Liknande var situationen när Hotell Rydberg slog igen två decennier senare.

Dagarna efter Stockholmsutställningens stängning berättades i tidningarna om plundringen:

Å flere af hufvudstadens gator kunde man under gårdagen iakttaga personer som utbjödo till salu “jätteutställningsljus” a 3 kr. pr st, “smöör-gååsalistor från Sancta Giertrudz gillestuwa” m. m. i de flesta fall sannolikt annekterade “utställningsminnen”.

Stölderna sågs inte med blida ögon från utställningsledningen, speciellt inte vad gäller lyktorna. Följande uppmaning infördes i tidningarna:

Bland de många större eller mindre föremål, som den “stora allmänheten” på afslutningsdagen ute i sommarstaden förde med sig hem från utställningen i den vackra afsigten att skaffa sig ett eller flere “minnen” af dagen, voro också några hundra eller tusen af de små illuminationslamporna. De, som den dagen haft lamporna till låns, torde få anse lånet förfallet och uppsagdt genom nedanstående upprop:

Under utställningens sista dag medtogs af den besökande allmänheten, bland annat, ett betydande antal små kulörta illuminationslampor. Som detta till stor del torde få skrifvas på en hos allmänheten rådande föreställning, att det skulle existera en viss rättighet att vid liknande tillfällen utan vidare tillägna sig minnen, samt utställningen, som måste hålla ägaren af lamporna, en engelsk firma, skadelös för den lidna förlusten, genom hvad som sålunda inträffat fått vidkännas afsevärda kostnader, fått uppmana hvar och en, som kommit i besittning af sådana lampor, som användts för illuminering af utställningsfältet, att skyndsammast återställa desamma till vakten vid hufvudentrén.
Stockholm den 10 oktober 1897.
På förvaltningsutskottets vägnar:
Gust. Tamm / Carl L. Bendix  

Besökarna plundrar utställningen på alla lösa föremål. Hr Stockholm själv bär här iväg med Liljeholmens stearinfabriks 37 meter höga ljusstake, i vars bottenplan låg en sal där ljustillverkningen demonstrerades. Längst upp på ljuset sitter utställningens generalkommissarie Gustaf Tamm. Notera även de åtråvärda illuminationslyktorna som hr Stockholm lagt beslag på. Teckning av Hjalmar Eneroth ur skämttidningen Nya Nisse, 9 oktober 1897.

Arkitekten Fredrik Lilljekvist tog till många knep för att skapa Stockholmsutställningens populära attraktion Gamla Stockholm, vilket man förstår när man läser Ulf Sörensons utmärkta bok “När tiden var ung – arkitekturen och Stockholmsutställningarna 1851, 1866, 1897, 1909″.

Förutom den anlagda ön som fick representera Helgeandsholmen så byggdes en del av husen på pålar ute i vattnet för att få extra yta utöver den mark som udden Framnäs erbjöd. (Just nu pågår Historiska museets utgrävning av den anlagda ön – mer om detta på deras blogg.)

Gamla Stockholm under byggnation

En del av husen visste man inte hur de egentligen såg ut på 1500-talet, utan för exempelvis Mynthuset användes ett hus från Vadstena som modell. Några hus inne i själva staden hämtade drag från hus i t ex Visby, medan andra hus fanns mer väldokumenterade och lättare kunde rekonstrueras.

En del saker som besökaren såg var verkligen äkta: det var riktig stenläggning på gatorna, många hus hade riktigt taktegel och vissa gamla möbler och portar hade forslats dit för öka autenciteten. Men mycket var förstås fejk. För att få rätt känsla på tegelväggar och stenmurar hade man gjort avtryck av äkta sådana och sedan gjort gipsgjutningar som målades och fästes på de bräder som utgjorde stommen i byggnaden. Andra byggnader hade uppförts på riktigt sätt, såsom korsvirkeshus och trähus, men sedan hade man behandlat ytorna så att de skulle se gamla ut.

Gamla Stockholm (1897): Hörnet av Stålsgränden och Smedjegatan

Gamla Stockholm (1897): Utsikt framåt Smedjegatan mot Trångsund

Gamla Stockholm (1897): Utsikt framåt Trångsund mot Stortorget

Gamla Stockholm (1897): Stortorgets södra och östra sidor

Gamla Stockholm (1897): Rådhusets framsida samt Kåken och Brunnen på Stortorget

Gamla Stockholm (1897): Övre eller västra sidan av Stortorget

Tidskriften “För svenska hem” utgav som gratisbilaga en “revy i bild och ord” över utställningen. I skriften påpekas att Gamla Stockholm “utgjort utställningens clou”. 12 000 besökare om dagen hade denna attraktion. Sedan är det frågan om folk gick dit för att se de rekonstruerade byggnaderna – eller om det var alla nöjen som lockade. För inne i husen på detta område fanns några av hela utställningens mest intressanta uppfinningar och moderniteter. Men mer om detta i ett kommande inlägg.

Ett annat populärt nöje var de dagliga slagsmålen på Stortorget i Gamla Stockholm. Varje dag klockan tre rök några knektar ihop och det var inte alla besökare som förstod att det var ett arrangerat slagsmål utan det fanns de som försökte ingripa och sära på bråkmakarna.

Gamla Stockholm (1897): Soldatslagsmål på Stortorget - teckning av P. Hedman

Måndagen den 18 augusti inleder Historiska museet en två veckor lång utgrävning av en liten ö i en vik längs Djurgårdens norra strandlinje vid Lejonslätten. Ön är konstgjort anlagd och härrör från 1897 när Allmänna Konst- och Industriutställningen – d.v.s. den stora Stockholmsutställningen – gick av stapeln här på västra Djurgården. På ön och på udden öster om den lilla viken byggdes inför utställningen upp en av dess stora attraktioner, en rekonstruktion av Stockholm som det kunde ha sett ut sent på 1500-talet. 

Byggnaderna gjordes av förståeliga skäl inte i naturlig storlek, utan man höll sig någonstans mellan skala 1:2 och 1:3. Men genom perspektivförskjutningar skapade man illusionen av att husen var mycket högre. En del av husen var bara avancerade kulisser, medan andra var mer stabilt byggda och innehöll souvenirbutiker eller matställen. För att komma in i Gamla Stockholm passerade man den lilla ön som föreställde Helgeandsholmen. På ön låg Mynthuset/Myntmästarens hus (där besökaren kunde köpa souvenirer i form av medaljer och mynt) och Helgeandshuset (där man kunde gå in och vila fötterna en stund). Runt ön fanns en stor mur.

Utgrävningen av ön är öppen för allmänheten kl 12-16.30 varje dag 18-31 augusti. De första fem dagarna är det professionella arkeologer som letar spår efter utställningen på denna ö som varit i princip orörd sedan 1897. Resten av tiden är det möjligt för alla som är intresserade att själva delta i grävandet. Mer information om alltihop finns på projektets blogg.

Parallellt med att projektet pågår tänkte jag här på Svenska Panoptikon skriva lite om denna utställningsattraktion, “Gamla Stockholm”. I detta första inlägg passar jag på att återge några bilder ur tidskriften Årets minnen nr 4 (11 augusti) 1897. Här kan man se hur några av de rekonstruerade husen såg ut. På den inledande kartan kan man lokalisera var de olika byggnaderna var belägna. Jag återkommer senare under veckan med fler bilder från Gamla Stockholm.

Karta över Gamla Stockholm på Allmänna konst- och industriutställningen 1897

Gamla Stockholm (1897): Gamla Stockholm, sett från Norrströms norra strand

Gamla Stockholm (1897): Södra och västra sidorna av Slottets stora borggård

Gamla Stockholm (1897): Utsikt från Slottsporten mot S:t Niklas port och S:ta Gertruds gille

Gamla Stockholm (1897): Bollhuset och Braheska huset

Gamla Stockholm (1897): Utsikt från Storkyrkans norra sida över Slottets västra sida

Gamla Stockholm (1897): Utsikt nedåt Stålsgränden och Norderport

Gamla Stockholm (1897): Skyttemuren mellan Norderport och Slottet

Titeln på detta inlägg är även rubriken på en notis i Karlskrona-Tidningen 20 januari 1909. Jag har tvekat länge om jag skulle återge notisen på Svenska Panoptikon – den är så hemsk att man nästan börjar gråta. Men samtidigt visar den på det som jag tidigare nämnt, sekelskiftestidningarnas intresse för självmord och liknande tragedier som numera anses smått tabubelagda i pressen, gärna med så specifika detaljer som möjligt. Det är möjligt att stockholmstidningarna skrev mer utförligt om händelsen vid tillfället, här återges endast en lokaltidnings kortfattade redovisning.

(Telegram till Karlskrona-Tidningen.)

I huset n:r 8 Rörstrandsgatan har en af de senaste dagarna utspelats ett hemskt familjedrama. I måndags afton upptäcktes nämligen, att en där bosatt bokhållare H. G. Lindström strypt sin hustru och sitt 4 månaders gamla barn och därefter beröfvat sig själf lifvet genom hängning.

L. hade redan i lördags saknats i sitt arbete. I måndags beredde sig polisen tillträde till bostaden.

I makarnas säng fanns hustrun liggande strypt med sitt lilla barn i famnen. På golfvet låg mannen med en snara om halsen. Snaran var fästad i en dörrlås. Alla tecken tydde på att döden inträffat för 12 timmar sedan.

På bordet fanns ett visitkort liggande, på hvilket stod: “Världens tre lyckligaste människor säga alla farväl”. Hustrun hade lämnat efter sig ett särskildt meddelande, innehållande orden: “Jag dör frivilligt. Elin”.

Jag läste nyligen Bo Anckers roliga och intressanta bok “Mormors porter: Stockholmsminnen från 20-talet” (1965) som innehåller en rad episoder från hans barndomsår. Bland annat hittade jag de här uppgifterna:

“På den tiden gjorde Solnaskogen faktiskt ännu skäl för sitt namn. Där ute i trakten kring ‘Ryssgraven’ vid Norrbacka fanns en stor stenmur. Den saknade helt ingång utifrån. Det går bra att övertyga sig om den saken än i dag. … Den ofullbordade fästningsmuren ute i Solnaskogen var en kvarstående del av ett fort från Karl XIV Johans dagar, som aldrig blev färdigbyggt. … Det fanns en glugg i muren på ett ställe, men den var igenmurad…” 

Det här tyckte jag lät spännande. Tänk om det fortfarande finns kvar rester av den här muren! Mitt inne i Solna, utan att man tänker på det. Själva Solnaskogen är till största delen borta och det krävs lite fantasi för att föreställa sig att det för 150 år sedan förutom träd, träd, träd, endast fanns några spridda hus här ute, bara några hundra meter från Vasastan. Det var först under andra halvan av 1800-talet som Solna började befolkas, speciellt när bostadsbristen i det växande Stockholm fick människor att söka sig utanför tullarna. 

Jakten på stenmuren började. Jag provade att googla. Hittade inte minsta lilla sten på nätet. Nåja, det finns andra källor. Om det är några som har koll på sina omgivningar så är det hembygdsföreningarna. De värnar om kulturarvet i sin geografiska närhet, ned till minsta detalj. Så även Solna Hembygdsförening, där jag fick god hjälp med ytterligare läsning om muren och dessutom karthjälp att hitta fram till den. Muren finns nämligen utmärkt hos Eniro. Om man går in på deras karttjänst och söker på “ryssmuren solna” så får man träff direkt – och en liten röd märknål placerar sig strax ovanför Essingeleden, inne på Karolinska Institutets område. När jag zoomar in och sedan klickar på Flygfoto uppe i bildens högra hörn så kan jag verkligen se att det fortfarande finns något murliknande i det lilla skogspartiet.

På Karolinska Institutets egen områdeskarta finns den också tydligt inritad, föredömligt nästan sten för sten. Via Riksantikvarieämbetets ypperliga tjänst Fornsök (sök i fritextfönstret på “Solna 57:1″) fick jag ytterligare värdefull information. 

Förutsättningarna var alltså goda för en intressant expedition. Karta och kunskap hade jag. Och viktigast av allt - sällskap på upptäcktsfärden, i form av Elin som var minst lika fascinerad av den mytomspunna muren som jag. Expeditioner av den här omfattningen bör ej företagas på egen hand.

Expeditionen startade på Odenplan och fortsatte med buss 70 till Karolinska Institutet. Det tog sex minuter. Kanske inte en resa av livingstoneska mått, men det får man ha överseende med när en vit fläck på den personliga jordgloben ska kartläggas.

Jag hade inte förväntat mig mycket till mur så jag blev glatt förvånad över den här synen som väntade oss vid parkeringsplatsen mellan Karolinska Institutets hus 95:18 och 95:19.

Nu fattar jag vad Bo Ancker menar med fästningsmur! Det här var rejäla doningar. Det sägs att muren ursprungligen byggdes av ryska krigsfångar på Karl XII:s tid för att fungera som en del av Stockholms försvar. Fästningen går även under namnet Ryssvallen, Ryska vallarna och Ryssberget – ingen ska missa att det har med ryssar att göra. Hundra år senare, när Karl XIV Johan var kung, förbättrades fästningen med hjälp av soldater från Upplands och Södermanlands regemente, tills dess att statskassan sinade och hela arbetet avbröts 1832.

Efter lite letande hittade vi den igenmurade gluggen i muren som Bo Ancker nämner i sina barndomsminnen. Det är spännande att vandra omkring i den gamla halvfärdiga fästningen och tänka sig in i hur det kan ha sett ut en gång i tiden. Träden står rätt tätt här – den gamla Solnaskogen lever kvar i sitt lilla reservat på denna kulle mellan Essingeleden och Karolinska Institutets många byggnader.

Det som idag återstår av fästningen är en cirkelrund, ganska hög jordvall – och förstås en bit av den två meter tjocka muren, delvis nedrasad. Om det försvunnit något mer av muren med åren är svårt att säga. Men det som finns kvar är i alla fall tillräckligt för att sätta igång fantasin.

Expeditionen slutförd.

Tack till Nina V i Solna Hembygdsförening som ledde mig till muren och försåg mig med värdefull läsning! Och tack till Elin för gott upptäckarsällskap!

Det finns få platser där svensk underhållningshistoria känns så levande som på Norra begravningsplatsen i Solna. Personer som annars bara flyktar förbi som namn eller fotografier i min bokhylla får på kyrkogården en länk till nutiden. Jag står vid Calle Barcklinds grav och inser för första gången att det faktiskt existerade en riktig människa bakom namnet, han är inte bara en kortfattad nöjeshistorisk personbiografi i ett skådespelarlexikon. Lite absurt att operettcharmören Barcklind (vars paradroll var greve Danilo i Den glada änkan) och alla de andra för länge sedan bortgångna känns så levande just på denna plats, men känslan är oerhört påtaglig.

Norra begravningsplatsen invigdes 1827 och växte framför allt under 1860- och 1870-talen till att idag ha en yta på 62 hektar. Det är vackert, tankeväckande, fascinerande - och uppe bland mausoleerna på Lindhagens kulle nästan lite kusligt. Att vandra omkring här är som att promenera genom de senaste 150 årens historia. Nobel, Strindberg, Kreuger… Man kan vandra på måfå eller, vilket jag gjorde, använda sig av Göran Åstrands utmärkta guidebok “Känt och okänt på Stockholms kyrkogårdar”. Och letar man efter någon särskild grav kan man i förväg slå upp den på Stockholms stads hemsida: http://hittagraven.stockholm.se – denna sida finns även som mobiltjänst så att man lätt kan hitta numret på en grav även när man befinner sig på själva kyrkogården. Alla gravar är utmärkta med nummerskyltar.

Många av de stora giganterna i den svenska nöjeshistorien har här funnit sin sista viloplats. Vid foten av Lindhagens kulle ligger Gösta Ekman d.ä. och Hasse Ekman under en lyrspelande gestalt av Carl Milles. Bakom en knoppande buske kan man nätt och jämnt skymta reliefen av det tidiga 1900-talets store teaterkung i Stockholm, Albert Ranft. Inne på Judiska kyrkogården är alla gravstenar vända mot Jerusalem – under en av dem vilar stumfilmsepokens framstående regissör Mauritz Stiller.

Det passerar lätt ett par timmar när jag besöker den ena graven efter den andra. Det är så många jag vill hälsa på hos, så många jag vill visa vördnad och tacksamhet inför. För mig är sekelskiftet och decennierna däromkring en så oerhört intressant period. Tiden innan stumfilmen tog över på biografer runtomkring i landet, tiden då de resande teatersällskapen härskade på landets kulturscener. Och under 1880- och 1890-talet i Stockholm var det dessutom varietéernas tid. I utkanten av Norra begravningsplatsen hittar man den främste bland varietéartister, sångaren Sigge Wulff, som mycket tragiskt gick bort redan vid 22 års ålder. Han hette egentligen Bror Sigfrid Lindgren, men på gravstenen är det hans artistnamn som står att läsa, något som förmodligen inte tillhör vanligheterna när det gäller gravstensinskriptioner.

Teaterhistorien består inte bara av kända skådespelare. Det är även de okända aktörernas historia. Emil Bergendorff (1864-1921) har få personer idag hört talas om. Hans son Stig blev rikskänd genom Casino-revyerna, men själv var han en dekorationsmålare som vid 38 års ålder sadlade om till skådespelare inom revygenren, huvudsakligen i resande teatersällskap, och även gjorde några biroller inom stumfilmen. Han fick mestadels god kritik och var en duktig sångare – som sådan var han förresten den förste som framförde en av Fridas visor på scen. Jag har ägnat några års hobbyforskning åt att kartlägga Emil Bergendorffs liv. Jag har försökt ta reda på hur livet tedde sig för en skådespelare som inte tillhörde de främsta. Allt kommer jag förstås inte att få veta, men det är förvånansvärt hur mycket man ändå kan finna genom att leta i arkiven. Nu har jag i alla fall äntligen besökt hans grav. För mig var Emil Bergendorff i allra högsta grad levande redan innan jag begav mig till Norra begravningsplatsen – några års forskande kan lätt leda till sådant. Men det var ändå skönt att få handgripliga bevis på att han verkligen funnits.

Stockholm rankas numera miljömässigt sett som Europas tredje bästa stad. 150 renhållningsarbetare ser till att hålla staden snygg och fri från skräp. Vid sekelskiftet var ansvarsfördelningen annorlunda och byggde mer på enskilda fastighetsägares insatser. Men genom att lägga ut renhållningen på entreprenad lades grunden till det som blev en av Europas renaste huvudstäder.

Sålunda. År 1897. Följande bör man vara medveten om såsom fastighetsägare i Stockholm. Förutom portgång, innergård, trottoar, rännsten och avloppstrumma i anslutning till huset är man även skyldig att hålla rent på gatan som löper utmed fastigheten, ut till halva gatans bredd. Skulle huset ligga vid ett torg eller annan öppen plats ansvarar man för renhållningen 24 fot ut från fastigheten. Den yta som förbliver osopad när alla fastighetsägare har skött sitt, den ytan får staden ta hand om, under noggrant överinseende av direktören för renhållningsverket, F.G.F. Wallander.

Men om spårväg har dragits fram utanför fastigheten förändras ansvaret. Spårvägsbolagen ska i så fall sköta renhållningen mellan spåren, vilket bör uppskattas av fastighetsägarna som därmed slipper skotta upp det som spårvagnshästarna har lämnat efter sig. Skulle det dessutom vara draget dubbla spår i gatan så är spårvägsbolagen skyldiga att renhålla hela körbanan, om dess bredd understiger 7 meter, men annars området mellan spåren och 60 centimeter på vardera sida utanför desamma.

1897 är stadens totala renhållningsansvar 822 000 kvadratmeter, vilket motsvarar två femtedelar av hela gaturenhållningsytan. Bilden till vänster visar en av stadens sopmaskiner.

Detta skulle förstås kunna bli väldigt rörigt, med otaliga ansvariga för varje gatuavsnitt. Och hur lätt är det inte att bara skyffla över lite av skräpet till andra halvan av gatans bredd? Men räddningen kom under 1880- och 1890-talet i form av renhållningsbolag - entreprenörer som åtog sig arbetet för hela gator och för detta fick betalt gemensamt av fastighetsägare, Stockholms stad och spårvägsbolagen. En sammanhållen renhållning som kom Stockhom till största nytta.

Mot särskild betalning tog entreprenörerna sommartid även hand om extrainsatt uppsamling och bortförande av hästspillning från de mest trafikerade gatorna. Däremot var det stadens gatubyggnadsavdelning som under sommaren såg till att bevattna gatorna, samt ombesörjde skrapning av makadamiserade gator. Bilden ovan till höger visar en sådan vägskrapa. 

Vidare hade man vid slutet av seklet rensat bort alla sopupplag inom staden – alla sopor fraktades bort på järnväg, t ex från Östra renhållningsstationen (vid Ruddammsvägen), som följande bild visar. Notera att de hästdragna sopvagnarna är konstruerade så att innehållet lätt kan tippas ned i järnvägsvagnarna, som i sin tur åkte vidare ut till Lövsta sopstation.

Utmärkt källa till detta inlägg har följande bok varit: “Stockholm. Sveriges hufvudstad skildrad med anledning af Allmänna Konst- och Industriutställningen 1897 enligt beslut af Stockholms stadsfullmäktige” Andra delen. Utgivare: E. W. Dahlgren. Stockholm, 1897.

Isadora Duncan må vara en dansens ikon och pionjär på många sätt. Men alla kan ju inte älska alla här i världen, för att citera Hasseåtage. När Isadora Duncan var på gästspel i Sverige försommaren 1906 skrev den välkände kulturdebattören och teaterkritikern Carl G Laurin i tidskriften Ord och Bild följande om barfotadansösen:

“Idén att reformera baletten och införa klassisk skönhet samt låta hvit nakenhet efterträda uppstoppade ‘köttfärgade’ trikåer kommer ej en dag för tidigt. Men alla danser fordra ej bara ben. [...] För min del kände jag mig tämligen kall inför denna i timtal fortsättande solodans af en dam med sluttande skuldror, fula armar, fula ben och mycket fula fötter och ett ansikte, som åtminstone på scenen ej kan få mer än B?.”

Isadora Duncan åtföljdes på sin resa av scenografen och teaterteoretikern Edward Gordon Craig (i september samma år föddes deras dotter Deirdre). Albert Engström berättar i boken “August Strindberg och jag” hur Craig sökte upp honom. Craig hade försökt få tag på Strindberg, men denne ville inte ta emot honom. Craig sa att han och Isadora Duncan tänkte stanna kvar i Stockhom tills de fick träffa Strindberg, om mötet så bara varade i fem minuter. Engström lovade att prata med vännen Strindberg för att få till stånd ett sammanträffande. Men Strindberg envisades:

“- Nej! svarade han. Jag ämnar inte utsätta mig för några förförelseförsök av den där.
- Är du rädd att falla?
- Nej! Men har hon inte försökt förföra dig?
- Nej! svarade jag med samma eftertryck. Och jag tycker verkligen att det är synd att paret inte får träffa dig bara en liten stund, då det rest hit uteslutande för din skull.
- Har du sett henne dansa?
- Nej, jag går ju aldrig på teatern.
- Nå, hur kan du då vilja att jag skall ta emot dem. Jag talar dålig engelska och det blir intet utbyte.
- Men Craig vill göra moderna dekorationer till dina dramer.
- Nej! Jag tar inte emot.
- Men kan du inte gå fem minuter och se på hennes dans från en griljerad loge – ‘and look at her with a man’s eye’, som hon sa till mig.
- Där ser du! Det är ju nästan våldtäkt, lustmord, allt! Nej!“

Paret stannade i Stockholm ytterligare några veckor, men inget möte blev av. Strindberg vågade inte gå utanför dörren på hela tiden – han hade sett hur Craig stod och vaktade utanför bostaden “och han hade långt hår och ulster som en teaterbov”.

Vid 1900-talets början duggade strejker och demonstrationer tätt i Stockholm. Arbetarrörelsen växte och rösträttsfrågan var het. Men alla strejker var inte av det omvälvande, samhällsomstörtande slaget.

Hotell Rydberg vid Gustav Adolfs Torg var ett av Stockholms mest kända etablissemang och dess matsal och bar frekventerades i synnerhet av stadens journalister och författare, såsom Hjalmar Söderberg, Albert Engström, Emil Norlander och Hasse Z. Hotellet hade öppnats 1857 och drivits under flera framgångsrika ledningar; några år tidigare hade Stockholms längsta bardisk invigts, vid vilken man kunde beställa etthundra olika amerikanska drycker för 75 öre/styck. Och det var ännu tio år kvar till att hotellet skulle komma att rivas – på tomten ligger idag Dansmuseet.

Strejken på Hotel Rydberg 1904 hade sin grund i att hotellrestaurangens hovmästare herr Sundgren ett drygt år tidigare besökt Petersburg och där sett hur kyparna på de främsta restaurangerna var helt slätrakade. Han fick klart för sig att det är så det ser ut överallt på kontinenten. Minsann, detta skulle införas även hemma i hans egen matsal.

Den som har betraktat ett gruppfoto från sekelskiftet vet att majoriteten av alla män bar mustasch, så herr Sundgrens beslut var inte omtyckt. I ett helt år härdade uppassarna ut, berövade sina främsta prydnader. Men till slut, under hösten 1904, började några upproriska mustascher åter att spira på kyparnas överläppar. Källarmästare Berglund blev förgrymmad och befallde att vartenda skäggstrå skulle bort, annars kunde de opponerande söka sig efter andra etablissemang att tvinna sina mustascher på.

Den 30 man starka uppassareskaran satte hårt mot hårt. Och strejk var medlet. Den 7 november 1904 kl 14.30 lade kyparna sålunda plötsligt ned arbetet. Matsalen var visserligen inte särskilt välfylld vid tidpunkten, så det drabbade inte så många, men de gäster som ändå fanns där fick snällt vänta på att bli serverade sin Biff Rydberg (som var restaurangens egen uppfinning) eller vad de nu hade beställt.

Förhandlingarna mellan de stridande parterna blev hård och drog ut på tiden. Varken kyparna eller källarmästare Berglind ville vika en tum från sina åsikter. Någon medlare i frågan fanns inte. Till slut lyckades man dock få Berglind att upphäva mustaschförbudet.

Strejken fick till följd att hårbeprydnader nu kunde florera fritt – samt att ett antal biffar ute i köket hunnit kallna. Hela strejkförloppet var över på tjugo minuter.