Lycka för storebror var när han för första gången fick åka sittlift ända upp till toppen. Leendet som gick från öra till öra gjorde att det värkte i hjärtat av kärlek. Så nedför, vi åker fel, hamnar i röda backen, inte bra för nybörjaren storebror, inte heller bra för mig som också är nybörjare i att lära ut slalom.

Väl förbi branten blir backen flackare och perfekt att öva svängar i. Han åker bredvid mig och håller i mina stavar, för att ömsom stötta honom och ömsom bromsa. Jag berömmer och uppmuntrar honom mycket, dels för att han ska veta när han gör rätt men även för att jag tycker att han är fantastiskt duktig som lär sig så fort. Så i slutet av backen säger han: “Mamma jag tycker så mycket om när du säger allt det där till mig!”

Åh, storebror, jag tycker så mycket om när du säger precis så till mig!

Klockan är 22.00. Storebror kommer uppvinglandes från sin säng. Släpandes på en gigantisk mjukdjurskanin. Lagom förvirrad är han också. Jag följer honom till toaletten. Han kissar. Ber om vatten som han får. Och där, precis där, när jag ger honom vatten, det är då som jag känner hur mycket jag älskar honom. Det är där och då jag återkommer från vuxenlivet till mammalivet.

Med glädje.

Storebror är snart 5,5. Hög tid för att prova att åka skridskor! Så det gjorde vi idag. Vad ska jag säga?! Succé!

Lillasyster fick också sitt premiäråk. Lika lycklig var hon som storebror. Fast kanske var det för att hon fick hålla mormor i handen hela tiden?

Att mamman också snörde på sig skridskorna och var mest som Bambi på hal is, det snackar vi tyst om. OK?!

Pappan har väntat ett år med att introducera barnen för den nya och hennes barn. Bra, fint!

Sedan börjar introduktionen. Träff några timmar på gemensam lunch bland många föräldrar, gång två får hon ensam komma och hälsa på hemma hos pappan och barnen. Då får hon även sova över. Gång tre. Nu har de blivit en familj, där alla barnen och de vuxna tillbringar hela helgen i den nyas radhus.

Storebror berättar glatt om alla händelser. Han verkar ha kul och han verkar må bra när jag ringde för att prata med barnen idag. Lillasyster hade inte lust att prata i telefon så med henne har jag ingen aning om hur hon tar det. Säkerligen bra.

Men för mig går det på tok för fort.

En bra kväll tillsammans med vänner från tiden då jag bodde i hus. Deras barn och mina. Tillsammans som förr. Lillasyster och deras ena kille är tokigt kära i varandra. Trots att det skiljer nästan tre år mellan dem. Så söta. Storebror hittar sin kompis direkt bland barnaskaran. De var bästisar förr, så även nu.

Det är svårt att hålla kontakten med vänner som bor på annan ort och som jag egentligen inte hittade förrän det var dags att flytta. Men denna vän och hennes familj, ska jag jobba på att ha kvar som vänner, både för mitt eget höga nöjes skull, men också för att barnen funkar så bra tillsammans då vi träffas.

Mycket av storebrors lek kretsar kring familjen. I familjen bor mamma, pappa, storebror och lillasyster. Alltid.

Idag pratade vi om hur det var för honom att bo lite hos pappa och lite hos mamma. Svaret kom snabbt och klockrent: “Jag vill att du och pappa ska bo tillsammans. Hela tiden.” Såklart min lilla älskling! Ett sting i hjärtat. Detta kan jag inte fixa. Jag vill inte fixa åt honom. Denna känsla kommer han leva med länge, länge.

Luciafirande gånger 2 idag på dagis. Morgonpass och eftermiddagspass. Barnen var hur söta som helst. Lillasyster som satt i mitt knä under hela firandet inte sjungandes en ton. Då med så mycket folk blev min kaxiga 2,5-åring liten och sökte trygghet. Kärlek! Storebror däremot, som aldrig tagit en ton i något luciatåg sjöng samtliga sånger. Och han hade kul. Det föll små tårar i hemlighet på mina kinder när jag såg honom.

Men det kunde varit bättre. Pappan var där. Jag orkade inte låtsas som ingenting har hänt. För något har verkligen hänt. Han har dragit en gräns som är glasklar. Det påverkar mig på många sätt. Så idag var jag den klassiska, bittra skilda mamman, som inte sa många ord till pappan, trots att alla runt omkring säkerligen kunde ta på spänningen. Barnen likaså. Inget jag är stolt över.

Jag vet inte hur jag ska hantera denna situation. Jag känner mig vilsen. Jag vill inte bara svälja och om någon dag är allt som förut. Eller är det som jag måste göra? Alltid? Oavsett vad pappan hittar på? Finns det någon gräns? Eller går den så långt bort som då barnen misshandlas eller far illa på något vis?

Lillasyster har varit sjuk sen i fredags. Imorgon blir det äntligen dagis igen. Nu är däremot storebror sjuk. Bra att de är synkade…

Idag har jag och storebror pratat om skilsmässan och så här i efterhand så borde jag gjort det för länge, länge sedan. För han hade så många frågor. Frågor som han inte kunnat ställa för han har säkerligen inte hittat en ingång till skilsmässoämnet.

Det känns skönt att vi har börjat prata om skilsmässan och att storebror nu vet att det inte är ett förbjudet ämne. Det är också skönt att jag fått berätta att det var pappan som ville skiljas för att han helt enkelt inte älskade mig längre, för att just så kan det bli mellan vuxna. Att det gjorde mig både ledsen och arg men att pappan var ledsen också. Och att jag nu tycker att det är bra att pappan och jag är skilda eftersom vi inte bråkar så mycket längre. Jag betonade också att sina barn kan inte vuxna sluta älska så dem kan man aldrig skilja sig ifrån.

Sedan pratade vi mycket om att både jag, pappan och även storebror (lillasyster också såklart men hon var inte så delaktig i samtalet) tycker att det är jobbigt och tråkigt att vi inte alla kan vara tillsammans hela tiden. Att vi alla längtar efter varandra. Att jag längtar efter dem när de är hos pappan och omvänt för pappan. Att barnen längtar de också.

Det var ett mycket bra samtal och det kändes som om storebror tyckte det också.

Jag har varit arg och irriterad på pappan i över en vecka. Så fort jag ska ta kontakt med honom av olika anledningar så ser jag rött. Jag vill inte! Jag vill inte! skriker hela kroppen. Jag har inte fattat varför jag är så arg som jag är. Förrän idag. Hos min hjälte psykologen.

Det hela hänger ihop med förra söndagen, då jag själv fick stå med förklaring för storebror varför pappan och jag inte skulle bo ihop någonsin mer. Då pappan bara satt tyst. I och med att pappan inte sa någonting så ser det ut som om det är jag som vill skiljas, att det är jag som är den skyldige, att det är jag som gjort att familjen inte bor tillsammans numer. Så, precis så, ser det ut för barnen. Att det är jag som lämnat pappan. Och det är detta som legat och grott i min kropp utan att jag fattat.

Det gör mig så arg att pappan inte tar sitt ansvar för denna skilsmässa. Att han inte vågar stå för det val som han gjort. Att han låter mig bli den skyldige. Jag inser såklart att jag har min del i det hela också, mitt sätt att kontrollera och styra, det måste ha drivit honom till vansinne. Men ändå, alla gör vi val och det gäller att stå för dem även om personer runt omkring blir ledsna.

Så vad blev rådet av psykologen? Att prata med storebror! Att prata med honom om skilsmässan, hur den gick till. Att låta honom veta att jag blev jätteledsen av att pappan och jag skildes. Att jag inte ville det då, men att jag tycker att det är bra nu.

Storebror är just nu störtförälskad i mig. Vill vara nära, pussas och kramas, så mycket det bara går. Om han fick så skulle han gifta sig med mig på stört. Jag försöker följa honom och bekräfta honom i hans känslor så långt det går. Men som alla barn så testar han också vart gränsen går och det är häftigt hur min egen kropp och mina egna känslor så tydligt sätter stopp när han försöker passera gränser som inte är ok att passera med sin mamma.

Idag halv 4:

“Paaammmmma!”  Hon tittar förvånat på mig. “Mamma! Min maaammmmaaa har kommit!”

Så tar vi lillasysters grejer och går till storebrors avdelning. Där möts jag av en stor grön sköldpadda (ok, Turtle) och inte viste jag att sköldpaddor kunde kramas och pussas så mycket!

Nu när de sover så har en helt annan trötthet infunnit sig i min kropp. Stressen från igår är som bortblåst och jag är bara lugn. Och lycklig.

De mina är hemma.

Idag tog tålamodet slut rejält. Barnen gnällde en gång för mycket vid påklädningen då vi skulle gå ut. Följande konversation utspelade sig i vår hall: “Inte ha dom byxorna”, “det knölar sig”, “inte ha den jackan”, “snälla storebror sätt på dig galonisarna”, “inte ha den mössan”, snälla storebror sätt på dig galonisarna”, “inte ha dom skorna”, “SNÄLLA STOREBROR SÄTT PÅ DIG GALONISARNA”.

Tillslut säger jag: “Om jag hör ett endå gnäll till då går vi inte ut. Då kommer jag att vara skitsur och ni får leka helt själva inne!” (jag vet, jag blev max tre år).

Så kommer det: “INTE HA DOM BYXORNA (igen)!”

Jag sliter av lillasyster hennes ytterkläder (storebror hade knappt några på sig) och går ifrån hallen. Barnen går helt förskräckta in på sitt rum. Lillasyster grinar. Så hör jag hur storebror säger till lillasyster: “Kom jag läser en bok för dig.” Och så sätter de sig nära, nära i hennes säng för att läsa bok ihop. Fint, men mitt dåliga samvete sköljer in som på ett stormande hav. Han ska inte behöva ta hand om henne för att jag blir tre och ballar ur.

Jag vet ju att det är så här för alla föräldrar då och då, att man inte orkar, och att allt går lite för långt, men fan vad skitigt det känns.

Imorse vid frukostbordet berättade jag för barnen att jag ska vaccinera mig nästa vecka. För att visa att även jag som vuxen får ta sprutor ibland. Då klappar storebror mig på armen och säger med mycket mjuk röst:

Tack snälla, snälla storebror för omtanken! Mitt mammahjärta svämmar över av kärlek!

Jag har haft tur. Mitt i denna eländes skilsmässa har jag haft tur!

• Jag har möjlighet, tack vare pappan, att flytta tillbaka till mina rötter.
• Pappan och jag kan nu, efter dryga halvåret, kommunicera bättre och bättre.
• Jag fick den finaste av de lägenheter som jag tittade på inför flytten, redan efter den första “riktiga” omgången av visningar.
• Och nu, grannen bredvid har precis gått hem efter två glas vin och massor med prat, storebror har lekt med hennes lillebror (lika gamla och samma dagis) så att de blev dyngsvettiga.

Vad kan jag säga? Jag har helt enkelt haft tur. Och jag är lycklig!

Lillasyster är snart 2,5 år. Det märks. Trots är bara förnamnet. Eller inte så mycket trots egentligen, men så mycket vilja. Hon kan ALLT själv. Det är en mycket svår balansgång att inte kränka henne och hennes självkänsla, och att sätta gränser för henne. Det känns som om vi har hundratals konflikter varje dag. Om allt och ingenting. Som tur är har jag ju varit igenom detta med storebror, inte lika intensivt dock, så jag vet att detta är normalt och att det blir bättre. Om ett år ungefär….

Storebror, 5år. Han har haft en grym utvecklingsfas. Ritar helt andra teckningar än för ett halvår sedan. Kan läsa lite grann. Han har lärt sig att cykla. Växer (från storlek 27 i slutet av maj till 29 nu i augusti). OCH han har lärt sig att vara spydig och otrevlig. Var kom den ungen ifrån? Ska det vara så här? Jag trodde 5-åringen skulle vara lugn och harmonisk. Inte min. Storebror hoppade direkt till 6-åringens lilla pubertet.

Oj, vilken skillnad! Storebror och jag gjorde tillsammans upp en plan igår om hur vi skulle göra vid lämningen. Vi pratade om planen flera gånger igår och även nu på morgonen. När pappan kom och hämtade lillasyster fick storebror berätta för pappan också.

Väl på dagis försökte storebror ändra på planen några gånger men då kunde jag styra upp eftersom hela planen varit så tydlig innan. Blev en bra trygghet för mig. Efter de tre bamsekramarna fick jag i och för sig bestämt “ge över” honom till fröken, men det blev inte alls denna kaotiskta lämning som var i fredags. Skönt!

Idag kommer jag vara lugn och avslappnad. Så jobbet, tacka och ta emot, idag kommer jag kunna jobba!

Idag är det kalas två som går av stapeln. Delar av släkten från båda sidor plus några vänner kommer. Totalt 20 personer, varav 6 är barn. I min lägenhet på 52 kvadrat. Detta blir intressant!

Först lämningen i morse. Lämningen from hell. Satte känsloläget för hela dagen, trots att jag ringde och kollade att det gått bättre sedan. Hämtade storebror åt pappan eftersom lillasyster sov middag vid hämtningstiden. På vägen till pappan säger storebror: “Mamma, jag vill inte vara hos pappa. Jag vill vara med dig.” Och så bryter han ihop.

Med tårar brännande i mina ögon så får jag säga “Du kommer få det jättebra hos pappa och ni kommer ha det jättekul!” När allt jag vill skrika: “Jag vill att du ska va med mig också. Jag vill inte skicka iväg dig ledsen, speciellt inte efter vår första jobbiga lämning i morse!”

Men så måste jag vara vuxen. Ge det bästa till mina barn. Det sliter så hårt på mig. Inskolning på dagis där de första separationerna är jobbiga blir bara för mycket när det finns så många separationer redan. 

Jag vill inte ha detta jävla skitliv!

Idag har jag bänt bort storebror från halsen på mig för första lämningen på dagis. Det känns förjävligt och det känns också som jag gjort fel. Att det var för tidigt att gå därifrån. Att han hade behövt mer tid innan jag lämnade. Att jag borde lyssnat på hans signaler, men istället gjorde jag bara som vi bestämt innan. Just nu känns det bara som om jag vill springa tillbaka till dagis och spola tillbaka och göra om.

Pappan har just varit och hämtat storebror (han hade redan lillasyster från hennes inskolning) och något var helt klart fel. Jag går igång på honom när han är sådär sur och tvär. Såklart. Men jag måste ändå prata med honom för vi har just nu två barn som skolas in på två olika avdelningar. För att förenkla(?!) det hela så har lillasyster ett annat schema än storebror. Det kräver då en viss planering av mig och pappan. Alltså måste vi prata med varandra. Det tyckte pappan var jobbigt idag. Jag tänker: “Bit ihop för fan!”

Sedan mitt i det hela blir jag ledsen också. Jag frågar direkt om hur det har gått för lillasyster på hennes inskolning. Först till lillasyster och sedan mer vuxna frågor till pappan. Pappan däremot frågar INGENTING om storebrors inskolning. Varken till honom eller till mig. Är han inte intresserad? Eller fattar han inte att sådana frågor är viktiga. I alla fall till storebror. För storebror hör att lillasyster får frågor om hur hennes nya avdelning, kompisar och fröknar är, men pappan frågar inte honom någonting. Så jävla sorgligt. För storebrors skull, men även för pappans skull. Att han inte fattar bättre.

I mitt hus bor en ensamstående mamma med två barn. Hennes yngsta är lika gammal som storebror. Idag träffades de för första gången ute på gården och efter ca 10 minuter hittade de varandra och sprang omkring och lekte. Jättekul! Och det som är bra är att båda kommer att gå på samma dagis, inte på samma avdelning, men de kommer ha 5-års grupp tillsammans. Känns super att storebror har lärt känna någon från dagis redan innan inskolningen börjar på onsdag.

Och jag fick tillfälle att prata med grannen medans barnen lekte och det visade sig att hon och hennes föredetta har samma “uppdelning” av barnen som jag föreslagit för pappan att vi ska ha för storebror och lillasyster. Min tanke är att vi ska ha 2-2-3 system där pappan har måndag-tisdag, jag har onsdag-torsdag och så alternerar vi fredag-söndag. Anledningen för mig att vi inte har varannan vecka är dels för att lillasyster är så liten som hon är, men också för att jag inte skulle palla att vara borta från barnen sju dagar i sträck. Det är första gången som jag träffat någon med denna uppdelning så det var skönt att höra att hon tyckte det fungerade jättebra.

Klockan 6 vaknade storebror, för att absolut inte kunna somna om, såklart. Pappans ankomst väntades inte förrän sju, så det var bara för storebror att vänta. Så äntligen, äntligen kom pappan. Storebror fick låtsassova i sin säng och jag, pappan och lillasyster sjöng “Ja må han leva”. Tillhörande fikabricka där kanelbulle med fem ljus och O´boy fanns bars också in. Och så paket förstås. Lego, spel och pysselbok. Kul grejer och glad blev han. Men det största var ändå Turtlesdräkten från morfar. Oj, oj, oj säger jag bara. Vilken succé!

För exakt fem år sedan var jag och pappan på Danderyds förlossning. Storebror hade förvarnat om sin ankomst i 16 timmar och vid denna tid (åttasnåret) satt epiduralen som en smäck. Den fruktansvärda smärta som jag haft var som bortblåst. Runt denna tid kopplades också STAN in eftersom storebrors hjärtljud gick ner i varje värktopp. Jag som normalt sett har stort kontrollbehov litade helt på personalen så hos mig fanns ingen oro för att storebror skulle må dåligt. 

Efter ytterligare åtta timmar (04.06) kom storebror till världen med akut kejsarsnitt! Han mådde som en prins. Apgar 10, 10, 10. Ingen tungviktare var han direkt – 3255 g, men desto längre -51.5 cm.

Min fina prins blir fem år imorgon! Herregud vad jag älskar honom!

Storebror somnar ganska snabbt. Men lika snabbt vaknar han och är ledsen. Jag går in till honom.

Mitt hjärta blöder! Och ja, storebror sover nu i min säng.