”Nog är nog” var sopgubbarnas meddelande till arbetsgivaren. 200 personer samlades den 12:e november på Kultorvet i Köpenhamn för att demonstrerar tillsammans med de strejkande och numer sparkade sopgubbarna.

Runt 50 sophämtare gick ut i en 3 veckor lång strejk då man menade att företaget HSC använt krisen för att angripa löner och arbetsvillkor. Arbetsmiljön har i flera år varit katastrofal, exempelvis tvingas arbetarna att rensa behållarna med giftiga sopor utan vattenavvisande kläder. HSC ignorerar arbetsmiljölagarna och sopgubbarna tvingas bära dubbla laster av sopor på ryggen, jämfört med vad som är lagligt, för att klara av det höga tempot. Det uppskruvade tempot är ett resultat av att verksamheten lagts ut på entreprenad.

Bolagets svar på fackklubben 3F:s strejk var att sparka alla de strejkande och ersätta dem med underbetald bemanningspersonal. De strejkande bestämde sig då för att blockera ingångarna till tömningsstationerna, något som till en början var framgångsrikt. Men efter några dagar gick polisen in och bröt upp blockaden, man grep flera ledande arbetare enbart för att de talat med strejkbrytarna.

Soparbetarna riktar en känga mot den borgerliga regeringen som årligen skär ner på kommunernas budget och i grunden är ansvarig för attackerna. Nu uppmanar sopgubbarna till att den privatiserade kommunala verksamheten ska återtas i offentlig regi.
– Det blir inte billigare och bättre men man förstör arbetsmiljön, konstaterade en av talarna om privatiseringarna.
Återkommunaliseringen måste nu bli en viktig valfråga till de stundanden kommunvalen. På kampanjens hemsida skriver man ”ingen borgmästare från ett arbetarparti bör sätta in polisen mot strejkande arbetare, tvärtom är det arbetarpartiernas plikt att gå i täten till stöd för strejkande arbetare”, med tydliga krav mot oppositionen Socialdemokraterna, Socialistisk Folkeparti och Enhedslisten.

Soparbetarna ser stödet från allmänheten som ett villkor för att ha en chans att segra. De uppmanar nu andra fackföreningar att sluta upp i kampen då detta är en attack på alla arbetare. Polisens benägenhet att ingripa på arbetsgivarnas sida i kombination med nya repressiva lagförslag som ”lømmelpakken” kommer att innebära att det blir fritt fram för arbetsgivarna att lönedumpa och strunta i överenskomna arbetsvillkor. Om fackförenigarna inte tar kampen nu och istället accepterar att arbetare sparkas för att de vågar protestera så undergrävs allt vad fackföreningsrörelsen tillkämpat sig.

Ammar Khorshed

Det har gått 100 år sedan storstrejken, som började i Norrköping två år tidigare och sen spred sig över landet och slutade i fiasko för LO. Knappt någonting har hörts i media om denna händelse som hade stor inverkan på Sverige. Lo förlorade ungefär hälften av sina medlemmar och det tog tid innan organisationen upptog samma styrka igen. Fackföreningsrörelsen var i Sverige sprungen ur hantverkarnas gesällsällskap och 1882 grundades i Malmö den första fackföreningen Malmö träarbetares fackförbund. Inledningsvis kämpade de proletariserade hantverkarna mot fabrikens alienering av dem själva och mot förlusten av friheterna i deras traditionella yrkesutövande. Hos hantverkarna i det förindustriella samhället var arbetet inte styrt av klockan och hantverkaren styrde själv över hela processen, från idé till försäljning av färdig produkt. I Fabriken tvingades de infinna sig på bestämda tider och arbetet delades upp i mindre enheter där varje arbetare utförde en del i processen. En lite lustig hantverkarvisa beskriver det förindustriella arbetet så här

Måndagen är en frivillig dag,
tisdagen går i samma lag,
onsdagen gör vi alls ingenting,
torsdagen kommer mästaren hem,
fredagen börjar arbetet på,
lördagen faller sabbaten på,
söndagen skola vi åt kyrkan gå
för att vackra flickor titta uppå.

Detta får hantverkarna att framstå som oerhört oproduktiva kanske. Poängen är att det inte är klockan som styr arbetet, utan resultatet. Om de så ville gå och ta en öl med sina vänner under arbetets gång var det helt i ordning. August Palm som själv var skräddargesäll beskrev livet i fabriken så här

Sålunda få icke arbetarne under arbetstiden lemna fabriken, om de t.ex. känna sig i behof av öl eller svagdricka, huru mycket de än plågas af törst, vilket de dagligen göra, då temperaturen inom fabriken knappast står att uthärda.[...]en sådan förordning kanhända kunde försvaras gentemot slafvar men ej beträffande fria arbetare.

Kampen mot hur hantverkarnas förindustriella organisation av arbetet slogs sönder i fabriken och mot alienationen övergick så småningom till att förhandla om priset på arbetarnas kroppar. Man kan ana en förändring när vissa arbetsgivare började se fördelarna med att samarbeta med fackföreningarna istället för att låsa dem ute. kockums bolagsstyrelse sammanfattade sin syn på facket på detta sätt efter strejken 1897-1989 i Malmö

Emellertid kan det icke nekas att denna rörelse äfven har sina goda sidor. Arbetarnes bättre element tyckas ha vunnit förmågan inverka på de mindre goda, och rättrådigheten tyckes mera än tillförne vilja göra sig gällande bland dem.

Senare kom arbetsgivarorganisationen och LO att sluta avtal om samförstånd och fred på arbetsplatserna. För att knyta ihop allt det här med idag, så behöver inte arbetsgivarna samförståndet längre. Den historiska kompromissen är död. Låt liket ruttna! LO försöker desperat att klamra sig fast vid de hundraåriga organisationsformerna där de organiserar alla (fast anställda och svenska medborgare) arbetare för att skriva kollektivavtal. Så ser som de flesta redan förstått samhället inte ut längre.

Vill du läsa mer om modern arbetsplatskamp, läs Kim Müller, Förenade vårdare, Motarbetaren

Alla citat ovan från En svensk historia från vikingatid till nutid av Lars Berggren och Mats Greiff.

Efter att ha landat på fel flygplats i förra veckan kände jag en viss oro på tåget ut till Arlanda i eftermiddags. Det var dimmigt överallt…

Detta visade sig senare inte vara några som helst problem idag.

När vi träffade piloterna till vår första flight fick vi höra att det eventuellt var en strejk på flygplatsen som vi skulle flyga till. Nya funderingar om vart vi skulle hamna egentligen???

Allt slutade lyckligt – varken dimman eller den eventuella strejken ställde till några bekymmer…

Inom kort offentliggörs vilka företag som vunnit den andra stora omgången upphandlingar av sophanteringen i Stockholm. Genom ruttna bud förklarar staden återigen krig med soparbetarna.

Liselotte Lööf AB, företaget som utlöste sopstrejken i våras, har vunnit hela Södermalm och det som idag kallas Gamla Stan, ett område som kommer att utökas till även Djurgården och Stora Essingen. Resta AB har vunnit Vasastan, halva Östermalm och Kungsholmen. Där kör idag Hellstens. Återigen är Stockholm stad regissören bakom ett vansinnigt ”race to the bottom” utan hänsyn till varken service eller de anställdas löner och arbetsvillkor.

Offensiv har talat med en av de insatta sopgubbarna som inte förstår hur ekonomin överhuvudtaget ska gå ihop.

– Hellsten kör Östermalm idag. Det bud som Resta lade och som staden tog ligger 100 000 kronor/månad under Hellstens bud. Det blir 5,2 miljoner på ett år. För Vasastan skiljer det 7 miljoner.

– Det kommer vara omöjligt för företaget att få någon vinst i det här. Om de halverar antalet bilar och bara betalar ut minimilönen så kanske de kan gå runt på sikt. Det kommer vara vi sopgubbar som kommer få betala för det här.

Resta AB har enligt tidningen Transportarbetaren genomfört den odyssé runt om i Skåne där man genom skambud kammat hem kommun efter kommun – bara för att genast missköta sina uppdrag. De första tre veckorna kom 1 000 klagomål i Malmö kommun.

Detta ledde till en hård strid som slutade med att bolaget fick betala ett högt skadestånd. Även i Stockholm har Resta AB provocerat fram en strid med sophämtarna tidigare, år 2002. Redan i år har sophämtarna visat var skåpet ska stå, genom sin strejk underifrån. Nu är det inte förrän i april som avtalet ska börja men kampanjen från de anställda startar redan nu.

– Vi kommer inte acceptera sämre löner eller arbetsvillkor än de vi har idag.

Elin Gauffin

Den här veckan börjar många i skolan igen, med tunga steg tar vi oss tillbaka till kunskapsfabriken, stället många hatar och tillbaka till våra klasskamrater vi inte träffat på länge. Själv slutade jag gymnasiet för längesen (nåja) och jag har redan börjat på komvux, min klass är rätt okej och läraren är bra. Jag har tagit igen mer på komvux än vad gymnasiet någonsin gav mig – och ändå är det på just komvux regeringen skär ner.

På många sätt är skolan lik en arbetsplats – på både gott och ont. Man får en viss ersättning för att gå där, studiebidraget – och det dras in om du inte sköter dig. Och visst går det även att ta till stridsmedel, som på en arbetsplats – om man är missnöjd. Jag har skrivit av en artikel från Direkt Aktion nummer #48-49 som handlar om en skola i Malmö där man strejkade mot nedskärningarna. Jag publicerar den här, då den är intressant ur flera synpunkter. Vill man köpa numret den är med i så kan man skicka iväg ett mail över Direkt Aktions hemsida.

Uppror i Kunskapsfabriken

Från isolerade elever till kämpande kollektiv
I Februari 1999 hade Latinskolans elever, som är en gymnasieskola i centrala Malmö, tröttnat och fått nog av kunskapsfabriken och de valde att kämpa för en drägligare tillvaro. I denna text intervjuas Pelle som var en av de många elever som satte sig på tvären mot kommunens nedskärningar och kunskapsfabrikens uppfostring.

Det fanns inte ens glödlampor till toaletterna – strejken inleds
Latinskolan drogs med ett stort budgetunderskott och hade legat på minus flera år i rad. Kommunen hade beslutat sig för att inte acceptera ytterligare underskott och ett besparningsprogram lades på skolan. Det blev snart märkbart för eleverna hur besparningarna slor. Eleverna fick börja ta med sig egna papper till lektionerna och proven så att lärarna kunde kopiera upp material och prov till dem. Glödlamporna började ta slut och på vissa toaletter var det så mörkt så de inte gick att använda. Pelle berättar att eleverna började bli riktigt förbannade på hur besparningarna drabbade dem. Klassen fick även flytta en del av sina lektioner till en av hälsomyndigheten utdömd lokal i en källare, det fanns till och med en skylt i lokalen som förklarade att det av hälsoskäl inte fick bedrivas skolverksamhet där.

Missnöjet ökade kraftigt hos eleverna, det var inte ett abstrakt missnöje utan ett ytterst konkret, menar Pelle. Det började diskuteras att inte gå på lektionerna, elevrådet tog fasta på missnöjet och kontaktade SVEA, de beslutade att kalla till stormöte om skolstrejk.

Stormötet där strejkbeslutet skulle tas var välbesökt minns Pelle, beslutet om strejk togs med överväldigande majoritet av eleverna, någonstans runt 70-80% tycker han sig minnas. Det tillsattes en strejkkommitté där de som var intresserade ställde upp frivilligt och godkändes av stormötet. Det bildades en strejkvaktsgrupp där Pelle och flera av hans vänner deltog. Som strejkvakt blev deras uppgift att vakta igångarna till skolan, kontrollera så att inga lektioner genomfördes samt prata med intresserade förbipasserande. Något som förvånade Pelle var att han trodde att många elever skulle strunta i strejken och bara stanna hemma, men många av dem stannade kvar på skolan och var drivande samt målade banderoller och liknande. Det fanns dock en del som helt enkelt stannade hemma, men när det var stormöten för eleverna så dök de upp upp och deltog. Pelle menar att de flesta av eleverna faktiskt deltog aktivt på något sätt även om de inte var på plats hela tiden.

Lärarnas stöd till strejken
Lärarna var positiva till strejken och undersökte sina egna möjligheter att gå ut i strejk eller sympatistrejk men fick nej från sitt förbund och var tvugna att vara på plats i klassrummen. Lärarna bedrev dock ingen undervisning när de var där utan diskuterade situationen med elever och  gjorde andra icke undervisningsrelaterade saker. Även rektorn var positiv till strejken och uttalade sitt stöd till strejken på stormöten. Här kan man göra en intressant koppling till Cleavers text “Om skolarbete och kampen emot det” som tar upp lärarna som kämpande kollektiv inom skolan. Cleaver menar att lärarna kan fylla en stor roll om de uppmuntrar eleverna som aktiva subjekt i konflikten, men oftast förhåller sig lärarna passiva och avvaktande i konflikterna. Cleaver anser att det kan bero på den i skolsystemet inbyggda positioneringen som finns mellan elever och lärare.

Den enda egentliga konflikt som förekom enligt Pelle var i form av en lärare som inte sympatiserade med strejken och bedrev schemalagd undervisning ändå. Det fanns en badmintonklass på skolan och strejkvakterna fick reda på att det bedrevs undervisning för denna klass. Pelle och ytterligare några strejkvakter uppsökte lektionen för att kontrollera om det förekom strejkbryteri. Enligt Pelle så motiverade läraren lektionen med att det inte var lektion utan träning, schemat sa dock att det var schemalagd undervisning så strejkvakterna plockade helt enkelt ner näten. Eleverna accepterade avbrottet och tyckte det var rimligt att inet fortsätta lektionen medan läraren blev upprörd.

En kniv i ryggen
Strejken påbörjades en måndag och i slutet av veckan hotade skolverket med att dra in studiebidraget för de elever som fortsatte strejka. Det började då uppstå en viss motsättning mot strejken då elever började bli oroliga för att mista den lilla inkomst de hade. Vid en omröstning beslutades med knapp majoritet att strejken skulle avbrytas på fredagen. Pelle menar att elevrådsordföranden och några till i strejkkommittén hade börjat driva på att avsluta strejken. Det skulle senare visa sig att delar av strejkkommittén hade haft egenintresse i att avbryta strejken då de på egen hand hade börjat förhandla med ansvariga politiker, utan eleverna och resten av strejkkommittées vetskap. Förhandlingarna skulle innebära att eleverna avbröt strejken i utbyte mot lite mindre besparningar samt att rektorn skulle få behålla jobbet. Det hölls under slutet av strejkveckan en stor demonstration där alla gymnasieskolor förutom S:t Petri-skolan deltog. Pelle berättar att flera såg det som en tydlig markering från S:t Petris sida och menar att klasstillhörigheten här blev tydlig då S:t Petri var av tradition sedd som en skola med större del överklass. Demonstrationen gick till stadshuset där politiker kom ut och pratatade med eleverna och sedan fick representanter från strejkkommittén komma in och diskutera med politikerna. Pelle säger att i efterhand kändes det mer som ett spel för galleriorna med förhandlingen då det mesta redan var uppgjort mellan de i strejkkommittén som förhandlat bakom ryggen och politikerna.

Ni kan inte sätta er på oss – motståndet fortsätter
Om vad strejken gav för resultat säger Pelle att det blev mildare besparningar och de fick materialpengar så de slapp åtminstonde ta med egna papper. Det tror han inte hade hänt om de inte reagerat och strejkat. Rektorn fick dock avgå trots den förhandling som förts. Den nya rektorn var en rektor som var känd för att få ta hando m skolor med dålig budget och ordna upp det genom nedskärningar och besparningar. Men framförallt så var den stora framgången med strejken enligt Pelel att eleverna började se sig mer som ett kollektiv som man inte kunde köra med hur som helst. När det blev tal om att splittra Pelles klass i tredje året så gick stora delar av klassen spontant till rektorn och tog upp frågan. Det var även snack om att strejka som klass men beslutet revs upp då klassen kollektivt motsatte sig beslutet. Cleaver menar att isolerade elever ofta inte kan uppnå mer än att ta sig igenom systemet och klara skolan medan kollektiv och enade elever kan skapa egna utbrymmen och i viss mån sätta sin egen agena.

Pelle menar att man hade kunnat ta till ytterligare metoder för att skärpa motsättningen runt skolstrejken så att konflikten blivit tydligare och därmed troligen fått en fortsatt strejk med bättre resultat som följd. En ockupation av skolan diskuterades i samband med hotet om indraget studiemedel men man trodde inte den skulle kunna genomföras då. I efterhand menar Pelle att det var naivt att det inte fanns stöd för en ockupation då man och hade byggt upp allianser med elever från andra skolor samt att det fanns ett stöd för idén bland elever på den egna skolan. Troligtvis hade en ockupation motverkat den känsla av maktlöshet som infann sig när hotet om indraget studiemedel uppenbarade sig. En ockupation hade enligt Pelle flyttat fram deras positioner istället för de defensiva förhandlingar som fördes.

Pelle menar att något han lärde sig under strejken var att inte lita på representanter efter det svek som uppvisades av elevrådsorganisationen och delar av strejkkommittén genom att förhandla bakom ryggen på eleverna de skulle representera. Ett stort misstag var att man lät det uppstå den typen av ledarskikt som tyckte sig ha rätt att förhandla på eget iniativ.
Pelle tror att en del av förhandlingarnas självpåtagna roll beror på att de hade kopplingar till ungdomsförbunden SSU och Grön Ungdom vilkas moderpartier satt i fullmäktige och helt enkelt var de man förhandlade med.

Strejken visade enligt Pelle styrkan i att agera som kollektiv mot i det här fallet nedskärningar. När eleverna gick ihop och agerade hade de möjlighet att göra sin röst hörd och försöka stoppa det de insåg missgynnade dem. Pelle menar att han har haft nytta av det tänkandet när han kommit ut i arbetslivet då han och hans arbetskamrater har kunnat ställa bättre krav på sin arbetsplats.

Resultatet av strejken var att eleverna lyckades hindra en del av besparningarna men även att de stärktes som kollektiv och skapade ett uttrycksmedel för att föra fram sina åsikter. Strejken påverkade de involverade, dels som jag skrev ovan med att de stärktes som kollektiv och gav ett kommunikationsmedel men även som i Pelles fall att han till viss del tappade tilliten till representativt företrädande. Troligen påverkar det unga och även gamla när representanter inte gör det dem är ålagda utan gör det som de själva anser är bäst för kollektivet, utan att rådfråga kollektivet.

Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Inga politiker!, Anders_S skriver Kriminella gäng utnyttjade Reclaimfesten i Rosengård, Jinge skriver Fuglesang vår egen Tarzan, Lukas skriver Aftonbladet och Israel, MJE skriver Anteckningar 23/8-09., eiz skriver När de välbärgade tar plats bakom de röda fanorna

KESK

Inför förhandlingarna om kollektivavtal har de offentliganställdas fackförbund, KESK, påbörjat demonstrationer och marscher som ska avslutas i Ankara 15 augusti. Marscherna går från Turkiets största stad Istanbul och Diyarbakir i sydöstra. Anledningen är att det i Istanbul bor många arbetare som är kopplade till Istanbul, medan valet av Diyarbakir är en symbolisk gest för att visa samhörighet med kurdiska arbetare. Parollen under aktionsdagarna är “det blir strejk om det inte blir kollektivavtal”.

Förutom kollektivavtalen och de verbala angreppen mot den styrande AKP-regeringens marknadsliberala politik är det främst de senaste månadernas repression som varit temat under KESK-demonstrationerna.
- Eftersom vi har protesterat mot regeringspolitiken har operationerna mot oss ökat. Många medlemmar från KESK har tagits in på förhör och våra lokaler har stormats. Sedan kom gripanden. Eftersom vi organiserar offentliganställda och protesterar mot regeringen vill man försöka stoppa KESK. Vår aktion är viktig som ett svar på denna utveckling, berättade en av arbetarna för Bianet.

Som om de många polisiära ingreppen under året inte var nog blev fem KESK-medlemmar skadade vid sammandrabbningar med ordningsmakten. KESK:s ordförande Sami Evren gav sin syn på saken.
- De här attackerna visar AKP:s falska “demokratiska” ansikte. De här attackerna kommer inte att kunna få oss offentliganställda att backa. Vi kommer att kämpa tills vi får igenom kollektivavtalen, sa Evren.

Svar på Lars Lindgrens och Marcel Carlstedts debattartikel ”Nej till konflikten i Göteborgs hamn” i GP den 13 augusti 2009.

På måndag träder Hamnarbetarförbundets varsel om en 24 timmars strejk i kraft. Föga förvånande väljer Transports ledning med Lars Lindgren i spetsen att inte vidta sympatiåtgärder. Men inte nog med det, man sluter upp bakom arbetsgivaren i ett desperat försök att svartmåla Hamnarbetarförbundet och strejken på måndag (Göteborgs-Posten den 13 augusti 2009).

”I värsta fall kan det oförsiktiga bruket av konfliktvapnet provocera fram inskränkningar i strejkrätten som drabbar alla arbetare”, skriver Lars Lindgren och Marcel Carlstedt från Transportarbetareförbundet. Men att Transport tycker att strejkrätten bara ska finnas på pappret men inte i verkligheten, är i själva verket det största hotet mot strejkrätten. Denna rätt har inte vunnits efter medgivande från arbetsgivarna utan i strid.

Det är tydligt att Transportledningen inte tror på kamp för jobben. De säger sig “inse att uppsägningar är ofrånkomliga i en förlustbringande verksamhet” och hänvisar till att “det är inte svårt att se att det finns en gräns där arbetsgivarna sätter stopp”. Argumenten för avskedanden (i detta fall efter 10 år av höga vinster) skulle kunna komma från arbetsgivare och aktieägare i vilket bolag som helst.

Transport säger att striden gäller Hamn4ans prestige, men den enda prestige som finns i den här konflikten det är Transports desperata försök att köra över majoriteten av arbetarna i hamnen. Detta kommer att slå tillbaka inte bara mot Transport i hamnen i Göteborg utan i hela landet. Samtidigt som man försöker förtala Hamnarbetarförbundet är till och med Transports ledning tvungna att erkänna Hamn4ans framgångar: ”Hamnarbetarförbundets strategi kan leda till lokala framgångar, men i längden blir det hela ohållbart: man saknar en bas i ett eget riksavtal och stöd i ett större kollektiv när det blir allvar och det behövs konfliktfonder.”

Hamnarbetarförbundet har inte ett eget riksavtal därför att Transport förvägrar Hamnarbetarförbundet den rätten. Och konfliktfonder, vad är det för mening att ha dem när man när det blåser till strid mer än gärna ställer sig på arbetsgivarens sida? Hur många gånger har vi inte hört från LO-ledningen att “fajten ska tas lokalt”. De enda lokala fajter som har gett framgång har varit de där arbetarna haft eller tagit sig strejkrätt, som de Transportanslutna sopgubbarna i Stockholm. Lars Lindgren och Marcel Carlstedt försöker på något sätt få den här strejken att låta som om den kommer att gå ut över alla invånare i Göteborg.

”För det andra är Göteborgs Hamn AB ett kommunalt bolag… det är Göteborgs befolkning som ska betala notan. Vi ifrågasätter om göteborgarna är villiga att göra den uppoffringen”. Detta är argument som kan användas mot alla kommunalt anställda som kämpar mot försämrade villkor och nedskärningar. Vi tror att göteborgarna mer än gärna är beredda att ge stöd till dem som kämpar hellre än de katastrofala uppoffringar som arbetsgivarnas systemskifte innebär. Det som tar strid får stöd. Och deras krav kommer alltid att anklagas för att vara “för dyra”.

Att inte ta kamp betyder inte att göteborgarna slipper uppoffringar, tvärtom. Vilken uppoffring innebär inte ett totalt systemskifte på den svenska arbetsmarknaden där fast personal byts ut mot tillfälligt anställda på dåliga villkor? Att Transports ledning med all tydlighet sluter upp bakom arbetsgivarens argument och mer än villigt går med på försämringar är tyvärr inte unikt. LO topparna har gång på gång gått med på stora eftergifter utan att ens en antydan till motstånd eller kamp. Att sen Lars Lindgren och Marcel Carlstedt har mage att sluta sitt påhopp mot Hamn 4: an med att säga att det inte är dom som bråkar är bara patetiskt. ”På sikt menar vi dock att det behövs ett samarbete mellan de fackliga parterna i Sveriges hamnar. Det samarbetet måste dock baseras på ömsesidig respekt och förståelse.” Den ömsesidiga respekten och förståelsen har Transporttoppen med all tydlighet visat att man inte har.

Att Transportledningen med Lars Lindgren i spetsen istället för att respektera Hamnarbetarförbundets konfliktåtgärd på måndag, tydligt tar avstånd från den kan omöjligt ses som ett steg för ett framtida samarbete. Nu måste vi alla som stödjer kampen för fasta tjänster för demokratiska fackförbund, och vi som stödjer kampen för jobben visa vårt stöd! Allt stöd till Hamn4ans kamp.

Spiegel Online 08/05/2009.

I år är det 20-årsdagen av Berlinmurens fall i Europa. Men många i Polen tycker att revolutionen började i deras land och att deras roll för Europas radikala omvandling har glömts bort.

Det nedgångna huvudkontoret för fackförening Solidaritet i Gdansk, gör det svårt att föreställa sig att detta var ursprunget för en avgörande vändpunkt i världens historia .

Två murfragment finns utställda framför entrén. En är från Berlin, och den andra är en del av den murade väggen som en gång omgav stadens leninistiska skeppsvarv. Det är samma vägg som en ung Lech Walesa – en bråkstake som stod emot kommunisterna – sägs ha klättrat upp på 1980, innan han blev ledare för den strejk som genomfördes av varvsarbetarna.

Läs mer på engelska:

http://www.spiegel.de/international/europe/0,1518,640562,00.html#ref=rss

English summary:
30 labour and climate activists protested yesterday at Vestas northern European headquarter against the closure of the Newport plant. Vestas did not want to meet us and closed their office for the day, but we gave them some leaflets in their mailbox instead. After that we handed out some leaflets to the public instead.

Some links for the english readers:
The Swedish Anarchosyndicalist Youth Federation – one of the arranging groups
Kämpa tillsammans! – Texts by me and others
Notes from the Swedish Workers’ Movement

Gårdagens manifestation mot Vestas planerade nedläggning av fabriken i Newport på Isle of Wight var lyckad. Vestas hade valt att stänga sitt kontor för dagen och det var ju bra att vi såg till att några arbetare betald ledighet. Vi var ungefär 30 personer och efter att ha gått fram och konstaterat att det var stängt (och lagt flygblad i deras brevlåda) så begav vi oss upp 50 meter till Svågertorps station och delade ut flygblad till pendlare.

Det var ändå lite mesigt att välja att stänga istället för att möta demonstranterna, men alla ursäkter är bra ursäkter när det gäller att slippa jobba en dag så det gör inget.

Ett citat från arbetarnas blogg:
Why the mass support? Why the hundreds of pounds flooding in as donations? Why the coalition of scientists, students, dock workers, politicians, greens and socialists? Well, it’s partly because the proposed closure of Vestas was the beginning of an entrancing narrative. There were seven of us in a tent, to begin with, fomenting action at the factory gates. Now the stories are first up on the news websites of our biggest newspapers, broadcast on the radio waves and provoking lame, scared statements from the politicians in charge (Ed Miliband talks like his hands are tied, and we know this just isn’t good enough right now).

But it’s also because our claim to clean, renewable energy and our claim to jobs within that sector is a claim to social justice. We all know that now. Copenhagen looms; and what have we got to show except a few pieces of paper, Britain? And Ed, there is no better way of “developing capacity” than actually building blades.

Här kommer lite bilder:

Vid Vestas

Bloggat: Svensson Röda Malmö
Även Skånskan rapporterar.

Läs även andra bloggares åsikter om Vestas, Vindkraft, Vindkraftverk, Newport, Isle of Wight, Fabriksockupation, Strejk, Nedskärningar, Solidaritet, Klimatkamp, Klimathotet, Miljö, Malmö, Arbetarkamp, Samhälle, Politik

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Det behövs mer miljövänlig el, Jinge skriver Nära dubbel katastrof i Kroatien – Video, Björn Nilsson skriver ¨När börjar återhämtningen? – Aldrig”, Johan Frick skriver Att må som Kafka

Ja, jag blir kvar på Flamman till augusti, så det blir mindre bloggning om Turkiet och mer av allmänintresse ett tag till.

Från förra numret kan man läsa om den Alternativa politikerveckan som jag tyvärr missar. Bra kommentarer från både Brian Palmer och Amineh Kakabaveh.

En återblickande artikel om Lagena finns här. Den bästa delen med jobbet är att man slipper idéonani på universitetet. Därför är liknande artiklar guld värda och kamraterna vid Lagena var väldigt inspirerande.

Det blev en artikel i Bijan Ghahramanis ärende också. Läs om hur Sverige, trots massor av bevis och fakta, nu lämnar en aktivist åt sitt öde i ett land som Iran.

Sedan en något avrundande artikel om hur världen tittar på medan Irans folk lider.

Och att indiska maoister vinner mark, men dödar kommunister.

Solen strålade över Medborgarplatsen strax innan fem idag. Där satt jag och väntade på att folk skulle dyka upp för en stödmanifestation för arbetarna på Lagena. En väl vald plats med tanke på folklivet en vacker sommarkväll, inte minst alla som tar sig en kall öl på de enorma uteserveringarna där, och hade första parkett till att lyssna på talen. Men fram till strax innan fem såg det helt tomt ut, de enda som strök omkring var fyra medlemmar i Hare Krishna, som spelade bizarr musik och viftade med en docka som satt i en glasburk längst fram i den lilla processionen. Men sen, strax efter fem, dök två röda fanor upp, och så anslöt sig folk till dem, och även långsmala röda Handelsanställdas förbund-fanor kantade leden. Så småningom stod en ansenlig grupp väntade på talen. För er som inte hade möjlighet att vara där tänkte jag göra ett kort referat av vad som sades, för det var mycket värt att lyssna till. Om någon som vet bättre märker att jag uppfattat ett namn, eller något annat här, fel, vore det vänligt om ni vill skicka en kommentar med rättelse!

Först talade Martin Lööf, från Lagenaarbetarnas vänner. Han pekade på tre frågor som dagens manifestation ville lyfta fram:

- Stoppa uppsägningarna på Lagena!

- För rätten till fast jobb!

- Mot att polisen används i arbetsplatskonflikter!

I samband med det påpekade han att Lagenaarbetarna inte vill ha polisen som fiende. Meningen är att få till stånd en dialog med dem om vad som är polisens roll i arbetsmarknadskonflikter. Martin berättade att polisförbundet inbjudits att vara med vid manifestationen, men tackat nej. Han talade också av bristen på aktivt stöd från LO i stort, ett stöd som dock efterlyses. Så nämnde han stämningen i AD som lett till att själva strejken blåstes av, även om kampen fortsätter. AD har hotat med individuella böter på mellan 3000 och 5000 kronor. Det är viktigt att vi inte låter detta bli en risk som varje enskild arbetare som slåss för sitt arbete tar, utan är solidariska. Det pågår en insamling till Lagenaarbetarna, som hittills fått in 17000 kronor, så fortsätt lägga pengar.

Efter Martin gick Jenny Wrangborg, kallskänka och poet, upp på scenen. Hon är läste en egen dikt om vad det innebär att arbeta och vara arbetare.

Sedan äntrade Patrik Olofsson, före detta ordförande för Handelsklubben på Lagena, mikrofonen. Han berättade att för två månader sen kom varslet mot 33 arbetare på Lagena. Därefter har en kamp om makten på arbetsplatsen utspelat sig.
Dessa frågor rör inte bara jobbarna på Lagena, utan alla arbetare. Det är en försvarskamp som handlar om ifall vi ska vara utbytbara eller inte. Bemanningsarbetarna som företaget satt in har i praktiken fungerat som daglönare, med sämre ekonomiska villkor än de fastanställda, och med noll trygghet. Lagena hävdar att man varslar på grund av arbetsbrist, men det argumentet håller inte, när man satt in 22 inhyrda arbetare per dag i snitt, sedan årsskiftet.
Patrik ifrågasatte bemanningföretag överhuvudtaget. De har inte alltid funnits, bemanningsföretag förbjöds i Sverige 1938, som ett resultat av arbetarrörelsens kamp. Men på 1990-talet fick bemanningsbranschen åter rätt att bedriva verksamhet. Varför fick de det? Det kan naturligtvis ses som ett resultat av att svensk fackföreningsrörelse varit oerhört flat som inte reagerade.
Hos många lever en gammal bild av LAS som garant för anställningstrygghet kvar. Men i praktiken har lagen urholkats så till den grad att det enda den reglerar idag är formerna för hur du blir uppsagd. Lagen om AnställningsSkydd har blivit Lagen om Hur du får Sparken.
Patrik påpekade särskilt att bemanningsarbetarna inte är fienden, utan det är arbetsköparens rätt att använda dem som slagträ mot de fastanställda. Arbetsköparna inför olika villkor för arbetarna på samma arbetsplats. Lika villkor för arbetarna gynnar arbetarkollektivet, medan olika villkor leder till en negativ konkurrens som de allra flesta förlorar på. I hela Europa försöker man införa och förstärka en sådan konkurrens, a race to the bottom. Vårt svar på det måste bli: raise hell!
Det Systembolaget i praktiken vill införa här är att varje dag i praktiken blir en upphandling av arbete. Det är inte längre tillräckligt illa att arbetslösa måste slåss om jobben, på detta sätt vill man få olika grupper i arbete att slåss om det och därmed bjuda under varandra. Men mycket händer också just nu bland arbetarna, inte minst den vilda sopåkarstrejken i våras visar att folk inte är beredda att låta denna utveckling gå hur långt som helst. Och stödet Lagenaarbetarna har fått är stort, det har kommit massor av mail, stöduttalanden och frågor. Inte så mycket från fackklubbar berättade Patrik, men framförallt – mycket glädjande – från olika arbetsplatser inom många yrken runt om i landet, där personalen intresserat sig för konflikten.

Därefter talade Martin en stund igen. Han påpekade att denna konflikt är olik många andra eftersom striden inte handlar om löner i första hand, utan om villkoren på arbetsmarknaden. Det råder finanskris och det skapar ett hårt läge för de som arbetar. I det läget sätter Lagenaarbetarna ett viktigt exempel som placerar strejkvapnet och blockadvapnet på kartan.
Martin berättade om att polisen haft svårt att riktigt veta hur de skulle förhålla sig under blockaddagarna. På måndagen var till en början bara en polis på plats men under dagen blev de fler och fler. Slutligen gick de ut med att “nu får ni flytta på er, annars flyttar vi på er”. Till och med efter strejkens slut stod kravallstaketen kvar, liksom tre polispiketer, ett par poliser satt till och med inne i personalmatsalen.
En sorglustig incident under måndagen var också att arbetsköparen satte privata vakter utanför personalmatsalen. Denna ägs av en privatperson, som arbetsköparen påstod inte ville ha jobbarna där, men när krögaren blev tillfrågad hade han ingenting emot dessa kunder. Då påtalade de strejkande för polisen det ologiska i att de försökte häva de arbetandes blockad, men inte ingrep när arbetsköparen satt en restaurang med de strejkande som kunder i blockad. Efter detta påpekande gick polisen faktiskt in och stoppade vakternas blockad.
I det stora har polisen försökt få det till att en blockad inte är en blockad utan ska tolkas som “offentlig sammankomst”, och att man därmed måste söka polistillstånd för den. En ganska absurd tanke att anställda måste söka polistillstånd för att stå utanför sin egen arbetsplats. Något som visar att lagboken inte har något utrymme eller vettig begreppsapparat när det gäller fackliga konflikter. Man skulle ha kunnat vänta sig att Systembolaget som statligt företag skulle visa ett större ansvar gentemot sina anställda, men istället utnyttjar de sin monopolställning till att föra en aggressiv personalpolitik. Som den syndikalistiska driftsektionen på företaget säger i en facklig kampanj: “Bolaget har satt behovsanställningar i system”.
Därefter nämnde Martin åter pengainsamlingen. Det är viktigt att pengar kommer in, här kan alla göra en insats, liksom genom att berätta om konflikten på sin arbetsplats. Man kan också göra insamlingar på arbetsplatserna. Några som var väldigt snabba att ge stöd till Lagenaarbetarna och att åka ut till blockadplatsen, var flera av de sopåkare som varit inblandade i vårens vilda sopstrejk. En strejk som också handlade om negativ konkurrens, där en upphandling gjorts som skulle försämra deras arbetsvillkor och de förväntades acceptera detta med kniven mot strupen så att säga. Det gjorde de nu inte, och striden blev en framgång för sopåkarna. Kanske inte så konstigt att sopåkarna var tidigt ute med stöd och solidaritet, den som själv varit med i en strid vet vad det handlar om. Lagenaarbetarna funderar som så att om de skulle vinna striden och inte behöva de insamlade medlen, så kommer det med all säkerhet fler liknande strider, och då kan pengarna behövas där istället.

Sen kom en kille från Förenade Arbetare fram och berättade att de idag besökt Svea Support, som hyr ut bemanningsarbetare. De hade pratat med VDn och personalchefen. Och förklarat för dem att de kommer att få problem i framtiden om de tänker fortsätta på den inslagna vägen som strejkbrytarsäljare. För det tänker inte arbeterana finna sig i, utan framöver kommer de att sammarbeta mer och göra motstånd på många sätt när det gäller den här utvecklingen. I framtiden vill vi inte se fler strejkbrytare. Talaren påpekade också att Bemanningsföretagen inte är en självklarhet på arbetsmarknaden. De infördes av en borgerlig regering på 90-talet.

Därefter gick en violinist i arbetskläder fram. Han seplade internationalen på sin fiol, och den fick något lite folkviseaktigt över sig genom instrumentet den spelades på. Mycket vackert.

Patrik tackade sedan alla närvarande och alla andra som stödjer Lagenaarbetarnas kamp. Han konstaterade att AD med sina hot bara förlänger konflikten i tid. Den tiden kommer att utnyttjas till att synas på gator och torg, samla och skramla. Att en konflikt på ett så pass litet företag i ett industriområde i utkanten av Stockholm har bemötts med så mycket sympati och intresse från allmänhetens sida måste ses som ett tecken i tiden på att den vilda strejken börjar få ett genomslag. Arbetarna finner sig inte i evighet i spelregler som räknar ut dem från början. Patrik upprepade därefter plusgirokontot man kan sätta in bidrag på: 134456-3. Bidragen kan vara hur små eller hur stora som helst, och man kan naturligtvis arrangera insamlingar och därefter sätta in resultatet.

Den siste talaren, som anmälde sig spontant, var en postis från Årsta som presenterade sig som Jens Hugo. Det är ett falskt tal att det existerar en jämlikhet i styrka mellan arbetsmarknadens parter, menade han. Det är ofta svårt och riskabelt att ta till konkreta konfliktåtgärder mot ett företag, och åtgärder som hotar vinsten är nödvändiga för att hävda sin rätt. Arbetsköparna kan bara helt lugnt varsla folk när de ska hävda sina intressen, och ingen höjer ett finger mot dem.

Tips från Konfliktportalen: 1915 skänker bort en gammal TV -passa på om du minns det mediet, och för dig som gillar anarkistfestivaler tipsar Anarkisterna om en finsk sådan, Andrea Doria tar upp reaktionerna på Humanisternas kampanj i Att ifrågasätta vidskepelse är bolsjevism, Cappuccinosocialisten tipsar om filmen Och tranorna flyga, På Dagens Konflikt fortsätter Samira rapportera om Lagenakonflikten i Lagenaarbetarnas kamp fortsätter, Dom Ljuger skriver också om Lagena och att man måste akta sig för att låta en bred vänster lägga sig i och ta över, Jinge tycker det är Oroande nyheter om svininfluensan, även Loke tar upp svininfluensan i Massvaccination, men vad händer sen?, Redundans rapporterar att Strejkande på Lagena tvingas tillbaka till arbetet, StockholmsPunk konstaterar att Snuten visar färg i Lagenakonflikten

Onsdag 24 juni
17.00 Samling Medborgarplatsen

På grund av kort varsel med ansökan om polistillstånd så blir den utlovade demonstrationen en manifestation.
Strejken på Lagena i Jordbro är ett tecken i tiden. Länge har vår makt på arbetsplatserna beskurits. Svenskt Näringsliv flyttar fram positionerna med allt större ovilja till förhandlingar. I ryggen har de regeringen Reinfeldt.
Genom att ersätta fast personal med inhyrd görs de fackliga rättigheterna verkningslösa. Det var sådana uppsägningar som fick personalen på Lagena att gå ut i strejk. I stället för att lyssna tog företaget hjälp av bemanningsföretag och polis för att få igång arbetet. Personalen riskerar stora böter efter att Lagena stämt personalen inför arbetsdomstolen.

Polisinsatsen bryter mot en tradition av att polisen inte lägger sig i arbetskonflikter, något bland annat Handels har protesterat mot.
Kampen på Lagena angår många. Det är dags för hela arbetarrörelsen att ta strid för anställningstrygghet – mot bemanningsföretag och osäkra anställningar. Det är en strid som måste tas på varje arbetsplats för att stärka arbetarnas positioner och i hela samhället för en annan politik.
På torsdag återupptas förhandlingarna mellan Handels och Lagena. Inför detta sluter vi upp för Lagenaarbetarnas och alla arbetares sak:

- Stoppa uppsägningarna på Lagena!
- För rätten till fast jobb!
- Mot att polisen används i arbetsplatskonflikter!

Lagena-arbetarnas Vänner, Handelsklubben på Lagena i Jorbro, Ung Vänster Storstockholm med flera

Tal av bla Patrik Olofsson fd ordförande för Handelsklubben på Lagena

Mer info och kontakt:
Martin Lööf
073-7040457
lagenasolidaritet@gmail.com
http://lagenasolidaritet.wordpress.com/

De allra flesta (garanterat de som läser den här bloggen) har nog hört lite om Lagenakonflikten vid det här laget, hur Handels huggit medlemmarna i ryggen för att dom haft Handels-logotypen på sina flygblad, hur företaget gav upp fajten genom att springa som ett barn till AD och anmäla arbetarna, och ni som är insatta har säkert hört om Solidaritetsrörelsen som uppkommit. En paroll jag hela tiden haft sen jag skapade Facebookgruppen “Solidaritet med Lagenas arbetare” var att inte vänstern skulle få hugga tag i den här konflikten och göra den till en bred vänsterfråga. Under tunnelbanestrejken i Stockholm, när Connex avskedade Per Johansson, så reste man budskapet om att “Nu ska vi göra det här till en bred vänsterfråga!” det var helt fel.

Resultatet gav samma sak som total isolering. Man började blanda in konflikten i massor av vänsterpolitik, paroller från vänstern och man började prata om saker som arbetarna inte kunde ta till sig av. Istället för att hålla glöden och fokuset till den konflikten man samlat sig kring, så började man svamla sig ifrån den. Tillslut satt man på varsin ö och inte visste hur man skulle ro tillbaka till land. Ett problem som allt för ofta kommit tillbaka.

Då ska jag försöka förklara hur jag definerar “Vänstern”. Jag anser att organisationer som har olika tolkningar på Socialismen och hur Marx och övriga äldre herrars texter ska tolkas och praktiseras – tillhör olika delar av vänstern. Vissa tolkar alldeles för mycket, vissa alldeles för lite. Vissa tolkar till sin fördel och vissa tolkar helt fel. Vad som särskiljer vänstern från arbetarklassen är just bildningen och samhällsanalysen. Arbetarklassen kan vara delar av vänstern, men det är ingenting som går hand i hand, utan två olika grupper, varpå den ena vill nå den andre (vänstern -> arbetarklassen) och försöka tala för den, “våra idéer, ideologier och åsikter är de bästa för arbetande människor!”. Jag räknar inte in fackföreningar här, eftersom det inte är en vänsterorganisation på så vis, utan en intresseorganisation för en viss grupp människor.

Man ska inte politikisera arbetsplatskonflikter, av den enkla anledningen att en arbetsplatskonflikt handlar om en berörd grupps (arbetarna) egna intressen. De flesta på Lagena tror jag skiter i vänsterbaserad kamp och i kamp mot borgarregeringen och liknande – i första hand iallafall. I första hand vill dom vinna sin egna konflikt och få rätt mot sitt företag – i andra hand kommer allt det här som en del vänstergrupper vill sätta som prio ett. Man ska inte göra en vänstergrej av arbetsplatskonflikter, dels för att det ofta leder till att fokuset, dvs konflikten, försvinner. Och dels för att inte alla kan ställa sig bakom alla vänsterparoller, och för att ett sammarbete ska fungera (arbetare och vänsterrörelsen) så måste det bygga på det gemensamma intresset. Vilket i de flesta fall är att vinna den här konflikten – inte göra en politisk grej av den. En arbetare på Lagena är moderat, en annan Sverigedemokrat. Hur ska dom kunna ta till sig av vänstergruppers urinstinkande flosker om att bygga en “massrörelse” eller att “bygga ett parti” etc? Dom vill väl, liksom de arbetskamrater som är röda och de som inte bryr sig, vinna sin konflikt – diskutera politik kan man hålla till fikarummet. Trots detta så gick moderaten jag nyss nämnde ut i strejk. Han hade motivierat det med att han ställde upp för sina arbetskamrater och för att han ville vinna den här konflikten – som faktiskt handlade om honom också.

“I know, Jim, i know.. i just get pissed off with these leftwingers and their precious bleeding revolution..”
- Breaking Free, sidan 74

Det tyckte jag var jävligt fint, och någonting man borde ha i åtanke. Bara för att man är en arbetare och har hamnat i konflikt med sitt företag, så är man per automatik inte ett objekt för vänstern att slåss om att få värva. Det som är vänsterns problem i många fall är det ständiga gapandet om att bli större. Jag tror inte vi vinner arbetarnas fulla förtroende om vi* gör bra reklam för oss själva och drar till sig arbetarna av den orsaken. Jag tror att om vi faktiskt visar solidaritet i praktiken, hjälper dom vinna sin kamp på sina villkor (vilket inte är att få den stora äran att bli autogiro-prenumeranter på någon tidning ingen utanför vänstern läser.) och faktiskt visar att vi är kapabla att pusha på deras kamp, för sin Sak, utan att blanda in Organisationen.

Arbetarnas intressen ska understödjas av alla de som vill engagera sig i konflikten, dvs, vi utomstående, vi som är med i solidaritetsgruppen. Arbetarnas intresse är inte att bli en del av vänstern, utan vinna sin konflikt och kunna fortsätta sina vardagliga liv. Man ska inte ge sig in i arbetsplatskonflikt och försöka se det som en eventuell rekryteringsbas, det är hämmande för alla organisationer som titulerar sig som “Revolutionära”. Det är inte Organisationen vi ska bygga, den ska skapas automatiskt av det arbete vi utför. Jag tror därför mer på handlingens propaganda, att vi, (det här gäller alla grupper, det är liksom skitlogiskt) bara vi gör saker aktivt, växer, för om vi syns och visar vad vi går för i mer än ord – så kommer folk komma till oss. Det blir liksom en produkt av det arbete vi utför.

“Socialister: Copy of this week’s Militant Socialist Worker, 20 pence!
Kaptenen: We dont need you lot! Piss off out of it !! You’ve never done anything!
Jim: Hold up, …look, if you want to get involved, you can come in (på mötet /red) …but leave your bloody papers outside.

Jim: Dont be so hard on them, some of’em are OK
Kaptenen: I know Jim, it’s just their parties which are a heap of shit.”
- Breaking Free, sidan 76

Jag försöker inte fungera som ett språkrör, jag kan ju självklart ha fel, men den uppfattning jag fått, så är arbetarna på Lagena i första hand intresserade av sin konflikt, och inte att sugas in och bli en del av vänstern. Jag tror det här är ett problem vi måste rannsaka oss själva med, hur vi vill att folk ska tänka när dom möter oss, vad för bild får dom av oss och vad tjänar dom på att bli en del av våran rörelse? Socialismen handlar om att ta över produktionsmedlem, vad handlar vänstern om..?

* = Jag känner inte att jag vill tillhöra en rörelse som bara fokuserar på Organisationen, och sätter Saken i andra hand. Det intresserar mig inte.

/wot

Från Konfliktportalen.se: Fredrik Jönsson skriver Protesterna fortsätter, totalavloning skriver Total Avlöning 22/7/09 gammalt groll., Anders_S skriver Familjen Herlin – Finlands rikaste familj, Kristoffer Ejnermark skriver Amatörfilmer från Iran, 1915 skriver TV bortskänkes, acidtrunk skriver Vi gillar också personligt ansvar. I flera generationer.

Strejken på lagret i Jordbro i Stockholm kanske tar en paus nu, kan man tänka. Det är svårt att hålla i en aktion av det här slaget i längden. Nu blir det långhelg, folk går på semester och arbetet verkar skötas till stor del ändå av strejkbrytare från bemanningsföretag. Polisen och arbetsgivarna har tillsammans sett till att effekterna av aktionen minimerats.

Dessutom har nu de strejkande stämts i Arbetsdomstolen av företaget Lagena, med krav på 3 000 kronor i skadestånd för de flesta. Tre personer som ses som mer ledande krävs på 5 000. Detta uppger Handelsnytt nu på torsdagen.

Tidningen skriver:

“Dessutom beordrar Lagena de strejkande att omedelbart börja arbeta igen. I dag klockan 14 ska Arbetsdomstolen besluta om de strejkande ska återgå i arbete.
– Om AD säger att vi måste återgå, då följer vi det. Annars kan arbetsgivaren säga upp oss på den grunden. Det är ju våra jobb vi kämpar för, säger Patrik Olofsson.
– Då får vi hitta andra sätt att kämpa.”

Pengarna tror jag vi redan har samlat in, vi som varit på olika möten, delat ut flygblad och skickat in över postgirot. Det ska nog ordna sig, så de kämpande ska slippa bära hela kostnaden själva. Men det är nog ändå inte så roligt att bli stämd om man alltid försökt sköta sig och göra rätt för sig. Och att bli uppsagd är ett mycket hårt straff i ett samhälle där det är svårt att hitta nytt jobb. Det kan innebära inkomstförluster på många tusen kronor.

Jämför detta med de böter som arbetsgivare kan få när de bryter mot arbetsmiljöregler eller arbetsrätten. Oftast blir det på sin höjd ett mindre hack i vinstkurvan.

Men jag tycker ändå att lagerarbetarna gjorde rätt som gick ut i strejk och – med hjälp av sympatisörer – drog igång denna landsomfattande kampanj mot arbetsgivarens manövrer med uppsägningar och inhyrningar. Detta måste på något sätt stoppas genom lagstiftning och därför hoppas jag att kampen fortsätter.

Uppdatering torsdag 16.30: Strejken avbryts i kväll kl 23 00, enligt bloggen Lagena-arbetarnas vänner, som skriver:

AB, SvD, Handelsnytt, LO-t, Lagena-solidaritet, Capuccinisocialisten, Lagerarbetarnas blog, Svensson, Kildén & Åsman, Trotten, Mullvaden, Socialist och Bajare, Funky fresh, Björnbrum, Nilsson, Andrea Doria, Proletärbella, Vardagspussel

Under gårdagen fortsatte polisen att blanda sig i konflikten på Lagena. Jag var inte därute igår morse, men tydligen hade polisen spärrat av hela området med kravallstaket. De strejkande arbetarna åkte då i stället in till Systembolagets huvudkontor i Kungsträdgården, där en manifestation hölls med god uppslutning av både arbetare och utomstående. När jag gick förbi var stämningen god. Man höll tal i megafon, drog igång en del sköna talkörer och så vidare. Folk stod med “tuta för Lagena”-skyltar och en hel del lastbilar, bussar osv som åkte förbi följde denna uppmaning till de strejkandes och de stödjandes applåder.

Även inne i stan var polisens närvaro påtaglig. Så pass påtaglig att jag hörde flera förbipasserande i Kungsan förbryllat fråga varandra “Varför är det en massa beväpnade poliser här, handlar det inte om nån strejk?”. Folk känner inte igen den här typen av agerande i Sverige och blir rättmätigt förbannade. På eftermiddagen hjälpte jag till att dela ut flygblad utanför ett Systembolag i Stockholm. Man får göra det lilla man kan. Responsen var god; bättre än den brukar vara vid andra flygbladsutdelningar. Flera personer skakade först instinktivt på huvudet, men tog ett blad ändå när de fick höra vad det handlade om. Många delade med sig av sina erfarenheter från paradigmskiftet anställda/inhyrda inom andra branscher. Det märks att det här är en samhällsfråga som engagerar väldigt många. Det delades också ut flygblad och samlades in pengar på många andra Systembolag i Stockholm och ute i landsorten. Hittills har det kommit in ungefär 3000 kronor.

Bloggen Lagena Solidaritet uppdateras kontinuerligt med stöduttalanden, information om kommande aktioner och så vidare, följ gärna den och Lagerarbetarnas Blogg! Sprid information om det här i din fackklubb, på din arbetsplats och bland släkt och vänner. Tänk på att det kommer att handla om ditt jobb nästa gång om den här utvecklingen fortsätter. Tänk också på allt som de strejkande riskerar och sätt det gärna i relation till att du kan bidra med en tvåhundring eller nåt till kassan. En idé kan vara att för varje hundring du handlar öl och sprit för till midsommarfirandet langar du in en hundring på kontot. Postgironumret är: PG 134456-3 Detta handlar alltså inte bara om förlorad arbetsinkomst, utan troligen också om böter i AD, så det behövs resurser!

Avslutar för idag med Fred Åkerströms text till sången Till Gruvtolvan från LPn Två Tungor från 1972. Lika aktuellt nu som då:

Inte strejka är du rar
strejk är brott mot lagen
Strejken är dock allt du har
för att få mat i magen
Men din fackboss kryper snällt
står på dollarns sida helt
Nöden smakte han aldrig
Nöden smakte han aldrig…

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Farlig situation i Iran, Anders_S skriver Den tredje ägaren i nya Saab tycks vara en skummis, Fredrik Jönsson skriver Religion är opium för folket!, Björn Nilsson skriver Högsta mulla-domstolen