Jag fick ge upp jackan. Pengarna kom in vid 16.30, jag och T åkte till Stockholm och ingenstans hade de jackan. Har kollat på internet och här i stan också, den är helt slut i svart. Så vad gjorde jag åt saken? Jo, jag köpte den svindyra varmare varianten. 4999 kronor. Helt sanslöst. Gjorde det mig glad? Nej, nu har jag ångest för att jag köpt något så dyrt istället…

Visserligen hade jag fått pengar i present, så behövde “bara” punga ut med 3000. Jackan kommer dessutom hålla i många år, men faaaaan vad dyrt!!! Nu innan jul också. Nästan så att jag vill gå tillbaka med den.

Det är helt sjukt att jag har ångest över att jag köper en varm och hållbar jacka till mig själv. Det är inte normalt. Jag förtjänar en varm jacka. Jag ville ha en jacka som håller länge. Jag vill ha en jacka som håller i norra Sverige också. Varför kan jag inte bara vara glad?

Kan någon berätta för mig att det är okey att köpa dyra saker till sig själv ibland?

4 bärbara datorer hemma. Ingen som funkar bra. Den snabbaste tar kanske 5 minuter att starta. 3 av 4 blåskärmar regelbundet. 1 av 4 (den som är bäst på allt annat) klarar inte alls av att koppla upp trådlöst. 1 stationär dator. Används som media center, men till och dvd-erna hoppar i denna inte alls gamla burk. 1 trådlöst nätverk. Hoppar upp och ned, ger så dålig signal ibland så att inte ens datorn som står preciiiiis bredvid får signal. Routern har nyligen bytts ut. Ingen skillnad.
1 Tele2-dongel. Går saktare än gammalt hederligt telefonmodem.
1 extern hårddisk. Trasig strömkabel, måste köpas ny om hårddisken alls ska gå att få igång.
1 ljuvlig iPhone, på lagning (självorsakat men ändå). Ersättare får gamla Sony Ericsson-luren vara. Går inte att ringa någon vars namn börjar på K för då startar den om sig själv. Pajar i ljudet ofta, så då får man se till att ha högtalartelefon på för att alls höra något. Så då hör alla runtomkring också vad man säger.

Ibland är det nattsvart på teknikfronten. I-landsproblem, jovisst, men ändå. Ruggigt irriterande. Ha överseende med uteblivna bilder i bloggen. Bara tanken på att sätta i kabeln till kamerna och ladda över bilder på någon av de kasst fungerande bärbara ger mig stressklåda.

Vågar man ens försöka igen egentligen? Tänk om det blir likadant. Orkar jag det? Klarar jag det? Jag vet inte. Allt känns bara skitjobbigt just nu.

Massa jävla ångest och panik nu också. Så fort det blir för stressigt och jag inte hinner tänka ordentligt så kommer den där jävla paniken. Så fort jag inte har kontroll på allt runt omkring så får jag ångest och panikattacker. Jag vägrar knapra piller, har ingen lust att bli likgiltig, jag behöver snarare komma närmare mina känslor igen så att jag slutar stänga in dem. Jag måste skärpa mig nu, hur många år till orkar jag ha ångest liksom? Hur svårt kan det vara att bara lära sig att glömma och gå vidare? Eller i alla fall acceptera och gå vidare?

Jag kör på endorfinkuren nu i alla fall, ska se till att komma igång med träningen så att jag blir piggare. Det brukar hjälpa. Ska dock vara hård på att inte gå till överdrift denna gång. Jag börjar lära mig mönstret: Dålig upplevelse, ångest, träna, inse att jag kan kontrollera min träning även om jag inte kan kontrollera resten av livet, träna för mycket, bli för smal, bli arg för att jag faller dit, äta upp mig, något dåligt händer och så börjar allt om igen…Det är dags att jag skärper mig, att jag växer upp och lär mig hantera problem. De verkliga problemen, inte problem jag hittar på.

Inte vara duktig hela tiden.

…får jag min semester. Fram till nyligen hade jag inte längtat särskilt efter den, men nu börjar jag bli hjärn-trött och vill vara ledig.

Om sen det där blöta som envisas med att ramla ner ovanifrån kunde hålla igen lite så skulle jag vara på topp ganska snart igen tror jag. Jag har ju också fått en uppgift i det stora arrangemanget om ett par veckor. Jag ska fördela bilar till, och se till att de uppvisningsflygande gästerna kommer till rätt inackordering, och då får jag se till att jag är någorlunda utvilad. Vi vill ju inte se en icke-flygande holländare heller! Han kanske hamnade i nåt tält istället för hotell. Nej det blir nog bra tror jag, jag brukar hålla koll när det gäller!

Men jag har lite funderingar på att börja semestern med en liten miniresa, så att jag känner att jag är ledig. Maken har en tanke om det, han tycker att det är ett stressmoment att vara på resa också, och visst har han rätt i det. Men min resa skulle vara väldigt kort, och väldigt osocial. Jag skulle ta husvagnen och åka upp på skogen alldeles ensam och ställa mig på nån vändplan. Sen skulle jag bara slappa och läsa böcker (och eventuellt sola) i några dagar tills jag fick nog av att vara ensam. Sen skulle jag vara klar för att ta itu med semestern. Jag funderar vidare på det, jag har ju en dag på mig att bestämma mig.

T kom hem tidigare. Han överraskade mig i tisdags. Snacka om att jag blev pinsamt glad. Det började med att han ringde och sa att det var dåligt väder i Oslo, så de skulle dra vidare. Vart visste de inte och de skulle nog bli kvar till på lördag, vilket gjorde mig ursinnig eftersom han sagt dagen innan att han kanske skulle komma hem på onsdagen. Sedan skickade jag sms och sa att han skulle höra av sig när de stannat så att jag visste var de befann sig, varpå han svarade att de redan stannat och satt och åt. Han vägrade dock svara på var de var. Vilket såklart gjorde mig misstänksam. Sedan kom jag väl mer eller mindre fram till att det skulle kunna vara så att han ville överraska, men vågade inte tro på det, för att slippa bli besviken. Efter en rad mystiska sms om att han tittade på tv i soffan så förstod jag dock att han verkligen var hemma, vapå jag nästan sprang hem med mina skyhöga klackar.

Är så glad för att han kom hem tidigare, igår var vi på Grönan, vi vann 2100 gram plopp och en gosekatt. Asnajs. Idag däremot vann vi inte ett skit. Vi lånade bil och allt för att åka till Heron City och käka samt gå på bio. Det var bara det att efter maten så började jag må konstigt. Fick hjärklappning, kallsvettades och mådde allmänt kasst. Tänkte att det var magkatarr och gick på toa. Det lugnade sig lite och vi köpte biobiljetter (fast jag sa faktiskt till T att vi borde vänta sådetså) men efter en stund blev det riktigt illa. Varpå jag fick min Spaghetti carbonara i repris om man säger så. Efter mycket om och men samt frossa så insåg vi att vi var tvugna att ge upp och åka hem. Man får som ni vet inte lämna tillbaka biobiljetter, så 200 kronor i sjön och en middag som inte ens stannade i magen blev det av vår underbara myskväll tillsammans.

Shit happens, men varför händer det ALLTID mig. Varför ska jag straffas så fort en bra sak har hänt? Varför får jag inte bara må bra och ha kul?

Åh, jag längtar efter T. Redan. Jag vaknade kramandes en kudde. Bra där. Det känns som att han varit borta i flera veckor, kan bero på att vi knappt sågs de sista veckorna innan han åkte. Det suger. Det här suger verkligen. Att komma hem till en tom lägenhet och veta att den kommer vara tom ikväll också suger. Att äta ensam suger. Att sova ensam suger. Att sakna suger. Jag blir fan ledsen i ögat.

Idag har jag gått upp jättetidigt. Jag fick en impuls och sa ja till att snickaren som ska fixa så att vår sovrumsdörr går att stänga kunde komma klockan sju. Ingen vet varför, jag tycker ju verkligen inte om att gå upp tidigt och det här är kanske sista veckan med lata dagar på ett bra tag. 

Ska ringa vårdcentralen också, har dragit mig för det eftersom de verkar tycka att jag är en hypokondriker. Vilket är lustigt eftersom de varje gång varit blasé när jag kommit in med min krämpor och sedan har jag vägrat ge mig förrän jag får hjälp och då har det plötsligt visat sig att det faktiskt var något.

Typ som med körtelfebern. Först var det en svullen sköldkörtel, sedan var det inte alls så farligt, för att bli till halsfluss och sedan körtelfeber. Bra jobbat liksom. Jag fick till och med träna (om jag tog det lugnt) för läkaren medan hon kollade upp mig, vilket var jävligt dumt med tanke på att mjälten kan brista om man tränar när man har körtelfeber, det står specifikt att till exempel kampsporter inte bör utövas. Bra där.

Det var som med ryggen. Jag var tydligen en fjant som kunde klara mig med lite värktabletter, tills jag kom till sjukgymnasten som till och med ville att jag skulle byta jobb för att slippa kronisk värk. 

Jomenvisst, hypokondrikern, det är jag det. Kiss my ass. 

Bättre att kolla upp om det är något fel än att gå hemma och vara sjuk tills man blir så sjuk att man hamnar på sjukan. Synd att de inte fattar det på Vårdcentralen och synd att de inte har någon respekt för sina patienter. Synd att jag inte jobbar där  

Nu håller snickaren på med någon maskin som låter galet illa. En sådan som brukar låta i bakgrunden när jag pratar i telefon med T när han jobbar. Han verkar inte få ordning på dörren trots maskinen.

Titanic kom liksom ut 1997. Den är 12 år gammal. Jag pallar inte. Hur gammal är man liksom? Vad hände? Det var ju nyss jag var på bio och blev kär i Leonardo Di Caprio trodde jag. 

Allt det här började med att jag och Sara gjorde ett test på en barn/ungdomssida om vad vår verkliga ålder är, vi fick då svaret: 

Idag är jag irriterad på människor som lägger sig i mitt förhållande fastän de inte har en jävla aning. Inte ens mina tjejkompisar kan låta bli ibland och det stör mig. 

En incident är när vi har födelsedagsfika för T och han går in i köket för att hämta kaffe “nej men du fyller ju år du ska sitta ner” sägs det varpå tjejkompisen kollar på mig som om jag vore världens elakaste flickvän. Ehm, så att jag har stått och bakat (vilket jag hatar) i två veckor, städat och tagit fram allt fika (vilket jag fick göra två gånger eftersom T inte behagade berätta hur många som skulle komma förrän en kvart innan de kom) spelar ingen roll då? För det är förstår hemskt av mig att för första gången på hela dagen sätta mig ner. Måste vara fruktansvärt för T att gå några meter in till köket och lyfta kaffebryggaren…

Andra incidenter sker när jag klagar på något T gör som gör mig irriterad. Då får jag genast höra att “lägg av nu, T som är en så bra kille, du har inget att klaga på”. Nähä och vad fan vet ni om det!? Han kanske slår mig gul och blå varje kväll, är otrogen och kallar mig för fetto. Ni har inte en jävla aning så håll bara käften och låt mig klaga om jag behöver det.

Jag säger ju inte att min vän är fjantig för att hon gråter över en död hamster bara för att jag inte skulle göra det. Jag säger inte att den ena vännen som sörjer sin morfar har det sämre än den andra som sörjer en död hamster. Allas problem är olika stora utifrån deras egna erfarenheter. För mig som har en snäll kille är det kanske ett jättestort problem om han kallar mig för idiot medan det för Ebba som har en kille som slår är en bra dag om hon “bara” blir kallad för idiot.

Bara för att jag är smart nog att inte bli tillsammans med en kille som är ett rötägg så betyder det inte att han är perfekt jämt och aldrig elak mot mig. Eller hur? Vi är alla elaka mot varandra ibland eller gör misstag. Är det så svårt att fatta?

En del tycker att jag lämnar ut T för mycket på bloggen och att han inte har valt att bli skriven om. Vad fan vet de om det? Jag kanske visar T allt jag skriver? Han kanske läser min blogg? Han kanske säger att han vill att jag ska skriva om honom? 

Om jag säger något om att folk inte behöver lägga sig i så är de genast på mig med att “T är ju faktiskt min vän och jag bryr mig oooom honom”. Jaså gör du? När ringde du honom sist? Mig veterligen så är det typ tre personer som T umgås med och jag borde ju veta eftersom jag bor med honom. Eller hur? Så det är intressant att alla alltid är bästis med honom när det finns en chans till att lägga sig i, men om han ska bjudas in någonstans eller dylikt så vågar de minsann inte ringa honom, men mig.  

Sedan är det ju killkompisar som alltid ska kommentera att “det kan han bestämma själv” så fort jag öppnar munnen. Jaha kan han bestämma det själv när han inte kom ihåg att vi hade planer på lördag? Ska jag då skita i att berätta det för honom så att han dubbelbokar sin mormors födelsedag med er grabbkväll och måste ställa in i sista minuten? Är det inte dessutom mer förnedrande att ni som outsiders i förhållandet börjar försvara honom, har ni tänkt på att han kan tala för sig själv? Har ni tänkt på att det är mitt och T’s förhållande och att ni inte har ett skit med det att göra och inte har en aning om vad vi har kommit överens om? 

Jag blir så jävla irriterad. Ja, T är en bra kille, naturligtvis, för jag är inte så dum att jag skulle förlova mig med någon annan än den bäste. Eller hur? Ja jag kan låta irriterad mot honom ibland, men det kanske är så att det finns en orsak till det?  Typ att han alltid glömmer bort saker och jag måste påminna honom? Men har ni verkligen någon rätt att öppna käften? Förlåt, men jag tycker inte det. Vad jag vet är vi nämligen två i detta förhållande. Danni och T. Ingen mer. T är inte efterbliven, han kan tala för sig själv och välja sina strider. Liksom jag. 

Ge fan i mitt förhållande om jag inte uttryckligen ber om råd. Fokusera på era egna kärleksliv istället. Jag älskar T, vi har ett stabilt förhållande med galet mycket kärlek och passion. Jag är lycklig på det stora hela, men jag har också rätt att liksom ni säga till om jag är irriterad på något. Han är världens bästa kille för mig, men han är inget helgon. Det jag vill säga är att det finns bara plats för två i vårat förhållande, så känn er undanskuffade.

Vad tycker ni? Hur mycket får man lägga sig i?

(Jag har ju en enorm integritet så folk kanske tycker att jag överreagerar, så berätta gärna.)

Jag kan tydligen inte ens baka bullar längre. Hade tappat bort mammas recept, så var tvungen att leta upp ett på internet.

Jag tyckte det var lite konstiga proprtioner och tydligen så hade jag rätt eftersom jag gjorde en halv sats, vilket borde ha blivit 30 bullar, men det blev 60 i alla fall.

Hur som helst så var min Jäst tre dagar gammal, men jag luktade på den, kollade konsistensen och så vidare och den verkade helt okey. Så jag använde den. Sedan vet jag inte om det var för att den var gammal, men det tror jag inte, för degen jäste ju, men degen var alldeles galet kladdig! Kanske hällde jag i för varmt degspad? Jag vet inte.

Jag hällde i alla fall i en massa mer mjöl, lyckades få till degen någorlunda och bakade ut, så får väl proväta en bulle och se hur den smakar.

Det jobbiga är att det sitter fast deg i bordet. Jag orkar inte städa. Blir bullarna dessutom äckliga så vet jag inte vad jag gör.

Jag kan inte sova.

Först fick jag en panikångestattack sedan blev jag trött och tänkte att jag kunde ta och somna, men då började jag oroa mig för ekonomin och jobb, så det var bara att gå upp igen för att undvika mer ångest.

Om ni undrar varför jag varit lite frånvarande de senaste dagarna så är det för att jag fick hem sista delen i Twilight-serien i förrgår. Börjar jag läsa de böckerna så kan jag inte tänka på annat. Har i alla fall klarat av 750 sidor på två dagar, utan att läsa annat än på kvällarna och någon timme eller två under dagen. T är imponerad över att jag klarar att läsa så snabbt, särskilt som att jag läser böckerna på engelska, men jag har alltid slukat böcker i den takten så tycker inte det är något konstigt.

Undrar om jag blir trött av att äta? Ska prova. Kom på att jag inte direkt ätit idag.

Det är två lärare som rättar de uppgifter som jag och mina klasskamrater mailar in till skolan. Jag tyckerom båda lärarna, den ena för att hon skriver bra och utförliga helhetskommentarer och den andra för att hon betygsätter varje fråga för sig och sedan sätter ett helhetsbetyg utifrån det.

Problemet är att jag brukar ha ungefär lika många svar som är på VG och MVG-nivå, den ena läraren föredrar att ge det högre betyget och den andra det lägre.

Väldigt irriterande när hon som alltid sätter det lägre betygsätter insändningsuppgifterna på kurserna där det bara är två uppgifter och ett prov. Då får jag MVG på provet och VG på uppgifterna och tyvärr räknas det ju då som VG på kursen om provet var kort. Naturligtvis var det hon som satte betyg på denna, näst sista, kursen. Just när man verkligen behöver det högre betyget.

Jag håller tummarna för att min huvudlärare som rättar provet väljer att gå mer efter det än betygen på uppgifterna, för nu vill jag verkligen  ha högsta betyg på allt.

Nog om det, nu ska jag fortsätta kolla på “Familjen Annorlunda” tittar på det eftersom hon från Södertälje är en av mina gamla stammisar från Willy:s. Jag saknar henne lite, hon var alltid så trevligt mot mig.

Jag är helt slut. Har ännu en gång misslyckats med att lyssna på min kropp och stanna upp och känna efter och det får jag lida för idag.

Har huvudvärk, ledvärk och är galet trött.  Armarna och benen känns som spaghetti, är helt orkeslös. Finns inget värre än denna känsla av att min kropp är 100 år gammal och att den går på sparlåga.

Varför kan jag inte lyssna när läkaren säger åt mig att vila och inte anstränga mig? När hon till och med tycker att jag borde vara sjukskriven.

Jag har ju läst på, det står att även om övriga symptom försvinner så kan tröttheten vara kvar länge och man måste se till att vila. Jag har slopat alkohol och träning, varför kan jag inte slopa stressen?

Nog gnäll nu. Vaknade av att T’s telefon ringde, det var hans syster som bad honom hålla utkik när hon och hennes dotter skulle tillbaka till sin bil, eftersom hon skickat polisen på en snubbe som höll på att lasta ur stöldgodis alternativt göra inbrott i en bil på vår parkering. Hon var rädd att han skulle vara kvar och dessutom arg. Vi tänkte att det var ett bra tillfälle att bjuda in dem på fika, så det gjorde vi.

Lilletjejen visade upp sin nya bikini som hon ska ha i simskolan och vi “vuxna” satt och pratade och hade det trevligt. Vi måste bjuda hit dem oftare. Kul för lilltjejen att få träffa sin morbror också.

Sedan lånade vi mina föräldrars bil, åkte till Grusåsen och slängde några kartonger på returen (vi är hänvisade till Tvetatippen men då måste man ha någon form av besökskort och det har vi inte orkat fixa), till Ica Maxi och handlade lite och sedan åkte vi bara runt allmänt. Han är jätteduktig på att köra bil bör nämnas.

När vi kom hem blev det lite World of Warcraft-spelande, sedan lagade jag mat fastän jag är alldeles för trött och borde ha vilat och nu sitter jag här och skriver ett ointressant blogginlägg.

Hoppas ni haft en bra dag. Yallahej.

Varje gång T’s födelsedag börjar närma sig får jag för mig att baka. Fastän jag är askass på att baka och avskyr det.

Jag tror det beror på att jag vill visa hans släkt vilken bra liten hemmafru jag är. De har alltid fika för släkten på sina födelsedagar och då vill man inte vara sämre själv.

T bryr sig inte alls, han skulle kunna bjuda på knäckebröd likagärna. Han hatar att fixa och dona, liksom jag, men han är inte lika dum som jag eftersom han helt enkelt kan skita i vad andra tycker. Jag måste lära mig tänka likadant, för den här bakningen gör mig galen.

Medan jag bakade så lyckades jag med följande:

• Skita ner hela mina mjukisbyxor och min vita tröja (Vem är ens dum nog att ha på sig vitt när den bakar? Orutinerat som fan).
• Ha sönder än av våra dyyyyyra Höganästallrikar när jag skulle diska undan lite.
• Prata med T samtidigt som jag hällde upp mjöl i min mjölburk varpå allt mjöl hamnade utanför.
• Hälla glasyr så att det liksom droppade från kakan ner på golvet och sedan kliva i det.
• Tappa sleven som var full av smet på golvet.
• Hälla i för mycket smet i muffinsformarna så att hälften av dem svällde såpass att de rann ut på plåten.
• Halka på glasyren som hamnat på golvet.
• Tappa bort teskeden tre gånger.
• Knäcka ett ägg i skålen innan det skulle i.
• Bränna mig på plåten.
• Skvätta vatten på T som satt två meter bort.

Bakning är inte min grej alltså. Fyfan. Tacka vet jag matlagning, det är en helt annan grej.

Jag är verkligen sämst på att plugga. Jag kommer ingenvart och jag gör allt utom att göra mina uppgifter. Jag MÅSTE blir klar med dem ikväll annars får jag inte skriva prov imorgon.

Säg till mig att plugga!

Jag är glad över att så mycket vettiga människor kommenterat på mitt förra inlägg. Hade tappat tron på att det gick att skriva om något aktuellt utan att få hatkommentarer och en sandlådedebatt.

Klockan är 02.41, jag är fortfarande vaken. Det är inte bra. Jag sov till 14.30 idag, det var inte meningen, men det förklarar varför jag inte är trött än. T ringde mig imorse klockan 09.45 och jag tänkte somna om i en timme eller så, när jag vaknade insåg jag att klockan var 14.30, hur lyckas man?

Jag måste vända tillbaka dygnet för på torsdag beger jag mig norrut till mina morföräldrar och de klarar inte av att låta mig sova längre än till klockan 10. De mår dåligt om man sover bort dagen och tror att jag blivit en latmask.

En av anledningarna till att jag åker är att jag behöver deras rutiner just nu, de kan få mig på rätt spår så att jag mår bättre. Jag saknar dem och det vackra norrbotten väldigt mycket också. Dessutom behöver jag vara ifred och var är man ifred bättre än i Kalix?

Jag behöver slippa ta ansvar för allting och fokusera på skolan och vad jag vill göra. Jag behöver vara ifrån T lite så att vi inte går varandra på nerverna för mycket och börjar bråka en massa igen.

Vi har det så bra nu, jag vill inte förstöra det och jag har insett att om vi ska ha det som vi har det nu behöver han få vara ensam ibland, vilket inte händer ofta eftersom jag pluggar hemifrån, och jag behöver slippa ta ansvar över både hans och mitt liv. Jag behöver känna efter och slappna av.

Jag älskar känslan av att vara på väg. Att stå på en flygplats bland alla människor och veta att man snart är någon annanstans. Det är en skön känsla, tills man kommer upp i luften. Jag är galet flygrädd, jag har som alla vet ett stort kontrollbehov och avskyr när mitt öde ligger i andras händer så att säga…

Jag är lite orolig för att jag ska sakna T för mycket dock, sist vi var ifrån varandra var under hans två veckor i lumpen. Då mådde båda skit, grät varje kväll och kunde knappt sova. Jag jobbade nonstop bara för att slippa tänka på att han inte var hemma hela dagarna.

Jag vill inte vara beroende av någon så det här är en viktig grej för mig. Jag vill åka bort, somna utan på problem, ha det trevligt och sedan komma hem, slänga mig i hans famn och inse hur mycket jag saknat honom, men ändå tycka att det var skönt att vara borta några dagar.

Jag är glad att han unnar mig detta, för vår ekonomi är rätt ansträngd, och han kanske också skulle vilja åka någonstans egentligen.

Jag vill flytta från den här skitstan. Det är så mycket äckliga människor här som jag bara vill slippa se igen. Så många jag vill slippa ge falska leenden. Så mycket jävla raketer och polisutryckningar som håller mig vaken.

Det enda som får mig att inte packa ner allt och dra på en gång är att jag har min familj och en del mycket goda vänner här. Jag vet inte om jag är redo att lämna det än. Jag har brutit upp så många gånger, utan att riktigt vara klar med ett ställe. Utan att ha något val. Jag skulle vilja vara helt klar med Södertälje och det är fortfarande något som håller mig kvar. Trots att jag fullkomligen avskyr själva staden och större delen av de invånare jag råkat på.

Sedan är det T, han som aldrig flyttat utanför Södertälje. Kan han flytta ifrån sin familj? Sina barndomsvänner? Jag har insett att det brukar vara svårt för sådana som aldrig flyttat, de som aldrig behövt åka tåg i 15 timmar för att hälsa på sin mormor och morfar, som träffat sin farmor och farfar mer än vartannat år. Det är inte en liten sak att be om.

Även om han säger att han vill härifrån så vet jag att det kommer kännas svårt för honom när vi väl flyttat. Jag minns inte första gången jag flyttade, men jag minns de två “stora” flyttarna.

Jag minns hur det känns att inte känna någon i den nya staden. Att inte veta vad gatorna heter (det vet jag i och för sig fortfarande inte i denna stad haha), att inte veta var man ska gå ut, vilken vårdcentral man hör till, om man kommer trivas. Jag vet hur det är att gå vilse när man ska hitta till närmaste mataffär. Jag vet hur det är att inte hitta hem om man råkat gå av på fel busshållplats. Det är inte kul. Man känner sig ensam, vilsen och isolerad i flera månader innan det börjar ljusna.

Vi kommer att flytta, men jag tror jag måste bita ihop lite till. Jag ger det ett år, max två.

Vad jag ville säga idag var i alla fall att jag är så trött på alla jävla äckliga människor i denna stad. Jag vill bort från det här. Jag vill börja om på nytt och träffa nya människor och bara behålla de vänner som verkligen är vänner.

Ett stort grattis till mig som just fått veta att jag inte  alls har öroninflammation, inflammation i sköldkörteln eller halsfluss, utan körtelfeber.

Woho! Underbart. Kan se fram emot att vara sjuk i en månad och sedan trött i minst en till. Kan se fram emot att inte kunna träna på två månader eftersom min mjälte tydligen kan vara påverkad och brista om jag anstränger mig.

Här trodde man att man skulle få pencillin, istället får man veta att man antagligen kommer må ännu sämre om några dagar samt att man måste vänta ut skiten. Allt jag kan göra är att försöka lindra det onda. Ni vet det där onda som jag redan gråter av.

Det är skrattretande. Hur mycket otur kan en människa ha?

Här ser man fram emot att börja träna, men så går det åt helvete på en gång. Jag kan lika gärna sluta, missar man två månader så är det liksom inte så mycket kvar på terminen. Jävla skit.

Nu ska jag försöka äta glass. Har bara druckit ett glas fil idag. Det enda bra med detta är att jag faktiskt är ordinerad glass.

Käre doktorn! (Den som anmäler sig som frivillig vill säga, reell kunskap duger fint, jag vill bara ha lite förslag på vad det kan vara)

Jag är en tjej på 21 år, bor tillsammans med min sambo/fästman/pojkvän i en tvåa på 47 kvadrat i Södertälje. Jag studerar till undersköterska på distans, så är mestadels hemma. En gång i tiden fick jag lite timmar på ett äldreboende, men nu verkar jag vara längst ner på prioriteringslistan.

Jag äter tre mål mat om dagen och ett mellanmål om jag inte mår illa eller vaknar sent. Jag dricker galet mycket vatten, jag är ofta törstig. Jag försöker att ta promenader och har just börjat träna kickboxning igen.

Mitt problem är att jag har en jävla massa symptom och ingen på vårdcentralen tar mig på allvar.

Jag blir svullen i övre delen av magen, oftast när jag har förstoppning men ibland även vid det läkaren tror är magkatarr. Har gjort en gastroskopi som inte visade något. När jag blir svullen i övre delen av magen mår jag väldigt illa och kan inte äta, så fort jag tänker på att svälja ner något får jag kväljningar.

Ibland när jag är toanödig på det ena eller det andra sättet, eller båda gör det även galet ont i nedre delen av magen när jag utför det hela.Det liksom skär och sticks, jag måste vika mig dubbel. I perioder luktar mitt kiss illa och är väldigt koncentrerat utan att det beror på urinvägsinfektion, som jag vet hur det känns eftersom jag har haft galet många.När jag var åtta månader hade jag även njurbäckeninflammation och fick ligga inne på Bodens Lasarett som fanns på den tiden. Det var innan Sunderby sjukhus det. Min familj på pappas sida har dåliga njurar, men på vårdcentralen tror de inte att jag har det. Trots att det är mycket möjligt har man inte velat kolla upp det ordentligt.

Jag är väldigt ofta törstig, dricker massvis med vatten. Det är dock inte diabetes eftersom jag efter mycket tjat fått dem att kolla det hela två gånger.

Min sköldkörtel har på senaste tiden varit väldigt svullen och hela halsen har ömmat. Det har inte hittats några större fel, men jag väntar på provsvar för att få veta om det är en akut inflammation. Saken är den att min hals alltid är konstig. Jag kan inte ha en tjock halsduk, polotröja eller ett barn som klänger på mig utan att få panik för att jag inte kan andas och får kväljningar. Minsta lilla beröring kan få mig att kväljas.

Jag har tidigare haft problem med ryggen, vilket jag fortfarande har tidvis, men nu känns det som att det har vandrat uppåt. Får väldigt lätt nackspärr och allmänt ont i nacken numera.

Annars tappar jag mycket hår, har sömnproblem, depressioner, panikångest, är konstant orolig, rastlös, har mellanblödningar när jag är stressad, har mycket mensvärk och ibland (oftast när det är kallt eller fuktigt ute) är jag “fumlig” och har ledvärk.

Vad tror du/ni att detta beror på? Är allt psykosomatiskt? Eller har ni någon annan idé? Jag har svårt att tro att jag endast är hypokondrisk för jag är absolut inte smärtkänslig och nu har jag plötsligt ont här och där titt som tätt.

Ibland sträcker det även till i bröstet, i nedre delen av bröstkorgen, det känns som en vanlig sträckning, en sådan man kan få i typ benet, men jag får svårt att ta djupa andetag när det händer. Det är väldigt obehagligt. Jag tror att det oftast sker när jag är stressad.

Naturligtvis lider jag av en konstant trötthet också eftersom jag sover dåligt samt har ont lite här och var. Läkaren trodde att jag var utmattad och ordinerade vila, det hjälpte inte ett dugg. Vad ska jag vila ifrån liksom? Jag jobbar ju inte.

MVH/En som gärna vill göra något åt saken.

Förra inlägget blev helt knullat. Går inte att få det att se ut som det ska, så det får se ut sådär. Ännu en jävla skitsak med denna dag. Tack.

Just nu hatar jag det mesta. Är inte alls nöjd med mitt liv. Så håll er undan om ni inte orkar med negativa vibbar. Bara ett tips.

Jagärsåsjuktjävlauttråkadalltärbaraskittråkigtochmeningslöst.Jaghatarh

ushållssysslor.jaghatarkravjaghatarattmådåligtjaghatarattjagbehöverly

ckopilleregentligen.Jaghatarattvaraosynlig.jaghatarattgåhemmaochjagh

atarattvänta.varföräralladagarlikadana?

TSH- 4.8

T4- 18

T3- 5,5

Allt normalt utom TSH där gränsen går på 4,7. Är troligen en “akut” inflammation, men det återstår att se vad de säger på vårdcentralen om jag lyckas få en tid i dag.

Måste även se till att man håller koll på mitt TSH eftersom det varit aningens förhöjt sedan i somras, bara för att se om det är något som tänker bli ett större problem.

Jaja får se vad nästa läkare säger. Jag vill träna. Har förbannat ont i halsen dock.

Är inne i en negativ spiral igen. Sover inte, äter dåligt och känner inte efter så mycket som jag borde.

Jag märkte det inte ens själv denna gång, det var Sara som märkte det. Att allt som kom ur min mun var negativt. Att jag hade min bittra ton. Sedan började jag tänka på det själv och efter någon dag till så började folk fråga hur jag mår.

Det är obehagligt. Det är obehagligt att jag kan bli så kall att jag inte ens märker det själv, att jag kan göra mina känslor så obefintliga att jag inte ens märker att jag inte känner dem. Fruktansvärt.

När jag tänker på att jag är likgiltig så blir hela kroppen stressad, jag blir spänd, får ont i magen. Jag blir så för att motverka att jag börjar känna efter hur det står till med psyket. Mår jag dåligt i kroppen tänker jag inte på allt det andra.

Det är lite lustigt att jag har all denna självinsikt utan att göra något åt problemen. Det är som att jag inte ens vill försöka. Just nu är det nog mycket på grund av ett beslut jag tog som jag är missnöjd med. Jag vet att det är mitt eget fel att jag var tvungen att ta det beslutet och därför plågar jag mig själv genom att inte be om den hjälp jag behöver.

Inte ens när jag skriver detta så känner jag egentligen något. Det känns som att jag tittar på mig själv utifrån.

Jag är besviken på mig själv. Jag är ledsen. Jag har så många öppna sår. Det är små, små saker som förstör. Saker som får mig att tänka på det jag inte vill tänka på.

Jag försöker tänka positivt. Jag vet ju vad jag behöver göra och jag vet ju vad det är som gör så ont just nu. Det är bra.

Jag vet också att jag är glad över det jag har, för ännu har inte det onda tagit över de goda känslorna också. Kan fortfarande känna det positiva.

Jag älskar, skrattar och är nöjd när det går bra. Det är jag lycklig över, det är när de känslorna också försvinner som det blir sådär sjukt jobbigt.

Jag tvingar mig själv att känna efter när jag vet att något är bra. Jag vet att jag behöver all glädje jag kan få för att orka komma över det jag behöver komma över.

Jag tänker hela tiden att det kommer bli bättre, att jag kommer må bra nästan jämt. För det är inte så mycket jag kräver egentligen, det enda jag vill är att må bra oftare än vad jag mår dåligt och det har jag kämpat med sedan jag var 13, 14 år. Det är bara det att det inte blir bättre, det blir sämre.

För två år sedan hade jag ingen panikångest. För ett år sedan var jag inte livrädd för att dö eller för att någon i min närhet skulle dö. För två år sedan isolerade jag mig inte när jag mådde dåligt. Det här är inte bra.

Jag är nyfiken på att få mina provsvar. Om det är fel på sköldkörteln kanske mina problem går att lösa utan att jag måste söka hjälp aktivt. Om det är något fel kanske det finns mediciner och förklaringar.

Man ska aldrig hoppas att man är sjuk, men det är svårt att inte längta efter en diagnos när man känner i hela kroppen att något är fel. Jag är ju sjuk redan, det är bara att jag inte vet vad det är. Så kanske är det inte så fel att hoppas på en förklaring?

Sedan vet jag att jag borde prata med någon. Jag vet det. Jag är bara livrädd för att sitta där och få ännu mer ångest utifall att psykologen inte skulle fatta vart skon klämmer. Jag är rädd för att vända ut och in på mig och sedan bli missförstådd.

Jag har förträngt så många känslor under årens lopp att jag behöver hjälp att skapa ordning innan jag kan bearbeta, men vem är egentligen värdig nog att få veta allt om en människa, komma åt det innersta? Det är mitt problem. Jag tycker inte att de personerna närmast mig ska få den bördan och jag tycker inte att någon annan förtjänar mig så att säga.

Är jag dum i huvudet? Eller finns det någon därute som förstår vad jag menar? Finns det någon som har en liknande känsla av likgiltighet?

Det konstigaste av allt är ju egentligen att det enda jag vill är att leva. Jag vill leva mest av allt i hela världen, jag vill leva världens bästa liv och aldrig ångra något.

Andra som mår dåligt har en tendens att vilja dö, att försvinna och slippa det jobbiga, få lugn och ro, bedöva. Jag mår dåligt för att jag inte vill slippa det, utan för att jag vill lära mig leva med det. Det är den här jävla kampen för att vara nöjd, den jävla envisheten, som nästan knäcker mig.

Hur störd är man inte då? När man vägrar acceptera att man kan behöva lite hjälp och vill klara av allt själv fastän det är ett omöjligt uppdrag och man vet om det. Ungefär lika störd som när man slåss mot ett gäng väderkvarnar skulle jag tro.

Nu ska jag gå in i sovrummet och pussa på min älskling som sover och känna så mycket kärlek jag bara kan.

Somnade kring fyra, halv fem igår. Mådde inte alls bra. Alarmet gick på klockan tio imorse eftersom jag var tvungen att tvätta.

Trodde jag skulle kräkas av trötthet när jag började med tvätten, men det gick bra. Hittade två mögliga handdukar dock, inte så fräscht, men hade inte tid att tvätta om hela tvätten och det luktade inte så det fick vara.

Försökte sova mellan tvättarna, men inte så kul när man precis hann somna när alarmet gick igång igen.

Nu ska jag vila. Intressant va?

Igår hade jag en traumatisk upplevelse.

Jag stod i badrummet och skulle just sträcka mig efter min tandborste när jag insåg att något jag sett i ögonvrån tidigare var oroväckande. Varpå jag tittar på T och tjuter:

-Vad göööööör du med MIN tandborste!!!!???

Han fattade ingenting och jag fortsatta gasta:

- Du har tagit min tandborste! Den svarta är MIN!!! Den gröna är din jävla idioooot!

Till slut insåg han att han hade gjort något oförlåtligt och försökte ödmjukt ursäka sig medan jag stod och frustade:

-  Hur länge har det här pågått? Har du tagit den förut? Herregud!

Varpå T stammar att han inte tror det. TROR. Han TROR inte att han borstat sina tänder med MIN tandborste förut. Han TROR inte att jag intet ont vetande har trott att jag rengjort mina tänder men istället gnuggat in hans bakterier riktigt ordentligt!

Tandborsten flög ner i sopkorgen, jag tog fram en ny tandborste som var lila och väste:

- Är det här en nog tjejig färg så att du fattar att den är MIN?

Jag hatar folk som lånar min tandborste, jag tycker att det är så fruktansvärt äckligt. Jag hatar tanken på andras saliv och på andras bakterier. Jag har till och med svårt att dela en flaska mineralvatten med T på somrarna, jag tänker att det åker tillbaka saliv ner i flaskan och att jag då dricker upp det. Usch, mår illa bara jag skriver om det.

Jag har inte alltid haft denna fobi eftersom jag fram till en viss dag när en viss Sara sträckte sig efter min tandborste när hon sovit över hos mig alltid har varit övertygad om att det är en självklarhet att folk inte delar tandborste.

När jag förklarade detta för Sara såg hon ut som ett frågetecken och sa:

-Jamen jag har ju ingen tandborste här och jag sköljer ju av den efteråt, jag har lånat den flera gånger, så vad spelar det för roll?

Så fort Sara åkt hem åkte tandborsten i soporna. Nästa gång hon kom hem till mig så stod det en egen tandborste och väntade på henne i badrummet.

Den stod till och med kvar där något år efter att jag flyttat hemifrån, tills jag upplyste mamma om att den inte var min, utan Saras, varpå mamma såg ut som ett frågetecken, hon tyckte att det var självklart att man tog med sig en egen tandborste. Det förklarar varför jag har de åsikter jag har om att dela tandborste.

Nu ska jag gå och skölja munnen.