För 2 veckor sedan åkte jag till Berlin med klassen på studieresa och var borta 5 dagar. Det var myspys att lära känna Berlin, upptäcka staden och se en massa sevärdheter.
Vi bodde på ungdomsvandrarhemmet jag hittade, Baxpax Downtown, och det var över mina förväntningarna för att vara ett ungdomsvandrarhem. Fräscht, bastant frukost, bekväma sängar och stora rum med toalett och dusch.
Guidningarna gick kanon och var lärorikt. Jag skrev mina guidningar dagen innan vi åkte och övergav att göra stödord men allt gick förvånadsvärt bra och nöjd var jag.
Bortsett från alla guidningar från morgon till sen eftermiddag, ibland kväll, så fick man passa på att upptäcka staden på egen hand. Det blev resturangbesök, shopping, transportmedel, baren med mera.
Man fick se nya sidor av ens klasskamrater och lära känna bättre då man umgicks 24/7 i 5 dygn. Vi 4 tjejer i mitt rum kom överens kanon och hade skitroligt tillsammans och vi kom verkligen varandra nämre, men tyvärr var verkligheten också att man kom längre ifrån andra delar av klassen. Hade stora förväntningar att som helhet som klass skulle vi alla komma varandra nämre me njag kände nästan att det blev tvärtom. Ska bli intressant att komma tillbaka till skolan om en månad.

Berlin är en stad värd att besöka, man kan inte bara se alla monument och sevärdheter utan även hitta bra och billig shopping!
Undrar vart vi tar vägen i vår..

“Hujja” som en del av oss säger.

Nu så har jag vart iväg på studieresa och kollat på Chemrec, Smurfit Kappa, New Boliden anriktningsverk och Rönnskär smältverk!

Det har vart två stycken roliga dagar och jag tror att jag har bestämt mig för vilken inriktning jag ska ta nu!
Smältverket var häftigt, fick se smält koppar och när dom gjöt den till plattor… Det var läskigt varmt trots att vi stod 30 meter ifrån kopparn… kan ju iofs bero på att den var ca 1200-1300 grader varm… Fick även veta att anriktningsverket producerar ca 5kg guld per dag… om jag minns rätt^o) guld kostar ca 225000kr per kg så det är ganska mycket… och per 900 kubikmeter av slagg med guld så är det ca 1,5 gram guld

aja, nu så ska jag glo på Event Horizon! Och imorgon så måste jag plugga in massa matte inför duggan nästa vecka

Over and out
//Bond

Ps. sorry, inga bilder, fick inte ta bilder inne i fabrikerna pga att vi kunde tappa kamerorna… Ds.

Nu så åker jag iväg på en studieresa med klassen och folket från det andra programmet! Så jag kommer inte ha tillgång till internet idag eller imorgon…

Aja, det ska väl bli kul…

Over and out
//Bond

Ps. Braaaaaaaiiiinssssss Ds.

15 augusti startar ett nytt äventyr-då reser jag till Cleveland, Ohio för att delta i en studieresa initierad av Birgitta Hellman Magnusson, Länsbibliotek Östergötland. Hon, Lisbeth Schoultz Káplár, Regionbibliotek Stockholm samt Camilla Källgren, Länsbiblioteket i Värmland har fått Sveriges Länsbibliotekariers resestipendium samt bidrag till en förstudie om den digitala bokbussen från Kulturrådet för att besöka Ohio och studera The Digital Bookmobile och även besöka företaget Overdrivse som står bakom satsningen den digitala bokbussen tillsammans med de amerikanska folkbiblioteken.Jag har fått chansen att följa med-vilket jag är väldigt glad och tacksam över:-)

Inklippt från bloggen “Digitala bokbussen” : “Följ vår rapportering om Den digitala bokbussen i USA är en högteknologisk “långtradarbuss” som kör runt hela USA för att marknadsföra bibliotekens digitala och nedladdningsbara medier (e-böcker, mp3-böcker, musik, filmer). I mitten av augusti 2009 anländer bussen till Ohio, där den bland annat stannar till utanför biblioteken i Westerville, Rocky River och Cleveland. ” Även i USA hotas biblioteken av besparingsåtgärder. Nyligen startades ett upprop, som också finns som grupp på Facebook, “Save Ohio Libraries”, som ett försök att skapa opinion mot nedskärningarna. Gå med du också!

Jag vill börja med att tacka så hemskt mycket för kommentarer ni läsare skrivit under resan. Det har varit väldigt roligt att skriva i den här bloggen, och jag är bara glad om ni tyckte att det var kul att läsa. Förhoppningsvis finns det någon som vill ta över stafettpinnen och fortsätta med den här bloggen, för Forsmarks skolas räkning, då jag tar på vita mössan om ett par dagar.

Resan har gett många erfarenheter, och det tror jag att jag kan säga gäller för alla. Få av oss hade tidigare varit i USA – och det är faktiskt inte helt och hållet som hemma i Sverige. Kanske har någon även med sig ett eller två extra kilon hem? En mindre bekväm erfarenhet är jet-lag som vi nu känner till av egen erfarenhet.

Vi steg upp klockan åtta på morgonen igår. Klockan elva landade vi i Amsterdam, eller nej, med ens var klockan sex på morgonen nästa dag, och det var dags för frukost. Hela natten försvann alltså på grund av tidsskillnaden. Här och nu klockan halv fem på eftermiddagen vill vi bara gå och lägga oss – men vi håller ut.

Alla kom hem ordentligt, med ett undantag för Dahlin. Då alla stigit av bussen utanför vårt bostadshus i Gimo, blev några väskor över. Ingen tycktes äga dem. I och med detta kom någon på att han hoppat av bussen för att “fixa något”, strax innan vi rullade iväg. Han är fortfarande efterlyst i sin frånvaro, men han är en överlevare och han är i Sverige. Trots denna kännedom saknar vi honom här i Gimo, och hoppas att han hittar hem snart.

Och på tal om allting gott – så var inte allt i USA gott. Speciellt inte alla kontiga syntetiska sötsaker, som nu belagt våra unga tänder med en last vi själva snart får betala reparationen av. Det är synd att man inte får gratis tandvård även som ung vuxen. För det är väl nu “allvaret” börjar. Antar jag.

Hotellets tradlosa internet har klappat ihop, varfor uppdatering har varit samre de senaste tva dygnen. Under gardagen gick jag ned i receptionen och lanade en natverkskabel, som jag kopplade upp mig med via min egen dator i det lilla rummet intill restaurangen. Idag gor jag inte om forsoket, och det blir darfor en amerikansk lanedator i samma rum. Tangentbordet saknar de tre sista bokstaverna i det svenska alfabetet - hoppas att ni har overseende med detta.

Gardagen var lugn. De flesta kannde sig nojda med Chicago, och jag har fatt hora av flertalet personer om hur de stannat och vilat pa hotellet. Hakan, Lucas, Henke och Oskar skulle just ivag pa Field museum, och darefter bege sig till den svenska statsdelen. Har annu inte hort nagon rapport fran denna utflykt, men Hakan har “kanske” lovat att skriva nagra rader har pa bloggen om deras aventyr…

For mig, Albin, Peter, Malin och David C innebar gardagen en tur in till centrala Chicago. Dar gick vi runt i takt med vara egna fotter, det fanns inget skynda, och vi hade vidare inget mal for dagen. I en bokhandel kopte vi med oss lite lasgodis att tugga pa flygresan. Pa Subway kopte vi med oss lite mat att tugga i en park.

Sa medan vi satt dar pa tva bankar, i en ljummen storstad, och smaskade ljudligt pa vara mackor insag vi att vi langtar hem.

Om tva timmar (kl.12 lokal tid) kommer vi att borja slussas bort mot flygplatsen av husfar Bpo. Klockan fyra lyfter planet som ska ta oss over Atlanten. Fem timmar ar budet for vad vi ska spendera i Amsterdam. Darefter flyger vi i tva timmar och landar pa Arlanda (Klockan 2 svensk tid).

Forsmarks skolas maskot Love har visat sig vara med på resan. Denna morgon träffade jag honom för en exklusiv intervju.

Det brummar lätt från fläkten på Loves hotellrum. Han berättar för mig att han i egenskap av björn aldrig varit ett stort fan av hettan han upplevt under dagarna i Chicago. Växlande molnighet tillsammans med en tryckande värme fick honom att spendera hela föregående dag på rummet.

Jag frågade Love vad man gör en hel dag instängd på ett hotellrum i utkanten av Chicago. Han svarade med en lång och uttråkad blick som bad mig att inte ställa så dumma frågor. Efter en lång minut berättade han att han varit en sväng nere i affären Alden. Där hade han köpt sig en hel del snacks som han därefter smaskade i sig framför en dålig ninja-film.

”Det är en del av att vara ledig – man ser på något så meningslöst att man inte behöver någon ursäkt för att bara koncentrera sig på filmgodiset.”

Loves snacks Från vänster: Cheese dip, fuktglass med smak av mango och jordgubb, chokladkakor bakade med jordnötssmör, torkade och rostade mandlar, m&m (chokladdragerade jordnötter), micropopcorn (6-pack), Beef Jerky (torkat och kryddat kött), majschips med ostsmak.

Då Love kände sig mera hungrig vid fyratiden beställde han upp kinamat på rummet. Denna bestod av broccoli, kyckling, ris och soja. Maten åt han i sängen, försiktigt för att inte spilla på de kritvita lakanen.

Till maten såg Love ett program som handlade om husdjur. Ett av dessa var hunden Elwod, som var en korsning. Love berättar om programmet med vördnad i rösten. ”Precis som jag. Programmet om Elwod fick mig att inse hur betydelsefullt det är att även vi annorlunda djur finns. På min skola värnar vi om alla elever. För många kan det vara viktigt att ha någon att se upp till som är speciell, och inte som alla andra. Då är det tur att jag finns.”

Elwood

Jag lämnar Love framför Tv-kanalen Disney channel där personerna i rutan kastar tårtor i varandras ansikten. Love skrattar högt och håller sina ramar på sin mjuka mage. Programmet verkar underhålla Love så mycket att han totalt glömt bort att jag är där.

Han är verkligen en speciell björn den där Love

Just hade vi gått och lagt oss, och för Malins del även somnat, då brandlarmet plötsligt började skrika som en stucken gris. I öronen svetsades några meningar fast: ”May I have your attention please, there has been a fire reported on your floor. Please evacuate the building immediately. Don’t use the elevator.”

Hjärtat dunkade som en instängd hamster i en kastrull med skållhett vatten. Iförd tighta blommiga pyjamasbyxor sprang jag tillsammans med rumskamraterna, och övriga hotellgäster ned för trapporna.

En brandbil kom och ut hoppade ett gäng macho-brandmän iförda rökdykningskläder. Falsklarmets orsak är ännu inte känd.

Museum of Science and Industry är beläget i södra Chicago. Närmaste station heter Garfield, vilket var platsen vi steg av tåget. Att gå från stationen visade sig vara en lång historia då vi först gick åt rätt håll, vände och gick åt fel håll i kanske en halv timme, för att slutligen träffa på en lång mörk man i helblå silkeskostym. Poängen med denne man var att han åkallade vår uppmärksamhet så pass att vi lade märke till en busskur med karta. Detta i sin tur fick oss att inse vårt misstag och ta bussen till museet.

Lukten på snabbmatsrestaurangen Subway är den samma i alla länder. Konceptet i USA är också det samma som i Sverige, och övriga Europa. Vi förärade trots allt detta restaurangen ett besök vid lunchtid.

Museum of Science and industry var stort. Vi kunde ganska snart konstatera att vi hade växt om målgruppen för många år sedan, men försökte göra det bästa av vårt besök. Museet hade en tillfällig Harry Potter utställning med diverse kläder och rekvisita från de nu sex inspelade filmerna. En annan utställning handlade om DNA, en tredje om olja och plast, en fjärde om leksakstillverkning och så vidare.

Vi avslutade besöket med en runda i kolgruvan. Denna utställning var guidad och vi mötte därför “Minor John” för första, och förhoppningsvis sista, gången i våra liv. Galen är kanske en lite väl hård epitet att tilldela honom – men han var definitivt inte någon jag skulle vilja gå en guidad tur med på egen hand. Spännande var det i alla fall att ta sig genom kolgruvans mysterier.

Efter besöket på museet begav vi oss bort till University of Chicago som ligger alldeles i närheten. Från att ha varit på Harry Potter utställning känndes det nästan som att komma till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Universitetscampus var fyllt av respektingivande, i det närmsta slottsliknande, byggnader med ringlande slingerväxter som sträckte sig över väggarna av sten. Det var en otroligt vacker studiemiljö och fick oss att börja fantisera om utbytesår i framtiden, nå kanske inte just här i Chicago, men någonstans i världen.

Malin och jag åt hamburgare för första gången i Amerikas förenta stater på Wendys strax intill hotellet där vi bor. Snabbmatsrestaurangen har som koncept att aldrig servera någon hamburgare som varit fryst. Det känns som att det mesta är avbockat på ”att-äta-listan” nu.

Nu må ni tro att vi har shoppat. På rummet ligger vi slut både i plånbok och huvud efter en dag på outlet en bit utanför Chicago.

Dessvärre försov sig rum 817 imorse, och hann med nöd och näppe kasta in någon macka i de morgongriniga gapen innan hotellfrukosten stängde. Albin slog på stort och åt en frukost på Dunkin Donuts. Den färdiga meny han valde innehöll bland annat så kallade ”Hash Browns” (Enligt Albin potatisplättar med smak av potatisplättar).

Vid elvatiden klämdes nitton forsmarkare in i tre taxibilar. Vi andades in utanför hotellet, och ut på Premium Outlets. Där spenderades både hela dagen och en hel del dollar.

Då det kurrade i magen fanns en stor matsal med fem olika kök att handla ifrån. Intressant underhållning till maten var kriget mellan Asian Chao – Chinese catery och Maki of Japan – Oriental eatary. Båda restaurangerna erbjöd samma mat, till samma pris och låg bredvid varandra. Restaurangerna hade ställt ut en varsin kvinna att erbjuda smakprov av deras ”speciella” kyckling i kladdig sås. Blickarna som dessa kvinnor växlade med varandra hade bränt sönder vilken kamerafilm som helst – en sådan tur att jag har digitalkamera.

Summan av vår inköpsrunda lade vi upp på en dubbelsäng när vi väl kommit tillbaka till hotellet. Vi ansåg att även ni där hemma i Sverige kunde få ta del av USA:s shopping. Själv är jag skapligt nöjd med två par converseskor som jag tillsammans betalade 40 dollar för. Peter och Albin hälsar och vinkar med sina snygga jeans för tio dollar styck.

Zara: Vi hoppas att det går bra med stooorhandlingen, och tur att Östhammar känns OK. But you know: Everything is bigger in America.

Hur mycket turist får man bli på en skala? Förmiddagen erbjöd en guidad tur med namnet ”Old and New” bland Chicagos arkitektur. Framme fem minuter innan turen skulle starta fick vi hörlurar och stora gula klistermärken som vi fick fästa på våra t-shirtar. Dagen till ära bar vi ryggsäck och hade kameror dinglande i snören.

Vår guide var allt som man tänker sig den typiska amerikanen inte är. Mellan er och mig såg hon faktiskt ut som en litet hurtigt troll. Ett huvud kortare än mig, stor vid hatt, vildmarksväska och runda glasögon. Den första timmen var intressant, men värmen fick vår sista halvtimme att kännas ganska lång. Endast guiden fick oss att pinna vidare – vi kunde inget annat än älska henne.

Som plåster på såren hände något oväntat i Millennium Park. Utan att vi visste ordet av stod vi med en varsin lunchlåda i händerna, ditplacerade av en vänlig seniordam. Den innehöll smörgås, kakor, vatten, banan, plommon och salta kringlor. Vi avnjöt denna gratis-goda lunch i skuggan av ett träd. Matilda flirtade upp en amerikan som kastade baseball samtidigt som jag och David jämförde våra bonn-brännda armar. Bådar inte gott inför balen.

Mötte upp Malin, Albin, Peter, Lotta och Nathalie R för att gå på bio och se Änglar och Demoner. Någon hoppades på att den inte haft premiär ännu i Sverige. Albin påpekade att den till och med visas i Östhammar…

Filmen var spännande, mörk och fartfylld. Med Tom Hanks, Stellan Skarsgård och “han den där som spelar Obi Wan Kenobi i Star Wars”, var filmen dömd att lyckas. Som alltid är väl ”boken bättre än filmen”, men den rekommenderas detta till trots.

Från bussfönstret skymtade vi Bucca di Beppo (en restaurang som husfar Beppo bett oss hålla utkik efter). Jag utbrast ”Bucca di Beppo!” ganska högt och började knäppa kort. Lade märke till att mina vänner skruvade sig lite i sina säten – det är inte så lätt att vara turist.

Skönt är att våra sjuklingar Nathalie R och Jonathan nu är på benen igen. Nathalie påpekade att det aldrig var svininfluensa eftersom ”då dör man efter fem dagar – annars överlever man”. Vi skrattade nog främst av lättnad – inte kunde vi klara oss utan denna böna.

Träffade på Osvald och gänget vid vår station Rosemont. De visade upp bilder som de tagit under dagen på en brinnande bil och brandmän som försökte bekämpa elden. Håll utkik efter dessa mästerfotografier!

Klockan 12.00 stannade en buss utanför hotellet, och det var inte vilken buss som helst. Nej, det var en amerikansk skolbuss. Precis lika gul som på film. Just denna råkade vara bussen som skulle köra oss till våra två studiebesök. Sätena var i brunt läder och anpassade för personer något kortare än exempelvis Rurik. På en skyllt stod det att föraren måste titta efter sovande barn både på och under sätena då han var klar med en rutt. Det känndes tryggt.

Vi kurade ihop oss och i sommarvärmen var det skönt att känna hur det fläktade från alla de öppna fönstren. Om jag skulle berätta för min mamma att det inte fanns några säkerhetsbälten i denna lilla skrangliga buss, och att vi körde på en femfilig motorväg, hade hon nog blivit lite orolig. Därför berättar jag inte det.

Första anhalt var Solargenix energy där en kraftig och gladlynt amerikan i grön skjorta visade oss runt. Han var en sann Obama- och miljöförespråkare som cyklade till jobbet. På företaget tillverkade de solpaneler i mindre skala, och vi fick se hur detta gick till. Företagets slogan är värd att nämna, vilken var: The Solution rises every morning.

Andra stoppet var på Chicago Center for Green Technology där vi gjorde en självguidad tur via en broschyr som vi fick vid ingången. En kvinna visade upp taket som delvis var ett “green-roof” där de odlade något som såg ut som gräs och som kvinnan beskrev som en typ av lökväxt. Några av oss tokiga svenskar krävde att få smaka – och nog var det gräslök. Ett stort antal solceller var även uppställda för att förse huset med elektricitet. I broschyren nämndes de specialdesignade cykelställen, samt de privata dusharna som inrättats för att uppmuntra de som arbetade där att cykla till jobbet.

De flesta av oss hoppade därefter av den gula skolbussen inne i staden, och fortsatte dagen inne i centrala Chicago. Jag har hört talas om diverse fynd från några läckra klädbutiker. Millenium park var fräck med sitt läge mitt i staden, och den stora spegelbjässe som ställts upp vid sidan av tulpanrabatterna.

Vi var ett gäng som sedan tog oss bort till Museum of Contemporary Art. Där fanns ett rum med ljus som gjorde alla människor svartvita. (“Precis som vi såg ut förr i tiden” var Davids kommentar). På ett annat ställe fanns en cirkulär inrättning med vandrade ljus i olika färger. Om man ställde sig nära, och lät ljuset sluka hela synfältet, tappade man känslan för rum. Balansen svek och man väcktes genom att känna hur man satt näsan mot väggen.

Inte kan jag sluta ett blogginlägg från staterna utan en kulinarisk upplevelse. Idag blev det bland annat iskaffe med vaniljsmak från Starbucks som var otroligt god. Maten som vi åt på Burrito Beach var alldeles för nyttig för vidare beskriva.

Morgonen började åter vid frukost. Dagens överraskningar var mjukost med jordgubbssmak samt knallgula och platta ”äggskivor” som såg lite ut som skumgummi – men smakade riktigt bra. Vi passade på att dela erfarenheter med varandra. Många hade under föregående dag besökt ett större varuhus men inte funnit priserna speciellt angenäma.

Vädret har varit strålande i stort sett hela dagen. En passande klädsel var byxor och kofta, eller motsvarande, och för den mindre frusna till och med shorts. Det är inte för inte som staden kallas ”the windy city”, men i solskenet är det friskt när vinden fläktar. David C hade på sig sin t-shirt han vunnit föregående dag i en tävling som marinen uthyste på Navy Pier. Han lyckades göra sjutton pull-ups och på tröjan står det ”Pain is weakness leaving the body”

På Museum of Contemporary photography trampade vi runt och såg diverse utställda foton. En var särskilt medryckande. Fotografierna såg för mig till en början bara ut som storstadsmotiv, men efter att ha tittat en stund kunde man urskilja hur människor låg och sov lite här och var i fotografierna. Perspektiv.

Det kulturella slutade inte med foton utan fortsatte i stället med en timme på Art institute of Chicago. Där fanns utställningar i de flesta kända genrerna. Vi fick se både van Gogh, Dali och Monet. Bland den moderna konsten fanns ett rum med en tapet som hade två motiv: en man som sov och en man som dinglade i galgen. I rummet stod sporadiskt utplacerade kattsandspåsar, och i mitten fanns en gyllene balklänning utan innehåll.

Från 99:e våningen i Sears Tower var utsikten mäktig, nästan overklig. Flertalet andra skyskrapor såg ut som leksaksmodeller från denna mastodont till byggnad. För att inte tala om bilar, båtar och vanliga hus. David lyckades nästan åka upp billigare tack vare sin ovan nämnda t-shirt.

Konstiga saker att förtära finns det gott om. Björn köpte en läsk med namnet: Dr Pepper diet vanilla and cherry coke. På affären har vi sett femlitershinkar med glass, helt absurda med andra ord, vilket innebär att de bara måste investeras i. Är affären ännu öppen kommer kvällens kod därför att bli: femlitershink med glass, åtta personer och ett hotellrum i Chicago.

Kommentera gärna mer i bloggen!

Framme på hotellet i Chicago efter en lång flygresa och ytterst tuff säkerhetskontroll. Flyget mellan Amsterdam och Chicago hade två våningar och var med andra ord enormt.

En flygvärdinna kom och påpekade för mig och David T att vi nog borde ”ta det lugnt med jordnötterna”, eftersom vi satt bredvid Manne. Manne påpekade att det nog var bäst om ingen på hela planet överhuvudtaget åt någon jordnöt, speciellt eftersom han kan dö då. Flygvärdinnan verkade tro honom och ropade istället ut att ingen passagerare fick äta jordnötter, vilket vi tackade för.

Säkerhetskontrollen begärde att man skulle ha fyllt i två papper med diverse information. Många ångrade nog att de inte lyssnat lite bättre till vår matte- och fysiklärare Petter som alltid sagt att vi inte får skriva med blyerts då vi skriver under saker (som vid exempelvis kvittering av böcker). Blyerts på dessa papper ledde nämligen till att man fick börja om från början igen. Innan vi kom in i landet fick vi även besvara diverse frågor. Enligt källa blev Nils speciellt illa grillad av en av de mest bistra säkerhetskontrollanterna. Efter scannade fingeravtryck och ögon, fick vi alla slutligen komma in i landet.

Hotellet ligger inte på den vackraste platsen som skådats. Utsikten är lite grå, och jag räknade till åtta amerikanska flaggor bara från fönstrets vy. Under färden mellan flygplats och hotell fick vi se diverse snabbmatskedjor och ett motel som såg precis ut som om det var taget ur en amerikansk serie som exempelvis the OC.

Fredag, dagen innan dagen, eller kanske snarare natten. På parkeringen utanför vår bostadslänga i Gimo kommer bussen att stanna för att avgå prick klockan 03.00. Innan vi får gå på bussen har Bpo instruerat om att han vill slå ett öga i våra pass. Han har inte varit fullt tydliggjort om det beror på att han vill få bekräftat att vi verkligen är de som vi angett oss för i två års tid, eller därför att han vill försäkra sig om att vi inte glömmer dem.

Själv hoppas jag på det tidigare – inte skulle jag vilja se att någon av mina klasskamrater plötsligt sliter av sig masken där vi sitter tiotusen meter över marken. Tänk om det skulle visa sig att någon i själva verket är till exempel Björn Gustafsson. En komiker som han är aldrig tyst, och det skulle inte vara speciellt passande – på planet tänker i alla fall jag sova.

På Köpmangatan pågår intensiv packning. Inte vill man riskera att glömma något viktigt som till exempel hårtorken – har de ens sådana i USA? Bäst att packa ned en extra osthyvel också.

Vi är ett gäng som planerar att laga kyckling och spela pictionary nere i C-uppgången ikväll. Detta dels för att fira det fantastiska faktum att vi är klara med gymnasiet, men även som en vaka inför vår långa resa som snart tar vid.

På Forsmarks skola utför eleverna i årskurs tre sina projektarbeten mot Forsmarks Kraftgrupp AB. Som avslutning åker samtliga elever som uppfyllt skolans kriterier på studieresa. År 2009 är destinationen för resan Chicago i USA.

Via den här bloggen kommer även Du att kunna följa med på resan.

Fem handelserika dagar av italienska àventyr och fantastiska landskap. Mat mat mat. Ja, italienarna àter ràtt ofta och mycket, som eleverna redan kommenterat. Vara intryck: Mitt i underbar natur, god mat och spannande studiebesòk sà àr det àndà vara elever som imponerat mest pà oss. De àr fantastiska ambassadòrer fòr vàr skola. De har visat nyfikenhet och àr sociala, visar bredd genom att imponera med goda kunskaper och en fòrmàga att kommunicera (bàde pà engelska och till viss del italienska). De àr omtyckta av bàde làrare, elever och vàrdfamiljer. Vi àr sà stolta!!

Visst sker det kulturkrockar och àven fòr oss làrare. Vi svenskar och ungrare med stort kontrollbehov fòrvànas òver hur man 20 minuter in i bussresan bòrjar ràkna sà att alla àr med… Vàr fràga “om vi ska bòrja organisera fortsàttningen pà projektet”, kontrar italienarna med “àr det inte dax fòr kaffe?”

Allt som planerat, alltsà…

Det kommer att kànnas hemskt att komma tillbaka till kyla och exakta tider. Hàr kòr vi och ungrarna med dubbel tideràkning, normal tid och italiensk tid, fòr att bàde kunna kommunicera med varandra och italienarna.

Alltsà: Vi har det FANTASTISKT! Hoppas ni ocksà har det bra!

Emil, jag råder dig att ta med någonting annat än shorts… Det kan tänkas att det blir lite kallt annars…

Program för dagarna i Pescara

Vad ska vi göra i Italien, kanske någon undrar? Jo, vi deltar i ett Comeniusprojekt som sträcker sig över två år, och där en skola från Sverige (vi), en från Italien och en från Ungern deltar. Projektet syfte är att vi ska lära oss mer om varandras kultur, religion och vardag, för att skapa större förståelse mellan olika kulturer och människor i EU. En av de viktigaste delarna i ett sådant projekt är förstås att möta varandra och få en glimt av det liv de andra lever. Därför åker vi och de ungerska eleverna till Pescara och den skola vi samarbetar med där, medan de kommer till oss i maj, och alla slutligen åker till Ungern i april 2010.

Eleverna kommer att bo hemma hos varandra och de har redan börjat ha kontakt via mejl och msn, för att lära känna varandra bättre, och på tisdag 3 februari är det dags att åka!

Vi stannar i Pescara en vecka och efter dagarna där kommer vi att tillbringa tre dagar i Rom, för man kan väl inte ha varit i Italien utan att ha sett huvudstaden?

(Kristina) Hon har fortfarande inte kommit så då flyger tankarna hej vilt. Som tex denna; finns det ett yrke som heter stamflätare? Och vad krävs det för utbildning för detta? Eller föds växten med flätad stam så att det blir som en Pippi Långstrump som tittar upp genom jorden i Afrika och varför var i så fall inte Astrid Lindgren afrikan eller hade hon helt enkelt gjort en studieresa dit och kommit på idéen till denna populära barnbok?

Nu finns det lite information utlagd på skolans hemsida om vår studiresa till Stockholm. Kolla här! Det finns också lite schysta bilder bifogade.

Jag tycker detta är ett mycket trevligt arbetssätt, men det ställer också stora krav på både för- och efterarbete. Innan vår resa fick eleverna i uppgift att göra informationsblad om några av de platser vi skulle besöka. På så sätt jobbade vi både med svenska och samhällskunskap innan resan. Geografi och historia ingick också i föratbetet. I efterhand har vi jobbat med resan matematiskt mn även i svenskn genom olika typer av skrivuppgifter.  Utan dessa arbetsuppgiter skulle det riskera att bli en ren nöjesresa vilket i sig kan vara trevligt men knappast något att lägga skolresurser på.

Ett litet tips är att försöka hålla besöken på varje plats ganska korta så att eleverna inte tröttnar. Detta var något som “mina” elever upplevde som positivt under den här resan. Det var deras egna arbeten som låg till grund för varje besök.

Ytterligre en viktig vinst med arbetssättet är att det skapas ypperliga tillfällen att skapa relationer med eleverna, vilket är myket viktigt för det sociala utveklingsarbetet. Många gånger har jag haft de bästa och mest givande elevsamtalen under  bilresor eller under promenader. Det är ett perfekt sätt att utnyttja tiden maximalt.

Ha det!

/f

Nu börjar det bli dags för vår årliga studieresa. Den trettonde maj reser vi till Dalarna, bl a till Leksand och Sollerön. Vi besöker ett bokbinderi och några antikvariat. Dessutom besöker vi Leksands folkhögskola och bokbindarutbildningen där.

DOKUMENTATION i ärendet Journalistresa till Jerusalem och Västbanken innehållande anmälan från Oded Meiri, FiM, svar från Journalistförbundet m.m.

Svenska Journalistförbundet
Justus Bennet
Sekreterare i YEN
Box 1116 111 81 Stockholm

justus.bennet@sjf.se

Beträffande YrkesEtiska Nämndens behandling av anmälan mot Gert Gelotte och stipendiet från Svenska kyrkan

Inledning
I denna inlaga analyseras en grupp journalisters agerande i samband med att de tog emot diskutabla ”stipendier”. Jag ber att ni prövar om de fungerat som opartiska journalister när de deltagit i betalda och styrda resor, närmast av propagandanatur, för att sedan publicera artiklar etc i anslutning till vad arrangören hoppades att de skulle skriva.
Under en kort period i november och december förra året publicerades åtta antiisraeliska artiklar. Artiklarna hade samma tema och författarna hänvisade till en resa på Västbanken. När undertecknad började undersöka sambandet upptäckte jag att de tre aktuella författarna hade deltagit i en fem dagars resa till Jerusalem och Västbanken. Resan hade organiserats av Svenska Kyrkan och Diakonia. Dessa båda har sedan länge bedrivit en bitvis hätsk kampanj emot staten Israels försvarspolitik. De artiklar som nämnts ovan passade mycket väl in i det mönster som dessa kampanjer redan hade format.

Till min förvåning upptäckte jag att sju av de sammanlagt tio journalister som deltog i resan hade fått denna komplett betalad genom ett s.k. stipendium. Kyrkan betalade alltså både resa och uppehälle – uppskattningsvis 10 000 – 15 000 kr per stipendiat. Journalisterna deltog i en detaljplanerad resa (se schema nedan) där de fick träffa människor och representanter för de organisationer som kyrkan hade valt ut samt blev guidade av kyrkans samarbetspartners till de platser som kyrkan bestämde.
Enligt Svenska kyrkan är det tredje gången som en sådan resa arrangeras. Kyrkan avser att organisera en resa även i år.

Vid en debatt i närradio med en av stipendiaterna, Gert Gelotte, bl a om det lämpliga i att ta emot stipendier av detta slag försvarade sig denne med att sådana stipendier är vanliga. Som professionell journalist fann han därför inte något märkvärdigt i just denna resa. Detta oroande synsätt gör det ytterligare angeläget att den etiska nämnden prövar gränserna för detta slag av samarbete med utanförstående finansiärer.

Svenska kyrkan
För att förstå problemet måste man känna till att Svenska Kyrkan och Diakonia har bedrivit en allt mer antiisraelisk verksamhet sedan många år. Några exempel kan ges:

Svenska kyrkan har tillsammans med flera frikyrkor gått ut med upprop att människor skall bojkotta israeliska varor. Mest känd är den s.k. HOPP-kampanjen som nyligen avslutades utan större framgång. Målet var att man ville tvinga Israel att avträda både Västbanken och Gaza utan arabisk motprestation. Vanliga konsumenter skulle undvika Jaffa-apelsiner och annan frukt som producerats av bosättare på s.k. palestinskt område. Hela kampanjen misslyckades eftersom det inte gick att se i affärerna vilka apelsiner som odlats av bosättare. (Israel avträdde senare Gaza av eget beslut. Detta gav dock inte på minsta vis upphov till de effekter av tacksamhet och fred som kyrkan hade förutspått.)
.
- På förra årets Bok & Biblioteksmässa fanns det allt som allt fem antiisraeliska föredrag. Två av dessa stod Svenska Kyrkan för. I det ena intervjuades den kände israelhataren Jan Guillou av ärkebiskopen. Guillou upprepade sina teorier om att Israel är en terroriststat utan att bli emotsagd av ärkebiskopen. Kyrkan hade vid samma mässa inga föredrag där man kunde visa någon förståelse för Israels situation – att exempelvis både PLO och Hamas enligt sina stadgar har som mål att utplåna Israel som stat.

- Sveriges kristna råd, där Svenska kyrkan har stort inflytande, driver ett s.k. följeslagarprogram. Frivilliga svenska män och kvinnor stationeras i Västbanken (tidigare även Gaza) för att följa palestinier och tjäna som mänskliga sköldar samt rapportera om israeliska övergrepp. Programmet kostar flera millioner kronor. När deltagarna kommer tillbaka till Sverige engagerar de sig i en välorganiserad propaganda i tidningar, föredrag och seminarier där endast Israel kritiseras.

- Kyrkan har inga liknande program för följeslagare eller för journalister till andra, jämförbara konfliktområden trots att det finns många att välja på. Det är visserligen svårt att ta sig till Tjetjenien men det är inte omöjligt. Inbördeskriget i Alger på 1990-talet anses ha skördat 100 000 människoliv. Ännu fler har dött i Darfur. Kyrkans resor till Rumänien och Brasilien kan inte jämföras med den nu aktuella resan för journalister.

- Förre ärkebiskopen KG Hammar deltog i flera upprop tillsammans med grupper ur extremvänstern i Sverige och med Palestina-grupperna. De uppmanade inte bara till bojkott av israeliska varor utan man ville också pressa EU att bryta sitt handelsavtal med Israel. Hammar menade att han gjorde detta som privatperson, men givetvis var han inte omedveten om sin ställning när han gjorde det. Och inom kyrkan hördes endast lama kommentarer.

- Den nye ärkebiskopen har hållit traditionen vid liv genom att skriva till regeringen och uppmana den till kraftfulla åtgärder mot Israel.

Slutsatsen är att Kyrkan är mycket engagerad i konflikten, dock enbart på palestiniernas sida och har ett starkt intresse av att sprida sitt budskap i massmedia. En metod för att nå detta mål består i att man bjuder journalister i etablerade massmedier på välregisserade resor till området. Eftersom kyrkan bara bjuder journalister måste meningen vara att dessa efteråt skall tacka genom att använda sin massmediala plattform för att sprida kyrkans budskap.
Annonsen i tidningen Journalisten.

Målgrupp: Enbart journalister

Journalistresa
Jerusalem och Västbanken

Svenska kyrkan inbjuder till en journalistresa till Jerusalem och Västbanken 15 – 20 oktober. Under veckan möter vi företrädare för både israeliska och palestinska organisationer som arbetar för fred och rättvisa.
En vecka med föreläsningar, studiebesök och samtal. Det finns möjlighet att få resestipendium för den som önskar.

För mer information och anmälan
pressekreterare Thomas Ekelund,
018-16 96 93
thomas.ekelund@svenskakyrkan.se
senast den 17 augusti

Svenska kyrkan

Påstående

Inbjudan i annonsen ovan gäller som synes endast för folk i massmedia. Kyrkan lovar också att alla kostnader för resan skall betalas av researrangören om deltagarna så vill.

Journalisternas agerande medför att de
- tog emot otillbörlig gåva. Resan och uppehället representerar ett värde på ca 10 000 till 15 000 kr. Stipendier är dessutom befriade från skatter och arbetsgivareavgifter.
- gjorde avsteg från journalisternas etikregler att inte acceptera uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån som kan misstänkliggöra journalistens ställning som fri och självständig journalist.
- gjorde avsteg från arbetsgivarens etikpolicy att aldrig delta i resor som betalas av researrangörerna. Eftersom Gert Gelotte arbetar på GP kan vi hämta ett exempel från GP:s etikbibel:
”Vi accepterar exempelvis inte bjudresor över huvud taget. Det betyder
inte att vi avstår från erbjudanden att följa med på resor om vi bedömer
att de är journalistiskt motiverade – men vi betalar då för oss. Detta
gäller oavsett om det är ett privatföretag, en myndighet eller en stat
som inbjuder….”

Yrkandet
Massmedias roll i samhället är mycket viktig. Massmedias bevakning av statsmakterna, samhällsfunktioner och deras funktion som opinionsbildare är helt nödvändig i demokratin. Journalistkåren som grupp har avgörande inflyttande över massmedia. Det är mycket viktigt att den etiska nivån inom kåren är hög.
Fallet som redovisas här är ett exempel på hur ett tungt samhällsinstitut försöker med otillbörliga medel smyga in sitt budskap.
Stipendier används av kyrkan för att bekosta journalisternas resa och uppehälle. Stipendier är till för att ge obemedlade människor möjligheter att förbättra sina villkor i samband med studier, forskning, utövning av ideell verksamhet m m. Journalisterna är i det aktuella fallet inte obemedlade, än mindre är de företag där de arbetar.
Det är viktigt att journalisternas Yrkesetiska nämnd analyserar det anmälda exemplet för att bevakning av de etiska reglerna skall öka.

Jag yrkar på
- att denna typ av betalning för resor skall bedömas som olämplig och oetisk.
- att de betalda journalisternas deltagande i denna resa skall proklameras som oetisk utifrån gällande etikregler. Förbundet anmodas alltså att bedöma detta som likvärdigt med tagande av muta. Om så inte anses vara fallet bör man skriva om de etiska reglerna och offentliggöra förändringen så att inte en godtrogen allmänhet kan förvänta sig ens ett försök till objektivitet.
- att journalistkåren skall informeras om att liknande fall är oetiska och anmodas att iaktta de regler som gäller.

Göteborg den XX januari 2008

Oded Meiri
Hallongången

Supplement

Deltagande journalister
Tom Alandh, dokumentärfilmare på SVT; Marie Jeanette Löfgren, producent och reporter på P1; Veronica Lilja, Utbildningsradion; Gert Gelotte, ledarskribent på GP; Peter Lindgren, programledare på TV 4; Tona Ishaq, reporter på P3 Nyheter; Pontus Mattson, inrikeschef på ekot; Roland Zuiderfeld, reporter på kulturnyheterna SVT; Grim Berglund, producent på TV 8; Karin Bernspång Alfredsson, Nattchef på Västerbottenskuriren.
Tre av dem som fick stipendier, (Tom Alandh, Gert Gelotte och Karin Bernspång) skrev antiisraeliska artiklar direkt när de kom tillbaka från resan. Övriga journalisters insatser är obekanta för anmälaren. Jag har inte letat efter eventuella andra artiklar eller program som andra journalister skrev eller gjorde.

Resans program

Som framgår av programmet nedan var resan planlagd i detalj. Journalisterna kunde inte fritt välja resmål eller vilka människor som de skulle träffa.
Jag kan dessutom bevisa att större delen av de israeler som journalisterna träffade bara representerar marginella grupper i Israel. De finns oftast på den politiska vänsterkanten och de samarbetar med palestinierna i kampen mot Israel. Rabbiner för mänskliga rättigheter är en sådan mycket marginell grupp vars ordförande var PLO:s rådgivare vid FN:s konferens för mänskliga rättigheter i Durban ( Sydafrika) då Israel som enda land i världen stämplades som rasistiskt.
Under hela resan träffade man en enda representant. för Israels regering och endast under 30 min. Man hann väl inte mer än att skaka hand och lystna på kort föredrag. .

Political Landscapes and Religious Interaction
in Israel and the Palestinian Territories
A Course for Swedish Journalists

15th – 20th of October 2007
arranged by Swedish Theological Institute

Date Time PROGRAM CONTACTS
Mon.15 Oct 12:0014:3017:0018:3019:00 Arrival at Ben Gurion, transfer to STICoffee, tea, fruits and cakes at STIWelcome and introduction of the program at STIJerusalem between two worldsDinner at STI with the Swedish Consul General, Nils Eliasson and Bishop Munib Younan

Tues Topics: Jerusalem divided
16 Oct 07:3008:3011:0012:3014:0014:3016:0016:3019:30 Breakfast at STI Field tour of separation wall and settlements in Jerusalem with ICAHD Briefing on the humanitarian conditions in the OPT at OCHALunch Augusta Victoria Hospital,Departure by bus to Dung GateTo Western wall, and walk through the Old City Departure to SCSCIsraeli Government Press Office, Daniel Seaman Buffet-dinner at STI with local Swedish Journalists and some other guests.(Stuart Schoffman, D. Kuttab)Hanna Siniora, Akiva Eldar)

Wed Topic: Holy land and Ideology Håkan
17 Oct 07:1508:0009:3012:0013:3016:0016:3018:30 Breakfast at STIDeparture to Hebron (with EAPPI representative)Briefing with CPT representatives discussion and guided tour of HebronLunch at TIPH-headquarters and representativesVisit to the West Bank Jewish settlement-block of Tekoa and meeting some of the settlers, (possible Meeting with Rabbi Froman)Departure to BethlehemVisit the Nativity ChurchDinner at the Tent Restaurant, Beit Sahour/ Shepherd’s Field

Thur Topic: Larger than conflict
18 Oct 07:3009:0011:0013:0014:0015:3016.3018:3020:00 Breakfast at STIVisit to Muqata Lecture on The Palestinian Movement – from Secular to Religious – Fatah and Hamas, Salim Tamari Lunch at DarnaMeeting with Amira HassDeparture to JerusalemLecture By Sarah- IHL at Diakonia Panel Discussion with different Israeli Peace Organizations: Breaking the Silence (Mikhael Manekin), Yesh Gvul (Eyal Haneuveni), Peace Now (Noa Epstein), Rabbis for Human Rights (Arik Ascherman) & Machsom Watch (Hana Barag), Coalition of Women for Peace (Adi Dagan) at STIDinner at Restaurant in west J-lem (Fuccacha?)

Fri. Topic: The People in between Hakan
19 Oct 07:1508:0009:0010:3014:0014:3017:0019:0021.00 Breakfast at STIDeparture to Abu Gosh Meet at the St. Joseph Church Benedictine Monastery Co-existence at what cost?Visit to Qualqiliya and Jayyous with EAPPIs Lunch-packages at EAPPIs house in JayyousDeparture to Jerusalem through the West Bank via Immanuel settlement –block and Tapucha and Kalandia checkpoints Back to STI for restCultural evening at ICB Departure to Jerusalem

Sat. Departure
20 Oct 11.0012.00 Breakfast at STITime for individual plans and appointmentsLunch Departure for Ben Gurion

Gert Gelotte krönikör

Krönika 13/11: Att mäta med samma mått
Jag räknar mig till Israels vänner. Israel har rätt att leva i fred bakom säkra och erkända gränser. Men skall det bli möjligt måste samma rätt gälla Palestina. Israel har ingen framtid som kolonialmakt. Därför är en resa på Västbanken djupt uppskakande, skriver GP:s Gert Gelotte i fjärde och sista delen av sin serie.
KOMMENTERA Är en slutgiltig fred möjlig?
Läsarnas kommentarer:
83 kommentarer

JERUSALEM: Om några veckor träffas förhoppningsvis Israels premiärminister Ehud Olmert och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas i Anapolis för att prata fred. Förhoppningsvis därför att så länge israeler och palestinier pratar med varandra är inte allt hopp om fred och försoning ute. Men ärligt talat är det svårt att se några skäl för optimism.
Medan det år ut och år in pratas vitt och brett om en tvåstatslösning med en självständig palestinsk stat koloniserar Israel Västbanken och inför ett apartheidsystem. Västbanken omfattar 22 procent av det gamla brittiska mandatet Palestina. Av dessa 22 procent är 10 procent i praktiken annekterat av Israel genom att barriären till största delen byggts på palestinskt område. Och sammanlagt är 40 procent av Västbanken förbjudet område för Palestinier.
I själv verket är det svårt att tala om Västbanken som en palestinsk enhet. Snarare rör det sig om en arkipelag av palestinska öar, kontrollerade av israeliska bosättningar, åtskilda av militärspärrar och vägar som endast får användas av israeliska bosättare. Parallellerna med det vita Sydafrikas försök att låsa in den svarta befolkningen i så kallade Bantustans är förfärande uppenbar.

Utan 1967 års gränser blir mötet i Anapolis bara inledningen till den amerikanska presidentvalskampanjen, säger professorn i sociologi Salim Tamari medan chefen för det palestinska Augusta Victoria-sjukhuset i Jerusalem, dr Tawfiq Nasser, förväntar sig föga mer än ett “fototillfälle”.
Pessimismen på den palestinska sidan motsvaras av cynismen på den israeliska sidan.
- Om det inte blir någon överenskommelse kommer realiteterna att skapa en. Så tror jag det blir, säger en representant för den israeliska regeringen sedan han försäkrat sig om att inte bli citerad.
Realiteterna på marken talar entydigt mot en tvåstatslösning. I stället tycks Israel i praktisk politik sträva mot en enstatslösning där Israel behärskar hela Västbanken och där den palestinska befolkningen fördrivs i en långsam men obeveklig process av fattigdom och förtryck.
Ingenstans är utvecklingen i fel riktning tydligare än i Jerusalem. Öster om den gamla stadskärnan växer Ma’ale Adummim, en israelisk bosättning för 70 000 innevånare. Mellan Ma’ale Adummim och östra Jerusalem ligger området E1 som planeras för ytterligare bosättare. Förverkligas planen stängs området för palestinier. Den enda förbindelsen mellan södra och centrala Västbanken, öppen för palestinier, blir då en ny väg genom Juda öken öster om Ma’ale Adummim, genom israelisk militär spärrzon.

Denna utveckling borde främst förfära Israels vänner. Kanske kan Israel en tid fungera som ett vitt Sydafrika i Mellanöstern. Men hur länge? Fem år? Tio år?
- Israel kommer att kvävas, säger Salim Tamari. Och jag vet inte om han fruktar eller hoppas på en sådan lösning. Kanske både ock.
En tvåstatslösning förutsätter att Israel utrymmer Västbanken. Det kommer inte att ske om inte israelerna i gemen inser att alternativet är värre. Att utrymma Västbanken är förvisso ingen enkel uppgift. Israeliska regeringar är notoriskt svaga med små extremistiska bosättarpartier som vågmästare. Det krävs något alldeles extra för att en sådan regering skall ge sig på att tvångsförflytta en halv miljon bosättare där många anser sig ha Guds uppdrag att fördriva palestinierna.
Är det ens möjligt? Det är lätt att bli pessimist under en resa på Västbanken. Där ser det ut som om Israel koloniserat sig förbi the point of no return. Men optimism är en mänsklig plikt. De israeliska krafter som arbetar för fred behöver omvärldens hjälp. Den måste börja med att Västvärlden, USA och EU, mäter med samma mått åt palestinier som israeler.
Det går inte att fördöma palestinska terrordåd och samtidigt tolerera den lågintensiva terror som den israeliska regeringen låter gå ut över hela det palestinska folket. Det är inte rent spel att inleda en bojkott när Hamas vinner ett erkänt korrekt, demokratiskt val och samtidigt via FN finansiera den etniska rensningen av Västbanken. Israel skulle inte kunna beröva palestinierna deras försörjningsmöjligheter om inte FN kompenserade med pengar och matpaket.
Fred förutsätter rättvisa. Och rättvisa är att mäta med samma mått.

Krönika 12/11: Bakom en nio meter hög mur
Israel koloniserar Västbanken och överlåter åt FN att försörja palestinierna. Det är möjligen smart, men varför finansierar världssamfundet förtryck och plundring? frågar GP:s Gert Gelotte i den tredje av fyra artiklar om situationen på Västbanken.
QALQILIYA/JAYYUS: Barriären som byggs för att skilja Israel och israelerna från Västbanken och palestinierna motiveras med terrorhotet. Det är möjligt att den bidrar till att stoppa självmordsbombare, men huvudsyftet förefaller vara ett helt annat. I skydd av krav på säkerhet utvidgas Israel in på palestinskt område där palestinska bönder berövas sina försörjningsmöjligheter.
Barriären är ibland en betongmur, upp till nio meter hög, ibland en bred kalhuggen spärrzon med dubbla elektroniskt övervakade staket och en särskilt vidrig form av taggtråd – på goda grunder kallad rakbladstråd. Inga protester tycks hjälpa. Av planerade 780 km barriär var 409 km färdigbyggda, 66 km under byggnad och 304 km projekterade i september.
Vilka säkerhetsåtgärder israelerna anser sig behöva vidta på israeliskt område är naturligtvis deras ensak. Men 80 procent av barriären byggs inne på palestinskt område. 10,2 procent av Västbanken har hamnat mellan gränsen och barriären. I norr planeras barriären sträcka två långa fingrar med bosättningar djupt in på Västbanken. Öster om Jerusalem projekteras murar, staket och bosättningar som i praktiken klyver Västbanken i två delar.

En resa till den palestinska staden Qalqiliya med 35 000 innevånare, vid gränsen till Israel, är ingen självklarhet. Staden är helt omringad av murar och stängsel med två bevakade infarter. Vid huvudinfarten blir det stopp direkt. Minibussen jag färdas i har israeliska nummerskyltar och en ny lag förbjuder israeler att åka in i Qalqiliya. Ingen i bussen är israel, men de israeliska soldaterna tar chansen att trakassera oss.
Nåja, med hjälp av en lokal guide letar vi oss fram på en smal, nödtorftigt asfalterad byväg. Vid möten tvingas vi köra ut bland buskarna. Efter 45 minuter når vi den andra infarten – en smal tunnel under bosättarnas nya fina breda väg.
- Vi lever som kaniner, muttrar guiden och berättar att snart stängs huvudinfarten. Då blir byvägen och tunneln enda vägen in till Qalqiiliya – och ut.
Besöksförbudet för israeler kan förklaras med säkerhetsskäl. Israeler är inte populära i de här trakterna. Men den israeliska regeringen har också goda skäl att inte i onödan sprida kunskap om hur det ser ut i Qalqiliya. Här är barriären mot Israel ett nio meter högt betongmonster med vakttorn och kameror, krönt med ett elektriskt stängsel. Den gamla affärsgatan är nästan öde. Israelerna som tidigare köpte grönsaker här kan inte längre ta sig hit.
Det är svårt att se något annat syfte med den totala inringningen av Qalqiliya än att den israeliska regeringen vill tvinga bort befolkningen för att kunna utöka bosättarnas område.

Ett stycke utanför Qalqiliya ligger byn Jayyus. Olivodlingarna sträcker sig så långt ögat når. Men 75 procent av byns marker ligger på andra sidan barriären. För att få tillstånd att odla jorden måste bönderna kunna bevisa för de israeliska myndigheterna att de äger marken. Det är inte alltid så enkelt i ett land som på hundra år varit en del av det ottomanska imperiet, brittiskt mandat, under jordanskt styre och nu i praktiken beslagtagits av israeliska bosättare. Och lyckas bonden bevisa sin rätt har problemen bara börjat:
- Föräldrarna får tillstånd att gå genom grinden, inte barnen. Hamnar därtill något av barnen i israeliskt fängelse för att ha deltagit i protester mot barriären straffas hela familjen genom indraget tillstånd, berättar en av byns unga män och konstaterar:
- De flesta i byn får inte tillstånd och olivskörden kräver mycket arbetskraft. Första dan går det kanske bra, andra och tredje dan blir det problem vid grinden och fjärde dan är det stopp. På så vis bryts kontakten mellan byborna och deras jord långsamt men säkert.
Och när olivlundarna står “övergivna” kan de israeliska bosättningarna utvidgas med motiveringen att det sker på mark som ingen använder.
Att stå vid grinden i byn Jayyus och se olivlundarna på andra sidan barriären är en otäck upplevelse. Med vilken rätt stjäl den israeliska regeringen dessa bönders olivträd? Och vad skall bönderna leva av när de varken får odla sin jord eller ta arbete i Israel?
En allt större andel av palestinierna tvingas leva på “socialbidrag” från FN. Därmed bidrar vi alla indirekt till att finansiera den israeliska koloniseringen av Västbanken

Krönika 8/11:”Det finns inga palestinier!”
Palestinierna i centrala Hebron möts ständigt av automatkarbiner, kontroller och visiteringar. Här bor de israeliska bosättare som ser arabiska terrorister i skolbarn, skriver GP:s Gert Gelotte.
KOMMENTERA Till kommentarerna
Läsarnas kommentarer:
52 kommentarer

HEBRON/TEQOA: Sidney Petersson har arbetat många år för FN i bland annat Irak och Afghanistan, men har skånskan i behåll. Som pensionär flyttade han till Fiskebäckskil. Där blev lugnet lite för lugnt. Så nu är han tillbaka som frivillig “ekumenisk följeslagare” i den palestinska staden Hebron på södra Västbanken.
Hebron har 170 000 palestinska innevånare samt mellan 400 och 800 mycket extrema, ortodoxa judiska bosättare, många av dem från USA. Bosättarna har lagt beslag på några hus i den äldsta delen av stan och skyddas av israelisk polis och militär. Mycket unga israeliska värnpliktiga bemannar hustaken, vägspärrarna och pansarbilarna.
Palestinier som rör sig i den israeliska zonen av Hebron möts ständigt av automatkarbiner, frågor, kontroller, visiteringar, förödmjukelser. Dag in, dag ut. Men trots allt finns det ett slags rationalitet i soldaternas beteende. De är knappast där frivilligt. De vill inte dö i Hebron. De skyddar sig så gott de kan.
Värre är det med bosättarna. De har kommit till Hebron för att terrorisera och fördriva palestinierna. Metoderna är brutala och tarvliga. En basargata mellan bosättarhusen måste skyddas med ett tak av trådnät. Bosättarna kastar sten och vräker ut sitt avfall över palestinierna. Bevisen ligger kvar ovanpå nätet, betongstenar, skräp, avfall, cementklumpar.

Sidney Petersson och hans kollegor går basargatan varje dag för att eskortera palestinska barn till och från en skola som ligger bredvid bosättarnas hus:
- Vuxna bosättare kastar sten, blockerar vägen för barnen med sina bilar och skrämmer dem med vapen, berättar han och tillägger.
- För ett tag sedan satte de eld på skolan. Men nu är den reparerad och fin igen.
Någon polisutredning av mordbranden gjordes aldrig. Den palestinska polisen släpps inte in av den israeliska militären och den israeliska polisen brydde sig inte om Reem el Sharifs polisanmälan. Hon är rektor för 116 barn i tio klasser och konstaterar lugnt:
- Israelerna skyddar inte våra barn. Men skulle vi stänga skolan ger vi upp till bosättarna och vi tänker inte ge upp.
Det bor inte många palestinier kvar i den del av Hebron som “skyddas” av israelisk militär. Men några vägrar att ge sig av. Från ett hustak kan man iaktta konsekvenserna. De palestinier som bor på stängda gator tillåts inte använda entrédörren utan får ta sig in i husen bakvägen. Och även från baksidan kan det vara svårt. Några hus är bara tillgängliga om man först klättrar med stegar över hustak.

Hur kunde drömmen om Israel förfalla till stenkastning mot små barn? Nordost om Hebron, alldeles utanför Betlehem, ligger bosättningen Teqoa. Längst ut, bakom en taggtrådsbarriär och med en fantastisk utsikt över Juda öken, bor Leif Weissman. Han är affärsman i 60-årsåldern, född och uppvuxen på Söder i Stockholm. För tjugo år sedan flyttade han till Israel. För två år sedan byggde han sitt hus och blev bosättare.
Leif Weissman är en ytterst trevlig, humoristisk och gästvänlig människa. Men när samtalet kommer in på palestinierna och situationen på Västbanken händer något: Enligt Weissman finns varken Palestina eller några palestinier – bara araber som gör intrång på judisk mark. Han förespråkar förvisso inte våld, men hans stora mål i livet förutsätter våld:
- Det finns ingen plats för araber i Israel. Dom skall bo i arabiska länder. Det här landet är vår arvsrätt. Gud skapade hela världen. Det här lilla landet fick vi.
Och Leif Weissmans syn på palestinier ger inte stort utrymme för hopp:
- Araber är födda med terror, växer upp med terror och lever med terror.
Så vad säger man? Att åberopa mänskliga rättigheter hjälper inte stort mot en man som svarar med Gamla testamentets Gud. Så jag släpper ämnet. På väg tillbaka till Jerusalem tänker jag på det lilla hopp som trots allt finns.
Bland israeliska värnpliktiga som tjänstgjort i Hebron finns några med sällsynt moralisk resning. De har bildat organisationen “Breaking the silence” (Att bryta tystnaden). Offentligt berättar de om sina soldatliv i Hebron, hur de deltog i förtrycket, terroriserade den palestinska civilbefolkningen och till sist upptäckte att de borde ha skyddat palestinierna mot bosättarna, inte tvärtom. De är inte många, men de är mycket modiga och de är en oförstörd del av Israel.

Krönika 3/11: Terroriserade och plundrade
På avstånd är det lätt att låta sig förledas till att tro att Västbanken mellan Israel och Jordanien är ett sammanhållet palestinskt område under någorlunda palestinskt styre, skriver GP:s Gert Gelotte.
JERUSALEM: Nej, absolut inte. Dr Tawfiq Nasser, chef för palestinska Augusta Victoria-sjukhuset i Jerusalem svarar utan att tveka en sekund när jag frågar: Ser du någon anledning till hopp? Sedan tystnar han ett ögonblick och fortsätter:
- Vi har inkompetenta ledare. Vårt land är delat. Israelerna tar det lugnt medan vi slåss inbördes. Det finns inga tecken på att israelerna vill göra något positivt.
På avstånd är det lätt att låta sig förledas till att tro att Västbanken mellan Israel och Jordanien är ett sammanhållet palestinskt område under någorlunda palestinskt styre. Ingenting kan vara mer fel. Av Israels fem miljoner judiska innevånare bor en halv miljon på Västbanken i 149 bosättningar, varav hundra är så kallat illegala utposter. De är dock inte mer illegala än att de skyddas av israelisk polis och militär samt förses med både el och vatten. Bosättarbefolkningen ökar med drygt fem procent varje år.

De 2,5 miljonerna palestinier på Västbanken bor, grovt sett, på tre “öar” runt städerna Jenin och Nablus i norr, Ramallah och Jeriko utanför Jerusalem samt Betlehem och Hebron i söder. Gaza är helt isolerat. De palestinska öarna begränsas i väster av Israels så kallade skyddsvall, som till största delen är byggd på palestinsk mark, och i öster av den israeliska militära spärrzonen längs med floden Jordan och Döda havet.
Cirka 40 procent av Västbanken är antingen konfiskerad av bosättare eller på annat sätt förbjudet område för palestinierna. Resten är kontrollerat av israelisk polis och militär. Sammanlagt finns 563 kontrollstationer, vägspärrar eller andra hinder som syftar till att göra det svårt för palestinier att resa på Västbanken. Den som ändå vill förflytta sig behöver id-kort, magnetkort samt tillstånd och måste underkasta sig ideliga kontroller och förhör. Bosättarna där- emot har tillgång till ett eget vägnät där ingen palestinier får färdas och som styckar de palestinska “öarna” i isolerade holmar och skär.
Västbanken är ockuperad och koloniserad – i praktiken ett israeliskt territorium där israeler lever beväpnat herrefolksliv medan palestinierna hålls i bevakade enklaver. Likheten med sydafrikansk apartheid och bantustanpolitik är iögonfallande.
Konsekvenserna är skyhög arbetslöshet, upp till 70 procent, och galopperande fattigdom. Sedan 1999 har bruttonationalprodukten fallit med 40 procent och andelen som är beroende av FN:s mathjälp har ökat från tio till 34 procent.
Ur officiell israelisk synvinkel har palestinierna sig själva att skylla:
- Det är deras obehag mot våra liv. Vi försvarar oss och när man försvarar sig måste man ibland göra obehagliga saker, säger den israeliska regeringens presschef Daniel Seaman.

Sant är att självmordsbombningarna tycks ha upphört. Men det är också sant att den som vill smuggla in en bomb i Tel Aviv eller Jerusalem kan göra det. Och det är mycket svårt att förstå hur storskalig stöld av land och vatten kan vara ett skydd mot fanatiker med dynamit kring magen. 30 procent av bosättningarna ligger på konfiskerad privatägd palestinsk mark och 89 procent av Västbankens färskvatten kontrolleras och konsumeras av israeler.
Fram tonar i stället bilden av en israelisk politik som ytterst syftar till att konfiskera så mycket av Västbanken som möjligt och där det viktigaste medlet är att på alla sätt göra livet outhärdligt för palestinierna. Om det lyckas, vad återstår då av drömmen om Israel?
Dr Nasser gör så gott han kan i en omöjlig situation. Hans sjukhus är specialiserat på cancer och dialys. Cancerpatienterna kommer oftast för sent och skulle inte komma alls om inte sjukhuset ordnade busstransporter och tillstånd att passera vägspärrarna. Några akutpatienter ser han inte till. Den som är akut sjuk på Västbanken har inte tid att söka tillstånd för att få resa till Jerusalem utan måste hålla tillgodo med sämre vård.
Men barnen som skall in för dialys leker och skrattar när de kliver av bussen.
- Det gör mig optimistisk. Det betyder ju att vi har ställt in behandlingen av dem rätt.
Dr Tawfiq Nasser är glad för det stora i det lilla, ett barn som ler.
Annars finns inte mycket att skratta åt. De israeliska myndigheterna försöker komma åt sjukhuset genom att kräva in enorma påstådda skatteskulder. Lyckas de hotar konkurs.

PROPAGANDA (av latinets ’propagare’ = fortplanta, utbreda) är en framställning avsedd att föra fram en agenda. Den som sänder budskapet är som regel part i målet. Ofta tar sig propagandameddelanden formen av betald reklam. Meddelandet kan vara antingen sant eller falskt. Avsikten är inte att informera utan att påverka. Och den information som lämnas är ofta avsiktligt ofullständig. Termen avser framför allt politiska kampanjer och budskap.

Propaganda är vad journalisten Gerd Gelotte förmedlar i GP den 3/11-07
Israeler lever beväpnat herrefolksliv medan palestinierna hålls i bevakade enklaver. Likheten med sydafrikansk apartheid och bantustanpolitik är iögonfallande.

Sällan har ett journalistiskt stycke varit så propagandistiskt och fyllt av osanning. Är verkligen palestinier “terroriserade och plundrade”? Lever verkligen israeler “herrefolksliv”?

HERREFOLK

Har Gelotte sett detta med egna ögon eller fick han höra propagandistiska sagor? Hans tvärsäkra påståenden har omöjligen kunnat ha stöd i fem dagars vistelse i krigsområdet. – Ty palestinier för ett krig mot israeler, skickar människor med bomber rund midjan för att mörda civila. Israeler måste försvara sig, eller tycker Gelotte att det är normalt att spränga oskyldiga i luften?

Vet inte Gelotte att ”herrefolk” associeras med något mycket otäckt och avskyvärt, inte så långt tillbaka i Europas historia? Vart vill han leda läsarens tankar? Herrefolk kan även associeras i vår undermedvetna med den antisemitiska urgamla föreställningen om det judiska folket. Är Gelotte omedveten om detta? Han borde veta, att israeler har tvingats att bevaka, kontrollera och förebygga alla försök till mördandet.

Vad menas med bevakade enklaver? Det är bokstavligen en lögn och verklighetsförfalskning att jämföra situationen på Västbanken med Sydafrikas apartheid och bantustan politik. Gelotte vet om detta, ty han skrev tidigare neutrala inlägg om Israel.

EN RESA, ETT STIPENDIUM

En kort resa och vi har ett resultat. Snabba, lögnaktiga slutsatser, otäckt spel med associationer och historiska paralleller. Är det ett anständigt journalistiskt arbete? Eller är detta propaganda?

Hur kan Svenska kyrkan inbilla sig själva och andra att denna oavbrutna stigmatisering av den judiska staten kan ge positiva effekter för en fredlig utveckling där nere? Hur kan en tänkande människa föreställa sig ett konstruktivt bidrag till lösningen, när starka krafter här i Sverige agerar för att hetsa upp svenska folket mot den judiska staten? Svenska kyrkan bidrar år efter år till demonisering, stigmatisering och förfalskning av verkligheten i ett konfliktområde genom målmedvetna och väl genomtänkta kampanjer.

Quo vadis Sverige ?

Sign. Göran