En del kanske tror att jag inte gillar grunge i och med att jag ett par inlägg ner påstod att grungen dödade androgyniteten. Så är dock inte fallet, jag gillar grunge, och särskilt gillade jag det runt 1992 (föga förvånande). Mitt favoritband var Melvins och enligt mig var det de som tillsammans med band som Sonic Youth och Dinosaur Jr bäddade för grungevågen.

The Melvins

När jag såg Melvins på KB för ett par år sen tänkte jag på att de var ett perfekt botemedel mot åldersångest. Buzz kan aldrig bli ocool. Hans hår blir bara bättre med åren.

Och det är en sak jag verkligen gillar med grunge: att kulturen står upp för och värnar om det fula. På så sätt är den nästan motsatt goth, som jag kan tycka handlar ganska mycket om att vara clean och snygg. Ok, allt som ryms under goth-paraplyet är inte polerat, men den finns där ändå, känslan av att det är viktigt att se bra ut. Grunge däremot är köttigt, där kan man få status genom att ha ett stort hår eller vara utflippad. Saker är inte så allvarliga. So what om man inte är fotomodell, man kan vara cool ändå, right? Det handlar om att vara ful med klass.

Don’t go out in the mud, honey!

Har haft en nostalgitripp de senaste dagarna och dykt djupt ner i de bauhausvideor som kan hittas på youtube. Intressant att se hur estetiken i dagens goth kan härledas till dessa gamla urgoter. Här är Passion of Lovers, där Peter Murphy bla ägnar sig åt lite male bonding med gitarristen Daniel Ash:

Hahaha dansstilen är fantastisk. Synd att videon är så himla crappy!

Inledningen med den där trollkarlen (eller vad han nu ska föreställa) påminner mig om en annan video med ett band som hette Rose of Avalanche. Det var världens mest deprimerade band och videon innehöll typ en ledsen tivoligubbe som gjorde ballongfigurer som ingen ville ha. Jag och min bror spelade in den bara för att den var så dålig (sorry, om det finns några Rose of Avalanche-fans som läser det här, men den var faktiskt jättedålig). Kommer ihåg refrängen (ja ungefär): Never another sunset no more, never another sunrise… Never another sunset no mooore, looking into her eyes…”

Den kunde få vem som helst att kasta alla svarta kläder, avfärga håret och gå och köpa sig en paraplydrink.

Ibland är jag så dålig på att hänga med i musikvärldar som jag inte är så insatt i att jag för ett tag sen lyckades ladda ner en bild på Tegan & Sara utan att veta att det var de, bara för att jag tyckte de var så snygga. Pinsamt oinsatt, jag vet.

Den här var det. Ja, jag är ju fascinerad av tvillingar som jag har sagt en eller hundra gånger förut…

Härom kvällen hörde jag diskussion mellan en tjej och en kille om hur killar låtsas vara intresserade av andra killar för att imponera på drivande tjejer i en subkultur, i det här fallet såna som gillar yaoi. Tjejen som tog upp ämnet verkade tycka att det var fånigt och att gå över sina egna gränser för att få status eller bli uppmärksammad av det motsatta könet.

En liknande diskussion finns i boken Goth Culture som jag nyss läste – fast där handlade det främst om tjejer som gör samma sak. Själv tänkte jag när jag hörde samtalet att det kanske är fånigt, men samtidigt känns det bra att ett fenomen som tidigare varit hyfsat förbehållet tjejer och som nog setts som ett sätt att imponera på en dominerande grupp (aka män) nu även kan gå åt andra hållet.

Jag funderade också på i vilken utsträckning man kan veta att folk gör så enbart för att få status i subkulturen och inte för att ta reda på mer om sig själva? Det finns ju trots allt många tabun kvar när det gäller sexualitet, tabun som inte alltid är så lätta att överskrida och då menar jag inte minst inför sig själv. Även om bisexualitet ger status i en subkultur är det inte säkert att de som tillhör subkulturen kan förbise de i det övriga samhället rådande normerna. Så när man ser ett samkönat par som flirtar med eller kysser varandra för att, som det ser ut, väcka uppmärksamhet – hur kan man veta att det verkligen är så för båda de inblandade parterna?
Går det att hänga med i mitt resonemang? Vad jag är ute efter är alltså att det kan finnas många bottnar i ett beteende, och att allt man gör inte alltid är tydligt ens för en själv. Men men.

Ville Valo och Brian Molko

Nu har jag läst Goth Culture – en akademisk text (fast ganska lättläst för att vara en sådan) i vilken författaren och tillika forskaren Dunja Brill gör en djupdykning i subkulturen goth. Oj vad intressant den var!
Boken är heltäckande i sin genomgång av hur könsidentiteter och sexualiteter representeras i goth (något som jag också skrivit lite om här).

London After Midnights sångare Sean Brennan – ett typexempel på det androgyna/feminina “mansidealet” i goth. Bilden är lånad från myspace.

Jag som nog har en ganska idealiserad bild av subkulturen blev ibland lite besviken på slutsatserna. Jag vill gärna se goth som en gränsöverskridande kultur där queera identiteter är om inte vanliga, så accepterade och ibland även upphöjda – och precis så beskriver Dunja Brill att de som tillhör subkulturen ser på saken (hehe) – men det är inte alltid att idealen överensstämmer med verkligheten.

Goth är, enligt henne, en till största delen heterosexuell kultur där (manlig) andronynitet och bisexualitet ses som eftersträvansvärda eftersom de symboliserar gränsöverskridande. Men genom att skapa nya sätt att skilja på kvinnligt och manligt, och genom att inte ge kvinnor samma möjligheter som män att överträda könsroller kan man se det som att kulturen snarare reproducerar strukturer än överskrider dem.

Å andra sidan stämmer det att den manliga könsidentiteten i goth jämfört med mainstreamkultur är gränsöverskridande genom sin androgyna/feminina framtoning, och att den kvinnliga åtminstone har potential att vara det genom att kvinnors sexualitet bejakas. Goth skiljer sin från många andra subkulturer genom att hylla femininitet snarare än maskulinitet, och enligt Dunja Brill är acceptansen för queera identiteter och sexualiteter stor. I förlängningen finns potential för att påverka och förändra strukturer, men sådant tar tid. För ingen subkultur lever helt fristående från de värderingar som finns i den omgivande kulturen.

Jag hoppas att jag orkar skriva lite mer ingående om vissa av de områden boken tar upp längre fram eftersom jag tycker de är oerhört intressanta!

Idag var det zombie walk i Malmö. Ca 50 stycken vältrade sig genom stan till allmän beskådan och förfäran/förundran/beundran. Bäst var när zombies spred sig över hela Triangeln. Att åka rulltrappa med odöda är nåt speciellt.

Mina bilder blev väldigt suddiga eftersom min kamera inte är så bra och jag gick samtidigt som jag fotade, men fina bilder finns på Sydsvenskan!

Sydsvenskan skrev igår om att de danska swingersklubbarna saknar män: det kommer fler unga singelkvinnor till klubbarna än män i samma åldrar. Oj, jag som trodde att många swingersklubbar inte var öppna för singelmän, men det kanske jag har fel om?

Saxat:

“Jesper Christensen som driver en samlingssida för swingersklubbar i Danmark bekräftar bilden.
– Det är riktigt många klubbar som upplever att de har besök av många singelkvinnor och alltför få singelmän.

En möjlig förklaring tror Jesper Christensen kan vara att samkönat sex är mer känsligt för män.
– Sex med flere partners av bägge kön är mycket mindre tabubelagt hos kvinnor, säger han till MetroXpress.”

Ahaa! Så en sak kan få män att avvika från stereotypbilden av att de alltid är intresserade av sex: om det finns risk för att detta råkar utspela sig med någon av samma kön. Intressant, om det stämmer.

I artikeln i MetroXpress talas det om att kvinnor törs utforska sin sexualitet mer och att de är mer exhibitionistiska, plus att swingersklubbarna erbjuder en tryggare miljö för experimenterandet.

Swingers week började i Köpenhamn igår, med bl a öppet hus på flera swingersklubbar, föredrag mm.

Genom åren har jag tagit del av och ansett mig tillhöra ett gäng olika subkulturer. Den jag kommit att fastna mest för är goth-kulturen. Inte konstigt, när jag tycker så mycket om det extravaganta, utklädning, lek med identiteter etc.
Goth-kulturen består egentligen av en mängd olika subkulturer som i brist på kritisk massa ingått en överenskommelse om att samsas under ett och samma paraply. Det gör att det finns en fantastisk bredd både vad gäller utseenden, musiksmaker och åldrar. Men gemensamt är kanske just intresset för starka stilmässiga identitetsuttryck.

Jag har nämnt förut att goths är bra på tvillinglikhet. Jag vet ingen annan subkultur där man allt som oftast ser par av olika kön klädda i exakt likadana kläder, med allt från samma rosafärgade extentions, till korsetter och höga platåkängor. Sällan ser man heller så många killar som klär sig enligt klassiskt kvinnliga normer, rejält sminkade, med hårspännen och accessoarer. Androgynitet står högt i kurs, särskilt bland killarna. För det går inte lika mycket åt andra hållet. De flesta tjejer ser ut som tjejer och vissa killar gör det också.

Androgyna stilikonen Nero Bellum från Psyclon Nine.
Foto: Diana Phan, lånat från myspace.

Könsöverskridande identitetsuttryck är inte direkt relaterade till sexualitet, men många goth-killar känner sig nödgade att tala om att de inte är homo- eller bisexuella, eftersom vissa utanför kulturen tror att deras feminina utseenden indikerar just detta. T ex Picture-Perfect i sin blogg på myspace, här.

Många ser sig nog inte som könsöverskridare – det är ju helt normalt att inom subkulturen se ut såhär, och politik är inte något ständigt närvarande som i andra tydligare queer-rörelser. Men gränsöverskridandet skapar en öppenhet oavsett det bakomliggande syftet. Jag vet flera transpersoner som är goter, och det känns relativt självklart i en kultur där en “vanlig heterokille” kan gå runt i korsett utan att någon höjer på ögonbrynen. Och det får mig att älska goth-kulturen!

Intervju med filmskaparen Tove Pils

Jag la till Tove på myspace för ett par månader sedan, fullständigt övertygad om att det var en kille. Profilbilden är avskuren ovanför munnen, en visserligen tjejigt fyllig mun, men med en maskulin haka och hals därunder. Och en blond svallande peruk. Så klart måste det vara en kille i drag. För varför skulle en tjej klä ut sig till tjej?

Från Toves myspace

Svaret kommer under samtalet jag har med Tove en iskall kväll i oktober på Nya Tröls i Malmö. Bilderna på myspace kommer från Take my sex away, en kortfilm av Tove Pils, Lovisa Elwerdotter och Anna Eborn. Det är en dokumentär om Tove själv – och om att identifiera sig vare sig som man eller kvinna.
”Det ska vara så, att man aldrig får veta om huvudpersonen är tjej eller kille. Det ska inte heller problematiseras. Vi ville att det inte skulle uppfattas som ett problem utan som något som kan vara kul. Men en av mina lärare tyckte att det saknades förklaringar, svar på frågan varför.” Förklaringar som annars, när man skapar film, kan räknas som ett försök att skriva publiken på näsan.

Nu jobbar Tove på en längre film – runt 20 minuter ska PUSH ME bli. Den handlar om gränsöverskridande, men redan vid uttalandet av ordet märks det att begreppet kan vara problematiskt. För vad är egentligen gränsöverskridande? Vad betyder det?
Det som är gränsöverskridande för någon är det inte för en annan, och när man väl överskrider gränserna känns det som att de knappt har funnits. Tove berättar skrattande om föreställningen Queer X Show, som hon såg både i Berlin och i Malmö. Den gjorde sig betydligt bättre i Malmö – antagligen för att den i Malmö utmanade gränser på ett sätt den inte kunde göra i den större staden. När hon för kompisarna i Berlin, som hon tidigare bott i, uttryckte att showen gott kunde innehållit lite mer sex utbrast de unisont: ”NEJ inte mer SEX! Alla performance här innehåller sex. Det är såå långtråkigt!”

PUSH ME – konceptbild. Foto: Andrea Kåberg

Just nu skriver Tove manus till PUSH ME. ”Men jag tycker det är skitjobbigt att skriva manus! Det går långsamt, jag har så svårt att koncentrera mig”, säger hon och hela hon andas rastlöshet: fingrarna plockar, kroppen ser ut att vilja brista ut i stora gester. Jag frågar om det inte går att jobba på ett annat sätt, och tänker på mer workshop-betonade metoder som jag har för mig använts i andra filmer, t ex This is England. Tove svarar att hon liksom föresatt sig att skriva ett manus, att hon behöver det för att söka finansiering, och att ett mer experimentellt tillvägagångssätt kräver mer tid och skådespelare som är beredda på att jobba annorlunda.

PUSH ME handlar om 25-åriga Siri som tillsammans med något äldre transsexuella kompisen Lee börjar testa gränser. I den nära vänskapen finns en trygghet som gör det möjligt, men närheten kan också vara förvirrande och utsuddande.
Siris längtan efter ett större livsrum är som ett starkt rop inom henne:

Allting bara väntar på mig
Jag ska snart ta stora steg framåt, följa efter min röst i någon riktning, vilken som helst. Testa allt jag vill, känna luft som river i mitt bröst, ut­mattning, livet, kön, händer på mig.

Jag vill dansa insmord i olja, i läderremmar med en piska, med en massa smink och strålkastarljus som är varmt mot huden. Jag vill ha mörkbrunt långt hår som är stort och svallar. Min röst ska vara stark och stor. Och alla mina känslor ska fångas i rösten och bli ljudvågor som ska slå emot er med en sådan kraft att ni ska känna chock. Den ska få er att börja om från noll, glömma allt och börja om på nytt.

- ur projektbeskrivningen till PUSH ME

Siri och Lee börjar pusha varandra till förändringar, Siri prövar sin röst, klär ut sig, men längtar efter en ännu tydligare symbol, något att hänga upp förändringen på. Det leder till att de går på BDSM-workshop, och så sakteliga förändras Siris uppfattning om vad som är okej för henne att göra.

Siri och Lee – konceptbild. Foto: Andrea Kåberg

Svårigheten med manusskrivandet ligger mycket i hur Siris förändring ska gestaltas. Vad är det som får en person att kliva över sina gränser och göra det hon inte tidigare vågat? Och hur visar man det genom filmiskt berättande?
Att även själva filminspelningen och processen måste innehålla öppenhet, glädje och trygghet är en självklarhet för att kunna genomföra projektet, och en tydlig ambition hos Tove. Vi återkommer till frågan om hur mycket karaktärerna ska styras av manus och hur mycket skådespelarna själva ska bidra till utvecklingen, och hela tiden dyker Shortbus upp som referens – en film där det är uppenbart att de inblandade har fått arbeta med sig själva och sina egna gränser under inspelningen. ”Men jag har inte med det drag av komedi som finns i Shortbus”, säger Tove. ”Även om det är kul om man kan skratta här och där.”

Tove hämtar mycket stoff till sina filmer från egna erfarenheter, tankar och känslor. Hon menar att det är en politisk handling att öppna upp sig själv på det sättet, något som i sin tur kan leda till att fler vågar göra samma sak.
I november slutar Tove sitt jobb som receptionist på ett danskt företag och hyr ut sin lägenhet. Inga fasta utgifter ska tvinga henne att jobba och hindra henne från att göra det hon vill. I januari – tror och hoppas hon – börjar inspelningen av PUSH ME.

Tove Pils

Min andra tidning Nadir kom ut ca ett och ett halvt år efter Sömn. Vet inte varför jag inte kallade den för Sömn nr 2. Kanske tyckte jag det hade gått för lång tid,  eller så var jag så förtjust i ordet Nadir, som är motsatsen till Zenit, att jag inte kunde låta bli att använda det som namn på tidningen.

Nadir innehöll också mest teckningar och serier, ett fåtal intervjuer och en artikel om Färjenäsockupationen, som den 15e oktober 92 hade stormats av polisen och jämnats med marken samma dag. Jag besökte platsen den hösten och såg våra hus förvandlade till fyra brädhögar. I ruinerna låg en massa personliga saker kvar; Davids gamla bandspelare och lite foton som jag tog med mig.

Under tiden sedan Sömn kom ut hade jag hunnit flytta från husockupationen, vara inlagd på barnpsyk i två omgångar, bo i egen lägenhet ett par månader under vilka jag hade gått ner 13 kilo, och sedan flyttat till familjehem. Detta låg i Jämjö.

Jämjö är ett litet samhälle med ca 2500 invånare. Nere vid gatuköket träffade man de ungdomar som var värda att känna (enligt vad jag tyckte). Förutom tjejen jag delade familj med bestod vårt lilla gäng av en hippie, ett skinhead, en raggare och en punkare (det var jag). Som i vilken collegefilm som helst!

Jag hade ett ytterligt litet rum. För att arbeta med tidningen behövdes det egentligen plats. Jag klippte och klistrade ihop originalen, skrev texter för hand eller på skrivmaskin som jag monterade med Büngers Fastik på olika bakgrunder. Precis som med Sömn var intervjuerna det stora gisslet. I mitt gamla block hittar jag massor av påbörjade intervjuer som jag nog inte skickade iväg. Det gick bättre med teckningar och serier.

Så här skrev jag i min dagbok:

“håller huvudet över vattnet ännu en dag
med musiken & bilderna
dom snurrar i huvudet,
virvlar, får mig att gå,
tala med folk, skratta, leva lite till

denna tidningen är ren överlevnad -
dedikerad till en grön spya
som lyser upp verklighetens gråa betong
& svarta avgasdimma…”

Innan Nadir hann komma ut i december 92 flyttade jag igen. Den här gången lånade jag en kopiator på min mammas jobb för att trycka upp tidningen, och de flesta försäljningar skedde nog i Stadsparken i Kalmar där vi brukade festa.

Vid det här laget hade jag kommit på andra tankar om vad jag ville göra i framtiden. Jag hade börjat göra skulpturer och drömde om att bli scenograf. Men precis som tidigare gick det mesta av min energi åt till att överleva. Det där med vad man skulle göra och bli i framtiden kändes ofta som något mycket avlägset – visserligen viktigt, men ändå så långt borta att det var svårt att fästa blicken på…

Nedan en serie om Christian, en karaktär som jag bar med mig under lång tid, skrev och tecknade en massa om. Det var den första karaktären jag gjorde att allvarligt försök att skriva en hel bok om, men den blev inte klar.

Jag gjorde två fanzines när jag var tonåring, de kom ut med ett nummer var. Det första hette Sömn och det arbetade jag på när jag bodde på husockupationen Färjenäs i Göteborg. Det var ett sätt att hålla en fot kvar i verkligheten under en tid när jag mådde väldigt dåligt.

Fanzinen på den tiden (i de kretsar jag rörde mig i dvs punk, käng, grindcore och en spirande dödsmetallscen) bestod av många intervjuer med okända band och en stor portion rå jargong. De var i de allra flesta fall utgivna av killar. Vissa innehöll dikter och texter, som Träsket Glöder av Jonas Ulfvarsson. Träsket Glöder var min fanzine-förebild.

I Sömn ville jag ha mer teckningar och serier än vad som var det vanliga, eftersom jag tecknade mycket. Jag ville gärna bli serietecknare och läste stora mängder vuxenserier, mest Pox och Galago.

För att göra intervjuer fick jag kämpa eftersom jag var så förfärligt blyg. I stället för att kontakta banden som fanns i min närhet skickade jag intervjuer via brev. Det berodde också på att jag gärna ville ha lite mer kända intervjuobjekt än de svenska kängbanden. Jag var oerhört stolt över mig själv när jag fick svar från storheter som serietecknaren Max Andersson och crustpunkbandet Extreme Noise Terror. Men jag kommer ihåg att jag ändå i slutändan skämdes för att det var så få intervjuer i mitt fanzine!

Pengar till tryckningen lånade jag av mina föräldrar. Jag vek och häftade tidningarna på rummet jag delade med Palle, överst i vita huset på Salterigatan. Färjenäsockupationen bestod av fyra villor: Tolvan, vita huset, blå huset och gula huset. Det fanns ingen el eller värme, men vid det här laget var det i alla fall sommar och varmt.

Min blyghet gjorde även försäljningen av tidningen till ett problem. Jag hade så svårt att prata med folk att jag knappt vågade be dem att köpa. Bästa lösningen var när min betydligt mer sociala syssling erbjöd sig att sälja mot en mindre andel av “vinsten”. (Eftersom jag hade tryckt tidningen på ett riktigt tryckeri gjorde jag ingen vinst alls på försäljningen, tror tom att jag även om jag sålt alla tidningarna, hade gått back ändå.)

Det var jobbigt att inte kunna sälja, men i slutändan var det inte för att sälja tidningen som jag hade gjort den, utan för att genom att skapa något som syntes och fanns på riktigt övertyga mig själv om min existens, och kanske också om mitt existensberättigande. En kille på ockupationen som var känd för att bruka förolämpa folk sa i alla fall att omslaget påminde honom om Edward Munch.

Hade med en några sidor lång novell/serie om en kille som hette Nik och som levde i en kal och övergiven framtidsvärld. Den var ganska obegriplig. En liten del nedan.

Jag har på något sätt jag inte själv kan förstå lyckats bli av med originalen till sidorna med Max Andersson-intervjun. Efter flytten hittar jag inte heller tidningen (de andra är scannade från de original-filer jag hittade). Men jag har kvar intervjusvaren från Max, de anlände på mina föräldrars adress nån gång under våren 91. Mina frågor står inte med, men det är ganska lätt att gissa vad jag frågade.

Och så lite hederligt nonsens.

Fortsättning följer, om min andra tidning, Nadir.

Intervju med författaren Karl Enn Henricsson om boken Rigora och jag

“Om de kastat Rigora i en cell kommer hon att kvävas. Tänk att först överleva ett styckmord bara för att sedan plågas av polisen. Så jävla uncandy. Jag tvinnar det blåvita bandet hårt kring handleden. Låter det skära in medan blodet från såret vid knogen letar sig ner mot plasten. De ska fan inte få tortera min andra hälft.” – ur Rigora och jag

Hur jag hittade Rigora och jag kommer jag inte riktigt ihåg – men jag tror att jag sökte efter böcker som hade en anknytning till subkulturer. Jag läste den förra sommaren, med skräckblandad förtjusning. Den har sina magstarka partier, och den genomgående svärtan kan vara svår att ta. Men jag har tänkt mycket på berättelsen efteråt, på Rigora Mortisa och hennes uncandy-figurer och huvudpersonen Bianca Muffins, som liksom hänger upp allt på Rigora, på gott och ont.

Karl Enn Henricsson har skrivit boken och här kommer en intervju med honom.

Namn: Karl Enn Henricsson
Ålder: 29
Bor: Örebro med mera
Familj: Ja
Intressen: Litteratur, musik, film, skog, fiske

Vem är Bianca Muffins?

- Bianca Muffins är mitt alter ego, tillika bokens huvudperson. I boken är hon en tjej i sina sämsta tonår som bor på en mindre bruksort någonstans i Mellansverige. Hon bryter av mot den allmänna normen eftersom hon klär sig annorlunda och inte gör det som omgivningen förväntar att hon ska göra. Hon är på kant med sin familj, hatar gymnasiet och istället tyr hon sig mer och mer till sin bästa vän Rigora Mortisa. Tillsammans ägnar de sig åt självdestruktivitet.

Hur dök Bianca och Rigora upp i ditt liv?

- I början av 2004 fick jag en psykos som fick mörka och bisarra konsekvenser. För att komma bort så drog jag till Australien. Direkt efter att jag landat där kände jag av bumerangeffekten och ville åka hem, men jag stannade trots allt där nere och då började Bianca Muffins att ta form i mitt huvud. Därefter kröp även Rigora fram och även små visioner om hur historien skulle kunna utformas.

Vad betydde det för dig att skriva boken?

- Att jag fick ur mig massor av fukk som jag hade inom mig. Samtidigt var det ett experiment – att ta textfragment och sammanfoga dem till något som gick att spinna vidare på och till slut kunde jag forma en helhet. Dessutom var den delvis en uppgörelse med min försenade tonårsperiod.

Vad har du fått för respons från läsare på Rigora och jag?

- Bra respons. Visst, några tyckte att vissa partier var rätt bisarra, som det här när huvudpersonerna röker delar av en överkörd grävling, men många har sagt att de gillar den just för att den är tvistad. Mest smickrad har jag blivit då de har sagt att de gillar den svarta och skruvade humorn i boken. Sådana omdömen värmer.

Hur ser du på boken nu när det gått ett tag sedan den kom ut?

- Med ambivalent stolthet. Omständigheterna kring själva processen att få fram den var stundtals usla. Dels var jag inte på topp och dels var det ett förbannat krångel med bokförlag. Nu med facit i hand hade jag antagligen agerat annorlunda exempelvis vad gäller själva utgivningsprocessen, men själva boken fyller sin funktion. Dessutom skulle jag antagligen inte kunna skriva något liknande om jag försökte med det nu.

Du arbetar på en ny bok nu, kan du berätta något om den?

- Det är en självbiografisk bok – dock ingen självbiografi typ ”Jag föddes en regnig dag med navelsträngen tvistad kring halsen bla, bla”. Boken behandlar den psykos jag fick och även förspelet och konsekvenserna rörande den mentala undergången. Arbetet går dock långsamt eftersom det är mentalt påfrestande att gräva i det förflutna och ibland känns det som att försöka tugga i sig en elefant. Dessutom skriver jag sedan en tid tillbaka kriminalreportage för tidningen Misstänkt, vilket upptar en stor del av min tid. Förhoppningsvis kan dock boken komma ut under senare delen av nästa år – dessutom på ett bra förlag.

Varför skriver du?

- Bra fråga. Jag vill inte låta självgod, men jag tror att jag är en rätt ok skribent som dessutom brukar kunna leva på att skriva. Även om det ibland känns fukk att brottas med en text så brukar det ramla in perioder då man blir mer eller mindre hög på hantverket och då kan jag komma på en bunt andra jobb som känns värre.

Mer om boken finns på www.biancamuffins.com

Fredrik Strage är briljant som vanligt i senaste artikeln om (bland annat) naturromantiska black metal-grupper.

Missa inte heller facebook-gruppen “Any picture can be improved by adding Immortal to it“. Den är bra.

Något som jag tänkt på är att man ofta hör kommentarer, om folk som tillhör olika subkulturer, att “de försöker vara annorlunda och sticka ut, men i stället ser alla /emos, punkare, gothare/ likadana ut“. Frågan är dock om syftet är att ha en egen stil? Är det inte snarare att ha en annan stil (än den mest vanliga)?

Inte bara subkulturer utan många andra grupper har interna koder som visas genom kläder och tillbehör. Det gäller reklambyrånissar, entreprenörer, fotbollsfans och vänsterfolk. Vissa är dock väldigt säkra på att de står över sådant och slår gärna ner på andra grupper. Särskilt de subkulturer som har en stark inriktning mot stil och utseende, och som många ungdomar tillhör, har en tendens att bli slagpåsar. Just nu är det emo, när jag var i tonåren var det goth och punk.

Cybergoter på WGT

En anledning till att det blir en likriktning inom (sub)kulturer är just att man vill visa att man tillhör en grupp. Och det går ju inte om alla ska skapa sin egen stil. Någon gemensam nämnare måste rimligtvis finnas för att man ska kunna hitta varandra.
Subkulturer är nämligen en genväg i det sociala. Det är ett sätt att lite snabbare hitta likasinnade (åtminstone är det vad man tror att man ska hitta), utan att behöva att prata med alla man träffar (= väldigt bra för blyga). Det kan vara både elitistiskt och exkluderande. Men det kan fylla en viktig funktion ändå.
För egen del var övergången från “vanlig” till indie/punk ett avgörande steg, så viktigt att det förändrade mitt liv för alltid.

Därmed inte sagt att det inte är coolt med människor som vågar blanda stilar, lyssna på olika sorters musik etc – det är det ju! Att kunna stå emot grupptryck är en bra egenskap och det är häftigt med dem som har ett eget uttryck. Men ibland är det viktigare att få känna tillhörighet.

Minipunkare

En annan sak som jag funderat kring är att det verkar finnas ganska lite kunskap om subkulturer hos dem som arbetar med människor, t ex terapeuter, trots att det nog är ganska vanligt att det träffar på folk som anser sig tillhöra sådana. Jag har upplevt att de ofta försöker få en att lämna det subkulturella uttrycket, och har svårt att förstå varför. Finns det någon forskning som visar att man mår bättre om man inte tillhör en subkultur? Eller är det bara en fördom? Jag är positiv till terapi och respekterar terapeuternas yrkeskunnande, men jag ställer mig tvekande till om det generellt går att säga att det alltid är bättre att bli “mer normal”, eller rättare sagt, se mer normal ut. Normalitet kan ju också vara en förklädnad. Dessutom är det inget kul.

SvD idag: Så överlever vi en zombie-attack

Kanadensiska forskare har räknat på hur mänskligheten ska överleva en attack från odöda. Känns tryggt!

Ur artikeln: “– Undersökningen beaktar någonting som många av oss oroar oss över, särskilt i unga år – hur man på bästa sätt skulle hantera ett utbrott av en zombieinfektion, säger Neil Ferguson, professor vid Imperial College i London.”

Fan här ligger man, som Arne Anka skulle ha sagt. Ringde till Vårdguiden i morse och fick veta att mina symptom “låter som svininfluensan”. Jag blev beordrad att avvakta och att inte träffa folk på 5 till 7 dagar. Så här ligger jag i soffan och kan inget annat.

Och eftersom jag ändå tänkt få igång bloggen igen efter sommaruppehållet finns inget att skylla på. Jag samlar mig för att fundera lite över sommaren som gått. En sommar när nyhetsflödet nått mig högst sporadiskt medan jag varit i Visby, Småland, Östra Göinge, Köpenhamn, Malmö och Lund. Det jag framförallt missat att rapportera om här på bloggen är alla husockupationer runt om i landet under sommaren. Så många att det verkligen börjar kännas som en folkrörelse.

Ett Hus togs en helg i Jakobsberg i Stockholm som en protest mot Stockholmsprogrammet. Dessvärre var jag bortrest den helgen, annars hade jag åkt dit och hälsat på. Jag har tidigare bott i Jakobsberg ganska länge och gillar den stadsdelen, så för mig var det extra kul. I Göteborg följde 00-talets husockupanter en devis från BZ i Danmark i min ungdom när de intog ett gammalt slott: “BZ bor bara bedre”. De flyttade in precis intill Götaplatsen och ordnade en mycket social ockupation där de bland annat bjöd in till filmkväll med intressanta filmer om bostadspolitik och ockupationer i Göteborg genom tiderna. För att bara nämna två i störtfloden av husockupationer under sommaren.

Det är väldigt roligt för alla oss som på ett eller annat sätt har bakgrund 70-, 80- eller 90-talens BZ-rörelse att se den nya generationen ta upp piratflaggan i denna oanade omfattning. Man blir nyfiken på om uppsvinget för husockupationer är isolerat till Sverige eller om det även är en internationell trend?

Bloggkollegan Guldfiske skriver om den Italienska husockupationsrörelsen – som där tyvärr drivs av fascister. I Italien har fascisterna fattat hur de ska vinna poäng genom att ta tag i sociala problem. Sen har de ju direkta kanaler till regeringen och även stöd uppifrån för husockupationerna vilket gör situationen svår att jämföra. Men i Sverige är det den radikala vänstern som driver sociala frågor, medan fasciströrelsen fortfarande helt lever kvar på en subkulturell ö.

Kanske ska man se den bizarra rapporten som BRÅ släppt under sommaren om “våldsam politisk extremism” som ett utslag av oro över den radikala vänsterns framgång när det gäller att föra debatten i många frågor? Det handlar om det fina gamla begreppet hegemoni. Krisen bryter det borgerliga lägrets självsäkerhet i samhällsdebatten, den väg som man så länge pekat ut som den enda möjliga ledde inte alls ut ur nittiotalets kris. Tvärtom, krisen på 00-talet blev ännu djupare. Då är det nog svårt att inte med oro notera hur den radikala/autonoma vänstern faktiskt skaffat sig tolkningsföreträde bland stora grupper unga människor i många frågor.

Planka.nu agerar idag som en lobbygrupp för nolltaxa med både klimatet och rättvisan som argument, och de har aldrig haft fler medlemmar. De har blivit så starka att media känner sig pressade att släppa in dem, och SL att slösa pengar på reklamkampanjer mot dem. I kölvattnet på de debatter som planka.nu och den tidiga piratrörelsen på internet med dess tankar om informationskommunism och kreativa allmänningar dragit igång, kommer givetvis hela frågan om privat och gemensamt, hur saker ska finansieras och framställas, av vem, varför och på vems villkor. Kort sagt, alla de debatter som riskerar att bryta den liberala hegemonin. Detta är några saker den moderna autonoma vänstern varit framgångsrik med. Andra framgångar är förstås husockupationsrörelsen som både förmått bjuda in allmänheten, föra fram en mycket viktig social fråga, och engagera många nya ungdomar i ett radikalt politiskt projekt som är något helt motsatt plakatpolitik.

Är det konstigt i det läget om makthavarna gärna vill förminska vänstern till att vara inte bara lika utan identiska med fasciströrelsen, vilken också ska utmålas som opolitisk? För om fasciströrelsen är opolitisk, och det därmed är oväsentligt att den lobbar för sina värderingar bland såväl ungdomar som i det etablerade högerblocket, då blir helt plötsligt antifascismen något som sker i ett vacuum och kan likställas med fotbollshuliganism.

Jag tycker inte det är konstigt. Särskilt inte när man vet vad Sveriges regering försöker genomdriva under sitt nuvarande ordförandeskap i EU: Stockholmsprogrammet. Ett program som går ut på allt det som breda lager av dagens svenska ungdomsgeneration är emot. Utökad repression, övervakning och kontroll av gränser och medborgare. Och vilka var de första att försöka väcka frågan om Stockholmsprogramet? Jo, återigen den radikala vänstern.

Säpo har lagt ner stora resurser under vår och sommar på att försöka värva tjallare och pressa information ur vänster- och alternativrörelse i Sverige inför EU-toppmötet. Något som verkar helt oproportionerligt med tanke på att det knappast är frågan om att något nytt Göteborg 2001. Protesterna 2001 var toppen av en våg: över tio år av rörelser mot IMF och Världsbankens nyliberala tvångspolitik som också koordinerade sig på lokal och global nivå för förändring. Så ser bilden tyvärr inte ut idag. Vänstern står splittrad och svag.

Men de små krusningar på den borgerliga ytan som den autonoma rörelsen ändå lyckats få igång under 00-talet är så oerhört betydelsefulla. För de fördröjer en totalitär marsch mot det liberala lyckoriket där alla vägar framåt stängts för flertalet människor.

Man vill helst skratta när man läser BRÅs rapport. Som innehåller betydligt mer öppen spekulation än fakta. Som klumpar ihop autonoma med alla möjliga och omöjliga oppositionella grupper och till och med den reaktionära fasciströrelsen. Som bara tar saker från tidigt 90-tal som exempel som att tiden skulle stått stilla sen dess. Som använder min roman Deltagänget som källa (som jag skrev i förordet är läsarna välkomna att använda min historia som de har lust – men att ha en skönlitterär roman som en viktig källa i ett “vetenskapligt” sammanhang kan jag ändå tycka är magstarkt). Som uppfinner ett nytt brott “olaga demonstration” att lägga till statistiken. Det är inte och har aldrig varit olagligt att demonstrera utan tillstånd, alla demonstrationer är grundlagsskyddade. Att kravalla (sätta sig till gemensamt motvärn mot ordningsmakten) är olagligt, liksom ohörsamhet mot ordningsmakten, men att demonstrera är inget brott. Ändå räknas det som brott i en statlig utredning. Man undrar också över alla tvärsäkra siffror, till exempel andelen kvinnor i autonoma sammanhang. Hur kom de fram till dessa när det inte finns medlemsregister? Var det andel av gripna? Men vad säger det om antal aktiva, när till och med rapportförfattarna själva medger att öppet lagtrots är en mycket liten del av den politiska praktiken?

Men på mig fastnade ändå skrattet i halsen. För vad är nästa steg? Att alla som tillhör miljö-, solidaritets- eller rättighetsrörelser ska tystas i den offentliga debatten? Därefter är steget in i det öppet totalitära mycket kort.

Antifascister ska självklart inte stå utom kritik. Men de agerar inte i ett vacuum och de är inte en opolitisk subkultur. Lika lite som facister gör det. Båda grupper har faktiskt en sak gemensam: de repressenterar viktiga men motsatta delar av europeisk politisk tradition. På fascistsidan skrock, rädsla för det moderna, hierarkiskt tänkande, rasism, konservatism i militant form och auktoritär problemlösning. På den antifascistiska både offensiva traditioner som arbetarakamp och strävan efter autonomi och defensiva som försvar för humanism, tolerans, och försvaret av individens och arbetarnas kollektiva rätt och frihet även under de mest outhärdliga yttre omständigheter. BRÅs rapport är ett försök att avpolitisera verkligheten i syfte att behålla den politiska och ekonomiska kontrollen över utvecklingen.

Tips från Konfliktportalen: Anarkisterna tipsar om en föredragsserie om det sociala uppror som pågår just nu i Oaxaca Mexico – missa inte det, Autonoma kärnan skriver om Ett praktexempel på feministiskt självförsvar, Dom ljuger undrar apropå familjen som brändes ihjäl i Rinkeby Kanske dags att ta lite ansvar…?, eiz är ny på portalen och jag har inte hunnit kolla in denna blogg så mycket -vackra bilder på fullmånen bjuds i alla fall i senaste inlägget, Fragment konstaterar Hiroshima… Nagasaki… 64 år i skuggan av svampmolnet, vettiga och angelägna synpunkter av Johan Frick i Sverige vägrar internationell solidariet, Kim Muller kommer med ett diskusionsunderlag i frågan Varför slår polisen?, Kvinnor skriver en läsvärd Redogörelse framlagd för en akademi, Svensson har åsikter om Svininfluensan, Vida Latina bjuder på Bloggtips på spanska

Övriga lästips: för dig som undrar vad konflikten i Göteborgs Hamn handlar om läs här, flygbladet inför Reclaim Rosengård, en blogg som jag ska lägga till i länklistan här också -bra info på engelska Notes from the Swedish Workers´Movement nu senast med en intervju om Folkmakt en organisation som jag en gång i tiden var med i

I tisdags fick Malmö finbesök av The Queer X Show, en samling artister som tillsammans satte upp en scenshow med sexualitet i fokus.

Besöket var en del av en road trip – den första i sitt slag som också inkluderar inspelningen av en ”sexplicit documentary road movie”: På de platser gruppen besöker erbjuds människor att delta i franska filmskaparen Emelie Jouvets nya film som spelas in under resan.
Delar av hennes tidigare produktion visades också innan showen satte igång, en samling delvis explicita kortfilmer där den bästa var en musikvideo (med en för mig okänd artist).

The Queer X Show är sju queer-aktivister från Europa och Amerika : Wendy Delorme (Frankrike), DJ Metzgerei (Tyskland), Emilie Jouvet (Frankrike), Judy Minx (Frankrike), Sadie Lune (USA), Madison Young (USA), och Mad Kate (Tyskland).
Intressantast i showen var Judy Minx, en 19-årig porrskådis/artist som i ett inslag höll en monolog om BDSM, och om vad det betyder för henne. I ett annat behövde hennes lolitakaraktär inte göra mer än att finnas på scen för att ställa frågor och väcka tankar.
Själv funderade jag i banor som att delar av vår sexualitet verkar formats i så tidiga år att det tycks mer normalt än onormalt att rester av barnets föreställningsvärd finns införlivade i sexualiteten – och tar sig uttryck i olika former av sexuella begär/preferenser (som man sedan kan välja att bejaka eller ställa sig över/ignorera)…

Mad Kate

Jag tyckte om föreställningens ansats att belysa (kvinnlig) sexualitet utan att något skrevs åskådaren på näsan. Det togs inte för givet någonting, vare sig om åskådarens kön, sexuella preferenser eller insatthet. Möjligheten att själv tänka och tolka blev därför också betydligt större. Ingenting i showen kändes heller enbart ditsatt för att provocera utan varje del hade en mening och en plats.

Mest provocerande hade nog den delen av showen kunnat vara där värdinnan genom ett spekulum lät oss ta del av hennes livmodertapp, medan hon med benen i vädret underhöll med fakta och allmänt småprat – om det inte vore för att det inte kändes provocerande alls. Det som annars kunde ha uppfattats som obekvämt blev i denna setting förvandlat till något högst normalt.

Judy Minx

Efter showen hade jag ett samtal med personen jag var där med. Han uppskattade föreställningen men kommenterade samtidigt att det explicita tar bort en del av mystiken. Jag var tvungen att svara att den där mystiken nog bara finns när det handlar om kvinnlig sexualitet, för när det gäller manlig sådan upplever åtminstone inte jag att det skulle finnas nån mystik. Kukar finns överallt, liksom. Det är förmodligen bättre att även den kvinnliga sexualiteten avmystifieras en smula!
Det hade varit intressant att höra diskussionen som följde på föreställningen (igår), på temat “Exploitation and reclaiming as artistic strategies“, men tyvärr hade jag inte möjlighet att gå. Nån som var där får gärna berätta om vad som sades!

Annars var det en väldigt trevlig tillställning Institutet ordnat, sällan har jag sett en publik med så skiftande stilar och åldrar. Kul!

Såg just ett inslag på Sydnytt om det första metal-popkollot i Karlshamn för tjejer. Coolt!

Önskar bara att man inte använde en så förminskande ton i pratet om tjejer som gör grejer. Tjejers självförtroende ska alltid stärkas, så att de vågar ta plats… JA det är bra och viktigt men jag blir irriterad när känslan är att det tas för givet att tjejers självförtroende är lågt (lägre än killars?) och att det är därför de inte gör saker som att spela i band etc.

Fast med det menar jag INTE att det skulle vara nåt fel på satsningen på ett metalkollo för tjejer!

Bra growlat förresten.

Jonn Jeppsson skriver intressant krönika om hårdrock och heteronormativitet i dagens Sydsvenskan. Hans initiala frågeställning är “varför utesluts hårdrocken från Pridefestivalen“, men krönikan mynnar sedan ut i att det är hårdrocken som måste bli mindre heteronormativ.

Jag har funderat en del kring att det skiljer mycket mellan olika subkulturer (som annars liknar varandra) i fråga om hur queer-öppna de är. Goth-kulturen och metal-kulturen ligger hyfsat nära varann stilmässigt, men där goth-kulturen känns queervänlig lyser hela queerperspektivet med sin frånvaro inom metalen. Men det gör, som Jeppsson skriver, också kvinnorna. Inom metal är kvinnor ofta prydnader, ouppnåeliga gudinnor eller sexobjekt och alldeles för sällan aktiva subjekt. Hänger det ihop? I sin bok Faghag skriver Linda Leopold om hur kvinnor och bögar ibland kämpar sida vid sida för respektive grupps rättigheter. Men inom metalen finns få kvinnor för bögar och queera att gå sida vid sida med!

En intressant tes som framförs i Johan Hiltons No Tears for Queers är att hatbrott mot homosexuella kan uppstå som en gränssättning – för att skilja “vanlig” manlig vänskap från homoerotisk sådan. Kanske måste metalkulturen värna om sin o-queerhet just för att kunna tillåta sig falsettsång och male bonding?

Jag har mycket fler tankar kring detta men inte tid att utveckla texten just nu. Tycker i alla fall att det är bra att någon lyfter frågan – metal-kulturen känns nästan som en än mer skyddad domän vad gäller de här frågorna än idrotten som Jeppson jämför den med!

Kanske dags att hitta på nåt på Pride nästa år?

Har hittat en intressant forskare, Dunja Brill, som forskar och skriver om subkulturer, framför allt goth, men även metal etc. Måste beställa hennes “Goth Culture: Gender, Sexuality and Style” så snart jag har råd (om den inte finns på bibblo)! Låter som nåt för mig eller hur?

“Jag skulle aldrig kunna glo så mycket på människor som du gör.”
Så sa min bästa kompis till mig när vi gick av spårvagnen i Göteborg en gång när jag var 16. Jag kommer ihåg att det förbryllade mig. Dels höll jag väl inte med, och dels hade jag ändå inte kunnat göra annorlunda.

Jag har alltid fascinerats av människor och deras utseenden.

Jag kommer till exempel aldrig att glömma
- tjejen som satt och sydde med en broderad duk på huvudet på trappan utanför konserthuset i Stockholm
- tjejen på tunnelbanan som hade en fjäril tatuerad eller målad på ena kindbenet
- den extremt utmärglade killen i stickad svart- och rödrandig tröja jag såg i en skivaffär i London, och hans kompis som hade en piercing mellan ögonbrynen

Jag kommer aldrig att glömma dem eftersom de representerade en hisnande möjlighet, eller egentligen flera:
- Det går att vara den man är och bli uppskattad ändå
- Man kan vara annorlunda utan att bli utskrattad
- Det finns någonting bortom det konservativa, konventionella och utstakade

= Det finns människor som skulle kunna acceptera mig (trots att jag själv knappt kan göra det)

Och det är nog var annorlundaskap representerade, och delvis fortfarande representerar, för mig.

Vilka de där personerna var i verkligheten fick jag aldrig veta, men för mig var de nån sorts änglar. De räddade mig. Mitt liv kändes så statiskt och dött, men bara att se dem gav mig hopp, gav mig någonting att leva för.
Idag dyker många av dem fortfarande upp i mina tankar. Några har blivit karaktärer i mina berättelser. Och jag glor fortfarande på folk.