Efter en hel del bök med dagis så trillade polletten ner om hur Lilla A ska bemötas och tas om hand av personalen på dagis och det sista året mellan 5 och 6 år var hennes bästa, hon mådde strålande bra.  När sedan steget till skolan skulle tas så våndades vi länge om hon skulle vänta ett år eller inte men beslut tog om att hon inte skulle vänta för att inte tas ifrån de barn hon känner från dagis.

Strategi inför skolstarten.

Vi valde att ha ett första möte med blivande sexårsgruppslärarinna och rektor utan inblandning av Habiliteringen och det mötet förlöpte väl. Jag berättade om Lilla A’s svårigheter och de verkade förstå och beslut tog om att en extra person, resurs, skulle tillsättas i klassen för att saker skulle bli så bra som möjligt för Lilla A.

Vi valde också att låta Lilla A börja i skolan redan tidigt i augusti innan skolan börjat på riktigt för att hon skulle få en chans att lära känna skolan utan att det var allt för många barn där. Det var då enbart fritidsverksamhet och vi lät henne vara där mellan klockan 10 och 14 dvs. 4 timmar. Det blev en katastrof och efter 1 vecka c:a så avslutade vi detta som vi trodde skulle fungera så bra…

Den första veckan var inte resursen på plats och trots att det bara var 15 barn där under den veckan så gick det inte, varför? Lärarinnan som varit med på mötet och som nu fanns på plats hade hört vad jag sagt men ändå inte riktigt förstått. Lilla A åt knappt under tiden hon var där och var rädd mest hela tiden, något personalen varken förstod eller såg.

Lilla A bär på en stor nackdel, hon är snäll och tyst och håller sej mest för sej själv, säger inte till när saker blir för svåra eller om hon blir rädd för något eller när hon inte förstår… Så för en okunnig så kan det se ut som om hon fungerar hur bra som helst men om man vet med vilka “glasögon” man ska titta  så ser man att så inte är fallet…

Jag ska göra en beskrivning av detta och väljer nu en enkel händelse.

I högtalarna ropas det ut att det på onsdag ska vara jogging på skolan och det är Mars mot Jorden. (Detta gällde äldre barn än Lilla A)

Det ovan visste jag inte om då det inte gällde Lilla A’s klass.

Väl hemma går det inte att få Lilla A att komma till ro, hon går upp och upp och hittar på allt möjligt utom att sova och till slut kryper det fram att hon inte vill gå till skolan nästa dag…Varför? Planeten Mars ska krocka med Jorden i morgon och rektorn har bestämt att alla barnen ska ut och jogga den dagen och det vill inte hon göra, hon vill inte gå ut när planeten kommer.

Jag fattar ingenting och talar om flera gånger att någon planet inte ska krocka med Jorden men vad jag än säger så hjälper det inte och hon är verkligen livrädd för att gå ut. Dagen efter följer jag som vanligt med till skolan och hon är rädd hela tiden. Väl på skolan kan jag bena ut vad som skett.

Mars och Jorden är skolans olika avdelningar… och på skoj hade de ropat ut nåt i stil med “nu får vi se om Mars kan krossa Jorden” … alltså…  en tävling… kan barnen på avd.  Mars vinna över barnen på Avd. Jorden…

Missförstånd är vardagsmat för Lilla A och är en del i det som gör världen både obegriplig och skrämmande.

Hur gick det nu med vecka två när vecka 1 inte gick så bra? Vecka 2 så var resursen på plats och då gick det bättre men vi har fortfarande inte fått det helt bra och i kommande inlägg så kommer jag ta upp varför olika delar och händelser i skolan är ytterst jobbiga för barn med AS och som lärare och skolpersonal har mycket svårt att se.

Det finns alltid två sidor på myntet…..och skulle man välja den svårare vägen ….tar man den lättare nästa gång……

Klösan

Det här är Livscoaching:

Ja, detta är väl en fråga som många ställer sig i dagens samhälle tror jag. Det kan handla om hur mycket som helst. Det behöver inte nödvändigtvis vara precis vikten som man tänker på i första hand. Jag vet inte hur många gånger jag kan tänka denna tanken på en vecka. Är det dumt att tänka så här?!?

Varför ska det vara så svårt – att gå ner i vikt?
Egentligen borde det inte vara så himla svårt. Det handlar om att vi ska stoppa i och mindre kalorier/energi eller vad vi nu kallar det än vad vi gör av med. Jag tror inte att någon har missat det. För att vi ska kunna gå ner ett hekto kan vi inte stoppa in 2 hg med något annat. Det är så himla logiskt, men varför gör vi inte så då. Varför ska det vara så svårt… Jo det är så att vi, ofta under lång tid, har skapat ett beteende som gör att vi inte klarar av att bryta det direkt. Det känns helt omöjligt – men om jag nu skulle säga att det handlar om alkoholism – vad skulle vi säga till en alkoholist. Vad ska den personen göra för att bli fri från detta? Handlar det om att ge honom/henne lite mindre mängd eller handlar det om att ta bort flaskan? Jag tycker att man ska ta bort flaskan.. det finns nämligen inte kontrollen. Vi skulle ta bort flaskan och till den personen skulle vi också önska att den aldrig någonsin tog flaskan i handen. Det är liksom inte svårarare än det.

Varför ska det då vara så himla svårt för mig som har problem med maten. Det handlar om ett beroende, ett beteende som jag har vant mig vid och det handlar om att det ska upphöra. Jag vill inte mer, jag vill bryta med det gamla och förgångna, men likväl är det så att jag inte riktigt gör det. Jag blir så himla arg på mig själv! Ska jag göra som samma sak så handlar det om att jag ska sluta äta… det går ju inte och det tror jag inte är själva grejen heller. Vad är det med maten som gör att jag har sådant behov… ett sådant beteende vart kommer det ifrån och varför stoppar jag i mig en massa saker.

Vi kan inte upphöra att äta det är inte bra, men vi kan däremot se problemet och upphöra med det som inte är bra för oss. Men för att vi ska kunna göra det så måste vi också veta vad är det som inte är bra för mig och vad ska jag göra istället. Det är detta som är så svårt. Vi har kanske inte alltid problemet att bara ta bort utan det är andra saker som ligger i det hela.

För min del så handlar det om att jag måste kontrollera allting som jag äter för det är så lätt att det kommer in någonting som inte bör vara där bara för att jag är sugen eller för att jag inte ätit på länge. Detta vet jag är ett problem. Kanske är det så att jag också är väldigt sugen och tycker om saker som är sött eller som är godis eller så – men då gäller det för mig att få igång samma känsla på något annat sätt istället för att stoppa någonting i mig. Det handlar då om en kontroll så att jag äter med jämna mellanrum! Ett steg i rätt riktning som gör att ajg inte äter mer än vad jag gör av med.

Nästa steg kan vara att jag kontrollerar vad det är för saker som händer i mig när jag exempelvis stoppar i mig en chokladbit i munnen. Jo jag får någon slags kick! Då kanske jag ska fundera på om jag kan få en kick av någonting annat i livet. Ja, genom att göra något positivt tillsammans med min sambo. Kanske spela biljard, gå på stan eller något annat. Kanske kan jag få en kick genom att göra någonting annat. I detta så är det då bättre att jag helt enkelt gör det än stoppar i mig chokladbiten.

Jag tror att det är så mycket annat som ligger bakom allting som jag gör och varje gång som jag tänker tanken om att ska det vara så svårt så är det liksom ett nederlag för mig. Jag kan visserligen ibland känna mig lite peppad också och få igång mig, men ändå är det så att det är mycket lättare att säga någonting än att göra och känna.

Dessa tankar finns i mitt huvud och det är fullt av dem?!? Det kanske låter helkonstigt, men jag känner att jag måste börja bena i allting som jag tänker just nu så även om det kanske är lite osammanhängande ibland så får ni ta det!

Mitt mål just nu är:

• Kontrollera så att ajg äter någonting var 3:e timma
• Tänka efter vad det är som händer med mig när jag stoppar i mig någonting, mat eller onyttigheter. Finns det en lust, en kick och hur mår jag?

• Kan jag få denna känsla som uppstår genom att göra någonting annat i livet som inte handlar om mat!

Kram lotta

Vi sätt och pratade i har kväll om vad som hände kvällen innan. Egentligen handlade argumentationen om viljan att jobba med svårigheterna och gått vi båda har svårt att hantera den situation som uppstod.
Det är inte första gången som jag har en seg kväll. Jag erkänner villigt att jag har svårt att “få ihop det” ibland och att sätta rätt prioriteringar. Kanske är jag inte mogen än? Även om jag intellektuellt kan se dem.
Det är väl någon form av acceptans och “sjukdomsinsikt” jag behöver. Tyvärr så lirar vi inte helt felfritt där just nu.

Idag har det gått två år sedan min lilla älskade Perla somnade in. Jag kan fortfarande inte fatta att en sån tragedi har hänt mig. Även om jag lever med det varje dag. Så känns det overkligt, precis som att det är så hemskt att man får en utanför sin kropps upplevelse varje gång man berättar om det eller pratar om det. Jag menar att det känns som att jag berättar om något som har hänt någon annan?!?!? Det låter väl lite halvskumt. Men så känns det. Jag funderade på att åka upp till minneslunden med barnen. Men känner att jag behöver inte det. Hon är min dotter och jag behöver inte åka till en minneslund för att tillägna denna dag åt henne. Hon finns alltid i mina tankar och i mitt hjärta. Det skulle inte kännas bättre nånstans, att åka dit. Men det är fruktansvärt vackert där uppe. Vår, sommar, höst & vinter. Det är något som får en verkligen att må bra! Att veta att hon vilar på en sån vacker plats. Sov så sött mammas lilla ängel.

För närvarande sitter cirka 30 personer på Riksanstalten i Härnösand som dömts till utvisning. Det medför stora problem och hög arbetsbelastning för gränspolisen.

– I flera fall visar det sig att de blivit dömda i fel namn, och till och med fel nationalitet. Det betyder ju att vi inte kan verkställa utvisningarna. Vi har fruktansvärt mycket att göra, den saken är klar, säger Härnösandsbon Hans Gahlin vid gränspolisen.

När fångarna blir villkorligt frigivna är det Migrationsverket som överlämnar ärendet till gränspolisen i Sundsvall, som i sin tur ska se till att utvisningarna verkställs – att de domar som tingsrätt och hovrätt meddelat verkligen får genomslag.

– I klartext är det alltså så, att det går omkring folk här som är dömda till utvisning, men vi kan inte visa ut dem. De har heller ingen större lust att hjälpa till själva för att reda ut begreppen, säger Hans Gahlin.

I de fall där det finns riktiga id-handlingar, exempelvis ett pass, är det kriminalvårdens transporttjänst som ser till att vederbörande kommer fram till sitt hemland. När sådana uppgifter saknas hamnar ansvaret på gränspolisen.

– Det innebär väldigt mycket merarbete för oss. I nuläget har vi totalt cirka 400 ärenden plus de 30 som sitter inlåsta i Härnösand.

Allehanda.se 2009-06-04

Politiska ungdomsförbund har svårt att få komma och prata politik på skolor. Enligt MUF sätter Sverigedemokraterna krokben för andra partier eftersom skånska skolor är rädda för främlingsfientlig politik i korridorerna

Just nu kampanjar svenska partier för att få plats i Europaparlamentet.

Men att informera om politik på skolor har blivit svårare. Det menar partiernas ungdomsförbund, enligt Sveriges Radio P3.

Kristdemokraternas Ungdomsförbund (KDU), Socialdemokraternas Ungdomsförbund (SSU), Vänsterpartiets Ungdomsförbund (VU), Moderaternas Ungdomsförbund (MUF), Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF) och Sverigedemokraternas Ungdomsförbund (SDU) säger att det är svårare i dag jämfört med för ett par år sedan när det gäller att få lov att besöka gymnasie- och högstadieskolor.

Grön Ungdom (GU) och Liberala Ungdomsförbundet (LUF) säger sig dock inte uppleva någon skillnad.

Feministiskt Initiativ (FI) har inget ungdomsförbund men säger att det inte är särskilt svårt att få komma ut på skolor och informera om det egna partiets politik.

Skånskan 2009-06-01

Både MUF och SSU tycker att det har blivit svårare att komma ut på skolorna – men det ser väldigt olika ut på olika håll i landet. De upplever att det ofta är ett särskilt parti som gör skolorna tveksamma.

– Jag tror att det finns en rädsla för Sverigedemokraterna. Man får ofta höra när man pratar med skolarna att “ja, men om ni får komma då måste alla andra också komma“, säger Ida Eliasson.

Hravn Forsne tycker det är fel av skolorna att vilja stänga ute Svergiedemokraterna.

– Det är synd att skolorna inte förstår att det är just i debatt och konversation, och genom att de politiska partierna tar konflikten med de här rasistiska elementen som vi kan visa hur vi vill ha ett bra, öppet och fritt Sverige.

Sveriges Radio 2009-06-01
SR Webradio - “Jag tror det finns en rädsla för Sverigedemokraterna”

Ja. efter en extremt påfrestande dag, så är jag nu tillbaka på jobbet.
Igår besökte jag jobbets 6000 kvadratmeter stora andra arbetsplats och känner mig helt chockad över hur välorganiserat och smidigt det är. FBI; you don’t stand a chance.
Jag inser att jag skulle kunna göra karriär som sorterare. I alla fall i en dag eller två…
Plastningen däremot var jag mycketmycket tacksam att jag slapp.

Och hur det nu var så kunde jag inte hålla masken angående den mystiska mannen inför A. Som då känner honom… Ja…

Kom hem och hade ett av alla dessa meningslösa gräl. Hur förklarar man för sin närmaste vän att man inte orkar mer?

Långtråkighetens filosofi börjar bli långtråkig. Kapitlet om Crash var däremot briljant. Känner ett stort behov av att se om den. Kanske borde läsa Ballards bok också.

Det fanns en tid när vi åkte till fängelset beläget just utanför Addis för att hälsa på killen där för att han behövde stöd, vägledning och uppmuntran. Och så finns det en tid (nutiden) då vi åker till fängelset för att vi behöver stöd, vägledning och uppmuntran.

Tiderna förändras. Han pekar med hela handen och förklarar att “så där kan ni inte göra, det funkar inte!”

Men det är fantastiskt, och kommunikationen är rak. “Vilka är våra svagheter” frågar vi, gällande jobbet. Han svarar, slänger det i ansiktet på oss och vi får något att fundera på.

Han är ett lysande exempel på vad vi alltid vetat; att de på gatan är oanvända resurser som kan gå hur långt som helst om de bara får möjligheter.

Och som vi ofta meddelar dem när vi pratar om svårigheter; att om de vänder sina problem och sitt elände till en styrka, lärdom och går vidare så kommer de att bli tusen gånger starkare än vad vi nånsin kan bli.

Och det är vad som har hänt.

Aight.
*Varning för djupa tankar.*

Min livsfilosofi är: Ödet.
Jag tror på ödet, att ens liv i det stora hela redan är bestämt och jag tror på återfödelse. Man ställs inför olika svårigheter i varje liv man lever och trots att allt redan är förutbestämt kan man ändå påverka en stor del genom de val man gör.

När jag flyttade till Stockholm annonserade en av de finaste arbetsplatserna inom min sektor efter en ny medarbetare. Jag tänkte inombords att där ska jag jobba. Jag fick avslag på min ansökan och tänkte inte mer på det, andra dörrar öppnade sig ju för mig och jag var eld och lågor!
Sen föll det sig som så, att jag genom min nya arbetsplats fick chans att komma till det här företaget och jobba i ett par månader. Jag stormtrivdes, gjorde ett bra jobb och gick därifrån med flaggan i topp.
Så för en vecka sen, dagen efter att jag sagt upp mig på mitt jobb, ringde det här företaget upp mig. Och erbjöd mig en tjänst hos dem.

Jag tänker tillbaka på när jag pratade med min chef på Ön. Hon sa att man måste ha visioner, man måste ha mål i livet. Jag minns att hon sa att hon 10 år tidigare satt som mål att bo utomlands och vara en framgångsrik egen företagare. Och titta på mig sa hon- det är precis dit jag nått idag.

Och jag undrar nu lika mycket som då. Måste man ha visioner, veta hur eller vad som gör ‘en lycklig? Det kan väl ändras med tiden?

Jag måste väl ändå tro att den bästa visionen man kan ha inför framtiden är väl att man ska vara lycklig?
No matter where you are or what you’re doing.
Jag tror nämligen inte jag är ute o cyklar här.

“Jag hoppas jag kan leva som jag lär. Jag har en hyfsad kläm på vad ledarskap är i teorin, men sedan skall det utföras i praktiken, vilket är svårt.”

“Jag kan inspirera människor och visa en riktning samt sätta mål. Sedan har jag svårare i det dagliga arbetet, för då blir jag så pressad av allt som skall göra hela tiden.”

“Jag har svårt att leda folk varje dag eftersom jag gör så oerhört mycket”

Chefer är upptagna av sitt eget arbete.

Hmm, intressant tycker jag. Och det stämmer med den bild jag har av många chefers förmåga och nivå av personligt ledarskap.

Personligt ledarskap handlar om att ta ansvar för att skapa sin egen framtid och använda sin egen tid på ett klokt sätt. På insidan är det förmågan att fullfölja det jag bestämmer mig för i mina tankar, trots att andra uppgifter och utmaningar pockar på ens uppmärksamhet. Eller annorlunda uttryckt förmågan att använda viljan. Vilket är svårt. Många chefer och medarbetare är helt enkelt otränade.

Samtidigt vill jag erkänna den här chefen för sin ödmjukhet och öppenhet vilket är ovanligt. Och det är ett viktigt steg på vägen från chef till ledare.

Ledare gör mindre och har mer tid

Ledare har skaffat sig en högre nivå av personligt ledarskap vilket ger en större frihet från “brist på tid”. En del är är den mentala inställningen - att inte vara offer för omständigheten tid. En annan del är förhållningssätt till vad ledarskap egentligen är.  Ledare uppnår resultat – genom andra – i högre grad. Nyckeln till att leda andra är att lyssna och förstå vad som gör “andra” motiverade.  

Att erkänna att man misstagit sig är att visa att man är klokare idag än igår.

J.C Lavater , vetenskapsman och forskare

Lite över ett år fick gå, sen kom beskedet igen. Mamma har cancer. Det är andra gången jag hör det nu, och jag måste säga att jag verkligen börjar tröttna på att höra det. Förra gången upptäckte de att hon hade en massa vatten i magen, vilket förmodligen var anledningen till att det spred sig och nu sitter i bukväggen. Pga lokaliseringen så kan de inte operera utan det enda hon kan göra är att få cellgifter. Hon har nu fått sin första omgång och vi får verkligen hoppas att hon kommer svara lika bra på det som förra gången.

Det är jobbigt att höra att en förälder har cancer, och att höra det igen… Suck… Men det finns inte mycket mer att göra åt det än att fortsätta som vanligt. Men familjen är ändå positiv. Det är ingen mening med att gräva ner sig och sluta fungera. Det mår ingen bra av. Risken är att vi kommer vara tvugna att leva såhär resten av våra liv. Det kan vara så att det kommer tillbaka hela tiden, att de aldrig kan få bort det helt. De kan få bukt på det med mediciner, men mer än så är det inte. Det var lite jobbigt att höra, men om det är någon som ska klara det är det min mamma. Hon är en fruktansvärt stark människa, och det finns ingenting som hon inte kan ta sig igenom. Vi kommer finnas där för henne hela vägen och stötta henne så bra vi bara kan, men det finns bara så mycket vi kan göra. Jag är glad att jag kommer kunna lätta på hennes arbetsbörda under tiden hon tar medicinerna. Känns bra att känna att jag kan hjälpa till med någonting, och inte bara stå vid sidan om och se fånig ut…

Nu får vi bara se till att hålla modet uppe och blicka framåt. Det viktigaste är familjen och jag ska göra allt jag kan för att se till att de mår bra.

Jag älskar er!

Ibland känns livet roligare än annars och ibland – som  idag – känns det förjäkla jobbigt. Dessa dagar är det väldigt skönt att ha en tolerant make och en mamma som lyssnar och ger några kloka tankar på vägen.

Tack för att ni finns, mamma och maken! ♥

Ungarna sätter ju också guldkant på tillvaron med sina idéer. De har för tillfället fixat med en installation av något slag. Jag får bara “Man får använda vad man vill” till svar när jag undrar över installationens mål och mening. Var tvungen att föreviga projektet. De samarbetade dessutom väl med det och har inte bråkat under tiden de pysslat med det och bara det i sig är ett mindre under.

Fredsprojektet:

Ideér om vad det kan ha handlat om?

Jag brukar emellanåt gå in på Affirmationssidan som finns nere i min bloggroll och låta slumpen styra var jag klickar. I går kväll blev det synnerligen passande:
Jag välkomnar humorn i mitt liv.
Det underlättar faktiskt ganska mycket att ta ett kliv tillbaka och betrakta det kaos som för stunden råder i både hus, hem och själ… Tur att kaoset i själen sannolikt ger med sig om ett par-tre dagar sådär

Vill också visa dagens projekt utomhus. Mormor och morfar var hit och hälsade på och tog med sig barnen ett tag. Det blev både pulkåkning och annan utevistelse:

Marschallen som på barnens begäran tändes för våra släktingar och vänner i himlen ♥

Så kände jag mig på anställningsintervjun idag.

Allt började med att ta mig en massa mil väldigt tidigt på morgonen. Den biten gick förvånansvärt bra! Jag kom iväg i tid, jag var på busshållplatsen några minuter innan bussen skulle gå, jag hann med rätt tåg och hittade rätt tunnelbana. Kontoret som jag skulle till hittade jag till direkt, gick inte vilse det minsta. Jag hade planerat in tid för vilse-virrande så jag hann istället gå till ett närliggande kafé och varva ner. So far so good! Jag var mycket stolt över mig själv!

Sen började kaoset. Jag kom till kontoret och dess väldigt stajlade mottagar-rum. Jag kom som sagt lite tidigt så jag satte mig i en av deras fåtöljer och började se mig omkring. Stoooort misstag! Alla möbler stod på exakta platser. Lamporna på exakt samma avstånd från borden och exakt över samma punkt på varje bord. Äpplena i fruktskålen låg exakt placerade i en pyramidform. Visst, skylten sa “Varsågod” men formen sa “Rör absolut inte”. Kylskåpet hade glasdörr och flaskor och burkar stod i exakta rader. När jag skriver exakta rader så menar jag verkligen exakta. Allt såg utmätt och precist planerat ut, in i minsta detalj. (Om någon minns “Sova med fienden” med Julia Roberts och den exakta ordningen i skåpen förstår ni kanske mer vad jag menar.)

Det var möbler och grejer det. Sen började jag kolla in personalen. Jag har alltid trott att det i storstäder finns mer utrymme för egen stil, för unikum – för variation. Men inte på det här kontoret.

Männen som jobbade där gick antagligen till samma frisör, handlade slipover, skjorta & slips i samma affär. Det som skiljde männen åt var i stort sett olika stora klockor. Alla hade stora klockor, men de var olika stora åtminstone…

Kvinnorna bar alla svart knälång kjol, vit blus och svart kavaj. Jag såg inte en enda brunett, alla var blonda – fast tack och lov i olika nyanser – och alla hade långt hår. Det som skiljde kvinnorna åt var att en del  hade scarves runt halsen och en del inte.

Där satt jag då i ett perfekt planerat rum omringad av perfekt planerade människor i en värld där allt och alla såg likadana ut. Jag försökte se min roll i detta företag och hur jag – en yvig cirkeltänkare med adhd – skulle passa in där. Jag insåg snabbt att min roll helt enkelt inte fanns där. Intervjun startade strax efter att jag insett detta.

Intervjun gick åt pipsvängen, om jag får säga det själv. Jag var så inne i min negativa “jag passar inte in”-tankesnurra att jag glömde fokusera på att göra bra ifrån mig på interjvun. Jag brukar kunna ha en ganska bra struktur och ordning i det jag svarar och väljer försiktigt vad jag berättar om mitt förflutna på en anställningsintervju. Idag gick munnen på mig i ett och groda efter groda hoppade ur den.

Dessutom satt jag samtidigt och tänkte på att kvinnan som intervjuade mig såg precis likadan ut som de jag sett när jag satt i mottagningsrummet och väntade. Jag funderade på vad som får människor att vilja vara kopior av andra. Vad som får människor att tycka det är trevligt att buntas ihop och vara en i mängden. Då slår det mig att det är det där jag fajtas med varje dag. Jag vill ju vara som alla andra rätt ofta, jag vill verka mer normal och vara en i mängden, en som smälter in! Sånt här är inte bra att fundera på samtidigt som jag är på intervju…

Jag försöker mentalt återgå till intervjun. Det gick inte. Tankarna vandrade runt över hela världen medan jag satt i den där stolen. När intervjun var klar såg jag missnöjdheten i den andra kvinnans ögon. Jag var en besvikelse. Jag levde inte upp till mitt CV och mitt ansökningsbrev. Jag hatar när det händer.

I det här fallet gör det inte så där jättemycket, eftersom jag ändå inte vill jobba där. Eller vill är fel, det är klart att jag vill, men jag kan inte. Jag kommer må mentalt dåligt av att vara där. Jag kommer vilja passa in i en stöpt form som jag inte är stöpt i. Jag kommer anpassa bort mig själv så som jag gjort förr. Slutligen kommer jag krascha, hata mig själv och önska att jag aldrig börjat där.

Så, för den här gången gör det inte så mycket att jag var en besvikelse (jo, det gör det, men jag försöker intala mig annorlunda). Men jag måste verkligen skärpa mig till nästa gång!

Mr Yellow har stora svårigheter att hitta gula julklappar till alla sina nära och kära. Mr Yellow behöver alltså ER hjälp att komma på ideér…..maila in era bästa julklappstips till gulabilar@live.se

Tack på för hand!

Mr Yellow