1967 gjorde jag en rundresa i USA, varvid jag bodde hemma hos olika amerikaner.   Vid ett besök i San Fransisco hade Svarta Pantrarna ett utomhusmöte, som jag nyfiket kunde närma mig för att filma utan att någon försökte hindra mig.  I Chicago bodde jag hos en familj i stadens svarta del, där kvinnan tillhörde Black Muslims och mannen var stolt innehavare av ett gevär.

På den tiden hade en jag en allmänt naiv och välvillig inställning till svarta, utan att egentligen kunna skilja det ena från det andra.

Exempelvis kunde jag med respekt lyssna även på en person som Stokely Carmichael, företrädare för SNCC (Student Nonviolent Coordinating Committee). Han hade en välsmord käft, men var ju bara en eländig demagog. Efter svartas omfattande kravallande lade han ut texten om hur den skada detta förorsakat var ovidkommande. Han var inte intresserad av “lag och ordning”, för det hade Hitler också varit intresserad av… Carmichael var bara intresserad av “rättvisa”.

Detta stämplande av “lag och ordning” som ett högerprojekt eller något som bara en överklass kunde ha intresse av, slog  sedan rot även i den svenska debatten.

I själva verket är det ju framförallt samhällets svaga grupper som drabbas när lag och ordning saknas.

Denna allmänna och aningen korkade välvilja som jag bar på 1967 gentemot vad varje svart företrädare kunde ha att anföra fanns nog hos många amerikaner.  Det blev till den “white guilt” som Shelby Steele skrivit om, och som nu mynnat ut i en ny diskrimineringspolitik.

Men det är en fundamental skillnad mellan att kräva lika rättigheter och att kräva särrättigheter, mellan att ta ett eget ansvar och att skylla ifrån sig på andra när man misslyckas.

Här blir det intressant att  Malcolm X och Nation of Islam (“Black Muslims”) var så kontroversiella. De stod ju i detta sammanhang för den mer återhållsamma linjen – svarta skulle ta eget ansvar, man krävde inga särrättigheter.

Shelby Steele:

“Authentic black militancy, of the sort that Malcolm X at times seemed capable of, always embraced responsibility as power itself. It demanded only the freedom and equal treatment under the law … His was a sel-help black militancy that was naturally skeptical about what others would actually do for blacks.  You might call it ‘hard-work’ militancy, since it was built around the difficult principles of self-sacrifice, delayed gratification, family unity, individual initiative, entrepreneurialism, and so on.”

“What made this militancy authentic was that it truly sought to restore an oppressed people to human dignity through real development and without an enmeshment with or dependency on the guilt of whites.

But the black militancy that actually emerged in the sixties – what might be called ‘white-guilt’-militancy – was the opposite of this.“

Vad som gjorde Malkolm X provocerande var hans förespråkande av rassegregering i ett läge när man just, efter lång och hård kamp, lyckats få slut på rassegregering i USA.

Malcolm X mördades 1965, men Nation of Islam – grundad redan 1930 – lever vidare. Både 1995 och 1996 organiserade man jättemanifestationer i Washington.

Nation of Islam verkar mot droger, prostitution och gängvåld bland svarta.

På samma linje är en kristen svart kyrka i Detroit. Mer om den i morgon.

Rummen hade infekterats. Det inneboende språket nedsvärtat av smittan som spred sig från lob till lob. I talcentrum orsakade den otaliga felkopplingar. Små enkla ord blev oavsiktligt hårda, kalla. Könsord. Kuk.

Den smög sig långsamt på och hon vande sig vid varje nytt steg. Blev omedveten om att den ens fanns. Men överallt hon gick spred sig orden, som ett nytt signum. Stigmatiserande. Hon som varit kultiverad. Nu pekade folk på henne.

Med även när svärtan nästan kuvat det forna intellektet smög där igenom små korn av guld.

Ja så sött, in i slidan och slicka. Får inte nog va? Lilla horan. Och här sitter han och jobbar, åt slavdrivarhelvete, ska väl knulla sen. Ja.

Vara slav.

Tjäna miljoner i timmen.

Och lämna barnen i Norge.

Sen var det borta. En kort skymt av Sonja Åkesson var allt som bjöds. Hon gled åter in i vansinnet, eller kanske demensen, eller kanske tourettsen, och försvann sedan. Det värmde ändå.

Lilly
Hona
Född juni 2009
Finns i Skövde

Status
Lilly har fått ett permanent hem.

Information
Blåtigrerad/sköldpaddsfärgad katthona. Har bott hos en familj i en månad, men nu ska de flytta och vill inte ha henne kvar.

Otroligt go, ligger gärna i knät och myser. Trivs bra med andra katter. Hundvan.
Rumsren. Full av bus! Van innekatt.

Damin
Hane
Okänd ålder
Finns i Örebro

Virvelmarsvin. Okänd ålder, men verkar inte vara så gammal. Bor just nu ihop med en kanin och det funkar jättebra, men vill gärna ha ett hem med marsvinskompisar! En väldigt trevlig och snäll kille. Bodde tidigare ihop med honan Preto, de lämnades in i en djuraffär då ägaren inte längre ville ha dem kvar. De skulle då slås ihjäl och bli ormmat.

Inkom i jourhem 16 Juli -09.

Status
Letar efter permanent hem.

Jag såg America got talent ikväll. Hasselhoff är som vanligt stirrig och ser allmänt påtänd av något. Sharon pratar med en bebisröst och är sig själv. Jag halvkollade genom programmet, de flesta var riktigt dåliga som vi kan skratta åt, tokiga artister. Men i slutet av programmet skulle en man från USAs arme sjunga, han heter Daniel Jens. Det var skönt att vara hemma igen sade han. I kriget nånstans höll han modet uppe hos de stridande soldaterna. Jag visste inte att USA befann sig i krig? Ja just det, vad korkat av mig; de har ju invanderat och krigar på en annan plats. I alla fall sjöng han som en stolt amerikan. När Piers, ena jurymedlemmen sade att han hade karisma men borde öva på sina sångröst buade den amerikanska publiken. Här står en jänkare i uniform med stars n stripes på axeln och sjunger, precis anlänt från Irak då får man fan passa sin ord. Ingen baktalar en patriot, man måste falla in i ledet och vara en riktig american patriot. Ömma tår har dessa som bor i ett av världens yngsta etablerade länder. Vi får inte glömma att många invanderade Nordamerika och slaktade indianer på löpande band. Efter inbördeskrig blev syd-nord enat till en kontinent som heter USA.  Man måste fråga sig själv då varför de är överdrivet stolta. När deras förflutna är befläckat av indian och svartas slavars blod? Medan vi svenskar är äckligt mjäkiga och verkar nonchalera nationaldagen. Våran granne Norge är fan bättre på att vissa sin patriotism. Se klippet härnere från America Got Talent och avgör själva känslan.

http://www.youtube.com/watch?v=GgEfkGz9v5M

“Rikspolisens personalansvarsnämnd avskriver fallet där en gruppchef skickade ett mejl med orden “neger iklädd grön militärjacka” till alla poliser i yttre tjänst.”

Humor på sossekomikers sajt.

SD bluffen och dess rasistiska skribenter, Allahu Akbar

Läs också:

Neger, ”nigger”, svart eller vad?, Varjager

Mvh/:)Smileth

Fia
Hona
5 år
Finns i  Svartå, 5 mil från Örebro

Status
Letar efter jourhem eller permanent hem.

Information
Gråspräcklig. Tillgiven och kelen. Van utekatt. Måste flytta pga att ägaren har för många katter.

Turbo
Hane
3 år
Finns i  Svartå, 5 mil från Örebro

Status
Letar efter jourhem eller permanent hem.

Information
Lite försiktig, men väldigt trevlig. Stor hane, röd med vitt bröst. Van utekatt. Måste flytta pga att ägaren har för många katter.

Sotis
Hona
2 år
Finns i  Svartå, 5 mil från Örebro

Svartsköldpadda, blyg liten tjej. Van utekatt. Måste flytta pga ägaren har för många katter.

Status
Letar efter jourhem eller permanent hem.

Curry
Hane
Född vecka 23, 2009
Finns i  Svartå, 5 mil från Örebro

Vargen
Hane
Född vecka 23, 2009
Finns i  Svartå, 5 mil från Örebro

Status
Letar efter jourhem eller permanent hem.

Information
Curry är röd med vitt. Vargen är gråtigrerad med vitt. Väldigt kelna katter om nu behöver hem.

Gumsan
Hona
Ca 1 år
Finns i Kumla utanför Örebro

Lasse
Hane
Ca 1,5 år
Finns i Kumla utanför Örebro

Status
Letar efter jourhem eller permanent hem

Information
Gumsan är svart/vit. Endast avmaskad. Är nu innekatt, men krafsar på dörrar och kissar inne. Längtar ut!

Lasse är svart/vit. Van innekatt, men började för ett halvår sedan att krafsa på dörrar och kissa inne. Längtar ut! Gillar ej hundar, men trivs bra kring andra katter.

Sociala och goa katter. Måste flytta omgående, kommer annars avlivas.

Utställning
Jan Stenmark
Sjöbo konsthall, t o m 27 november

Går en vända genom Sjöbo konsthall, funderar och ställer några smått fördomsfulla, ja, kanske rent av dumma frågor till mig själv: Varför ska Jan Stenmarks bilder hänga på en konsthallsvägg? Fungerar inte bilderna minst lika bra när de trycks i en tidning eller någon av hans böcker? Fördjupas bilderna när de glasas och visas i en konsthall, lyfter det mer konstnärliga visningssättet fram något nytt, annat och mer?

Nej, tänkte jag svara. Trots att jag är ett Stenmarkfan – jag följde honom under många år när hans bilder regelbundet fanns på Aftonbladets kultursida och flera böcker av Jan Stenmark står i hyllan – så tyckte jag inte det var så meningsfullt att hänga upp bilderna på väggen.

Men efter en stund, när jag började gå runt i Sjöbo konsthall, lite fram och tillbaka bland bilderna – då hände något som inte är möjligt när en bild i taget publiceras på en tidningssida och nästan inte heller när bilden finns på ett bokuppslag, som man slår igen innan man slår upp nästa för att se en annan nästa bild.

I konsthallen kan jag flytta blicken mellan bilderna, liksom se flera bilder i samma blickfång. Då börjar Stenmarks bilder att kommunicera med varann, tala och sjunga. Varje bild blir en röst och rösterna blir en kör som sjunger en stilla och sorgsen sång. Det låter som en barnsång.

Ofta färgbilder men ibland svartvitt. Små till formatet, de största bilderna är knappt så stora som A4. En liten bild kan ha placerats på cirka ett A4-papper med mycket vitt omkring sig. Några gånger har Stenmark gjort en bildstrip: fyra sammanhängande bilder under samma glas. Till bilderna hör en kommenterande texter, oftast under men ibland i själva bilden, texterna kan också bli pratbubblor.

Stenmark klipper och klistrar, monterar ihop foton och illustrationer ur gamla tidningar, ibland ritar och målar han på bilderna. Han använder inte dator, vilket man kunde tro, för klipp- och klistrandet är noggrant gjort = omärkligt. Svårare att göra för hand också: det gäller att hitta klipp som passar till format och proportioner.

Barn – kanske oftast en pojke – förekommer på nära nog varje bild som Jan Stenmark ställer ut. Även de vuxna, som syns på några av bilderna, har barnet inom sig, bär sig själv som barn med eller mot sitt vuxna jag. Som i den bild – den kunde ha varit utställningens signaturbild men bilden är kanske för mörk och hemsk? – som föreställer samma människa och man i dubbelupplaga, äldre och liten. Mannen minns pojken i en tankebubbla. Bildtexten lyder: ”Det enda han vill bli, har han redan varit.”

Också en annan bild, som korresponderar med den nämnda, föreställer en pojke och en man, nu med barnets ögon. Pojken tittar in genom dörröppningen till rummet där hans far ligger med huvet på bordet och en flaska i hand. Bildtext: ”Allt det jobbiga här i livet: Att vara liten, att vara stor.”

Det är mörkt, för att inte säga svart. Så hemskt. Inte mycket ljus och hopp i Stenmarks bilder (även om just dessa bilder nog måste vara de svartaste och värsta) utan bilderna är mer en bearbetning av livet, ett sätt att hålla livet i schack, sina minnen och känslor under kontroll, leva och överleva ändå, trots livet.

Jan Stenmark sammanfattar i en annan bildtext: ”Livet är till för att levas. Och dös på slutet.”

Svärtan förstärks av att hans bilder har karaktären av skämtteckningar, det vill säga innan man börjar titta och läsa. Här finns humor men det är skämtteckningar utan skämt – eller där skämtet fastnar djupt i halsen, i ens hjärta; skrattet byts mot sorg. Stenmark gör sorgebilder som blir så sorgsna att de väl måste vara personliga och själverfarna.

Kombinationen bild och text är ibland så direkt att jag rycker till. Som, för att ta ännu ett exempel, när bilden visar en förort med höghus och lekande barn. Texten är en efterkommentar: ”Att vi växte upp i en torftig förort, fick vi gudskelov inte reda på förrän långt senare.”

Ibland kan det också vara ett glapp mellan bild och text, och ju större glappet är desto längre och starkare verkar bilderna i mig, stannar kvar och oroar. För då – nu – måste jag tänka och tolka själv. Utställningen i Sjöbo konsthall innehåller (minst) två, om ordet ursäktas, bra exempel också på detta.

Den ena bilden visar en ung flicka. Det är vinterkväll och flickan tittar in i en svart himmel. Hon har röda vantar och nu tappar hon ena vanten. Bildtext: ”Vanten i tappningsögonblicket.”

På en svartvit bild syns en ännu yngre flicka, nog kväll här också och flickan verkar knäböja vid sin säng med händerna nästan som i bön. Till detta har Jan Stenmark fogat texten: ”Efter en lång dags gnäll och skäll var Guds tystnad som balsam för själen.”

(Ystads Allehanda 2009)

Svärta è un canale online che ha come scopo primario quello di spingere oltre le menti di tutti i creativi assetati di ispirazione.

E’ un sito pieno, il layout della home è diviso sostanzialmente in due: uno sulla sinistra in cui è possibile scegliere da due menù a tendina sia le categorie, come animazione, blog, arte digitale, illustrazione, tipografia, musica, moda, che le pagine da consultare come l’about, le ultime novità e i contatti. Sempre in questo spazio sono presenti i link suggeriti per connettere il sito direttamente ad altri ad argomento correlato. Nella parte sinistra, quella che occupa uno spazio maggiore, sono presenti tutti gli articoli più recenti attraverso una miniatura e due righe iniziali dell’articolo, spetta poi al visitatore clikkare e leggere il resto.

Come molti di questi siti esistono sue pagine all’interno delle community come Facebook e Twitter.

Det här är porten ner till helvetet. De kallade, lockade, kommer in. Kastar blickar kring sig, misstänksamma, på sin vakt mot bekanta som kan upptäcka dem. De är krumma, vissa haltar fram. Andra är bara svaga, musklerna så insjunkna och förtvinade att senor och ben ligger frilagda under huden.

De har dragits hit av den ständigt pågående utsållningen. Önskan om att vara en av de få som går vinnande ur den eviga tävlingen. Här finns möjligheter att skaffa sig fördelar. Men riskerna är stora, insatserna är alldeles för ofta mycket högre än den eventuella återbetalningen.

Där jag står bakom disken, iklädd den utseende skuggfurstens färger, finner jag inte ord att varna dem, stoppa dem i deras vansinniga jakt ner i fördärvet. Viskningar inom mig gnager på samvetet, röster som dömer mig som djävulens mäklare och som ett verktyg i hans plan. Men jag förmår inte streta emot, klorna sitter djupt även i mig. I min roll som sändebud och administrativt verkställande företrädare är min egen plats i tävlingen säkrad. För mina degenererade handlingar erhåller jag en viss ersättningen, i sammanhanget liten, men tillräckligt stor för att vara fast och beroende.

De kallade står vid de bord vi ställt upp, granskande våra dragningslistor och oddspresentationer. Allt är falskt, ordnat så att den stora massan sugs ner i den svärta som de så desperat försöker ta sig så långt ifrån som möjligt. Alla förlorar i det långa loppet. Ibland kan det verka som att någon har blivit utvald, visar upp skinande blanka tecken på att hen har undsluppit klorna. Alla de som en gång viftat med de blanka har kort därefter dykt upp mer utblottade än någonsin, med kläder och hud söndertrasad av effekterna av att stå längst ner i tävlingslistorna.

Fram mot min disk ringlar sig kön milslång. Ansiktena jag möter är gråa. Giftet är anrikat ut i venerna, som rosiga kapillärkinder, fast gråa. Vissa frågar mig om jag tror att just deras valda siffror kan vara de rätta. Mina skuldkänslor tar i från fotfästet och skjuter upp, men de stannar som håll kring diafragman. Jag svarar att det ser riktigt bra ut och att kombinationen är intressant, det här kan bli något.

Med en återvunnen tro gnistrar deras hopp i ögonen när de ger sig av ifrån mitt mäkleri. Lyckan ler inställsamt mot dem under några få ögonblick, kanske spelar den dem ett spratt och inleder med att påbörja deras sifferkombination. Lyckan ler definitivt skadeglatt när den sedan presenterar numret som får kombinationerna att gå i kvav.

Spiralen fortsätter nedåt för de som sökt sig till mitt lyckomäkleri. Och för min egen del stävar jag långsamt uppåt på de utsattas aldrig sinande ström av tårar.

Islam är ett hot mot större delen av världen, de flesta muslimer är i någon form fanatiker. Att det sedan varierar mellan mindre och större former är en annan sak.

Jag såg någon gång i maj i år ett program på tv där en muslim/islamist uttalade sig och sa att deras mål är att ta över världen och få folk att konvertera till Islam, jag minns inte vad programmet hette men det lät knappast bra när han sade det.

Det sjukaste av allt med dessa religiösa fanatiker är att de inte fattar att alla religioner har mycket gemensamt och att det i stort sett är bara namnen på gudar och profeter som skiljer sig åt. Att dessa idioter ändå fortsätter att hata och säga att den ena eller andra har fel efter århundranden av religiösa krig säger ju en hel del om vad det är för sjuka människor som utger sig för att göra saker i guds namn.

En sak till med muslimerna som många inte tänker på är deras judehat som alltid har funnits hos de flesta av muslimerna. Att muslimerna dessutom hade en av de största SS-divisionerna under andra världskriget och att tusentals muslimer än i dag tycker att Hitler var bra är det få som tänker på.

De flesta muslimer uttrycker ett starkt judehat och gillande av Adolf Hitler. De hatar de flesta folkslag, inte bara judar, utan de hatar också t ex svarta och de hatar svenskar också.

Muslimer är ofta fientliga mot Sverige som stat och visar ingen tacksamhet för det som de har fått. Istället för att visa tacksamhet så gör de allt för att få bort det svenska som finns och anklagar svenskarna för rasism så fort vi ifrågasätter minsta lilla sak.

Givetvis är inte alla muslimer sådana, men de flesta är det.

Men detta skiter etablissemanget fullständigt i, både när det gäller t ex det massmediala och riksdagspartierna.
Både regeringen och de övriga riksdagspartierna ger invandrare mer fördelar och lättare till massa saker än de ger svenskarna vilket leder till att många av oss svenskar mer och mer känner oss utanför i vårt eget land.

Med andra ord så har riksdagspartierna och andra makthavare som mål att svenskarna ska bli en minoritet i sitt eget land och så småningom förintas helt och hållet som folk.

För så ser planeringen ut.

Får se om detta blir mitt nästa köp. I och för sig är jag redan ägare till ett par rosa, helsvarta samt röda hi-top och ett par helolivgröna, marinblå och vita lo-top. Samt ett par svarta Light Acoustic.

 Men jag gillar Converse ^^

Molntäcket sträckte sig till horisonten i alla riktningar, var konstant, som alltid. Han försökte komma ihåg när han senast såg solen. Bilden av hur det skulle se ut fanns där, reflexerna som spelade över stenarna och skuggor som dansade i takt med snårens bugningar för vinden. Känslan av hur den tunna huden under ögonen liksom stramade ihop och fick honom att kisa för att dämpa ljusstyrkan fanns där. Men, nej, när det senast var sol var omöjligt att säga för honom.

En bit bort såg han en katt sitta, nästan lutande mot en sten, den tittade mot honom. Det var samma katt som han sett flera dagar i rad nu, den var helgrå förutom en ring svärtad kring svansen, mitt på. Det såg inte klokt ut. Vad ville katten honom?

I fredags plockade vi av de vita vinbären de tycker jag har gett de finaste hängena i år. De röda har inte riktigt hängt med i år om man så säger, men de som var fick komma med in. Dessa sorter har nu förenats i den lilla damejangen.
Några buskar av de svarta har blitt till gelé, mannen gjorde en egen omgång, kokade mina med en knippa väldoftande lavendel. Vilken smakexplosion de svarta vinbären bjöd våra munnar på i sin koncentrerade form.
De röda runda som blev över fick toppa den gudomligt goda kolapajen. Syrligt och sött vilket systerskap.

En mycket intressant film av Stanley Kubrick må jag säga.

Har (tydligen) precis sett klart den på BluRay och bilden är inte att leka med för att vara så gammal. (inspelad 1968) Effekterna är helt före sin tid. Svårt att tänka sig att det där gjordes för över 40 år sedan. Jag är djupt imponerad.

Dock tycker jag att det var en väldigt skum film. I slutet hängde jag inte alls med. “Poff” så var den bara slut. Jajja, man blev ju egentligen inte förvånad…

I det stora hela en imponerade men skum film som hållit mig koncentrerad och vaken hela tiden, vilket bör ses som ett mycket bra betyg.

Dessvärre visar en sådan här mörk film bristerna vad gäller svärta som min tv visar. Den är rent ut sagt usel. När man ser film i ett mörkt rum blir det aldrig ens i närheten svart. Grådassigt och tråkigt. Nu önskar man bara mer att man hade en ny å bra tv. Det hade nog gjort den här filmen ännu mer imponerande.

Nu ska iaf Miika ta å sova. Fick ju en liten extra sovmorgon imorgon iom att det är en röd dag, men jag tror det börjar på vara dags att krypa under täcket hur som helst.

Du får tillbaka filmen på lördag, Robert. Något i utbyte?

Har man bärbuskar sedan tidigare är det ingen konst att skaffa nya. Det är bara att ta sticklingar av fjolårsveden på senvintern innan knopparna börjar svälla och busken fortfarande är i vila. Gör sticklingarna  ca 20 cm långa och klipp av dem en halv centimeter under ett knoppanlag. Sätt tre till fyra sticklingar i en nio centimeters kruka. Använd en inte alltför kraftig gödslad jord, gärna med lite extra torv. Planterar du dem med en gång får du ha krukan inomhus, gärna i ett svalt utrymme. Täck med plast för att minska uttorkningen. Vi vattnar mycket rikligt i våra underbevattningstråg.

När sticklingarna har rotat sig ordentligt fram på försommaren planterar man ut dem på rad i trädgårdslandet med en decimeters mellanrum. Nästa säsong är de redo att planteras ut på sin rätta plats. Klipp ner dem till en deciemeter om de inte har fler än tre grenar så skjuter de snabbt nya skott.

Sticklingar av svarta, vita och röda vinbär samt fläder och aronia