Polypicknick med en älskling: Vi infinner oss före de andra och ägnar 2 timmar åt varandra. Han ger mig uppmärksamhet, bekräftelse, närhet och förbereder mig på vad som kommer kunna hända. Han säger att det finns flickor som han vill ägna sig åt på picknicken.

Folk anländer, picknicken tar fart. Han hamnar i en grupp och jag i en annan. Mitt i en lång diskussion, tittar jag upp åt hans håll. Jag ser att han har begravt handen djupt i en tjejs urringning. Min svartsjuka springer fram och ger mig ett tjuvnyp. Jag tänker febrilt något i stil med: “Hjälp, vad ska jag göra?”. Efter ett kort ögonblick vänder jag mig om och återgår till min diskussion. Svarsjukan slocknar. Seger till mig! Det hjälper faktiskt att distrahera sig ibland.

Andra tillfällen under picknicken, fyllde jag på trygghetskänslan och bekräftelsen genom att gå och krama honom. Inte för mycket, så att det skulle bli jobbigt, utan bara när jag mest behövde det.

/polyfire

Min svartsjuka är ett litet, grönt, fotbollsstort monster. Det bor i en grotta någonstans. Ibland springer det fram och sparkar mig på smalbenet eller ger mig ett tjuvnyp. Jag har haft svårt att få folk att förstå att det inte är farligt. Ja, det gör ont, men ge det för farao inte mer makt än det har!

Vid ett tillfälle blev det en storm i ett vattenglas: Jag och en annan person hade precis blivit ihop. Jag såg att han kallade en annan flicka sin favorit, fastän han flera gånger sagt att jag var det. Det kändes lite konstigt, kymigt, vilket jag sa till min partner. Och helt plötsligt blev han och kvinnan ifråga nästan panikslagna, som att min svartsjuka* var ett enormt, livsfarligt monster som måste blidkas för att inte döda oss..! Jag blev lite förvirrad och kände mig skyldig till hela kalabaliken, trots att jag bara hade berättat hur jag kände inför en liten detalj. Det krävdes en hel del samtal med dem båda för att till slut få dem att lugna ner sig och fatta att det inte var någon stor grej. Pust. Det hela ordnade sig genom att min älskling kallade henne något annat fint och gav mig “favorit”. Det var ju bara det jag ville! Alla blev nöjda och glada i slutänden.

/polyfire

*Jag ska återkomma om det där med att svartsjuka är en samlingsterm för en hel massa känslor, tankar och reaktioner, är det tänkt.

Idag har jag  “hälsat på” där båda mina pappor finns nu, på kyrkogården. En far som har gjort mig, och en far som har fött mig. Så brukar jag lite ömsint förklara att jag haft två pappor. Min biologiske far som dog ett par månader innan jag kom till världen, och min “nye” far som kom till vår familj när jag var fem år. Det var mycket spännande att få en pappa tyckte jag. Han var så stillsamt snäll och trevlig och var jättebra på att berätta sagor! Min äldre syster och jag brukade möta honom när han kom hem från sitt arbete, och direkt slänga oss i hans knä och be att han skulle berätta något för oss! Jag var ju yngst och märkte inte att något skulle vara annorlunda för oss bara för att vi fått en pappa i familjen. Men allt eftersom jag blev äldre, och kunde förstå lite mer av vad andra vuxna och halvvuxna talade om, så begrep jag att det fanns en stor svartsjuka från de barn som hittills hade funnits i min nya pappas liv. Det var hans syskonbarn, som minsann inte frivilligt ville dela med sig av morbror/farbror till ett par nya småungar. Jag tror inte att min mor hade det särskilt lätt, inte heller när mina småsyskon kommit, fick de känna att de var självklara i min systers och min pappas familj med farbror och farmor. Mina småsyskon som blev kallade bastarder och annat av gamla människor som inte hade bättre vett. Jag har förstås en förklaring, men det är absolut ingen ursäkt till, att min biologiska farmor kunde kalla mina småsyskon för bastarder och behandla dem mycket nedlåtande och hålla dem utanför den gemenskap som min syster, jag och farmor hade. Farmor saknade förstås sin son, min far, något så oerhört mycket, och kunde inte hantera att modern till hennes barnbarn hittat en annan man att fortsätta sitt liv tillsammans med.Vilka tragedier det kan utspelas i vår vardag !

Idag har i alla fall mina nya kusiner och vi alla syskon en väldigt bra kontakt, och vi har trevligt tillsammans och kan sitta och prata om hur det varit när de svartsjukt bevakade sin morbror/farbror när vi kom in i deras liv. Med tiden blev de väldigt nära vänner med min mamma också, så vi fick en stor familj till slut, min syster och jag.

Så jag tänder ett par ljus, och minns.

Ha det så bra.

Jag har ett behov. Likt en knarkare så behöver jag min fix. Helst varje dag. Gärna flera gånger per dag. När jag inte kan fylla mitt behov så får jag inte kallsvettningar eller huvudvärk. Men jag kan bli less och ledsen. Behovet kallar jag min needyness. Det är mitt behov av Hon.

Efter att ha varit på besök så hamnar jag alltid i samma situation. Mitt behov exploderar och jag kan inte få nog. Det blir som att jag lever på avbytarbänken. Jag vill in och spela i matchen. Men jag kan inte. (Hur fan fick jag till en sportliknelse?) Det kan nog ses som ett problem i sig. Särskilt om jag skulle förklara behovet för någon. Vilket jag självklart inte gör. Jag vågar inte ta chansen på om någon annan skulle förstå. Men problemet sprider sig. Det känns det som att varje gång Hon är online och pratar så blir min flickvän lite svartsjuk. Eller i extra behov av att kramas. Jag får dåligt samvete. Och blir kort mot min vän. Eller gör min flickvän lite ledsen. Min flickvän är vän med Henne också men tycker kanske ibland att vi pratar lite för mycket. Jag tycker vi pratar mycket för lite. Hur jag än gör så blir det inte helt bra. Behovet finns kvar. Och jag måste gömma det.

Jag vet att snart går det över lite. Det hamnar under ett lock. Tills nästa gång jag hälsar på. Eller nästa gång som det går för lång tid mellan kontakten. Då blommar det upp igen. Mitt behov. Mina krav. Jag behöver mer. Nu… Eller sedan. Jag vill inte göra någon ledsen. Som sagt. Jag vill äta av båda kakorna. Hela tiden.

Två inlägg om samma ämne. Behovet är där.

Alla är vi rädda ibland, även om några av oss helst inte vill låtsas om det ibland, inte ens för sig själva. Men det är inget konstigt med att vara rädd, det är en känsla som fyller en viktig funktion. Vi har lärt oss att bli rädda för saker utifrån de erfarenheter vi har haft. Men för att kunna hantera våra rädslor behöver kunna skilja på befogad rädsla och situationer där rädslan är irrationell. Annars blir rädslan till ett hinder – i vardagslivet eller i förhållandet.

Rädsla, säger Wikipedia, känner man vid hot eller riskfyllda situationer, både äkta och inbillade.

Säkert sant. Men Tove Jansson skrev något mycket vackrare och mer insiktsfullt om rädsla en gång:

Det är väl ingen konst att vara modig, om man inte är rädd.

Det finns gott om situationer där rädsla kan utgöra ett oproportionerligt hinder för oss. Låt mig ta några exempel:

Rädsla att fatta beslut

Rädsla att säga vad vi tycker

Rädsla för svek och svartsjuka

Rädsla att våga någonting vi hemskt gärna vill

Exemplen beskriver knappast några livshotande situationer, inga verkliga katastrofer lurar alltså runt hörnet här. Men rädsla är en stark känsla med en väldigt direkt inverkan på oss, ibland bortom förnuft och resonemang. Det är lite så lätt för instinkten att veta hur mycket rädsla som är nödvändig, och ibland blir det för mycket. Vi blir helt enkelt lite onödigt mycket rädda.

Men vi bör aldrig försöka nonchalera rädslan, låtsas som om den inte fanns där. Istället ska vi fundera på vad det egentligen är vi är rädda för. Är det konsekvenserna eller rädslan i sig?

När det gäller att fatta beslut eller säga vad vi tycker – på ett möte eller till partnern – är det verkligen vad som händer om det skulle gå fel eller hur det ska kännas för den vi kritiserar som vi är rädda för? Eller är det hur det ska kännas för oss själva om vi misslyckas eller inte får gehör för vår åsikt? Jag tror att oftast handlar det om det senare, kanske för att vi känt obehag i liknande situationer tidigare. Fundera på om du egentligen behöver vara rädd för det. Var det så farligt egentligen, den där gången?

Och när det gäller svek, är det konsekvenserna av ett svek du är rädd för, eller har du haft erfarenheter av svartsjuka tidigare som gör dig extra känslig och rädd för att bli svartsjuk igen? Är det kanske till och med så att det är att bli svartsjuk du är rädd för?

Vi kan jobba med rädslan från två håll. Vi kan kosta på oss att vara lite modigare när inget egentligen farligt står på spel. Och vi kan bli lite mer vän med vår rädsla, känna att det inte är så farligt att vara rädd. Rädslan för rädslan, den är rätt onödig inte sant?

Och när det gäller att våga då? Ja, kanske är det som man brukar säga, att om du verkligen vill något så finns det alltid ett sätt. Och om du inte vill, så hittar du förmodligen alltid lämpliga ursäkter, till exempel rädsla. Så fråga dig själv, vad kan egentligen hända? Hur fel kan det egentligen bli? Och hur bra kan det bli? Tänk efter, och bestäm dig!

Jag tror jag har gått och blivit svartsjuk!?!??!?!? Har jag aldrig varit förut! Förstår inte vad det var som hände! Men jag tror att det blev ett par svärföräldrar för mycket!

Alltså… det har sakta men säkert trängt sig på. Den ena sonen efter den andra har fått svärföräldrar. I början gjorde det mig ingenting. Tjejerna och svärföräldrarna kom och gick. Jag blev till och med kompis med dem… svärföräldrarna alltså… ja, tjejerna också förstås. Några av dem… svärföräldrarna alltså… har jag behållit efter att tjejerna har gått (ifrån killarna alltså).

Men så blev det allvar! Tjejerna stannade och nya svärföräldrar verkade bli permanenta. Alla pojkarna har fått jättebra svärföräldrar… och det är ju bra… för dom… pojkarna alltså! Och det är ju bra för mig med, att pojkarna trivs och har det bra!

Mellansonen har haft samma svärföräldrar i sju år. Och han är mycket hos dem! Det har varit helt okey för min del. Jag gillar hans svärföräldar. 

Så fick äldste sonen svärföräldrar, som jag inte har träffat än (de bor för långt bort).

- De är jättetrevliga, säger han. De är ungefär som ni.

- Å så bra, säger jag (och tycker verkligen det!).

Och så fick då yngste sonen svärföräldrar. De har jag träffat en gång och tyckte om direkt. De ställer upp till max på min son och för det älskar jag dem! Men sist vi talades vid, sonen och jag, blev det bara för mycket. De hade verkligen backat upp honom så oerhört mycket och han prisade dem. Och det gjorde jag med! Men så fick jag en konstig känsla i magen… det tog en stund innan jag förstod… att det var svartsjuka… och innan jag hann hejda mig, sa jag till sonen:

- Du! Glöm bara inte att det är min unge du är!

Därmed hade svartsjukan verkligen börjat riva i mig. Helt plötsligt var jag svartsjuk på alla svärföräldrarna!

När mellansonen dök upp i mitt kök, berättade jag om denna min nyupptäckta svaghet för honom och klargjorde även för honom:

- Glöm inte att det är mina ungar ni är!

Det enda svar jag fick var ett stort skratt och kommentaren:

- Som om det skulle gå att glömma!

- Neej, sa J. Hon påminner er väl hela tiden! Ni får väl aldrig vara ifred för henne!

Och den slemme sonen höll med!

- Neej, sa han. Det är inte en lugn stund från henne!

(Tror jag det… tror jag det… släpper man taget så är man snart av med dom… så här släpps inga tag!)

Denna svartsjuka är dock skamlig… sjuklig… outhärdligt fånig! Man måste ju kunna hålla stenhårt i ungarna, utan att vara svartsjuk! Så nu ska jag gå och sätta mig i ett hörn och kämpa emot den svarta sjukan. Den ska bort ur mitt liv! Ja jädrar i det!

Ja, vad skulle jag svara på det? Jag stod en stund och lyckades väl stamma fram något som liknade ett svar innan min vän reste sig från fikabordet och traskade vidare ensam, försjunken i sina bekymmer. Jag förmådde inte hjälpa honom just då, men jag började i alla fall fundera. Svartsjuka har ju minst sagt en förmåga att ta fram de djupaste konflikter och få oss att visa prov på våra mest förtvivlade sidor. Om vi bara kunde lära oss av med svartsjuka, tänkte jag där jag satt kvar med mitt urdruckna kaffe, skulle vi slippa mycket onödigt elände.

Men är det ens möjligt att lära sig av med ett så djupt inrotat beteende som svartsjuka? Efter lite funderande skulle jag nog vilja svara ja på det. Som de flesta av oss har jag nog gått omkring med en föreställning att svartsjuka är en outhärdlig men framförallt ohanterlig känsla som i det närmast är omöjlig att ta itu med. Det är självklart en myt! Vi är givetvis lika kapabla att ta hand om oss själva när vi känner svartsjuka som vi är när vi drabbas av andra svåra känslor som till exempel sorg och bitterhet.

Svartsjuka är hanterbar! Vi borde inte vara så förfärligt rädda för att den ska överväldiga oss. Kanske till och med rädslan för att bli svartsjuk ibland är värre än själva svartsjukan?

Så okej, innan vi gör oss av med den för gott, vad är egentligen svartsjuka? Jag skulle vilja beskriva svartsjuka som ett samlingsbegrepp för alla svåra känslor som uppstår när vi känner konkurrens, när vi upplever att vår partner är intim eller har en innerlig och nära kontakt med någon annan och vi uppfattar det som att vår partner väljer bort oss. När vi upplever svartsjuka känner vi sorg och ilska, otrygghet och en rädsla för att bli övergivna – om inte nödvändigtvis i praktiken, så i varje fall känslomässigt. Då är det lätt att få en negativ självbild eller kroppsuppfattning, känna självförakt, tro att den andra personen måste vara sexigare, smartare, yngre, bättre – ja, listan är inte lika för alla men den brukar vara lång. Kanske tänker vi ”jag klarar inte det här, jag kan inte överleva” och pressar på vår partner alla tänkbara känslor och vill att han eller hon ska hindra oss från att uppleva den där djupa rädslan.

Svartsjuka är alltså i grunden ett uttryck för otrygghet. Och botemedlet stavas trygghet. Men med en verklig känsla av inre trygghet – som inte är beroende av att din partner älskar dig mer än någon annan – känner du ingen svartsjuka.

Svartsjuka är nog heller inte så djupt rotad som vi kanske har för oss. Jag tror knappast den är genetiskt betingad utan något vi lärt oss av livet, när vi utsatts för konkurrens, rivalitet och otillfredsställda behov. Men vi kan lära oss av med den om vi vill! Försök båda två att tänka mer i termer av syskonkärlek och verklig, djup vänskap. Dela trygghet och glädje med varandra och att visa uppskattning varje gång det går bra för eller händer din partner något kul. Försök neutralisera rivalitet när den uppstår utan att göra för stort väsen av det. Våga lita på din partner, och framförallt lita på dig själv! Du är tryggare och mer självsäker än du tror, du behöver bara upptäcka det.

Svartsjuka är en elak, listig, smygande känsla. Utgå alltid från att den är ogrundad. Och om den inte skulle vara ogrundad, så  är det oftast lika bra att behandla den som om den vore det i alla fall! Nästan alltid gör svartsjukan i sig mer ont och skada än vad det än är som orsakar den.

Du som känner dig svartsjuk måste i första hand våga titta närmare på din egen osäkerhet och dina rädslor. Jag tror du kan fixa det här själv eller tillsammans med din partner, men det finns professionell samtalshjälp att ta till också. Om svartsjukan är våldsam, om du känner att den håller på att förstöra din relation, ta hjälp! Det viktiga är att du tar tag i det. Du kommer att må bättre av att våga lita på din partner och andra – inte minst dig själv – och slippa agera ut destruktiva tankar och känslor.

Och du som upplever att din partner är svartsjuk, försök vara tålmodig och ge lite extra trygghet som stöd. Tala med din partner om det som du upplever gör honom eller henne otrygg, utan att vare sig tona ner eller göra någon affär av det. Och sist men inte minst, berätta om vad svartsjukan gör med dig. Skapa förståelse.

Och tänka vad skönt det ska kännas sen!

Då.
När jag trampade vatten, och inte orkade längre. Trodde att jag inte skulle orka längre. Kände att jag måste klättra upp för brunnens hala slippriga väggar. Då hjälpte det att lyssna på den här. Den höll mig vid liv ännu en stund till, några minuter i taget.

First I was afraid
I was petrified
Kept thinking I could never live
without you by my side
But I spent so many nights
thinking how you did me wrong
I grew strong
I learned how to carry on
and so you’re back
from outer space
I just walked in to find you here
with that sad look upon your face
I should have changed my stupid lock
I should have made you leave your key
If I had known for just one second
you’d be back to bother me

Go on now go walk out the door
just turn around now
’cause you’re not welcome anymore
weren’t you the one who tried to hurt me with goodbye
you think I’d crumble
you think I’d lay down and die
Oh no, not I
I will survive
as long as i know how to love
I know I will stay alive
I’ve got all my life to live
I’ve got all my love to give
and I’ll survive
I will survive

It took all the strength I had
not to fall apart
kept trying hard to mend
the pieces of my broken heart
and I spent oh so many nights
just feeling sorry for myself
I used to cry
Now I hold my head up high
and you see me
somebody new
I’m not that chained up little person
still in love with you
and so you felt like dropping in
and just expect me to be free
now I’m saving all my loving
for someone who’s loving me

Vad är svartsjuka? Hur uppstår den? Är det en sjukdom? Kan den vara motiverad, eller är den alltid destruktiv?
Jag var aldrig svartsjuk. Svartsjuka föds när tilliten såras.

Jag har blivit anklagad för att vara svartsjuk. Men alltid har den som anklagat gjort det för att lägga skulden på mig. Om jag hade varit tyst, skulle skulden stannat kvar då, där den hörde hemma? Hon den som svek? Om jag låtsats inte märka?
Svartsjuka är en sjukdom.
Vi dansade vår dans, som ledde oss ner i den mörka, svarta brunnen där svartsjuka bor. Där ingen kärlek får plats, där den drunknar i kampen för att hålla sig flytande. Så många år jag låg i brunnen, trampade vatten för att kunna andas, och sedan höll andan för att inte drunkna, när jag låg på botten där dit ingen kärlek hittar.
Kärlekens mörkaste vrår.
Jag levde i tron, och hoppet, att du en gång skulle dra upp mig därifrån. Ge mig tillbaks min tillit. Men du var aldrig den jag älskade. Den jag älskade, den jag föll för, han skulle ha dragit upp mig.
Fel. Han skulle inte ha knuffat ner mig där från början.
Jag klättrade upp själv och förklarade och du knuffade ner mig igen, höll mitt huvud under ytan. Jag klättrade upp igen och ställde mig på långt avstånd från det stora svarta.

Då bröt helvetet ut en gång för alla.

Jag är inte speciellt svartsjuk. Har blivit bedragen ganska många gånger (fairblesse för dåliga killar in the past) så jag resonerar liksom som att den där oron gör mer skada än nytta. Bättre ta smällen OM något händer istället för att må dåligt redan innan, ifall det kanske INTE händer något. Jag litar även blint på min kille. Total tillit. Han har haft ganska keffa relationer han med. Är lika trasig som jag typ. Och ÄNDÅ får man det där lilla obehaget när han helt plötsligt pratar med sitt ex. Som det tog slut med för hundra år sen, som han var vän med, men som han gled ifrån och inte snackat med på drygt ett år. Vaffan när han ringde och sa att dom pratat så satt jag å fejjan-chattade med MITT ex, så vad är mitt problem? Jag har en mkt god relation till mitt Ärke-ex, han som jag hängde med i nästan sex år, sen har jag även god relation till ett gäng jag knappt varit ihop med. Jag är liksom inte orolig för att Solskenet ska falla i trans på nån gammal flamma å typ: Nu vill jag lämna dig. Jag bara får den där skumma känslan, den där; Fan kunde han inte bara bott i ett skåp tills jag dök upp. Fast det vill jag ju inte heller. Jag älskar att han haft relationer, ett liv, har erfarenheter. Jag hade inte stått ut annars. Jag vill inte dejta en relationsnoob.

Jag tycker att det är bra när man har en god relation till folk. Till vänner, familj och gamla kärlekar. Det säger något om en som person. Man är lite hel och sund eller nåt. Jag fattar inte varför jag blir en tönt. Jag vill inte få en wierd känsla, jag har inga som helst belägg, men ändå kan jag inte låta bli att gräva lite extra i känslan och gotta mig i det.

Är det så det blir när man inte har något vardagligt drama? När man förut haft drama drama varje dag. Alltid.

Är det inte det ena så är det det andra å har man inga problem får man hitta på!

*sepe*

//Pang

Elin (inte jag) skriver om att inte passa in i normen, den monogama och romantiska kärleken, men att inte heller passa in i det alternativ som hon ser stå till buds, det polygama. Det är lite oklart vad det är för normer hon förhåller sig till i polygamt liv, men jag skulle gissa att det handlar om att vara 100% ok med att en partner kärar ner sig i andra och så vidare. Att leva upp till den perfekta kommunikationen och de rätta känslorna.

Hon skriver även om att man som normbrytare får stå till svars för hela levnadssättet och mer eller mindre måste bevisa dess förträflighet genom att hela tiden vara lycklig, genom att bevisa att ens relationer fungerar smärtfritt hela tiden. Det är ett krav som monogama sällan känner av, de behöver inte, eftersom de är norm, bevisa att deras kärlek är felfri.

Det är synd att vi ska falla in i det tankesättet, jag gör det också, att vi inte får visa våra sorger, vad vi har problem med – för då kommer vi kanske (troligen) få höra att det beror på det annorlunda valet som vi gjort.

Ett exempel på det här var när jag kände mig bortvald och livrädd att en vän skulle bryta kontakten med mig totalt, eller att vår relation skulle total haverera – för att han hade en tjej på besök som han var förälskad i. Det brukar kallas svartsjuka, jag väljer att kalla det rädsla att bli bortvald, rädsla att inte duga, rädsla att var amindre värld, rädsla att i jämförelsen med någon annan förlora. Och det värsta av allt just då var känslan av att inte ha någon att prata med, för ingen skulle ge mig den tröst jag ville ha. De alra flesta skulle troligen ge mig rådet att bryta den relationen och satsa på att hitta en monogam istället. Min känsla, som var otroligt stark, skulle kunna tas för ett bevis för att min inställning till relationer inte fungerar.

Jag behövde verkligen prata så jag pratade med den jag hade att tillgå ändå, en person som jag inte känner så väl, och det visade sig vara ganska bra. Hon berättade att hon inte brukade känna svartsjuka och att det ibland var ett problem, eller på något sätt bemöttes som ett problem. Och det var skönt att höra, men samtidigt kände jag mig väldigt svag – för att jag har lätt att känna mig bortprioiterad, bortvald, mindre värd etc. För att jag inte är så stark och självständig som jag skulle vilja vara.

Och det tar emot att skriva detta av samma anledning som det tog emot att prata med folk om det då – rädslan att någon kommer se det som bevis för att jag inte lever som jag lär. Men min “lära” handlar inte om att känslor ska styras och manipuleras utan om att jag inte anser mig ha rätt att begränsa andra människor för att jag tror att deras positiva känslor gentemot någon annan än mig hotar mig.

Jag har, som tidigare berättat, vart på besök hemma hos Hon och hennes familj. Igen. Det är alltid lika trevligt. Med tanke på senaste tidens ganska olämpliga samtalsämnen, drömmar och fantasier så har det varit lite nervöst. Men när jag väl kom dit så var det precis lika avslappnat som alltid. Ingen stress. Ingen press. Denna gången hade jag och Hon bestämt oss för att gå ut och dricka lite öl. Vilket vi gjorde. Och vi blev fulla. Så fulla så vi bloggade till och med. Tillsammans. Det var en grymt rolig kväll. Men med vissa detaljer som jag ännu inte har bestämt mig för om de var olämpliga eller bara fyllegrejer. Vissa tankar under kvällen var definitivt olämpliga. Vissa ord var runt gränsen och snokade. Men inget värre än vad som redan har sagts. Eller tänkts… Tror jag.

Morgonen efter den sena kvällen vaknade vi dock upp till ett kaos. Hons make hade bestämt sig för att Hon hade varit otrogen. Med mig eller med någon annan. Det har Hon ju såklart inte. Men mitt i den fysiska baksmällan så hjälpte det inte att få ångest över vad vi har pratat om. Vad vi har drömt om. Fantiserat om. Det var ett otrevligt uppvaknade som har tagit mig in på tankebanor jag inte helt säkert vill besöka. Men vi har inte pratat om det än. Jag och Hon. Det har Hon och maken gjort dock. Där är allt lugnt igen. Men jag är fortfarande lite nervös över vad Hon tänker om oss. Om hur det påverkar oss. Om det påverkar oss. Hoppas vi kan få till en MSN-stund snart och dra igenom det ett varv. Jag vill kunna åka upp igen. Dricka några öl till. Tänka mina olämpliga tankar när jag vill. Det hör liksom till. Men ångesten. Den vill jag slippa.

Therese J R var en smart och levnadsglad flicka. Förmodligen var det både avundsjuka och svartsjuka som låg bakom dådet.

Igår kom den rättsmedicinska rapporten som sa att Tess troligen dött av kvävning och yttre slag. Hon blev med andra ord inte strypt. Vad det nu är för skillnad? Kanske en gradskillnader i helvetet. Vad var det som hände i skogsbacken? Tim och Tove heter paret som är häktade. Det låter så fint. Tim och Tove. Två svenska ungdomar i sin linda. Och så den tredje ungdomen Therese. Tess kallad. Hon skrev själv Thres under sina inlägg på bloggen. Tim, Tove och Tess! Ett drama som förmodligen framgent kommer att ge upphov till scener i olika media. Skulle jag tro. Händelsen är så ovanlig. Tre svenska ungdomar i konflikt. Men så var det en bloggare som skrev ett inlägg och påpekade att Tess också hette Rojo. Hennes pappa är från Filippinerna. Underförstått menades att dådet kunde ha främlingsfientliga inslag. Så tänkte inte jag. Jag tänkte på Tess som svensk. Men kanske det låg henne i fatet i alla fall. Tim blev avvisad och Tove svartsjuk. Så svartsjuk att hon skickade massor med sms med uppmaning att döda Tess. Nu säger hon att det inte fanns något allvar i sms:en. Ska man tro på det?

Britta Svensson skriver om ett annat fall där ungdomar mördat. Hur känslor av underlägsenhet, otillräcklighet och avundsjuka kan vändas mot en person. Som sen mördas. Kan det ha varit det som utlöste det hela. Att Tess var deras överkvinna (man) trots att hon bara var 162 cm och hade små fötter – 36/37 i skor.

När det gäller kärlek är mycket starka krafter i gång. Flickan Tove hade MVG i alla betyg. Dom har varit ihop sen dom var 14 år. Och förlovade i sex månader. Tim var också duktig. Spelade fotboll men kunde vara aggressiv på planen. Han är uppvuxen i en villa. Till synes välordnade uppväxter. Ändå spårar det ur. Kan man skylla på spriten? Kan man skylla på filmer som Cold Case? Kan man som Philippe Öhlund skylla på generna? Att ondskan sitter i generna?

AB  DN

 ——-

Hur kan något sådant få hända? Ni har säkert läst om det i tidningen. Eller på internet. Den 15-åriga tjejen Therese Johansson Rojo  som blev mördad av två 16-åringar p.g.a en “kärlekshistoria”. Hon mördades två dagar innan skolavslutningen, på väg till sin skolbal. Hon fick aldrig sluta 9:an, börja på gymnasiet, gifta sig, skaffa barn mm. Varför? Varför gör någon så?

Det är klart att det finns folk som är svartsjuka, och det är ok. Men när någon blir utsatt för våld, eller ännu värre, mördad som här, har det gått för långt! Jag antar att det sorligt nog mest är tjejer som är svartsjuka på varandra. Så har det alltid varit och kommer väl alltid att vara. Tjejer jämför vem som är snyggast, smalast, har snyggaste killen, har snyggaste kläder, har mest pengar mm, ja, listan kan göras lång! Och det är därför tjejer är avundsjuka på varandra! Om man slutade jämföra och började vara nöjd med vad man har, skulle det inte finnas hälften så mycket svartsjuka!

Men tillbaks till Thererse Rojo. Om en tjej kan bli så svartsjuk på en annan tjej att hon lyckas få sin pojkvän att mörda henne, då har man problem! (vet inte 100% att det är sant, läste det någonstans) Och ett sjukt dåligt självförtroende, måste man också ha! Jag hoppas i alla fall att det får ett straff som är rättvist även om de inte har fyllt 18.

“Epilog”: Att en ung tjej som säkert inte hade gjort detta paret ett skit ska utsättas för något sådant är sjukt! Och det är faan inte rättvist!Om de kommer undan med att kallblodigt mörda någon utan att få ett hårt straff så måste det vara något fel på Sveriges rättssystem! (heter det så?)  

 Läs denna bloggen: http://minneavtherese.blogg.se/ Thereses kompisar har gjort den till minne av henne, något som enligt mig är en väldigt bra grej! <3

En vän & hans flickvän är på besök.

Jag, flickvännen och min make sitter och pratar och dricker vin i väntan på vännen. Vi funderar på att spela ett relationsspel, men kommer fram till att det inte är någon bra idé, det kan bli bråk eller så kan någon bli sårad.
“Någon gråter, någon skrattar, och resterande två har sex på toaletten!”, lägger jag till lite skämtsamt.
Maken skrattar rått med mig. Flickvännen tittar oförstående på mig med ett höjt ögonbryn.
Jag måste genast tillägga:
“Och det blir väl du och jag då, hehehe…”, tittandes på maken.
Vi pratar vidare om svartsjuka.
“Som jag är på dig då“, säger flickvännen och tittar rakt på mig.

Ouch.

Jag är inte så bra på det där med torr humor och kan ha missförstått hela situationen. Vi hade ju faktiskt jättetrevligt hela kvällen. Men av någon anledning misstänker jag att jag inte är jättepopulär hos somliga.

Plötsliga åtaganden gjorde att förra veckans klipp uteblev så vi kompenserar med ett tidigt inlägg den här veckan. Och två bonusklipp!

Och vårtider är ju kärlekstider. Fjärilar-i-magen-tider. Människorna-på-stan-klär-sig-plötsligt-lite-lättare-och-mer-avslöjande-tider.

Men eftersom hyllningar till kärleken ofta blir väldigt corny och ganska intetsägande i sina små bubblor av glädje så får Thea Monyees “Woman to Woman” visa en annan del av påhittet. En dikt som med all rätt och full potential skulle kunna vara en ren bitterkaka, som istället givits en aggressivt komisk ton. Helt klart ett alternativ till andra mer extrema utlopp av eventuell svartsjuka.

BONUS #I: Gemineyes omatchade “A Penny For Your Thoughts”
Han är kanske en av scenpoesin tajtaste och vassaste, någonsin.

BONUS #II: En teampiece från Black Ice, Poetri & Shihan

Ett leende, en vänlig hand på en arm som inte är min och jag undviker att möta din blick under resten av dagen. Trodde inte att jag bryr mig, men vissa tankar är visst svåra att sudda bort.

Har finskt middagsbesök och S säger att “allt det där jag kände för honom i somras är som borta, jag kan inte förstå det längre, jag tycker bara att han är dum, blir arg och irriterad.”

Jag förstår och känner igen mig.

Tänker att det är lättare när du har den där fula tröjan på dig.

Fast samtidigt vill jag ju inte det, inte tycka illa om, eller bli arg och irriterad. Inte med dig.

Behöver folk som förstår mig.

…tror nämligen att det är så att min lille son går omkring och är lite svartsjuk – hans bästa kompis E (en tös) har gått och blivit “ihop” med en kille.

Hugo och hans E har hållit ihop i vått och torrt länge nu, men är BARA kompisar (var “ihop” som yngre, ja ännu yngre). Idag var hon hemma hos oss och när hon gått så viskade Hugo (jo han viska fast vi var själva, känsligt ämne, hm?) “Vet du vem E är ihop med?” “Dig?” “Nej, med L”…och jag blev snabbt informerad om att det var han som frågat på henne och inte viceversa (som tur var tror jag).

Efter en stund kommer Hugo tillbaka (och det är nu jag börjar ana lite svartsjuka) “Tycker inte E och L passar ihop” “Nähä?”  “För L är ju mörkhårig” (Hugo är ljus).

Hemma hos oss är det inte paret Vickan och Danne det talas om utan E och L, och eftersom ämnet kom upp många många gånger under kvällen, kan jag nu alla detaljer i det förhållandet (?) – och stackars Hugo, ska han som sin mamma gå och vara olyckligt kär under sin skoltid (även om man kan välja att vara det med)….

(Men kom ihåg att det är en hemlighet)