Sven Reichmann 70 år

Det senaste halvåret och efter Gazakriget har varit en svår tid för var och en med en nyanserad bild av Mellanöstern. Vänstern med islamisterna har vågat visa sitt rätta ansikte. Antisemitismen flyter upp till ytan.

Det finns dock ett antal svenskar som vågar simma motströms och säga sin mening i sammanhanget. SVEN REICHMANN är en av dessa. Han är en man med integritet och en sann vän av Israel. Han är läkaren och forskaren som många av dagens överläkare i Göteborg minns som en duktig lärare. Han lämnade sin välbetalda läkartjänst för att ägna sig åt uppgiften som bibellärare; se t.ex. en lista från Ashram med Bibelundervisning och arbetet för Shalom över Israel.

De böcker och publikationer som han utgivit vittnar om enastående forskarbegåvning. Filosofi, psykiatri, religion, själavård, historia och livsåskådning är ämnen han rör sig i. På ett enkelt och sakligt sätt beskriver och förklarar han olika svåra historiska och religiösa frågor. Kungliga Biblioteket listar 32 titlar.

Kärleken till Israel och det judiska folket är rotat djupt i hans övertygelse. Han är dessutom en skicklig strateg och erfaren rådgivare. När vi bildade föreningen Fred i Mellanöstern (FiM) ställde han upp med sina kunskaper. I en bok om Antisemitismen som trycktes i 6000 ex. – vilken utgavs i FiM:s regi – visar han på mörka sidor i Sverige. Han vågar säga sin mening, vilket också kan konstateras i artiklar skrivna på FiM:s blogg.

När Svenska kyrkan med ärkebiskopen i spetsen uppvisade sin antiisraeliska hållning och allierade sig med en antisemitisk luthersk biskop från Jerusalem lämnade Sven denna kyrka. En mycket stark och modig handling.

Att lyssna på Svens föredrag i olika ämnen om Israel är en fascinerande upplevelse. Med intellektuell skärpa förklarar han svåra sammanhang. Han är en rättvisans förkämpe och kritiserar också ibland vissa handlingar som israeliska regeringar gör. Freden är hans budskap trots att han tvivlar på om freden kommer under vår livstid.

Sven är också en trofast vän. När något trycker på och man söker någon att prata med och filtrera problem och känslor finns Sven tillgänglig. Mest uppskattat är dock hans intellektuella skärpa. Det är nöje att diskutera och debattera med honom.

Inför 70 årsdagen önskar vi alla att fortsätta få vara hans vänner och kompanjoner i kampen mot antisemitismen och för spridning av kunskap om Israel.

Oded Meiri – ordf FiM

Målet för Israels invasion sägs vara att desarmera Hamas.
Men vilka är de? Sven Reichmann ger en bakgrund.

Den åttonde december 1987 krockade en israelisk lastbil med två palestinska fordon och sju palestinier dödades. Israel hävdade att det var en trafikolycka. Bland palestinier spreds tanken att det var fråga om ett sabotage. Där denna tanke vann spridning på Västbanken och i Gaza uppstod kravaller som möjligen var spontana. I början kastade ungdomar sten, senare blev de beväpnade med molotovcocktails, knivar och skjutvapen.

Den första intifadan hade börjat. Den kom efter åtskilliga år av relativt lugn som rått sedan PLO 1982 kördes ut ur Libanon i det annars olycksaliga första Libanonkriget. Upproret kom som en total överraskning både för Israel och för flertalet i PLO vars ledargarnityr nu befann sig i Tunis många timmars flygresa därifrån.

I Gaza fanns dock en man som inte blev så överraskad. Han hette Ahmed Yassin och brukade tituleras shejk (en religiös titel som inte har något med olja att göra). En vecka efter olyckan samlades några män i hans hem i ett flyktingläger i Gaza. De beslutade att se till att kravallerna inte skulle dö ut och bildade därför en grupp som i översättning kom att heta Islamiska motståndsrörelsen. När man tog begynnelsebokstäverna i de arabiska orden fick man akronymen Hamas. Ordet finns både på arabiska där det betyder iver, och på hebreiska där det betyder ondska. Somliga påstår att det var Hamas som startade intifadan, uppgifterna går isär på den punkten.

Muslimska brödraskapet

Ahmed Yassin föddes i en by strax söder om Gazaremsan i slutet på 30-talet. Vid kriget 1948 tvangs hans familj att fly till Gaza som kom att förbli under egyptisk dominans. 1952 skadade han nacken i en idrottsolycka och blev förlamad i både armar och ben. Resten av sitt liv satt han i rullstol. Samtidigt med olyckan gjorde ”De fria officerarna” revolt i Egypten och avsatte den lydkonung som engelsmännen installerat. Med tiden ledde detta till att Gamal abd al-Nasser tog makten och gjorde slut på den engelska dominansen.

Yassin var en mycket viljestark man och hindrades inte mycket av sitt handikapp. Hans starka hängivenhet för islam blev snarast större av olyckan och Yassin sökte sig till Al Azhar-universitetet i Kairo (som påstås vara världens näst äldsta universitet). Detta var ett centrum för det Muslimska brödraskapet som startades av Hassan al-Banna år 1928 som en reaktion mot sekularisering och västerländskt inflytande som kommit via det engelska kolonialstyret. Al-Banna var en i raden av muslimska reformatorer som sörjde över den arabiska kulturens och ekonomins tillbakagång från dess ledande plats på 900-talet då Al Azhar grundades. Den lösning man propagerade för var en återgång till det ursprungliga islam. Ahmed Yassin blev medlem i Brödraskapet och återvände till Gaza som lärare i islam och arabiska.

Efter sexdagarskriget 1967 blev Gaza ockuperat av Israel. Yassin planerade motstånd men just då var PLO:s stjärna stigande under stöd av Nasser som för sin egen maktställning börjat förfölja Brödraskapet. Yassin bestämde sig för att handla långsiktigt. Det gällde att rusta en ny generation av krigare och man skulle inte börja med vapen utan med islam och med socialhjälp. 1973 grundade han Islamiskt centrum i Gaza och gick vidare 1979 med Islamiska organisationen – uppmuntrad därtill av Khomeynis revolution i Iran.

Ahmed Yassin

Vems intifada?

I och med intifadan blev militär verksamhet huvudsak för Yassin även om det sociala engagemanget fortsatte. Detta betydde att han nu kom i direkt konfrontation med PLO som också ville få kontroll över upproret. Inom PLO fanns en man som brukade kallas Abu Jihad vilket betyder Det heliga krigets fader. Han gjorde skäl för namnet. Han var outtröttligt verksam med att försöka skapa uppror, inte bara i de områden som senare skulle kallas palestinska. Han ville också avsätta ledare i flera arabländer för att skapa ett stort arabiskt rike. Det finns bedömare som menar att intifadan var så lagom spontan utan ett verk just av honom som gjort det heliga kriget till sin identitet.

PLO hade misslyckats med mycket vid denna tid. Först hade man lidit nederlag mot Jordanien som angrep PLO militärt och körde ut dem ur sitt land 1970-71. Sedan hade man 1982 på samma sätt blivit utkörda från Libanon av Israels armé under Ariel Sharons befäl. Nu satt man i Tunis utan någon geografisk kontakt med det område man ville ”befria”.

Arafat hade två kronprinsar – Abu Jihad och Abu Iyad. Den senare tycks ha lutat åt att man borde förhandla och erkänna Israel. Splittringen inom PLO var ett faktum. Abu Jihad blev skjuten av maskerade män i april 1988 och Abu Iyad blev skjuten strax före Gulfkriget som bröt ut i januari 1991. I det senare fallet vet man att det inte var israeliska agenter som sköt. Vem som dödade Abu Jihad är oklart.

Förhandlingar och terror

Arafats ömkliga läge förstärktes av att han stödde Saddam under Gulfkriget. Sovjet gick i konkurs och arabstaterna drog in sina bidrag till PLO som tvingades till förhandlingsbordet. Därmed började Hamas få vind i seglen. Iran axlade Sovjets fallna mantel när det gällde att finansiera krig mot Israel. Men Iran skickade pengar bara till uttalat islamiska terrorgrupper – Islamiska Jihad, Hizbollah och Hamas. Det första Oslo-avtalet skrevs under i Washington i september 1993. Då var Hamas redo för sitt krig. I propagandan förklarade man att PLO hade misslyckats för att de inte var renläriga islamister. Israel skulle utplånas som stat eftersom landet sades tillhöra Allah. Kompromisser var otänkbara och förhandlingar ett svek inför Allah. På marken vällde det in självmordsbombare. Inte alla kom från Hamas men många nog. Ju bättre förhandlingar desto fler bomber.

Hamas stadga

Artikel sju i Hamas stadga från 1988 slutar på följande sätt:

Islamiska motståndsrörelsen längtar efter förverkligandet av Allahs löfte oavsett hur länge det skall dröja. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frälsning, har sagt: ”Domens dag kommer inte förrän muslimer bekämpar (dödar) judar, när juden gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden kommer att säga: ’Oh muslimer Oh Abdulla det finns en jude bakom mig, kom och döda honom. Bara Gharkad-trädet kommer inte att göra så eftersom det är ett av judarnas träd.

Här går man i praktiken längre än till Landets återtagande – som också PLO har som oavvisligt mål. Här åberopas en kallelse från Allah att muslimer skall döda varje jude och att hela naturen utom det okända Gharkad-trädet skall medverka. Detta måste alltså sägas vara Hamas yttersta mål – värdiga arvtagare till Hitler. Vi måste ha klart för oss att stadgan för denna organisation uppfattas som helig text av dess medlemmar.

I mars 2004 dödades Ahmed Yassin i en helikopterattack. Hans efterträdare dödades på samma sätt en månad senare. I september 2005 utrymdes bosättningarna på Gazaremsan. Israel ville inte riskera sina soldaters liv för att hålla ordning på detta överbefolkade område. För Hamas var utrymningen en bekräftelse på att terror lönar sig.

Omedelbart efter utrymningen började raketer regna över områdena närmast Gaza, framför allt Sderot. Efter Arafats död 2004 började spänningen stiga mellan Hamas och Fatah. Hamas vann valet 2006 och 2007 rådde rent inbördeskrig mellan de båda, ett krig som Hamas vann, åtminstone i Gaza. Det som nu är aktuellt är att Hamas fått allt bättre raketer och börjar hota Ashkelon som är en stor stad med en viktig anläggning för avsaltning av havsvatten. Målet för Israels invasion sägs vara att desarmera Hamas. Någon definitiv lösning på konflikten är inte i sikte.

Sven Reichmann

Källa: Artikeln har publicerats i Shalom över Israel Nr 1/2009

DN 2
VG 2 3 4
Dagbladet
Barometern 2
SmP 2

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, PLO, Sven Reichmann, Israel, Palestina, Iran, Libanon, Gaza, Ahmed Yassin, Nasser, Muslimska Brödraskapet, Hassan al-Banna, Yassir Arafat, Khomeini, Ariel Sharon, Jordanien, Saddam Hussein, Hezbollah, Islamiska Jihad, Abu Jihad, Abu Iyad, islam

Sven Reichmann rapporterar om ett möte med Diakonia i Kållered. Rapporten har publicerats i tidningen Shalom över Israel.

Söndagen den 19 oktober 2008 gästades Kållereds missionsförsamling av två ledare från Diakonia. Det var dels generalsekreterare Bo Forsberg dels Joakim Wohlfeil som är handläggare i frågor rörande konflikt och rättvisa. Församlingen hade bjudit in dem för att man ville få diskutera frågan om målsättning och värdegrund framför allt beträffande arbetet i Mellanöstern. Samlingen var inte bara öppen för församlingens medlemmar utan alla kunde delta. Hans Wrenne som är ordförande i församlingens styrelse ledde kvällen.

Till att börja med gav Bo Forsberg en allmän presentation av Diakonia som för drygt 40 år sedan började som katastrofhjälp under namnet Frikyrkan hjälper. Vi fick höra hur man steg för steg gått vidare från brandkårsutryckningar till att arbeta med långsiktiga projekt, utbildning, rättvisa, demokrati, jämställdhet etc. Med tiden kom även det politiska engagemanget här hemmavid in i bilden eftersom en del nöd i u-länderna beror på orättfärdiga strukturer, avtal etc som den rikare västvärlden drar nytta av. Oljan i Nigeria nämndes som ett exempel.

Joakim Wohlfeil gav så en orientering om arbetet i Mellanöstern. Han betonade att Israel hade undanbett sig hjälp av samma slag som man ger till palestinier. Men han sade att man på regeringsnivå hade uttryckt uppskattning för Diakonias arbete. Joakim uppehöll sig en hel del vid deras spridning av barnböcker som översatts till arabiska. I den mansdominerade kulturen var det inte alla som uppskattade Pippi Långstrump! Vi fick höra att bosättningarna och ockupationen var det stora hindren för fred i området. Terrorismen gavs inte samma betydelse. Säkerhetsbarriären var inte fel i sig. Men den skulle ligga på stilleståndslinjen från 1949 eftersom denna sades vara en gräns som var erkänd i internationell rätt.

Efter presentationen fikade vi och sedan bröt diskussionen ut. Man hade bjudit in Annelie Enochson till att inleda. Hon berättade om sitt perspektiv på Diakonias politiska verksamhet. Man bjuder in riksdagsmän och reportrar på informationsresor. När hennes kollegor i riksdagen kommer hem har de förvandlats till israelfiender och de lägger in rader av aggressiva motioner. Flera andra styrkte hennes iakttagelse när det gällde reportrar som skrivit lika fientliga krönikor.

Iwan Örjebo berättade att han och hans hustru hade jobbat som volontärer på Svenska teologiska institutet som samarbetade med Diakonia och med Bilda. Där hade de haft insyn i hur dessa resor planlades för att ge maximal utdelning i fråga om fientlighet. Iwan hade också rest runt med en grupp och sett på plats hur propagandan serverades. Han var så upprörd att orden stockade sig. Man hade lagt mycket tid på Hebron, som förvisso är en problematisk plats, men man hade inte hunnit med vare sig Västra muren, Sderot eller Yad Vashem.

Joakim Wohlfeil kommenterade detta sista med att Yad Vashem enligt hans mening var historia och om man skulle presentera Förintelsen skulle man också redogöra för al Nakba. (Ordet betyder ”Katastrofen” och syftar på de palestinska flyktingarnas öde 1948.) Många upplevde detta som en hisnande jämförelse – att någon från Diakonia kunde likna den brutala och systematiska utrotningen av 6 miljoner judar vid uppkomsten av 750 000 arabiska flyktingar i ett krig som araberna själva hade startat speciellt som lika många judar flydde tomhänta från arabländerna.

Flera talare uppehöll sig vid hur olika öde de judiska och de palestinska flyktingarna hade mött. Man sa att FN har ett särskilt flyktingorgan bara för palestinier, att arabländerna i stor utsträckning motarbetar all integration av flyktingar och att man ärver flyktingstatus bland palestinier vilket inga andra flyktingar gör. De judiska flyktingarna och deras efterlevande är i dag fullt integrerade, några i USA men de flesta i Israel. Man efterlyste Diakonias politiska engagemang på denna punkt men möttes av tystnad.

Fritz Hilliges som har judisk börd bodde med sin familj i de delar av Tyskland som kom att tillhöra Polen efter kriget. Han sade att huset finns kvar men han kan inte ens få komma in i det. Han har ingen internationell rätt att kräva någonting. Efter Andra världskriget fördrevs 15 miljoner tyskar västerut från detta område. Ingen klagar i dag över att det skulle ha varit orättvist.

Själv berörde jag HOPP-kampanjen från 2004 som ett exempel på hur dåligt påläst man verkar vara. Diakonia plus flera samfund uppmanade folk att inte köpa apelsiner som om en sådan bojkott skulle pressa Israel. Landets främsta export är high-tech och inte frukt. Visste man inte det? Det råder dessutom krig sedan 1948 och att sätta gränser är något som man gör vid fredsslut. Stilleståndslinjen kan inte betraktas som en gräns förrän parterna själva kommit överens om det i ett fredsavtal. Och varför protesterar inte Diakonia mot stadgarna för PLO och Hamas som båda har som sitt klart utsagda mål att återerövra varje millimeter som nu är Israel. Det är deras tolkning av kravet att ”ockupationen” skall upphöra.

Fritz tog till slut fram en helsidesannons som Diakonia hade inne i många tidningar för en tid sedan. Man ser ett halvt kvinnoansikte plus rubriken ”Var går gränsen?” Texten talar om hur lång tid det kan ta för en palestinier som skall resa på Västbanken. En kort resa kan till följd av vägspärrarna ta mycket lång tid. Slutklämmen i annonsen löd: ”Ställ dig på människornas sida”.

Fritz frågade i upprörd ton om det fanns människor bara på konfliktens ena sida. Avsiktligt eller ej, så insinuerar man här att israeler/judar inte skulle vara människor i lika mån som palestinier.

Denna fråga fick inget svar. Den fick också sätta punkt för diskussionen. Pastor Ingrid Svensson avslutade kvällen med en bön om fred och välsignelse.

Sven Reichmann

ÅRETS KYRKOKONFERENS i Mora den 26 februari har som tema ”Fred i Mellanösten och världen”. Trots 60 års fredsarbete i den konfliktdrabbade regionen tycks en fredlig lösning ligga långt fram i tiden - konstaterar Kristna Fredrörelsen som är medarrangörer med Mora församling och Västerås stift för konferensen med deltagande av ärkebiskopen och Munib Younan, luthersk biskop från Jerusalem.

UTIFRÅN TEMAT kan man dra slutsatsen att Svenska kyrkan arbetar för fred och försoning i Israel/Palestina konflikten. Men så är inte fallet. Kyrkan tar ensidigt ställning mot Israel. Under årens lopp har kyrkan bedrivit många antiisraeliska kampanjer.

MUNIB YOUNAN är inte en fredens man. Younan studerade teologi i Finland och talar flytande finska. Under den s k al-Aqsa-intifadan (som började år 2000 efter sammanbrottet i Camp David) skrev han en bok vars amerikanska titel är Witnessing for Peace.

Författaren och bibelläraren Sven Reichmann som läst boken och andra uttalanden som biskopen gjort skriver i en artikel (se webbadress i fotnot):

Younan i praktiken inte förespråkar den tvåstatslösning som han påstår att han vill se. Med arabisk folkmajoritet i nuvarande Israel torde varje tanke på ett separat Israel vara ett minne blott.

Han syftar på de så kallade flyktingarna, en folkgrupp som nu med tredje generationen inräknad lär uppgå till mellan 3 och 4 miljoner. Dessa ska enligt Younan ha full rätt att återvända till Israel. Med denne man som huvudtalare i konferensen syftar man inte till att stödja freden.

En analys av de antiisraelska verksamheter som kyrkan bedriver vittnar om propaganda mot Israel. Hoppkampanjen t.ex. uppmanade till bojkott av israeliska varor som produceras på Västbanken och till ett upphörande av handelsavtal mellan Israel och EU. Följeslagareprogrammet placerar svenskar på Västbanken som mänskliga sköldar mot israeler. Man betalar etablerade journalister att resa till Västbanken med förhoppningar att de ska skriva antiisraeliska artiklar i pressen pekar på att Svenska kyrkans ansvariga eftersträvar smutskastning av Israel och inte Fred.

Det som bekymrar oss som verkligen stödjer fredsansträngningar är att kyrkan motiverar till antiisraeliska verksamheter. Det finns analytiker som hänvisar till kyrkans dunkla antijudiska agerande under historien. Jag tror däremot att kyrkan inte har antijudiska motiv i den gamla bemärkelsen av antisemitism. Men kyrkan har svårt att acceptera Israel som en judisk stat. En jude med gevär finns inte i kyrkans värld.

Jag vädjar till ärkebiskopen och ansvariga inom kyrkan att ha kontakt även med oss som stödjer en tvåstatslösning med Israel som judisk stat vid sidan av en palestinsk stat.

Oded Meiri
Ordförande i FiM

– — –

FOTNOTER

KYRKOKONFERENSEN arrangeras av Västerås stift och Mora församling i Mora tisdagen den 26 februari tillsammans med Kristna fredsrörelsen. Temat är ”Fred i Mellanöstern och världen”.

SVEN REICHMANN Freden som utplånar Israel

:: Med fokus på Israel i Sverige :: är FiM-bloggens devis (se underrubrik bloggens s.k. ‘header’). Om propagandan från Hamas såsom den också återspeglas i svenska media skriver TORBJÖRN KARFUNKEL

DAGENS BLOGGPOST: Tänd ett ljus, riv en mur analyserar och aktualiserar Hamas exportartikel Nr 2 förutom raketerna (Nr 1). . . den om propagandan. Se Torbjörn Karfunkel: Tänd ett ljus, riv en mur

PROPAGANDAMASKINEN från Hamas, PLO/Fatah & PA är effektiv. Svenska massmedia köper okritiskt merparten. Resultatet av denna aktuella – och mångåriga – propaganda visar sig inte minst i den allmänna opinionens hållning och svenska folkets bristfälliga kunskaper om “Palestina”, “Västbanken” och “palestinier” samt fakta om Israel och historien.

Red.

Fotnot: Artikeln ÅTERKOMSTEN – UPPFYLLELSE ELLER MISSTAG av Sven Reichmann ger en grundläggande undervisning om “Palestina” och Israel.

VASALOPPET är Årets händelse i Mora. Under den veckan också Biskopsmöte i Mora med temat Fred i Mellanöstern och världen. Bland deltagarna bl.a. Munib Younan, palestinsk biskop. Författaren och bibelläraren SVEN REICHMANN skriver om Munib Younan.

MUNIB YOUNAN

När Västerås stift och Mora församling skall överlägga om konflikten i Mellanöstern har de bjudit in den lutherske biskopen i Jerusalem, Munib Younan. Vem är han och hur ser hans syn på konflikten ut?

Younan studerade teologi i Finland och talar flytande finska. Under den s k al-Aqsa-intifadan (som började år 2000 efter sammanbrottet i Camp David) skrev han en bok vars amerikanska titel är Witnessing for Peace. In Jerusalem and the World (utgiven år 2003). Följande omdöme bygger i huvudsak på innehållet i denna bok men också på citat från hans olika senare tal som går att läsa på Internet.

Förståelse

Younan predikar försoning. Detta är alltid lätt att predika för andra men Younan vill poängtera att han gör det utifrån sin egen smärta. Han lider med araberna som är hans naturliga anförvanter och vilkas kultur han vuxit upp med. Men han lider också med israelerna. Hans egen kusin dödades i en israelisk buss som sprängdes av en självmordsbombare (1996) under den högsäsong som sådana sprängningar hade efter mordet på Rabin. Han beskriver hur reportrar mitt i denna sorg försökte provocera honom till att tala illa om muslimer eller islam men han vägrade. Han vill inte anklaga människor utan det är det politiska läget som bär ansvaret, menar han.

En viktig dimension i Younans sökande efter fred är hans uppfattning att Allah skulle vara samme Gud som judar och kristna tillber. Därför är det naturligt för honom att ledare för dessa tre religioner kommer samman och stiftar fred. Ett skräckscenario skulle vara att det blir två stater som styrs av judiska resp. islamiska extremister så att det inte skulle finnas någon plats för kristna i området.

Det politiska läge som enligt Younan bär skulden kan ju inte ha kommit som en meteor från himlen utan måste vara frukten av mänskliga beslut. Vems beslut är det då som ligger bakom? Att den andra intifadan planlades och startades av Arafat nämns inte med ett ljud. Inte heller får man veta att en stor del av palestiniernas lidanden på olika sätt beror på deras egna ledare, inte minst just på Arafat. Abba Ebans yttrande att palestinierna aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle kunde ha nämnts på något sätt men förbigås med kompakt tystnad. När man läser Younans yttranden som avgivits senare än boken så krackelerar den förståelse för israelernas situation – äkta eller ej – som boken ändå uttrycker. Bosättare, israeliska soldater, vägspärrar och – inte minst – den så kallade Muren ådrar sig hans alltmer energiska kritik. Behovet av en säkerhetsbarriär förbigås med tystnad.

Fredsförslag

När det gäller freden propagerar Younan med en sorts läpparnas proklamation för en tvåstatslösning som är tämligen lik den som erbjöds Arafat i Camp David och som denne då sade nej till. Dock finns det ett viktigt förtydligande i Younans fredsförslag, ett som man egentligen aldrig kom till skott med i Camp David nämligen de så kallade flyktingarna, en folkgrupp som nu med tredje generationen inräknad lär uppgå till mellan 3 och 4 millioner. Dessa skall enligt Younan ha full rätt att återvända.

Detta betyder att Younan i praktiken inte förespråkar den tvåstatslösning som han påstår att han vill se. Med arabisk folkmajoritet i nuvarande Israel torde varje tanke på ett separat Israel vara ett minne blott.

Younan eftersträvar alltså ett utplånande av Israel som judisk nation. Detta måste påpekas eftersom budskapet lindas in i långa och bitvis goda predikningar om kristen försoning vilket gör det aningen svårt att se vad det egentligen är som han strävar efter. Nyckelordet i sammanhanget är dock att freden och försoningen skall vara ”rättvisa”. A just peace – är målet. Vems rättvisa det är fråga om, vems krav det är som skall tillgodoses får man läsa noga för att förstå. Att resultatet blir just Israels utplåning är lätt att inse när man väl förstått vem som är anklagad och vem som är åklagare. Hamas och PLO har bägge just Israels utplåning som en evig förpliktelse inskriven i sina stadgar.

Talet om försoning, icke-våld och rättvisa blir alltså till sist en rökridå som skall dölja att judarna som folk åter skall jagas ut på flykt även denna gång till landet ingenstans. Lika lite som på Hitlers tid är några länder villiga att på en gång ta emot 4,5 millioner flyktingar eller ens delar därav. Men nu var det ju försoning som skulle ske. Då kan väl judarna bo kvar? Younan agerar som om Hamas och Hizbollah inte existerade. Så länge han inte också uttryckligen vänder sig till dessa med sitt tal om försoning blir det hela tyvärr bara ett spel för gallerierna, välment eller ej.

Sven Reichmann

Tidskriften Shalom över Israel innehåller i sitt senaste nummer, 1/2008, en artikel av SVEN REICHMANN som tydligt klargör sambandet mellan antisemitismen och staten Israel. I våra dagar när röster höjs som ifrågasätter staten Israels rätt att existera påminner författaren om bakgrunden till den nya statens bildande.

Inför Minnesdagen av förintelsen den 27 januari har tidskriftens redaktion gett FiM tillstånd att publicera artikeln av Sven Reichmann.

ÅTERKOMSTEN – UPPFYLLELSE ELLER MISSTAG?

Titeln ger oss bara två synsätt på judarnas återkomst till det heliga landet. Jag vill få introducera ett tredje – nämligen: Återkomsten – en oundviklig nödvändighet. Det fanns nämligen inget annat val. Alla andra vägar var effektivt stängda.

Mot vilken bakgrund ägde återkomsten rum? Hur gick det till när alla andra alternativ föll bort?

Återflyttningens början brukar dateras ganska exakt till tidigt 1880-tal. 1883 är ett årtal som brukar nämnas. Det hade skett en viss återflyttning redan tidigare. Man anser att Jerusalem faktiskt hade en judisk majoritet redan på 1870-talet, alltså innan det stora återvändandet började. Men de judar som flyttade in hade inga försörjningsmöjligheter utan levde i princip på bidrag från rika judar – släktingar eller trosfränder – framför allt i USA. Det som karakteriserade den nya återkomsten var att människor nu var inställda på att bygga upp infrastruktur och göra sig självförsörjande.

Det vi inledningsvis kan notera var att de krafter som startade denna återflytt var sekulära. Religion var inte inblandad i särskilt hög grad. Om vi skall se det hela som en uppfyllelse av bibliska profetior om Israels återkomst så var det alltså inte så som Andra Mosebok beskriver uttåget ur Egypten med intåget under Josua, där allting medvetet
uppfattades som lett av Gud – både faraos förhärdelse och Israels vandring.

Den drivande faktorn
Antisemitismen var givetvis den drivande faktorn, den som gjorde att judarna måste söka sig en ny tillflyktsort. Kyrkan hade sedan sin egen barndom format och genomfört förföljelsen av judar och gett antisemitismen dess innehåll. Det är väl att märka att detta inte bara gäller den romerska kyrkan utan det gäller kyrkan i allmänhet. Luther skall inte glömmas bort i sammanhanget.

Men efter religionskrigen, som tog slut i mitten av 1600-talet och häxjakten som tog vid därefter under andra halvan av samma århundrade, så hade den kyrkliga nitälskan i viss mån fått andra fiender att bekämpa. Hela denna orgie i blod och intriger skapade i sin tur underlag för upplysningstiden och sekulariseringen. Och med den kom tanken på lika värde och assimilation. Första halvan av 1800-talet betraktas som en lugn period för judarna i Europa.

Men det var lugnet före stormen.

Den nya antisemitismen
Nu kom nämligen den nya antisemitismen. Den politiska antisemitismen uppstod bland de tidiga socialisterna. I Frankrike möter vi sådana herrar som Charles Fourier, Gustave Tridon, Alphonse Toussel och Joseph Proudhon. I Tyskland fanns det en utbredd antisemitism ibland den berömde filosofen Hegels lärjungar till vilka vi räknar Bruno Bauer och framför allt Karl Marx. Dessa herrar talade om orättvisa ekonomiska strukturer och skyllde allt eller det mesta på judarna.

Den biologiska eller rasistiska antisemitismen brukar anses ha utgått från en annan fransman Arthur de Gobineau som faktiskt en tid var fransk ambassadör i Stockholm. Han gav ut ett kolossalt verk i tre band – ”Essän om människorasernas ojämlikhet” (1853-55), bara några år före första bandet av ”Das Kapital”. Gobinaeu hade naturligtvis sina föregångare, så originell var han inte. Kolonialismen och slavhandeln hade redan skapat ett underlag sedan flera hundra år tillbaka. Just av denna anledning blev hans teser så spridda som de blev.

Bekräftande ideologi
De flesta av hans lärjungar dök upp i Tyskland. Dels hade Hegel och Fichte lämnat efter sig ett arv av både tysk självhävdelse och förakt för judar. Och Hegel hade som sagt många lärjungar. De flesta professorer i filosofi var influerade av Hegel som dog 1831. Därtill kommer att den tyska ekonomin genomgick ett under av samma slag som efter Andra världskriget och tyskarna behövde en ideologi som bekräftade den särställning som man tyckte sig skönja när Tyskland från att ha varit en hopplöst splittrad stat nu trädde fram som en begynnande preussisk stormakt – militärt och ekonomiskt.

En av Gobineaus viktigaste lärjungar på tysk botten hette Richard Wagner. Hitler förklarade långt senare att nazismen inte kunde förstås utan att man hade kunskap om Wagners person och verk. Men här fanns en uppsjö av andraplansfigurer, personer som vi kanske bara känner igen namnet på: Paul Lagarde, Wilhelm Marr, Henrich von Treitschke (professor i historia!), Theodor Fritsch och hederstysken Houston Stewart Chamberlain som gifte sig med Wagners dotter. De gav alla en vetenskaplig nimbus åt antisemitismen som alltså blev både en vetenskaplig, politisk och kulturell rörelse. Religiös var den likväl fortfarande. Man brukar nämna hovpredikanten Adolf Stöcker som på 1870-talet gjorde ett misslyckat försök att starta ett preussiskt politiskt parti med rent antisemitisk ideologi.

Genomsyrade hela kulturen
Jag nämner alla dessa namn för att det skall stå klart att antisemitismen kom att genomsyra hela den europeiska kulturen från religion till vetenskap. Alla hade sina bidrag att komma med, låt vara att det mesta var skräp eller lögn. Det kunde inte gemene man urskilja.

Om vi förflyttar oss till Österrike så träffar vi där två extremt udda figurer som får betraktas som nazismens formgivare före Hitler – Guido von List och Jörg Lanz von Lienbenfels. Ingen av dem var adlig och det säger något om dem båda att de seglade under falsk flagg redan med sina namn.

Guido von List var en spiritist med kärlek till de fornnordiska gudarna. Han blandade den judiska kabbalan med egna uppenbarelser om runornas hemliga innebörd. Det är i hans efterföljd som SS-tecknet brukade skrivas med kantiga bokstäver. Också hakkorset fick en liknande ockult betydelse.

Jörg Lanz von Liebenfels gav ut en tidning i Wien. Den hette Ostara efter någon sorts vårens gudinna. Vi vet med säkerhet att Hitler läste denna tidning och samlade på dess exemplar. Han lär till och med ha träffat Lanz personligen. Lanz var alltså också spiritist men han var så enormt mycket annat. Han var otroligt beläst i arkeologi, antropologi och exegetik. Han kunde läsa Bibelns båda delar på originalspråk och han kunde därför bestyrka sina vansinniga slutsatser med en störtskur av vetenskapliga referenser.

Teori om ondskan
Han hade nu en ideologi som han kallade för teo-zoologi. Han hade en helt egen teori om ondskans uppkomst. Den hade inte gått till så som kyrkan brukar förkunna – Kunskapens träd etc – utan han menade att den hade uppstått genom att Adam parade sig med en apa. Därmed skulle en helt ny människoras ha uppstått som han betecknade som bestialisk. Hit räknades alla färgade raser och – naturligtvis – judar. De människor som härstammade från Adam och Eva var däremot alla arier, blekansikten med ljust hår och blå ögon.

Judarna var inte dåliga människor. De var inga människor alls. De var ohyra. De levde inte bara som ohyra. De var det.

Ondskan företräddes alltså av dessa bestialiska människor. Det värsta av allt var inte bara deras lömska handlingar utan det farligaste var att de strävade efter att utplåna den ariska rasen genom så kallad bastardisering eller blodsblandning. Lanz hade två recept på hur denna akuta fara för mänsklighetens framtid skulle tacklas. Dels skulle man utrota bestarna som ohyra. Dels skulle man skapa mänskliga avelsanstalter där utvalda kvinnor fick bli värphönor för den förädlade ras som ännu kunde odlas fram.

Hitler genomförde båda dessa projekt.

Enormt genomslag
Många har undrat vad det skulle tjäna till att gasa judiska åldringar eller spädbarn. Man har också undrat över varför hela tyska folket så villigt ställde upp för Förintelsen och gick så brutalt till väga. Den enda förklaringen tror jag ligger hos Jörg Lanz von Liebenfels. Hans teorier fick ett enormt genomslag.

Vad har detta med judarnas återflyttning att göra? Jo, det är en bild av kulturen i Europa vid förra sekelskiftet. Att det fanns en marknad för så groteska idéer. Att Lanz inte bara blev totalt utskrattad utan åtminstone av en klåpare som Hitler blev betraktad som vetenskapsman. Så starka krafter hade kommit i rörelse att det gamla systemet helt enkelt inte kunde fortsätta.

Orkan av pogromer
Varför just 1883? I mars 1881 (enligt Julianska kalendern) mördades tsar Alexander II. Det var en grupp på sex revolutionärer som utförde dådet och som blev tagna till fånga. En av de sex, en kvinna, var jude. I Ryssland fanns en lång tradition av syndabockstänkande där myndigheter och vanligt folk vant sig vid att skylla all försumlighet och allt vanstyre på judarna. Under ett halvår efter mordet gick det som en orkan av pogromer över stora delar av det ryska imperiet, inte minst över Ukraina och Vitryssland. Det är oklart om pogromerna var organiserade uppifrån. I vilket fall gjorde myndigheterna inget för att stävja dem. Militärer kunde stå och se på när folk brände och plundrade.

Efter pogromerna kom majlagarna som tog ifrån judarna många av deras mänskliga rättigheter.

En flodvåg av flyktingar vällde ut ur Ryssland. De som inte hade råd att flytta långt hamnade i Östeuropa, många i Österrike och Polen. Där fick antisemitismen helt följdriktigt en skjuts framåt. Många flyktingar som hade råd flydde till Amerika. Flertalet hamnade i USA, men det skedde också en betydande invandring i Sydamerika. Denna invandring är intressant eftersom Bibeln talar om att när återkomsten skall ske så skall judar komma från världens alla länder. Sydamerika hade varit stängt för judisk invandring fram till 1800-talets början. Nu först skedde en mera betydande immigration. De sista länderna som ännu inte hade haft en judisk minoritet fick nu en sådan och samtidigt började en återflyttning till Palestina.

Sionismen
Den första sionistiska kongressen hölls i Basel 1897. Herzl hade rapporterat om Dreyfus-processen och av det han såg misströstade han helt om judarnas framtid i Europa. Judarna måste ha en egen stat. Nationalismen som blomstrade överallt tog sig också judiska uttryck.

De ryska pionjärerna flyttade inte för att de hade läst i Bibeln. De hade visserligen den gamla parollen: ”Nästa år i Jerusalem”, men de flydde för sina liv, inte för någon speciell religiös övertygelse. Hade de någon ideologi så var den snarare socialistisk och tog sig uttryck i kibbutz-rörelsen.

Herzl var också sekulariserad och tämligen assimilerad när han for till Paris för att närvara vid Dreyfus-processen. Sionismen lanserades inte heller med några religiösa övertoner eller grundtoner.

Hur reagerade då de judiska rabbinerna? Ropade de hurra? Nej, tvärtom. De reagerade med förfäran och ofta med vrede. Messias skulle samla folket, inte Theodor Herzl. Han var definitivt inte Messias. Många rabbiner gjorde alltså vad de kunde för att bromsa sionismen. Än i dag finns det ultraortodoxa judar i Jerusalem som menar att sionismen är ett misstag eller en synd. Mentalt lever de fortfarande i exil trots att de geografiskt bor i den heliga staden. De har svårt att anpassa sig till staten Israel och dess myndigheter. De ser ju på staten som ett djävulens bländverk. Här rekryteras rena antisionister som blir svurna fiender till staten Israel och går samman med PLO.

Dessa antisionistiska rabbiner hade sin egen tolkning av Hitlers Förintelse. De såg den som en Guds dom, ett straff för att man försökte korta av exilen innan Messias hade framträtt. Omvänt ser de framgångarna i diverse krig som något övergående, något som djävulen frestar de trogna till avfall med.

Kyrkan teg
Vad sade då kyrkan? I princip ingenting. Herzl försökte vinna stöd hos påven Pius X 1904 och blev totalt avsnoppad. I England, däremot, fanns en rörelse bland arvtagare till puritanerna. Dessa hade redan under tidigt 1600-tal sett i Bibeln att judarna skulle komma att återvända och höll traditionen levande. Christchurch heter en kyrka som ligger strax innanför Jaffaporten. Den byggdes i mitten av 1800-talet av just dessa kristna som ville bana väg för Israels återkomst – och driva mission, förstås. De hade under 1800-talet en betydande socialhjälp och sjukvård bland fattiga judar. De bedrev också undervisning och utbildning. Allt detta sågs med ganska oblida ögon av rabbinerna.

Balfourdeklarationen år 1917 där England förband sig att skapa ett judiskt nationalhem i Palestina var till en del frukten av just dessa kristna gruppers agitation. Att andra mera antisemitiska engelsmän sedan med stor framgång lyckades sabotera hela projektet är en annan sak. De återvändande judarna kom snart i delo med den engelska administration i Jerusalem som tillsatts av Nationernas förbund för att skapa detta nationalhem som även NF bekände sig till på papperet.

Staten Israel
Herzl hade ”profeterat” i juli 1897 att det inom 50 år skulle finnas en judisk stat. 15 maj 1948, alltså nästan 51 år senare utropade staten Israel sin självständighet. Statens tillkomst är intressant. Engelsmännen började tidigt att motarbeta sin egen Balfourdeklaration. De som skulle verkställa den såg judarna bara som en förevändning för dem själva att behärska Mellanöstern och framför allt Suezkanalen. Redan före Andra världskriget hade de strypt den judiska invandringen till praktiskt taget noll för att hålla sig väl med araberna. Judarna i landet var djupt splittrade inför frågan hur man skulle tackla det engelska motståndet. Aktivisterna – kallade sig revisionister – ville gå fram med konfrontation. De som länge styrde Jewish Agency ville förhandla utan bråk. Många sionistkongresser under trettiotalet blev väldigt stormiga.

Till sist (1937) bildade revisionisternas ledare Vladimir ‘Zeev’ Jabotinsky ett embryo till en hemlig privatarmé som kom att kallas Irgun. 1943 fick de en exceptionellt god strateg till ledare – Menachem Begin. Han var en polsk jude som kom till Israel via Iran från ett sovjetiskt fångläger. I januari 1944 förklarade Irgun krig emot engelsmännen. De förutsåg nämligen exakt den situation som faktiskt uppstod vid krigsslutet. Då fanns det i Europa cirka en halv miljon överlevande judar som absolut inte hade någonstans att ta vägen. Inget enda land i världen kunde välkomna ens en del av dessa utblottade judar. Alla gränser var stängda.

Gerillakrig
Irgun förde gerillakrig mot engelsmännen tills dessa gav upp och bad FN ta hand om hela situationen. Utan Irgun och revisionisterna hade det aldrig blivit någon stat Israel. Men utan förhandlingsmänniskorna hade det inte heller blivit någon stat. Dessa fick nämligen driva ett svårt diplomatiskt spel i FN för att få klartecken att bilda en judisk och en arabisk stat väster om Jordan. Och allt detta hade bara gått att göra precis då för just då stödde Sovjet en delning och en judisk stat. Det kalla kriget gjorde att Sovjet snart nog ville hålla sig väl med araberna i stället och handlade fientligt mot Israel. Och under hela denna tid företog Stalin en växande förföljelse gentemot judar i Sovjet.

När delningen var ett faktum bröt kriget med grannländerna ut. Där var det åter ytterst nära att Israel hade förlorat. Men genom att FN fick till stånd en vapenvila i juni 48 kunde israelerna återhämta sig. När kriget sedan kom igång en månad senare var israelerna överlägsna på alla fronter utom i Jerusalem.

Alltså: Staten Israel blev en nödvändighet. Antisemitismen i Europa blev så allomfattande och så inställd på folkmord. Det fanns inga nya länder att fly till. Alla gränser var stängda för judar både före och efter Andra världskriget. När återflyttningen började fanns det också judar i alla världens länder.

Kyrkans syn
Ersättningsteologin gör att man anser alla löften om ett land som annullerade. Men Gud gav dessa till Abraham långt före förbundet på Horeb och utan några villkor. Judarna menade att Jesus inte kan vara Messias eftersom han inte uppfyllde de löften om landet som Gud hade gett. Kyrkan vände på steken och sade att eftersom Jesus är Messias så har de geografiska löftena tagits bort.

Kyrkan säger om judarna att de bär sig illa åt i ”de ockuperade områdena”. Alltså kan det inte vara Guds vilja att de har återvänt. Men precis det samma sade fariséerna om Jesus. Och det kan gott hända att kyrkan har lika fel. Kyrkan har i alla händelser gjort mot judarna precis det samma som hon anklagade judarna för att gjort mot Jesus. Den parallellen stämmer till mycken eftertanke – om man alls vill fundera på saken.

Sven Reichmann