Apan är extremt tajt hela den första timmen. Påtagligt bra alltså, snortajt. Så bra att man börjar fundera. Tankar som for genom mitt huvud när jag satt i biosalongen var t ex “Killen är ett geni”, “Hoppas, hoppas, hoppas att han inte kommer på att något annat är mycket roligare, och slutar med spelfilm” och “Fy fan. Det är ju så här film skall vara. Folk som bara vill hålla på och löjla sig hela tiden borde fan lägga av”. Så varför inte full pott? Dels händer det något med tempot och de sista 20 minuterna sträcks ut till en evighet. Dels känns hela grejen med kyrkan apart (i förhållande till resten av filmen), implausibel, och bara rent allmänt rätt svag. I övrigt finns absolut inget att anmärka.

Alla kan inte vara Jesper Ganslandt. Jag förstår det. Jag förstår till och med att alla kanske inte ens vill vara Jesper Ganslandt. Men allvarligt, man undrar ju. Vad kan någon enda människa få ut av att filmatisera “Snabba cash”? Kass bok blir kass film blir i och för sig säkert precis det. Snabba cash. Men det måste ju också vara allt någon kan få ut av det. Jag föreställer mig gärna filmskaparens som ett skapande, konstnärligt yrke. Förmodligen fel. Lika naivt som att förutsätta att alla som jobbar inom vården är intresserade av människor? But I digress. Jag tänker så här: en film som “Rallybrudar” eller “Göta Kanal 3″ måste ju definitionsmässigt vara lite sämre än ingenting alls. Dess brist på substans gör att det nästan är som att den inte existerar. Samtidigt gör den det, existerar, kostar tid, pengar, kräver utrymme. Både rent fysiskt och i folks medvetanden. Utrymme som kunde fyllas av något vettigare. Man kan naturligtvis inte jämföra så, allt måste få ha sin plats, det ena bekostar det andra och så vidare. (Plus att man skulle ta livet av sig rätt snart om allt som någonsin gick på bio var “Red Road” och “4 månader, 3 veckor och 2 dagar”) Men spontant är det ju så man tänker. Varför vill man ens hålla på med film om resultatet inte åtminstone närmar sig något sådant här.

+ IMDb
+ Trailer

Betyg: 4/5

Du äcklar mig något så gränslöst. Eller hur det nu är de säger. Sjukt bra är det hursomhelst. Jag fattar att folk inte gillar Bergman. Absolut. Fick jag välja skulle jag väl inte vilja gilla Bergman, jag heller. Jag är övertygad om att livet vore bra mycket enklare om den bästa film jag någonsin sett var “Titanic” och den bästa bok jag någonsin läst “Alkemisten”. Men vadf*n skall jag göra då? Stoppa tillbaka katten i påsen? Maskarna i burken? Det man en gång sett kan man inte göra osett. Det finns liksom ingen väg tillbaka. “Scener ur ett äktenskap” är som ett enda stort öppet sår. Det varar sig och det luktar men du kan ändå inte sluta peta. Enorma skådespelare, enormt manus, enorm svartsyn. Nästan varje replik skulle kunna stå som ett citat för sig självt. Någon skrev “Död åt äktenskapet – leve kärleken”, och visst kan man se filmen så. Den dryper verkligen av förakt för den småborgerliga förljugenheten, inget snack om det. Men jag tror att det i mycket högre grad handlar om regissörens uppgörelse med sig själv och sina egna föreställningar om vad kärleken borde vara men istället blev. Gång på gång… Man får i sammanhanget dock inte glömma bort det nästan lyckliga slutet, samt det faktum att Bergmans femte och sista äktenskap faktiskt varade i hela 24 år. Det är inte kattskit precis.

+ IMDb
+ Hemsida
+ Trailer

Betyg: 5/5

Filmen har alltid levt med en kluven identitet – å ena sidan ett visuellt medium med alldeles egna kvaliteter i klass med litteraturens, å andra sidan ett massmedium dömt att visas i bilhandlarnas salonger där glitter, glamour och action räknas. Filmmakare med visuella talanger får tigga smulor vid patronernas bord medan andra köper öar i karibiska havet för vinsterna.
Så här hårddraget är det inte i ”lilla” Sverige där vi levt med ett filmavtal som fördelar stödet från biografintäkterna också till de filmare som vågar utmana konventionerna och genrerna och iscensätta filmiska upplevelser utan att snegla på publikens gunst.

Svensk film hade inte haft filmer av dagens Roy Andersson eller Marie Louise Ekman utan filmavtalet. Debutfilmen ”Farväl Falkenberg” hade kunnat produceras utan avtal, men den är snarare undantag än regel eftersom den helt byggde på att ett kompisgäng ställer upp obetalt för varandra.

Nu föreslår en utredning av Sveriges Radios vd Mats Svegfors (tidigare chefred på Svenska Dagbladet) att biointäkterna skall gå direkt till staten och Svenska filminstitutet med alla fonder och publikrelaterade stöd skall finansieras via direkta stöd ur statskassan.
Den har titeln ”Vägval för filmen” men den handlar mer om att välja vid vilken kran man skall tanka filmbilen på macken – den där skatten skickas direkt till Sfi eller den som går till staten – alltså vem som skickar pengarna till vem. Viktigare borde vara VILKA pengar som satsas och VILKA kriterier som styr fördelningen. Eller som Håkan Bjerking, ordförande i Sveriges filmregissörer säger till Kulturnytt i P1: ”Vi ska bygga visionen för svensk film, vi vill garantera 500 miljoner per år och vi vill inte att det ska behövas äskas år från år. Och vi vill att det ska avsättas 100 miljoner till filmer som inte ska behöva ta några kommersiella eller kortsiktiga hänsyner.”

Det är den typen av visioner som ger verkligt utrymme och arbetsro för seriösa filmmakare att skapa konstnärliga spelfilmer som har egenhet. Alltså våga satsa ! Att skriva en mening i utredningen som ”att främja konstnärligt och ekonomiskt risktagande, kvalitet och mångfald samt ökad tillgänglighet” är inte mycket mer värt än politiskt korrekt snömos om det inte leder till radikalt nya villkor för filmmakarna. Visionerna som skapar nya filmupplevelser finns knappast, för som Mikael Timm kommenterar på P1s Kulturnytt:
“Huvudproblemet med svensk film tas inte upp i utredningen. Hur få fler bra svenska filmer? Det nuvarande stödet är en kompromiss. Man har måst ge alla i branschen något för att få parterna att skriva på avtalet.”

För det gamla filmavtalet har inte bara identitetsproblem, det har stora åldersvagheter. Film har alltid varit något man traditionellt ser på och distribuerar via biografens vita duk, men i dagens filmvärld är andra kanaler lika framträdande. Kabel och betal-TV, DVD marknaden, internet, bärbara telefoner och spelkonsoler – film skapas för alla dessa plattformer och att då ha ett filmisk förhandsstöd som ställer som krav att du som producent har avtalad biografdistribution för att kunna få förhandsstöd, det är en antik konstruktion. Detta krav föreslår utredningen skall slopas. På tiden att den begravs!

Mats Svegfors måste ha lyssnat på unga, nya producenter i filmvärlden, han föreslår också en del av de medel som idag går till regionala center som Film i Skåne dras in och satsas på ett nytt stöd – ”Ny Film”. Den skall stimulera utvecklingen av konstnärlig talang hos nya och etablerade filmare samt nya former för produktion, distribution och lansering i olika visningsfönster och på olika plattformar.
En luddig formulering – kan lika gärna betyda att Svensk filminstitutet satsar på ännu en ny portal för ung film som nordiska projektet dvoted – som att ge stöd till nätbaserade festivaler. Här finns iallafall en öppenhet mot nya medier och andra filmiska former av kommunikation som kan leda vidare.
Men att utredningen skulle vara så positiv för filmens konstnärliga status som styrelsen i OFF, Oberoende filmares förbund, skriver i ett debattinlägg på Sfis nättidning Filmnyheterna, har jag svårt att förstå : ”Vi är slutligen övertygade om att i ett läge där filmen är en så stor del av människors kulturkonsumtion kommer staten att inse värdet av att upprätthålla en mångfald genom att i hög grad stödja den filmproduktion som inte är kommersiellt orienterad i första hand utan har sin utgångpunkt i ett sammhällsbetraktande eller har en konstnärligt utvecklande ambiton.”

Filmkonsten är inte uppgraderad i den nya filmutredningen, utan än mer än tidigare en marknadsvara som andra i upplevelseindustrin. Det nya och det konstnärliga får i förslaget en liten öppning, men det verkar mera vara gjort för att inte alla fria filmare skall starta ett uppror. Film är marknadsvara och den skall beskattas och stödjas som alla andra, det är huvuddraget i den ”nya” filmpolitiken.

År: 2009
Regi: Charlotte Brändström

En konstnär i hetluften hittas mördad i sitt hem i Ystad. Först tror man att det är p.g.a hans kontroversiella utställning men när andra människor utan någon som helst koppling till honom också mördas vet man inte vad det är som händer. Till råga på allt förstörs en kraftstation och försätter invånarna i totalmörker.

“Hämnden” är en helt okej Wallanderfilm. De första två akterna där staden utsätts för alla olika dåd fungerar bra men slutet är tröttsamt och långt ifrån spännande.

Kenneth Branaghs version av Wallander är nog den som tilltalar mig mest just nu men Krister Henriksson och Rolf Lassgård är självklart också bra. Det här är den första Henrikssonfilmen utan Johanna Sällström som Linda Wallander och Ola Rapace som Stefan Lindblad och vi får inte veta vad som har hänt Linda - men Wallander låter känslosam när han nämner henne.

Polisarbetet och samspelet mellan karaktärerna fungerar bra. Scenen där Wallander och den nya förundersökningsledaren (Lena Endre) lär känna varandra är fin och dialogen mellan Wallander och den unga aspiranten Isabell (Nina Zanjani) är underhållande.

Vi får ett par explosioner som det inte är något fel på men när Wallander ska bli actionhjälte märker man tyvärr stuntmannen och den klumpiga klippningen. “Hämnden” är som sagt helt okej men ingenting mer. När förövaren avslöjades tänkte jag bara “Jasssssså…” och efter det slocknade intresset totalt.

År: 1997
Regi: Morten Arnfred

”Spår i mörker” är en otäck historia där ett gäng ohyggliga mord äger rum nere i Stockolms tunnelbana. Martin Beck leder utredningen och tillsammans med Gunvald Larsson och Lena Klingström upptäcker han en hel förvriden värld där döden leks med för jämnan.

Filmen är den läskigaste av Haber-Beck-filmerna och är på gränsen till att vara en slasherfilm. För regin står danske Morten Arnfred och tack vare de klaustrofobiska miljöerna och ett otroligt skakigt kameraarbete gjorde han sin enda Beckfilm ganska unik.

Filmens förövare är riktigt äckliga och den första mordscenen tycker jag skapar samma rädsla för tunnelbanor som “Hajen” gjorde för öppet vatten.

Rolf Börjlinds manus innehåller en ganska stark kommentar om dagens ungdomssamhälle och farligheterna med b.l.a. internet – och eftersom filmen släpptes 1997 är den ganska före sin tid. Haber och Persbrandt är bra som vanligt och förhållandet mellan Beck och Klingström (Stina Rautelin) är realistiskt och underhållande.

En riktigt bra thriller.

MARTIN BECK:

Carl-Gustaf Lindstedt som Martin Beck i “Mannen på taket”.

Gösta Ekman som Martin Beck i “Polismördaren”.

Peter Haber som Martin Beck i “Skarpt läge”.

——————————————————————————————————–

GUNVALD LARSSON:

Thomas Hellberg som Gunvald Larsson i “Mannen på taket”.

Rolf Lassgård som Gunvald Larsson i “Polismördaren”.

Mikael Persbrandt som Gunvald Larsson i “Skarpt läge”.

——————————————————————————————————–

KURT WALLANDER:

BILD SAKNAS
Rolf Lassgård som Kurt Wallander i “Steget efter”.

Krister Henriksson som Kurt Wallander i “Innan frosten”.

Kenneth Branagh som Kurt Wallander i “Sidetracked”.

År: 1984
Regi: Bo Widerberg

Efter att ha sett Bo Widerbergs “Mannen från Mallorca” två eller tre gånger är jag fortfarande inte riktigt hundra på allt som händer – men jag älskar den ändå. Vi får följa de utskrattade poliserna Jarnebring (Sven Wollter) och Johansson (Tomas von Brömssen) som inte ens får vara med i utredningen av ett iskallt postrån de var först på plats på. Istället börjar de nästla i fallet på egen hand och efter ett tag misstänker de att de är något stort på spåren.

Det stora temat i filmen är mörkläggning och Bo Widerberg använder sig (precis som i “Mannen på taket”) av ett soundtrack som förmedlar mystik. Redan under förtexterna får man kalla kårar och känner att något stort och hotfullt är på gång. Till grunden för filmen ligger Leif GW Perssons deckarroman “Grisfesten” som själv byggde på en stor politisk skandal på 70-talet.

Wollter och Brömssen glänser i sina roller och andra skådespelare som Håkan Serner och Ernst Günther dyker upp och gör riktigt fina insatser. Actionscenerna är fartfyllda och spännande och den igenkännliga Stockholmsmiljön ökar trovärdigheten.

När eftertexterna rullar är som sagt en hel del saker obesvarade men det ökar bara mystiken och får en att vilja se filmen en gång till.

År: 1976
Regi: Bo Widerberg

“Mannen på taket” från 1976 av mästerregissören Bo Widerberg är Sveriges bästa deckare. Den handlar om utredningen av mordet på en åldrande poliskommissarie som sedan leder till jakten på en okänd man som gett sig upp på Stockholms hustak med ett kikarsikte i näven.

Filmen bygger på Martin Beck-romanen “Den vedervärdige mannen från Säffle” och i rollen som Beck själv ser vi en supberb Carl-Gustaf Lindstedt. Han spelar polisen som trött, sliten och överviktig och precis som Janne Ahlgren på discshop.se skrev så kan man se polisyrkets alla påfrestningar i ansiktet på honom.

Eftersom den mördade poliskommissarien var ohederlig och blivit anmäld för misshandel vid flera tillfällen konstaterar Beck och kollegorna genast att hans död var hämndrelaterad. Kärnan i filmen är grävandet i förövarens och poliskommissariens förflutna (inte att få reda på mördarens identitet) och styrkan är realismen.

De trovärdiga karaktärerna vandrar omkring i en realistisk vardag och efter att ha fått följa dem i två goda akter kommer vi till slut till den nervkittlande tredje då förövaren påbörjar sin bärsärkgång. Från scenen då det första skottet avlossas sitter man som på nålar och som pricken över i:et använder sig Widerberg av ett gåshudframkallande soundtrack.