Safari vore något! Har alltid velat till Afrika, dessutom. Undrar om det finns något sätt att transportera sig dit nu i mörkgrå november utan att behöva göra av med alla julklappspengarna och utan att riskera att saknas vid julbordet?

Jag tycker om vykort. Och hederliga handskrivna brev! Får dessvärre inget av det för det mesta. Blev därför extra glad när en bit av Sydafrika på en papperslapp hittat sig ner i min gröna låda.

Tack Jeanna och välkommen hem!

Må citeres med fuld kildeangivelse:

Fremskridt nr. 7 / August 1991 / 19. årgang

Socialdemokratisk overbudspolitik

Socialdemokraterne har altid haft en særlig evne til at bruge løs af skatteydernes penge og låne det i udlandet, som manglede til sin overbudspolitik.

Dette absolut kedelige talent har rigtig udfoldet sig her i 1991.

Vi har hørt en Jimmy Stahr, som har lovet flere penge til Det Kongelige Teater, danske film og museer.

Vi har hørt en Ole Espersen, som vil give flygtninge, som rejser hjem – økonomiske ydelser i op til et år efter de har forladt Danmark og ydermere sende pension til disse hjemvendte flygtninge.

Vi har hørt en Svend Auken, som vil eftergive FN – 600 millioner kroner, som vi har til gode for vores FN-styrke på Cypern.

Vi har set socialdemokratiet med assistance fra SF og de Radikale ødelægge Danmarks anseelse i udlandet – først omkring Golf-krisen i såvel befrielsen af Kuwait og siden omkring beskyttelsen af kurderne. Dernæst vil man blokere for Danmarks og EFs samhandel med Sydafrika, ud fra nogle holdninger, som ikke gælder for andre lande, vi handler med.

Et negativt billede dannes af danskere og det gavner ikke det mulige udenlandske investeringer og dermed nye arbejdspladser. Det kan ligeledes skade eksportmuligheder og dermed også beskæftigelsen.

Det ville være meget ulykkeligt for Danmarks økonomi, beskæftigelse og anseelse såfremt Socialdemokratiet igen fik regeringstaburetterne og desværre gør det alternative flertal – S, SF og R det muligt. Heldigvis kan vælgerne ændre det og bør gøre det – når chancen byder sig.

Johannes Sørensen, Landsformand for Fremskridtspartiet

www.frp.dk

Læs også: Kun promille til forskel på Anker og Poul:

http://fremskridtdk.wordpress.com/2008/11/27/kun-promille-til-forskel-pa-anker-og-poul/

På lördag den 28 november ska Svenska Deckarakademin utse årets bästa svenska respektive till svenska översatta kriminalroman. Fem titlar har som vanligt nominerats i vardera kategori. Årets svenska deckare skrevs av tre kvinnor och tre män (vilket alltså betyder att en av böckerna har två författare).

Ingrid Hedström återkom med sin andra deckare, ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), om undersökningsdomaren Martine Poirot (efter Hercule) i den fiktiva staden Villette-sur-Meuse i Belgien. Fortfarande lovande – men är efterföljaren bättre än deckardebuten? Har Hedström infriat förväntningarna? Också hennes nya deckare är läsvärd men, tycker jag, faktiskt något svagare än debuten.

Tove Klackenberg har skrivit ännu en deckare i domstolsmiljö. ”Dömd på förhand” (Alfabeta) utspelar sig på tingsrätten i Marviken. Dit kommer juristen Monika Larsson för att tjänstgöra som notarie. Tingsrätten beskrivs som ett spökhus, vilket galet – synonymt med mänskligt – ställe. Som vanligt både underhållande och oroande – men är Klackenbergs nya deckare bättre än de tre föregående, har hon överträffat sig själv den här gången? Svar: Nja.

Håkan Nesser kan berätta en historia. ”Maskarna på Carmine Street” (Albert Bonniers) är ännu ett exempel på det – ja, nog en av hans allra bästa (kriminal)historier. Ett par flyttar från Europa till New York, bosätter sig på Carmine Street, för att komma ifrån, någon gång kunna låta bli att tänka på att deras 4-åriga dotter försvann – spårlöst – för ett och halvt år sen. Det handlar om saknad och sorg, hur relationen mellan två människor förändras så att man inte vet om händelser hänt eller man bara fått för sig.

Anders Roslund och Börje Hellström fortsätter att klä av det svenska samhället. I ”Tre sekunder” (Piratförlaget) skildras hur polisen – med politikers godkännande – använder olagliga metoder, till och med mord är tillåtet, för att bekämpa internationell brottslighet. Både välskrivet och en väl uppbyggd historia. Roslund och Hellström har dessutom förmågan att få mig att tro att historien är dokumentär, nästan sann. Ändå drabbas jag inte riktigt lika hårt som när de skrev om hemlösa, uteliggande barn.

Veronica von Schenk tar ett stort kliv framåt med sin andra deckare om Althea Molin, svensk-koreansk gärningsmannaprofilerare i Stockholm. Men innebär det också att ”Kretsen” (Ordfront) är en av 2009 års bästa svenska deckare? Nej, det har jag svårt att tycka, trots att von Schenk skrivit en lite annorlunda och ovanligt modern kriminalhistoria med både datorer och seriemördare.

Vem (eller vilka) av de ovannämnda ska få ta emot Deckarakademins svenska pris? Mitt tips: Håkan Nesser (fast gardera med Roslund och Hellström).

Inte varje år men när det finns någon extra lovande deckardebutant så brukar Deckarakademin dessutom dela ut ett debutantpris. I år har det mer eller mindre utlovats att också en debutant ska prisas. Vilken?

Följande tre bör vara aktuella: Tove Alsterdal med den internationella deckaren ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som utspelar sig i bland annat USA, Frankrike och Spanien och har människosmuggling som politiskt tema, Marianne Cederwall med icke-deckaren ”Svinhugg” (Natur & Kultur), där läkaren Mirjam kommer hem till Gotland och börjar ”mörda” med affirmation (genom att önska livet ur människor), och Olle Lönnaeus med den stämningsrika, skånska landsortsdeckaren ”Det som ska sonas” (Damm).

Också Kristina Ohlssons polisroman ”Askungar” (Pirat) eller systrarna Camilla Grebes och Åsa Träffs dubbelpsykologiska deckare ”Någon sorts frid” (W&W) skulle kunna vara tänkbar. Slutsats: många bra svenska debutdeckare i år! Mitt tips – eller snarare en förhoppning – är att debutantpriset går till Olle Lönnaeus. Så över till årets utländska, till svenska översatta deckare…

Italienaren Gianrico Carofiglio, åklagare och författare, har skrivit en domstolsdeckare, ”På sannolika skäl” (Schibsted), som också blir en samhälls- och mansroman. En advokat i staden Bari försvarar en invandrad gatuförsäljare som åtalats för mord på en pojke, 9 år. Rasism (och en aning av maffian) men främst ett nära porträtt av en italiensk man.                                                                                                                      

Argentinaren Guillermo Martínez har nominerats för ”Lucianas långsamma död” (Albert Bonniers), en litterär och mer intellektuell spänningsroman. De tre huvudpersonerna finns i Buenos Aires: två författarkolleger – eller konkurrenter – och en ung kvinna, medhjälpare till både den ene och den andre författaren. En berättelse om sanning. Finns sanningen, i singular? Och var går gränsen mellan fiktion och verklighet? Vems sanning är sann och vilken verklighet är verklig?

I ”Jägarens hjärta” (Weyler) fortsätter Deon Meyer att skildra Sydafrika så atmosfärrikt att man förflyttas till ett land som man trodde att man visste någonting om, för man har ju följt med i nyhetsrapporteringen, men det gjorde man inte. Sydafrika före och, som här, efter apartheid är ett okänt land. Tobela ”Tiny” Mpayipheli, huvudperson i den nya boken, har varit elitsoldat i ANC men behandlas som en kriminell av den sydafrikanska säkerhetstjänsten.

Denise Minas nya skotska deckare, ”I midnattens stillhet” (Minotaur), är en fristående roman. Fast miljön känns igen från hennes tidigare deckarserier: den slitna, hårda arbetarstaden Glasgow. En söndageftermiddag bromsar en skåpbil in vid ett hus i ett villaområde. Tre män tränger sig in hos en invandrarfamilj och kidnappar en familjemedlem. Lösen: 1 miljon pund. Kan den här familjen ha så mycket pengar? Här presenteras också en ny hjältinna från arbetarklassen, polisen Alex Morrow, som inte tar skit.

Engelsmannen Andrew Taylors senaste roman, ”Det blödande hjärtat” (Forum), är en deckare (jo, det får man säga, för här finns en kriminalgåta, ett eventuellt mord) men också en historisk roman (tiden är London 1934), en kvinnoroman och kanske en politisk roman. En kvinna flyr från en brutal make, som beundrar fascisten Oswald Mosley, och en tillvaro i överflöd. Hon flyttar in hos sin far på ett billigt pensionat och får stå ut med stanken av kokt vitkål.

En brokig samling deckare, läsvärda alla fem men vilken är bäst? Kvalitetsmässigt kan ingen placeras före de andra. De är så olika, hör till varsin gren på deckarträdet. Det blir en fråga om tycke och smak. Deckarakademins ledamöter brukar uppskatta kriminalromaner med en ordentlig berättelse, som går över gränsen till den skönlitterära romanen och gärna i historisk tid – så mitt tips är att priset går till Andrew Taylor. Min egen, personliga favorit: Deon Meyer.

(Ystads Allehanda 2009)

Har varit ganska dålig på att uppdatera på ett tag! Men nu bär det i alla fall iväg hemåt i morgon natt! Längtar verkligen! Sen Robert lämnade landet i söndags natt har det varit en ensam vecka! Jag har försökt att njuta av värmen och det vackra Stellenbosch med omnjed, men det har varit svårt eftersom min hemlängtan legat och grott i bakgrunden. Men tisdag kväll är jag åter i mitt kära Umeå!

Fler bilder och historier berättar jag när vi ses!

Jag har i alla fall besökt stranden två gånger, idag och igår, så jag har i alla fall bättrat på brännan lite innan jag beger mig hem till rusket. Även om jag övrig tid mest hållt mig i skuggan!

Reflektioner kring min vistele kommer vid ett senare tillfälle! Har mycket att fundera över från min vistelse här!

Jag har bloggat om Caster Semenya ett antal gånger, och väntat på besked om besked om det såkallade könstestet. För mig är det nämligen inte det viktiga om jag får veta vad hon har för eventuell diagnos – utan att hon blir behandlad med värdighet. Det har varit rent ut sagt jävligt ont om respekt för hennes privatliv när journalister, bloggare och allsköns nätollare har varit och grävt i hennes underliv, bildligt talat. En artonåring med ett medfött funktions- eh, nej, det går kanske inte att kalla det för funktionshinder när anledningen till varför hon började utredas var för att hon sprang så fort.

Hursomhelst: Nu meddelar IAAF att oavsett vad testet visar kommer hon att få behålla sin guldmedalj från Berlin, och resultatet av testet kommer att hemlighållas. Nu är jag tyvärr ganska säker på att det ändå kommer att läcka ut, men det hedrar dem att de fattar ett sådant beslut.

“She is like a raped person. She is afraid of herself and does not want anyone near her. If she commits suicide, it will be on all our heads.”

Så sa en representant för Sydafrikas sportkommitté i september. Vi får hoppas att hon långsamt börjar återhämta sig och må lite bättre snart. För jag vill tolka det som han säger i ett bredare perspektiv: Om hon skulle ta livet av sig skulle skulden ligga på alla de som har hånat henne, kallat henne för “könsfuskare”, spekulerat i hennes “egentliga” kön, föreslagit olika straff för hennes “brott” och så vidare, utan någon som helst respekt.

Caster Semenya är knappt en kvinna – men det är inte för att hon förmodligen är intersexuell som jag säger det, utan för att hon är tonåring. Hon är arton år, och för mig är hon en symbol för styrka. De förföljelser hon utsatts för är typiska men samtidigt inte; alla transfoba påhopp har gemensamma drag. Jag hoppas att hon landar på fötterna. För mig behöver hon inte bevisa sin könsidentitet eller något alls; jag är glad bara om hon orkar leva. Och jag hoppas verkligen att det här känns lite, litegrann som en upprättelse.

Att överleva transfobi är en prestation i sig. Caster Semenya är en hjälte – inte för att hon springer fort, utan för att hon orkar leva.

Uppdatering: Johan Hilton skriver skitbra, och SvD har en bra artikel. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Caster Semenya, intersexualism, kön, könsorgan, genus, Sydafrika, biologi, könsidentitet, transfobi, hat, VM, Berlin, friidrott, sport, könsfusk, HBTQ, transpersoner, psykisk hälsa, självmord, hjältar

Må citeres med fuld kildeangivelse:

Fremskridt nr. 4 / 19. februar 1974 / 2. årgang

Vor egen apartheid

Vi har travlt med at blande os i andre landes forhold. Den hellige forargelse lyser ud af de socialistiske Tv-folk, når de omtaler lønproblemer i Sydafrika og for at være med på noderne skynder “gammelpartiernes” politikere sig, at mistænkeliggøre forhold, de ikke har grundlag for at bedømme.

Hvad med vore egne hjemlige forhold, hvor man hos mange befolkningsgrupper gennem direkte og indirekte skatter beslaglægger 90 procent af arbejdsindtægten?

Hvad med de 20 procent af befolkningen, der holdes udenfor pristalsordningen og må betale både dyrtiden og embedsmændenes pristalsforhøjede lønninger?

Hvad med bylandmændene, der skal sættes i “kartotek” og særbeskattes, medens andre, der ikke har den “perverse lyst” til at bo på landet, gerne må bygge villaer til 1 million og trække “underskuddet” fra skatten

Hvem er i øvrigt “bylandmand”? Er det tankvognschaufføren eller slagteriarbejderen, der for at holde hjemmet oppe pukler i 20 af døgnets timer? Eller er det skolelæreren og kontormanden, der søger ud i naturen for at give børneflokken sunde interesser og en sund opvækst

Før vi korrekser andre, bør vi “muge ud” i vort eget gammelpolitiske system, der er gennemsyret af misundelse og diskriminering

A. Th. Riemann

www.frp.dk

Læs også: DR´s journalister – de største danmarksødelæggere: http://fremskridtdk.wordpress.com/2008/12/05/drs-journalister-de-st%c3%b8rste-danmarks%c3%b8del%c3%a6ggere/

Apropå inlägget nedan ska Google skicka ut sin kameracykel för att fota turistattraktioner i Sydafrika som inte nås med bil. För att få lite extra buzz låter man användarna rösta om vad man ska plåta, även om det verkar osannolikt att inte alla grejerna på listan ska plåtas rätt snart.

I Indien får eunucker, kanske mest kända som hijras, äntligen rösträtt. Visserligen har de redan haft rätten, i teorin, men de har varit tvungna att registrera sig i det kön de tillskrevs vid födseln, vilket i praktiken har lett till trakasserier och diskriminering. Efter att eunuckerna bojkottade valet i våras har man nu tänkt om och inför ett tredje kön i röstlängden. Man kan nu vara man, kvinna eller annat. Eftersom många eunucker upplever att de är varken män eller kvinnor, så är det en seger för deras rätt att vara sig själva.

Man kan jämföra det med den såkallade västvärlden, där det enbart finns två kön, och där man alltid måste ha ett otvetydigt kön, och bara ett enda. I den såkallade civilisationen där man bestämmer att könsorgan och identitet inte bara oftast följs åt, utan att de ALLTID måste göra det. I den påstått högt stående kulturen där läkarna bestämmer sig för att operera barn och beröva dem friska organ för att man tror sig värna deras eget bästa – ibland mot föräldrarnas uttryckliga vilja.

Via Amanda Brihed hittar jag det här klippet. Jag har hört talas om fallet förut. Det handlar om Patrick; ett barn i USA som fötts med en liten snopp, en testikel, en äggstock och en äggledare. Läkarna bestämmer att det måste vara en flicka, och adoptivmamman berättar om kampen för att överhuvudtaget få ta hem barnet från BB utan att låta dem operera könsorganen. Till slut gick hon med på att de skulle få ta ett vävnadsprov, för det fanns en risk att testikeln skulle utveckla cancer. Efteråt sa läkaren att de hade varit tvungna att ta bort testikeln, för de hade hittat en elakartad tumör i den. Mamman vägrade tro på dem, och fick till slut läsa journalen: På första sidan i rapporten står det att testikeln var helt frisk.

Läkarna hade alltså kastrerat Patrick enbart för att passa in i könsnormen. I Sverige håller man på att urholka barnens rättigheter att slippa den typen av onödiga ingrepp. Patricks fall är närmare till hands än man vill tro.

Jag tänker på hur Caster Semenya, efter alla anklagelser om “könsfusk” gick ut och poserade i superfeminina kläder, och hur hon idag medverkar i ett fotoreportage i brittiska The Guardian där hon har utsläppt hår, en rosa tröja, en framtrollad byst och cykelbyxor som framhäver rundheten i hennes lår. Hon ler på varje bild, och av mustaschen från i somras syns inte ett spår. Stylad för att bevisa sin kvinnlighet, som en bög eller flata som anstränger sig för att spela heterosexuell. I den bransch hon jobbar i är kön viktigt, och hennes läkarjournaler anses vara av allmänt intresse.

Caster Semenya i somras. Foto: José Goulao under CC-licens http://www.flickr.com/photos/goulao/

Är det något jag har lärt mig under den här hösten så är det förmodligen att jag har underskattat den stockkonservativa synen på kön – med betoning på stock. Kuk eller inte kuk, som om det vore det enda, och som om det överhuvudtaget alltid är självklart att det går att avgöra. Jag förstår att för den som har könsidentitetsstörning by proxy är det oerhört stressande att möta någon man inte kan tvångsköna.

Störningen finns överallt, i alla kulturer. Den tar sig bara lite andra uttryck i Indien än i Sydafrika, i USA och i Sverige. Jag tror att det också kan vara en påminnelse för de som gärna tror att Sverige och västvärlden är bäst på allt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transpersoner, hijras, eunucker, Indien, Sydafrika, Caster Semenya, politik, fördomar, intersexualism, hormoner, biologi, könsorgan, operationer, vård, kön, könsorgan, könsidentitet, könsroller, media, bilder, filmer, konservatism, genus, sexism, sport, VM, friidrott, normer, manligt, kvinnligt, genuspanik

For et år siden skrev vi her i spalten ganske kort om det sydafrikanske vintabu. 12 måneder og et hav af tekniske undersøgelser senere er den sydafrikanske vinindustri ikke tættere på at forstå, hvorfor landets vine smager af brændt gummi

 “Brændt gummi?”, tænker du måske, ”kan det virkelig have noget som helst med vin at gøre?” Svaret er: ”Nej, smagen af brændt gummi bør ikke have noget som helst med vin at gøre”, og ikke desto mindre er de fleste kommentatorer enige om, at det er lige præcis, hvad brændt gummi har med sydafrikansk vin. ”Brændt gummi” er en hyppig association eller aromatisk reference til en bismag, som synes at præge 15-20 % af alle vine fra det ellers teknisk velfunderede og generelt dygtige vinland. Uafhængigt af region, druesort og årgang. Nogle har refereret til smagen som soltørret tomat, jord eller røg, andre som en krudtet mineralitet eller kød fra vildt, og senest har den sydafrikanske forening af vinproducenter bedt om, at der refereres til problemet med ordet ”acrid”, som bedst kan oversættes til ”besk”. Som om det gjorde det meget bedre.

Stærkt tabu

Selvom der er blevet skrevet meget om den ærgerlige bismag igennem de seneste 7-8 år, var det først, da den britiske journalist Jane MacQuitty i oktober 2007 formulerede en skarp anklage i avisen The Times of London, at debatten brød ud i lys lue. Det britiske marked aftog 28 % af de 300 millioner liter vin, som Sydafrika eksporterede i 2007 (Danmark 4 %), så det er ikke uden betydning, hvad ledende vinskribenter udtaler om kvaliteten af de afrikanske dråber. Problemet med MacQuittys anklage var, at problemet bedst kan beskrives som et stærkt tabu i Sydafrika. Et tabu, fordi ingen kan forstå, hvor smagen kommer fra, og fordi det derfor er vanskeligt at skulle se i øjnene, at den dominerer en femtedel af landets produktion. Og så forstærkes tabuet af, at flere kendte vinmagere i Sydafrika hårdnakket benægter eksistensen af nogen som helst bismag.

Kældergane

Årsagen til, at ellers højt respekterede fagfolk ikke anerkender problematikken som andet end journalistisk hysteri, skal findes i det velkendte fænomen, som på engelsk kaldes ”cellar palate” – direkte oversat ”kældergane”. Kældergane er noget, man som vinmager kan lide af, hvis man primært smager vinen fra sin egen kælder igennem så mange år, at man til sidst ikke kan få øje på detaljerne i den. Smagen af ens egen vin bliver så at sige det neutrale, og velsmagende, udgangspunkt, som alle andre smagsoplevelser forholder sig til. Mange sydafrikanske vinmagere er med andre ord ude af stand til at detektere smagen af brændt gummi, simpelthen fordi de har vænnet sig til den.

Virus eller dårlig hygiejne?

Fra officiel side har den sydafrikanske vinindustris pr-organ, WOSA, dog ikke kunnet ignorere kritikken, og siden 2008 har et hold af forskere ved universitetet i Stellenbosch forsøgt at løse gåden om bismagen. Endnu uden held. Spekulationer går i retning af, at smagen skyldes en såkaldt bladrullevirus, men andre mener, at det er et spørgsmål om dårlig hygiejne i produktionsmateriellet. Her to år efter den officielle anerkendelse af problemet og et års intensive undersøgelser, er vi altså ikke kommet tættere på hverken en forståelse for problemet eller en måde at undgå det på.

Terroir, frugt og vinmager

For os som forbrugere melder sig spørgsmålet om, hvordan vi skal forholde os til eksistensen af sådan en bismag. Faktisk sætter nogle mennesker pris på den røgede, lettere dyriske note af brændt gummi, og smagen kan som sådan ikke entydigt kategoriseres, som noget, vi må til livs. Når der alligevel er generel enighed om at forsøge at lokalisere og eliminere årsagen til smagen, er det ud fra den betragtning, at ethvert smagselement, som er fælles for et helt land, devaluerer vinenes udtryk for vækststed, det, vi kalder ”terroir”, for druesort og ikke mindst for vinmagerens personlige stil. Disse tre komponenter bør være afgørende for vinens kvalitet og ikke en mystisk smag af brændt gummi. Om du så kan lide den eller ej.

Äntligen!

Det är väl det minsta man kan säga. Vi är många som har upprörts över hur Caster Semenya och frågan om hennes evetuella intersexuella tillstånd blivit behandlad av media, av bloggare, av allmänheten – men framförallt av sitt eget förbund.

Det sydafrikanska friidrottsförbundet gjorde könstester av Semenya innan VM i somras, men hon fick själv inget veta. Istället kom ifrågasättandena efter vinsten, och direkt hängdes hon ut som könsfuskare och jagades – bildligt talat – med tjära och fjädrar. Det som skulle varit hennes livs stora stund blev en mardröm. Pressen fick henne att hoppa av och gå under jorden. Vi pratar om en artonåring med en förmodat medfödd och odiagnosticerad biologisk variation, men de som skulle ha skyddat henne vände henne ryggen.

Nu ber de om ursäkt. Det sydafrikanske friidrottsförbundet vill be Caster Semenya, hennes familj, Sydafrikas president och befolkning om ursäkt för hur de har skött “hanteringen av könstestet och dess efterspel”, skriver DN. Samtidigt stängs hela styrelsen för förbundet av, med omedelbar verkan.

Ja, “äntligen!” är kanske futtigt, men det finns inte mer att säga. En gång i tiden dömdes personer som upptäcktes ha ett oklart biologiskt kön som häxor och avrättades för brott mot naturen. Förföljelsen av Caster Semenya visar att det enda vi lärt av historien är att vi inte lärt av historien. Jag hoppas ändå, på något sätt, att den såkallade civiliserade och upplysta värld vi lever i ska vara lite mer öppensinnad. Att det visar sig. Snart.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Caster Semenya, intersexualism, funktionshinder, könsorgan, hormoner, sjukdomar, vård, VM, friidrott, sport, kön, könsidentitet, könsroller, genus, sexism, transfobi, HBTQ, Sydafrika, politik, fördomar, media

Du önskar information om hur Sydafrika hanterar yttrandefrihet såsom censur. På internet finns många informativa sidor att tillgå. Nedan ges några förslag:

http://www.indexoncensorship.org/
http://www.beaconforfreedom.org/

Mölndals bibliotek har en gedigen länksamling. Här hittade jag under Statskunskap och politik en hel del länkar där du kan läsa om grundrättigheter såsom yttrandefrihet: http://bibliotek.molndal.se/webbkatalog/xoc.htm

Bryllupsrejser

- enhver bruds drøm!

I tidernes morgen kaldtes tiden efter selve brylluppet for hvedebrødsdage eller honningmåned. Det betød faktisk, at man i dagene efter brylluppet kun spiste hvedebrød og honning. Dansk hvedebrød var slet ikke hverdagskost i gamle dage, og det blev kun serveret ved festlige lejligheder, såsom runde fødselsdage, bryllup, jul, påske osv.

Det engelske ord honeymoon, blev oversat til honningmåned, og det symboliser noget sødt og dejligt. Begge ordene – hvedebrød og honning betegnes i øvrigt som frugtbarhedssymboler. Ifølge en gammel international og religiøs tradition, skulle hvedebrødsdagene vare en hel måned. De gamle sagn fortæller også at i denne periode skulle de nygifte brudepar ikke have nogen form for selskabelige forpligtelser, dvs. At man gik ikke på besøg til brudeparret uden at være behørligt inviteret.

Nu har traditionen heldigvis ændret sig og i dag er det ikke normalt at fejre hvedebrødsdagene på samme måde. For det meste fejres hvedebrøds-dagene kun en uge eller to, hvor brudeparret enten tager på en dejlig romantisk og ofte eksotisk bryllupsrejse til udlandet. Mange nygifte vælger dog også bare at slappe af i Danmark ovenpå bryllupsfesten.

En bryllupsrejse blev for år tilbage brugt til, at brudeparret kunne lære hinanden bedre at kende. Dette er som hovedregel ikke tilfældet i dag, fordi de fleste nygifte brudepar har kendt hinanden eller / og boet sammen i flere år inden de holder bryllup.

Det at blive gift er noget helt specielt og en uforglemmelig oplevelse for både brud og gom, og mange brudepar føler at en bryllupsrejse for bare de to nyforelskede – er kronen på værket. De får tid til at nyde hinandens selskab og planlægge deres fremtidige liv som mand og kone. Det er sjovt og spændende at planlægge og afholde et  idyllisk drømmebryllup – uanset om det afholdes i et smukt dekoreret selskabslokale i Danmark eller bryllupsfesten afholdes i udlandet på et mere utraditionelt vis, men det er sandelig også hårdt arbejde for begge to. Der er mange ting der skal tages stilling til!

Men hvor skal I så rejse hen på bryllupsrejse, når beslutningen endelig er taget om at rejse på en romantisk bryllupsrejse er truffet?

I det Indiske Ocean imellem Asien og Afrika ligger der også nogle forskellige muligheder for at kombinere sol og palmer med kridhvide sandstrande og uovertruffen krystalklart badevand.

Seychellerne er gentagne gange kåret til et af de smukkeste steder i verden, og dette er ikke uden grund. Seks af øgruppens strande er blandt verdens flotteste. Seychellerne har et meget rigt dyreliv med over tusind forskellige fiske og skaldyrs arter og et væld af eksotiske dyr, såsom kæmpe landskildpadder, kæmpe flagermus, den sorte papegøje og et væld af flotte havfugle.

Afstanden til Seychellerne er overkommelig godt ni timer med fly fra Europa. Tidsforskellen er kun to timer.

Mauritius er en moderne, eksklusiv og trendy trope ø med en smilende multikulturel befolkning. Her her I mulighed for at bo på en eksklusive resort med fokus på høj komfort, kreolsk gastronomi, velvære og forkælelse. Mauritius ligger godt beskyttet af et mægtigt koralrev, som forandrer det mægtige Indiske Ocean til smukke idylliske laguner. Strandene er smukke og rummer det fineste gyldne sand, man kan forestille sig.

Mauritius er et af de få steder i verden, hvor det er muligt at nyde vandsportsaktiviteter, svømning og solbadning hele året rundt.

Maldiverne er et fantastisk hav af grønne atoller, strøet ud i Det Indiske Ocean med meget kærlig hånd. Klimaet er behageligt hele året rundt. Strandene er helt fantastiske, med kridhvidt sand, krystalklart vand og med palmer, der stille bevæger sig i den svage brise. Altså et sandt paradis.

Maldiverne har nogle af verdens bedste og prisbelønnede resorts. I kan tilbringe bryllupsrejsen i en luksusville på pæle i lagunen eller I en bungalow direkte på én af de eventyrlige sandstrande.

Bryllupsrejse til Afrika

Hvis I altid har drømt om at se Afrikas smukke natur, så er det måske nu I skal gøre det.
Bryllupsrejsen er en perfekt mulighed for at leve Afrika drømmen ud i livet.

Tanzania har nogle af Afrikas største attraktioner. Blandt andet finder vi Afrikas højeste bjerg Mount Kilimanjaro, det storslåede Ngorongoro krater og Olduvai slugten. Serengeti sletten, som kan bryste sig af at være den mest kendte nationalpark i Afrika, ligger i det nordlige Tanzania, og herfra starter millioner af dyr hvert år deres vandring nordpå til Kenyas Masai Mara.

Afrikas største vildtreservat Selous ligger i det sydlige Tanzania og er større end Danmark, og eftersom der ikke findes veje i størstedelen af reservatet, består det hovedsageligt af uberørt natur. Safari mulighederne i Tanzania er helt enestående.

Kenya er et af Afrikas allerbedste safarilande og rummer en fantastisk variation i natur og vildtarter og mængderne af dyr er helt overvældende. Samtidig er Kenya velfungerende, hvilket giver omfattende muligheder for at sammensætte varierede safariture.

Tanzania eller Kenya kunne være et utroligt spændende bud på en fantastisk og oplevelsesrig bryllupsrejse.

Sydafrika er en helårsdestination og er lige interessant at besøge hele året rundt.
Sydafrika er et ganske enestående rejseland, som er meget forskelligt fra de andre lande i Afrika, som vi kender. Landet rummer et væld af seværdigheder i et landskab, der strækker sig fra vestkysten ved Atlanterhavet til østkysten ved Det Indiske Ocean – et farvespektrum i kultur, landskab og dyreliv, som kun findes få andre steder i verden. Safarimulighederne er rigtig gode og let tilgængelige fra den Safari Lodge hvor I bor.

Men I behøver jo heller ikke rejse helt til det Indiske Ocean eller Arika for at få en drømmerejse med den man holder af. Vi har selvfølgelig også interessante og eksotiske steder her i Europa – og det til den halve pris!
De Kanariske Øer, er blevet et yndet rejsemål for nygifte brudepar, der ønsker en uforglemmelig bryllupsrejse med egen brudesuite og champagne på køl.

Tenerife

– øen med evig forår har meget at tilbyde, også ud over garanti for sol, sand, vand og sandstrand. Bjerget Teide er Spaniens højeste bjerg med sine 4.342 meter.  Månelandskabet på Teide er et af verdenens mange mirakler og specialiteter, der i sin tid blev brugt til filmatiseringen af abernes planet. Endvidere kan nævnes , at på vejen ned af Teide mod Puerto de la Cruz kører man gennem 4 klimazoner. Tenerife dækker også alle behov for at få nogle fantastisk smukke billeder af det nygifte ægtepar.

Las Americas er med sine tropiske palmer, shops, barer & restauranter, shows og anden form for underholdning og så selvfølgelig alle de andre turist-attraktioner en af de steder som man skal se, når man er på en bryllupsrejse til Tenerife, Spanien.

I Sydafrika har de börjar skifta land från vita till svarta. Men det går inte tillräckligt fort enligt ANC hårda garde.SvD

“Även om få tror på en utveckling som den i Zimbabwe är tonläget från ANC sedan decennier distanserat mot vita markägare. Under befrielsekampen var huvudmotståndaren de vita afrikanderna, ”boerna”. Boer betyder just bonde.”

Men nu när de fått ta över farmer så är resultatet samma som i Zimbabwe. Ett misslyckande. Medan andra länder(Angola,Uganda,Kongo-Brazzaville,Moçambique, Zambia och Nigeria) erbjuder dessa vita bönder att komma till sina länder och starta upp jordbruk.

“Sydafrikas jordreform genomförs av politiska skäl – knappast av ekonomiska – och resultaten är inte uppmuntrande. Sydafrika blev ifjol för första gången på många år nettoimportör av livsmedel. 29 procent av de farmer som bytt ägare har helt misslyckats och ytterligare 22 procent är på väg nedåt, enligt statistik från i juni. Oftast överförs farmerna till kooperativ.
En annan studie, av universitetet i Pretoria, visade 2007 att produktionen sjönk på 44 procent efter ägarbytet och att på 24 procent hade de nya ägarna inte producerat något alls.”

Nu kan man fråga sig hur lång tid det tar innan det pratas om bistånd till Sydafrika?

Mvh Varjager

Förstår ni nu vilken absolut helt underbar kompis jag har? Hur kan man annat än älska en människa som skickar såna mejl? Hon är på konferens för gynekologer i Sydafrika, men om ni frågar mig så tror jag nog hon mest badar och räddar sköldpaddor. Det är liksom mer hennes stil.

Uppdatering 11 okt

Ännu en vecka har gått, tiden går väldigt fort här. Veckan som har varit, har varit ganska mycket lugnare än de veckor jag har upplevt hittils, vilket har varit väldigt skönt och avkopplande.

I måndags började jag att skriva lite på resultatdelen på min uppsats, vilket kändes bra att börja med, det innebär att jag kommit ganska långt i arbete. Jag träffade med Hanna på dagen, jag hjälpte henne med att gå till en av kyrkorna för att försöka hitta några konfirmatinsböcker och vi gick även och fikade och pratade lite mer om strukturen till min uppsats. Jag skypade med Robert vid lunchtid, skrev lite uppsatsen på eftermiddagen och gick sedan och fikade med en annan svensk tjej som heter Marion, som har varit här några månader nu. Hon kontaktade mig via resedagboken innan jag kom hit, det var trevligt att träffa någon annan som är svensk här också. Senare gick jag på Body toning, vilket var ett härligt pass. Resten av kvällen spenderade jag att laga mat och plugga.

På tisdag firade jag och Robert tre månader! =) Vi skypade på morgonen, vid lunchtid hade jag möte med en av prästerna från presbyterianska kyrkan, vi hade ett väldigt spännande och intressant samtal i den botaniska trädgården fik. På eftermiddagen fortsatte jag att skriva på min uppsats och vid middagstid åkte jag till Wellington igen för att möta med ungdomarna i den färgade församlingen där. Jag fick först säga hej till en bibelgrupp på ca 90 ungdomar samlade i kyrkolokalen för undervisning, därefter började han sin träff med kateketikgruppen som var ca 50 pers. Han hade lite intro, sen fick jag ta över och ställa mina frågor som relaterade till att försöka få dem att tänka kring att ta samhällsansvar och så. De hade gruppdiskussioner och jag fick väldigt bra och spännande svar nedskrivna på papper. På kvällen sov jag över i Wellington och jag kunde även Skypa med Robert igen på kvällen.

På onsdag morgon lyckades jag även Skypa med Robert igen i Wellington, det som är bra där är att uppkopplingen är bra och vi kan se varandra med webkameran. Jag duschade och läste lite, James, prästen, var ute på lite ärenden, så jag satt nästan hela förmiddagen och pratade med hans fru. James skjutsade sedan tillbaka mig till Stellenbosch, jag lagade lunch och tog det lugnt ett tag. Jag renskrev mina anteckningar från Wellington och satt bara och svarade på mail för ett tag. Jag gick även och tränade Body Toning på kvällen, vilket var härligt. På kvällen tog jag det lugnt genom att titta på sista filmen jag har på datorn om Irene Huss, den krossade Tangahästen. Efter det hade jag mer energi att plugga lite till.

På torsdag gick jag och handlade på morgonen och fyllde delvis också på mobilen och köpte ett Worldcard för att kunna ringa och gratta pappa på 50-årsdagen. Jag skypade med Robert på förmiddagen och hade även ett möte med Clint för att ta igen och berätta allt jag gjort sedan han kom tillbaka från USA och innan han skulle till Brasilien. Mötet gick över till att Hanna kom dit för att ha möte med honom och fråga honom lite. Men det gick också bra att jag satt med på deras möte, vilket var trevligt. Jag pluggade ett tag och hade sedan handledning med Hanna sittande under palmerna i solen på universitetsområdet. Väldigt härligt. På kvällen hade vi en träff på den presbyterianska kyrkan med en studentgrupp där vi gick och delade ut färdigbredda mackor som vi packeterat till alla bilvakter som var ute. Bilvakterna jobbar under väldigt dåliga förhållanden, tjänar väldigt dåligt med pengar, de jobbar långa skift och för det mesta alla dagar i veckan. De jobbar med att hjälpa folk att parkera deras bilar, hålla koll så att inga bilstölder äger rum och de är en del av säkerheten både på dagarna och nätterna här i Stellenbosch. För att tacka för deras bra och viktiga arbete så gick vi runt med alla dessa mackor, vi gav även till hemlösa och utfattiga människor vi såg på gatorna. De är ganska många och ganska mycket överallt, så det var trevligt att kunna ge dem lite mackor, eftersom de flesta kanske inte har råd att äta så mycket. När jag kom hem var jag väldigt trött, jag satt en stund och pratade med min rumskompis, kollade lite tv med henne, vilket tillhör ovanligheten, men efter att bara tagit de lugnt ett tag så blev jag piggare igen. Satt mig sedan för att plugga en stund igen. Allt detta plugg, men bara för att slippa göra så mycket senare =)

På fredag fyllde pappa 50 år! Grattis igen pappsen! =) Det hade även gjort ett repotage om honom i ÖA, vilket var väldigt trevligt. Jag tog en sovmorgon den morgonen, sov nästan 10 h den natten, vilket var skönt och välbehövligt. Försökte ringa pappa på morgonen, men insåg att han kanske sov eftersom han jobbat natten innan. Jag gick på teologiska fakulteten och fikade med Iris en stund innan jag skulle skypa med Robert, så det blev en lugn förmiddag. Under dagen ordnade jag med biluthytning tills när Robert och Ida kommer, för utan bil kommer vi inte att kunna göra mycket här. Efter att ha jämfört och grejat, så lyckades jag till slut ordna med att hyra en Toyota Conquest 1998 en månad för ca 2200 kr. För att fråga ungefär en och en halv vecka innan vi ska ha bilen, så kändes det som ett väldigt bra och överenskomligt pris. Inte den nyaste bilen, men ändå en bra överenskommelse. Han kommer även med bilen till mig och hämtar den även när det är dags, så jag slipper åka någonstans för att hämta och lämna den. Och han tar inte heller någon extra kostnad för det. Tog det mest lugnt under resten av dagen. Blev dock inlåst på biblioteket, de larmade och såg inte att jag var kvar i lokalen. Jag sprang ned en trappa, eftersom jag satt en trappa upp, för att knacka på rutorna, men de märkte inget. Jag hann tänka de värsta tankarna att behöva stanna där hela natten eller så, men som tur var så hade en student stannat en av bibliotekarierna för de hade glömt något, så en av dem kom tillbaka och hon kunde öppna för mig. Lättad fick jag är skjuts till Hanna =). Vi skulle gå på en konfirmationträff i den lutherska kyrkan, men det visade sig bara vara dött där, så vi gick en sväng i solen i naturreservatet i stället, med vackra vyer över bergen i Stellenbosch. Det är så otroligt vackert här. På kvällen gick jag och Iris ut och åt, det var trevligt att bara umgås och ta det lugnt. När jag kom hem satt jag mig dock ned och skrev på uppsatsen.

På lördag morgon var jag pigg på morgonen, så jag tog en morgonjogg uppe i bergen, otroligt vacker utsikt. Jag gick sedan på gymet med Iris och lyfte lite vikter och så, det var också härligt. På förmiddagen skypade jag även med Robert, sen tog jag en promenad i solen runt om i stan, det var jättehärligt väder och det var varmt och skönt, även om det inte var för varmt heller. Ungefär 23-24 grader skulle jag gissa. Jag satt mig sedan på ett café precis utanför där jag bor och läste lite i skuggan, det var härligt. Jag skrev en stund på uppsatsen, sen gick jag, Iris och Hanna på en promenad lite längre bort i Stellenbosch där jag inte varit ännu, efter att ha gått en stund hittade vi en libanesisk restaurang med fantastisk mat. Vi satt där hela kvällen och pratade och bara hade det trevligt. På kvällen när jag kom hem satt jag även några timmar och skrev på uppsatsen.

I morse, söndag, skulle jag och Hanna egentligen till Durbanville, men det ordnades inte med skjutsen, så det får bli en annan gång. Jag tänkte egentligen gå på den lutherska gudstjänsten kl. 10.30, men det visade sig vara lika dött den här gången också, så jag har verkligen ingen aning vad som händer där. Det står att det ska vara, men det är inget där, väldigt konstigt. Vid elva hörde Iris av sig, som för övrigt fyllde 26 år idag, och undrade om jag kunde gå och hämta upp hennes nybakade tårtor vid tolv, hon hade nämligen fått en förkylning och kände sig inte riktigt kry. Hon hade beställt två tårtor, en chokladtårta och en morotskaka. Jag gick och hämtade dem, gick hem en sväng och arbetade för att sedan gå tillbaka till strax för två för att hjälpa henne dekorera tårtorna lite extra, plocka fram fika osv. Men eftersom vi är i Sydafrika, så kom alla gäster väldigt sent. Det var sagt två, men hennes granne kom först, han kom vid tre, sen kom nästa vid fyra, en kom vid fem osv. Carla, utbytesstudenten som var i Umeå förra våren, kom också förbi, vilket var väldigt trevligt. Vi stannade till halv tio och därefter skjutsade Carla hem mig, jag visade henne snabbt lägenheten och därefter åt jag en liten middag, var bra efter alla tårtor och kakor under dagen =) Tårtorna var för övrigt riktigt goda! =)

Till veckan har jag tänkt att försöka avsluta de flesta kontakter, så att jag får ett fullständigt material att skriva utifrån. Jag ska försöka skriva så mycket som möjligt. På torsdag blir det förmodligen en utflykt med Hanna och Carla, det blir trevligt. På lördag kommer Ida! Tjoho! =) Jag blir upphämtad lördag morgon av James, prästen i Wellington, vi åker till flygplatsen och hämtar upp Ida. Vi åker sedan på lite sightseeing under dagen, vi åker till stranden och spenderar kvällen hos James och hans familj. Vi sover över där för att sedan på söndag få uppleva en konfirmation, vi kommer att få åka till två eller tre nykonfirmerade ungdomar för att se hur deras firande går till och därefter blir vi skjutsade till Stellenbosch. Därefter kommer nog söndagen gå åt till att gå och handla lite och prata, prata, prata och prata =) Under söndag åker även Robert till Stockholm för att sedan tidigt på måndag den 19 oktober sätta sig på planet till Sydafrika också =) Från och med den måndagen har jag ordnat med hyrbil, så jag och Ida åker och hämtar honom på flygplatsen på kvällen. Det ska bli så underbart att se honom igen! Och det ska bli så trevligt att Ida och Robert får träffas också. Ida stannar en vecka och Robert fyra veckor. Jag ser verkligen fram emot det! Från och med nu ska jag dra ner på plugget, ta det mer lugnt, njuta av tiden här och av sällskapet. Det ska bli så härligt. Vi ska resa runt en del och se så mycket som möjligt när vi ändå är här. Känns jätteskoj och spännande att få dela de erfarenheterna med dem.

Ja, det var allt för idag! =)

Efter kvällens förlust nere på Parken i Köpenhamn så är det nu dags för Lars Lagerbäck att tacka för sig och överlämna rodret åt någon annan – och då helst till en person som är kvalificerad att inneha posten som svensk förbundskapten. Lars Laban Lagerbäck har misskött sig å det grövsta, inte enbart pga att han varit oduglig som coach, för man kan ju bara göra det man kan, utan även genom sin överlägsna attityd. Han är en besserwisser. Bara för att man har glasögon så betyder ju inte det att man är en professor. Lagerbäck är vid jämförelse med Morten Olsen, som är en levande dansk fotbollslegend, ingenting annat än en nolla och en pajas, något vi fått uppleva under så gott som samtliga mästerskap där han lett vårt svenska lag, och något vi nu har bevis på en gång för alla: FÖR SVERIGE HAR NU MISSAT VM!

Tack Lasse! Bra gjort. Har redan skrivit vad jag anser om den här skojaren, i flera tidigare inlägg, så att det både räcker och blir över, och behöver därför inte upprepa mig ånyo. Tack och lov så återstår det nu bara en match till under denna odugliga skojare, eftersom vi i afton förlorade vår VM-biljett definitivt. Hade vi haft en riktigt förbundskapten så hade det varit Sverige – och INTE Danmark! – som nu var klart för Sydafrika, för så bra spelarmatrial har vi. Att ett lag med en världsstjärna som Zlatan inte ens kan komma tvåa i sin VM-kval grupp är en skandal. Att så inte blev fallet är helt och hållet Lars Laban Lagerbäcks fel. Låt oss nu snabbast möjligt knyta till oss Pia Sundhage, för hon kommer tveklöst att få ordning på Blågult igen. Läs mer om kvällens match här (DN) och här (SvD)

Den här helgen är jag i Stockholm för en årlig konferens som heter Palmedagarna. Årets tema är ”Från Befrielse till Frihet”, som är väldigt intressant utifrån det arbete som vi inom Socialdemokraterna i Söderköpings kommun gör tillsammans med ANC i Sydafrika.

De befrielserörelser som har funnits, och finns, runt om i världen är inte alltid så bra på att sedan styra när de väl vunnit . Nu talar Sydafrikas Vice President Kgalema Mothlante här i ABF-huset. Han talar om några lärdomar som han och ANC har erfarit under tiden som omvälvning från befrielserörelse till ett väletablerat politiskt parti, som också sitter vid makten (runt 65-66 % av rösterna).

Derbyn är derbyn är derbyn. På lördag ska två tidigare fiendeländer mötas och bara en kommer överleva. Det förgångna är förgånget, framtiden ligger oviss, och det enda som räknas är nuet.
Den som vågar vinner.

Sverige borde, ärligt talat, besegra Danmark ganska komfortabelt. Vårt grannlands landslag har sett sina bästa dagar. Spelarna som agerar stöttepelare i det danska fotbollspalatset börjar bli gamla, vittra sönder. Trots detta leder de VM-kvalgruppen, men det kunde lika gärna varit ombytta roller.
En missad straff, oskärpa i avsluten och ett danskt skitmål efter en svensk försvarstabbe kostade Sverige segern och halva flygbiljetten till Sydafrika förra gången länderna möttes. Låt oss hoppas att den andra hälften inte slarvas bort lika lättvindigt denna gång.

En gammal trotjänare tillbaka
Henrik Larsson är tillbaka efter broderns tragiska bortgång, och knäskålsfrakturen som nästan tog slut på den framgångsrika karriären är läkt. Hans comeback kunde inte kommit lägligare.
Bortsett från Zlatan Ibrahimovic är de svenska landslagsanfallarnas form diskuterbar. Marcus Berg har fått en trög start i tyska storklubben Hamburg, Markus Rosenberg är precis tillbaka efter ett skadetungt halvår och Johan Elmander är förvisso influgen, men otillgänglig.
För att vinna måste Sverige bryta den negativa trenden av försummade målchanser som plågat laget sedan VM-kvalstarten.

Danmark-Sverige 0-2
Kommer bara målen, kommer också självförtroendet tillbaka. Sverige är ett bra landslag, ett gediget lagbygge, sammanfogat bit för bit, lagdel för lagdel, efter över ett decennium av kontinuerligt ledarskap. Kanske är vi inte det vackraste landslaget att titta på, men vi rasar inte samman av hårda stormbyar.
Jag är övertygad om att Sverige betvingar vårt lilla grannland på lördag. Spelare som Henrik Larsson, Olof Mellberg, Anders Svensson med flera riskerar att missa sitt sista VM om matchen inte vinns. Och det tror jag inte de kommer tillåta, utan ser till att vinna med ganska säkra 2-0.
Annars är det mycket möjligt att en orkan föds i Köpenhamn.

JONNY KNUTSSON

Kom på att jag en gång lovade er lite bilder från Sydafrika (jag vet det var ju bara… massa månader sedan jag var där, men ändå). Så här kommer de – according to my motto: bättre sent än aldrig.

Lejonmamman Armarula försvarar sina småttingar.

Giraffslagsmål.

Nära bilen.

Närmare bilen.

Pumba.

Sugen på buffalo wings?

Redo för anfall.

 Nej… nu orkar jag inte ladda upp fler bilder. Datorn är så otroligt seg, Men nu har ni i alla fall fått lite bildligt bevis på att jag faktiskt var där nere. Blinkande smiley.

Låg och funderade i soffan nyss. Kom egentligen inte fram till nått vettigt Haha, förutom att jag för tillfället känner mig jävligt nöjd med allt. Det mesta rullar på, jobbet, lägenheten osv. Finns väl egentligen bara en sak att “klaga” på men det får bli ett senare projekt Jag bara glider med mest nu! Är man singel får man ju spana på alla pojkar utan att nån klagar, eller hur? Woho…!

Såg förresten ett roligt bevis på att världen är liten! Blev facebook-buddy med en av killarna som går parallellt med oss på urbildningen, som visar sig vara kompis med en kille jag träffade i somras på en modellträff i småland! :O Snacka om att världen är liten

Nehe, nu ska jag se om jag kan ta tag i det här med alla mina tradera-annonser som helst ska ut idag/inatt. Får se hur det blir med den saken! Ska ju upp tidigt imorrn med å åka till casinot å va ute på golvet ett tag wiiie!

Knepade ihop en ny bakgrundsbild till älsklingen (läs macbook) med minnen från Sydafrika Jag vill tillbaka!

Idag var dagen då jag skulle hälsa på min gode vän Lasse i Tyresö. Lasse är en hejare på TFT (Thought Field Therapy) och vi har träffats några gånger för att ge varandra behandlingar och peppa varandra till storartade framgångar. Nåväl, nu var det länge sedan vi sågs sist och detta kändes otroligt bra. Jag kände vibbarna redan då jag satte mig i bilen. Universum började genast tala med mig.

Men innan jag for iväg så satt jag i mitt lilla arbetsrum för att dra några kort för dagen. De kort jag använder är Doreen Virtues änglaorakelkort plus en ny otroligt energisprudlande kortlek skapad av Dr. Michael Sharp & Oxo Halo. Det första kortet som kom upp var  Mother, det andra var Divine Passion och det tredje var Activation. Jaha tänkte jag, det enda jag just då hade lust att relatera till var kortet Activation. Det lät ju så himla bra. Och faktiskt så slog det an en sträng djupt i mitt inre, vibrationen var ett faktum. Jag kunde verkligen inte förstå att mammakortet hade dykt upp, jag hade ju inga mammaissues att ta hand om. Trodde jag…

Väl hemma hos Lasse blir jag bjuden på den godaste drycken jag vet, vatten! Sedan sa han att jag skulle dra ett kort ur hans änglakortlek. Sagt och gjort, jag drog ett kort ur den vackra kortleken och fram kom Relationships. Huvvet på spiken! Där fanns det massor att hämta och genast dök det tidigaste minnet upp som naturligtvis involverade min kära mor. Say no more…

Lasse började att knacka på mig och han ställde en massa frågor som jag skulle känna in,smaka på och numrera om vart annat. Ibland gick mina ögon i kors och jag fick nynna på en sång. Allt medan han knackade på min panna, mitt ansikte,min hand och under armen. Från att ha varit stelfrusen blev jag varm som en kamin. Och att efter tusen upprörda känslor hade farit runt i min kropp hände det sig att  ljuset och lugnet spred sig i mitt sinne. Till slut hade jag inga bilder kvar och jag kände mig pånyttfödd. Det var en mäktig känsla som är svår att beskriva. Och resultatet vet jag ännu inte, det gäller för mig att jag håller kvar vid den nya känslan och inte låter mig halka tillbaka i mina gamla mönster. Att se och fokusera på de bilder som dök upp i mitt tredje öga, att hålla kvar dem och känna känslan de gav. Inte tillbaka i det mörka soffhörnet, nej, nej.

Lasse fick en rejäl dos healing av mig, inte heller han lämnades oberörd. Det var mycket som hände i hans inre den förmiddagen och ingen av oss var särskilt ledsna över det, snarare glatt överraskade och tacksamma över det som skedde. Vi har bokat in ett nytt möte om några veckor. Men först ska jag “hem” till mitt andra land. Sydafrika väntar på mig. Hello Africa!

Så nu kära vänner är jag sannerligen aktiverad i kropp och själ. En underbart svindlande känsla som jag unnar alla att känna. Vägarna dit är inte alls särskilt komplicerade. Det gäller bara att lyssna till sitt inre och att ta hand om sig. Hjälpmedel finns där ute, antingen genom healing eller TFT

OM SHANTI på er alla!
EvaLevande

Skrivet söndag 4/10-09

Ja, som jag skrev innan, viruset är borta och det ska förhoppningsvis inte komma tillbaka heller. Fick AVG installerat på min dator, så nu ska den tydligen vara säker. På måndag hade jag möte med en tjej som heter Nadine från Every Nation Church här i Stellenbosch, jag frågade lite om deras ungdomsarbete och det relaterat till mitt uppsatsämne. De skulle tydligen starta upp något Youth mission snart där de skulle åka ut till ett fattigare område i deras församling och låta ungdomarna isolera några hus åt behövande. Jag var även och tränade lite Body Toning. På kvällen renskrev jag alla mina anteckningar från lägret, det blev ca 11 sidor.

Har de flesta dagar försökt att Skypa med Robert, ibland med större och ibland med sämre framgång, uppkopplingen här är verkligen inte alls bra. Men han kommer ju snart nu, så jag får försöka klara mig ändå. Två veckor kvar nu!! =) Och det är ännu mindre tills Ida kommer på besök. Det ska bli underbart att ha dem båda här, har i dagarna här fått ganska mycket hemlängtan och det känns jobbigt att vara så långt borta från Robert. Men snart som sagt, det gäller att hålla sig sysselsatt och upptagen så man inte tänker så mycket. Ja, och att lägga upp bilder blir dock inte så ofta för att det kostar ganska mycket för mig. Som sagt, Internet är inte gratis, utan det dras från mitt studentkonto. När jag hade lagt upp bilderna förra gången så hade det kostat mig ca 70 kr, så det är inget jag kan göra varje dag direkt. Men ibland.

På tisdag tänkte jag ta del av en konferens som var på skolan, varje dag hela veckan hade de olika uppsatser som presenterades, olika moderatordiskussioner med representanter från olika kyrkor osv. Det var ett led i 150 års firande av Calvin. Det var även studenter från flera universitet runt om i Sydafrika. Jag hade som förstått att vissa föredrag skulle vara på afrikaans och några på engelska, de som hade en engelsk övertitel skulle vara på engelska och de med afrikansk övertitel skulle vara på det språket. Moderatortillfället med en massa olika representanter från de olika kyrkorna tänkte jag kunde vara väldigt spännande att lyssna till, för att se vilka diskussioner som förs här. Inledningen började på engelska för att det sedan helt uteslutande bara var på afrikaans. Jag blev less på att sitta och inte förstå något så jag gick. Det är så frustrerande att inte förstå. Det skapar även en stor uppgivenhet. Det märkliga med afrikaans är att de ofta lägger in några engelska meningar här och där, så då hoppas du för några sekunder, för att sekunden efter förstå att det bara var en falsk förhoppning. Ja, det var inte mycket att göra åt det. Acceptera läget, bita ihop och fortsätta dagen. Träffade dock i alla fall med Iris och hennes kompis Helena som är på besök över lunchen, det var härligt att få prata och lyssna till svenska. Helst när det är så begränsat att kunna höra av sig hem och så. En uppmaning till er där hemma: det går även att ringa till min sydafrikanska mobil, om än för bara någon minut bara för att få höra eran röst. Den har jag på under dagarna. Det går även enkelt att skicka sms till min svenska mobil, jag har den alltid på under nätterna så jag kan läsa om det kommit något sms där också. Förresten, Cecilia, tack för ditt sms, det kändes gott att läsa! Jag fikade med Lizette en sväng och därefter hade jag möte med en kille som heter Christi, han jobbar som ungdomssamordnare i en dutch reformed church från Durbanville, ett litet samhälle här utanför. Jag intervjuade honom om hans ungdomsarbete och jag ska åka dit på en gudstjänst den 11 oktober, där jag förhoppningsvis kommer att kunna ta med mig min svenska handledare Hanna också. Vid middagstid hade jag ordnat med skjuts till Wellington, ca 45 min med bil bort. Där skulle jag träffa med en färgad ungdomspräst som heter James som jobbar i en Uniting reformed church in Southern Africa. Jag fick samåka dit med en av professorerna på universitet som bor där, och jag fick sedan sova över hos James och hans familj. Han bor i Wellington med sin fru, sina två döttrar (21 år och 26 år) och sin son som är tolv år. Den äldsta dottern har även en pojke och en flicka som är 3 år och 5 år.  Jag fick sova i den äldsta dotterns rum. De tog hand om mig väldigt väl, jag fick mat och jag fick även använda duschen som James och hans fru använde. De har en annan dusch till barnen. Jag fick även möjlighet att Skypa med bra uppkoppling och även med möjlighet till kamera. Det var härligt att kunna prata ostört och med bra uppkoppling med Robert. På kvällen efter vi hade ätit litegrann så åkte vi till en församlingsmedlem, en tjej som fyllde 21 år den dagen, hennes vänner och familj hade ordnat med en stor överraskningsfest för henne. Till saken hörde även att hon var höggravid, barnet förväntades komma om ca två veckor. Vi kom dit innan tjejen kommit dit, tänk er ett fattigare område, bara färgade människor och jag som vit. De var väldigt trevliga och några av dem pratade även med mig, även om det som för James blir att de flesta inte pratar med honom eftersom han kommer i egenskap av präst till festen. Men det tillhör tydligen vanligheten att prästen kommer och hälsar på själva firandet. De hade ordnat med såååå mycket mat, det måste ha tagit sååå mycket tid och kostat väldigt mycket pengar. Till saken hör även att 21 års dagen är en stor dag för de som bor i Sydafrika, de firas stort eftersom det räknas till den ålder då man blir vuxen. Men när hon väl kom blev hon otrolig överraskad och hon fick precis då också födelseverkar. Hon var med ca 10 min, tog några kort emellan verkarna. Hon satt ner, hon log snabbt, de tog ett kort, fick verkar, satt sig igen riktigt och log, de tog en till bild och därefter kom verkarna. Mamman och någon annan kvinna åkte iväg med henne till sjukhuset. Vattnet hade tydligen gått precis när överraskningen kom, även om hon hade tydligen gått med värkar under hela dagen utan att åka på sjukhuset. Men det tillhör ett av de problem här, att utbildningen kring såna här frågor är väldigt dåliga. Men trot eller ej, festens huvudperson åkte in på sjukhuset och födde en pojke inom en halvtimme. Först blev det lite märkligt eftersom ingen riktigt visste hur festen skulle fortgå utan själva födelsedagsbarnet. Men de fortsatte som vanligt. De höll en massa tal, vänner, familjemedlemmar osv, vilket tydligen är väldigt vanligt här. Efter talen och några böner så öppnades champagneflaskan, det fanns även alkoholfritt alternativ, alla bjöds och därefter kunde alla börja äta av all mat som gjorts, både varmträtter och efterrätter. Mycket gott var det! Vi stannade inte så länge utan for efter någon timme. En väldigt spännande och rolig upplevelse var det. Och tänk er, hon som födde, hon har nu en son som fyller år samma dag som hon =).

På onsdag visade James mig runt i kyrkan och i Wellington, vi åkte upp på berget så jag fick lite utsikt också. Jag passade på att under att vi åkte intervjua honom om hans arbete i församlingen och med ungdomarna. Därefter skjutsade han mig till Stellenbosch igen. Jag ska dit igen och träffa ungdomarna och även hålla i en liten diskussion med ungdomarna. Redan på tisdag, lite osäkert hur jag tar mig dit än, men kanske igen med samåkningen med professorn, annars kommer James och hämtar mig. Jag stannar då även över till onsdagen eller eventuellt torsdagen. Har inte riktigt bestämt mig än. Han kommer även ordna med ett möte med en annan kvinna i en Dutch reformed church som han har kontakt med. Han ville gärna att vi skulle träffas. Väl i Stellenbosch igen gick jag till konferensen igen för att lyssna till när min kompis Helené skulle presentera en uppsats. Den här gången var allt på engelska vilket var skönt. Under dagen renskrev jag även alla anteckningar från de upplevelser jag haft under de senaste dagarna. Jag passade även på att läsa lite i Forskning och skrivande. På kvällen gick jag och tränade Body toning, vilket var skönt efter att ha varit så teoretiskt tänkande under några intensiva dagar. Det behövs verkligen en balans i det där. På kvällen gick jag ut och åt middag på en fin restaurang vid namn cafe Dijon. Jag tror det är en dyr restaurang här, men en måltid kostade runt 65-150 kr. Så jämfört med Sverige är det inte så dyrt.

På torsdag skulle jag ha ett möte med en av professorerna, då hon skulle träffa med några förstaårselever. Men med tanke på konferensen så hade det blivit inställd utan att hon sagt till mig, så då väntade jag i onödan vilket kändes lite onödigt. Men, det kan inte alltid bli som man tänkt. Vid två hade samma lärare ordnat så jag kunde få träffa med treårsstudenterna, de pluggar något med teologi och ungdomar, tror det motsvarar våra församlingspedagoger. Saken hör då till att hon visste mitt område och vad jag letar efter, men ändå rekommenderade hon att jag skulle gå på det här klasstillfället. Den gick lätt sagt ut på att gå igenom hur man skriver ett CV och hur man ska förbereda sig på jobbintervjuer. Kändes inte riktigt relevant för min del direkt. Men men, som sagt, man kan inte alltid få ut det bästa av en situation även om det självklart var intressant att höra vad hon hade att säga om saken. På kvällen gick jag på Punchline på gymet, ända fram till lördag kväll hade jag jättemycket träningsvärk i benen. På kvällen blev jag inbjuden till den presbyterianska kyrkan, på torsdagkvällar träffas studenterna och nu skulle vi se en film. Lizette undrade om jag hade några förslag på filmer och jag föreslog Amazing Grace, den handlar om slaveriet i Afrika och om hur slutade. Det blev att vi såg den, en riktigt bra film. Den har tydligen gått nyss på biograferna här.

På fredag ägnade mig åt att försöka hitta lite intressanta artiklar som relaterar till mitt tema från ATLA, vilket inte är det lättaste att hitta. Vid tolv hade jag ett möte med Hanna, min handledare från Sverige som nu kommit hit. Det är jättehärligt att ha ännu en svensk att kunna prata och umgås med. Hon har även med sig sin vännina Birgitta under hennes fyra veckor, och en vecka nu är också en av hennes söner här på besök. Jag gick en rundtur med dem i Stellenbosch och visade de viktigaste ställena, jag hjälpte dem med att ordna med det mesta praktiska och efter det gick vi och åt lunch tillsammans. Om tack för min guidning blev jag även bjuden på lunch, jag och Iris fick även svensk choklad från henne, Marabou. En 100g mjölkchoklad, 100g schweizernöt och 100g gräddnougat som vi fick dela på. Åhh, så gott. Mums. Efter att ha umgås hela eftermiddagen var jag och Iris, som kom vid lunchen ungefär, tvungen att avvika för att gå hem och göra oss i ordning för kvällens bal. Balen var en spännande upplevelse. Varje år har de en bal som avslutar terminen, för nu är det ju snart sommarlov här. Många hade baklänningar, killarna hade kostym och det var jättefint dukat. Det serverades tre rätters middag, förrätten stod serverad, varmrätten var 5-7 olika rätter om vi fick gå och hämta, till efterrätt var det en jättegod chokladmousse och någon mjuk cheesecake av något slag. Oj, så mumsigt. Det bjöds även för dem som drack alkohol i början på cherry och på borden stod flera olika sorters vin och även juice för mig och till andra som körde.  Under kvällen var det även dans, bland annat deras traditionella dans som kallas langarm eller longarm. Ja, tänk er bugg för ca 15-20 år sedan med långa armar blandat med en något som liknande foxtrot men med valsfattning ungefär. Jag provade att dansa några gånger då jag blev uppbjuden, det var faktiskt skoj, även om det inte är lika skoj som buggen =). Något som var ännu mer roligt var att musiken dels var den som var populär i Sverige för ca 10-15 år sedan, till några låtar dansade alla samma dans, precis som i en musikvideo eller så, alla kunde dansstegen. Jag bara satt och tittade på, det skulle aldrig hända i Sverige. Det var även så att vid något tillfälle började alla ställa sig i en ring och några gick in i mitten och dansade. Och då inte studenter främst utan lärarna. Och det bästa av allt på hela kvällen, en av professorerna, en lång, slank karl i 45-års åldern, han går in i mitten och börjar dansa brakedance, han ställer sig till och med på händerna. Helt otroligt! En verklig upplevelse! Det var en härlig stämning under hela kvällen, vi åkte ganska tidigt eftersom Helenés date som körde oss skulle upp tidigt och cykla något lopp på lördagen.

På lördag tänkte jag gå och tvätta på Neelsie, men som med den tur jag har så möter jag Lizette precis utanför Nelsiee, hon hade precis varit och köpt kaffe åt sin fästman som hon skulle gå och lämna. Hon skulle på en marknad en bit utanför Stellenbosch och undrade om jag inte hade lust att hänga på och så kunde jag tvätta hos henne också och torka, så slapp jag sitta där nere i Nelsiee, vilket jag inte direkt sett fram emot. Nelsiee är som ett stort studentcentrum med en massa olika affärer, bank, nyckelsmed, billiga matställen, bokhandlar, tvättställe osv. Ljudnivån är alltid väldigt hög där också. Hon förstod även att jag skulle plugga, så det skulle jag också få tid till. Så då blev det att vi åkte på marknaden, det visade sig vara en marknad med hur mycket färsk mat som helst, provsmakning överallt, jag blev bjuden på en färsk fruktsmoothie därefter köpte Lizette med sig färskt Ciabattabröd och en god ost. Vi åkte och hämtade all min tvätt, åkte till Lizette, hon ordnade med lunch och jag kunde sätta igång tvätten och sätta mig och läsa en stund. Vi kom dit vid tolvtiden ungefär och åkte vid halv fyra igen eftersom jag skulle träffa med Hanna då för att prata igenom mitt projekt. Jag fick all tvätt tvättad och torkad, vilket var väldigt skönt. I Nelsiee har de nämligen bara torktumlare och jag har nästan bara torktumlarfria kläder. Mötet med Hanna var väldigt givande och bra, hon konstaterade att jag under dessa veckor varit väldigt snabb och samlat in mer än tillräckligt material för uppsatsen, vilket kändes väldigt bra att höra. Jag kan nog till och med börja skriva på uppsatsen snart också =) När jag skulle hem hade det redan hunnit blir mörkt så de följde mig hem. På kvällen var jag ganska mör i huvudet, så jag såg en av filmerna jag hade på datorn sedan förut någon gång. Jag hade en söt film som heter Norton som handlar om en elefant som hör ett litet ljud från ett sandkorn som lossnat från en blomma. Han gör allt för att försöka rädda det här sandkornet, för han är övertygad om att det finns något levande i det här sandkornet. Det visar sig att i det här sandkornet finns en hel värld av Vemlingar som bor i Vemdalen. De lyckas lite påhittighet att få kontakt, de i Vemdalen blir helt förskräckt när de inser att deras värld kan gå under när som helst, och att deras liv ligger i elefantens händer (de vet för övrigt inte ens vad en elefant är), elefanten blir skräckslagen till en början eftersom han inser vilket ansvar det är. Han gör verkligen allt för att Vemlingarna ska få en säker plats att bo på, de övriga djuren i djungeln är dock emot honom och tycker han är tokig om pratar med ett sandkorn. Under filmen får man se hur han kämpar sig igenom för att verkligen hjälpa dem till en säker plats. Ja, slutet berättar jag inte =). Men en riktigt söt film. Skön avkoppling med en tecknad barnfilm =).

Idag söndag var jag i den presbyterianska kyrkan på gudstjänst vid kl. 9.30. Blev lite nyfiken på alla de olikheter i liturgi osv, så jag började prata med prästen i församlingen, han tyckte på en gång att vi skulle bestämma en tid nästa vecka då vi kunde träffas över en fika och prata i stället. Så vi ska träffas på tisdag och samtal lite, då kan jag ställa alla mina konstiga och djupgående teologiska frågor =). Efter kyrkan gick jag och handlade och resten av dagen har jag mest ägnat åt att studera, läser några böcker till en annan läskurs jag läser samtidigt i Umeå. Var ut på en kort promenad men var tvungen att försöka fokusera på något konkret för att slippa känna all hemlängtan som har börjat komma över mig. Har även sett på några Short Dvd:s som de i den presbyterianska församlingen brukar använda i deras undervisning, de behandlar olika andliga svåra frågor. Små korta filmer på ca 10-13 min. Väldigt spännande och bra gjorda och jag får säga det själv. Ja, och nu har det varit skönt att få skriva av sig lite, det blir tyvärr inte så ofta, men längre när jag väl skriver i stället. Ska nog försöka se en till film ikväll för att koppla bort all läsning och tänkande jag gjort idag. Skön avslutning på dagen! Blir nog en Irene Huss, det är de enda filmerna jag av någon outgrundlig anledning har på min dator. Har inte sett någon av dem än, så jag får se vad jag tycker om dem.

Mån: Det var tydligen en polisdeckarserie! Väldigt spännande och bra! Såg tre filmer bara därför. Jag såg Glasdjävulen, Nattrond och Tatuerad. Alla var väldigt spännande och ganska läskiga, men det var så skönt att få höra svenska hela tiden! Har tyvärr bara en kvar, får nog spara den till en kväll när jag verkligen känner för att se på den