Efter en kort bussresa på 19 timmar anlände vi i Lima. Vi kastade oss in i en taxi, denna gång med all packning, och begav oss till Backpackers Family House i Miraflores, Limas kanske snobbigaste område.

Här har vi spenderat mesta tiden, bortsett från en dagsutflykt till centrala Lima. Det är en stor stad med mycket att se, vi har hunnit med en bråkdel i denna stad som rymmer ca nio miljoner invånare. I centrala Lima imponerades vi mest av Plaza Mayor.

Miraflores har gett oss mest. För Mys del en stor lättnad när vi hittade en ny batteriladdare till kameran, för ett pris jämförbart med hemma i Sverige. Vi hade räknat med den dubbla pengen. Ny ryggsäck har hon också införskaffat. Lägg därtill en massa fina kläder, bland annat är nyårsklänningen inhandlad.

Vi har besökt Huaca Pucllana, en utgrävning av en pyramid mitt i Miraflores. Det arkeoligiska arbetet pågår förfullt då det påbörjades så sent som runt år 2000. En bra uppvärmning inför Machupicchu.

Bara ett stenkast från där vi bodde låg havet. Vi hade förväntat oss en strand när vi kom fram, istället fick vi se detta.

Mest omtalade i detta område är utan tvekan Parque Amor, kärlekens park. Runt parkens centrala punkt, det kyssandes stenparet, är det säkert många Limabor som upplevt sin första kyss.

Här finns också, precis som i övriga Lima, en massa kossor. De är sponsrade av Gloria, Perus motsvarighet till Arla, och varje ko är en individuell skulptur med ett eget namn. Det finns allt från Elvis-ko till flygplans-ko.

Vi har provat på biolivet. För 16 kr såg vi filmen 2012.

Vi har upplevt fyra väldigt bra dagar i Lima och det har varit skönt med en riktig storstad efter Mancora. Nu väntar Cusco och Machupicchu, spännande värre.

Nu har vi bara några timmar  kvar att spendera i vår lilla paradisby, Mancora. Vi har checkat ut från hotellet Maria Pia, och sitter och fördriver tid på “vårt” internetcafé. Klockan fem i eftermiddag åker vi nämligen vidare till storstaden Lima. Vi har läst att stan bjuder på himla mycket ficktjuvar, osäkra gator och att solen aldrig tittar fram bakom all förorening. Trots detta är vi galet taggade på att röra på oss, att få fortsätta resan och se alla platser som vi reste hit för att se.
Nackdelen med reslusten är att vi är tvungna att lämna den här lilla byn som vi lärt oss att känna oss hemma i. Resten av resan kommer vi säkert att drömma oss tillbaka till våra goda mellis-bröd, billiga måltider, lyxiga timmar av träning, spanskaplugg, surfande och siestasovande på Mancoras strand. Som tur är så lyckades vi nödproviantera lite Mancora under gårdagen, som kanske blir lite tröst när vi saknar paradiset som mest. Vi letade upp strandens finaste snäckor, köpte filmen “Mancora”, som är inspelad här, en cd med hits vi hört på beachen och naturligtvis skaffade vi lite extra magfett när vi beställde varsin “sista-kvällen-efterrätts-tårta”…

Som ett Adios till Mancora bjuder vi på en bildmix av våra sista dagar i paradiset;

Den utlovade bilden på när Marcus stjäl en våg.

Sista lektionen spanska med Gaby.

Inka kola är peruansk läsk som smakar som Pommac, fast lite snyggare & lite godare.

Mumsiga churros!

Sista kvällen på stranden.

Idag är vår 17e dag i Mancora. Det närmar sig faktiskt slutet på vår vistelse här. På söndag ska vi bege oss sjutton timmar med buss till Lima.

Några stora händelser i Mancora sedan senast kan vi inte skryta med. Vi har förvisso firat Mancoradagen. En parad gick genom staden, Avenida Piura, där vi bor. En orkester följd av skönhetsdrottningar och kommunalpolitiker. Paraden gick till ett torg där ytterligare en orkester fanns och en massa skolbarn i fina kläder. Mancoras och Perus flagga hissades under högtidliga former för att följas av någon man, antagligen Mancoras styrande, som talade. Efter en kvart tyckte vi att vi hade firat Mancora tillräckligt och gick och lade oss på stranden.

Mancoradagen

Vi njuter fortfarande av allt gott vi kan äta. Här följer lite av det vi har upptäckt:

Churros – Tänk er donut, tänk er en avlång donut fylld med kolakräm. Mums!
Empanadas – Tänk er återigen donut, fast denna gång salt och fyllt med kyckling eller ost. Smaskens!
Chocoteja – Choklad fylld med vaniljsmakande kräm och pecannöt. Finns fler smaker, men pecan vår favorit.  Himmelskt!
Bon o Bon – Mys favorit från Brasilien som jag också blivit barnsligt förtjust i. Ungefär som en majsboll fylld med ljus choklad och täckt med mörkare choklad. Oslagbart!

Äppelstrudel på Angela´s place

Sen ska vi inte glömma maten. Vi äter gott varje dag. Men lite extra blev det när jag tog fram stora plånboken och bjöd My på restaurang La Bajadita för några dagar sedan. Där njöt vi av vitlöksmarinerade räkor och chicharron mixto, vilket är friterade skaldjur. Detta följdes av pecannötspaj och brownie med vaniljglass och varm fudge. Jag drack espresso med en kula vaniljglass i. Inte helt fel, men svart kaffe är ändå bäst. Denna måltid,  med dricks, gick på 70 sol. Det blir 179 SEK, och är vad vi två äter lunch för en hel vecka.

La Bajadita

La bajadita

I övrigt så blandar vi dagarna med spanska lektioner, surfande, strandhäng och planerande. Vi börjar nu bli sugna på att se nytt och inom en vecka är vi i Lima, snart stillar vi resabstinensen igen.

Vad är mer strand än att dricka kokosnöt?

TV-hörnan på Maria Pia. En lyx vi inte är vana vid nu.

Hur lata har M&M blivit? Inte alls! Då man skulle kunna tro att ett liv på playan handlar om att skaffa den stekigaste brännan, äta donuts och chips, dricka Cola och dra sig för allt som innebär att man behöver ta fler än tre steg, går vi mot strömmen. Vi har gjort detta till vårat fitness-center.

Våra dagar börjar allt som oftast innan frukost på stranden då vi springer barfota i morgonljuset och avslutar med styrketräning på rummet. De dagar vi inte gör det får vi träning från havet. Marcus genom att surfa och my genom att öva baywatch-dyk ut i vågorna. Självklart jobbar vi på att få vår elfenbensvita hy till att i allafall bli gräddvit. Ett par timmar spenderas på stranden varje dag. Det är heligt.

Vad som mer är heligt är våra måltider. Mat! Vi är som galna i mat. Ja, det lockar med onyttigt, men med gemensamma krafter brottar vi ner dessa begär. Frukost med gröt och ägg på Maria Pia, vårt hostel. Lunch vid stranden, för endast 12 kr får vi tvårätters med dricka. Mycket gott från havet finns att välja på. Mellis vid 4-tiden bestående av nybakat bröd och kaffe. Kvällsmaten lagar vi själva vilken alltid föregås av besök på utomhusmarknaden för att inhandla kvällens ingredienser. Mycket mysigt.

Mellis i Mancora

Slå samman matkostnaderna och vårt boende, vi bor för 38 kr per person och natt, så lever vi för 60-70kr per dag. Dyrt?

Vi har nu också skapat oss varsina intressen. Jag envisas med att försöka ta mig upp på den där ovala brädan i vattnet. Vi tog en lektion tillsammans. Man har då en varsin instruktör som hjälper till att få fart på brädan i vattnet. M&M har båda gjort detta förut, och vi säger med självgoda huvuden att vi var duktiga denna lektion. My har inte surfat sen dess. Jag har försökt, med betoning på försökt. Andra gången var utan instruktör. På drygt en timme stod jag inte upp en enda gång. Inte en gång! Idag gick det dock bättre. Börjar hitta känslan för vågorna och idag var jag uppe en gång. Ge mig 3-4 gånger till och jag behärskar det. Jag ger mig inte.

Såhär ska det se ut när man surfar…

…såhär ser det ut när Marcus surfar…

…men det är lika roligt ändå!

My ska bli språkproffesor. Hon har idag haft sin första lektion spanska med Gaby vilket var lyckat. Jag har fått lyssna på el, la, -as, -os, -es hela dagen och hur man böjer verb. Snart kanske jag också kan prata detta språk. Ett antal lektioner vill hon hinna med innan vi far härifrån.

På tal om att fara härifrån. Vi har bokat flygbiljetter. Vi har tagit oss i kragen och ska nu ta oss till Buenos Aires. Vi övervägde att inte resa dit på grund av stölderna. Vi hade från början tänkt åka buss hela vägen. Vi har diskuterat och räknat. Nu tar vi flyget. 10 dec flyger vi från La Paz, Bolivia, till Buenos Aires, Argentina. 15 dec flyger vi till Porto Alegre, Brasilien från Buenos Aires. Därifrån går resan till Nya Zeeland.

Suget efter att resa kryper på oss, men i väntan på posten till My får vi nöja oss med Sol, vågor, strand och god mat. Jobbigt liv, men vi ska nog ta oss igenom det.

Miriam Aïda
Letras ao Brasil
(Connective Records)

Vilken märklig idé! tyckte jag först. Och det tycker jag fortfarande. Låta översätta kända svenska visor till portugisiska och framföra dem som om de hörde till de brasilianska samba- och bossatraditionerna.

Varför? Nej, jag får inget svar när jag lyssnar heller, om det inte räcker med att sångerskan Miriam Aïda och hennes akustiska musiker gör det så bra. Och så naturligt, att om jag inte känt igen melodierna så kunde jag nästan ha trott att de var brasilianska sånger.

Här finns visor och viskompositörer, som ibland står lite närmare och ibland långt ifrån Sydamerika. Till de förstnämnda hör Ulf Peder Olrog, även om ”Violen från Flen” väl knappast är en av hans mest latin-influerade, och Povel Ramel, även om ”Den sista jäntan” inte heller är en av hans mest västindiska låtar. Till de senare hör Nils Ferlin-dikten ”En valsmelodi” (med musik av Lillebror Söderlundh), Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt” och den traditionella svenska folkvisan ”Kristallen den fina”.

Fast med portugisiska texter alltså (för översättningarna svarar främst den brasiliansk-svenske poeten Guilem Rodrigues da Silva).

Allt fungerar lika bra, vilket dels beror på Miriam Aïdas otroliga förmåga att både bevara melodier och lägga till mjuka sammetsrytmer, dels på Mats Andersson akustiska gitarrer (bl a en 7-strängad ”sambagitarr”) och Ola Bothzéns olika rytminstrument. Ackompanjemanget – eller snarare sampspelet med sången – bygger en musikalisk bro mellan Sverige och Brasilien. Några gästmusiker medverkar också, bl a trumpetaren Håkan Hardenberger.

Så händer något!

Först som en aning, när Miriam sjunger en av verserna till ”När lyckan mötte kärleken” (också Ferlin) på svenska, och sen som en poängtering och ett konstaterade, när hon avslutar albumet med en långsam och vacker – ja, innerlig – tolkning av ”Jag har bott vid en landsväg” (en himmasång som hämtats från Edvard Persson), också den på svenska… ja, skånska.

Då blir det ju… ännu bättre! Miriam, får man beställa en hel skiva med sång på svenska / skånska till nästa gång?

(Kortare version i Ystads Allehanda 2009)

Mancóra heter en liten kustby i norra Peru. Här samlas häftiga surfsnubbar och blonda tjejer,  på restaurangerna står det TURISTICO med stora bokstäver och taxibilarna utbytta mot mototaxi, en slags motorcykeltaxi.
Efter att ha hängt på hotellrummet i Piura i några deprimerande efter-stölderna-dagar så hade vi gott om alternativ hur vår fortsatta Sydamerikatripp skulle se ut. Skulle vi ge oss & åka hem? Fortsätta som om ingenting hade hänt? Stanna i Piura till den 20.onde december, för att sen flyga till Porto Alegre och hinna med vårt flyg till Nya Zeeland? Åka tillbaka till Ecuador och skälla ut Loja Internatcional varje dag fram till 20 december?
Till slut tog vi beslutet att ingenting ska knäcka oss, MEN det kan ju vara skönt att få bada lite i Stilla Havet… Få lite andrum från alla stirrande peruaner, tjock förorening och osäkra bakgator.
Beslutet föll alltså på den lilla kustbyn Mancora. Här ska vi invänta att min fina familj skickar livsviktiga detaljer som p-piller och kameraladdare, alltså är vi här för obestämd tid. Vad kan det ta för posten att komma fram från ordentliga kalla Sverige till totalt oorganiserade varma Peru? Tre veckor kanske? Då stannar vi här i tre veckor. Medan vi väntar finns det ju en hel del fiskar i havet här. Vi ska underhålla oss med att surfa,  plugga spanska, bo och äta billigt, sola och bada såklart och hinna med att planera resten av resan.

Vi beskyddar den enda väskan vi har kvar på bussen mellan Piura och Mancora.

Mancora bjöd inte på kärlek vid första ögonkastet. Jag hade föreställt mig ett strandparadis á la det jag hade i Brasilien. I Brasilien var stränderna långa, gula och kantade av kokospalmer och försäljarna var överallt. Glass, kokosvatten, musik, smycken, filmer och mat. Verkligen ett paradis.
I Mancora är säkert stranden lång, men det är bara en kort bit turisterna vågar sätta sin fot på. Sanden är grå, och när det blivit eftermiddag är förvånandsvärt lite av stranden kvar, då tidvattnet vandrat upp och husen är byggda nära stranden. Shoppingen som strandförsäljarna erbjuder är några glassar på sin höjd. Och så blåser det…HERREGUD vad det blåser!!! Om du badar och lägger dig för att sola igen så är du övertäckt av sand på några minuter.

De två första nätterna här bodde vi på hostelet The Point, i en bungalow på stranden. The Point marknadsförde sig som med ord som “Sun, surf, seafood, bikinis and beer” på hostelworld.com och vi borde ju förstått redan då att det inte var det romantiska boendet vi var ute efter.
Vi checkade-in och killen som tog emot oss skämtade om gratis-porr på deras stationära dator.  I nästa andetag berättade om full-moon-partyt de skulle ha på kvällen och att vi skulle göra oss beredda på att bli dyngfulla, samtidigt som han hade en affisch som annonserade att hostelet skulle ha playboy-party den nionde november…borde vi inte ha förstått då? När techno-musik och partyskrikande tjejer höll oss vakna vid fyra på natten, då började vi förstå. Det här hostelet var nog inte menat för oss, inte när allt vi ville
var att koppla av och återhämta oss. Så vi tog vårt pick och pack och flyttade in på Posada Maria Pia, ett litet lugnt hostel där ingen kan ett ord engelska och där förmodligen ingen turist någonsin ens funderat på att bo.

Långsamt börjar vi nu få upp ögonen för allt som är bra med Mancora. Att strandrestaurangerna gör supergod tortilla de verduras (grönsaksomelett), att stranden är perfekt att sola på under förmiddagen då det inte blåser så mycket, att det är riktigt bra underhållning att titta på alla surfare och kitesurfare som ser ut som små vantar i de stora vågorna och att vi kommer att ha gott om tid att få tillbaka ressuget. 

Så, ni vet var ni hittar oss, åtminstonde tills de där livsviktiga detaljerna dyker upp som ett brev på posten!

Så hände det då och som det hände. Och nog är det märkligt, då vårat största samtalsämne hittils på resan har varit; hur undviker vi stöld och rån?

Här kommer storyn:

Nu hade det äntligen blivit dags att lämna Ecuador. Vi befann oss i Cuenca och skulle ta bussen till Loja, därifrån hoppa på bussen till Piura i Peru. Vi visste att de bussar vi ville åka med gick kl 23.00 och 00.00 från Loja. Till Loja går det bussar varje timme. Jag hade en väldigt dålig känsla inför denna resan, något som vi pratade om.

Vi nådde busstationen via taxi tjugo i tolv och hade biljett och stod utanför bussen kvart i. Personalen hjälpte oss med våra stora väskor in under bussen. När vi kliver på bussen kommer en kille och tittar på våra biljetter och visar oss till våra platser, han hjälper mig med att lägga min lilla väska i överliggaren i bussen. Vi tycker inte om att tappa våra väskor ur sikte så efter en stund tar jag ner min väska, då kommer han fram igen och säger, nej nej väskan måste vara däruppe och tar då också upp Mys väska. Efter att vi börjat rulla tar My ganska på en gång ner sin väska, jag tänkte att jag väntar en liten stund till då jag som snäll svensk inte vill bråka med någon.

När jag väl tar ner min väska cirka 15 minuter efter att vi lämnat Cuenca upptäcker jag att min digitala systemkamera, min ipod och min telefon är borta. Två olika fack har de legat i och dragkedjorna var stängda igen. Då mindes jag att killen som hjälpt oss med väskorna hade haft bråttom av vid en hållplats inne i Cuenca samt killen bakom oss. Hur de fått ur grejerna så snabbt övergår mitt förstånd.

Det var en hemsk bussresa till Loja som varade 5,5 timme. Hela tiden gnagde känslan av hur dum jag var och hur fruktansvärt det var att bli av med saker för ca 15.000:- för att jag inte stod på mig. Dock finns det en svårighet här. Man arbetar inte i personalkläder här som i Sverige vilket gör det väldigt lätt för civilklädda att lura folk. Tecknen fanns där, vi såg de bara inte. Han hjälpte bara “tydliga” turister, han satte oss på fel platser(men likaså här, inget funkar som i sverige, folk sitter där de sitter) och varför i h*** får man inte hålla sin väska?

Känns dock skönt att telefonen var halvt trasig precis som  ipoden. De kan ju försöka använda de fullt ut!

Jaja, dum kände man sig, men det praktiska var man tvungen att lösa i Loja. Vi hade ca 6 timmar på oss. Vi tog oss till polisstationen för att i försäkringssyfte göra en polisanmälan.

Väl tillbaka på busstationen ska vi sedan köpa biljett til Piura. Det visade sig att avgången 23.00 var med samma företag som tog oss till Loja. Detta kändes inte bra, men trötta och slitna som vi nu var ville vi inte vänta en timme till. Lång blev väntan innan det var dags att kliva på bussen.

Tio i elva börjar dem lasta på bussen. Jag får in min väska som sista på ena sidan och får en biljett kopplad till väskan. Jag går sedan runt med Mys väska till andra sidan och får även där en biljett för hennes väska. Vi kliver på bussen och börjar åka.

Tidigt på morgonen korsar vi gränsen med passkontroll i Ecuador och sedan i Peru. När vi sätter oss på bussen igen så öppnar jag direkt en klementin köpt i Cuenca. Samtidigt läser My på en STOR skylt bredvid bussen: Förbjudet att införa bananer, citrusfrukter m.m, över gränsen. Bra Marcus, 2 minuter på Peruansk mark och du har redan brutit mot lagen. Enda komiska som hände detta dygn.

Väl framme i Piura ska vi ta våra väskor. Mannen som fixar väskorna tar båda våra biljetter på ena sidan där jag får min väska. Vi går runt för att ta Mys väska. DEN ÄR INTE MED!

Vi försöker nu göra oss förstådda på spanska och förklara att väskan är borta. De frågar efter biljetten till väskan. Vi försöker förklara att den har ni redan fått. De är obenägna att hjälpa oss. I detta emotionella kaos, då vi inser att vi har blivit lurade ännu en gång, försöker vi med vår dåliga spanska få hjälp, men man viftar snyggt på händerna och visar att här får ni ingen hjälp.

Efter närmare en halvtimme bläddrar jag igenom biljetterna för väskan och visar upp de två då jag kom ihåg numrena. Det visar sig då att biljetten jag fick för Mys väska tillhör ett annat bussbolag. Han har gett mig fel biljett för att vi inte ska kunna bevisa att väskan har försvunnit på deras bussbolag.

My står nu enbart i de kläder hon har på sig. Allt annat är borta. ALLT! Hon har kamera, pass, plånbok och våra viktiga dokument i sin lilla väska, men allt som hon ska leva i och med i ett år är borta. Paniken kryper på och resan känns oerhört tråkig nu.

Vi ger upp på bussbolaget och bestämmer oss för att ta ut pengar då det är ny valuta i Peru, SOL. Då vi inte löser det visar det sig att du kan betala med hela dollar. Vi har 5 dollar kvar och tar en taxi till hostelet för 2 dollar.

Vi blir oerhört väl bemötta här. Klockan är halv 9 och vi får vårt rum på en gång. Jag går ner och beställer frukost efter en stund. Ingen av oss har någon hunger men för att kunna tänka klart och reda ut situationen behöver vi mat. Efter samtal hemåt till oerhört lugnande och hjälpsamma föräldrar, tack så hemskt mycket, känns det ändå som att vi reder ut allt. Paniken och känslan över att vilja lämna allt och återvända hem till isbjörnarnas och glaciärernas land, Sverige, lämnar oss så sakteliga.

Vi ägnar eftermiddagen åt att inhandla det väsentligaste. Dock kröp det på sig en jobbig känsla i och med att det fanns en passkopia plus 2 av våra 3 bankdosor i väskan. Skulle de komma åt Mys alla konton!? Fredag och bankerna har stängt i Sverige. Håkan, Mys pappa, lyckas på lördagmorgonen jaga upp självaste bankchefen i pyjamas till bankkontoret för att spärra dosan och att kolla kontona. De var orörda som tur var!

Idag har vi ägnat 4 timmar hos polisen. Där även polisen plus en väldigt hjälpsam man som kunde engelska skällde ut bussbolaget. Mer kan de inte göra, men det var en liten, men skön tröst att få se dem ta skit när dem behandlat oss som de gjort. Först insisterade polisen på att vi skulle åka tillbaka till Loja, bussbolaget skulle bjuda en av oss på tur & retur, leta efter väskan och göra polisanmälan där. Åka med det bussbolaget igen? Åtta timmar enkel resa? Nej tack! Vi fick vår vilja igenom och polisanmälan är gjord här. Dock var det en problematik att få fram att det var detta bussbolag som gett oss biljetten. De hade lurat oss duktigt.

Vi vill härmed säga åk ej med LOJA INTERNACIONAL, dem är korrupta och jobbar i samarbete med tjuvar.

Vi kommer nu ändra om i våra restankar. Vi ska nu hitta en lugn strandstad och spendera mesta av tiden fram till vårt flyg till Nya Zeeland 20 dec där. Vi har ett par saker vi vill se och som vi ska ordna till, men det blir inte lika mycket resa nu.

En bättre idé vad gäller resande här hade varit att haft en fast punkt att utgå ifrån. Vi vet att på det hostel vi bodde på i Quito förvarade de väskor i månader åt de som ville resa runt. Hade varit en bra ide. Resa med lätt packning och sedan återkomma till denna plats. Det är när man reser som det är svårare att hålla koll på sina saker.

Hur som helst. Vi blev av med saker för mycket pengar, Mys packning är värt minst lika mycket som det jag blev av med. Men, vi mår bra, vi har hälsan och det är så vi försöker intala oss nu. Det var bara saker, det går att ersätta, men det känns väldigt tungt. Så mycket minnen, souvernirer, inte bara från denna resa. My hade kläder och annat från Brasilien, Island, Spanien, Rom, mm.

I Ecuador handlar man med amerikanska dollar. En dollar är värd ungefär 7,34 SEK.

Boende i privatrum på hostel/posada = Ca 8-10$/pp
Lokala bussresor = 0,25$
Bussresa Cotopaxi-Baños, 2,5 h = 3$
Bussresa Baños-Cuenca, 8 h = 10$
Bussresa Cuenca-Loja, 5,5 h = 7,5 $
Bussresa Loja-Piura (i Peru) = 8 $
Inträde till de flesta nationalparker = 10$
Klassisk Panamahatt i Cuenca = 7$
Hyra av mountainbike = 5-10$/dag
Menú del dia (trerätters lunch + juice) = Ca 1,75 -2,50$
Medium-pizza på restaurang = 8$
Öl på restaurang, 750 ml = 1,25$
Pasta, 500 g = 0,59$
10 ägg = 0,90$
6 äpplen = 1$
10 mandariner = 1$
3 stora potatisar = 0,60$
5 liter vatten = 1,09$

Nu är det faktiskt mindre än 2 månader kvar, sen smäller det! Vad undrar ni (eller så undrar ni inte alls utan är istället sjukt trötta på att höra om mitt dravel om årets resa). Anyway, låt mig berätta bara en sista gång. Jag kommer att spendera nästan hela januari månad i Sydamerika! Detta är således vad som upptar det mesta av mitt natt och dag-drömmeri för tillfället. Kontinenten har inte gästats av Stieg sedan 2008, så nu är det dags. Det är med andra ord djävligt hög tid att finputsa spanskan. Eller nja, finputsa var kanske att ta i…snarare svarva ut en grund. Spanskan från kvällskursen i Melbourne för 5 år sedan praktiserades lite lätt på rundresan i Mexico och ännu lättre under sommarens besök i Tarifa, Spanien. Men men, med hjälp av några reseparlörer och en infödd chilenska ska nog saken bli biff.

Planen är alltså att flyga till Chile för att fira in det nya året med Paer, Hank samt hela familjen Leverone/Olofsson/Benitez. Armin ska också med innan han ska bestiga Machu Pichu, go Armpit! Paer är född i Chile så det ska bli fantastiskt spännande att se min bästa väns gammla hoods någon timme utanför Santiago. Vad som egentligen händer efter vi har druckit vino tinto och skrålat med till trubadurer på Paers pappas bar vet igen.Tankar finns på att besöka Mendoza, vindistriktet i Argentina, bara några timmar från den chilenska gränsen och rida lite häst och leka vinkännare. Sen bär det förmodligen av norrut mot öknen i landet som till och med är mer långsmalt än Sverige. Tydligen är det smidigast att ta sig till denna öken med ett litet elakt flygplan. Min gode vän Linus Nilsson har storsint bjudit på spännande berättelser om bland annat störtlandningar med just ett sådant flygplan under sin resa i Chile för några år sedan. Tydligen så stänger flygplanet av motorerna helt, och faller handlöst mot marken där det på något mirakulöst sätt lyckas landa. Vi tackar Limp för infomationen, störtlandningar har alltid varit något jag velat studera närmare. When pigs fly!!!! Då tänker jag sätta mig i ett störtplan! Då får hellre pojkarna i FARC-gerillan lägga sin vantar på mig i Colombia. Vi (vet inte om Paer är helt på det klara med undertecknads sjukliga flygrädsla) planerar alltså att ta sig via buss, må det ta 36 timmar, norrut och reka Atacama-öknen och dess små dammiga städer. Enligt Limp ska det även finnas glaciärer och pingviner (dock inte i öknen). Det ni! Vore det inte sjukt nice att stifta bekantskap med dessa frack-klädda figurer?! Paer den lyckans osten, ska va borta i 3 månader och åker vidare till Colombia i några veckor innan hon drar till Costa rica på volontärarbete och sen till Cuba. Frågan är nu mest vad jag gör av mig själv då? Ska man åka tillbaka till Santiago och kanske flyga hem från världens i min mening skönaste stad Buenos Aires, eller ska jag hänka på Paer till Escobarernas hemvist och paradisstränderna utmed den karabiska kusten i Colombia? Eller kanske ska man ta sig över till Bras och Don Popa i Sao Palo?? Detta är frågor som jag och min inte allt för feta resbudget står med inför bokningen av resan som defenitivo ska utföras innan helgens sista glas vin är druckit, djävligt snart med andra ord. Jag får återkomma med en närmare resplan gott folk, om någon är intresserad dvs.

Slutligen vill jag rikta ett speciellt tack till Skatteverket som med sin generösa återbäring har gått in och finansierat denna resa.

Nej nu är det dags att baka en fin kaka. Det vankas nämlikgen knytkalas ikväll! Formen är god men lite bakis. Vi firade Carros födelsedag igår på fantastiska Belle epoque på Möllan. Tanken var middag och ett glas vin men jag blev såklart kvar till lamporna tändes och sista dansen var spelad. Trevligt var det i alla fall! Nu gäller det att ladda om batterierna för ikväll.

Puss och kram/Stieg

Hur ser då en dag ut för M&M när de reser jorden runt? Vad äter de till lunch? Hur länge sover de på morgonen? Och hur mycket shoppar de egentligen?

6.45 Vi vaknar av väckarklockan då vi planerat att åka iväg till nationalparken Caja, några mil från centrum av Cuenca, idag.

7.10 Frukost förberedandet är i full gång. Vi värmer varmvatten på spisen till snabbkaffet, och tillagar havregrynsgröten i micron. Samtidigt så försöker vi laga matsäck, pastasallad, att ta med till nationalparken. Jag läser hur vi ska ta oss till parken i Marcus Lonely Planet guide för Ecuador. Några sekunder efter att pastasalladen är färdig bestämmer vi oss för att  bussen till nationalparken, som kostar 8 dollar, blir för dyr, och att vi borde stanna i Cuenca istället. Vi jagar andra alternativ på vad vi ska göra under dagen i LP-boken.

8.12  Ger vi oss iväg ut på stan, vi börjar vid turistinformationen, för att kolla upp hur bussarna går från Cuenca till Peru, men såklart har det inte öppnat än. Då tar vi ut lite pengar istället, och återvänder till Posada del Rio II.

9.30 Efter kiss- och internetpaus, ger vi oss av mot Museo de las Culturas Aborigenes. Museumet, som ligger bara några meter från vårt hostel, har en stor arkeologisk samling från inkatiden. Vi ser allt från musikinstrument av lavasten och snäcksmycken till skulpturer av djävulen.

10.45 Bestämmer vi oss för att ge oss ut på stan. Nu är turistinformationen öppen och en ecuadoriansk kvinna som pratar engelska (!!!) hjälper oss med bussturen ner till Peru. Vi bestämmer oss för att åka 5,5 h söder i Ecuador till lilla staden Loja. Därifrån tar vi nattbussen som avgår 23.00 till Piura i norra Peru. Då är vi framme kl 07 på fredag och sparar in en natts boende. Perfekt!

11.30 Strosar vi runt och kollar klassiska Panamahattar på stadens marknad. För Panamahatten görs här och inte i Panama som alla tror, den kallas Panamahatt för att dessa hattar skeppades till Panama från Ecuador, och såldes där vidare till resten av världen. Till slut hittar vi två som sitter som gjutet och bara kostar 7 dollar. Vi bryr oss inte ens om att försöka pruta.

12.00 Maaaaat, äntligen! Vi går till ett mysigt café där vi ätit bra menú del dia (trerätters lunch) förut och njuter av att få in tallrik efter tallrik. Först får vi in en potatissoppa med någon konstig grönsak i. Mums. Till det får vi “naturligtvis” popcorn. Här i Ecuador dyrkar de sitt majs och äter majs i alla former, därför hör det till vanligheterna att du får in en tallrik popcorn eller kokt majs när du äter på restaurang.

12.10 Huvudrätten bärs fram till vårt bord. Ris med kyckling i ölsås. Mums igen. Då kommer också den färska juicen in, melon. Sydamerikanerna har en speciell realtion till juice också, medan vi i Sverige köper vår koncentrerade juice i butiken, köper Sydamerikanerna färsk frukt på marknader, och gör sin egen juice. Därför finns det en blender i varje Sydamerikanskt hem!

12.20 Efterrätten består av ananas och melon i bitar. Mums återigen. Efter efterrätten går vi fram och betalar våra 1,90 dollar per person. Lunch är riktigt billigt i Ecuador.

12.30 Vi drar runt på stan ett tag, och kollar in om det finns några klassiska Ecuador-tröjor till mig på marknaden. Eller om det kanske finns någon snygg topp. Samtidigt så kollar vi in de vackra kyrkor och kyrktorn som ligger i centrum av Cuenca.

15.00 Magen börjar kurra efter något onyttigt och vi kan inte längre vänta med de lyxiga glassbägare vi lovat oss själva idag. Jag beställer in en megastor Sundae, med kokos och vaniljglass, toppad med grädde, chokladsås och pecannötter. Marcus går på kaffespåret och väljer en cappuccioglassdrink OCH en vanlig cappuccino.

15.10 Sitter vi med tomma glasskålar och kaffeglas framför oss… Vad finns det mer att göra i stan? Marcus kollar in Lonely Planet. Vi bestämmer oss för att gå bort till marknaden och hittar där mandariner, äpplen och färska croissanter inför morgondagens bussresa.

16.00 Går vi hem till hostelet, utmattade efter vår glassorgie. Marcus tar sig en lur medan jag läser min lättsmälta Jane Green bok.

17.00 Mellis med lite kaffe och fruktsallad. Efter det gör vi ett försök att gå av oss lite glassfett, och är ute och går i en timme, medan vi smider planer om den närmaste dagarna i Peru och Sydamerika.

18.00 Vi käkar upp matsäcken som vi skulle haft med oss till parken. Pasta, tonfisk och tomat.  

19.00 Söker vi efter hostel i Piura på nätet och hittar Hostal San Jose. Det är centralt, verkar mysigt och kostar 45 (lite över hundralappen) sol per rum. Vi mailar och håller tummarna att ett rum finns ledigt!

20.00 Efter att ha avverkat liiiite städning och packning kryper vi ner i sängen och ser The Motorcycle Diaries, filmen om hur Che Guevara reser runt i Sydamerika på motorcykel.

…men staden är fin. Dock trodde vi att vi inte skulle nå vårat mål i fredags. Den sista timmen på vår tre timmar långa bussfärd var värre än den värsta karusell. Bussen var fullsatt och chauffören körde alldeles för fort på den smala vägen som snirklade sig ner för berget med skarpa kurvor. Med darriga ben klev vi till sist av bussen vid lunchtid.

Efter inckeckning på Platas y Blancas (växter och vitt) begav vi oss ner till centrum för att utforska detta turistparadis och för att äta. Det blev en trerätters för 2 dollar. Vi strosade runt i en timme drygt innan vi begav oss tillbaka till vårt hostel.

Klockan sex var det dags för bad i varma källor på La Piscina de La Virgine. Vi bytte om och klev i den första bassängen i tron att det var den “mellanvarma” bassängen. Fel, den var 48 grader varm. Det luktade kokt M & M över hela badet. Vi gick upp på övre våningen och hittade rätt bassäng. Där satt vi och njöt av värmen, tittade på vattenfallet och fyrverkerierna som smällde runt omkring. Oktober är månaden då man firar vattenhelgonet och det gör man med hemmabyggda fyrverkerier. Badet var för övrigt det perfekta sättet att mjuka upp alla spända muskler från bussfärden.

Lördagen började lugnt med promenad i staden, som för övrigt är i storlek som Söderköping. Vi beundrade Basilica de Nuestra Señora de Agua Santa, en fantastiskt vacker kyrka som nattetid lyses upp som ingen annan kyrka.

Lite mer shopping blev det och efter att ni ser bilden nedan förstår ni nog att jag redan blivit känd som Ecuadors stora stilikon, många är dem redan som följer mina fotspår.

Kvällen blev i blågula färger då vi åt italienskt och sedan begav oss vidare på krogrunda med två svenska par som vi träffat här. En kanonkväll med bra mat, goda drinkar och underhållande sällskap. Kvällen slutade på Peña Ananitay till tonerna av folklórica, folkmusik från Anderna. Panflöjter och andra instrument skapade en skön stämning där låten Bolivia var höjdpunkten.

Under söndagen blev det utflykt. Vi ville se den mytomspunna vulkanen Tungurahua som konstant sprutar ut rök och stoff. Nu gick inte det så bra. Efter ca 2,5 timmar av promenad uppåt kullar mötte vi ett par från Quito som var på väg ner. Av dem fick vi höra att vi gått fel. Dem erbjöd oss att åka med i deras bil, vilket vi gjorde, till utsiktsplatsen över vulkanen. Självklart är toppen täckt av moln. Efter ett försök att nå en bättre utsiktsplats som slutade med att vi fick vända mitt ute i en hage tog de oss tillbaka till Baños och bjöd oss på glass. Mycket trevliga människor.

Dagen avslutades i de varma källorna med våra svenska vänner och sedan mat tillsammans innan vi skiljdes åt för att nästa dag resa åt olika håll.

Vi har bott bra i ett fint rum och en mysig uteplats. Enda smolken var igår kväll när vi upptäcket en i våra ögon gigantiskt spindel i taket. My fick springa ner till vaktmästaren och skrika Araña (spindel) för att han skulle komma och ta bort den. Vi överlevde detta angrepp från djungeln med andan i halsen.

Vi befinner oss nu i Cuenca. Här kommer vi utforska stadens vackra arkitektur i fyra dagar innan det bär av till Peru. 

Vi befinner oss i Cotopaxi, Ecuador och leker friluftsliv för fullt.

Cotopaxi är namnet på denna, 5897 meter över havet höga aktiva vulkan. För er som inte hänger med så ligger alltså Cotopaxi i bergskedjan Anderna. Här bor vi mysigt på hostelet Secret Garden Cotopaxi, på 3500 meters höjd, omringade av andra stora berg som Antisana, Puntas, och Pasochoa. Hostelets rum värms upp av öppna spisar och lyses upp av levande ljus under kvällar och nätter. Maten här är lyxigare än vad vi ens lyckades laga till i Sverige, med toppmåltider som pestopasta med örtkyckling, lamm med rotfruktsmos och grönsaker från trädgården och hel forell med potatissallad. Såklart så lyxas det till med efterrätt varje kväll också…

Marcus i poncho myser med en av dalmatinerna.

Maten har inte varit alldeles gratis, vi har fått förtjäna den också. I tisdags vandrade jag, M, en kanadensisk tjej och en volontär som jobbar på Secret Garden, upp till toppen av berget Pasochoa, på 4200 meters höjd. Fösta etappen bestod av att hoppa från sten till sten längs en underbart vacker, porlande bäck. På vissa ställen fick vi balansera på sliriga jordhyllor med bäcken under oss, och hänga i trädrötterna som från lianer.

Vi följdes av hostelets två dalmatiner och två taxar, som hela tiden vann över oss i styrka, smidighet och energi. Efter stenhoppandet väntade en ganska så brant klättring upp en grästovig brant. Vi pustade ut när vi kommit upp över branten och fick äntligen gå utan stigning då vi följde en bergsbäck, där hundarna drack, badade och busade. Vi kom snart upp på en bergsrygg som vi följde och där, ganska nära målet på vår vandring stack det upp ungefär tio nyfikna ansikten. Det var vildhästar.

Eller rättare sagt nio vildhästar och en vildåsna. Jag hade kunnat stanna i flera timmar för att se om någon av de var modig nog att hälsa på oss, men mina medvandrare var inte lika fascinerade av hästarna som jag, så bergsäventyret fortsatte.

Till vänster är berget vi besteg

Marcus på toppen av Pasochoa, bland molnen.

Vi kom fram till den sista mördarklättringen. Hundarna hoppade fram och jagade fåglar här och där, medan vi människor flåsade oss mot toppen. Alla som har bestigit ett berg, eller bara vistats högre än havsytan vet hur jobbigt det är med höjdskillnaden… Det känns till exempel nästan hundra gånger värre att gå i trappor i Quito, 2800 meter över havet, än i Norrköping. Hur jobbigt är det inte då att bestiga en brant topp av ett berg som är 3500 meter, när man har fyra timmars vandring bakom sig? Vi vet, det är…JOBBIGT. Men så klart så var det hur värt det som helst! Jag möttes av religösa upplevelser hela vägen upp till toppen!

Fler religiösa upplevelser möttes vi av när vi i torsdag cyklade runt i nationalparken runt Cotopaxi. Vi följde en stor bäck som bjöd på flera fina små vattenfall. Runt om oss där vi cyklade fram betade vildhästar och kor. Annars innehöll landskapet mest stenar, stora som små, och Cotopaxi gömde sig bakom stora mörka moln hela dagen. Men så fort vi stannade våra mountainbikes var allt ovanligt fridfullt och tyst. Inga högljudda engelsmän, inga skällande gatuhundar, inte ett ljud förutom våra egna andetag. DET är lyx!

Nästa mål på resan är lilla staden Baños, där vi kommer bada oss rena från Cotopaxi-svett i heta källor i en djup dal.

Nu är Civilisationen lämnad och i Quito, Sydamerika, har vi landat. Ska man tro Sigge kommer vi aldrig se Sverige igen.

Men det var nära att vi inte kom fram då man tydligen måste uppvisa utresa ur Ecuador, vilket vi saknar. Vad vi har är flygresan från Brasilien till Nya Zeeland. För pålitliga svenskar löser det sig alltid. Mannen i incheckningsdisken skickade med oss en fejkad utresa med deras flygbolag ur Ecuador, allt grönt således. I Caracas, Venezuela, väntade vi sju och en halv timme på nästa flyg. Försök till sömn i små stolar gjordes utan större framgång.

Framme i Quito vid nio, på hostel The Secret Garden vid halv elva var vi. Här fick vi vid incheckning tydliga direktiv på hur vi ska bete oss för att inte bli rånade. För att sammanfatta, gå naken, då ser dem att det inte finns något att ta. Jag är dock inte orolig, med mig är My som i tre och en halv månad i Brasilien jagade bort rånare som man viftar bort flugor från midsommartårtan.

Efter den flygresan var vi trötta och stela och bestämde oss för en lugn dag på hostelet. Där vi tänkte försöka planera lite av vår resa. Vi var nu i Quito, och visste inte vad vi skulle göra där eller därefter.

För några år sedan då planen för mig var att plugga spanska i Quito var jag i kontakt med Santiago som bor där. Jag hörde av mig och sa att nu kommer vi. Han skulle dagen efter hämta oss halv ett, innan det begav vi oss ut för utförska Old Town och dess kyrkor. Vi hann se La Basilica, en vacker katedral. Därefter skulle vi söka oss till San Fransisco torget som ska vara fint. Tydligen höll presidenten tal där vilket gjorde det svårt att se mer. En försmak fick vi och bestämde oss för att se resten dagen efter.

Santiago tog oss till Ciudad Mitad del Mundo, Ekvatorn. Här njöt vi av känslan att stå på jordens mitt, se klassiska indiandanser och äta god mat. Vi blev sedan hembjudna till Santiago på grillning. Han bodde jättefint och vi hade en toppenkväll med hans familj och vänner. Muchas Gracias Santiago!

M &M på ekvatorn

En av indiandanserna

Santiago med familj

En lovande start, men sedan blev det nattsvart. Min mage gav upp på natten. Tömd på energi och vätska blev det inte mycket mer gjort i Quito då vi bokat vidare boende vid Cotopaxi och skulle resa nästa dag.

The Secret Garden var ett mycket mysigt hostel med en fantastisk utsikt över Quito från femte våningen. Här åt vi frukost och middag, och det var svårt att koncentrera sig på maten när man har detta framför sig.

The Secret Garden

Nu virvlar vi söderut och nästa anhalt blir som sagt Cotopaxi, Ecuadors högsta aktiva vulkan.

CUIABÁ Det härliga med att få längre, granskande uppdrag är att man kan drälla omkring på vägarna med sin hyrbil, följa impulser och stanna till vid sådana skyltar som denna. Den står mitt på en skördad bomullsåker i delstaten Mato Grosso i Brasiliens inland. Jag hade ingen aning om dess betydelse när jag svängde in på grusvägen. Först när jag gick av bilen och läste på kartan gick det upp för mig – jag hade kommit till Sydamerikas geografiska mittpunkt. Först kändes det inte så sexigt, men när jag stått där ett tag och känt den torra, heta vinden. Tystnaden. Fick jag en känsla av att jag kunde se in i varje åder på kontinenten. När jag kom hem till Rio nämnde jag skylten för min amerikanske kollega.
— Hade det varit i USA så hade där funnits ett shoppingcenter och ett nöjesfält bredvid, skrattade han.

Brasiliens plats på världskartan....

….är Brasilien, som utropades den 7 september 1822. Grattis, Brasilien! Hur mycket kan du om Brasilien, egentligen..? Testa dina kunskaper genom att klicka på flaggan! (Vill du plugga lite Brasilien innan du testar dig, så klicka på globen t v, så kommer du till Wikipedia!)

Kolla dina Brasilienkunskaper; klicka på landets flagga!

Intressant..? Läs även andra geografiskt intresserade (?) bloggares åsikter om Brasilien, Nationaldag, Sydamerika, Quiz, Vetgirig.nu, Flaggor, Dagens födelsedagsbarn

Kan man äntligen börja debattera drogfrågorna utan upprörda känslosvall och utopistiska visioner om “ett narkotikafritt Sverige” etc, etc…?
Ja, det börjar sannerligen verka så. Här har vi ett exempel på ett mera objektivt förhållningssätt till de här frågorna; Magnus Lintons inlägg i SR:s OBS Kultur & idé-debatt på P1 …

Magnus Linton delar med sig av sina sympunkter på vissa latinamerikanska reformer..

Drogliberala latinamerikaner?

Augusti 2009 är månaden som i södra Amerika kommer gå till historien som den gröna tiden. Inte grönt som i miljö, utan grönt som i gräs. Eller snarare: dagarna då gräset fick grönt ljus.
En historisk dom från Argentinas högsta domstol den 28 augusti avkriminaliserade cannabis för eget bruk. Det var bara en vecka efter att samma sak hänt i Mexiko, Latinamerikas andra folkrikaste nation. Och kort dessförinnan hade miljöministern i Brasilien – det största av kontinentens länder – föreslagit en brasiliansk variant av samma lagstiftning. I Colombia och Peru är marijuana för personligt bruk redan lagligt och i Uruguay, där president ska väljas i oktober, väntas grönt ljus för gräs bli en av de avgörande valfrågorna.                   (Klicka på bilden om du vill läsa vidare!)

Om du istället vill höra hela OBS; klicka på den gula plattan! Lite om IT-Indien, också..

Intressant…?
Läs även andra debattglada (?) bloggares åsikter om OBS, SR, P1, Magnus Linton, Sydamerika, Avkriminalisering, Legalisering, Opinionsvändning, Drogdebatten

I fredags avkriminaliserade Mexiko droger för eget bruk. Nu är det Argentinas tur.

(CNN) — Argentinas Högsta Domstol beslöt på tisdagen att det är mot konstitutionen att straffa en myndig för eget bruk av marijuana, så länge detta bruk inte skadar någon annan. Beslutet togs enhälligt och det gör Argentina till det andra latinamerikanska landet som inom de senaste fyra dagarna beslutar sig för att tillåta eget bruk av en tidigare illegal drog.

(Klicka på den med jointen modifierade argentinska flaggan för att läsa CNN:s artikel i sin helhet!)

Marijuana legaliseras i Argentina

Publicerad 25 augusti 2009 – 21:28 Uppdaterad 25 augusti 2009 – 21:29

“Småskaligt” bruk av marijuana är numera tillåtet i Argentina, enligt ett beslut i Högsta domstolen på tisdagen. HD definierade inte var gränsen går för småskaligt bruk.
“Alla vuxna är fria att fatta beslut om sin livsstil utan att staten ingriper”, sade HD i ett uttalande.

(Klicka här för att läsa hela storyn på SVT:s sajt!)

"Sedan tidigare har även Colombia och Mexiko tillåtit narkotikainnehav för privat bruk." stod det på SVT:s sida. Hmm...måtte ha missat Colombia! Men OK, då...

Intressant…?
Läs även andra drogliberala (?) bloggares åsikter om Argentina, Avkriminalisering, Cannabis, drogpolitik, Juridik, Latinamerika, Legalisering, Marijuana, Skadelindring

Sydamerika, rikt på egen historia, kultur, metall, olja, natur och otroligt mycket mer har hållts tillbaka det senaste 50 åren till stor del genom att västvärlden skapat eller understött konflikter. Under århundraden har Sydamerika varit kolloniserat utan möjlighet till egen utveckling och mognad utan endast tjänstgjort som merkantilistisk bakgård. Det här är en region som om den fick lite lugn och ro skulle ha alla förutsättningar för att utvecklas till en kraftfull kontinent. Språkligt har de ett försprång. Länder bland annat Sverige har skyldigheter och regioner med Sydamerikas bakgrund har särskilda rättigheter inom världsamfundet. Det är inte bara Nato eller USA som dödar med svenska vapen om det nu hade varit bättre.

DN.se idag eller DN.se idag

Bloggar: jj.n; awickedone: War – what is it good for, Vapen här eller där

Detta har hänt: Den 27 november 2005 väljs Manuel Zelaya till president i Honduras, som representant för det liberala partiet. Under sin mandatperiod fjärmade han sig alltmer från partiet och svängde åt vänster. Några av åtgärderna från hans sida var att höja minimilönerna och göra “slut på ett antal lönsamma affärer som ett privat oljeimportmonopol gjort” samt ansluta Honduras till samarbetsprojektet ALBA. Han har också blivit kritiserad för att försöka införa ett mer auktoritärt styre i Honduras, en kritik som främst verkar komma från högern och näringslivet. Kort sagt tycks Zelaya sluta sig till den skara vänsterledare som på senare år blivit allt fler i Latinamerika; Chávez i Venezuela, Morales i Bolivia, Castro på Kuba, Lugo i Paraguay, Fernandez i Argentina, Correa i Ecuador etc. Våren 2009 förklarade Zelaya att en folkomröstning skulle hållas den 28 juni samma år, för att undersöka huruvida det fanns folkligt stöd för bildandet av en konstituerande församling. Församlingen skulle ha till uppgift att se över och eventuellt förändra grundlagen; något som enligt kritikerna endast hade till syfte att göra det möjligt för Zelaya att utöka sin mandatperiod (jämför konflikten i Venezuela när Chávez gjorde samma drag för en tid sedan). Bara några timmar innan valet var tänkt att äga rum greps Zelaya i sitt hem och sattes i exil i Costa Rica. Gripandet föranleddes av en hemlig order från Honduras högsta domstol. Samtidigt utfärdades ett utegångsförbud och även Kubas, Venezuelas och Nicaraguas ambassadörer greps tillfälligt. En interimregering (tillfällig mellangångsregering) med Roberto Micheletti som ledare har installerats i Honduras. De senaste nyheterna säger att den nya regeringen “utesluter att president Manuel Zelaya får återvända till makten”. Zelaya har tidigare försökt återvända till Honduras, men hindrats genom att flygbanan blockerats av militär. Interimregeringen säger att Zelaya kommer att gripas och åtalas om han lyckas återvända, men att amnesti kan bli aktuellt. Hur det än är med den saken tycks regeringen vara inställd på att till varje pris förhindra Zelaya från att återinsättas.

Statskuppen har mött hård internationell kritik, från Obamas uttalande att Zelaya fortfarande är Honduras legitime president och att kuppen var illegal, till Chávez hot om att med militära medel återinsätta Zelaya. Hittills har ingen stat erkänt den nya regeringen och ett antal latinamerikanska länder har kallat hem sina ambassadörer från Honduras. Kuppen har vidare kritiserats av FN, OAS, ALBA och EU.

Statskuppen i Honduras kan vara en brytpunkt för utvecklingen i Sydamerika. Organisationer och politiska sammanslutningar med nyliberala tendenser har länge förfärat sig över utvecklingen som, trots USA:s ihärdiga försök att genom kupper och underjordisk verksamhet styra den åt ett annat håll, mer och mer verkar gå åt vänster, om än med vissa oroande auktoritära drag. Jag skulle våga påstå att man kan få en del mer generella insikter från statskuppen. Det är exempelvis intressant att notera Världsbankens minst sagt milda respons på kuppen: Reaktionen har bestått i att man “pausar” lån till landet, och på frågan om under vilka villkor man är beredd att återuppta dem svarar att man försöker spela en stöttande roll för regionen och dess mål att återinföra demokrati. Kan man därav dra slutsatsen att Världsbanken inte kommer att utöva några större påtryckningar för att återinsätta Zelaya? Det verkar inte helt otroligt. En ventil för Världsbanken är att den nya regeringen har lovat att hålla val i november som planerat, något som skulle användas som en förevändning för att den demokratiska ordningen har återställts. Världsbanken har haft och har många kritiker som pekar på hur den genom hot om indragna lån påverkar länders politiska beslut, t.ex. kravet på att privatisera delar av vattentillgången i Bolivia år 2000. För Världsbanken tycks inte mycket ha förändrats, utan det är “bussiness as usual”. Vad gäller USA är läget något oklart. Flera högt uppsatta personer, däribland Barack Obama, har kallat statskuppen för just en statskupp men har samtidigt inte formellt förklarat att man anser att en statskupp ägt rum. Detta skulle enligt amerikanska regler kräva att man stryper allt bistånd till landet.

Två slutsatser från Obamaadministrationens reaktion skulle kunna dras: Antingen är den ett resultat av en cynisk syn på utländska regeringars demokratiska legitimitet (vilket står i linje med USA:s politiska historia under 1900-talet) och en rent instrumentell hantering av problemet, eller så är den ett resultat av det rakt motsatta: Obama försöker distansera sig från tidigare amerikansk utrikespolitik (jämför hanteringen av Iran-krisen, där man valt att tona ned brösttonerna) för att bl.a. komma ifrån bilden av landet som en ständigt intervenerande imperialistisk apparat. Kommentarerna har hittills inte varit tillräckligt detaljerade för att avgöra vad som är fallet. Det slutgiltiga avgörandet skulle dock vara om den omvända situationen uppstod: en sydamerikansk USA-vänlig regering som avsätts genom en militär kupp till förmån för en mer vänsterorienterad och USA-kritisk. Vilket bemötande skulle en sådan händelse möta från amerikanskt håll?

Intressant?