” Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att Han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. Om Honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på Honom får syndernas förlåtelse genom Hans namn.” ( Apg. 10: 42 – 43 )
Citatet ovan är taget från ett sammanhang där Petrus försöker förklara den kristna tron för icke judar. Han berättar enkelt om hur Jesus gick omkring och gjorde gott: botade sjuka, väckte upp döda, undervisade,  lyfte människor från hopplöshet till tro på framtiden m.m. Som tack för detta spikades han upp på ett kors och dog för våra synder men sedan – berättar han detta
häpnadsväckande att Jesus uppstod från de döda. Jesus åkte sen upp till himlen för att någon gång i framtiden komma tillbaks för att döma levande och döda.
Det kan låta skrämmande med kommande dom samtidigt som det är hoppingivande att en dag skall det vara slut med ondska, krig, sjukdom, skvaller, förtal, svält, lögn, fattigdom m.m. Tårarna skall torkas och himmelriket upprättas där synden inte har något att säga till om. Hur ska det då gå för oss i domen? Ja det är ju inte såsom Gardell menar att alla kommer dit utan omvändelse. Då skulle himlen snabbt förvandlas till ett helvete. Näe himlen befolkas av frivilliga som väljer att tro på Jesus och efter bästa förmåga försöker följa hans liv och undervisning. Men har vi inte alla del i världens ondska? Har inte vi alla i nån mening misslyckats med att förvalta skapelsen, älska Gud och vår nästa som oss själva?  Jo det är det dåliga nyheterna: Vi faller också under domen men de goda nyheterna är att  genom tron på Jesus och hans verk får vi syndernas förlåtelse och blir  benådade. Biljetten in i himlen är därmed vår. Grattis!

” Obs! Ovan skrivna text om kristen tro är givetvis enormt komprimerad och är skriven för att väcka frågor. Har du en frågan om det skrivna är du välkommen att kommentera den här bloggen så svarar jag efter bästa förmåga. Allt Gott! Hälsningar Martin Kvidal“

Idag är man “tung”. Ett gäng indier är på besök på jobbet och igår var vi på Gandhi och åt indisk mat. Just för att se vad äkta indierna tycker.

Så det blev Panir Pakora, Chicken Pakora och Alo Chop till förrätt, kombinerat med några olika naan-bröd. Sen till varmrätt blev det Balti malabar gosht på lamm. En Kulfi till efterrätt. Självklart ÖL till maten också.

Så nu är kroppen i chocktillstånd. Ett överflöd av kolhydrater och ett överflöd av mat. Förhoppningsvis blir det innebandy ikväll så att man får kanske röra på sig! Sen är SATS imorgon ett måste. Det är inte nyttigt med både fett, kolhydrater.. fast det var såååååå gott!!!

Slutsatsen från våra indier: mycket autentisk “bengal food”. Ena indiern var från samma ort som restaurangkillen så de giddrade och säkerställde att maten även tillagades som “hemma”. Fick bra betyg av våra besökare, maten var god och otroligt billig! Klart värt sin omväg på söder.

I Etiopia er det en synd a danse. Hvis man ikke synger samtidig. Nattklubber er forbudt, bortsett fra i Addis for der klarer man ikke aa kontrollere det. “Dancing can lead to HIV/AIDS,” sa koordinatoren vaar.

Redan i dopet fick du i uppdrag att strida den osynliga kampen mot din själs fiender; så upptag den nu. Tillräckligt länge har du dröjt därmed; försjunken i liknöjdhet och lättja har du låtit mycken dyrbar tid gå till spillo . Därför måste du känna det som började du om från början; den renhet som du fick i dopet, har du låtit trampas ned och smutsas på ett gruvligt sätt.

Stig alltså upp, men gör det genast, utan dröjsmål. Uppskjut icke din föresats till “ikväll” eller “imorgon” eller “sedan, när jag är färdig med det jag just nu har i händer”. Mellantiden kan vara ödesdiger.

En skogsbrand kan inte släckas för tidigt; vill du se din själ härjad och förkolnad?

- Tito Colliander

“Tsar Ivan Groznij efter att ha dödat sin son 15:e november 1581″ – Ilja Repyn, 1873

Blot out, O Lord, all my memories – except one. For memories make me old and feeble.  Memories ruin the present day. They weigh down the present day with the past and weaken my hope in the future, for in legions they whisper in my ear: ‘There will only be what has already been.’ / But I do not wish for there to be only what has been. I do not wish and You do not wish, O Lord, for the future to be the past repeated. Let things happen that have never appeared before. The sun would not be worth much, if it only watched repetitions. / Worn paths mislead a wayfarer. Earth has walked over the earth a long time. Earthly walkways have become boring, for they have been travelled again and again from generation to generation throughout all time. Blot out, O Lord, all my memories except one. / Just one memory do I ask You not to blot out, but to strengthen in me. Do not blot out but strengthen in my con­sciousness the memory of … You.

- den helige Nikolaj Velimirovich, ur den engelska översättningen av “prayers by the lake”, bön 30

Jag älskade ledaren av Johannes Forssberg i dagens Expressen! Självklart ska inte några trossamfund få statliga pengar för att driva sin verksamhet. Att skattepengar ska användas för att bevara särskilda kyrkor förstår jag, eftersom kyrkor kan vara väldigt vackra och ståtliga. Dessutom är det viktigt att komma ihåg den 2000-åriga lögnen som så många har trott på genom tiderna, så att vi inte går på något liknande igen. Att ge skattepengar till föreningar som grundar sin verksamhet på det som står i en 2000 år gammal bok är sjukt, speciellt med tanke på hur Lagen om stöd till trossamfund formuleras: “Statsbidrag får lämnas endast till ett trossamfund som bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på.”

Tydligen vilar det svenska samhället på värderingarna att homosexualitet är en synd, att kvinnor som inte är oskulder på sin bröllopsnatt ska stenas till döds, och att de som inte tror på gud förtjänar att torteras i helvetet i all evighet. Jag känner inte riktigt igen mig i de värderingarna, missade jag något memo eller?

Nu kommer säkert alla “normala” kristna bli arga och säga att de inte alls tror på allt det där, men då undrar jag en sak: Om ni inte tror på det, varför dyrkar ni då en gud som gör det? Eller tror ni att även gud har ändrat sin åsikt? Borde han inte skickat hit en till son för att förmedla detta nya budskap isåfall? Eller åtminstone skrivit en ny bok? Nej, om gud plötsligt hade hittat sin moral och ville att vi skulle leva som vi gör idag hade han sett till att vi hade något att grunda detta på. Han är ju trots allt allsmäktig.

Vissa kristna tror inte på helvetet, utan de menar att man bara inte får det lika bra i himlen om man syndar. De vill ju förstås inte att någon ska brinna i all evighet, det låter ju mycket bättre om de som syndar helt enkelt får ekonomiklass-biljett till himlen och ståplats när man kommer dit. Man kommer till himlen alltså, men man får det inte riiiktigt lika bra. Är det egentligen någon skillnad? Detta betyder ju fortfarande att de som tror på gud på något sätt är mer värda än de som inte gör det. Där försvann den moralen.

Slopa Lagen om stöd till trossamfund, inför 16-årsgräns för medlemsskap i svenska kyrkan och förbjud religiösa friskolor. Och om vi verkligen ska separera kyrka och stat borde inte medlemmar i svenska kyrkan få sitta i regeringen. Och när vi ändå håller på kan vi byta namn på Religion A och istället kalla det Mytologihistoria A.

Expressen, Newsmill, DN,

av barnens pappa i eftermiddag …….. vilket var väldigt länge sedan, tror inte han varit o hälsat på barnen hemma hos mig så att säga på 1 1/2 år …….…. vi har våra aningar om vad han vill prata om men jag avvaktar att skriva mer till senare ……. men de känns skönt att både jag o tjejerna är “lite” förberedda på vad som eventuellt kommer att diskuteras …………. jaja

vakna vid halv 10 ……. sov ju ganska länge men de känndes ok …….. de är snart lunchtid o jag har egentligen inte gjort något speciellt. hade tänkt att gå ut o gå men de regnar ute lite så jag avvaktar med de oxå

nu har jag bakat bullar …….. inte för att jag på något sätt försöker fjäska för barnens pappa men ville vara lite snäll när vi ändå skulle fika lite. med tanke på att hans mamma bor i kroatien o hans fd flickvän flyttat så äter han väl inte hembakata bullar så ofta ……….. o nu kommer den skurken inte. men jag är egentligen inte förvånad. så typiskt honom att ändra på allt för att HAN inte hinner. för de första är de HAN som velat komma hit för att prata med oss o nu skriver han på FB att han hinner inte …………. jaja vi vet ju vad de är han vill prata om så de är hans problem ……….bara ytterligare ett litet tecken på att barnen inte kommer i första hand för honom. lite synd för tjejerna ….

nä nu ska jag ta en liten promenad med vovvar …………….

Inte rock, men väl lite djur shoppande pojkar…

“Guri, er den våres [sic],” lød det forbauset fra vår datter i går aftes, fnisende og lett forskrekket. Hun siktet til vekkerklokken over, som ble stuet bort da hun var liten, men som atter fløt til overflaten under åpningen av flyttekasser i det nye huset.

Om jeg skjemmes? Egentlig ikke, men til vårt forsvar bør det dog anføres at klokken var en julegave, fra våre gode venner Ingrid og Kristian, som nok hadde fornemmet vår beundring for den gode Miss Page, som sørgelig nok gikk bort oppunder jul i fjor, i en alder av 85.

Jeg beklager, Ingrid og Kristian, men antar at klokken nok stues bort igjen. Dere kan jo forestille dere liten datter og venninner, på ekskursjon i mor og fars soverom. For synden er kommet til bygds.

Men en Bettie Page-snutt har ingen vondt av:

Hustruen har i alle år hatt en bok med salig Audun Hetlands erotiske – og svært humoristiske – tegninger (se smussomslaget til høyre, smuss for anledningen being the operative word, åpenbart) stående i en bokhylle, til vår datters mangeårige fryd. Hun har kjent til den forbudte boken, som hun betegnende nok kaller “Rompeboken”, i flere år nå, skjønt vi nok helst så at hun lot den være.

I ettermiddag fikk hun besøk av en ett år eldre pike i nabolaget. Det er ikke så mange av dem på den alderen. Da betyr ett år forsvinnende lite. Nabopiken ble naturligvis invitert på middag, og det tok ikke lang tid før lystige fnis lød fra pikerommet. Rompeboken! tenkte jeg, og riktig nok…

Spørsmålet er bare om også den kommende klassevenninnen, som var innom her i forgårs, fikk de samme usømmelighetene å skue.

Snøft og fnys! Bærumspiker som stryker til bygds og forderver gudsordene! Har vi ikke trengt folkemøte før, behøver vi det definitivt nå.

Tør jeg foreslå bedehuset?

Nå har både nabopiken, vår datter og min viv gått for å hente flytevest til førstnevnte, på vei til rotur i en jolle oppi vannet her. Sistnevnte i for anledningen svært anvendelige og høyhælte sko – uten miniskjørt, dog. Men tankene henledes uvegerlig til Inger Lise Rypdals fordums “Fru Johnsen”.

Jau: Synden er kommet til bygds. Har De telefonnummeret til Tilsynet for høg moral for hånden? Og si meg, er det Odd Børre jeg skimter på tamburin i denne snutten? Staselig er han, iallfall. Den skal han ha.

Läser en krönika i Dagen om en av vad vi i folkmun kallar dödssynderna: frosseri.

Gick just i morse och funderade kring det här med var jag egentligen ska börja? Är det verkligen rätt av mig att kämpa med matberoendet när det andliga samtidigt lider? Borde jag inte börja med bönen och överlåtelsen och fromheten och allt det där? Borde inte allting bli bättre om jag först återvann min tro och min tillit?

Att försöka fixa maten på egen hand, att satsa på hälsan och kroppen före kyrkan och kallelsen – är inte det högmodigt? Är jag helt fel ute? Begår jag en synd?

Men om människan är kropp, själ och ande har väl alla en plats i helheten, antar jag. Mår anden bra påverkar det måhända kroppen positivt, men kroppen kan lika gärna dra ner anden i träsket. Eller?

Och nu påminns jag om att frosseri enligt Cassianus inte bara är en allvarlig synd – utan också den första i hans lista: inkörsporten, så att säga, till de andra synderna. Så det jag gör är att bekämpa en allvarlig synd. Frosseriet (i vilken form det än är) binder människan till sitt eget, till snäva perspektiv, självömkan/självhat/själviskhet. Allt som har betydelse är Det Jag Vill Ha. Allt som har betydelse är Nu. Allt som har betydelse är Jag.

Nåja, så allvarligt är det nu inte för jämnan… Men ska jag vara ärlig så känner jag igen det. Djupt inne i mig kryper och krälar något obehagligt, någonting jag inte vill kännas vid. Kanske vore det lättare om jag började med det andliga och fick hjälp med en viss utrensning av det inte. Men någonstans måste jag börja, och just nu har jag inget annat val än att börja här.

Jag hoppas att Gud står ut med mig tills vidare.

Hej!

Vi är hemma hos mormor nu… Det är jättesynd om henne, hon har magsjuka – inte kul! Hon fick ju precis ta av gipset på foten, också blir man sjuk =( Så det är riktigt synd om henne!

Muligens du er som meg og vil gjerne gjøre alt rett, men gjør så masse galt alikevel? Kanskje det føles ekkelt å si at du er en kristen når hver dag nesten føles som nederlag med noen få gode stunder innimellom? Kanskje du og jeg er i samme båt med dårlig samvittighet og sorg i hjertet etter det forrige feilsteget?

Det er ikke langt i fra det enhver “god kristen” har, eller har hatt, i livet sitt. Imidlertid har jeg tenkt litt og kommet frem til at det eneste som skiller en “glad kristen” fra en kristen med mange nederlag på hjernen, er tankegangen. Tanken traff meg på bussen da jeg hørte på en av Hillsong-sangene og vokalisten sang “…yesterday, today the same”. Dette synger han om Gud. Gud har alltid vært, og vil være, den samme for evig tid. Vi, derimot, forandrer oss stadig. For å sette det litt i perspektiv:

Noen dager før begynnelsen av sommerferien var det en som traff Jesus gjennom meg. Hun sa til meg “det var som om du ikke var der lenger, men han som satt der istedet”. Den kvelden ba vi sammen, hun ble frelst, tårer rant og vi var sprell glade begge to – ingen tvil om at vi skal følge Jesus nå!!! Men det var faktisk ikke lenger enn noen dager før, at jeg var oppriktig lei meg og frustrert over at Gud ikke brukte meg til å utrette ting. Jeg var på et bønnerom og jeg skrev på et ark “hvorfor bruker ikke Gud meg? Er han ikke allmektig? Vil han ikke bruke meg, eller er han rett og slett inkompetent?”. Også I går synda jeg. Jeg gjorde noe jeg ikke ville, som var galt, og som jeg visste var galt. Der satt jeg og tenkte: “Gud kan ikke bruke meg når jeg gjør så masse galt, jeg orker ikke snakke til Gud når jeg svikter ham sånn”. Nå sier jeg – “Sånne tanker rammer oss alle, vi må bare velge bort gale tanker og velge å følge Gud”.

Når vi gjør gale ting som kristne blir vi lett berøvet motet til å be til Gud. Gud ser alt, så hvorfor skal vi føle oss frimodige når vi alltid svikter? Det er ikke lett, men Gud vil at vi skal kjenne hvem han er og stå fast ved det – han er en som oppmuntrer og elsker, en som bygger opp og styrker, en som tilgir og frelser fra synd. Det at vi henger fast ved vårt dårlig samvittighet, istedenfor å be om tilgivelse, trekker oss vekk fra Gud.

Gud sier til oss i Jesaja 46:10 - “Jeg kunngjør fra først av de siste ting, forutsier det som ikke har hendt. …”. Gud har gitt deg fri vilje, men Gud er allvitende. Han vet hva du skal velge og hvorfor du velger det du velger, før du velger det! Utrolig, og sant. Så han kjenner alle syndene du har gjort, og når du blir fristet eller prøvet, så kjenner han utfallet – hver eneste gang! Men det viktige å huske er at Gud holder ikke tellingen med syndene dine, fordi han tilgir dem så lenge du ber om tilgivelse for dem. Paulus sier her…

Romerne 7.18 – For jeg vet at i meg, det vil si i mitt kjøtt og blod, bor det ikke noe godt. Viljen har jeg, men å fullføre det gode makter jeg ikke. Det gode som jeg vil, gjør jeg ikke, men det onde som jeg ikke vil, det gjør jeg.

Gud kjenner deg, din ånd og sjel, og han kjenner deg, din kropp og syndige natur. Hva enn du gjør… ikke bryt kontakten med Gud… for du vil nok ta en del feilsteg i løpet av livet. Gud velsigne dere!

Det bidde en “matorgie” i helgen. I fredags blev det nästan 2 dussin ostron och champange som avslutades med en “sparrisfestival” på en av stockholmskrogarna som inkluderade 4 tjocka sparrisar och vino blanco.

Sen i helgen blev det ännu ett sparrisrace. Tjocka feta tyska vita sparrisar.. 6 stycken till!

Så helgen var full av delvis onyttig mat! Sparris ger 5 ggr mer “kolhydrat” än vad man ska äta. Hade kunnat avnjutit 2 burkar god lyxglass och fått i mig mindre socker!

Men genom hardcore-begränsning av resten av dagarna med mycket gott fett.. så är det ner trots allt.

Senaste vikt: 81.7 kg
Startvikt: 86.9 kg
Invägning HC: 88.8 kg

Trends, ME like!!!

I Uppsala pågår just nu nåt som heter Uppsala Pride. Under detta evenemang firades en regnbågs-”mässa” i Helga Trefaldighets kyrka, enligt Uppsala Nya Tidning.

Vad är det som är så speciellt med en regnbågs-”mässa”? Ja, den är fri från det vanliga språket, det som kallas för “heteronormativt“. I alla fall de försöker göra det.

Bönledaren som ledde detta berättar:

- Alla ska känna sig välkomna, oavsett om man är homo, bi, trans, queer, eller hetero.

Jag är helt överens med detta: Gud kärlek är för alla. Sedan måste man ha ett livstil som är värd Guds kärlek: tex en man som är otrogen är alltid älskad av Gud, men han måste sluta förhållandet med sin älskarinna och be Gud om förlåtelse. Det är samma sak med personerna som följer dem olika livstilar ovan – förutom hetero, om man lever en kristen liv.

Vi jobbar mycket med språket i gudstjänsten, och säger exempelvis skaparen, befriaren och livgivaren, i stället [för] Fadern och sonen.

Detta är den roligaste biten i hela artikeln. Fader och Son är två ord som är problematiska. Varför då? Jo, för de är heteronormativa.

Frågan är vem har lärt oss om Fader? Vem har lärt oss om Sonen? Svaret: Jesus-Kristus, i Evangeliet. Egentligen artikeln lär oss kristna att Jesus använde ett diskriminerande språk, och att detta måste rättas till tack vare folk som är duktigare än Gud.

Absurdt, eller hur?

Ikke mye lesing skal til før man skjønner at Paulus er en vis Guds mann, samt, at han ikke alltid var en vis Guds mann. Og akkurat som Paulus, er nok alle av oss syndere. Jeg tror heller ikke vi er klar over alt som er synd, fordi det er så mye vi ikke vier oppmerksomheten vår til. Og mens mange lever lett og fritt og børster av de dårlige gjerningene fra skuldrene, er det like mange som lar seg tynge av alt det gale de gjør, nettopp fordi de er bevisst på det. Til den som angrer; mens jeg leste i korinterne gikk det opp for meg at det nytter ikke å angre, men det nytter å bli bedre. Dersom du er en hengiven kristen som ønsker å følge Jesus, her har du innstrukser til hvordan.

Joh 14,15 - Dersom dere elsker meg, holder dere mine bud. (Jesus)

Det står helt klart her hvordan man skal elske Jesus. Hold hans bud. Hvilke bud var det Jesus kom med?

Matt 22.37-40- Han svarte: “Du skal elske Herren din Gud av hele ditt hjerte og av hele din sjel og av all din forstand. Dette er det største og første bud. Men det andre er like stort: “Du skal elske din neste som deg selv. På disse to budene hviler hele loven og profetene.”

Da er vel det eneste vi sitter igjen med er: hvordan skal man elske Gud slik hvis vi er så feilbarlige, syndige og uperfekte mennesker? Det er rett og slett umotiverende av og til når man er lært hva synd er, men ikke makter selv å motstå det. Paulus visste dette godt.

Romerne 7.18 - For jeg vet at i meg, det vil si i mitt kjøtt og blod, bor det ikke noe godt. Viljen har jeg, men å fullføre det gode makter jeg ikke. Det gode som jeg vil, gjør jeg ikke, men det onde som jeg ikke vil, det gjør jeg. (Paulus)

Det er helt grusomt å tenke på at vi ikke makter å følge budene uten hjelp, men saken er at du ikke er alene. Har man en vilje til å ta imot Jesus og la den Hellige Ånd være virksom i deg, så er det ikke mer som skal til. Bare et valg og et standpunkt.

Poenget er at vi skal lære og streve for å gjøre det bedre… er det ikke sånn barn gjør? Tenk hvor frustrert de må bli når de alltid faller på knærne når de lærer å gå? Men de blir ikke frustrert, kanskje litt lei seg, men de blir hjulpet oppå beina og de bare prøver igjen. Eller når de skal prøve å snakke? Då blir de faktisk ganske frustrert – men de prøver igjen og de mestrer det etterhvert. De som arver Guds rike er barna står det i bibelen; dem som bare tar imot og tar steg for steg. Gud er alltid med.

Kor 9,24 -Vet dere ikke at på stadion deltar alle i løpet, men bare én får seiersprisen? Løp da slik at dere vinner den!

Man trenger ikke være geni for å vite at løpere trener for å nå et mål; samt, vi kan også trene for å nå våre mål. Det er viljen til å trene som Gud vil ha av deg, så er han med og hjelper til akkurat som trenere skal. For Gud er også den ultimate farskikkelsen, så når du kommer til ham som et barn og tar imot Jesus – så er han den beste papaen noensinne.

Bare for å oppsummere litt her – Man vil alltids begå feil av og til, akkurat som et barn vil snuble og falle etter å ha lært å gå. Senere vil det barnet mestre det og så begynne å mestre andre ting. Paulus visste dette da han levde – men han strevde alltid for å følge Jesus etter å ha møtt ham. Han løp etter seiersprisen, og det er det Jesus vil at du skal ha – seier.

Gud velsigne, trøste og lære dere i alle deres dager. Amen.

Jeg vokste ikke opp i et miljø hvor hendene ble holdt høyt, der det ble danset og ropt Halleluja, talt i tunger eller sunget lovsanger. Jeg vokste opp blant konservative kristne hvis yndlingsordet var “synd”, kvinnene ikke kunne ha glidlås foran på buksene fordi det gav mennene fantasier om å dra ned smekken, eller at djevelen selv var i trommene eller kortstokken. Jeg vokste opp til gamle trauste salmer og en gjeng fra Norsk Luthersk Misjonssamband.

Da jeg åpnet øynene for første gang i 78 så skulle det vise seg at jeg først skulle utvikle en barnetro slik så mange andre har opplevd. Jeg ble introdusert for barnebibelens idylliske bilder og historier, ble sunget aftenbønn for og gikk på søndagsskole med den obligatoriske flannellografen eller sangen “Hvor er billetten, hvor skal du reise, jo jeg skal reise til himmelen“. Det hele var trygt, godt og et lite miljø og lite visste jeg om “verdsligheten” utenfor denne boblen. Jeg hadde billett til himlen, no worries. Mamma og pappa lagde en fin ramme rundt de første leveårene og jeg synes fortsatt Gud var en fin skikkelse og en grei fyr å snakke med.

Etterhvert ble jeg tatt med på møter. Hver onsdag og søndag møttes folk fra Norsk Luthersk Misjonssamband hjemme hos noen i bygda. Jeg ble en kløpper til å sitte stille tross mine unge alder og ekstreme mark i rompa, fordi jeg visste at det kom noen kaker og husholdningssaft i min retning etterpå. Noen ganger ble ungene tatt til side og fikk litt mer barnevennlig input, det var gøy. Men de gangene store og små var sammen derimot,  husker jeg alltid var preget av gamle talere og fryktelig tørt og vanskelig stoff. Innimellom ble de voksne faktisk beveget, for det hente ikke rent sjelden at noen felte en tåre eller to. Jeg studerte dem, og skjønte ikke helt hvorfor de gråt. Da. Jeg innrømmer at jeg likte svært godt å høre om misjonsreiser og Afrika. Taler med håp og glede i seg. Men et ord skulle feste seg, prentes i meg og prege meg resten av livet, nemlig “synd“. Det var synd i alle retninger. Jeg var et syndig menneske. Fall om du syndige menneske. Idag skjønner jeg hvorfor de gråt der i halvmørket. De følte seg like sorte og syndige som jeg følte meg og var redd for fortapelsens brennende flammer. 

Jeg begynte etterhvert å utvikle et bilde av meg selv som et slemt og syndig barn. Enda så snill jeg egentlig var, jeg turde ikke gjøre noen galt, men likevel- følte jeg meg gjennomsyret av synd. Vær forsiktig lille øyne hva du ser. Vær forsiktig lille hånd hvor du tar. Jeg så på Gud som et skummelt vesen, en dommer som en dag kom til å dunke meg i huet med den store klubben sin fordi jeg jeg hadde gjort altfor mye dumt i livet. Han ser alt hva du gjør, bare pass deg! Dommens dag ble det talt om. Vi måtte be om tilgivelse så vi ikke slet på dommens dag. En fin tanke med tilgivelse, hadde den bare ikke blitt så overdimensjonert. Tenkte jeg en stygg tanke så visste jeg at Gud visste, og nervøsiteten for om jeg noensinne kom til å komme til paradis og få tilgivelse var stor. Så stor at jeg var redd for å sove.

Jeg kunne ikke gå på dans eller håndball på grunn av alt det kunne føre med seg. Medlemmene drev nok med mye syndig etter “stengetid” fikk jeg forståelse for. De sa aldri hva. Koret jeg gikk i hadde trommer og fullt band. Svært nytenkende vil jeg si på den tiden, men det skulle ikke gå de mest konservative kristenfolkene upåaktet hen. De troppet opp i lange demostasjonstog på konsertene våre for å demonstre mot den djevelige aktiviteten vår. Vi var syndige vi. Og vederstyggelige. Jeg kjente en indelig glede av å trosse dem og synge av full hals videre.

Jeg husker at en far i menigheten stadig slo barna når de ikke satt stille på møtet. Han tok med de fem barna ut i naborommet og slo dem med flathånd på bar rompe. Hadde en tabbet seg ut, ble straffen kollektiv, okke som. Jeg hørte hvert eneste slag, telte og håpet at de snart fikk slippe. Ble det tre, ble det ti? Klask, klask i jesu navn. Ingen sa noe etterpå, men alle hadde hørt og var fryktelig flaue vil jeg tro. Brydd. Ingen nevnte noengang at HAN var syndig. Og sang videre “Vår Gud han er så fast en borg”.

Å skulle ha sex for første gang var et helvete. Dårlig samvittighet, anger og følelse av at jeg gjorde noe svært syndig holdt på å ta knekken på meg og ikke minst forholdet. Vi var begge like syndsbetynget. Å ha sex ble noe skittent og sort, i stedet for vakkert og fargerikt. Jeg hadde krenket Han i tanker, ord og gjerninger. Gang på gang. Jeg var ikke gift først.

En dag bestemte jeg meg. Jeg ville ta oppgjør med dette enorme fokuset jeg hele oppveksten blitt opplært til å ha på synd. Syndbegrepet som hadde ligget som et lokk over hele ungdommen min og blitt endel av den jeg trodde jeg var. Jeg begynte å stille spørsmålstegn. Jeg begynte å tenke i nye retninger. Kristendommen måtte da være med en det?  Jeg sa til Gud at hvis vi to skulle ha et forhold, så måtte det bli litt på mine premisser også. Jeg måtte få slippe å stadig skulle føle meg så ufattelig syndig. Jeg måtte jobbe aktivt med å få bort bilde av dommerklubben og knytneven, og erstatte den med en smilende Gud. Det slapp litt etter litt.

Mitt forhold til Gud er nesten 100% friskmeldt. Jeg har fortsatt en dyp følelse innimellom av at jeg ikke kommer til himmelen fordi jeg har syndet for mye uten å huske å be om tilgivelse engang. Jeg har vært samboer uten å angre på det og jeg er ikke imot homofili.  Men tross dette, har jeg merket en Gud som var med meg når jeg var lengst nede, forferdelig syk og jeg følte meg løftet opp av nærværet. Jeg følte meg som alt annet enn et syndig menneske. Jeg følte meg endelig bra nok. Jeg kunne være meg, og det var nok. Hver og en får feie for sin egen dør. Jeg har absolutt min moral inntakt, men jeg har løsrevet meg fra syndens klamme grep. Og husholdningssaft. Det er virkelig ikke godt!

Er det rett å skremme mennesker til frelse?

Vi er ikke kalt til å gjøre mennesker urolige og full av angst, men å forkynne, og vise, den kjærligheten som Jesus stadig viser oss.

Dersom jeg går ut og forkynner, eller sier til min neste, at de som driver hor, praktiserer homofili, myrder ect. vil ikke arve Guds rike (kor.6.9), så vil andre i mange tilfeller føle at jeg, og andre, kommer med fordømmelse. Forkynner vi straff eller nåde her folkens? Vi er berget fra sjeledød ved nåde, og offerlammet (Jesus) som Gud gav for oss dekker alt synd. Så det handler ikke om straff, men om nåde og kjærlighet.

Derimot kan vi lese i Lukas Evangelium (kap.16.19-31) om en rik mann som lider sjeledøden. Denne mannen omvendte seg ikke fra sine synder, men overså det Moses og profetene forkynte. Han lot en mann ved navn Lasarus lide av sult og sår i livet på jorden utenfor portene til huset hans. Begge døde, og mens Lasarus ble båret bort av engler til Abraham i paradis, ble den rike begravet og han slo sine øyne opp i dødsriket. Her står det at han så ropte:

“Far Abraham! Forbarm deg over meg og send Lasarus, så han kan dyppe fingertuppen sin i vann og svale min tunge! For jeg lider svær pine i denne ilden.“

Lidelse...

Det er to aspekter ved synd som jeg vil ta opp. På en side så har vi synden som var brakt inn i verden ved Adam og denne synden er vi tilgitt for ved Jesus som døde på korset. Vi som har tatt imot frelsen er tilgitt denne synden og derfor døper vi oss i den Hellige Ånd, ved Faderens og Jesu kristi navn – dette symboliserer at vi har dødd med Jesus Kristus, stått opp igjen og forlatt det gamle livet, samt, blitt født på ny.

Men vi synder fortsatt og tom. gjør gale ting som vi ikke vet er gale engang. Jeg refererer til de syndige gjerningene vi gjør. Fordi vi er født på ny, så er vi ikke lenger i synden men i nåden, og vi lever ikke for de gamle tingene og oss selv, men for Gud. Vi er Guds tempel og ånden bor i oss (kor 3.16). Dermed så må vi omvende oss fra synden og holde avstand fra den, slik Gud og den Hellige Ånd gjør. Omvendelse innebærer at man ber om tilgivelse og irettesetter seg selv, innretter sitt hjerte og sinn, til å følge Gud. Syndegjerninger må en omvende seg fra.

Velger vi å ta imot Jesus er vi frelst. Velger vi å ikke følge ham etter det, dersom vi ikke omvender oss fra våre synder (ber om tilgivelse, ignorerer synden og fortsetter i nåden), så har vi bevisst valgt bort frelsen.

Videre står det i Lukas 16.25-26:

“Men Abraham sa: Sønn, kom i hu at du fikk dine goder i din levetid, likesom Lasarus fikk det vonde. Men nå trøstes han her, mens du pines. Dessuten er det festet et stort svelg mellom oss og dere, for at de som måtte ønske å gå herfra over til dere, ikke skal være i stand til det. Heller ikke kan noen komme derfra og over til oss.”

Når vi først har tatt vår beslutning for enten å følge Jesus eller ikke, og har dødd, så er saken avgjort og vår sjebne fastsatt. Den som ikke er frelst vil for evig tid, unødvendig, bli pint. Og det er en slik grusom død som en burde frykte, ikke på grunn av Satan, men på grunn av at Gud, på tross av sin kjærlighet til mennesker, må gi den samme straffen som til Satan når dommedagen kommer.

Det er ikke synd, mener jeg, og heller ikke galt å skremme mennesker til frelse. For om de velger frelsen, vil den hellige ånd lede dem og Jesus vil gi dem fred i hjertet, i kroppen og sinnet. Vi som er frelst er død for synden (Rom 6.2). Synden kan ikke ramme oss lenger, og derfor bør vi akte oss som om vi er fri, død, fra synd og ikke gi djevelen fotfeste i livet vårt!

Så for all del ikke nøl med å fortelle din neste om livet etter døden, om paradis og hades, om himmelriket og ildsjøen, om djevelens straff og Guds gave – men gjør det i kjærlighet slik Jesus gjorde: “Heller ikke jeg fordømmer deg. Gå bort, og synd ikke mer fra nå av!” – Joh.8.11.

Händer fan i mig inte mycket.. MEN jag är absolut inte besviken eller ledsen för det. Målsättningen är sockervärdet. Det har sjunkit och ligger inom “the safe zone”.

Sen att det påstås att man går ner mellan 0.5 och 2.o kilo i veckan… det är jag inget bevis på i alla fall. Men med lite mindre portioner mat, minimalt med socker.. så kanske det rör sig lite saktare än förväntat men ändå är man nöjd.

Plus att man får smaska på ägg och bacon, goda brie eller rödkitts-ostar, smaska i sig massa grädde med hallonen. Sånt gör ju att man kan acceptera The Slow Road to China.

Idag blir det hamburgare med avocadoröra, krispiga natursyrade gurkskivor, smältost och tomat. Men inget jäkla bröd… klarar mig utan. Faktiskt lättare än jag trodde att följa en diet.. nu är det ju den 5e april jag startade så snart en månad med minimalt med kalorier. Enda nackdelen är att man blir lite talibanaktig.. “nej, nu har jag druckit en dl läsk – nu är synden över”. Och INGEN Bailys-glass den 25:e… whaaaaaaaa

DÄR ligger sorgen!