- Xarta

I ett inlägg för en och en halv månad sedan refererade bloggaren Anders Nilsson till mitt inlägg Funktionssocialismens blinda fläck. Om vi bortser från de passager där jag genom någon slags ”guilt by association” sammankopplas med den nordkoreanska diktatorn Kim il Sung så är det ett intressant inlägg.* Inte för att jag i det här fallet delar Anders alla åsikter, utan för att det öppnar upp för en intressant diskussion om vad vi menar med det gemensamma och välfärden.

Anders Nilsson argumenterar i en frihetlig tradition som har djupa rötter i arbetarrörelsen. En tradition som bygger på att människor frivilligt sluter sig samman för att gynna den gemensamma välfärden. De första arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassorna byggde på ett sådant ömsesidigt ansvarstagande. Och det finns något sympatiskt i den här idén. Här hittar vi trådar att dra i som leder till de deltagande syndikalistiska källvatten som till exempel Ernst Wigforss ofta fiskade i. Anders skriver:

”För det måste stå klinkandes klart att en stor statlig offentlig sektor inte är den enda vägen till samhälleligt ägd och driftad gemensam sektor. Möjligheten till att starta vård, omsorg, försäkringar, banker, pensionskassor, ja allt det som vi förknippar med välfärdsstat och gemensam sektor, behöver inte begränsas till en aktör, staten. För mig är ett kooperativt, medlemsägt dagis eller en kooperativ, medlemsägd bank i högsta grad en samhällelig, gemensam aktör i en samhällelig och gemensam sektor. ”

Problemet med det här förhållningssättet är att det är ett exkluderande, partikulärt gemensamma. Vad jag menar med det är att det är en gemenskap som stänger ute de andra. Man kan ta en bostadsrättsförening som ett praktiskt exempel på det partikulära gemensamma. Det är en väldigt bra lösning för de som är medlemmar i föreningen. Men det löser inte bostadsfrågan för den som saknar möjligheten att köpa sig in i gemenskapen.

I kontrast till det partikulära gemensamma kan vi sätta det generella gemensamma. Idén att vi alla är en del av en helhet. Det var den här idén som skapade förutsättningarna för den svenska socialdemokratiska välfärdsstaten. Genom att bjuda in hela folket i folkhemsprojektet skapade man en hållbarhet i systemet samtidigt som man försäkrade sig om att ingen skulle falla genom maskorna.

Det här systemet har börjat krackelera, delvis på grund av att den gemensamma välfärdens del av kakan inte ökat i samma utsträckning som den privata delen. Det generella gemensamma har inte kunnat motsvara folkets förväntningar. Det har skapat ett utrymme för kompletterande försäkringar utanför de generella systemen. Vilket i sin tur verkat negativt på viljan att bidra till dessa.

Om man ska försöka göra en syntes av dessa två perspektiv på det gemensamma tror jag att nyckeln till en framtida välfärdsmodell är att klara av att balansera den generella gemenskapen i välfärden med det medinflytande som det partikulära ger över välfärdens tjänster. Något som inte är det lättaste, men samtidigt är socialdemokratins kontenta. Att balansera friheten med jämlikheten och förstå att de är en förutsättning för varandra.

* Det är visserligen inte första gång jag blivit kallad Nordkoreakommunist. Förra gången argumenterade jag intressant nog för arbetarinflytande i offentlig sektor. Allt beror tydligen på med vem man debatterar?

Intressant?

Om någon fortfarande tvivlade på att AFA (anti-fascistisk aktion) är minst lika mycket fascister som någon gruppering de bekämpar så är väl söndagens händelser i Stockholm en bra väckarklocka. De tar på sig en våldsam attack mot nationaldemokraternas partisekreterare (se AFAs hemsida) som för honom slutade med en sjukhusvistelse. Polisen rubricerar det hela som mordförsök.

Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen: jag bryr mig inte om vilken färg på skjortan den har som med våld försöker krossa demokratin och som anser sig få ta till vilka metoder den vill mot meningsmotståndare. Det må vara brunskjortorna inom Svenska Motståndsrörelsen (SMR) och Nationaldemokraterna (ND) eller svartskjortorna inom Antifascistisk Aktion (AFA) och Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF). I sak ser jag ingen större skillnad mellan dem.

Däremot så ser jag idag svartskjortorna som ett klart större hot. Dels för att de idag är mer aktiva på våldsfronten och dels för att de är mycket mer förtjusta i att ge sig på allt och alla med det våldet. Anarkister, syndikalister och kommunister är idag bra mycket mer glada än sina nationalsocialistiska och fascistiska kompisar i att även ge sig på demokratiska politiker och lite vem som helst som de inte gillar. Detta samtidigt som det fortfarande finns ett skrämmande stort stöd för dem och deras terrorism bland alltför många etablerade vänsterpolitiker och journalister.

Där brunskjortorna är allmänt föraktade i alla politiska led så finns det en förståelse för att ungdomarna “vill engagera sig” så länge som de är av rätt slag och misshandlar de där som tycker fel. Mest fånigt blir det dock när AFAiter och andra lösa element börjar gnälla över hur “poliserna skyddar nazisterna“. Ja, polisens jobb är att skydda medborgarna, och i en demokrati så gäller det skyddet oavsett vilken politisk uppfattning man har. Har man misshandel och skadegörelse som fritidssysselsättning så får man nog räkna med att inte vara så populär hos polisen. Om man attackerar demonstrationer, eller än värre poliser med tillhyggen, gatstenar och annat så får man räkna med att polisen kommer göra vad de kan för att stoppa en. Räkna inte heller med någon sympati från min sida.

Det lilla man får glädja sig över är väl att de är väldigt effektiva på att själva tydliggöra vilka avskyvärda ideologier det är de stödjer.

Tidskriften Zenit (1957-1997) hade sin storhetstid under mitten på 1960-talet då den under ledning av lundasociologen Göran Therborn utvecklades till en svensk New Left Review som introducerade den vänstersocialistiska ”nya vänstern” i Sverige. Denna nya vänster befann sig i brytpunkten mellan en akademisk vänstersocialdemokrati och de folksocialistiska strömningarna kring CH Hermansson i SKP. Under några år innan maoism och testuggande tog över fanns det ett utrymme för en spännande intellektuell socialistisk debatt över partigränserna. Med tanke på detta kanske det är lite förvånande att Zenit hade sina rötter i den då antimarxistiska syndikalismen.

Det var de syndikalistiska studentgrupperna som från början stod bakom tidskriften och därför är det också rimligt att det är den pigga syndikalistiska veckotidningen Arbetaren som står bakom den nystartade reinkarnationen, Arbetaren Zenit. Den nya Zenit kommer dock inte att vara den typ av teoretisk tidskrift som namnen en gång var. Den kommer liksom Arbetaren att ges ut en gång i veckan, men med mer utrymme för analys och fördjupning än modertidningen.

Även Yelah och Arbetaren skriver om Arbetaren Zenit.

Man blir i samband med de årliga Salemmarscherna inte så lite irriterad. Det vore trevligt om man kunde slippa de galna nationalsocialiserna som vill synas med jämna mellanrum, även här i Linköping så håller de sina demonstrationer med jämna mellanrum. Det jag blir riktigt irriterad på är dock alla antidemokratiska vänstersnorungar som tycker det är kul att slåss med nazister och poliser, allt för att se till att nazisterna ska få lite lättare att få gehör för sin propaganda om att de är någon form av förtryckt sanningssägande elit.

I år har bara Salemmarschen kostat skattebetalarna 3,7 miljoner, 1,5 miljoner kronor i extrakostnader, och då har vi enligt vad jag har sett åtminstone sluppit en massa sjukhuskostnader detta år. Glöm inte heller att samma våldsverkare dyker upp och vill slåss varje gång nazisterna får demonstrationstillstånd. För något år sedan slog de sönder en massa i Linköping centrum, klottrade ner tåg och knivrånade en polis. Men det är väl helt OK, de är ju socialister, så de vill ju väl?

Det finns en anledning till att nassarna försöker vara lugna och se snälla ut vid varje demonstration, och det är att de tjänar credd från tänkbara sympatisörer varje gång de blir oprovocerat anfallna. Vänstertokarna bidrar alltså endast till att stärka sina motståndare. Personligen skiter jag fullständigt i vilken typ av socialister det är som vill slå ner andra och ta makten genom våldsam revolution, kommunister, nationalsocialister eller syndikalister gör det samma. Alla som tar till sådana medel som de gör borde spärras in, då de inte är annat än terrorister.

Ja, jag använder T-ordet. När socialister slår sönder butiker m.m., vandaliserar partiers kanslilokaler, försöker spränga valstugor, hotar politiker, hugger yxor i människors dörrar, försöker mörda hela McDonalds fulla med barnfamiljer, förstör 90-åriga damers bilar, misshandlar poliser, eller misshandlar demonstranter, ja då är det en form av terrorism som de sysslar med. De försöker riva ner demokratin med hjälp av våld och skräck, allt för att införa just sin egen favoritform av massmördande diktatur.

Det offentliga är allt för slappt mot dessa grupperingar. Alla som ger sig på och försöker misshandla demonstranter borde åtalas och varje gång någon förstör ett partikansli eller någon politikers hem borde man slå ner på dem hårt. Döm dem sedan till kännbara straff. Den som ger sig på en ej våldsam demonstrant eller polisman som försöker skydda dem borde få sitta inne ett kännbart tag, och då skiter jag i ifall det är socialdemokrater, moderater, kommunister eller nazister som går i tåget de attackerar. Demokratins spelregler gäller alla.

Den syndikalistiska tidningen “Arbetaren” har idag en artikel om våldsupptrappningen mellan extremgrupper på  ”höger”- och vänsterkanten. Den senaste veckan har AFA tagit på sig ett flertal attentat mot nazister och likasinnade. Huruvida detta är en upptrappning från båda sidor, som bl a Expo hävdar, är ännu bara spekulationer eftersom gärningsmännen i de  branddåd som drabbat extremvänstern den senaste veckan är okända.

Daniel Poohl, chefredaktör för den antisvenska tidningen Expo, uttrycker sig så här i artikeln med anledning av SDU:s kampanj mot svenskfientlighet:

- Den här tanken om invandrares fientlighet mot svenskar är ett exempel på hur nazister och Sverigedemokraterna spelar i samma liga, menar Daniel Poohl. 

Att SDU bedriver antirasistiskt arbete till försvar för den enda etniska grupp i Sverige som inte skyddas mot rasism av varken lagen eller makthavarna, är alltså att jämställa med nazism. Därmed exemplifierar också Poohl med all tydlighet hurpass antisvensk hans egen politiska agenda faktiskt är.

Hela Expos existens bygger på att kartlägga och hänga ut de svenskar som Expo anser vara främlingsfientliga. Men uppenbarligen är det bara icke-svenskar som ska skyddas mot rasism. Den som, likt SDU, försöker uppmärksamma allmänheten om den kanske vanligast förekommande rasismen i Sverige – dvs rasismen mot svenskarna – är alltså själv att betraktas som rasist. En princip för de etniska minoriteterna, en annan för svenskarna. En lag för dem, en annan för oss.

För några år sedan upplevde jag att Expo, som startade som en vänsterextrem forskningsstiftelse, genomgick en blygsam liberalisering. Med Daniel Poohl som chefredaktör tycks stiftelsen nu söka sig tillbaka till sina rötter med en allt sämre maskerad svenskfientlighet som följd. Men kanske är det positivt att Expo nu inte försöker spela dubbelt, utan visar upp sitt rätta, svenskhatande, tryne. Det blir om inte annat än tydligare att Expo inte bara är att betrakta som en politisk motståndare, utan också som en motståndare till det svenska folket.

Det är oktober och när arbetsdagen äntligen är över är det löningshelg. Gilberto ler och säger “ikväll blir det bärs!”. Vi yngre ler och nickar. Löning!

Vi har haft lite att göra de senaste dagarna. Men trots att vi på det senare dagskiftet varit klara med dagens jobb två timmar i förväg så har vi fått jobba kvar ända till 17:30. Företaget har deklarerat att de inte accepterar att flextiderna inte följs. Börjar man en kvart tidigare så får man gå en kvart tidigare, om arbetsledaren godkänt det. Annars ska tiderna följas, på minuten. Så det har blivit mycket städning, inventering, plock och pack av morgondagens arbete.

Visserligen fungerar det inte så i praktiken. De äldre veteranerna på godsmottagningen som alltid gått lite tidigare än vad deras flextid tillåter på fredagar gör det fortfarande och vi på det senare skiftet har tagit tid hur lång tid det tar för de minsta truckarna att köra sick-sack i alla hyllgångar (mellan 4 och 6 minuter beroende på hur du tar ut svängarna). 

Och visst står vi inte vid maskin, truck och arbetsstation prick kl.07 eller 09. Men många skyndar, och däribland jag, lite extra när vi kliver av bussen på mornarna.

Men det är inte det som dagens konflikt handlade om. Nä, istället var det ersättningen för lördagens extrajobb. Eftersom jag har vart sjuk så pass länge så tyckte chefen att jag skulle hoppa det när han frågade runt efter intresserade i måndags. Jag höll med, jag hade annat att göra. Men såklart fanns det intresserade. En blandning av äldre och yngre, med en viss övervägning på den yngre sidan. Speciellt för de med barn att försörja, de är överrepresenterade när det gäller övertidsarbete.

Men när jag kom tillbaka från förmiddagsrasten idag så stod en grupp arbetskamrater och läste på anslagstavlan nära min station. Jag gick dit och frågade vad de gjorde. Jag fick svaret att de jämnförde den ordinarie ersättningen för helgjobb och den extra slant vi får för kollektiv produktionsövertid. Jag noterade skillnaden och ryckte sen på axlarna och gick och jobbade.

Senare så har ungefär samma gäng stannat upp i arbetet och står och snackar. Några sitter på sina truckar. När vi har lite att göra så blir det alltid mycket mer snack, skoj och “möten” (som vi kallar det när vi slutar jobba och snackar istället) än när vi stressar. Jag blir fort tillfrågad om vad jag tycker om lördagsjobbet. Jag undrar såklart vad han menar och får förklaringen att de som valt att arbete på lördagen kommer få lägre lön än tidigare. Företaget har dragit bort ersättningen för produktionsövertid.

“Va? Men det har vi ju fått nästan varje gång?”  Jo, men inte nu längre blir svaret. De ska bli ändring tydligen. Folk är förbannade, det märks tydligt. De är också, nåja måttligt, chockade över företagets sätt att behandla oss. När en arbetskamrat, en tjej som började sommarjobba samtidigt som jag och blev fast anställd för några år sedan, ringde vår frånvarande arbetsledare så fick hon en utskällning och beskylldes för att vara missnöjesspridare. Hon hade bara fört vidare information! Dessutom så trodde vi alla att eftersom hon jobbat extra så mycket, är expert på vårt datasystem och dessutom en väldigt trevlig kamrat, att hon hade fyllt på med så mycket goodwill att hon skulle vara den sista som chefen skrek på.

Ju mer vi pratade ju surare blev vi. Det handlar inte om så många extra tior i timmen, men som jag och mina arbetskamrater upprepade gång på gång i våra diskusioner så handlade det om att sätta ner foten i tid. Om vi lät de komma undan med det här så skulle det inte dröja länge innan nästa grej togs bort eller försmrades. Det var mer en principsak att ta strid för produktionsövertiden än en ren pengafråga. Man talar om bojkott, för strejk är det inte tala om. Ofta frågar de runt vilka som är intresserade men alla som vill kan dyka upp på en lördag och få betalt för det.

Redan tidigare på dagen hade tydligen det snackats om att skita i att jobba på lördagen. Under en serie av möten mellan oss unga och de andra som sagt att de kunde jobba i helgen så beslutades det att ingen skulle jobba på lördag. Folk sprang hela tiden mellan de som inte deltog lika aktivt i varje träff och vi konstaterade snabbt att alla utom två lovat att strunta i att komma på lördag. De två undantagen var “lilla chefen” (en karriärist som vi inte litar på) som vi inte ens brytt oss om att fråga och så en visstidsanställd småbarnspappa. Småbarnspappan sa att han hade lovat att komma, men när vi hade ett möte vid hans arbetsstation så sa han att nästa gång de frågade om han kunde jobba helg så skulle han säga nej.

Det är modigt, de visstidsanställda och speciellt de som har barn är både beroende av mer pengar och riskerar mer på att ställa krav än oss tillsvidareanställda.

Upprorsstämningen nådde sitt klimax men på eftermiddagen så gick den in i en svacka. Vi hade fått höra att vår fackordförande för Verkstadsklubben satt i utdragen förhandling med chefen för alla avdelningar. En sa att han tänkte nog jobba lördag om vi fick gå tidigare idag. “Men om de inte ger oss nåt, varför ska vi ge dom nåt? De bara tar och tar och vi får aldrig nåt tillbaka” var hans åsikt.

Jag började förstå att lördagsbojkotten skulle rinna ut i sanden och satte min tilltro till att facket skulle lyckas i sina förhandlingar. Chefen är ny men vår ordförande har varit med länge och är en riktigt bra snubbe. En efter en kröp de som tidigare skrivit upp sig på helglistan till korset. “Missnöjesspridaren” var märkbart skrämd av förmannens utskällning och viftade med händerna när hon sa att hon verkligen behövde pengarna. När det blev klart att ganska många skulle jobba helg trots allt började småbarnspappan fråga runt och försäkra sig om att han inte skulle vara själv. Jag förstår honom och de andra också.

För det är inte så lät att säga nej till en välbehövd extra slant för att vinna en symbolisk, om än strategiskt viktig, strid. Speciellt inte om man är osäkert anställd.

Till slut gick så det tidiga dagskiftet hem. Jag lovade att sms:a när jag visste hur förhandlingarna gått. En halvtimme innan vi slutar kommer ordföranden ned och förklarar att det inte blev nåt. Den nya chefen är en “siffernisse” och i avtalet står det ingenting om att ersättning för kollektiv produktionsövertid ska ges på enskilda helgjobb. Vår arbetsledare har felaktigt förhandlat fram om det med verkstadsklubben fast han inte borde ha gått med på det, hette det.

Vår ordförande fortsatte med att förklara att produktionsövertid är schemalagd övertid, oftast över en längre tid, övertid man inte kan strunta i när man väl skrivit upp sig eller, som i vissa fall, tvingats att ta. Han berättade att bossen visserligen var medveten över missnöjet men att han hade deklalerat att om ingen ville jobba helg skulle man lösa inventering och försenade jobb på annat sätt. Det slog jag genast bort som ett retoriskt inlägg snarare än ett reellt hot. Aldrig att inventeringen blir klar innan årsskiftet om vi måste göra den på ordinarie arbetsid, aldrig.

Men jag sms:ar de tråkiga nyheterna till några som redan gått och berättar för oss få som är kvar. De flesta kommer ändå jobba imorgon. Men på måndag så fortsätter det!

Vad blir nästa förmån utanför avtalen som försvinner? Den betalda frukosten och lunchen när vi jobbar helg? Vi får både själva maten och tiden vi äter på betald. Enligt avtalet har vi endast rätt till en “lunchmacka”.

Man måste få de längst bak med sig för att nåt ska hända. Rör de längst bak på sig så kommer alla framför dom att röra sig också. Att de längst fram springer iväg garanterar inte att nån följer efter. Så kan man enkelt sammanställda folkrörelselinjen inom facken.

Jag lovar självklart att följa upp historien och berätta vad som händer i framtiden.

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa

…

…

Missa inte: Herman Geijers boktips på Dagens Konflikt, följ Petters uppmaning, åk till Malmö med Kim Müller och läs om vad som händer i Italien hos Guldfiske. Ekonomikommentarer är alltid bra.

Dagens tips: SUF Stockholm har lagt upp en sida som sammanställer en mängd inlägg och texter om krisen. Oerhört skönt för den som vill fördjupa sig i ämnet eller bara få ett bättre hum om vad det hela handlar om. Kolla in den på adressen: Direktaktion.se/kris

I dagens Sydsvenskan är det två längre artiklar som handlar om när strejkbrytarbåten Amalthea sprängdes samt om hur detta ledde till en rörelse mot dödstraffen för de inblandade. Anton Nilson är en fascinerande person och jag skrattade högt när jag läste att han, över hundra år gammal, smet från sjukhuset för att kunna hålla tal.

En intressant sak i sammanhanget är att, trots eller på grund av, Amaltheamännen bara ville skrämma strejkbrytarna men gjorde en för kraftig bomb så att en av gulingarna dog och drygt 20 blev skadade så “lyckades” aktionen på det sättet att det satte stopp för engelska strejkbrytare i Sverige och de åkte hem dirket efter aktionen. För den, i massmedia, allmänna uppfattningen är ju idag att politisk våld aldrig leder till någonting (som goda uppfostrare så måste dom väl säga det). Den som vill läsa forskning som motsätter det kan läsa en artikel på danska om att Ny forskning viser, at politisk vold er rationel og ofte fører til resultater.

Med tanke på att Anton Nilsson och ungsocialisterna var en föregångare till syndikalisterna är en sak som borde tas upp i de annars intressanta artiklarna är att idag, på ett par dagars exakt 100 år sedan attentatet, så står 26 strejkvakter åtalade i Malmö för en blockad mot Izakaya Koi. Alltihopa är ett totalt övergrepp men helt i enlighet med Svea Rikas Lag. De 26 strejkvakterna hade en blockad mot denna kulinariskt tveksamma restaurang på grund av att en av SAC:s medlemmar blivit brutalt misshandlad av sin chef och hans kompis under en “inspriationsresa” till London. Chefen, som heter Henrik Siebert, har inte blivit åtalad för misshandeln, däremot fick kocken sparken och SAC blev fällda i Arbetsdomstolen för blockaden och som grädde på moset skall nu strejkvakterna åtalas för sina fruktansvärda synder.

Titta på infofilmen och läs mer på kampanjsidan Malmö26 och delta i de evenemang som sker – till exempel aktionsdagen 12 juli. Mina tidigare poster om fallet: Koi1, Koi2, Koi3, Koi4. Andra om ämnet är Autonoma Kärnan och Matona (Grattis till Matona förresten för en seger mot arbetsköparen).

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Almedalsveckan
Idag så drar Almedalsveckan, något som såklart är en pseudohändelse men det är inte bara trista politker där utan arrangeras också en Alternativ politikervecka med ett väldigt blandat program, där trängs allt från en Clownworkshop till intressanta punkter från t ex Motarbetaren, Förenade Vårdare och Kvinnopolitiskt Forum. Det kommer bland annat handla om omstruktureringar och klasskamp i vården och militanta undersökningar och Malmö26.

Mer om Almedalen: Sydsvenskan, SvD

Konflikt: Akuhujan, Samhällsfeber, Slutstadium, Vida Latina.

Läs även andra bloggares åsikter om almedalen, politik, klass, amalthea, anton nilsson, syndikalism, facket, arbete

Syndikalism (från fr. Syndicalisme, fackförbindning) är en samling tankar, rörelser och tendenser som delar det gemensamma målet att förändra det kapitalistiska samhället genom aktioner från arbetarklassen. För syndikalister är fackförbunden inte bara de praktiska verktygen för att omforma kapitalismen, utan även verktygen för att styra samhället med majoritetens intressen i åtanke. Industri och regering i ett syndikalistiskt samhälle skulle styras av sammanslutningar av fackförbund.

Syndikalistiska fackföreningar skiljer sig från exempelvis socialdemokratiska då man försöker åstadkomma en plan organisation med stort självbestämmande. Målsättningen för den fackliga organisationen och verksamheten skiljer sig också åt, och kan sammanfattas i en anti-auktoritär socialism, som skiljer sig väsentligt från partikommunismen och socialdemokratin. Frihetlig socialism uppges i SAC:s principförklaring vara samhällsmålet.

Wikipedia

“Bulls on a parade”

Come wit it now!
Come wit it now!
The microphone explodes, shattering the molds
Ya either drop tha hits like de la O or get tha fuck off tha commode
Wit tha sure shot, sure ta make tha bodies drop
Drop an don’t copy yo, don’t call this a co-opt
Terror rains drenchin’, quenchin’ tha thirst of tha power dons
That five sided fist-a-gon
Tha rotten sore on tha face of mother earth gets bigger
Tha triggers go into ya purse

they rally ruond tha family! With a pocket full of shells
They rally round tha family! With a pocket full of shells
They rally round tha family! With a pocket full of shells
They rally round tha family! With a pocket full of shells

Weapons not food, not homes, not shoes
Not need, just feed the war cannibal animal
I walk tha corner to tha rubble that used to be a library
Linin’ to the mind cemetery now
What we don’t know keeps tha contracts alive an movin’
They don’t gotta burn tha books they just remove ‘em
While arms warehouses fill as quick as tha cells
Rally round tha family, pockets full of shells

Rally round tha family! With a pocket full of shells
They rally round tha family! With a pocket full of shells
They rally round tha family! With a pocket full of shells
They rally round tha family! With a pocket full of shells

Bulls on parade!
Bulls on parade!
Bulls on parade!
Bulls on parade!
Bulls on parade!