Via Stephen Frys tweet blir jag påmind om A Day in Hand-kampanjen: En tyst, enkel manifestation mot homofobi och heteronormativitet som kräver minimalt med förberedelse. Det enda man egentligen behöver är en person av samma kön som en själv att hålla i handen.

Foto: Mark Weeks, A Day in Hand

På lördag är det Sshh! Saturday, och det var det Fry twittrade om. Sshh står för Same Sex Hand Holding, helt enkelt. Han skrev “You don’t have to be gay!” och länkade till kampanjen. Jag svarade: “But you have to have someone to hold hands with, and you have to know which sex you look like. But I <3 the idea”.

Det blir ju ett sånt dilemma för den som är osäker på vilket kön man uppfattas som: Om jag ser ut som en tjej borde jag hålla någon annan som ser ut som en tjej i handen, men ser jag ut som en kille borde jag hålla hand med någon som också uppfattas som kille. Eller så får jag helt enkelt hålla handen med någon som är mer uppenbart transperson än vad jag är. Vi får se.

Själv brukar jag inte hålla mina vänner i handen – däremot kramas vi öppet och pratar högt om saker som verkligen inte är särskilt heteronormativa. Att hålla handen känns väldigt enkelt, men det är väl precis det som är poängen: Det är subtilt, tyst och tydligen, för en del, ändå radikalt.

Paret på bilden överst, Julie och Ju som båda är rullstolsburna, säger såhär:

“Disabled people are perceived as being asexual and genderless, so people find it particularly hard to deal with it when we are obviously gay. We are proud when we are recognised as being a couple, though – in spite of  it being impossible to hold hands when you are both rolling along together!”

Kanske är det något att inspireras av för alla med funktionshinder som är trötta på att avsexualiseras, oavsett kön och läggning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, homofobi, heteronormen, kön, genus, läggning, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, könsuttryck, A day in hand, internet, twitter, Stephen Fry, kärlek, funktionshinder, ableism, synlighet

Vi må være synlige der folk er – på Google og YouTube – og på Wikipedia; fordi en wikiartikkel mer eller mindre automatisk får god ranking på google – og betydelig bedre enn oppslag fra dine egne (eller institusjonens) nettsider. Et eksempel belyser dette.

Jeg er interessert i informasjon om Kristoffer Aamot; tidligere kinosjef i Oslo og oslofilmens far. Et googlesøk på Kristoffer Aamot gir følgende resultat:

Det finnes en Wikipediaartikkel om Kristoffer Aamot, og denne kommer øverst på trefflista. Av 15.000 treff!

Jeg vet at Oslo byarkiv også har publisert arttikel om oslofilm og KA, men den første artikkelen dukker opp laaaangt ned på lista. Noen andre aktuelle sider som jeg vet er relevante for meg kommer lengre ned på trefflista:

• nr 15 – en kulturnettartikkel om KA
• nr 16 – filmbutikken til NFI, som selger DVDer med oslofilm
• nr 29 – første artikkel fra Oslo byarkiv (riktignok er ikke dette en dedikert artikkel om Kristoffer Aamot, men allikevel)

Hvordan kan vi tilpasse oss dette? Her er noen forslag til strategi:

1. Lage gode oppslag på nettsidene i vår egen institusjon
2. Lage en god artikkel på Wiki om det samme teamaet (ev. noe bredere) med tydelige lenker til mer informasjon på egne nettsider. (Og da holder det ikke bare med fotnotene i wiki – men store synlige klikkbare skjermdumper eller bilder)
3. Lage en video eller bildespill om det samme temaet, og legge denne på YouTube – og med tilsvarende lenker tilbake til egne nettsider.

En ekstra utfordrin er hvordan vi kan synliggjøre innholdet i egne databaser. Vi skal kanskje ikke ha som mål at alle (de 27.000 sakerene i det (nesten) komplette registeret over bystyresaker tilbake til 1837 skal være synlige i et Google-søk, men vi må synliggjøre i Google at det finnes mer detaljert informasjon i slike databaser – og med direkte lenke til selve kilden. Som altså kan være Oslo byarkivs Generalregisteret for bystyresaker -  eller Digitalt Museum for de som er interessert i mangletrær.

Hei Alle sammen. Noen tanker og erfaringer fra bruk av Twitter.com, fordi jeg har tro på dette mediet som kommunikasjonskanal og nettverks-verktøy, et verktøy som for tiden er i full blomstring. Les også 10 tips for å bruke twitter i business sammenheng her.

Jeg har over bare et par korte uker satt meg inn i, og brukt Twitter. Jeg har ikke vært alene her på studio om å gi det et forsøk.
På Twitter skriver man meldinger, liknende sms-meldinger, som går ut til alle som følger din profil på Twitter. Man er bundet til 140 tegn i hver melding, så det passer for de kortfattede. Men har man mange man følger betyr ikke det at alle meldinger trenger å leses da strømmen av meldinger går konstant, og er en del av en dynamisk samtale. Vår konklusjon er at Twitter har en lav terskel for bruk, og krever mindre av deg enn andre sosiale medier som facebook og LinkedIn (erstatter ikk andre medier).

Til forskjell fra LinkedIn synes jeg det er interessant at man på Twitter kan ha mange mennesker som følger profilen din (followers) uten at du trenger å kjenne disse. Det er mange muligheter via “Twitter-sites” som tilrettelegger for at andre skal finne akkurat din profil. Du unngår å være avhengig av tillitsfaktoren i nettverket du bygger opp, noe jeg mener er hele hensikten når man tar i bruk LinkedIn. Men du når mange mennesker med Twitter. Koblingen mellom bruk av Twitter og LinkedIn, facebook e.l. tror jeg gir en ekstra innsikt og fortrolighet til din person/firma på nett.

Men hvorfor?
Hva vil vel folk vite om meg…?? Mediet brukes på forskjellige måter. Det handler ikke bare om å skrive ‘What are you doing?’. Folk skriver sine tanker, spørsmål, interessante linker og svarer på spørsmål stilt av andre brukere. Nemlig, man svarer på andre brukeres innlegg (tweets). Så svares det på svaret igjen – man ser koblingene, og plutselig innser man at man er havnet i en samtale. Slik dannes relasjoner. Twitter handler om å gi av seg selv, la andre bli kjent med deg, og utforske det som interesserer deg! (les; bli inspirert).

Det er mye jeg har lært og opplevd disse to ukene via Twitter, men dypere trenger jeg ikke gå nå, resten kan utforskes på egenhånd. Undertegnede stiller seg åpen for spørsmål for de som ønsker å ta Twitter i bruk, og kan følges på http://twitter.com/macstian

Noen linker som kan gi en god start på Twitteriene…
HOW-TO START
Å SKRIVE PÅ TWITTER:
Å SØKE TEMAER SOM INTERESSERER DEG:
LAG “FEEDS” TILPASSET DINE ØNSKER:

Petri er i Google – Yippiii!

De aller minste bedriftene etterspør i større grad synlighet på internett, og her er 5 tips om hvordan du gjør det helt gratis.

1. Søkemotoroptimalisering. Du kan gjør det selv, det finnes mange selvhjelp manualer hvis du søker litt i google.

2. Adwords. Hvis du ikke kan dette – jeg mener virkeligen kan dette, kommer du til å bli lurt pengemessig. Hvis du kan det – kan du få maksimum utbytte av dette. Men lytt ikke på google’s egne folk, de er bare intressert av å tjene penger, tror du virkelig at de vil «hjelpe deg»?

3. Artikkel skriving. Sett deg ned og skriv 1 artikkel per måned og publiser den på din hjemmeside. En artikkel trenger ikke å være 10 sider. (Hint* Dette en er bra artikkel størrelse)

4. Nyhetsbrev. Skaff deg en epost system som gjør at du kan kontakte dine kunder gratis. Se bare på norwegian, sender de mange eposter? Mitt råd: Prøv mailmojo f.eks. Kontakt han som heter anders, kjempekul fyr.

5. Video. Lag din egen video. Publiser den på Youtube for eksempel. Statistikk viser til aft Youtube har mer en 100 Miljoner besøkere hver dag. Ja, da har du en mulighet til å få gratis kunder du og.

Telefonkatalogen.biz

När man är liten får man ta större plats.

(Klicka på bilden för att se den i bättre upplösning)

Jag for iväg på darrig cykel, snön föll och under den fanns is, här och där. Man vet aldrig var, förrän man far omkull… men det gick bra idag. Köpte snus, hos damen som tidigare hade en lite snipig förmyndar-attityd, och som numera tydligen ser mig som stamkund, för hon är så trevlig och vill gärna småprata… Hon såg snön på mina kläder när jag kom in, och sa något om att det visst snöar. Ja, sa jag, det är lite ruggigt, men samtidigt så himla mysigt, med snön…

Och så åkte jag till mataffären och handlade lite sånt som behövdes. Åt lite rester när jag kom hem… och dottern kom strax efter sex. Hon ville genast ha en kram… kanske har hon känt sig lika orolig som jag över var vi skulle landa, efter nattens oavslutade samtal.

När jag frågade, så sa hon att hon hunnit fundera under dagen. Och kommit på att det ju visst hade hänt något, när jag ringde henne sent igår kväll… hon hade tjafsat med pojkvännen. Och hon konstaterade att hon inte riktigt vill erkänna för sig själv ens, att hennes humör påverkas av… saker som händer. Men hon hade kommit på under dagen att hon gör precis som sin far: “nej, jag är INTE arg!!!”…

Jag sa till henne att just det där som hon sa till mig, att “sluta överanalysera”, just det var ett tecken på att hon faktiskt ville provocera mig, och det skulle hon inte vilja göra om det inte “var något”… och hon höll med direkt och rakt av, hade tänkt på det också, och på att hon måste sluta göra sådär. Hon ville bli bättre på att göra sig medveten om när hon blir på dåligt humör, och varför, och kunna kommunicera det i stället för att ta ut frustrationen på andra… och oftast på mig, som hon sa själv.

Och så berättade jag lite för henne om gårdagskvällen. Och så sa jag det som jag tänkt på, att kanske var det ändå så att hon egentligen hade velat att jag skulle komma hem tidigare igår… och sagt “men O så fint du har gjort, har du städat?”, och så hade vi lagat mat ihop och sett lite TV… en vanlig fredagskväll, liksom. Och hon höll med om att… jo, det var nog lite så, hon är inte van vid att jag är ute på saker och inte hemma alltid, typ. “Men jag måste ju vänja mig vid det också, jag måste ju klara av att du inte är hemma en kväll”, sa hon, med lite darrig röst… Och jag sa att jo, det måste du… men normalt sett så ska ju “regeln” gälla som vanligt, alltså att man förvarnar varann i god tid om det är några ändringar i planerna.

Och så åt hon lite middag, packade och klädde om, och så kramades vi och hon gick iväg i snö-tystnaden till pojkvännen. Så nu är jag ensam-hemma-mamma igen. Jag är inne när gumman min är ute, och går ut, när gumman min går in… Lite så har det faktiskt varit ett bra tag nu, vi ses inte så mycket som vi nog skulle behöva, jag och dottern. Samtidigt känner jag att jag inte riktigt orkar ha allt fokus på henne nu… är nog fortfarande lite trött av att ha varit tvungen att vara på alerten dygnet runt under de senaste åren. Det är nog så att det börjar vara dags, för oss båda, att hon flyttar hemifrån… jag känner mig i alla fall allt mer redo för att slippa ansvaret, och att förändra vår relation så att hon blir allt mer ansvarig för sig själv. På många plan testar hon mig fortfarande väldigt mycket, testar om jag orkar hålla på mina gränser… och jag orkar inte alltid det. Jag har fortfarande ett väldigt stort behov av att slippa sätta gränser mot andra människor överhuvudtaget…

Idag har jag faktiskt inte känt mig vare sig trött eller sliten. Däremot är hjärnan lite ur balans, sådär som det blir när det har varit väldigt mycket sociala kontakter och intryck en period… jag känner mig lite ensam och lite rastlös, men är ändå inte sugen på att träffa folk. Frustrerande motstridig i känslorna… det blir nog bättre när jag sovit en hel natt, på rätt sida av dygnet dessutom…

Annars har jag funderat lite på det där med skrivandet. Jag skriver så mycket och så… o-styrt, att jag har svårt att hitta till den där känslan av att vilja fokusera skrivandet. Jag spär liksom ut mitt skrivande så att det känns som om det blir… urblekt, på något vis. Och jag funderar på att skriva böcker. Att jag fortfarande inte hittar något… tema, riktigt, något som jag kan skriva om som innebär att jag samlar skrivandet.

Tänker på att jag har minst ett par människor som jag skulle behöva skriva mejl till. Min vän B, som flyttade till Wien i våras… jag har hennes flyttkort framför mig och på det finns hennes e-postadress, men jag har inte skrivit alls till henne sedan hon for. Det ger mig dåligt samvete, samtidigt som jag inte känner att jag klarar att samla ihop mig till att skriva… och M väntar nog på ett svar från mig, sedan någon månad tillbaka. Jag tänkte också på Ma, att jag inte har gett någon respons på hans lapp som han lämnade tillsammans med boken. Jag tänker emellanåt att jag skulle vilja… samla ihop mig, skriva något som är riktigt närvarande och riktigt mycket “jag”, till honom. Jag känner att jag faktiskt inte har gett honom mig alls, under vår relation… jag vet inte säkert varför jag inte ens försöker ge mig, längre. Överhuvudtaget, till någon. En gång i tiden fick jag en massa tankar i mitt huvud hela tiden, som det kändes som om jag ville låta någon annan få se. Tankar som kändes… viktiga att konkretisera, jag hade behovet av att ge just mig. Kanske är det för att jag inte har känt på väldigt länge att det finns någon som egentligen vill ha just mig, ingen som är intresserad av mina tankar, som jag inte heller vill sätta ord på dem? Jag orkar inte ringa mamma fast jag borde, har inte lust att prata med C eller med någon av vännerna som jag brukar vilja prata med emellanåt… jag vet inte varför jag inte längre vill göra mig tydlig för andra människor. För så är det faktiskt, jag har ingen lust att göra mig tydlig… kanske inget behov av att göra mig “märkvärdig”, och ett visst sådant behov hade jag nog när jag var yngre. Jag kunde tycka att jag var lite… magisk, lite härlig kanske, och det ville jag låta mina nära och kära få se. Nu… är det som om det inte spelar någon roll om någon ser mig eller inte. Jag har liksom inget uttrycksbehov… utöver det jag skriver här, på bloggen, som ganska ofta känns… ja, som om jag inte tar mig själv på så stort allvar.

Det är som om det skrivna ordet har devalverats för mig.

Jag tänker på pojkvännen jag hade i övre tonåren, som for iväg på en långresa med militären just när vi blivit tillsammans, och vi skrev minst ett brev om dagen till varandra under tre månaders tid… då vägde orden mycket, både det jag skrev själv och det jag läste i hans ord. Och de flera hundra mejlen som jag och bloggmannen skickade varann, under tio veckor… då väckte orden känslor. Nu blir jag mer trött, av känslan att jag borde ge respons, när jag inte känner att jag har något att berätta. Jag har tappat bort… känslan av att orden… betyder.

Förmodligen handlar en stor del om att jag faktiskt känner mig rätt tillfreds med att bara vara jag. Jag känner mig inte mindre viktig för att ingen ser eller hör mig, riktigt… och samtidigt kan jag ibland fundera över om mitt bristande bekräftelsebehov är lite väl stort. När jag inte gör mig synlig för andra, så… får det nog faktiskt till viss del effekten att jag inte gör mig så synlig för mig själv heller – på en del sätt, men inte alls på andra, för samtidigt är det nog så att jag ägnar ganska mycket tid åt att… observera mig själv. Kanske är det det jag behöver, just nu, att titta på mig själv i mina sammanhang och försöka lista ut vart jag är på väg…

Men jag skulle nog behöva tycka att jag själv är lite mer… magisk, lite mer märkvärdig, än jag gör. Bli lite förälskad i mig själv… kanske. Eller snarare smygtitta på mig själv med ömhet, kanske, sådär som pysslologen skrev på kortet jag fick…? Jag behöver nog i största allmänhet hitta tillbaka till ett lite mer magiskt synsätt på livet… i alla fall emellanåt. Och kanske hitta nya uttrycksformer… ett annat sätt att blogga, kanske, hitta en nisch där jag får utmana mig själv och mitt skrivande lite.

Jag skriver lite med den iranske psykologen, som skriver “ju” när han menar “jo”, och som stavar “problem” på lite olika sätt – “probel”, “probelm”… och de flesta ord får ganska egna sammansättningar av bokstäver i sig. Det går att förstå, men han skriver verkligen “med brytning”, och är uppenbarligen inte särskilt intresserad av att ta reda på hur det svenska språket ska användas… det är lite charmigt på ett sätt, men samtidigt frustrerande eftersom jag verkligen behöver känna att jag får kontakt i det skrivna… så jag skulle nog lika gärna slippa skriva med honom.

Doktor N skriver till mig ibland. Idag skrev han: “Det händer allt som oftast att jag saknar dig… när vi satt på verandan, sensommareftermiddag…” Det känns lite fint att vara saknad. Särskilt när jag verkar ha tappat den förmågan själv… jag är tacksam över att han tar mod till sig och talar om att han känner det så, trots att jag varit ganska tydlig med att jag inte… behöver honom eller vill ha honom till något. Det är så oerhört sällsynt att människor låter en få veta att man betyder något för dem, utan att man själv har sagt det först… så jag tackar honom för att han är modig och generös. Även om jag inte vill eller kan motsvara hans romantiska… sug, efter något… vad det nu är. Det kom ett svar efter en stund: “Ibland gör man fel… följer ett ögonblicks vrede… men ändå ska du veta, Leva, att jag tycker mycket om dig… Vår lunch var fin… jag hoppas du har det bra, det är du värd och på slutet ett litet… förlåt”.

Jag fortsätter att ladda mig själv med vitt ljus. I min mage ligger det ett litet vitt barn, som suger i sig ljuset, som växer och frodas av det… så känns det.

Jag har ett par gånger pingat till Twingly när jag refererat till nyhetstidningar online. Själva processen beskrivs på ett intressant sätt. I den sista rutan i ping-processen får/har avataren en medalj. Med viss osäkerhet tolkar jag det som att det dels handlar om att höja ens status, som bekant medaljer används till. Samt att personen ska känna en viss stolthet över att ha bidragit till nyhetstidningen.

Varför tyckte jag detta var intressant? Jo för att bloggandet till stor utsträckning handlar om synlighet och synlighet kopplas här samman med stolthet.