Jag förstår fortfarande att alla bara vill muntra upp mig, men det jag skriver här är min verklighet och just nu är den inte alls så lätt. Idag har varit en riktigt bra dag, men igår var det stora bryta-ihop-dagen för mig. Allt som kunde gå fel gick fel och jag var dessutom jättetrött och hade ont. Jag har knappt sovit på två nätter nu, vaknar hela tiden och kan inte röra mig utan att det gör ont i höfter, fogar, mage och rygg.

Idag har det varit bättre som sagt och då känns det lättare med allt. Vi har haft en bra dag tillsammans hela familjen, pratat och skrattat. Jag är dessutom lovad fotbad och massage ikväll och sånt är ju alltid trevligt. Vi har fixat här hemma och det lättar min mentala stress massor. Vi har till och med hunnit med saker på den långa att-göra-listan som vi inte ens trodde att vi skulle hinna innan bebisen kom. Det känns så skönt och gör det lättare att bara vara nu.

A har kryssat 38 kryss i bebiskalendern och han förstår ju att det är nära nu. Han undrar och frågar en hel del och känner naturligtvis av våra funderingar nu. Det märks framför allt i att han är väldigt mammig och pappig. Det är klart, han står ju också inför en ny roll och när man är fem år är det inte så lätt att veta vad man ska förvänta sig. VI vet ju inte ens hur det ska bli så hur ska han kunna göra det?

Imorgon är det dags för ny koll på Specialist-MVC igen. Det är ju skönt att få komma dit och se att allt är bra (förhoppningsvis!!) så klart, men ganska påfrestande att komma dit om och om igen. Särskilt nu efter helgen. Förra veckan hoppades de som skulle jobba helg på förlossningen att vi skulle ses där, men så blev det ju inte. Jaha, kommer du igen? Har du inte fött än? Nä.

Nu ska jag lägga mig på soffan, vänta in det där fotbadet och dricka mitt hallonbladste.

Tack för alla fina kommentarer! Självklart läser jag dem!!

Jag hittade den här listan på www.sjalbarn.se över saker man kan göra för att få igång en förlossning. Helt ovetenskaplig, men jag har ändå prickat av en del:

- Äta färsk ananas  Check!
- Ha sex; färdknäppen Check!
- Putsa fönster Nä, men speglar
- Springa i trappor
- Gå nedför trappor Check!
- Massera bröstvårtorna Check!
- Storstäda Check!
- dricka champagne
- äta kokosbollar
- kryddstark mat
- långpromenad
- ikeabesök Räknas  ensamhandling på ICA Maxi?
- dricka hallonbladste Check!
- planera in middag och bio el liknande
- ricinolja (ajabaja farligt men kan funka) No way, inget sånt!
- göra färdigt bebisprojekt (sy klart, sticka klart osv) Check!
- ut och cykla
- basilikate
- amma Barnet är ju för bövelen kvar i magen??!!
- mirakeldrycken Har jag inget recept till
- ligga på spikmatta
- ge upp; det kommer ingen bebis Typ

Nä. Det verkar bli besök på SMVC imorgon bitti trots allt. Dagen har bara bjudit på sammandragningar som vanligt, några lite ondare men inga värkar. Blod och slem också, för den som bryr sig. (jag kommer göra det när jag läser och minns senare)

Undrar hur länge de vill ha mig springandes där uppe på SMVC innan de ledsnar ihop totalt? Jag känner mig lite besviken på kroppen. Vill ju så gärna att det ska få sätta igång av sig själv. Även om flöde och fostervattenmängden var bra igår, så finns det ju en anledning till att bebisen inte växer och det skulle kännas så mycket tryggare att ha honom på utsidan. Det lät på Dr B som att man inte vill att han stannar kvar allt för länge där inne nu, då det kan gå ganska fort innan det blir dåligt. Den som lever får se.

Kl 9.15 är det dags för UL.

Idag plockade jag fram små, små bebiskläder som A hade på sig som nyfödd och tvättade ett par maskiner. De är sjukt små ju! Finns det så små människor. Minsta påsen, med prematurkläderna, lät jag vara. Morgondagens UL får avgöra om den påsen ska tvättas, vilket jag iofs misstänker. Någon jättebebis tror jag inte jag bär på, men han behöver inte riktigt vara så liten som A var heller. *hoppas*

M monterade spjälisen igår så nu står den i sovrummet och idag har jag skurat byrån där de små kläderna ska ligga. Vi börjar förstå att det kan hända när som helst nu. Jag har landat i det lite och känner mig rätt lugn.

Igår var en dålig dag. Jag stressade upp mig över allt och inget och kände att vår “Att göra-lista” var helt omöjlig att hinna. M hade svårt att veta hur han skulle peppa mig och allt rann över, vilket i sin tur ledde till mer stress och oro. Sammandragningarna duggade tätt, men vi pratade och jag grät och idag vaknade jag till en ny, bra dag.

Ikväll kom fotografen M hit och tog bilder på oss till intervjun jag har skrivit om tidigare. Det handlar om vår ivf-graviditet och artikeln ska publiceras i Vi Föräldrar Gravid i augusti (enligt fotografen), tillsammans med liknande intervjuer av andra par. Artiklarna ska skildra olika sätt att vänta barn på och vi bidrar med vår fertilitetshistoria och ivf-graviditet.

Håll en tumme för oss imorgon kl 8!

Ja jädrar. Jag ringde MVC idag och sa att jag är gravid. Efter det vanliga personnummersnacket och lite “ja, det slutade ju lite tråkigt sist”-prat så fick jag den där klassiska frågan. “När hade du senaste mensen?” För skojs skull kunde jag ha svarat juli, men det gjorde jag inte. Ivf är ju trots allt rätt så vanligt numera och de flesta bm vet vad man pratar om. Det gjorde den här.

Jag fick även en fråga om hur jag mår och jag var riktigt ärlig. Berättade att jag mår illa dygnet runt (ja, till och med när jag vaknade i natt och var kissnödig), att jag besökte toan två gånger före kl 10 på jobbet och att jag knappt kan äta något. Jag använder sea bands som jag inte tror hjälper och jag börjar känna mig uppgiven. Nu har jag fem (!!!) tider inbokade den här och nästa vecka för akupunktur. Vi får väl se om det hjälper. Annars är jag rädd att det blir medicin och sjukskrivning en kort period för att jag ska orka. För som det är just nu är jag inte någon bra arbetskraft.

Men mitt i allt elände är jag ändå så obeskrivligt lycklig.

Nu är ni nyfikna va? Förlåt, men jag kan inte låta bli när jag ser att min besöksstatistik ruuuusar i höjden.

I tolv dagar har jag burit ett litet embryo i min livmoder. Jag önskar av hela mitt hjärta att ET vill stanna och komma till oss. På lördag är det testdags säger CvL. Jag törs nog inte. Kan man få vänta en vecka till?? Inte för att jag nog skulle klara att vänta, jag börjar bli skapligt nyfiken nu… Men jag vet inte om psyket är redo att få veta. Hur reagerar jag om det faktiskt blir +?  Eller hur djupt faller jag om det blir -? Och  när får vi börja nästa ivf i så fall? Många tankar tampas där inne nu och, nej, jag jobbar inte så effektivt just nu. Tur jag har ett jobb där jag kan få vara lite disträ och inte måste synas hela tiden. Jag är lite anonym i mitt kontorslandskap och kan hålla distans. Behöver inte vara så skärpt hela tiden. Tur man inte är hjärnkirurg…

Tack alla underbara bloggvänner och ivf-vänner som vet vad jag går igenom och som hejar och stöttar. Ni är helt fantastiska!

Ikväll ska jag möta en av er och vara mig själv en stund, bitter och rädd. Men också full av glädje och framtidstro. Vi ska vinna matchen, vi vet bara inte hur lång den blir! Vi ses ikväll, M. Du kloka, fina kvinna!

Och förlåt för att jag svamlar mycket nu. Det är väl så här det är mot slutet.

Jag bara väntar, väntar och väntar. Sen väntar jag lite till.

Och under tiden mår jag faktiskt ganska bra. Jag ser till att boka upp mig rätt mycket och det gör att tiden går rätt fort. Och ikväll får jag finfrämmande av Grodis! *tycker om*

Än så länge har tiden gått fortare än jag hade trott den skulle göra. Tack vare fin-Grodis bestämda åsikt så är jag naturligtvis på ruvardag 7 idag och då har ju halva tiden redan gått. Heja! Förkylningen verkar ha bokat returbiljett och jag känner mig bättre i båda näsa och hals, så på den punkten är livet också bra.

Men! (jag snor uttalet rakt av från Tony Irwing)

Inatt när jag vaknade för att jag var kissnödig (har varit rätt mycket kissnödig ända sen ÄP) så gjorde tuttarna så ont. Jag fick hålla i dem när jag gick till toan. Och det fortsatte på morgonen. Nu går det bra, när bh-n är på. Det löljiga med detta (som kunde ha varit ett härligt graviditetstecken) är just att det inte kan vara det. Det är på tok för tidigt att få graviditetssymptom nu och alltså är det progesteronets fel. Det är det som är så dumt med progesteron. Värsta graviditetshormonet och det är bara fejk. I förrgår hade jag även halsbränna och jag är så trött så jag vill inget annat än sova, sova sova. Halsbrännan berodde nog på något annat för den försvann lika fort som den kom, men allt det andra är bara Crinone’s fel.

Alla dessa falska graviditetstecken gör mig så trött (förutom den fysiska tröttheten blir jag mentalt trött av att inte kunna lita på min kropps signaler). Jag som klarat av att fokusera på annat den här veckan börjar balla ur nu.

Eller är det dag 5? Hur räknar man? Jag gjorde ET i lördags och har hittills räknat söndagen som dag 1, men jag kanske borde räkna lördagen också? Det var ju då jag började. Spela Roland egentligen?! Testdagen är nästa helg och dit är det lika långt oavsett hur man räknar.

Förkylningen jag fick på köpet efter halsflussen gör mig totalt slut och jag har en hel del att göra på jobbet. Jag tog hissen på jobbet idag, det var smart. Igår tog jag trapporna (100 steg) av gammal vana och kunde knappt andas när jag var uppe. Inte så smart. Dags att damma av astmamedicinerna också, för jag får alltid värre astma när jag är förkyld. Måste fass-a lite och kolla att alla mina mediciner (jo, jag är en sån som hämtar ut en kasse medicin varje år i astma- och allergisyfte…) är ok om man är gravid, för det är jag ju. I alla fall ett tag till.

Maken, som jobbar på sjukhuset, shoppade nässpray åt mig igår och inatt sov jag så gott så.

Livet är ganska uppbokat just nu och det känns bra. Den här veckan är det frisörbesök, ivf-träff med FL-tjejerna (ses ikväll!), jobb och diverse möten. I helgen ska vi bara vara tillsammans och mysa hela familjen. Städa upp i trädgården och kanske grilla lite ute. Nästa vecka är det show och glam, Joe Labero på torsdagen och The Producers på lördagen (båda är födelsedagspresenter som jag fick när jag fyllde i maj). Så jag fyller verkligen dagarna fram till The big testing day… Ingen tid att sitta hemma och fundera här inte. Haha, kul skämt. Hjärnan går ju på “Kanske Bebis?”-högvarv hela tiden, men än så länge känns det jättebra och helt ok. Alla säger att andra veckan är värst och jag tror dem.

Jag ruvar på världens finaste lilla embryo, vår lilla ET. Vi hoppas du gräver ner dig ordentligt och stannar till nån gång i nästa år.

ET var en stark och vacker en. Vi såg h*n uppstorad 10000 gånger och h*n var på god väg att dela sig från fyra celler (var nu femcellig) till åtta, vilket ska ske under det tredje dygnet.

Vi tog lärdom om hur små marginaler det faktiskt är i fertilitetssammanhang. Åtta befruktade ägg låter ju fantastiskt. Idag visade det sig att bara två höll god kvalitet, vilket gav ET (som h*n går under numera) till min livmoder och en eskimå till CvL’s frys. De lovade att ta hand om eskimån, men hoppades att den inte ska behövas så klart. Med en tår i ögat klev vi ut genom dörren, jag, maken och ET, och bad en bön om att det dröjer länge, länge tills vi åker till Uppsala igen.

Tack för alla tummar, de värmer!

Det har gått som en dans den senaste veckan. Sju doser Puregon har det blivit och jag har mått prima. Bättre än på länge faktiskt. Inte för att jag hade särskilt stora besvär när jag bara sprayade heller.

Imorgon är det dags för vul. Hittills har jag inte känt av något i äggstockarna, mer än något stick på en sekund. Men ikväll hände något. Plötsligt kände jag mig svullen och lite öm. Och det höll i sig. Det kanske är dags nu? Dags att börja känna något. Jag undrar verkligen hur det har gått där inne? Finns det några ägg? Jo, det tror jag nog. Är de lagom, för små eller för stora? Den som lever får se…

På spraydag 8 sprack det. Mitt prickfria sprayande och pillerknaprande. Regnet öste ner (och gör visserligen fortfarande) och efter ett riktigt utbrott imorse, inklusive övertrassering på dåligt-samvete-kontot, så kom jag till sist till jobbet i våta skor. I samma sekund som jag öppnade dataväskan insåg jag att jag missat att spraya. Jag svor långa haranger i tysthet, ringde maken och vi kom överens om att jag åker hem på tidig lunch istället för att vända direkt. Vi har en bit hem och regnovädret gör att jag inte kör särskilt fort.

Nu till nästa delikata problem. Jag har ännu inte fått någon blödning. Slutade med Gestapuranet i lördags och det brukar ta ungefär fyra dagar innan blödningen kommer. Idag är det sjätte dagen sen jag slutade.

Och vad händer då i MOEs hjärna? Jo, tankar börjar mola om att det faktiskt fanns en äggblåsa på vul-et vid förra gynbesöket. Jag minns inte vad hon mätte den till, för det var inte viktigt då. Men hon sa något i stil med att “den här skulle ju kunna bli något”. Men vi beslutade att inte vänta på den och försöka, eftersom vi inte lyckats av oss själva hittills på fyra år… Jag tror verkligen inte att jag är gravid. Men det stör mig så in i bängen att inte blödningen kommer som den ska. Varför kan inte kroppen bara funka och göra som den blir tillsagd? Nu när vi äntligen kommit så här långt, nu när vi är så positiva till ivf. Allt har ju funkat så bra hittills.

Jag har läst att om man inte får någon blödning ska man kontakta gyn, för då kan det finnas en äggblåsa kvar som måste punkteras. Annars kan den ligga kvar och se till att det fortsätter produceras hormoner. Själva tanken med nedregleringen är ju just att stänga av kroppens egen hormonpåverkan. Hoppas det inte är så i mitt fall, utan att blödningen hittar hit snart. Jag vill bara att det ska flyta på lite och inte strula. Jag har ju gjort allt jag kan, ätit mina Gestapuran för att skölja ut den där envisa blåsan…

Men först ska jag komma i fas med sprayande alltså. En kollega frågade mig om jag inte kunde jobba hemifrån under eftermiddagen, så jag ska slippa åka tillbaka. Det var ingen dum idé, förstås. Vi får se.

Så har man börjat nedregleringen då. Listan på biverkningar är låååång och med tanke på hur mycket jag har känt av Pergon, så lär de nog inte vänta på sig. Men man kan ju alltid hoppas slippa!

Jag hade hört och läst att sprayen inte ska smaka särskilt bra, men när jag drog in de första puffarna så kändes det ok. Efter någon minut kom det. Ättikssmaken… Men den gick över lika fort igen, tack och lov!

Spännande det här!

Äntligen har vi kommit till ro med att vi ska köpa tre försök. Vi har ältat, bestämt oss, svängt, velat, vridit och vänt på allt i ett par månader nu. Men nu är vi på det klara med att det blir ett trepack inköpt på CvL. Det var faktiskt inget lätt beslut, men nu när det är taget kan jag inte förstå vad som var svårt. Jag har ältat frågan i många olika former och forum och ett klokt svar “Själslig ro är också viktigt” gjorde det enkelt för oss. Vi har inte tur i spel, det har vi aldrig haft. Skulle vi köpa ett försök skulle vi naturligtvis inte lyckas på det. Skulle vi köpa tre så kanske vi kan lyckas på första till och med, bara för att jäklas lite extra med vår redan ansträngda ekonomi. Men det är värt det. Så värt!

I helgen gjorde vi en lista på saker som måste åtgärdas i vårt hem och vi prioriterade lite vad som är akut och vad som bara är skönhetsåtgärder. Därefter funderade vi på hur mycket vi kan låta vara i ett par år till och insåg att efter att de mest akuta åtgärderna är klara kan vi vänta. Det är en stor frid att veta att vi kan bo ok och må bra under tiden.

Jag är inne på femte dagen med Gestapuran och på fredag börjar jag spraya! Shit, vad overkligt!

Det känns fortfarande overkligt, spännande och skrämmande. Vi har fortfarande inte bestämt oss för om vi ska köpa ett försök i taget eller trepack. Men vi har börjat en helt ny resa som ger oss massor av hopp. Helt galet och läskigt när vi inte har någon som helst garanti för att det blir en bebis i slutändan. Men än så länge är vi hoppfulla och tror på detta.

Ivf-resan har ju redan börjat med tanke på blodprover och annat, men nu är det allvar. Nu sitter en rosa lista på vårt kylskåp som talar om vilka dagar jag ska börja med olika preparat och ungefärliga datum för doser och kontroller. Idag hämtade jag ut Gestapuran och Synarela på Apoteket för imorgon ska jag svälja första tabletten. Första augusti börjar jag spraya. Preliminärt ÄP i v 36.

Dr M gjorde ett vul igår för att se hur mina äggstockar såg ut. Om det finns många små folliklar kan man ha högre chans att utveckla fina ägg vid ivf, men mina var normala. Jag antar att det senaste året med fem Pergobehandlingar och flera Gestapurankurer har styrt kroppen rätt bra så PCOn är tillfixad ett tag framöver.

Vidare fick vi veta lite mer om spermaprovet som togs i december. Något nedsatt rörlighet, men det spelar ingen roll nu vid ivf-en. CvL väljer vilken metod som ska användas vid befruktningen, men troligen funkar det med konventionell ivf.

Vad jag än ger mig in i så vill jag veta allt om det. Nu gäller det att suga i sig allt om ivf, vilka biverkningar som finns att vänta osv. Nu är det verkligen dags att hänga tag i den där “Vi som gör ivf i augusti-tråden” på FL. För nu är vi där.

JEPP!

Nu har vi semester. Eller maken har haft det länge och jag i snart två veckor redan. Det märks på allt. Dagarna blir som de blir och vår vardags, som annars är full av planering, känns långt borta. Det är himmelskt! Till och med mensen hittade mig till slut, på dag 40 eller nåt sånt. Vem bryr sig? Well, mensvärken from hell gjorde mig på allmänt dåligt humör igår, men idag är det bättre igen.

Vi har landat i ivf-tänket lite mer nu. Vissa dagar känns det som ett stort äventyr, som en match vi ska vinna. Vi är båda envisa och har mycket tävlingstänk. Andra dagar känns det nattsvart och orättvist. Men de bra dagarna överväger och sommaren och semestern är bra för oss. Detta kunde i alla fall inte hända under en bättre tid. Nu är vi ju lediga och kan vara med varandra. I och för sig kan vi även gnälla och tjura med varandra, men det är bra, konstruktivt tjureri. Vi ska segra i ivf-matchen och vi har bra odds!

Fick nyligen veta att ett par väntar barn. Kul för dem. Ärligt talat så orkar jag inte bli ledsen, även om hjärtat skriker att det är vårt tur. De fick sitt första barn när vår son var nästan två år. Inte är det rättvist inte, men vad fan kan jag göra åt saken? Hakuna matata.

De dåliga dagarna har mest att göra med att jag fortfarande är så förbannad över att vi ska behöva betala för ivf. Att det är lyxsjukvård. Visst har vi en summa som vi kan lägga på ivf, men vi har även en kyl och frys som sjunger på sista versen, en rostig duschkabin (vår enda dusch), en lillstuga med fuktskada och ett helt hus som förre ägaren lekte Martin Timell i. Vi kunde aldrig tro att vi skulle behöva gå så här långt som till ivf, men nu är vi där. På riktigt.

Vår ivf-resa har faktiskt redan börjat. Idag var vi och lämnade första blodproven, vilket gick jättebra. A var med och tyckte det var mycket spännande, men han tyckte vi fick fula plåster. Fem rör för mig och fyra för maken *fusk*, men bm L var otroligt bra på att sticka, så det märktes knappt.

Det är så spännande att vi fick dra igång allt redan nu. Nästa träff är visserligen inte förrän 22 juli, men vi har tagit steg 1. Nästa träff kommer vara med läkaren M, där vi kommer gå igenom hela ivf-en och vad som ska hända och när vi ska börja.

Innan vi gick till mottagningen åt vi lunch på stan och jag mådde riktigt peckigt. Kände mig tokillamående och maken sprang till ett närbeläget apotek för att köpa ännu ett test. Det är flera dagar sen mensen borde ha kommit, men tänk om äl var jättesen?! Nåja, vi kunde inte gå iväg utan att veta en sista gång. Sagt och gjort, efter ännu ett – insåg vi på riktigt att det är ivf som är vår framtid. Att man aldrig lär sig? Tur vi sponsrar CB med så mycket pengar, in onödan… *ironisk* Konstigt nog kändes det inte alls så jobbigt den här gången. Vi är ju redan där i tanken. Det kommer bli jättebra och vi ser positivt på det här äventyret. Vi ska vinna ivf-matchen! Vi är redo att tävla!

Vi har inte pratat så mycket om det än, men jag antar att vi kommer att vara rätt öppna med ivf-en och se till att de flesta runt oss vet så mycket som möjligt. Har vi tur kanske vi slipper dumma frågor då?!

Jag får nog se detta sista Pergoförsök som över. Inte för att mensen kom, men det kan man aldrig lita på att den gör med min kropp, utan för att jag återigen fått ett fult, äckligt, dumt minus. Fick jag ingen ägglossning, trots alla fina äggblåsor? Jag blir galen på detta och på min kropp som knasar sig så det förslår.

På ett sätt är det “Äntligen!” Just den här cykeln och väntan har varit otroligt jobbig. Maken och jag är ledsna och vi kramas. Nu samlar vi ork och försöker se framåt. Ska ringa min läkare på onsdag eller så och förhoppningsvis kan vi komma och lämna blodprover redan den här veckan. Ivf-en gör vi inte förrän CvL öppnar igen, i augusti, men dessa prover var bra att hinna ta ett tag före.

Förhoppningen, att hinna bli gravid innan jag skulle ha blivit tvåbarnsmamma, sket sig rejält. Och några pengar att hitta på nåt roligt för under sommaren har vi inte, allt måste sparas till ivf. Shit, det är dystert i House of MOE just nu.

Varför, varför skulle vi få missfall? Varför???? *gråter*

Jag har mått illa hela dagen. Av nervositet troligtvis. Inte kan man känna gravidsymptom så här tidigt ändå? Jag vill testa, men vågar inte. Vi är ledsna, nervösa och fulla av önskan om ett mirakel. Vi är tillsammans. Det känns så bra att vara två som våndas och två som går sönder av längtan. Tillsammans blir vi starkare och kanske, kanske vågar vi se vad som blir vår verklighet. Jag är livrädd för att bli kissnödig just nu. Vill veta. Vill inte veta. Vill veta. Vill inte veta.

Jag ber en tyst bön att de dumma minustesterna togs alldeles för tidigt, att det finns några celler där inne som är början till vårt barn. Jag önskar så mycket. Ja orkar inte våndas längre. MENS!! Kom i så fall!

Inget händer. Känner mig tom. Jag går och väntar. Väntar på vad? Det är nog det svåraste, att jag inte vet vad som kommer hända. Än finns små, små chanser kvar att vi lyckats snärja ett av äggen som förhoppningsvis släppte. Små, små chanser för att vi testade för tidigt. Väldigt små.

Samtidigt är det skönt att förhoppningarna inte är lika höga längre. Jag tog fallet redan i fredags, om nu mensen kommer imorn. Jag är ledsen och maken är ledsen. Vi är ledsna på olika sätt, men jag tror att vi är ledsna tillsammans. Det finns inget mol, inget alls som tyder på något. Känslan i brösten är borta. Känslan i magen är borta. Jag vågar inte hoppas på något längre. Om något positivt händer nu är det ett stort mirakel. Svaret på våra hjärtans stora längtan.

Idag var det mer ett konstaterande. Efter ännu ett minus känner jag hur chanserna för ett sista litet Pergomirakel minskat avsevärt. Jag förbannar mig för att jag inte kan låta bli att testa, men jag vet att det är så det blir när jag har test hemma. Så nu blir det inga mer inköpta förrän jag möjligen inte fått någon mens på måndag. Det känns inte så troligt att den inte kommer. Det känns rätt kört. I december testade jag positivt tre dagar före förväntad mens.

Igår mådde jag riktigt dåligt hela dagen. Kände mig ledsen och olycklig. Var ingen rolig värdinna för midsommarfirandet, men jag höll mig mest i köket för mig själv och diskade. Jag fick dessutom ont i mitt högra underben i torsdags, som höll i sig igår. Det är inte i muskeln och inte benhinneinflammation. Igår slog det mig att man har ökad risk att få blodpropp av Pergotime och jag hade svårt att släppa tanken. Idag kör jag med stödstrumpor och antiinflammatoriskt, så får vi se om det ger sig. Det vore väl typiskt, att få en blodpropp på det här minuset… Höjden av misslyckande, typ!

Skit också! Kunde inte hålla mig. Tre dagar före beräknad mens ska man ju kunna testa. Fick fett med minus. Men jag vet att det kan vara för tidigt. Är bara så skitledsen just nu ändå… Fan, vad svårt det ska vara.

Är dessutom så less på människor runt omkring som inte fattar och trampar en på tårna hela tiden. Min mamma är väldigt okänslig och tänker sällan efter före. Just idag, när jag fått det här minuset (som jag visserligen inte helt har gett upp hoppet om att det blir ett plus på söndag) så bjuder jag in dem till midsommarlunchen för att de inte ska sitta ensamma. Då är hon så uttråkad och otacksam och svarar bara “vi får se när vi kommer”. Jag blev så arg och ledsen och ringde efter en stund upp igen och bad att få prata med pappa istället. Jag är pappas tjej, jag. Han förstod mig och sa att de skulle komma. Jag sa som det var, att jag mår skit och har gjort det i ett år nu. Att jag inte orkar med en massa otacksamhet nu, då kan de lika gärna stanna hemma.

Jag blir så arg på mig själv. Varför ska jag vara den duktiga, snälla dottern som tar ansvar?? Min bror med familj kommer hit och vi skulle ha jättemysigt tillsammans. När föräldrarna är med blir det inte alls lika avslappnat. Vilken skitmorgon det blev!

Jag vet inte om jag vill vara med den här dagen. Förlåt om jag tröttar ut er med en massa tjat om min familj, men just nu är jag bara så himla ledsen. Orkar inte med allt det här just nu. Inte idag.

Men jag har inte gett upp helt än, även om jag helt klart sänkt oddsen. Fortsätt gärna hålla tummar!

Hemsk halsbränna har jag också.

Mina bröst gör ont. De spänner och har sig, mest runt bröstvårtorna. Emellanåt får jag en konstig känsla i dem, ungefär känslan av att de läcker och tröjan blir våt. Men det händer naturligtvis inte, det är bara känslan jag får. Som att det är obehagligt att de nuddar bh-n. Har ingen aning om det här är bra eller dåligt tecken, eller tecken över huvud taget förstås. Men så är det i alla fall.