Det händer så mycket i mitt liv just nu vilket resulterar i att jag varken har tid eller ork att
sätta mig ner och skriva om allt. En kort summering kommer dock här för er som är
intresserade. 

Fortfarande fullt upp på jobbet och så kommer det vara fram till jul. Jag ska dock ta ut
två semesterdagar i samband med en helg och passa på att vila ut ordentligt.
I veckan så tränade jag med Marie för allra första gången sen i våras. Huamej vad det gick trögt
men det känns skönt såhär i efterhand. Får se om jag har råd att köpa ett träningskort denna
månad.

I tisdags så träffade jag två gamla kollegor och vi hade så fruktansvärt trevligt. Vi hamnade
på en restaurang vid Stureplan som heter Vapianosom jag varmt kan rekommendera.
Fruktansvärt god färsk pasta till mycket bra priser.Deras dyraste pastarätt kostar 128 kr.
Jag blev bjuden på middagen och det var ju inte helt fel. 

Snart så fyller jag år och tänkte ha en liten bjudning hemma hos mig men jag sket i dem
planerna. Får se om jag o min käreste hittar på något på egen hand istället.

Terapin går också bra. Just nu så är jag helt tablettfri vilket innebär att jag fått en hel del
panikattacker under den gångna veckan men jag har lyckats hålla dem i schack så det har
inte varit så farligt jobbigt för mig. Anledningen till att jag inte tar tabletter just nu är för att
jag håller på och byter ut dem mot andra som förhoppningsvis inte kommer påverka
min vikt (uppåt sett då såklart)   Sedan så är jag fortfarande i exponeringsfasen vilket innebär
 att jag utsätter mig själv för det som triggar igång mina panikångestattacker nästan dagligen
så det har väl också påverkat mitt sinne.

Jag fattar egentligen inte hur jag orkar med allt men det är väl förmodligen därför som jag är
helt utmattad om helgerna. På tal om helg, glöm inte att ställa in era sommarmöbler och
njut av en hel timmes längre helg. Det kommer jag göra.


/L

Igår var det 1 vecka sedan jag fick min sista cytostatikabehandling i droppform.. eftersom jag kommer att övergå till cytostatika i tablettform om några veckor.. jag döper om veckorna.. för det blir lättare för mig att hålla ordningen då..
Tabletterna jag ska ta har inte håravfall som någon biverkning.. detta betyder att håret kommer tillbaka.. Jag lovade att jag skulle ta ett kort varje vecka för att visa hur håret växer vecka för vecka.. och har valt onsdagen.. för det är dagen efter och då har det gått en vecka…

Så här kommer håret vecka 1…

Inte mycket till hår.. ett och annat lite strå..

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, hår, cytostatika, växer, tabletter, dropp, biverkningar, kort, onsdag, växer

Amy Winehouse har tydligen gått från B-cupa till D-kupa..
Allas vår Linda Rosing ska förminska sina när hon har ammat klart.. för som hon säger:

– Jag vill inte stå för det idealet längre. Jag har mognat och känner att självförtroendet sitter inte i brösten. Utan jag vill bli bemött och sedd för den tjej jag är.

Linda.. det är ju det alla har sagt till dig sen du blev “berömd” i Big Brother..

Jag ska inte ta bort.. utan sätta dit.. jag blir av med min bebismage.. och jag får en ny tutte på köpet.. jag får också en ny navel… jag vill ha en navel som ser ut som min gamla.. min navel är nämligen perfekt.. det är ett perfekt runt hål.. och den sortens navel vill jag ha kvar… inte en massa veck och en liten kulle som står upp i mitten.. utan en navel där man kan gömma saker i.. så som man kan med min nuvarande..
Jag hoppas också att de ser till att min nuvarande tutte blir lite mer fyllig.. för som det är nu så är det inte mycket till tutte.. för taxöron kan de inte göra.. utan en snygg byst är vad jag vill ha.. och nu är det jag som bestämmer…

På tal om att bestämma så hade jag aldrig låtit den här Annika få uttrycka sig i pressen.. på det sättet hon har gjort.. Jag kan tänka mig att hennes kost är bra.. att man ska äta vad man känner för.. och därmed mår man bäst… men att gå ut med de uttalanden hon har gjort.. både om cellprover och mammografi.. att hon inte får cancer för att kosten är en universalkost som kan bota allt.. (nästintill)

– Det är urlarvigt att hålla på med mammografi och cellprovtagningar när folk dör av felaktiga kostråd medan bara enstaka får bröst- och livmodershalscancer

Enstaka är 7000 kvinnor i bröstcancer per år.. och ca 400 kvinnor i livmoderhalscancer.. av dessa dör 1500/200 per år..och detta är enstaka enligt Annika… jag har svårt att inte kritisera henne.. kosten är säkert jättebra.. men att gå ut med att det är urlarvigt med mammografi.. tänk om den inte hade funnits.. då hade jag inte varit i livet idag… och det kvittar vad jag hade ätit… jag hade fått cancer ändå.. för det är inte p.g.a. mitt immunsystem som jag fått min cancer.. det är mina egna hormoner..

– Äter man en riktig kost får man inte cancer.

Sen jag blev tillsammans med Den älskade maken så har han stått för matlagningen.. och de såser och annat som han har tryckt i mig under åren så hade Annika tyckt att det är den kosten som är kanon.. grädde och smör används.. inga halvfabrikat här inte… utan äkta vara… så hur är i såfall den riktiga kosten???

Nu får hon inga fler vikariat inom landstinget i Västernorrland.. Fast hon ska inte säga att hon har blivit av med jobbet.. för som vikarie är man inte anställd.. utan man har bara en tillsvidare anställning just den tiden man är där och jobbar… Dessutom är det inte första gången som hon blir av med jobbet..
Fast hon är inte ensam om att ha granskande ögon på sig.. här är några till.. Zappern som det står om i artikeln hittar du här..

Det ska vara stickat i höst.. och här är sidan med de stora sköna stickade plaggen som vi ska bära i år… tacka vet jag hemmastickat..

Här poserar jag.. innan jag visste om mina metastaser.. så därför är jag långhårig.. men det är tröjan ni ska titta på.. inte på mej..

Nej.. apoteket väntar.. jag måste ha mer tabletter för min mage.. omeprazolen börjar ta slut.. så det är lika bra att köpa nu… innan jag står där utan en enda pilla…

Utgång!

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, apoteket, tabletter, tröja, stickad, höstmode, urlarvigt, kvacksalveri, vikarie, grädde, smör, mammografi, enstaka, univeralkost, bröst, Linda Rosing, Amy Winehouse, förstora, förminska, bygga upp, navel, orginal

Igår var jag till sjukhuset.. för min sista behandling med cytostatika i droppform.. så nu kommer jag att varje tisdag fotografera mig.. för att visa hur mitt hår utvecklas veckovis under ett år… så ni får hålla tillgodo.. just nu är jag mer eller mindre flintis.. ett och annat litet vitt hår spretar iväg… men det är för lite att fotografera.. och de kommer inte att synas på kortet ändå… Första inlägget om hårväxt kommer v. 43.. håll tillgodo…

Sen pratade jag med min sköterska igår om att jag skulle på återbesök till min “kära” onkolog den 16.. istället för den 2 november.. och efter ett tag kom hon och frågade om jag efter behandlingen kunde stanna kvar och träffa onken.. vilket jag kunde.. eftersom onken inte är där på fredag.. och dessutom var det så att den tiden jag hade från början hade någon annan fått… och nästa tid var den 10 november.. och då är jag bevisligen inte anträffbar..

EPO sprutan slapp jag.. då mitt Hb var 116 och de vita blodkropparna var 3,6.. så det rör på sig åt rätt håll..

Så fick jag då träffa honom, min kära onkolog.. som idag faktiskt var mycket trevlig och faktiskt (kors i taket) inte svor en enda gång…

Min behandling i framtiden ser ut så här.. jag ska ta cytostatika i tablettform i 14 dagar.. sen har jag en vilovecka.. och så 14 dagar cyto igen.. dessa kommer jag att få i en 14-dagars dosett från sjukhuset (bild kommer när jag fått den).. och jag kommer att få ta blodprover för att se hur mina värden är.. det är så mycket man kan läsa av hur en kropp mår bara genom ett litet blodprov.. håret kommer som jag sa tidigare att växa ut.. men jag kommer att få lite andra biverkningar av denna cytostatika.. men inte alls i den omfattning som jag fått nu… men det är inte så konstig när de har kört in en massa idegran i kroppen på mig.. det kan ta död på den starkaste.. så inte konstigt att min kropp har förfallit så till den milda grad som den har..
Jag ska en gång i månaden åka till avdelning 73 och mina älskade cytotjejer.. för att få benstärkande…. och det lär jag få göra livet ut… men vad är väl det.. för jag väljer ju livet.. och inte döden.. och då är ett besök på sjukan ingenting i sammanhanget..

Det mest fantastiska är att jag får åka till Göteborg.. vilket jag var tvungen att fråga onken om först innan jag sa något till någon.. För jag visste inte om mina metastaser kunde strula till det för mig.. Jag fick ju kallelsen för en vecka sen.. men har inte velat läsa eftersom jag inte visste om jag var godkänd för det.. men jag har fått OK från onkologen.. så jag reser…

Vad ska jag då göra i Göteborg.. jo, jag ska besöka Sahlgrenska.. för den 10 november blir jag opererad…
Jag ska äntligen få mitt nya bröst.. kan ni förstå.. jag ska bli två tuttad.. efter att ha gått enbröstad sen den 14 augusti 2006.. så ska jag bli HEL.. Jag ska bli en hel kvinna.. jag ska inte gå omkring med ett bröst.. och en äcklig silicon imitation av mitt riktiga bröst… Jag ska bli HEL.. jag är så lycklig så tårarna trillar och tankarna var tvungna att stillas och jag landa i tanken på allt detta.. och jag kunde inte skriva det igår.. för då hade ni inte förstått någonting av mitt svammel.. men nu har jag landat.. men jag kan inte riktigt förstå att det är på gång.. att jag har fått en operationstid.. att jag ska bli hel.. att jag ska bli två tuttad igen… ni kan säkert läsa min lycka i texten.. Jippie-kay-ejji… Tjohoo.. och jag vet inte alla glädjeyttringar som fälldes igår.. och jag klarade även av att hoppa jämfota.. inte så högt men ändå.. jag klarade det…

Kan ni fatta.. jag ska bli hel…

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, cytostatika, dropp, hår, utvecklas, veckovis, inlägg, onkolog, återbesök, bevisligen, EPO, Hb, vita blodkroppar, svor, behandling, tabletter, dosett, blodprov, värden, biverkningar, Idegran, benstärkande, död, livet ut, Göteborg, Sahlgrenska, operation, nytt bröst, enbröstad, två bröstad, hel, landa, tankar, glädjeyttringa, hoppa jämfota, fatta

Jag är så glad.. jag har fått till ytterligare ett a.. men det var inte ett G A idag.. utan ett vanligt hederligt stort A… men ändå.. det har varit på gång sen igår.. men idag kom det… Jippie-kay-ejj

Nu hoppas jag att jag kan äta lite under dagens lopp.. för jag har varit illamående sen jag fick cytostatikan i tisdags.. Jag som aldrig mått illa tidigare.. men det var som sköterskan frågade… om jag börjat må illa än.. och förra gången jag fick cyto.. nummer 19 alltså.. då började det.. och nu efter nummer 20 så är det lite värre.. och jag bävar lite för sista gången med cyto.. ifall jag blir illamående då också.. alltså efter själva behandlingen.. för illamåendet blir ju bara värre och värre efter varje omgång jag får..

Det finns nämligen inget som jag tycker är så vidrigt som att kräkas..rent kroppsligt alltså.. för det finns saker som jag tycker är vidrigare än lite kräks,, (men det skulle ta lång om jag skulle rabbla upp alla dem sakerna…) och jag håller mig helst ifrån att göra det.. och jag brukar klara av det rätt så bra.. kanske inte när jag har magsjuka.. men annars.. jag kräks aldrig… *ryser*

Har varit till affären och fått med mig ett paket hem till mig.. det var från Panduro.. och det är rena julafton här.. när jag nu ska öppna det.. sen var det lite post i brevlådan också när jag kom hem.. och förutom lite elräkningar så fick jag även en kallelse till min “kära” onkolog…

Tiden för återbesöket var den 2 november klockan 11:00.. och nu har jag fått en ny tid.. Den 16 oktober klockan 11:30 ska jag träffa den “käre” onkologen.. Det är nu… Rädslan kommer.. att det ser för jäkligt ut i ryggen och jag lika bra kan lägga mig själv i sängen för jag lär aldrig komma upp igen… han kommer att tala om för mig att jag ska plocka ut alla mina besparingar och åka iväg ett halvår med familjen.. för det är så länge ungefär jag har kvar..
Eller så är det för att jag ska fortsätta med cytostatika.. fast då i tablettform och de vill att jag ska börja med det så fort som möjligt.. och därför får jag en tid så nära sista cytotillfället de bara kan hitta åt mig.. för den 2 november är ju så långt tills dess… och de vill inte förhala något…
Fast det kan ju också vara så.. att det inte har hänt någonting med metastasjävlarna.. och att jag måste byta cytostatika… eller så är de helt borta och vill glädja mig… eller så är det någon annan av det en miljon tankar som kommer upp om varför de har bytt tid för mig…
Ångesten bjuder upp mig till dans.. problemet är att jag inte vet vilken sorts dans det blir.. och för det andra så vet jag inte hur ångesten är på att föra.. och det visar sig vara en eldig tango.. jag kan inte dansa tango.. och ångesten är en skit på att föra.. vet inte åt vilket håll vi ska.. och det ser garanterat inte ut som tango.. det vi försöker att dansa… fast jag kommer inte därifrån.. ångesten håller så hårt i mig att jag får märken i min själ… och jag känner hur alla tittar på mig.. och ångesten som kramar mer och mer energi ut ur kroppen på mg.. och ändå.. ändå släpper h*n inte taget om mig… och som tur är så behöver jag inte dansa så länge… bara en vecka i ångestens klor.. glad att de flyttade fram tiden…

Det är ju så här att vara cancersjuk.. man ser hela tiden saker som kommer i en grådaskig ton.. inte helt svart.. men heller inte helt vit.. utan det är mer eller mindre grått… och jag försöker tänka så positivt jag kan.. för jag behöver inte vänta tills den 2:a november… jag får besked nästa fredag..

David.. denna otroliga man.. som skriver så bra om sin cancer (lymfom-blodcancer) har en insamling till förmån för barncancerfonden.. Vill ni inte bidra till Rosa Bandet så kan ni gå in där istället.. för när man läser det här så inser man lite av vidden hur det är att förlora ett syskon.. Att när man är två år.. få veta att ens storasyster är sjuk i cancer.. och att hon går ut genom grinden tre år efteråt.. hon minns ju bara sin syster som en sjukling… inte som det glada och pigga syster som hon måste ha varit innan hon blev sjuk…. Jag hoppas att barnboken är bra.. och jag kan ibland önska att det fanns något för lite större barn.. men ändå inte så stora att de är tonåringar.. (för det finns många böcker för tonåringar om cancer, där tonåringar själva har drabbats).. En bok för de kring 8-12 någonstans.. antagligen att ha ett sjukt syskon… eller en förälder..

Jag har varit sjuk 1/3 del av min sons liv.. och jag lära aldrig bli frisk.. i alla fall inte friskförklarad.. för min cancer är numera kronisk.. och kan plötsligt dyka upp någon annanstans i kroppen på mig.. lever, lungor och hjärna är de organ som ligger närmans tankemässigt.. för det är ju dit de där små “kompisarna” kan dyka upp på efter en bröstcancer diagnos.. för skelettet har jag redan betat av..

Nu ska jag öppna mitt paket från Panduro.. Hörs!

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, panduro, paket, post, organ, metastaser, kompisar, diagnos, bok, böcker, barnböcker, sjuk, cancer, grådaskig, positiv, kallelse, återbesök, tabletter, cytostatika, onkolog, rädsla, ångest, dans, tango, klor, julafton, Panduro, stort A, kräkas, magsjuka, vidrigt, illamående, mer och mer, G A

Mitt förra inlägg lät i alla fall äppelfriskt, men kom jag ut – svar nej. Jag hamnade vid datorn istället och anledningen till det var för att jag fick nån vriden idé om att ”varför inte videofilma dig själv innan du går ut”?

Eh, det var ingen vidare idé kan jag berätta. Insåg varför jag exempelvis inte har och inte kommer att få någon mer kärleksrelation. Jag måste gå ner i vikt och sedan fixa de där titanskruvarna i käften, bara det att det är så fruktansvärt dyrt ju.

Happ, det är väl bara att bita ihop igen och kämpa lite till antar jag.

Idag har jag

• inte diskat
• inte gått nån långpromenad
• inte träffat folk
• inte handlat
• inte städat
• inte duschat

Inte ett vettigt skit alltså, bra, jättebra…

Aha, kanske nån undrar – i vilka doser åt du dina läkemedel då?

Stesolid mellan 20 – 70 mg per dag, Imovane 1-6 st per dag (7,5 mg), Stilnoct 1-4 per dag (10 mg), Xanor tog jag lite hursom helst – värst var en gång jag fick åka till akuten (jag hade spårat ur totalt och hamnat i slagsmål) och då hade jag ätit 18 (!?) mg på nån timma.

Dessa åt jag inte samtidigt, ibland åt jag det jag fick tag på. Givetvis var inte doserna så här höga jämt! Men en normaldag såg väl ut ungefär så här: 30 mg Stesolid, 2 Imovane el Stilnoct annars funkade jag inte alls.

När jag åt Citodon så låg jag väl i snitt på en 8 tabletter per dygn, ibland mer självfallet.

Lyrica – åh herregud… En jättelistig läkare sa till mig ”de är som Xanor fast inte beroendeframkallande”. Jo, visst. De är beroendeframkallande och skitsvåra att sluta med. Fet, stammar och dum i huvudet blir man. Epelepsi (en slags) fick jag också. Härligt. Som värst snittade jag på kanske 800 mg lyrica per dag. Nej, ingen normal dos. Om det var farligt? Ja.

Jag vill understryka att jag aldrig åt alla dessa preparat samtidigt, men på tok för mycket och vid ett tillfälle drabbades jag av en anafylaktisk chock och höll på att dö p.g.a läkemedlen.

Jag mår riktigt, riktigt dåligt när jag skriver om vad jag stoppat i mig, jag fattar inte hur det kunde gå så…nåväl, jag har slutat nu och det är bara så skönt att inte vara beroende, jag menar det, på riktigt!!

Oj, vad roligt att se att såpass många ändå läser den här bloggen! Jag skriver dels för min egen skull, för att kunna se efter om jag överhuvudtaget gör några framsteg – jodå, det gör jag. Ibland går det framåt med en himla fart medans andra dagar känns det som om jag faktiskt går bakåt.

Men, jag skriver även för er därute. Honest to God, det gör jag faktiskt! För när jag var i början av det här sjuka tillståndet försökte jag hitta bloggar att läsa i, men det var ingen som kändes ”rätt” för min del.

Jag vet inte, kanske kan en panikare, fobiker, beroende eller nån som bara har ångest kan hitta något som är igenkännande i den här bloggen. Hoppas!

Hur du än mår eller hur jag än mår, vilka ytterst märkliga tankar jag än har så har jag funnit att jag är långt ifrån ensam om mina rubbade tankar. Det är en tröst, eftersom att man annars kan se sig själv (från början) som i vart fall en normalbegåvad person och det verkar som att man slutar i total dumhet och ointelligens. Varför kan man inte ”knäcka den här nöten”?

Det suger hårt att säga det här, men det hela handlar om (har jag fått höra) om – träning, tankar, känslor och mod. Mjaha ja…lättare sagt än gjort.

Har tänkt att ”-nej, nu har det faktiskt blivit fysiskt och jag håller på att bli tokig”. Fattar inte hur många gånger jag måste överbevisa mig själv innan jag fattar att jag faktiskt mår sämre av inaktivitet än aktivitet. Jag blir alltså sjuk av att ha tråkigt.

Hur som helst, min yrsel har blivit värre känns det som så jag ringde en sjuksköterska på TUB-mottagningen i Stockholm (de kan ALLT om läkemedelsberoende) som känner mig sedan tidigare. Hon sa att jag kanske skulle gå till min husläkare och stämma av så att blodtrycket var ok, samt att jag kunde göra lite andra tester för att se så att det var ok. Hon trodde nog att det var psykiskt, men att jag kanske skulle behöva hjälp av en sjukgymnast för att lära mig relaxa lite. Så, på torsdag skall jag dit för en check. Det är bra för då kan jag utesluta det fysiska om det är så.

Tänkte också att hur fasen ska jag lägga fram det här till husläkaren? Har inte skitstor lust att skylta med att – tjoho, landstingsknarkare på ingång liksom… Men jag sa iaf att jag var yr och inte visste vad det berodde på, möjligen är det psykiskt men måste ha hjälp ändå eftersom jag inte fattar hur jag ska slappna av. Inga problem, ingen som blev misstänksam. Skönt.

Jamen, just det. Nu är jag alltså inne på min åttonde vecka som tablettfri *frust* och jag har tack gode gud inte så mycket ångest, utan det som plågar mig är som sagt yrseln, restless legs och att jag kan domna/krampa i händer och fötter. Så, skitobehagligt… Men fick flera tips om att Magnesium kunde fungera mot restless legs, domningar/kramper då det kan verka lugnande på muskulaturen. 500kr senare är jag innehavare av en burk mineraler och en burk vitaminer á la dunder från hälsokosten. Fy fan va stora tabletterna är, varför gjorde de dem inte mindre så man kunde ta två istället? Nu har jag ätit dem i tre dagar så vi får se om några veckor om det hade nån verkan.

Nåt mer? Vet inte när jag skall få KBT, men det är på gång men medicinerna måste ha gått ur kroppen och hela jag måste stabilisera mig innan man kör igång. Segt som fan, dock är det nog värt hela världen att veta vad man gör, vad man säger och slippa gå till den där vidriga läkaren, betala de där vidriga pengarna eller få de där ifrågasättande frågorna. Att slippa att omgivningen konstant anser en vara misslyckad, att bli misstrodd, ifrågasatt – ja, ni vet.

Få tillbaka självkänslan, är det så det kallas?

Idol-Mariette, bara för att den är så fin!

Så er der opdatering igen!

Der er gået noget tid siden jeg sidst har fået skrevet noget herinde og været ude og få taget nogle billeder. Men nu fik jeg endelig tid til det, da jeg var en tur i Hareskoven sammen med Kristina forleden. Derudover har jeg også fået komprimeret mine første tabletter

Billederne fra Hareskoven kan ses her eller under Arrangementer -> Hareskoven 27-sep-2009

…är någon som ätit för mycket läkemedel, med eller utan recept. Läkaren är the top-boss, apoteket din gatulangare, behandlingshemmet är på sjukhus, tabletterna är drogerna som är socialt accepterade och luktfria, förnedringen är total. Abstinensen på tabletter är hårdare än för någon annan drog. This is what it’s all about – getting the fuck out of it.

Fortfarande äckligt trött men nu är det på grund av tabletten.
Var hos läkaren igår som planerat.
Drömde natten innan att allt gick jättebra tills min familj plötsligt dök upp och skulle vara med. Av någon anledning hade de även med sig deras hund.
Pappa for som en vante efter hunden fram och tillbaka medan resten av familjen tågade framåt marschliknande.

Besöket gick faktiskt väldigt likt drömmen. Jag kom fram till receptionen och där stod en öppen och glad människa och tog emot mig på bästa sätt. Gick till väntrummet och det tog ungefär två minuter så blev jag uppropad och vi (jag hade min mor med mig som stöd) gick in på läkarens kontor.
Han var mycket trevlig och tillmötesgående och allt gick bra tills jag plötslig bara bröt ihop. Jag orkade inte längre och var tvungen att gå ut en stund.

Läkaren hade förklarat att jag verkligen måste se framtiden och börja göra mig beredd för den för det fanns bara två alternativ. Antingen gick allt jättebra och vips hade jag ett jobb och lever lycklig i alla mina dagar eller nåt…
ELLER
Så blir jag ett socialfall… Jag förstod inte riktigt först vad han menade men sen kom white trash-bilden framför mina ögon. Boendes i en sjaskig liten husvagn på en skabbig camping, tio ungar, supandes karl utan jobb, jag är en fet kärring med stripigt hår och är ful som stryk men noll framtidsvision.
Då brast det för mig. Jag har inte kämpat i snart sex år, sex år med mig själv och fem år med myndigheter, för att hamna hos sociala. ALDRIG!

Jag har klarat mig levande ur ett fruktansvärt destruktivt förhållande där jag hållit på att bli dödad flera gånger men ändå av någon anledning vaknat tillbaka till livet. Blivit sexuellt utnyttjad/våldtagen i samma förhållande. Blev otroligt psykiskt misshandlad och nedbruten så jag ansåg att jag inte ens förtjänade att existera. Lyckades med hjälp av min familj bryta mig loss från detta och flytta därifrån.
Trots många hot till livet kände jag mig ändå stark att fortsätta. Allt detta hade bara pågått drygt ett år och jag ansåg mig inte ärrad för livet. Tufft och kraftigt skadad ja, men inte så pass att det inte var något jag inte skulle klara av att hantera.

Sökte hjälp för jag insåg att jag blivit deprimerad. Blev väl mottagen, första månaden. Sen ville jag byta medicin och då fick jag träffa en annan läkare som tyckte att jag skrattade för mycket för att vara deprimerad.

DÅ började karusellen rulla på riktigt. Hittills hade allt gått att hantera någorlunda lätt ändå. Jag strävade framåt och hade inga planer som helst på att jag kanske behövde vila upp mig och reda ut allt som hänt mig. Men nu orkade jag helt plötsligt inte längre. Jag har alltid ställt mig frågande till folk som säger att de varit deprimerade och kännt att de inte velat stiga upp ur sängen. Att de gråtit för ingenting och inte klarat av sitt dagliga liv.
Nu var jag själv där. Det slog mig inte först men när det gått ungefär fem eller sex månader efter jag flyttat från misshandeln då hade jag jobb, i och för sig bara extra men det var gott och väl så jag klarade mig. Jag hade en ny snäll pojkvän som inte hade några tendenser att slå mig eller vilja göra mig illa på något annat vis. Hade en egen lägenhet och utifrån sett så var livet i stort sett helt perfekt.

Varje dag grät jag. Jag grät när jag gick till jobbet, jag grät på jobbet, jag grät när jag gick hem. Minsta lilla som gick fel i vardagen skyllde jag på mig själv och jag bröt ned mig själv mer och mer. Men jag förstod ändå att något var väldigt fel och fortsatte söka hjälp.
Jag sökte mig till sjukhuset där jag visste att min syster fått hjälp för sina ätstörningar. Så jag bad min läkare på vårdcentralen remittera mig dit. Det blev starka protester men till sist så fick jag min vilja igenom. Försökte även bli sjukskriven men det gick i kortare perioder, tror jag var sjukskriven en månad plus någon vecka totalt. Fick ett sjukskrivningspapper över sommaren som försäkringskassan dissade. Det var inte tillräckligt utförligt skrivet. Sökte läkaren och försökte desperat att lösa detta. Gick till sociala för att klara mig men av någon anledning så försvann jag hela tiden hur deras databas.

Gick hela sommaren som i ett vakuum. Klarade inte av att jobba efter som jag grät hela tiden. Fick inga pengar från någonstans men hade som tur var ett sparkonto som jag fick leva på. Var tvungen att sälja min fond som jag fått av min farmor är hon sålde sin sommarstuga.
Vid augusti så sinade mina pengar. Tog upp kampen på nytt men kände att energin försvann allt mer. Hade fått en kallelse till sjukhuset men inte förrän i mitten på september skulle jag få träffa en psykoterapet. Försäkringskassan avslog mig hela tiden och sociala började i allfall tro på mig att jag verkligen inte hade några pengar så jag fick uppskov och pengar från dem till en månad kanske två. De vill inte ge mig pengar eftersom försäkringskassan inte godtog min sjukskrivning. Så varför skulle de tro på mig?

Under sommaren hade jag fått olika mediciner både milt lugnande och sömnmedel samt antidepressivatabletter. Jag började under sommaren att samla på mig tabletterna som en sista uttväg. Jag gömde dem för det kändes som min trygghet att något måste jag väl ändå kunna få kontrollera.
Jag blev rädd för mig själv och sa åt min pojkvän att gömma tabletterna från mig och jag insåg på allvar att nu var det dags att söka hjälp. Jag funderade och grämde mig i nästan en vecka innan jag vågade åka in till psykakuten. Hur skulle folk titta på mig om jag till och med erkände att jag inte mådde bra? Det var ju ett nederlag att söka hjälp och dessutom åka till psykakuten. Jag var ju ingen galning, jag var ju bara självmordsbenägen. Var det anledning nog att söka hjälp?

Sjuksyster som tog emot mig tog mig på största allvar och jag skulle få träffa en doktor med det samma för detta var väldigt viktigt enligt henne. Jag fick träffa en stor bullrig man som pratade mycket dålig svenska. Jag fick berätta min historia på blandad svenska och engelska. När jag berättade om att jag blivit misshandlad, våldtagen och att jag till och med försökt dränka mig själv i badkaret så skrattade han. Han log hela tiden och nickade uppmuntrande.
Jag har nog aldrig blivit så kränkt i hela mitt liv. Här satt jag och anförtrodde mitt innersta och han bara skrattade. Var det verkligen rätt? Han förklarade att det inte var någon fara med mig och att jag skulle ju snart få träffa en teraput så jag kunde nog åka hem igen och sova ordentligt bara.

Jag kände mig helt tom när jag åkte därifrån. Läkaren hade tagit något ifrån mig men jag kunde inte riktigt komma på vad det var. Jag vågade inte ens berätta om mitt misslyckade försök att få hjälp förrän några dagar senare. Jag tryckte undan allt och mådde bra enligt mig själv.

Min kille och en kompis åkte på krogen bara för att se lite folk och de tog någon öl. Jag kände att jag var trött och sa att jag åker hem och hämtar er sen. När jag kom hem visste jag vad jag måste göra. Jag tog farväl av mina båda katter och hunden. Plockade fram mitt gömda lager tabletter och räknade ihop hur mycket jag hade. Kollade i Fass, det är en läkemedelsbok som jag fått från jobbet eftersom jag studerade till sjuksyster. I Fass stod det att det jag hade var tillräckligt för en kraftig överdos. Jag blev lite besviken att jag inte hade mer så jag var helt säker på att det skulle gå vägen. Jag ville ju inte åstakomma min familj ännu mera smärta genom att misslyckas.

Så är i efterhand har jag funderat mycket på min tidigare syn på självmord. Jag minns jag frågade en kompis i gymnasiet varför de inte tänkte på familjen. Att det är ett så fruktansvärt egoistiskt beslut och hur de klarar av att vara så egoistiska. Hon svarade att de såg ingenting annat, de såg bara svart. Då förstod jag inte alls och jag protesterade hela tiden att så kunde det ju inte vara utan de var bara egoistiska eller sökte uppmärksamhet.
Nu har jag själv varit i den situationen och min syn har förändrats helt. Jag kan bara bekräfta vad min kompis sa och tillägga att man tror att man gör sin familj och omgivning en tjänst genom att försvinna, dö.

När jag tagit allt tabletterna, tror ambulanskillen hade räknat till 52 eller 53 stycken, så visste jag att jag hade ungefär en halvtimme på mig innan jag skulle märka av tabletternas effekt. Jag visste att jag var tvungen att säga hejdå till min familj för det har vi alltid gjort till varandra. Jag ringde till min ena syster och talade om att jag älskade henne. Hon frågade om något var fel men jag ljög och svarade bara att det var på grund av min kille för han var ute och söp som vanligt. Min andra syster vågade jag inte ringa till eftersom hon kände mig ännu bättre och säkert skulle lista ut att något var väldigt fel. Jag ringde min mor i stället för att försäkra henne om att läkartiden morgonen efter var klockan tio och att hon inte behövde ringa mig sen och fråga. Vi kallpratade lite om att de hade gjort pizza och skulle precis till att sätta sig och äta. Av någon anledning la hon inte på. Jag kände paniken komma eftersom halvtimmen började närma sig sitt slut och skulle jag börja slöddra så skulle hon upptäcka mig. Jag försökte förklara att jag var tvungen att lägga på för jag var trött och skulle sova. Hon pratade på. Hon frågade hur det var med hunden och katterna, killen och det nya boendet. Vi hade bra precis flyttat in i en ny lägenhet två veckor innan. Till sist började jag sluddra och mamma frågade vad det var. Jag sa bara att jag tagit mitt lugnande och sömntabletten och att det brukar bli så ibland. Hon frågade om ytterdörren var låst och jag vaknade till av rädsla och undrade varför hon frågade det. Då berättade hon att ambulansen var på väg och att de satt i bilen på väg till mig. Jag blev livrädd. Hela min hjärna skrek NEJ inte än det här går inte, det var inte så här jag planerade. Ändå lyssnade jag på min mor och kämpade mig mödosamt ned till dörren och låste upp den. Jag skulle hänga mobilen runt halsen eftersom jag inte längre klarade av att hålla i den. Hon tjatade hela tiden på mig att vara vaken att jag inte fick somna. Jag försvann flera gånger i en djup skön sömn bara för att vakna till att mor ropade på mig att svara.

Det konstigaste av allt var att jag inte skämdes när väl ambulansen kom. Jag försökte bara förklara att jag inte behövde åka in till sjukhuset för jag mådde bra. De lyckades ändå få mig att följa med för en koll i alla fall. Jag fick försöka gå själv till båren. Jag satte mig på kanten och ambulanskillen sa till mig att jag måste lägga upp benen på båren. Jag nickade och log. Benen, sa han och tittade menande på mina ben. Lägg dem på båren. Ja själv klart svarade jag leende.
Minns inte om jag tillslut la upp benen själv eller om de fick göra det. Sen minns jag inte mycket alls. Tror de körde med sirenerna och att de körde fort. Vaknade flera gånger och trasslade in mig i alla EKG-sladdarna som var fäst överallt på mig kropp. Försökte ta bort dem men hela tiden kom en suddig elak sköterska och ställde sig över mig och frågade: vad gör du? Jag slutade pilla och försvann i dimmorna igen. Jag minns att jag ville kissa och försökte kliva ur sängen. De förstod mig inte så jag kissade på mig. Nästa gång gick det bättre då fick jag ligga på bäcken men det var jättehett. Efter det så krävde jag att få känna på bäckenet innan. Allt i en stor kraftig gråvit dimma. Nu blev jag iväg rullad. Någon försökte förklara för mig att det värsta var över och att jag skulle bli förflyttad till en avdelning för övervakning. Min mor och far var där med Anki mitt gosedjur. Vi åkte in i en hiss. Nästa gång jag vaknar så är mor, far, ena syster och min kille där. Var precis som på film att familjen delade på sig och inne i hörnet satt killen och mor sa nu vaknar hon. Jag försökte förgäves sätta mig upp och sa istället: ska inte du vara på jobbet? Det var nog ingen som riktigt förstod vad jag sa men killen var strax vid min sida och sa att han tänkte stanna här hos mig. Jag försvann igen.
Fick reda på att min syster som jag ringt till hade åkt ända från Umeå till mig och skulle komma vid ett. NU skämdes jag. Nu insåg jag vad jag hade gjort när hon var tvungen att åka så många mil bara för att träffa mig. När hon väl kom vågade jag inte ens titta henne i ögonen. Vi började båda gråta och jag minns inte om vi ens pratade men det behövdes inte. Jag hade fattat. Jag förstod nu hur illa jag betett mig och hur illa jag gjort min familj. Jag förstod nu att jag inte var en börda. De ville att jag skulle leva.

Sen har det ju naturligtvis hänt en massa saker efter det här också men det här var de huvudsakliga tunga sakerna enligt mig. Det som verkligen knäckte mig. Så när läkaren igår sa att det fanns bar två alternativ och risken var stor att jag skulle bli ett socialfall så bläddrades hela den här historien upp i mitt huvud. I *piip* att jag ska bli ett socialfall! Har jag kämpat igenom hela det här och nu kommer någon och säger att du kan bli ett socialfall, då blev det för mycket. Jag har kämpat för mycket och för hårt för att bara lägga mig ned och spela död.

Svårt att hålla tankarna på plats just nu. Har gått av Lyrica helt (eftersom jag vart så jävla avtrubbad av skiten) och börjat med ny medecin. Har alltid varit lite skeptisk till att käka piller mot allt vad man nu lider av och sa nyligen att “jag tänker fan inte gå på medecin resten av mitt liv” men efter allt som har hänt senaste veckorna känns det helt ärligt som om jag skiter fullständigt i om jag måste proppa i mig kemiska ämnen för att funka, bara jag mår bra. Jag har spenderat så jävla mycket tid med att må skit och det måste bli en ändring. Snart finns inget huvud kvar att banka i väggen.

Vet fortfarande inte vad jag vill göra med mitt liv men eftersom jag älskar att rita så tänkte jag försöka genomföra mina planer att så småning om börja tattuera eller hitta andra jobb som är kreativa. Huvudsaken är att jag lever och försöker blicka framåt. Jag har gjort mycket fel i mitt liv. Tagit fel beslut, sagt fel saker vid fel tidpunkter, valt fel saker att focusera på, men jag kan inte ha ångest över det som varit, jag måste focusera på att ta rätt beslut i framtiden istället. Eller iaf försöka och sen lära mig av mina misstag. Som dom sa i någon b serie förut, “In this life, we can never go back, only move forward”.

Jag har aldrig behandlat någon människa så illa som jag behandlat mig själv och det måste sluta nu. Om inte jag älskar mig själv kan jag inte ta emot äkta kärlek från någon annan heller. Jag om någon måste ju vara på min sida. Så från och med idag ska jag älska mig själv. Hela mig.

Wish me luck!

I morgon är det dags igen.. cyto nummer 12.. om jag nu har räknat rätt.. och på fredag kommer jag att få min dom.. det lär ju visa sig när jag ska till onkologen om vad han säger.. och veckan efter har jag frivecka.. tjohooo…

Jag ska vara på avdelningen klockan 10.30.. och det betyder premedicinering klockan 07.30 och så emla krämen klockan 09.20 och så kommer taxin klockan 09.40.. och så behandlingen lite efter 10.30.. för det ska stickas och det ska vara backflöde och så ska lite dropp rinna in och sen.. sen kommer cyton… och så ligger man där en timme… och så stängs den av… och det vanliga koksaltlösningen får rinna ett tag och så kommer benstärkandet.. i 1½ timme.. och så lite extra dropp… och så koksaltlösningen.. och så EPO sprutan.. och sen får jag gå hem… vilken känsla..
Skulle inte förvåna mig om jag får fler cytobehandlingar av den “kära” onkologen… han.. mannen som går som katten kring het gröt… han som inte kan säga rakt ut som det är.. utan allt ska lindas in i andra ord.. och gärna med en rejäl svordom…

Ja, jag tycker inte om honom.. och tyvärr kan jag inte byta.. för han är den enda onkolog de har…
Tänk om det hade haft en till.. jag undra hur många som hade byt…
Ja, det tål att tänkas på.. jag ska nog sätta mig ner och meditera lite… om det bara hade funnits en annan onkolog… bara en enda…

Vad lycklig jag hade varit!

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, cytostatika, behandling, cancer, onkolog, byta, premedicinering, tabletter, emla, 12, dropp, lycka

Jepp, det er nettopp det det er. Selv om akkurat nå er det kun lys fra pc’n og stereoanlegget mitt som lyser her på rommet mitt. Ja, du hørte rektig! Marianne har endelig fått seg sitt eget soverom! Etter kun og ha ventet i litt over ett år.. Er jeg ikke heldig? For senga mi er like stor som den Marit og jeg  hadde på Meder Hotel i Tyrkia (som forresten er et 5-stjerners hotell!)!

Det var Tytkia jeg var i ja. Med korpset. Det var utrolig kos! Her kommer en kort oppsumering av uka;

Lørdag 20. juni
- Dra veldig tidlig om morgenen (05.50) hjemmefra for og ta båt over til Sverige. For så å kjøre til Göteborg(flyplassen). Så tok vi flyet til flyplassen i Antalya( det var en grusom opplevelse og fly!) før vi kjørte til Meder Hotell i Kemer. Så la vi oss.

Søndag 21. juni
-Gjøre akkurat det vi vil. Bli kjent med hotellet og Kemer. Marit og meg holdt oss ves bassenget og bada litt, leste litt, spiste litt(egentlig helt sinnsykt mye), drikke en Ekstrem mengde vann(noe vi gjorde vær eneste dag) og legge oss.

Mandag 22. juni
-Enda en “slaffe”-dag. Omtrent som søndag, men minus bading, og pluss en tur inn til byen og en tur på marked. Dessuten fikk jeg gnagsår av gladiator-sandalene mine..
Tirsdag 23. juni

- I dag var  det båttur. Den varte hele dagen. Det var uhorvelig varmt, men vi klarte oss. Vi hadde tre badestopp, og jeg kan si at Middelhavet er veldig varmt, og veldig salt! På vei tilbake til hotellet måtte jeg gå barbeint på asfalten. Noe jeg ikke anvefaler om ikke huden under bena dine er utrolig tykk, tørr og hard. Jeg fikk blemmer.. Og vi spilte på båten. Kapteinen ble forferdelig glad da vi spilte Farytale.. Jeg ble ikke glad.

Onsdag 24. juni
-Dette var dagen vi dro til Antalya. Først var vi innom en teppefabrikk. Der hadde de ganske mange store, stygge og dyre tepper. Av alle de vi så (som var VELDIG mange), så så jeg tre stk jeg likte.. Veldig produktivt å dra dit må jeg si.. Men så  dro vi for å se på Düden. Det er en foss på ca 15 meter tror jeg. Ihvertfall ett sted mellom 5 og 15 meter.. Men det var utrolig pent der. Så dro vi inn til Antalya, og gikk gjennom gamlebyen (eller gamlastan som vår svensktalende finske guide sa så fint) før det var shoppingtid. Men halve shoppingtiden brukte Hanne og jeg på å finne en minibank som tok ut euro. Men det eneste vi fant var banker som tok ut tyrkiske lyre.. Irriterende! Senere på hotellet så ringte jeg mamma og fikk vite at jeg hadde nå et soverom! Jeg var utrolig glad resten av den dagen.

Torsdag 25. juni
- Dagen begynte med at jeg ikke engang orket og stå opp før klokka var 13.30. Da var det lunsj-tid. Det var en helt utrolig varm dag. Men det ble bedra etter hvert, og senere den dagen var det tid for å kjøre 4-hjuling! Det kosta 25 euro, og var verdt alle panga. Og jeg hadde det nydeligste brilleskille som kan tenkes! Av alle som kjørte hadde jeg  mest skille.. Men det var sinnsykt morro! Og om du lurte så var det 250 kubikk.. Fordi vi kom hjem så sent som vi gjorde, gikk vi og spiste middag på Burger King. Men det var og den eneste ganga jeg brukte penge rpå mat der nede. All maten på hotellet var innkludert! Det var daigg det.

Fredag 26. juni
- Gondoltur! For 32 euro. Veldig verdt pengene. Selve gondolturen varte i 20 min ( 10 min opp, og 10 min ned) og vi var på toppen i ca 20 min tror jeg. På toppen vil  si ca 23645 meter over havet. Tror jeg.. Men uansett.. Jeg klarte og tryne, så nå har jeg et sår på kneet.. Og det gjør fortsatt vondt.. Senere på kvelden var vi og spiste middag på en resturang, på korpset sin regning. Det var digg! Men fy til flyskrekken min altså.. Den er ikke digg..

Lørdag 27. juni
- Så var det på tide og dra hjem igjen! Jeg grudde meg veldig til og fly hjem, men det gikk greit! Tusen takk til Marit og Bjørn! Jeg merka ikke engang at vi var på vei  nedover! Men det ble kanskje tatt litt mange tabletter før det var tid for å kjøre hjem? Eller ikke? Jeg tror  det ble bra underholding på på turen fra båten til SUS? Hanne og jeg gjorde en god jobb tror jeg! Eller..? Men uansett så var vi fremme på SUS ca klokka 05.00 søndags morra. Og jeg var lys våken! Lurer på om det irriterte noen..

Etter jeg kom hjem har jeg fått inn tv-seksjonen på rommet, hengt opp litt stuff, satt på plass alle cd og dvdene mine, pappa har fått skrudd sammen klesskapet mitt, så nå mangler bare skrivebord. Og jeg tror ikke det tar så altfor lang tid før det kommer på plass heller.

Æsj.. Jeg blir irritert av en irriterende mygg her.. Jeg tror jeg teller ned før jeg legger meg til og sove. Det kommer bilder fra turen i morra. Når jeg har lagt dem inn på pc’n.. God natt!

-46 dager til jeg begynner på Noroff Mediegymnas
-110 dager til Anita blir 19!
-117 dager til jeg blir 18!
-104 dager til en Green Day konsert jeg HAR billett til!

Har du noe jeg skal telle ned til? Kom med det! Hva som helst!

-Marianne KB