Det ekar i mitt rum, det är så jag vill ha det. Var sak har sin plats, men på vissa ställen har det bildats högar av allt för mycket materiell egoism. Hur jag än försöker så får jag det inte att fungera. Utanför regnar det; som det brukar göra här. Finns det egentligen någonting att se fram emot när mörkret sänker sig strax efter fyra? Finns det något eller någon som kan bidra till att jag själv lyser upp min egen vardag; eller är det meningen att någon annan person ska fylla upp det ljus som jag i denna årstid saknar? Vi hade planer du och jag, högtflygande planer. Tillsammans var vi dem enda som skulle vara lyckliga. Tillsammans skulle vi ha tagit oss an världen lika stormande som våra känslor för varandra. Nu finns inget av detta kvar; och på många sätt är jag så otroligt glad över detta. Att det ekar i mitt rum är bra, och det är så jag vill ha det; alltid kommer det visa sig att min kärlek är starkare än din, att jag klarar mig längre än dig. Det är bara en tidsfråga innan du inser det.

x

I vår kultur har vi et grunnleggende problem når det gjelder å tenke omkring sjel og ånd. Dette henger sammen med den reduksjonistiske holdningen til religiøse spørsmål som har vært en del av vår kultur siden opplysningstiden. Før det var menneskets sjel og ånd selvfølgelige størrelser som var en integrert del av menneskets livsanskuelse. Men siden opplysningstiden har sjelen blitt redusert til noe som befinner seg et sted skjult på innsiden av mennesket, i hjertets grunn, sett fra et religiøst ståsted, eller et sted i hjernen sett fra en vitenskaplig posisjon. Sjelen har blitt identifisert med menneskets psyke og tanker, og etter hvert har den blitt erstattet av disse begrepene. I dag er det ikke lenger stuerent å snakke om sjelen innenfor et vitenskaplig verdensbilde.

Men hva er en sjel, eller menneskets ånd? Begrepet ånd, er avledet fra ånde, eller pust. På hebraisk har vi begrepet ruarch som betyr både pust og ånd, og på gresk har vi tilsvarende begrepet pneuvmatos.

I bibelens skapelsesberetning kan vi lese hvordan Gud ga mennesket liv gjennom å ånde eller puste sitt liv i det, og når Jesus dør på korset sier han ”i dine hender Fader overgir jeg min ånd”, før han ånder ut og dør. Dette er utgangspunktet for min forståelse av menneskets ånd, for livet og døden.

For dette henger sammen. Ånden gir liv. Mennesket får livet som en gave fra Gud, gjennom at Gud puster på det, Gud puster så å si liv i en død materie, han gjør at materien vibrer med liv. Dette er det motsatte av en materialistisk virkelighetsforståelse, universet består ikke av død materie, men av en materie som vibrerer av liv, materien er besjelet.

Livet er ikke statisk, det er i stadig bevegelse, dette gjelder så vel på et mikrobiologisk plan som på et makrokosmologisk plan. Mennesket er en del av dette, vi vibrerer av liv, og det fremste tegnet på at mennesket er besjelet er at kroppen pulser og puster. Men pusten er ikke noe vi kan ha for oss selv, hvis vi stopper å puste, så dør vi. Å leve er derfor å puste, å motta Guds ånd, Guds pust, hver gang vi puster inn for så å gi den tilbake til Gud hver gang vi puster ut. Hver innpust og hver utpust markerer derfor at vi mottar livet, for så å gi det tilbake, vi fødes og dør for hvert åndedrag.

Problemet er at vi i vår individualistiske kultur har vanskelig for å forstå denne tanken. Vi tenker at vi eier vårt eget liv, fordi vi er individer og selvstendige subjekter. Dette fører også til at menneskets sjel eller ånd, blir tenkt atskilt fra Gud(Ånden med stor Å). For selv om vi er individer, handler livet dypest sett om å delta i Guds liv. Vi eier ikke vårt eget liv, det er Guds liv, Guds Ånd som holder oss i live. Derfor er det et problem å snakke om individets sjel uten å se det i relasjon til Gud. For menneskets sjel, dets ånd, finner sin grunn og kilde i Guds ånd. Mennesket er en del av Guds selvmanifestasjon, gjennom mennesket realiseres Guds liv.

Samtidig ligger det en fare i å tenke om menneskets ånd som noe adskilt fra dets kropp, i jødisk-kristen tankegang henger alltid ånd og kropp sammen, derfor snakker vi også om legemets oppstandelse. Det åndelige må sånn sett alltid relateres til det materielle, vi har ingen forutsetninger for å tenke oss en åndelig verden som er atskilt fra denne, og jeg tror også at en sånn tanke er lite konstruktiv. Vi kan ikke si noe hva det åndelige er atskilt fra vår virkelighet, og det samme gjelder våre tanker om Gud og et liv etter døden.

Hva skjer så når vi dør? Hva skjer med enkeltmennesket, med deg og meg? Det finnes ingen enkle svar på disse spørsmålene og jeg tror vi skal være veldig forsiktige med å være bastante i forhold til hva som skjer etter døden. Døden er et ugjennomtrengelig mysterium som vi ikke kan begripe, og det skuler i seg livets hemmelighet. Den fremste grunnen til dette er at menneskets erkjennelse er begrenset av vår eksistens, vi kan bare erkjenne det som skjer i tid og rom, her og nå, det som sprenger disse grensene kan vi bare forholde oss til gjennom symboler.

Dette gjelder også vårt forhold til de avdøde. Jeg tror vi at vi kan forholde oss til dem som en levende del av våre liv. Uansett om vi er det bevisst eller ikke, så bærer vi dem med oss, og de trer frem for oss i våre drømmer. Slik er de en del av våre liv, på godt og ondt. Men jeg vil likevel forstå dette symbolsk, jeg tror ikke det er mulig å få kontakt med noen på den andre siden, og hvis det faktisk var mulig så tror jeg dette fjerner fokuset fra livet, og det leder oss inn i et farlig landskap.

Faren ved å ta forestillingene som knytter seg til hva som skjer etter døden bokstavlig, er at vi da skifter fokus fra livet til døden. Symbolene peker tilbake på livet, mens en bokstavlig forståelse av dem fjerner fokuset fra livet. Et annet problem er at forestillingene om et liv etter døden spriker i alle retninger, hvis vi forstår dem bokstavlig. I det vi beveger oss fra et religiøst og teologisk symbolspråk til en filosofisk konseptualisering, rakner våre forestillinger. Det er umulig å holde sammen forestillinger om legemets oppstandelse, frelse og fortapelse, himmel og helvete, gjennopprettelse og nyskapelse hvis vi ikke fortolker dem symbolsk.

Bibelen snakker om himmel og helvete, frelse og fortapelse. Disse forestillingene representerer både våre dypeste håp og vår dypeste frykt. Utgangspunktet for disse forestillingene omkring døden, er at ingen mennesker kan utholde tanken om sin egen ikke-eksistens, vi klarer ikke å forestille oss at vi våre liv springer ut fra det store intet og at vi en dag ikke lenger skal eksistere. Døden er et vakuum som truer våre liv, og vi fyller vakuumet med våre forestillinger for å holde den på avstand.

Jeg tror det er dette som er troens funksjon, den hjelper oss til å forholde oss til livet i dets ytterste forstand, slik døden rammer det inn. Ved hjelp av de religiøse symbolene og fortellingene får vi mot til å forholde oss til døden og livet.

Jesus overgir han sin ånd i Guds hender når han dør på korset, i det han ånder ut. Det samme er sant for oss, når vi dør, gir vi vår ånd, vår pust, tilbake til Gud. Vi er skapt av Gud til Gud, og vårt liv og vår død er derfor i Gud. Livsprosessen består i skapelse, atskillelse og gjenforening. Den er motivert av Guds dypeste vesen, som er kjærlighet, og denne kjærligheten driver skapervektet mot sitt mål i Gud. Evig liv handler derfor om realiseringen og fullendelsen av Guds liv i og gjennom skaperverket.

Dette er utgangspunktet for min forståelse av døden, jeg trenger ikke frykte den, for liv og død er i Guds hender. Dypest sett handler derfor døden om livet, den er en forutsetning for det nye livet, og vår deltakelse i det evige liv.

Ibland blir jag så rädd. Jag vet att jag har PSTD vilket orsakar mina koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Men när jag märker att minnet och koncentrationen blir sämre och sämre så blir jag livrädd. Jag blir helt blockerad och allt jag kan tänka på är: “Hur ska min framtid se ut, hur är minnet då?”, “Har jag fått alzheimers som bara är dold av PSTD:n?”
Jag har väldigt svårt att då förstå att jag är väldigt stressad för stunden eller känner mig trängd/tvingad. Jag kan heller inte tänka bakåt och se att jag haft sådana återkommande perioder av “glömska” som sedan blivit bättre igen.
Något i mig tvivlar hela tiden och är livrädd för att jag ska bli fast i mitt ingenmansland. Där jag tappat tidsbegreppet, minnet och ibland till och med vem jag är.
Många människor är ju livrädd för att drabbas av demens. De ser antingen sina egna föräldrar eller kanske närstående som “försvinner in i dimman” och de blir livrädda för det är okänt.
Kanske har jag blivit en sån? Jag har jobbat mycket inom äldreomsorgen och lärt mig acceptera demensen. Det är ju deras värld och man kan inte göra något åt det. De flesta människorna är rädd för att vara en belastning om de blir dementa och få dåligt samvete när de väl sitter där och är dement. Men det finns faktiskt många som mår riktigt bra i sin demens, som inte ens märker av det.
Jag jobbade med en tant en gång som ständigt sa hur hemskt det var med kvinnan nere på ettan som var dement, vilket jobbigt liv hon måste ha. Hon sa även hur skönt hon tyckte det var att hon iallafall fortfarande var kry och inte höll på att yra i nattmössan som kvinnan där nere.
Det halv roliga i denna historia är att hon var en av de mest dementa på den avdelningen men hon visste inte ens om det. Hon fick leva lyckligt ovetandes och känna sig frisk och nöjd.

Jag har dock tyvärr två värre historier som inte alls är så roliga. Den ena handlar om en tant som var vaken tre dygn och sov i tre dygn. Hela hennes liv hade liksom fastnat i den cykeln. När hon började vakna så mådde hon jättebra. Pratade på och var väldigt social nästan lite för uppåt. Men när det gått ungefär hälften av hennes vakenhet så gick kurvan kraftigt nedåt. Hennes ena barn var försvunnet och hon sprang och letade henne överallt. Hon trodde att hennes man som var borta hade skjutit skallen av sig. Till sist så orkade hon inte mer och då somnade hon om än oroligt men till slut efter ungefär ett halvt dygn så sov hon helt tills det var dags att börja om på cykeln igen. Henne led jag verkligen med eftersom jag såg hur hon gång på gång mådde så fruktansvärt dåligt. Gång på gång upprepades samma historia och det fanns inget varken vi personal eller hon kunde göra åt det här. Det är något jag vill kalla en verkligen dålig och hemsk demens där man fastnar i ett så fruktansvärt tråkigt minne som spolas upp om och om igen.

Min sista historia är något som jag förstår skrämmer många människor och det är nog från den här iakttagelsen som människor blir rädda för demens.
När jag började jobba inom äldreomsorgen hamnade jag på en jättebra avdelning med både trevlig personal och trevliga boende. En del dementa och andra var helt klara. Jag fick väldigt bra kontakt med en av de boende på avdelningen och det är honom jag vill berätta om.
Den här mannen var en tvättäckta gentleman och klarade sig i stort sett helt själv där på boende. Förr fanns det något som kallades för servicehus där man bodde som i vanliga lägenheter men med personal bara utanför dörren. Kanske lite som dagens plusboende fast med vården närmare. Han hade bott på detta ställe innan det övergick till att bli ett äldreboende det vill säga flera år. Anledning till att han bodde här överhuvudtaget var att han hade diabetes och lite problem att gå. Jag jobbade under sommaren och allt var frid och fröjd. När jag dock kom tillbaka för att jobba extra några månader senare så var han förändrad. Han var vresig och misstänksam. Något som han aldrig varit förut. Nu pratar vi inte om vanlig vresighet utan han kunde bli riktigt förbannad över småsaker. Sakta såg jag honom förändras från den trevlige mannen jag träffade i somras till någon jag inte alls kände igen längre. Han klagade över att saker försvann, någon hade stulit dem från honom. Mattiderna kom han inte alls ihåg utan kom tillbaka fem, tio minuter efter han ätit och frågade om det inte blev mat snart för han var hungrig och han hade ju väntat hela dagen på att få äta. Han blev argsint mot de andra boende när de var långsamma och upprepande. En av hans vänner som han skaffat sig under tiden han bott där blev han rejält ovän med och de gick knappt att ha i samma rum längre och när de var tillsammans så hittade de på en massa konspirationer som var mot dem. Han kunde inte längre sova om nätterna för han visste inte om det var natt eller dag. Det hjälpte inte att visa honom om det var mörkt eller ljust ute.
Jag levde som i förnekelse att denne trevliga man som jag tyckte så mycket om hade förändrats så totalt. Men en natt fick jag ett bryskt uppvaknade och var verkligen tvungen att inse vad som hade hänt.
Jag gick i vanlig ordning runt på avdelningarna för att kolla att allt var okej men när jag kom till han dörr så fick jag en konstig känsla av att något var fel. VI brukar normalt inte gå in till honom på nätterna men den här natten så fick jag just denna känsla. Jag tog nyckelknippan och började leta efter rätt nyckel. Då hör jag att något rör sig där inne och det låter som om någon flyttar möblerna. Jag var helt övertygad om att han hade ramlat eller liknade och att han försökte påkalla hjälp. Jag satte nyckeln i dörren och då kom ytterligare en känsla över mig att jag borde nog stå bakom dörren. Jag vet än i dag inte vad det var som sa åt mig att bete mig så men troligen så räddade det mig från diverse skador. När jag öppnat dörren så pass att jag skulle till att sticka in huvudet så kom en käpp farandes som att hugga den som kom in. Han hade satt på broddarna på den och för er som inte vet hur de ser ut så kan jag förklara kort att det är som en vass ispigg längst ned på käppen. Det var denna han försökte hugga med. Jag blev alldeles förskräckt och tänkte att nu måste det verkligen ha hänt något allvarligt. Jag öppnade hela dörren och där satt han på sin rullator i full stridsmundering. Han hade kuddar och käppar och jag vet inte allt. Han skrek åt mig att jag inte skulle komma här och bryta mig in. Jag försökte förklara att det var jag. Flickan han lärt känna så väl förra sommaren men han kände inte längre igen mig. Jag var en inbrottstjuv i hans ögon, en inkräktare och spion. Jag blev verkligen ledsen men insåg samtidigt allvaret i denna situation. Jag kallade på hjälp men inte förrän flera timmar senare hade vi lyckats lugna honom att det inte var någon fara och att vi bara var där för att sköta om honom och se till att han mådde bra. Kryckan försvann illa kvickt och alla andra vassa föremål på hans rum. Det här var en hemsk period både för oss och för honom. Mest för honom naturligtvis eftersom han inte förstod vad som föregicks. En dag kunde han vara helt klar och en annan helt borta. De dagar då han var halvklar var värst eftersom han blev plågsamt medveten om vad som hände med honom. Han höll på att försvinna som han själv sa. Flera dagar kunde försvinna för honom och detta plågade honom fruktansvärt.
Detta pågick i ungefär ett år sedan “försvann” han för gott om man ska prata i hans egna termer. Han hade nu nåt slutstadiet, enligt mig, i demensen. Han blev lyckligt ovetandes igen.

Den här historien har hjälpt mig otroligt mycket i mitt liv. När jag började märka att minnet blev sämre och även dagar försvann för mig så kunde jag i alla fall känna en liten tröst. Det skulle snart vara över. Jag skulle också snart få vara lyckligt ovetandes om mitt tillstånd. Min rädsla var dock att jag skulle hamna i en sån där cykel och må dåligt hela tiden.
Men här sitter jag nu nästan fem år senare och jag lever fortfarande, är fortfarande pinsamt medveten om mitt dåliga minne. Dagar försvinner fortfarande men jag mår i alla fall bra. Mina tankar gick ofta till dem där på äldreboendet när jag tvingades sluta arbeta. Men de hjälpte mig genom att jag fick hopp om att man kan leva bra även om man inte minns.
Många säger att de aldrig vill bli dementa. Jag säger att det märker du inte så ta vara på livet så länge du minns.
Lev nu för det spelar egentligen ingen roll om du minns eller inte. Huvudsaken du mår bra och trivs i det liv du lever.

Diosdado, Rojo, Dogerdes y Tanke, campeones de Xtreme Fighters Latino.

• Grandes Finales de Xtreme Fighters Latino se vivieron anoche en el José Cuervo Salón
• Diosdado, Rojo, Dogerdes y Tanke son los nuevos campeones de las Artes Marciales Mixtas
• Próximamente se anunciará el nuevo rumbo de Xtreme Fighters Latino para el 2010

Comunicado

El camino para llegar a las finales de Xtreme Fighters Latino ha sido arduo para los competidores. La noche del jueves, en el ring octagonal, se definieron los nuevos campeones de las cuatro categorías de este evento creado por Ocesa para el público mexicano.

El Campeonato de la categoría Mantis lo disputarían René “Diosdado” y Gilberto Aguilar “Azteca”. Una de las peleas más parejas de la noche. A pesar de que Diosdado traía un apoyo muy grande, fue apenas suficiente para enfrentarse a Azteca. Cuando creyó tenerlo sometido, Azteca logró dar el giro a la situación por unos momentos. Al final Diosdado recuperó el control del juego y logró someter a su adversario quedándose con el cinturón de la categoría y los 50 mil pesos como primer lugar.

Fue el momento de decidir el primer lugar de la categoría Cobra entre Edgar García “Ram” e Israel Girón “Rojo”. Después de la danza al centro del ring, Rojo logra al fin agarrar a Ram, pero este se resistió. Los contendientes se enredaron. Sin embargo, la agilidad de Rojo se impuso y logró dar la vuelta al contrincante y aplicar una de las llaves más fuertes, la famosa “mataleón”. Así, Rojo retuvo el título de campeón y dedicó la pelea a su abuelita que se encontraba en primera fila y se paró para vitorear a su nieto.

La cuarta pelea de la noche, en la que se decidiría el primer lugar de la categoría Tigre, se dio entre Jorge Macías “Máquina” y Augusto Montaño “Dodgerdes”. Este era uno de los enfrentamientos más esperados de la noche. Ambos peleadores se dieron con todo, pero al minuto con treinta y cinco segundos todo terminó para Máquina, quien recibió un golpe certero y contundente de Dodgerdes, quien también retuvo el Campeonato en un paso contundente de esta nueva temporada.

La última pelea de Campeonato fue para la categoría Rino. Los titanes de más de 90 kilos, Andy González “Tanke” y Fabián Hernández “Pitbull”, se encontraron frente a frente con su imponente presencia sobre el ring octagonal. La primera pelea de finales en la que llegan a un segundo round. En el segundo episodio se notó aún más la supremacía de Tanke que estaba imparable y Pitbull apenas lograba contenerlo. Pero Tanke se impuso y venció a Pitbull.

En las peleas por el tercer puesto Rodolfo Rubio “Fito” venció a Alfredo Díaz “Sayajin” en la categoría Cobra. Jesús Juárez “Suavecito” derrotó a Marco Vázquez “Gladiador” en la categoría Mantis. La pelea entre Miguel Carrasco “Maya” y Daniel Argumedo “Panter” duró apenas unos segundo dándole la victoria a Maya de la categoría Tigre. Mientras que el tercer lugar en la categoría Rino fue para Efraín Sánchez “Magín Boo” al someter a “Marco Pardo “Boa”.

Así se dio por terminado el torneo de artes marciales mixtas mexicanas más importante de su género en nuestro país. Con las emociones al tope y el calor de la batalla y el olor a sangre en el ambiente. Así todos salimos a enfrentar la fría noche de este jueves.

För vems skull köper du något till fars dag? Är det för att du verkligen bryr dig eller för att du känner du dig tvingad av kommersen? Äkta intresse visas väl inte bara på fars dag så har man inte brytt sig sedan förra årets fars dag kan man lika gärna lägga ner denna låtsas-lek. Vad tycker du?

Den tenkte tanke er aldri ensom.

Lik havet som slår mot land, og sendes tilbake i evig bevegelse.

Slik følger tanken sin bølge ,

for alltid å være

Liebe Witzegleser,

nein, keine Angst, es folgt kein Eintrag zum mäßig spannenden Spartaner-Movie. Ein weiterer Jubiläumspost steht ins Haus. Heute ging der 300. Witz online. Bald haben wir das Ziel erreicht, was wir uns Anfang des Jahres, jung größenwahnsinnig naiv und mit vollem Haar Portemonnaie Enthusiuasmus, gesetzt haben. Die letzten 65 sitzen wir auf einer Backe Wange ab!

Wenn wir so zurückschauen, auf die zerstörten Hoffnungen, verwüsteten Träume und leergeräumten Kühlschränke, die wir hinterlassen mussten, so können wir sagen, es war nicht alles umsonst. Nur fast alles.

Nein, wir haben Freunde gemacht auf dem Weg, Mitstreiter gewonnen und Erwartungen und Versprechen gebrochen (wo zum Beispiel ist das dick angekündigte Cartoonspecial im Sommer, mhm?).

Aber – Schwamm drüber! Man soll sich feste feiern, solang man fällt! Deshalb: Klaut euch einen Sekt von der Tanke, macht NDR Info etwas leiser und denkt an uns!

Danke für 300 blöde Witze lang treu sein!

Beste Grüße

Euer Autorenteam

ps: Wenn euch die Wartezeit auf den nächsten blöden Witz mal zu lang erscheint (gibt’s das?): Gern auch einfach mal beim BÜRO DES TODES reinschauen!

Thoughts about the brain’s entropy:

The question is, who is thinking your thoughts? You or your brain?

The brain is a parasite, preoccupied with using your energy filling itself with thoughts making you thinking even more…

Have you ever heard “your” thoughts before?

Exercise discretion as to what your brain is thinking – thoughts tend to emanate in the eyes of the beholder

Hva mener jeg med å si at Gud er personlig, men ikke en person?

Fra tid til annen trekkes Albert Einstein frem i debatter mellom kristne og ateister, og da gjerne som et argument for tanken om Guds eksistens. Einstein brukte det berømte klokkemaker- beviset og hevdet at det var naturlig å tenke seg at Gud som stod bak naturen. Men det som ofte utelates fra kristent hold er at den Gud som Albert Einstein argumenterte for ikke var en personlig skapergud, men en upersonlig gud som var identisk med naturlovene.

Einstein avviste tanken om en personlig Gud ut fra fire argumenter; tanken om en personlig Gud er ikke strengt nødvendig for religion som fenomen, det er primitiv overtro, det er en selvmotsigende tanke og det står imot en vitenskaplig forståelse av verden. Dette var ikke nye argumenter, men i og med at de kom fra et av de fremste vitenskaplige geniene verden hadde sett, fikk de stor oppmerksomhet og møtte mye motstand fra teologer og troende.

Forutsettingen for Einsteins første argument er en rasjonalistisk religionsforståelse som har sin basis i Kants tanker om religion. En slik forståelse av religion reduserer den til å være en kilde for etikk og moral. Det er umulig å si noe sikkert om Gud på et vitenskaplig grunnlag, og den religiøse følelsen som mystikeren vektlegger gir heller ingen sikker viten om Gud. Bare på moralens område er religionen kilde til sikker viten, gjennom det kategoriske imperativ. Men en slik forståelse av religion forklarer ikke den mystiske erfaring eller sier noe om Guds eksistens i og for seg.

Når det gjelder hans andre argument, at tanken om en personlig Gud er primitiv overtro, så forklarer dette ikke hvordan eller hvorfor denne tanken oppstod. Tanken om en personlig Gud kan selvfølgelig være primitiv, som en projeksjon av våre ønsker og drømmer, men det forklarer ikke hvor selve tanken om en personlig Gud kommer fra. Menneskets fantasi kan skape ulike Gudsbilder og fortellinger om Gud, men den kan ikke skape tanken om Gud i seg selv, som Descartes sier; ”Evigheten i våre sinn, forutsetter evigheten i seg selv.”

Einsteins tredje argument utfordrer det som vanligvis kalles for det ondes problem, hvordan kan en allmektig Gud skape en verden som er full av ondskap, samtidig som han er god og rettferdig? Premisset for en slik tanke er at alt som skjer er et direkte følge av Guds skaperakt. En slik forståelse av Guds allmakt tar ikke høyde for den frihet som ligger i naturen og som aktualiseres i mennesket. Guds allmakt virker på et annet plan, og er heller et uttrykk for at Gud som tilværelsens kilde og grunn omslutter hele skaperverket og er kilden til all kraft og makt.

Einstein har likevel rett i sin kritikk av ideen om en personlig Gud som befinner seg et sted utenfor skaperverket, og som passivt betrakter all destruksjonen og ondskapen.  En slik forståelse av Gud er ikke bare selvmotsigende, den er også et moralsk dilemma fordi den gjør Gud til en himmelsk tyrann.

Det siste argumentet er kanskje det som i dag, med fremveksten av nyateismen, får mest oppmerksomhet, at tanken om en personlig Gud motsier en vitenskaplig forståelse av livet og naturen. For å forstå denne konflikten er det viktig å huske at teologien og kirken gjennom historien har plassert Gud i vitenskapens sorte hull, og at dette er bakgrunnen for konflikten mellom vitenskap og teologi, slik den kommer til uttrykk i konflikten mellom evolusjonister og kreasjonister. Men det finnes en annen måte å forstå forholdet mellom teologi og vitenskap. Teologien må gi vitenskapen frihet i dens undersøkelse av naturen og virkeligheten.

Vi må anerkjenne at teologien og vitenskapen benytter seg av forskjellige språk og at de har forskjellige mål. Mens vitenskapen beskriver virkeligheten i dens ulike sfærer, ved hjelp av spesialiserte  og etterprøvbare metoder, så forholder teologien seg til det mytologiske språk og gjennom det til livet i sin helhet. Mens vitenskapen så å si dissekerer livet og naturen, så betrakter teologien livet og historien som en enhetlig størrelse og forsøker å si noe om livets mening og mål. Mens det vitenskaplige språk er presist og spesialisert, er teologien preget av at den forsøker å sette ord på det som sprenger grensene for menneskets erkjennelse og språk.

Ingen mennesker og ingen kategorier kan fange inn hele virkeligheten, Livet i seg selv, og derfor fremstår Livet selv som en mytologisk størrelse som vi bare kan nærme oss gjennom symboler. Her er det også Gud kommer inn, på et visst tidspunkt, ja kanskje vi kan si det tidspunktet der mennesket ble til, i og med utviklingen av dets bevisshet, så trådde Livet selv frem for mennesket som en mystisk størrelse.

Gud er derfor det mytologiske symbolet for Livet selv, for livet i dets enhet og helhet, som dets mystiske kilde og grunn. Men mennesket kan ikke forstå livet selv som noe mindre høytstående enn seg selv, Livet selv blir derfor forstått som en personlig virkelighet.

Bare hvis vi møter livet i dets helhet som et personlig Du, kan vi ivareta dets storhet og verdi jf. den jødiske filosofen og mystikkeren Martin Buber. Tanken om en personlig Gud springer derfor ut fra at livet selv dypest sett er personlig, og at vi derfor ikke kan forstå Gud som annet enn personlig.

Gud kan bare være et objekt, så lenge vi behandler ham som en vitenskaplig størrelse, men i vårt religiøse liv, som troende vesner, kan mennesket bare forholde seg til Gud som et personlig Du. Bare det som er personlig og menneskelig har kraft til å nå inn til våre dypeste lag, som filosofen Schelling sier det, ”Bare en person kan helbrede en person.” Dette innebærer ikke at Gud er en konkret skikkelse eller et menneske, men at Gud åpenbares gjennom det personlige og sant menneskelige. Dette kan aldri være en ren abstraksjon, men det innebærer at vi ser Gud i det menneskelige og personlige. Identifikasjonen av Jesus som Gud er det fremste eksempelet på dette.

Einsteins forståelse av Gud springer ut av hans beundring for naturens og livets storhet, han klarer ikke å forholde seg til naturen som den nøytrale vitenskapsmannen som betrakter den på avstand, men han ser i den en storhet han gjenkjenner som et guddommelig mysterium. Likevel vegrer han seg altså for tanken om en personlig Gud, her trer vitenskapsmannen og rasjonaliteten frem igjen. Kanskje skyldes dette Einsteins motstand mot det han selv identifiserer som primitiv religiøsitet, en måte å snakke om Gud på som reduserer storheten han ser i naturen, i det den gjør Gud til en overnaturlig skikkelse som står fri til å gjøre som han vil med naturen.

Kanskje er det teologiens og kirkens egen feil at så mange i vitenskapens navn forkaster tanken om en personlig Gud. Bare hvis vi holder fast på at Gud er mer en enn person, og mer enn et menneske, kan vi se den Gud som åpenbares gjennom det personlige, og gjennom alt som er sant menneskelig. Sånn sett kan ateismen bidra til at tanken om Gud blir beskyttet mot primitive forestillinger, og istedenfor å se for oss Gud som en skikkelse fjernt borte fra våre liv, kan vi lete etter ham i vår nestes blikk. For i dette ligger paradokset og åpenbaringens hemmelighet, at Gud ikke er en person eller et menneske, men at Gud likevel åpenbares gjennom det personlige, i det sant menneskelige.

Augusto Montaño “DogerDes” del equipo Boneneakers / Imagen cortesía de OCESA

Xtreme Fighters Latino, la mejor liga de Artes Marciales Mixtas de America Latina, presentó las semifinales para coronar a los campeones de sus 4 categorías de peso dentro del José  Cuervo Salón en el Distrito Federal, México el 15 de octubre donde un total de 8 combates se llevaron acabo para definir a los finalistas que pelearán por el campeonato el próximo 5 de noviembre.

René “Diosdado” abrió la velada exponiendo su gran preparación al dominar a su oponente Jesús Juárez “Suavecito” quien logró ponerlo en peligro varias veces, a pesar de esto Diosdado supo como reaccionar y ejecuto un buen juego de pelea para imponerse ante “Suavecito”

La pelea de la noche fue sin lugar a duda la de Augusto Montaño “Dogerdes” quien vencio con un poderoso nocaut a Lucio Hernández “Toro” en el minuto 1:56 del primer round. Dogerdes permanence hasta ahora invicto con un total de 7 peleas, se considera el favorito para ganar el campeonato en su division.

Quien logró una gran impresión con su desempeño fueron Andy González “Tanke” al ganar con un tremendo nocaut sobre Omar Huerta “Tao”. En el evento final de la noche Fabián Hernández “Pitbull” demostró una gran técnica al derrotar a Rogelio Martínez “Loco” después de una patada lo llevó al final vía strikes.

Los resultados del evento a continuación:

Nu och då blir man berikad av händelser och erfarenheter som levandegör ett skriftställe på ett sådant kraftfullt sätt att det blir en livssanning som aldrig lämnar en. En sådan händelse råkade jag ut för sommaren 1984.

Efter mitt andra år på Bible College i USA åkte jag som korttidsmissionär till Alaska för att jobba på KJNP (King Jesus North Pole), en kristen radio- och TV-station i ett litet samhället som faktiskt hette North Pole. Det blev något av en drömresa kombinerat med nyttighet. Den speciella händelsen jag här tänker på tilldrog sig den 4 juli, som är den amerikanska nationaldagen, då folket drar ut på gatorna i festyra för att fira sin nations födelse. I North Pole var det inget undantag.

På programmet stod parader, aktiviteter både för vuxna och barn, och olika tävlingar. En av tävlingarna var ett sängrally på huvudgatan, som radiostationen jag jobbade för hade anmält sig till. Jag blev en av de fem utvalda som skulle se till att KJNP gick segrande ut ur denna tvekamp. En hel vecka innan startskottet skulle gå, började vi preparera vår säng, genom att förse den med cykelhjul och dekorera den med ballonger.

När det var tid för start visade det sig att det var bara ytterligare ett ekipage som hade anmält sig – de kallade sig för North Pole. Så kampen skulle stå den dagen mellan den kristna radiostationen KJNP och samhället North Pole. Med en smula högmod konstaterade jag och de andra i KJNP-laget att North Pole utmanade oss med en vanlig sjukhussäng med små hjul – det här loppet har vi redan vunnit tänkte vi när vi belåtet tittade på varandra.

Startskottet gick och vi tog en omedelbar ledning med nästan en hel sänglängd. Men plötsligt hände något vi inte hade räknat med. Vår motståndare körde medvetet rakt in i vår säng och ena bakhjulet vek sig. Vår framfart stoppades effektivt av denna attack och vi fick se oss passerade på ett minst sagt snopet sätt. Medan North Pole rullade mot vändpunkten 200 meter längre fram, beslutade vi oss ändå att envist ta upp jakten, även om loppet var kört.

Vi drog och slet denna en gång så stolta säng med sin passagerare genom hela loppet. Inte nog med att ena hjulet hade vikit sig, utan snart vek sig också det andra hjulet. Båda bakhjulen låste sig och vi bokstavligen fick dra sängen längs gatan de sista hundra metrarna. Däcken small när asfalten slet sönder gummit och åskådarna fick sig ett gott skratt åt den komiska situationen, speciellt som de inte förstod varför vi envist ville fullfölja loppet. När vi utpumpade kom i mål stod sedan länge North Poles lag till synes som vinnare i denna prestigeladdade uppgörelse.

När vi efter några minuter hade hämtat andan fick vi till vår stora överraskning höra genom högtalarsystemet, att KJNP var vinnarna. Snart fick vi en förklaring till denna minst sagt oväntade seger. North Pole hade blivit diskvalificerade på grund av att de med vilje hade kört in i vår säng. Det visade sig också att de hade bytt lag vid vändpunkten. På grund av att vi hade fullföljt loppet med samma lag fick vi första pris.

När jag på kvällen satt och fundera över dagens händelser kom Paulus ord till mig: Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper och jag slår inte i luften när jag boxar” (1 Kor 9:24-26) och “jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus” (Fil 3:13-14).

Den kvällen lärde jag mig något. Det spelar ingen roll hur jobbigt eller lätt det blir i framtiden att tjäna Herren och leva mitt liv för Gud. Om jag väljer att fullfölja loppet, leva i Kristus, och inte ge upp när jag möter motstånd eller faller, kommer jag att med Guds hjälp vinna första pris, en segerkrans som väntar på mig.

Hva betyr dette? Er det i det hele tatt en setning som gir mening? Selvfølgelig er ikke Gud et fotballag, ingen er idiotiske nok til å påstå noe sånn. Det finnes riktignok mange likhetstrekk mellom religion og fotballgalskap. Mange fotballsupporterer har et nærmest religiøst forhold til fotball, og det finnes de som dyrker enkelspillere og lag som de var Guder. Det finnes for eksempel en egen Maradona-religion/kult, så det er ikke rart at enkelte religionssosiologer definerer fotball som en form for quasireligion. Men ingen vil vel på fullt alvor hevde at Gud er et fotballag?

Likevel er det skremmende mange som forholder seg til Gud som om han var et fotballag.  I følge en slik logikk gjelder det å heie på rett Gud, for alle vet jo at det bare er et lag som vinner. Noen heier på bibelens Gud, mens andre heier på Allah eller Buddha, og slik blir menneskets religiøsitet redusert til en kamp mellom de forskjellige trosrettningene.

Det som muligens skiller denne kampen fra andre fotball- kamper er at det gjelder å få motstandernes supportere over på sin side. For egentlig finnes det bare to lag, et vinnerlag og et taperlag, og det gjelder derfor å heie på det laget som seirer og blir belønnet med evig liv.

Dette er selvfølgelig en grov karikatur, men likevel kan en få følelsen av at det ikke er så langt under sannheten når en hører en del forkynnelse, spesielt i lavkirkelige miljøer.

Nå er jeg ikke ute etter “å ta” de lavkirkelige, for det står ikke nødvendigvis så mye bedre til i andre deler av den kirkelige virkelighet, der det gjelder å fremstå mest mulig politisk korrekt, og å omtale Gud så snillt og ufarlig at folk ikke kan la være å tro. Dette kan kalles “vi er alle på samme lag” mentaliteten. Det er noe grunnleggende positivt med en slik tilnærmingsmåte, men likevel bommer den på målet. Den gjør Gud til en Ole Brum skikkelse, som er fin å ha, men som fort blir uinteressant og i liten grad er motstandsdyktig i møte med livet.

Dermed blir troen en form for regresjon, ikke til en skremmende og autoritær fars figur, men til barndommens kosebamse. En kosebamse kan være fin å ha, og det kan være koselig å leke med sine barn med bamsen som skaper en trygg og god atmosfære. Men likevel blir denne guden fort irrelevant i det voksne livet, på samme måte som bamsen.

Religionens største fare i dag er at den mister sin betydning av å representere det absolutt nødvendige, den ytterste virkelighet, Gud blir isteden et fritidstilbud, et fotballag som en kan heie på for å ha det trivelig, gjerne sammen med familien. Men fotballaget i denne varianten mister fort sin attraktivitet, for det fremstår ikke som en kamp av ytterste betydning.

Bare hvis vi kan forholde oss til Gud uten å ende opp i disse karikaturene, kan Gud fortsatt være relevant i menneskers liv. For Gud er ikke et fotballag! Vår relasjon til Gud er noe annet og dypere enn den en fotballsupporter har til sitt favorittlag, enten han er en fanatisk holigan eller en trivelig medgangssupporter. Alle mennesker står i en relasjon til Gud, i kraft av å være skapt, uavhengig av om det har en bevissthet om det.

Vårt forhold til Gud dreier seg derfor ikke om å heie på det riktige laget, dvs. “den rette tro/den rette Gud”, men ganske enkelt om å være en del av Guds skaperverk, skapt i hans bilde, av Gud til Gud. Vår religiøsitet kan best forståes med dette som utgangspunkt, som et resultat av at Gud i mennesket “blir seg selv bevisst”. Dette får forskjellige uttrykk i ulike kulturer og religioner, men vi er alle mennesker som kjemper livets kamp på samme arena, ikke mot hverandre, eller mot Gud, men mot de destruktive kaoskreftene som er en del av våre grunnleggende livsbetingelser.

Jag har kommit på en mycket, mycket filosofisk tanke, lyssna mitt barn:

Ordspråket “Sätta käppar i hjulet” betyder att man hindrar någon. Ofta tror jag att man sätter käppari hjulet för sig själv, d.v.s. man skapar egna hinder såsom tvångstankar, dåligt förtroende, o.s.v.
Men jag har inte kommit till det riktigt filosofiska än, lyssna nu: Om man går med stavar så blir det ju mycket lättare än att gå utan (om man har rätt taktik) eftersom man dessutom använder armarna och trycker sig framåt.
Jag tycker att vi alla ska dra ut våra käppar vi sätter i våra egna hjul och istället använda dem som gångstavar och tillsammans sträva framåt i ett rasande tempo! Vi förvandlar ett problem till ett hjälpmedel!

I mitt mer eller förvånansvärt ofta mindre stilla sinne har jag fått för mig att det finns en del likheter mellan den logik som Derrida använder i sin dekonstruktion, och den som länge tillämpats för att förklara zens filosofi. Varför vet jag inte riktigt. Vinklarna har inte fallit på plats.

Det måste ha något att göra med förgängligheten, först och främst.

Även de undanflyende gränserna, paradoxen mellan del och helhet, en slående realism, empirism, språk och hanteringen av begrepp såsom oändlighet, ändlighet, döden, intet etc. har också fått mig att fundera.

Jag håller mig till dessa ytliga beröringspunkter för tillfället.
Jag behöver mer tid. Jag skapar mig mer tid.

Dagens seminarium fick mig för ett ögonblick att se vad jag bör göra.
Nu är det borta, men jag minns fortfarande min instinktiva respons.

Jag bör. Jag gör.

Jag ber om ursäkt.
Fokus skiftar.

[kolon] :

Den ack så franske, den alltför franske, den alltså filosofiske franske filosofen Jacques Derrida, har med sina ord monterat ned språkets dimma och bakom tavlans polerade yta kvarlämnat den av guldram ringmärkta och skamfilade (med försök till med diskretion ditmålad färg så vit) väggen. Väggen med stor punkt. Inhalering.

[parentes] (

Lagom interlogt:
Jag har hittills praktiserat zazen, sittande zen, vilande ansträngning, havssömn, djup kontemplationens motsats, djup ytlighet och dålig varaktighet, ett antal hundra gånger. Kanske 400 rentav. Exakta tal är i alla fall ointressanta. Hursomhelst är det så att jag fram till för ett par dagar sedan, veckor möjligen, trott att jag på ett ganska bra sätt lyckats uttala mig om dess teoretiska biprodukt (ej grund alltså. Praktiken är själv grund, teorin är “postumt” påkommen). Zen brukar den också kallas av de ivriga läsarna som glömt att använda sina bakdelar för ofta. Namn som zenbuddhism, buddhism, buddhadharma/dhamma, Buddhas lära, vägen, mahayana etc. tillämpas även. Oavsett vad man väljer att med munnen fukta och beskäftigt salivera och i omnejden vomera, är det ungefär vad jag talar om. (Jag medger att jag kommit av mig vid det här laget. Dravel som detta blir inte någon roman.)
Det jag menar är alltså att jag för tillfället arbetar med en svacka i avsaknaden av tvivel vad gäller legitimiteten (varför kräver jag något så banalt av en praktik?), på grund av les théories philosophiques de monsieur Derrida. Ich arbeite auch mit die Umwandlung av att uttrycka mig mer korrekt. (Ursäkta mina bristande kunskaper i ovanstående europeiska språk.) Problemen uppstår dock i att jag får svårt att kommunicera med personer som använder sig av mitt tidigare sätt att uttrycka mig, trots att de skulle kunna mena och förstå precis vad jag med mitt nya sätt att uttrycka mig menar och förstår, utan att jag riktigt skulle vara säker på att de faktiskt gör det och därför tvivlar på att överhuvudtaget något som genom vår språkliga (men dock hittils endast hypotetiska) kommunikation överförts innehållit ens det allra ringaste spår av någonsomhelst sanning.

[slutparentes] )

Jag vet inte mycket om vare sig Derrida eller dekonstruktion än (om någonsin), men jag har insett att det skulle kunna föra med sig komplikationer när det gäller att med ständigt avancerande ögon läsa texter som är och förblir (tills det att de förgås) förpassade till ett språk alltför hårt knutet till (och med) den klassiska metafysiken(s band). I alla fall i översättning, eller delvis i översättning.
Egentligen tror jag inte att det är ett problem av större vikt. En sanning eller åtminstone ett sanningens oumbärliga villkor bör inte kunna vara i konflikt med en annan sanning (om denna är lika sann, vilket den bör vara för att ens få kallas sanning med samma ord som ordet sanning i samma menings föregående sats).

Det som hänt är alltså att jag stött på en än den tidigare om möjligt än mer välformulerad filosofi, vilket lett till att jag börjat tvivla på den tidigares legitimitet (inte den gamla slagdängan nu igen!) och således även dess praktik. Notera väl ordet således, eftersom jag redan pekat ut att en härledning i den riktningen inte bör tas på allvar (jag tar nästan aldrig mig själv på allvar).

Förmodligen är det helt enkelt bara jag som försummar min praktik alltför mycket och därför glömmer att det är skillnad på filosofi och praktik. Trots denna skillnad hade jag aldrig trott att det på denna sidan Indien skulle kunna växa fram en filosofi som likt klassiskt metafysiska filosofier inte är alltför olik praktikens filosofi, vilket kanske är anledningen till att jag blivit så konfunderad av de språkliga skillnaderna att jag inte riktigt vetat om jag skulle se dem i samma ljus eller om det fortfarande rörde sig om en helt annan typ av tänkande (eller skeende, agerande, etc.).

Det är ändå skillnad (différance, haha). Punkt.

Till kuddarna!

“På en enda minut kan jag förändra min inställning.

Och på den enda minuten kan jag förändra min hela min dag.”

Källa en minut för mig själv av SPENCER JOHNSON

Känslor, tankar och beteende är förbundna med varandra i ett oupplösligt och evigt grepp.

Idag på eftermiddagen var jag tvungen att gå iväg en stund för jag var nervös, darrande och låg av dåligt självförtroende och självkänsla. Jag hade inte en aning om hur jag skulle börja ta tag i en planering. Känslan var att ja kände mig underlägsen mina kollegor. Rädd att förödmjuka mig själv genom att visa min okunskap eller  bristande förmåga.

Efter ett tag kunde jag andas normalt och spänningen släppte och hjärnan började nysta sig ut i frågor som jag behövde få svar på. Jag hade egentligen tänkt sätta mig med alla i teamet (3 st till) och diskutera en plan men situationen löste sig på ett annat sätt.

Jag gick tillbaka till mina papper och tänkte : “de här två frågorna behöver jag veta svaret på”. Enklast  och minimalt möjliga start. Jag satte mig med kollegan och fick svar, och sedan nystade vi vidare på vad som behövdes göras för hans del. Så tog jag samma upplägg för de resterande två.

Små steg

Att börja med en enkel uppgift och reducera uppgiften till det man klarar av för tillfället hjälpte mig upp på fötter igen.

Jag undrar om jag inte ska visa mer av min okunskap också. Att öppna sig och visa sig sårbar och i behov av hjälp kan ibland lösa vissa relationsproblem.

Känslor, tankar och beteende sätter ibland upp spärrar för varandra. Idag tog känslorna över och spärrade mitt beteende och tankar från att hitta en lösning.

Hur kommer du igenom situationer du inte riktigt behärskar?

Jag har lagt märke till en sak som (säkert alla redan känner till) är ganska underlig. Hur mycket vi människor liksom, tjaa, int direkt påverkas, utan mera formar sig efter hur alla andra är runt om kring en? Väldigt intressant faktiskt, det har väldigt mycket med status att göra, tror jag. 

Men till saken: Om jag sitter och pratar med mina kompisar, högt och skrattar mycket på t.ex. bussen, så blir liksom alla andra tysta och liksom sjunker. Men om det kommer inte ett annat gäng på bussen och typ pratar högt eller skrattar de med så blir vi tysta och slutar prata. Vi lämnar liksom plats, eller hur man ska förklara det. Jag märker det nästan varje morgon, hur man pratar, alla andra tystnar och lyssnar, och sedan kanske vi blir tysta och då börjar några andra prata. Hm. 

Bara något jag kom på.

Eskil Skjeldal tar opp et viktig teologisk anliggende(i Vårt Land), i det han utfordrer vår vanlige måte å tenke om Gud på, ved å snakke om Gud som svak. I det han viser til bibeltekster der Gud går i dialog med mennesker og lar seg utfordre, tegner Skjeldal et bilde av Gud som bryter med en fjernt og opphøyet Gud som troner med all makt i himmelen. Det er i følge Skjeldal et slikt Gudsbildet nyateistene går til angrep på, og slik sett har vi kanskje ikke så mye å frykte. Hvis vi tror på inkarnasjonen og at Gud åpenbares i svakhet på et kors, så har vi ingenting å frykte fra de som vil rive ham ned fra himmelen.

Likevel er det noe problematisk i ”å bytte ut” Guds allmakt med forestillingen om en svak Gud. For hva skal vi med en svak Gud, bortsett fra at han muligens gjør det lettere å forholde seg til det ondes problem, og er mindre logisk uhåndterbar? Er det noe poeng i å rette våre bønner til en Gud som ikke har all makt når det gjelder å besvare dem?

Skjeldals kritikk av den tradisjonelle forståelse av Guds allmakt er viktig, men å si at Gud er svak balanserer ikke regningen i forhold til hans allmakt. I stedet må vi gå nærmere inn på hva som ligger i forestillingen om en allmektig Gud.

Jeg har allerede vært inne på kritikken av et deistisk gudsbilde, med Gud som den opphøyde og fjerne klokkemaker som en gang satte i gang skapelsens urverk, men som deretter forholder seg passiv til den verden han har skapt. Her er jeg helt på linje med Skjeldals kritikk. Men problemet løses ikke ved å gjøre Gud som et overnaturlig vesen litt mer menneskelig og svak.

Problemet ligger i selve tanken om Gud som et overnaturlig vesen. Selv om Gud gis et menneskelig ansikt i Kristus, er det å snakke om Gud som svak å tillegge Gud menneskelige egenskaper, og en slik talemåte bidrar til å redusere Gud til et objekt for vår forestillingsevne og erkjennelse. Bare hvis vi holder fast på at dette er metaforer og symboler kan vi sikre at vi ikke begrenser Gud gjennom vårt språk og våre bilder.

Istedenfor å tenke om Gud som et overnaturlig vesen, med all makt, eller som en litt mer menneskelig og svak Gud, kan vi kanskje si med Paul Tillich, at Gud er tilvælsens kilde og grunn, livet i sin essens, og fra dette strømmer alt liv og all kraft. Slik gir det også mening å si at Gud er allmektig, for i ham har all makt sin kilde.

Dette er et panenteistisk forståelse av Gud, der Gud er vevet inn i sitt skaperverk som dets kilde og grunn. I den grad vi kan snakke om Gud som svak, eller som en person er det fordi han åpenbares i det menneskelige, fullendt i Jesus Kristus.

En slik forståelse av Guds allmakt bevarer Guds transcendens, at Gud alltid er større, samtidig som den holder fast Guds immanens, at Gud alltid er nær. Samtidig så løfter det debatten om det ondes problem og en ateistiske gudskritikk opp på et annet plan. Gud som tilværelsens kilde og grunn, er verken et moralsk eller rasjonelt høyeste vesen, men som kilden til alt liv hviler også vår moral og rasjonalitet i ham. Det vi står igjen med er Gud som mysteriet som bærer våre liv, og troen på at dette mysterium åpenbares for oss gjennom Jesus Kristus, på et kors.

Jag önskar jag kunde omfamna din nyfikenhet.