Häromdagen läste jag en av de roligaste tv-krönikor jag någonsin läst. Det var Expressens Ann-Charlotte Marteus som lyckats göra något kul och fräscht av denna i allmänhet ganska trista textgenre. Hon vågade dessutom göra något så osvenskt som att totalsåga en bred, folkkär kulturyttring. Annars tycks ju trenden bland svenska nöjes- och kulturskribenter numera vara att folkligt är fint. Man ska låtsas gilla Allsång på Skansen, och man ska skriva om Melodifestivalen som om man på allvar tror att eländet har något med musikalisk eller artistisk kvalitet att göra. Annars riskerar man att bli kallad kultursnobb eller “pretto”, vilket anses vara ett öde värre än döden. Men Marteus sticker alltså ut hakan och sågar Eva Rydbergs folklustspel från Fredriksdalsteatern i Helsingborg jämns med fotknölarna.

Ann-Charlotte Marteus tycker kort och gott inte att Rydbergs traditionella fars är det minsta kul. Samtidigt förvånas hon över hur den närmast hysteriskt positiva publiken sväljer föreställningen med hull och hår: “Å fan” säger någon på scenen: publiken gapskrattar. “Skitgubbe” säger en annan: publiken kiknar. En gubbe ramlar ner för en trappa: halva publiken dör av glädjeinducerad hjärtattack. Vad är detta för gåtfullt folk? Vilket land bor de i? Vilken tid bor de i?

Jag brukar reagera precis som Ann-Charlotte Marteus när jag utsätts för denna typ av “underhållning”. Skit samma om det kallas fars, folklustspel eller buskis. Det är helt enkelt inte roligt. Längre. Det kanske var kul för 50, 70 eller 90 år sedan, när genren möjligen kändes ny, och de billiga skämten hade en viss fräschör. Men idag känns det hopplöst förlegat, dammigt och förutsägbart. Och ändå finns det uppenbarligen en stor publik som verkligen älskar denna underhållningsform, och som med glädje utsätter sej för några timmars bussresa för få avnjuta en kväll med t ex Eva Rydberg & co eller Stefan & Krister.

Detta fick mej att fundera över fenomenet humor. Det är förstås en hart när omöjlig uppgift att göra en heltäckande analys av vad humor är, men man kan ändå konstatera att vissa element ofta återkommer i det som uppfattas som humoristiskt. Ett centralt drag i mycket humor är t ex att det förekommer någon form av normbrott. Det sägs eller görs något som i någon mening avviker från gängse normer, vilket uppfattas som absurt eller tokigt, och får oss att skratta. En psykolog skulle kanske beskriva det som att inlärda kognitiva scheman ställs på ända.

När Charlie Chaplin fick 1910-talets biopublik att kikna av skratt var just sådana normbrott ett centralt inslag. Att den myndige, respektingivande poliskonstapeln får en tårta i ansiktet innebär ju ett normbrott i dubbel mening. För det första är det ett brott mot gängse sociala normer att kasta tårtor i ansiktet på folk. För det andra förstärks normbrottet av att föremålet för “tårtningen” är en samhällelig auktoritet inför vilken man förväntas visa respekt.

Ett liknande normbrott, fast kanske på en lite mera sofistikerad intellektuell nivå, fick 1970-talets tv-publik att skratta åt Monty Python-sketchen där två karikatyrartade arbetarklasskvinnor på bredast tänkbara cockney pratar om vardagsbestyr, varpå de plötsligt övergår till att tala om “logisk positivism” och börjar namndroppa olika filosofer.

Det räcker emellertid inte bara att bryta mot invanda normer för att något ska uppfattas som humoristiskt. Det finns ett annat element som också måste vara med, nämligen ett inslag av överraskning. Normbrottet måste vara överraskande. Ett förväntat, förutsägbart normbrott blir sällan roligt.

Humorn i folklustspel och buskis uppfyller det första av de kriterier jag beskrivit. Det förekommer rikligt med normbrott i syfte att skapa humoristiska effekter. Att någon svär eller använder kraftuttryck på en teaterscen (åh fan, skitgubbe) kan tolkas som normbrott. Likaså är det i någon mening ett brott mot vedertaget, “normalt” beteende att ramla nerför en trappa.

Problemet är den totala avsaknaden av kriterium nr. 2, alltså överraskningseffekten. Buskishumorns normbrott är så nötta och klichéartade att en någorlunda van åskådare kan förutse dem långt i förväg. Redan när man ser att scendekoren innehåller en trappa vet man att någon kommer att ramla i den. På samma sätt vet man att den snobbige och dumdryge rikemansynglingen som uppvaktar hjältinnan i slutändan kommer att bli bortgjord och brädad av den snälle och rekorderlige arbetargrabben, och att en billig sexanspelning är i faggorna när det talas om att det “karltokiga” hembiträdet ska laga korv.

Men om nu denna traditionella buskishumor är så tråkig och förutsägbar, hur kommer det sej då att den ändå fortsätter vara så populär? Hur kommer det sej att folk vallfärdar till föreställningar med Stefan & Krister och att Eva Rydberg fortsätter spela för en fullsatt Fredriksdalsteater sommar efter sommar?

Kanske handlar det egentligen inte om humor, utan om att det finns ett slags nostalgisk trygghet i folklustspelets klichéartade miljöer och persongalleri. Åskådarna förflyttas till ett tänkt 1910-, 20- eller 30-tal där karaktärerna och de sociala spelregler utifrån vilka de agerar är extremt traditionsbundna och förutsägbara. I den traditionella farsens värld slipper vi för en stund det komplexa och heterogena nutidssamhället. Istället förflyttas vi till en (skenbart) enklare tid,  i vilken såväl könsroller som andra sociala strukturer och spelregler framställs som enkla och entydiga.

Avsaknaden av överraskningar bör förmodligen, paradoxalt nog, också ses som en styrka, och inte som en brist. Humorns enkelhet och förutsägbarhet innebär ju att alla – från 90-åriga gammelmormor till 7-åriga barnbarnsbarnet – kan ta del av underhållningen. Vi befinner oss oerhört långt ifrån Killinggängets coolt ironiska 90-talshumor, som förutsatte att publiken hade stenkoll på modern populärkultur, och vi befinner oss lika långt ifrån den ibland ganska råa, “barnförbjudna” humor som en del av dagens ståupp-komiker ägnar sej åt. Här är det viktiga att ALLA ska kunna delta och förstå skämten, och att ingen ska behöva känna sej exkluderad eller provocerad. Kanske bygger publikens våldsamma entusiasm och rungande skrattsalvor mera på detta, alltså en känsla av att vara med i en gemenskap som alla kan dela, än på att de egentligen tycker det är så fantastiskt kul när tjocka gubben trillar ner för trappan.

I ett alltmer splittrat och heterogent samhälle kan man anta att vissa breda, folkkära, populärkulturella fenomen skapar en känsla av samhörighet och gemenskap som det uppenbarligen finns ett stort behov av. Detta gäller troligen såväl buskisteater som melodifestivalen eller fotbolls-EM. För en stor del av publiken är innehållet förmodligen ganska oviktigt. Det som räknas är just samhörigheten och gemenskapen. Gåtfullare än så är det nog inte. Kanske är det människor som jag själv eller Ann-Charlotte Marteus, som inte vill ta del av denna gemenskap, som är de gåtfulla.