Varför nöja sig med fyra bloggar när man så enkelt kan starta en femte? Nu har jag alldeles nyss dragit igång Sherlock Holmes på svenska scener. Där ska jag samla fakta om olika svenska teaterproduktioner kopplade till mästerdetektiven. Jag har en mängd fakta i mina pärmar, merparten sammanställda av Ted Bergman under fyrtio års forskande, men på senare år har jag även kunnat fylla i många av luckorna rörande uppsättningar på fasta teatrar och turnéer med resande teatersällskap. Till en början är bloggen ganska tom, men tanken är att jag ska fylla på i takt med att jag hittar nya uppgifter och sakta men säkert föra in all redan ihopsamlad information.

Med tanke på hur inaktiv jag har varit på Svenska Panoptikon det senaste året så är det intressant att detta och förra inlägget båda handlar om att jag startat nya bloggar…

I drygt sju år har jag aktivt samlat på mig uppgifter om Sherlock Holmes-pjäser på svenska scener. Innan dess ägnade min vän Ted Bergman sig åt denna research i fyrtio år. All denna forskning har resulterat dels i ett antal skrifter och artiklar av Ted, dels i en längre artikel av mig.

Tanken med den här bloggen är att göra materialet mer offentligt. I våra respektive artiklar har vi av nödvändighet varit tvungna att begränsa oss vad gäller själva kalenderbitardelen. Men här kommer jag sakta men säkert att fylla på med allt jag känner till om pjäserna, teatrarna och skådespelarna. Till en början kommer jag inte att skriva vare sig många blogginlägg eller göra faktasidorna fullständiga – det får mest funka som en anteckningsbok så att jag kan strukturera upp mitt material. Men efterhand kommer det bli lite nedslag i enskilda uppsättningar eller porträtt på olika skådespelare.

Jag vill gärna komma i kontakt med personer som känner till mer om skådespelarna och de resande teatersällskapen som jag tar upp här. Kommentera gärna här på bloggen eller mejla mig på info(at)sherlockholmes.se.

/Mattias Boström

Som så mycket annat i mitt liv började det med Sherlock Holmes. Våren 2002 hade jag börjat göra research för en längre artikel som två år senare kom att publiceras i antologin “Sherlock Holmes 150 år – en jubileumsbok från The Baskerville Hall Club of Sweden”. Min gode vän Ted Bergman hade redan på 60-talet funnit fakta om att William Gillettes klassiska Sherlock Holmes-pjäs sattes upp parallellt på tre konkurrerande stockholmsteatrar under senvåren 1902 – och i min artikel ville jag gå på djupet rörande dessa föreställningar. Vilka var turerna kring uppsättningarna? Vilka var skådespelarna?

Det var Folkets Hus Amatör-Teater som hann bli först med att ha premiär på pjäsen i april 1902. Och huvudrollen där spelades av en hr Bergendorff. I Teds digra forskningsmaterial fanns en uppgift om att denne Bergendorff var far till Stig Bergendorff som tillsammans med Gösta Bernhard utgjorde radarpar bakom Casinogänget. Mycket mer än så visste vi dock inte om honom.

Denna brist på information väckte min detektivlusta. Över huvud taget fanns det väldigt lite information om amatörteatergruppen och dess medlemmar. Så det var bara att börja leta i arkiven. Och den ena uppgiften ledde till den andra, små detaljer som ledde till nya spår i ett ständigt växande pussel. Sakta men säkert började jag koncentrera mig på just Emil Bergendorff (1864-1921). Jag fann hans liv intressant. För artikeln till jubileumsboken behövde jag bara några meningar om honom, så den biten var redan fixad. Nu hade jag istället övergått till något annat, något som skulle leda vidare till (i nuläget) sju års hobbyforskning om en man, hans familj och släkt och samtid.

Genom diverse arkivletande kom jag förstås en bra bit på väg. Det stora steget togs dock när jag kom i kontakt med Emils barnbarn Leif och Kaj. Emil hade dött långt innan Leif och Kaj föddes och deras kunskaper om farfadern var begränsade. Men visst hade de hört saker om honom och hans familj – och bland Stigs efterlämnade papper fanns även en del material som härrörde från Emil: vykort, tidningsurklipp, anteckningar, fotografier. Inget stort arkiv med papper, men fullt tillräckligt för att fylla i en mängd uppgifter jag saknade och för att skapa nya spår att följa.

Mitt mål är att inom de närmaste åren ställa samman en skrift om Emil och hans närmaste, förmodligen en bok på ett hundratal sidor. Mest för hans efterlevande, men även som ett porträtt på en skådespelare som kanske inte räknades till de större när han levde och som idag är praktiskt taget bortglömd. Som ett steg på vägen tänker jag använda mig av denna blogg för att få mitt forskningsmaterial på pränt. Dels i form av rena kalendariska faktauppgifter, dels i små närstudier av begränsade områden rörande Emils liv.

Min förhoppning är också att kunna förmedla detaljkunskaper om exempelvis några av dåtidens stockholmska nöjeslokaler och framförallt ett antal resande teatersällskap. Det här är uppgifter som inte går att hitta någon annanstans, såvida man inte sitter och granskar en mängd tidningar från tiden ifråga. Vilket jag alltså har gjort… Om du som läser här känner till någon kompletterande information så är jag oerhört tacksam för en liten kommentar om detta. Kanske råkar någon som är omnämnd här vara en släkting till dig, kanske har du som specialämne något av de smala områden som jag berör. Jag vet från andra bloggar som jag har att google-sökningar ofta kan leda till väldigt intressanta kontakter när det just handlar om specialämnen. Kommentera gärna även om du inte har någon kompletterande kunskap – det är ganska ensamt att forska om ett område som är relativt outforskat och jag diskuterar gärna olika aspekter av det som bloggen kommer att handla om.

Det kommer som sagt att bli många stickspår i bloggen. I den framtida boken tänker jag förstås göra beskrivningen av Emil Bergendorffs liv mer sammanhållen, men här tillåter jag mig att bre ut mig om områden som bara marginellt berör honom. Det finns nämligen så oerhört mycket intressant att berätta om när man väl börjar peta i ett ämne. Någon speciell inbördes ordning kommer det inte att vara på mina blogginlägg. Och på sidorna med faktauppställningar kommer jag att fylla på uppgifter efterhand, så dessa sidor är inte statiska.

Välkommen att följa bloggen - en resa genom Emil Bergendorffs liv!

/Mattias Boström

Mattias Boström: “Sherlock Holmes i Sverige öppnas officiellt idag den 16 oktober 2008, vilket också är Ted Bergmans 80-årsdag! Läs mer om Teds banbrytande bibliografiarbete i Om bibliografin och i hans eget förord till bokutgåvan av bibliografin 1991.”

Nils-Olof Franzén döpte en av sina huvudkaraktärer efter Gösta Ekman d.ä. – och skrev Sveriges första regelrätta datordeckare!

Året var 1955 och hälsingeflickan Hillevi Rombin blev Miss Universum, pinnglassen fick sitt definitiva genombrott under den varmaste sommaren i mannaminne och AB Plåtmanufaktur lanserade den första svenska ölburken. Borta i USA byggde man datamaskiner – dvs det som bara några år tidigare kallats elektronhjärnor – med hjälp av vakuumrör.

När Agaton Sax gjorde sin entré samma år, i Nils-Olof Franzéns bok ”Agaton Sax klipper till”, var det i en inte alltför genomteknikaliserad omvärld. Datamaskinerna utgjorde ingen del av vardagen. Endast i fantasin och science fiction-litteraturen fanns det maskiner som kunde utföra mänskliga tankeuppgifter.

Men datamaskinerna utvecklades snabbt, mycket tack vare uppfinnandet av transistorerna, och fick under 1960-talet spridning långt utanför USA. Det handlade dock om maskiner stora som hela rum. När begreppet ”minidator” lanserades i slutet av 1960-talet så beskrev det ett föremål som var stort som ett normalt kylskåp.

I den sjunde boken om Agaton Sax, ”Agaton Sax och bröderna Max” (1965), har även denne genialiske skurkjagare byggt sig en egen datamaskin:

”Där stod en blänkande ny maskin, en stor, imponerande apparat som fyllde upp hela garderoben, och som på framsidan såg ut närmast som det ytterligt komplicerade manöverbordet på två eller tre sammanlagda DC 8-or med en marschfart av 0,9 Mach vardera. Man såg oräkneliga små urtavlor med nålfina visare, komplicerade kugghjul, återkopplingar, tryckmätare, sinnrika transistorer, dynamokomponenter, reglage, felfinnare, kompressorer, revisorer etc. På en liten skylt upptill stod de båda orden TÄNKANDE AUGUST.”

Överdetektivinspektör Josuah H Lispington stirrar ”nästan skräckslaget på detta teknikens outgrundliga mästerverk”. Agaton Sax säger: ”Detta är en datamaskin, som jag har byggt för mina särskilda ändamål. Ni vet väl vad en datamaskin är?” Varvid Lispington skruvar på sig.

Tänkande August är en datamaskin utan någon egen intelligens: ”Det gäller att tala om för maskinen en massa saker som man vet. Det gör jag genom att trycka på dessa knappar. Det kallas att mata maskinen med data, det är den så kallade datamatningen. Utan denna matning kan Tänkande August omöjligt tänka eller på annat sätt användas.” Med rätt inmatade data kan dock Tänkande August ge de mest detaljerade svar på nästintill omöjliga frågor.
Agaton Sax hade uppkallat sin datamaskin efter den f.d. ytterligt farlige ligachefen Tänkande August, numera omvänd och ofarlig, ”ett matematiskt-filosofiskt geni av första ordningen – därav namnet Tänkande August…” Vad är det Nils-Olof Franzén syftar på här? Jag frågade min gode vän Ted Bergman, som hittade fram till följande logiska utveckling av uttrycket:

Namnet August var i slutet av 1800-talet ett riktigt modenamn – 1875 var August det fjärde vanligaste pojknamnet. Under en lång tid därefter användes det även med betydelsen ”dumbom”, såsom när någon hittat på något olämpligt: ”Du är en riktig August!”

Skådespelaren Gösta Ekman d.ä. lär enligt egen utsago ha varit sprungen ur fyra släktled av musiker, där alla hette August i förnamn. Kanske ville han särskilja sig från sitt genetiska arv, så när han skrev en delvis självbiografisk roman 1928 så gav han den undertiteln ”Den tänkande August”.

Följande upplysning ur boken ”Bevingat” (Bonniers, 2000) är intressant: ”Senare kom den ’tänkande August’ att förknippas med underfundighet och ren intelligens, t ex i den samling tankenötter som Stockholms-företaget Swings sportdepå publicerade 1943 och sålde ett decennium framåt: Den tänkande August: Problem och intelligensuppgifter för den skarptänkte.”

Uttrycket ”en tänkande August” lever kvar. Speciellt inom sportens värld, där det beskriver en tystlåten men skicklig lagspelare, en tänkande spelmotor.

Åter till Agaton Sax. Tänkande August kan främst ses som en parodi på dåtidens datorer, såväl i kapacitet som utförande, och har mer med sf-litteraturens datorer att göra än med verkligheten.

Men Agaton Sax stöter även på den äkta varan. I den tionde och näst sista boken, ”Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären” (1970) [OBS! Här nedan avslöjas bokens upplösning], misstänks hjärnan bakom affären vara en viss Big Brother. I det nionde kapitlet får läsaren till slut möta denne Big Brother, beskriven med sedvanlig franzénsk exakthet:

”Inne i det stora, mörka källarrummet stod, mitt på det släta betonggolvet, en metalliskt glänsande maskin som var 8,7 meter lång, 1,7 meter bred och 2,3 meter hög. Detta monstrum tycktes växa i storlek och makt när Agaton Sax lät den kraftiga ficklampan spela över dess blänkande ytor, den gnistrande blanka metallen, de mångfärgade små glasfönstren, de otroligt komplicerade reglagen, kompressorerna, motstånden, transformatorerna m.m. m.m.”

Big Brother är datamaskinen – en riktig stordator – som har makt över alla andra datamaskiner och som nästlat sig in i datorstyrda penningöverföringar och bytt ut mottagarnas konton mot sitt eget. ”Detta är historiens första brott begånget av en datamaskin”, säger Agaton Sax. Inte heller denna datamaskin har dock någon egen intelligens, utan allt styrs av superskurken Chefen.

Nils-Olof Franzéns ”Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären” från 1970 är förmodligen den första svenska datordeckaren. Det huvudsakliga brottet utförs med hjälp av en dator och själva tillvägagångssättet förebådar på ett kusligt sätt den moderna Internet-brottsligheten. Nils-Olof Franzén framstår i detta sammanhang som den fördigitala ålderns Jules Verne.