Anna Hedenrud

Så var hösten plötsligt här, och med den en uppsjö av nya skiften, skiftesspaningar och funderingar från Skiften.se. Nu närmast ett nytt skifte, och en ny fråga till mina kära medskribenter. Denna vecka ska vi rikta våra blickar mot en gammal vän vi har starka band men inte längre några sladdar och trådar till.

The Economist (Leaders: Unwired – länk saknas) skriver denna vecka om den trådbundna, klassiska telefonins långsamma död i USA, och vad som faktiskt händer när amerikanerna klipper sladden och helt går över till att använda mobiltelefoni (och andra lösningar).

Två omedelbara problem belyses i Economist-artikeln: de ekonomiska subventionsmodeller som omger den fasta telefonin kollapsar när allt färre ska bära hela kostnaden, och det ökande trycket på bredbandspenetrationen och mobiltäckningsgraden (i det relativa perspektivet nya tekniska alternativ). Obama har att göra, med ett USA som ligger på 15:e plats i bredbandsligan i OECD och en allt mer instabilt balanserad infrastruktur för telekommunikation. Men det finns mer att säga om den klassiska telefonins långsamma och utdragna död.

Teknikhistorikern Jan Garnert beskriver i boken Hallå! den svenska telefonins historia ur ett tekniskt, socialt och kulturellt perspektiv. Förutom att tolka Strindberg utifrån den omvälvande tekniska förändring han levde i beskriver Garnert telefonen som ett centralt steg i utvecklingen av en gemensam kunskap och sociala relationer:

“Röda rummet inleds med att Arvid Falk från Mosebacke blickar ner mot området vid Slussen. Här skulle inom några år miljön drapperas med modernitetens ståltrådsgardiner: telefontrådar dragna från det nya Bellbolagets telefonstation i Gamla stan, över hustaken och vidare mot Södermalm och Norrmalm. Med stöd av järnstativ på hustaken byggdes med ny teknik nya förutsättningar för människors relationer och sociala nätverk.”

Garnerts generella perspektiv på telefonens inverkan på människors vardag kan kontrasteras med exempelvis Lena Andersson-Skogs kapitel “De osynliga användarna” i antologin Den konstruerade världen.

Andersson-Skog noterar bland annat telefonens ekonomiska roll i att snabbare förmedla information på marknaden, men tar därefter desto större fokus på telefonen ur ett identitets- och genusperspektiv. Hon påvisar hur manligt och kvinnligt användande av telefonen kraftigt skiljde sig i reklam och föreställningar:

“Även telefonister framställs i otaliga filmer som skvalleraktiga och mer intresserade av att lyssna på andras samtal än av arbetet i sig. Kvinnan och telefonen är en kombination som väcker en känsla av löje och lättja.

Män och telefoner framställs å andra sidan som en högst respektabel kombination. Män använder telefonen i arbetslivet för att ta emot eller lämna viktig information och för att fatta snabba och avgörande beslut”

Här porträtteras två väsensskiljda telefonkulturer. Andersson-Skog påvisar också hur två faktiskt särskilda telefonkulturer separerade det manliga och det kvinnliga förhållandet till telefonen. Hon understryker även hur en annan men relaterad distinktion kan göras mellan det offentliga (industrialiserade och marknadsekonomiska) och det privata (hushållsrelaterade) telefonerandet.

Andersson-Skog frågar sig om mobiltelefonin bryter mönstret, och noterar att användandet av mobiltelefoner delvis har suddat ut dessa tidigare tydliga användarkategorier, men att vissa spår – som att kvinnor talar längre och mer i telefon än män – ännu kvarstår.

Min(a) fråga(or) till mina medskribenter är: Vad är Din relation till trådtelefonin? Har Du en fast telefon? Och vad tror Du det betyder att vi så sakteliga lämnar den första realtidsbaserade telekommunikation som gjorde entré i våra hem och liv bakom oss?

I förra inlägget var användarstödet datorbaserat, men vanligen står helpdesk för supportavdelning som kan hjälpa till med att lösa mer eller mindre komplexa problem. Så här går det till i Norge (NRK 2001):

OBS! Nördskyddsklass 3, allmänheten varnas!

(Men lova att titta på dom gamla fina bilderna.)

Ferguson-Grålle i all ära, men min absoluta favvotraktor när jag var liten grabb var en John Deere BR, på gården oftast kallad “den lilla traktorn”, för där fanns också “den stora traktorn”, något yngre och av samma märke men av modell A. Den lilla traktorn inköptes från USA 1946 av lantbrukare Lorentz Johansson, Skärlöv, sydöstra Öland.

Edvard Johansson vid ratten. Notera det suddiga registreringsnumret av äldre typ som börjar på “H” för Kalmar län. Medio 60-tal, foto Jernis.

Innan vi går vidare ska du få en agrikulturgåta att klura på:

Vad kan en silo kallas?

En tvåcylindrig, fyrväxlad (två låg, två hög) fotogenmotor med bensinstart på 19 hk verkar inte allt för imponerande, men utrustad med ett enormt svänghjul erbjöd den en momentan dragkraft som ingen av de mer moderna traktorerna i byn var i närheten av att prestera, exempelvis för att dra loss jättebamsebumlingar ur jorden.

Jernis rattar den lilla traktorn under överinseende av Nils Johansson med Edvard på hölasset. Notera remskivan framför bakhjulet. Början av 1960-talet.

Ljudet från den lågvarviga motorn påminde starkt om dunk-dunket från en tändkulemotor i framförallt gamla “feskebåtar”. Kopplingsreglaget bestod av en meterlång handspak som fördes framåt vid urkoppling och bakåt vid inkoppling (eller hur det nu var). Växellådans friläge behövdes sålunda inte för stillastående. Hydraularmar och bakre kraftuttag fanns inte men väl en remskiva (se ovan) för att driva höfläkt, tröskverk, kvarn mm.

Edvard still-going-strong vid ratten, kodrivare är Jernis dotter Maria. På den här sidan om traktorn syns det mäktiga svänghjulet. 1980, foto Jernis.

Förutom låg- och högväxel var den lilla traktorn modern i så måtto att den var försedd med såväl batteridriven självstart som strålkastare. Generatorn pajade dock redan efter några år. Istället förseddes traktorn med en magnet och fick startas manuellt genom att med handkraft rotera svänghjulet. Belysningen fick man avvara. I övrigt var kvaliteten av högsta klass.

Jernis vid ratten på den lilla traktorn. Den bakom traktorn poserande snoppillande lilla killen är Jernis storebror Olof. I bakgrunden syns en annan traktor, inte mindre än …

den stora traktorn med Sven Johansson och Olof. Notera den friliggande rattstången. Traktorn är med en drivrem spänd för …

… ett tröskverk av märket Munktells. På lasset Edvin Johansson och på tröskan Sven. I förgrunden Jernis med säckkärra och fronten av den lilla traktorn. (Notera att drivremmen skruvar sig, vilket beror på att traktorns remskiva bara kunde rotera åt ett håll, fel håll, som i sin tur fick till följd att remmen fick lov att snos ett halvt varv till bildande av en åtta.) Ca 1960.

Svar på gåtan:

“Bondmora” – det är där bonden lämnar sin säd.

Nils-Olof Franzén döpte en av sina huvudkaraktärer efter Gösta Ekman d.ä. – och skrev Sveriges första regelrätta datordeckare!

Året var 1955 och hälsingeflickan Hillevi Rombin blev Miss Universum, pinnglassen fick sitt definitiva genombrott under den varmaste sommaren i mannaminne och AB Plåtmanufaktur lanserade den första svenska ölburken. Borta i USA byggde man datamaskiner – dvs det som bara några år tidigare kallats elektronhjärnor – med hjälp av vakuumrör.

När Agaton Sax gjorde sin entré samma år, i Nils-Olof Franzéns bok ”Agaton Sax klipper till”, var det i en inte alltför genomteknikaliserad omvärld. Datamaskinerna utgjorde ingen del av vardagen. Endast i fantasin och science fiction-litteraturen fanns det maskiner som kunde utföra mänskliga tankeuppgifter.

Men datamaskinerna utvecklades snabbt, mycket tack vare uppfinnandet av transistorerna, och fick under 1960-talet spridning långt utanför USA. Det handlade dock om maskiner stora som hela rum. När begreppet ”minidator” lanserades i slutet av 1960-talet så beskrev det ett föremål som var stort som ett normalt kylskåp.

I den sjunde boken om Agaton Sax, ”Agaton Sax och bröderna Max” (1965), har även denne genialiske skurkjagare byggt sig en egen datamaskin:

”Där stod en blänkande ny maskin, en stor, imponerande apparat som fyllde upp hela garderoben, och som på framsidan såg ut närmast som det ytterligt komplicerade manöverbordet på två eller tre sammanlagda DC 8-or med en marschfart av 0,9 Mach vardera. Man såg oräkneliga små urtavlor med nålfina visare, komplicerade kugghjul, återkopplingar, tryckmätare, sinnrika transistorer, dynamokomponenter, reglage, felfinnare, kompressorer, revisorer etc. På en liten skylt upptill stod de båda orden TÄNKANDE AUGUST.”

Överdetektivinspektör Josuah H Lispington stirrar ”nästan skräckslaget på detta teknikens outgrundliga mästerverk”. Agaton Sax säger: ”Detta är en datamaskin, som jag har byggt för mina särskilda ändamål. Ni vet väl vad en datamaskin är?” Varvid Lispington skruvar på sig.

Tänkande August är en datamaskin utan någon egen intelligens: ”Det gäller att tala om för maskinen en massa saker som man vet. Det gör jag genom att trycka på dessa knappar. Det kallas att mata maskinen med data, det är den så kallade datamatningen. Utan denna matning kan Tänkande August omöjligt tänka eller på annat sätt användas.” Med rätt inmatade data kan dock Tänkande August ge de mest detaljerade svar på nästintill omöjliga frågor.
Agaton Sax hade uppkallat sin datamaskin efter den f.d. ytterligt farlige ligachefen Tänkande August, numera omvänd och ofarlig, ”ett matematiskt-filosofiskt geni av första ordningen – därav namnet Tänkande August…” Vad är det Nils-Olof Franzén syftar på här? Jag frågade min gode vän Ted Bergman, som hittade fram till följande logiska utveckling av uttrycket:

Namnet August var i slutet av 1800-talet ett riktigt modenamn – 1875 var August det fjärde vanligaste pojknamnet. Under en lång tid därefter användes det även med betydelsen ”dumbom”, såsom när någon hittat på något olämpligt: ”Du är en riktig August!”

Skådespelaren Gösta Ekman d.ä. lär enligt egen utsago ha varit sprungen ur fyra släktled av musiker, där alla hette August i förnamn. Kanske ville han särskilja sig från sitt genetiska arv, så när han skrev en delvis självbiografisk roman 1928 så gav han den undertiteln ”Den tänkande August”.

Följande upplysning ur boken ”Bevingat” (Bonniers, 2000) är intressant: ”Senare kom den ’tänkande August’ att förknippas med underfundighet och ren intelligens, t ex i den samling tankenötter som Stockholms-företaget Swings sportdepå publicerade 1943 och sålde ett decennium framåt: Den tänkande August: Problem och intelligensuppgifter för den skarptänkte.”

Uttrycket ”en tänkande August” lever kvar. Speciellt inom sportens värld, där det beskriver en tystlåten men skicklig lagspelare, en tänkande spelmotor.

Åter till Agaton Sax. Tänkande August kan främst ses som en parodi på dåtidens datorer, såväl i kapacitet som utförande, och har mer med sf-litteraturens datorer att göra än med verkligheten.

Men Agaton Sax stöter även på den äkta varan. I den tionde och näst sista boken, ”Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären” (1970) [OBS! Här nedan avslöjas bokens upplösning], misstänks hjärnan bakom affären vara en viss Big Brother. I det nionde kapitlet får läsaren till slut möta denne Big Brother, beskriven med sedvanlig franzénsk exakthet:

”Inne i det stora, mörka källarrummet stod, mitt på det släta betonggolvet, en metalliskt glänsande maskin som var 8,7 meter lång, 1,7 meter bred och 2,3 meter hög. Detta monstrum tycktes växa i storlek och makt när Agaton Sax lät den kraftiga ficklampan spela över dess blänkande ytor, den gnistrande blanka metallen, de mångfärgade små glasfönstren, de otroligt komplicerade reglagen, kompressorerna, motstånden, transformatorerna m.m. m.m.”

Big Brother är datamaskinen – en riktig stordator – som har makt över alla andra datamaskiner och som nästlat sig in i datorstyrda penningöverföringar och bytt ut mottagarnas konton mot sitt eget. ”Detta är historiens första brott begånget av en datamaskin”, säger Agaton Sax. Inte heller denna datamaskin har dock någon egen intelligens, utan allt styrs av superskurken Chefen.

Nils-Olof Franzéns ”Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären” från 1970 är förmodligen den första svenska datordeckaren. Det huvudsakliga brottet utförs med hjälp av en dator och själva tillvägagångssättet förebådar på ett kusligt sätt den moderna Internet-brottsligheten. Nils-Olof Franzén framstår i detta sammanhang som den fördigitala ålderns Jules Verne.

Utvecklingen går så snabbt. För femton år sedan hade inte många hört talas om internet eller mejl. Och vi ser dagligen hur samhället förändras med allt högre hastighet i takt med nya tekniska landvinningar.

Precis så här upplevde svenskarna det även för hundra år sedan. På två decennier hade telefonen då gått från att vara en ny uppfinning som fint folk inte bevärdigade sig att tala i – och som mest användes för att meddela att ett telegram var på väg - till att vara var mans egendom. Och i Sverige låg vi långt framme med tekniken. Under 1880-talet var Stockholm världens telefontätaste stad.

Telefonen öppnade möjligheter för kommunikation i en mängd sammanhang, på samma sätt som vi i vår tid för varje år upptäcker nya sätt att använda internet och mobiler. Sedan några år tillbaka har t ex flera församlingar runt om i Sverige provat att sända gudstjänster via internet. Ett sätt att nå ut till dem som av olika skäl inte har möjlighet att besöka kyrkan.

Men att via ledning förmedla gudstjänster till församlingens medlemmar är inget nytt påfund. Följande notis stod att läsa i Norrköpings Tidningar 16 december 1908:

“Gudstjänst pr telefon. Genom pressen har nyligen gått en notis, hvari omtalas att en missionsförening i Upsala upptagit denna idé, men från Göteborg meddelas nu att den där sedan 5 år praktiserats vid Betlehemskyrkan till stor belåtenhet för de talrika abonnenterna. Man har anordnat samkoppling af två ledningar mellan kyrkan och telefonstationen. Antalet efterfrågande öfverstiger i regel betydligt de tillgängliga ledningarna. Förmedlingen är för abonnenterna kostnadsfri och kyrkan betalar en obetydlig årlig afgift. I Betlehemskyrkan har man äfven en annan praktisk anordning. Från en vid talarstolen uppsatt ljudfångare gå ett 20-tal ledningar till å läktaren anbringade hörmikrofoner, hvilka givetvis äfven dessa vid hvarje gudstjänst användes i stor utsträckning. I Immanuelskyrkan i Norrköping är systemet också praktiseradt för flera år sedan.”