ein weiterer großer moment der fernsehgeschichte ist an uns vorübergezogen. ich habe ihn leider verpassen müssen.  es war das erste mal, dass ich ein dsds-finale verpasst habe. merkwürdige erfahrung. erst am nächsten nachmittag ist mir eingefallen, dass ich den sieger immer noch nicht kenne, also offiziell. dabei hätte ich vermutet, dass der hörfunksender meines vertrauens wenigstens einen hinweis gegeben hätte. aber offensichtlich interessiert sich der öffentlich-rechtliche rundfunk inzwischen einen fäkal-schmutz um privat erklärte superstars.

aber es folgt ja sogleich die songwriter-casting-show der europäischen öffentlich-rechtlichen. da geht es gleich impulsanter, glamuröser und überhaupt viel toller her.  der kleine schandfleck, die balkan-connecke (die by the way einem gewissen roger c. vor einem total-absturz bewahrt hat) wird durch ein neues abstimm-verfahren eleminiert, der russische ministerpräsident geht persönlich zu den proben und wahrscheinlich wird island sieger, weil es durch die finanzkrise so gebeutelt wurde und alles total demokratisch, wie europa eben.

The Mentalist på trean imorgon. Klockan 21. Det är min nya seriedarling det.

…sen lite Burke och Christina på det. Allt man behöver en trettondagsafton. I alla fall om man heter Sofie, sitter framför en dator och s.l.a.p.p.a.r.

På återseende gott folk. På återseende.

Ny frisyr. Ny färg. Nytt liv. I alla fall lite.

Ikväll när jag kom hem med nya frisyren och nya färgen på håret kunde lilla damen inte slita blicken från sin nya mamma. Det var som om hon inte fattade att jag fortfarande var jag. Jag tror att det kommer att ta ett tag. Även för mig. Lugg. Brunt. Fint. Men annorlunda.

Ikväll väntar tv-soffan – Filip och Fredrik gör ju entré igen. Kan inte missas. Kanalkrock dock. Fullständigt fenomenala Kristian Luuk  – visst såg ni förra veckans Stormareprogram? – träffar Lena PH i ettan samtidigt. Tur då att det Soofska hemmet är så mycket high tec att det går att pausa.

Vad händer i ert hörn av världen en kväll som denna?

Gosh. Kommer hem efter ytterligare en egoafton – spakväll med brudarna – och inser att det visas ett avsnitt av Greys som jag inte har sett. Jag tror jag svimmar av glädje. Nästan.

Säger en hel del om lilla Soof va? Ena dagen djuplodande analyser av tid och händelser som varit riktigt tunga. Nästa dag klackarna i taket över ett nytt avsnitt av världens bästa sjukhusserie.

That´s me. Like it or not.

Man kan inte säga att jag är förutsägbar i alla fall.

Timmen är sen. House har dominerat och gjort livet surt för sina närmaste. Jag har tankfullt tittat på och insett att trots att detta avsnitt handlade om barn som grät kunde jag hålla tillbaka tårarna. De brukar ju annars släppas ut när sjukhusserierna rullar. Kanhända att detta forum får mig att lätta på känslorna, pysa ut och bli lite ventilerad. Kanhända att det är så. Det var i och för sig längesen jag såg ett Greysavsnitt – då sätts jag alltid på prov. Längtar faktiskt efter Meredith.

Soof har varit ute på fik med mycket fina fru Eriksson och precis lika fina fru Ejrevi en marskväll som denna. Vi har sippat på stora koppar, alla med olika vätskor inuti. Latte, choklad och chaite. Ni som känner Soof vet vad som var i min kopp. Gissa – första rätta svaret belönas med en låt imorgon bitti.

Vi har kollat på folk, pratat livet, dagisköer och myst på. Pratat i munnen på varandra, men ändå lyssnat noga. Analyserat och resonerat. Diskuterat och filosoferat. Haft det micketmicket bra helt enkelt.

Jag älskar kvällar som denna och är ofantligt glad att dessa två kompisar finns. Jag älskar ju nämligen människor som får mig att vilja vara mig själv, som får mig att luta mig bakåt och bara vara.

Nu väntar sängen. Godnatt Sverige. Vi ses imorgon.

Helgen är snart över och framför mig ligger hela tre arbetsdagar innan nästa lov står för dörren. Förmodligen höjer jag inte statusen på läraryrket genom att hela tiden trycka på hur mycket lov vi har. Ni kan vara lugna – vi jobbar in dem. Får dem inte gratis. Tro absolut inte det. Det är bara det att jag känner att jag behöver loven så rackarns mycket just nu. Är ju som vanligt inne i en jobbfunderarsväng. Hittar inte ut ur de tankebanorna. Tyvärr. Snart kanske.

Det har varit en fullspäckad helg. Vi inledde den med fredagsmys och Så ska det låta. Robert Gustafsson visade återigen att han är ett unikum. En komplett nöjesmaskin helt enkelt. Han sjöng bland annat låten som ni snart kommer att klicka på och det gav mig gåshud. Inte för att han har en finfin sångröst utan för att detta också är en sång som kastar mig bakåt i tiden. Ger mig tårar och lyckorus. Eller vad säger du lillasyster?

Lördagen bjöd på stadsvandring och fika med familjen E – ett spontant sådant. Jag älskar spontana saker och det är lite paradoxalt eftersom jag är en kontrollochstrukturerauppsaker-människa. Men man kan väl inte vara helt förutsägbar som individ? Lite överraskningar måste man väl få bjuda på?

Vårens årliga storfest hos A & A gick sedan av stapeln på lördagskvällen. Som vanligt blev det en riktigt trevligt partaj, dock lugnare än förra året. Man kanske blir äldre och mer sansad – vad vet jag… I alla fall ibland. Kvällen bjöd hursomhelst på mycket prat, nya sätt att se på saker och riktigt trevliga människor. Plus ett och annat som jag måste blogga om snart. Vänta och se.

På grund av partajandet är man lite seg idag. Det blir faktiskt värre med åren. Tyvärr. Man känner sig låååångsam i allt man företar sig idag och vissa i familjen är inte sig själva än. Inga namn nämnda.

Vi har varit på kultisevenemang idag. Stadens kulturoas Nordanå har fått en ansiktslyftning, i veckan är det nyinvigning och Soof jublar. Precis vad 0910 behövde. Gissar att det kommer att vara vårt nya stamställe innan sommaren är här. Riktigt bra fika var det också. Plus trevligt sällskap. Alla glada alltså.

Över till något helt annat. Maia Hirazawa gjorde en härlig version av Wörs a lajk a shejk a i Mellofinalen. Ni har väl inte missat hennes allra finaste:

Visst var den rar? Ger mig happy feelings och det vill man ju ha.

Vad har du gjort i helgen? Berätta för mig innan jag kryper in under täcket.

Hiskeligt bra låt och fantastisk tv-serie. En mycket bra kombination med andra ord. 

Om ni följt min resa i bloggvärlden under dessa månader har ni kanske upptäckt min förkärlek för televisionen och serier av skilda slag. Jag har propagerat för både den ena och den andra, följer många olika.

Ibland kan jag dock komma på mig själv att missa annat som visas på teve. Jag ser liksom bara när det är något jag måste se. Borta är det som man brukar kalla zappandet. Vår tids zappande har blivit surfandet på nätet – att kolla bloggar (tack för att du tittar in förresten) och uppdatera sig på olika sätt. Jag misstänker att det inte bara är jag som har det på detta vis, i takt med att Sverige bredbandats finns det ju datorer i alla vrår.

Igår bestämde vi oss för att för en gång skull försöka komma i säng lite tidigare än vanligt. Sova någon timme mer än vad vi brukar. Slog dock på den lilla vita (inredningsfascisten vann över tekniken) teven och hamnade framför en mycket bra dokumentär. Den handlade om fotografen Annie Leibovitz – ni vet hon som fotograferat gravida Demi Moore utan kläder och Whoopi Goldberg i mjölkbadkaret. Programmet handlade om hennes liv och ibland osunda leverne, men också hennes förmåga att hitta det hos alla människor – att veta vad man ska plocka fram i en bild.

Jag har alltid fascinerats av hennes bilder. Hon har blicken, kunskapen, makten och känslan. Vet vad hon gör och är ruskigt bra på det. Nu visade det sig att hon levt ett spännande liv och hade mycket att berätta om människor och händelser kring dessa. Jag satt (okej låg) som trollbunden.

Det jag vill säga att i takt med att zappandet försvinner i det lilla vita huset försvinner också chansen att hitta guldkornen. Att hitta programmet som tillför en något. Som berättar något som jag inte visste förut. Som gör vetgiriga Soof nöjd. Det var jag igår. Nöjd.

Nu ska jag se ett pausat avsnitt av Kungamordet och allt är som vanligt igen.

Jag tycker att det känns ganska bra att fru Perelli fick mig att ändra åsikt om henne. Hon har ingenting att göra i Kiruna. Låt Carola åka hundspann själv och låt Pudlarna rocka loss utan att riskera rispor från Charlottes naglar. Hon hör nämligen hemma i Globen.

För det var en rejäl låt hon hade att komma med igår. E-Type måste ha blivit avundsjuk på den refrängen – den osade honom lång väg. Säga vad man vill om hans låtar – men de fastnar. Precis som Hero – det är den man nynnar idag. Inte Bengtzing. Inte alls Bengtzing.

Jag skulle tippa på att fru Perelli kommer att stå som segrare den 15 mars och att hon lätt kan planera in en resa till Belgrad. Men – någon musikkännare är jag ju inte och man kan ju aldrig veta hur det slutar. Spännande. Mycket spännande.

15 mars är vi på ett rejält partaj hos A och A. Kommer möjligtvis Charlotte att höja feststämningen med Hero? Kommer det att dansas till Bengtzing? Kommer Christer att få oss att småle? Kanske hylla Europa? Kommer Sanna att kunna omvända balladhatarna? Är det överhuvudtaget möjligt?

Det enda vi med all säkerhet vet är att det blir en kanonkväll. Något att längta till helt enkelt.

Idag har vi glidit runt. Lite simskola, lite stålmormorsfika, lite farmorfarfar (dock utan farmor som dinerade med ett knippe damer) där kusin C och faster W var på besök. Att glida runt är något som familjen CH verkligen gillar. Antagligen för att vi då slipper ta tag i det kaos som råder hemma. Det är trist att ta tag i kaos. Betydligt trevligare att fika.

I veckan är Soof ledig. Ledig. Ledig. Vill bara skriva det några extra gånger för att riktigt betona hur härligt det känns. Morgondagen blir nog en dag som kommer att gå ut på att ordna reda i oredan – suck, handla mat inför en vecka hemma och bara vara hemma och mysa. Kanske blogga. Eller – med all säkerhet kommer det att bloggas. Det är ju så kul.

Så – på återseende ni där ute framför skärmarna.

Rent instinktivt så tror jag på Calaisa – har en förkärlek för den typen av musica. Skulle gärna se fru Perelli göra en Androla och bli skickad till Kiruna – eller inte vidare alls. Linda Bengtzing har en tendens att framföra låtar som fastnar – tyvärr – så det lär ju vara den som sjungs av sonen imorgon. Nordman – huvva. Sibel – varför inte? Niclas Strömstedts låt ska vara Gessle/60-talsinspirerad och det brukar ju vara Soofstyle. Sen är det två pojkar kvar som förmodligen inte kommer att gå till historien.

Men vad vet jag – någon musikkännare har jag ju aldrig utgett mig för att vara. Dessutom verkar Mello anno 2008 vara totalt oförutsägbart.

Så vi får se.

Ikväll kommer Lost tillbaka. Jag har längtat.

Jag tror att jag framställer mig mer och mer som en tv-nörd. Vilket jag kanske är. Jag gjorde ett test hos herr E, vilket visade att jag precisprecisprecis hamnade under gränsen för att vara en liten nörd. Några program till och jag är en av dom.

Samtidigt så skäms jag inte över det. Vet att jag behöver avkopplingen efter en dag i kaos. Ibland är det verkligen hejkomochhjälpmig på jobbet. En sån dag var igår. Idag var en annan dag. Mycket lugnare, men sviterna från igår sitter i.

Därför kan jag med gott samvete sjunka ner i den blodröda fåtöljen, dra upp benen och sippa lite på mitt chaite. Slå på TV4 och njuta av att jag får återvända till ön – där allt kan hända och man inte fattar nåt. Totalt oförutsägbar serie.

Jag gillar den och välkomnar Jack, Sawyer och Kate tillbaka in i mitt liv igen.

Vad gör ni en kväll som denna?

Jag har inte ventilerat schlagereländet än. Plymerna har liksom fastnat i halsen och förlamat mina fingrar. Musiken chockat mina öron och satt sig på trumhinnan. Kan det vara möjligt att Christer Sjögren gick vidare? Hur gick det till?

Jag ser två alternativ till att rösterna lades på herr Viking:

• Det var en hel massa förfester den där kvällen, där alla bestämde sig för att hånrösta på Christer
• Det var en hel massa tanter och farbröder som bestämde sig för att nu var det minsann dags att skicka deras kind of musica till Globen

Det kan inte bero på något annat.

Har någon varit på ett Blue Village, Fritidsresors charterdröm? Hört deras fantastiska jinglar (Bloo bloo bloo villitsch)? Jag får bara Goodmorning Pascha Bay (Ewa, du vet…) i tankarna när schlagerChrister drar igång med Europahyllningen. Det är bara solskyddsfaktor 12, Bamseklubben och vattengympa för hela slanten. Mycket mycket passande en varm sommardag i Bamseland, men o så opassande en kall februaridag i schlagerSverige.

Så. Nu är jag färdig med det.

Ikväll är det House och det kanalkrockar med SVT:s inlägg i skoldebatten – Klass 9A. Teknikens under löser det åt oss, så ikväll njuter vi av båda programmen, med te och rödbetskaka som sällskap.

Inte trist alls.

Det var riktigt roligt att få veta vad ni hänger med i i tevevärlden. Jag fascineras av Miripiris förmåga att hålla sig undan allt som har med kanaler, serier och cliffhangers att göra. Det är bra gjort. Det skulle aldrig funka för mig.

Idag har Murphys lag slagit til igen. Har tokladdat sen före jul över en kurs som jag skulle få gå på – Bok & film, med tema fantasy, deckare och skräck. Vi skulle (observera skulle) få träffa författaren Laura Trenter, se film och diskutera hur man jobbar med dessa genrer i skolan. Dessutom skulle jag och M få äta lyxlunch på stada.

Såklart hinner jag bara sätta mig i pelarsalen innan jag känner illamåendet krypa in under skinnet igen. Ville bara skrika Göta Petter och banna M för att han dragit hem pesten ännu en gång. Det var bara att invänta första bästa rast, cykla i myrfart hem till det lilla vita huset och bädda ner sig i sängen. Sen sov jag i tre timmar, vaknade av att två barn och deras pappa stod i hallen. Något piggare har jag ätit middag och kört Linnégatanmetoden – opastöriserad ost – för att mota bort alla onda bakterier.

Imorgon blir det nog jobb ändå. Ni vet väl om att vi lärare är världsbäst på att gå till jobbet även om vi är sjuka? Det är bara vinterkräket som håller oss hemma. Det beror inte på en längtan till jobbet utan det faktum att många kommuner, bland annat min, i har infört vikariestopp. Det innebär i verkligheten att är någon sjuk på mitt jobb måste kollegorna lösa det på något sätt. Hoppa in, ställa in och i slutändan hoppa ut.

Vad gäller tevefrågan så hoppas jag att ingen klok här inne har missat den fullständigt fantastiska tv-serien Brottet. En dansk serie – fullständigt underbar. Griper tag i hjärtat, sätter griller i hjärnan och gör en ängslig i magen.

Ikväll 21.30 på Kanal 1 i Sveriges Television.

Danska teveserier förtjänar för övrigt ett helt eget inlägg. Jag hjärta Danmark.

Vad missar ni aldrig i tevevärlden? Berätta.

 (….visst märker ni min vilja att kommunicera med er i hejaklacken…?)

Jag har en extrem besatthet av läkarserier. Hatar dock sjukhus – av förklarliga skäl. Mår dåligt bara av att känna sjukhuslukten, den får mig att må illailla.

Men – paradoxalt nog - jag gottar mig gärna i meningit, mjältbrand och skörbjugg. Fascineras av mystiska sjukdomar som ingen verkar veta vad det är. Funderar över diagnoser och symptom.

Bara det är på teve.

I verkliga världen är jag inte det minsta fascinerad av sjukdomar, har nog snarare en skräck för knölar, utslag och illamående. Får ont i kroppen bara någon säger cancer. Största skräcken och det som får mig att hissa varningsflagg är om det dyker upp knölar på mina kärlekar. Knölar som alltid visar sig vara lymfkörtlar. Hur många såna har man egentligen?

Jag gråter av lycka och av sorg, både i verkliga livet och när jag absorberas av tv-sjukhusen. Kan knappt se ett avsnitt av Meredith och de andra utan att gråta. Den serien lockar fram det vekaste i mig, sidor som jag annars stoppar undan. Måste ju behålla imagen som pansartjej. Greys har dock en förmåga att fylla varje avsnitt med kärlekortopedersorgilskalängtankirurgerochtårar och det gör att jag sitter som klistrad.

Varje gång.

Jag avskyr när barn drabbas – men ser ändå. Jag får alltid en klump i magen och tänker – tänk om det hände mig. Vad skulle jag göra? Idag vet jag ju – av erfarenhet – att lilla jag klarar mycket mer än jag tror. Men när det handlar om barnen vet jag inte om det stämmer. De är ju ens hjärta och syre.

Igår var kungen tillbaka. Kungen av sarkasmer, ironi och spydiga kommentarer. Han som alltidalltid löser de mest avancerade fallen och därmed får mig på fall.

Doktor Gregory House. Kungen av sjukhusserier. Han som leder sitt team med järnhand, men som har en mjuk insida. En pansarkille. Min tv-kille.

I det verkliga livet tror jag allvarligt talat inte att han skulle passa in, då har jag det utmärkt som jag har det.