teologi « WordPress.com Tag Feed

Det dér med at Gud er død... (Del 1)

gnashingofteeth — Sun, 29 Nov 2009 10:05:20 +0000

Friedrich Wilhelm Nietzsche (1844-1900) - Portrætteret af Edvard Munch

Ja, således talte Zarathustra, og således skrev Nietzsche – og ja, det er primært disse linjer, der refereres til, når man taler om Nietzsches aflivning af Gud. Proklamationen er central for hans (altså Nietzsches) forfatterskab og filosofi, men hvad mener han i grunden med den?

Mange opfatter umiddelbart Guds-nekrologen som et antireligiøst eller ateistisk projekt; en påstand om, at de monoteistiske religioners skabende og lovgivende Gud ikke findes. Dette er måske nok også en del af Nietzsches pointe, men det er i hvert fald ikke det radikalt nye ved den. Helt tilbage i renæssancen, og måske endda før, havde man fået adskilt den skabende Gud tilstrækkeligt fra universets urværk, til at man – hvis man vel at mærke var fri for kirkens politiske indflydelse – så sig i stand til at strege Gud fra regnskabet. Med andre ord var ateismen allerede, teologisk set, en gammel sang på Nietzsches tid.

Gud, Fornuft, Vilje

Så vidt jeg forstår Nietzsche, er hans påstand mere snævert filosofisk. Den er et opgør med oplysningstidens forsøg på at bygge et borgerligt samfund på den antagelse, at alle mennesker er i besiddelse af den samme, universelle fornuft, som gør at vi alle erkender verden ens, og at vi alle, hvis vi tænker grundigt over sagen, er enige om, hvad der er rigtigt og forkert. For Nietzsche at se er både vores begreber og vores værdier altid opstået i konkrete samfund, på specifikke historiske tidspunkter og i bestemte situationer. Forskellige menneskers og forskellige samfunds begreber og værdier har altså vidt forskellige tilblivelseshistorier, og der er derfor ingen garanti for at de skulle være ens (- faktisk er det ganske tydeligt at de i virkeligheden er meget forskellige – mennesker bliver jo ofte uenige om et og andet).

At tro på en uforanderlig fornuft og moral i mennesket, er det samme som at tro på en Gud, hvis eksistens ikke kan bevises, men kun formodes. Den moderne filosofi, før Nietzsche, havde flyttet naturens eller universets rationelle love ind i mennesket selv, og gjort dem til erkendelsens og moralens love. Nietzsche skønnede at hans samtid var moden til dernæst at indse, at fornuften og moralen ikke følger nogen guddommelige love, men at mennesket derimod er i besiddelse af en vilje til at ordne universets kaos, og til at skabe sociale værdier. Denne vilje udmønter sig ikke i en forudbestemt fornuft, men rummer potentialet for en uendelig mangfoldighed af verdenssyn og værdisæt.

Hvad skal det til for?

Den mest solidariske beskrivelse Nietzsches dagsorden må være den, at han ville have os til at genfinde vores vilje til at skabe; til aktivt at forme verden som vi ønsker den, i stedet for at lade menneskeånden reduceres til den blotte fastholdelse af det minimum, de fleste kan blive enige om. Den guddommelige fornuft svarer for Nietzsche blot til den laveste fællesnævner.

Er dette en demokratisk tanke? Absolut ikke! Har det noget med fred og harmoni at gøre? Givetvis heller ikke. Alligevel er disse tanker svære at ryste af sig, nu hvor vi har gennemlevet det 20. århundredes globalisering. Har vi ikke yderligere fået styrket mistanken om, at menneskeheden er alt for forskelligartet en størrelse, til at den skulle kunne gå op i en højere enhed? Eller måske har vi bare fået en fornemmelse af, at en sådan enhed altid vil være en bestemt (stærk) gruppe menneskers idé om, hvad det er, vi alle burde have tilfælles.

Uanset hvordan vi hver især intuitivt måtte reagere på Nietzsche tanker (som unægtelig, for en stor dels vedkommende, er formuleret både rabiat og utrolig patetisk), så vil jeg mene at hans værker er et unikt udgangspunkt for at tænke forskellighed, mangfoldighed og, ikke mindst, uenighed – hvilket vi nok alligevel ikke kommer uden om.

Sidespor

Men det var jo slet ikke det, vi kom fra! Det var det med Guds død. Jeg er nok ikke den eneste, der i mange år hørte rygterne om dette foruroligende dødsfald, og følte mig instinktivt udfordret på min personlige Gudstro. Og vi har vel egentlig ikke fået afklaret, hvad konsekvenserne er for en religiøs kristen tro på Gud… det må der kigges nærmere på. Men ikke i dag. Dette indlæg er mere end langt og tørt nok nu.

Men jeg lover, at en fortsættelse følger.

Jeg kjenner at det lugger litt

Teo&Tao — Fri, 27 Nov 2009 08:42:47 +0000

Kan noen av mine venner i Den norske kirke ta meg i hånden og forklare meg på en god måte hvordan vi kan leve med dette?

For et års tid siden meldte jeg meg inn i Den norske kirke.

Den evangelisk-lutherske statskirken.

Jeg fikk en datter døpt der, men jeg må vel innrømme at jeg ikke har vært av de ivrigste hva angår kirkegang.

Likevel er det et selvstendig poeng for meg å ha en religiøs identitet, og jeg må jo innse at Den norske kirke er blant de få kirker i verden som er til å leve med. Og dessuten: som kan leve med folk som meg.

Dette går fint, tenkte jeg.

Helt til jeg ble sittende og lese litt om den store trosopplæringsreformen som kirkemøtet nettopp har vedtatt. Dette er en plan som sier noe om hvordan kirka sjæl skal gjøre den jobben som man tidligere satte skolen til å gjøre: å lære døpte barn om Gud og Jesus og sånn.

Allerede i innledningen til planen – under kapittelet formål og oppbygging – leser jeg:

“Om dåpen sier Den norske kirkes bekjennelsesskrifter at den er nødvendig til frelse…”

Ups…

Ja, jeg vet jo at det står der, i bekjennelsesskriftene. Men jeg blir litt tatt på senga av at dette er den ANDRE setningen i dokumentet om trosopplæring. Dette er altså et prioritert poeng.

Og så sier de ikke noe mer, ut over at dåpen er “en forvandlende engangshendelse og den er et livsprogram”.

Deretter siteres Luthers lille katekisme: “Det betyr at den gamle Adam i oss skal druknes ved daglig anger og bot, og dø med alle synder og onde lyster, og at et nytt menneske daglig skal stige fram og leve evig for Gud i rettferd og renhet”.

Sukk…

Dette er innledningen til en trosopplæringsplan som retter seg mot barn. Fra null – 0 – år. Til atten.

Inni meg skriker spørsmålet:

HVORFOR STÅR DET IKKE EN ENESTE SETNING OM UDØPTE BARN, FOR EKSEMPEL I SUDAN ELLER BANGLADESH ELLER ANDRE STEDER, SOM DØR AV MALARIA ELLER FORURENSET DRIKKEVANN UTEN Å HA HATT NUBBESJANS TIL Å BLI DØPT?

Ja, jeg roper nå. Høyst udannet; ha meg unnskyldt.

Hvordan er det mulig å slå fast med en enkelt hovedsetning at “dåpen er nødvendig til frelse”, uten bruke en bisetning på å vise at vi er opptatt av hva dette betyr for de andre? Er de så vant til å fortrenge grusomheten i dette at de ikke lenger legger merke til det?

Og jeg vet jo at masse statskirkefolk jeg kjenner – sågar ordinerte prester – ikke tror på dette selv. Overhodet ikke. Likevel står det der. Hvordan kan DE leve med det?

Som sagt har jeg fått en datter døpt i Den norske kirke. Mener virkelig den samme kirken at min eldste datter – som ikke er døpt i Den norske kirke, men “bare” velsignet i en baptistmenighet – IKKE har del i frelsen dersom hele familien skulle omkomme i et flykræsj i romjula? Hva skal i så fall lillesøster tenke når hun kommer i himmelen? Skal hun sitte i en evighet og savne storesøstra si, eller ordner Gud det slik at søskenrelasjonen ikke betyr noe likevel?

Og hvilken frelse finnes for gatebarna som ble etterlatt der jentene mine kommer fra? Er det ingen frelse for dem heller?

Hvis lutheranerne mener at dette er et sant bilde av Gud og Guds frelsesplan, hvorfor i all verden tilber vi denne guden da? Nøyaktig hva er det meningen at vi skal elske?

Kan noen forklare meg det?

PS: Hvor mange flere saker av denne typen må vi tåle? Ofte blir overgrepssaker hos katolikkene satt i sammenheng med prestenes sølibat. Men kanskje skal vi spørre om det ikke også henger sammen med det synet på barn som ligger under hos kirker som finner det nødvendig å døpe disse korrupte, onde skapningene så fort de er født.

IL PAPA ALL'UDIENZA: MONDO SAREBBE PIÙ FELICE SE PERSONE IMITASSERO RAPPORTO D'AMORE NELLA TRINITA'

papaboys — Wed, 25 Nov 2009 15:43:41 +0000

CITTA’ DEL VATICANO – La ‘ricetta della felicità’ di Benedetto XVI è stata c

"Democracy of the Dead"

davidstankar — Tue, 24 Nov 2009 21:49:43 +0000

Om jag hade givit den här bloggposten titeln: “Varför jag läser historia” kanske ingen skulle
vara intresserad av att läsa den. En sådan titel låter likt “Varför jag samlar på frimärken” association och det är ju inte så spännande. Om man istället skulle benämna posten “Democracy of the Dead” så skulle folk bli nyfikna.
Det är ju lite mer mystiskt och unikt.

Termen “Tradition is the Democracy of the Dead” kanske är bekant för en del av Er som läser den här bloggen. Den skrevs av en stor man i många avseenden, G.K.Chesterton. Jag läser hans böcker ofta med stort nöje och med behållning. Han är mycket tänkvärd och reflekterad. I hans utmärkta bok, Orthodoxi, som jag brukar läsa i, så skrev han följande:

Nu kan du kanske lite tydligare se hur de båda titlarna till den här bloggposten är relaterade. Om traditionen säger oss att våra förfäders röster är viktiga, då är det historia som återberättar för oss vad dom rösterna sa. Det är historia som gör de döda levande. De döda skulle inte ha någon demokrati annars.

Varför är det då viktigt med vad de döda har att säga? Därför att dom var inte dumma i huvudet (inte alla i alla fall). Om det är något som man kan bli irriterad över så är det historiska teorier som antar att människor genom historiens förlopp har varit ignoranta och dumma tills nu. Den här typen av progressions teori blev väl avfärdad i och med 1900-talet och de fruktansvärda krig och grymheter som skett. Om man utgår från att ingen tidsålder har monopol på sanningen (hur mycket man än tror det) så inser man att också att mycket visdom finns lagrad i historiens lagerförråd.
Ibland får man intrycket att vår tid är den mest isolerade av alla. Studiet av historia har blivit som en slags hobby som att “samla på frimärken”. Det betyder att människor idag litar nästan helt på sina egna ideéer och tankar och moraliska resurser för vägledning och kunskap. Detta är ju inte bara “arrogant” som Chesterton skriver i sin bok, utan direkt farligt också. Människor förr tittade alltid bakåt för att söka och hämta visdom och ledning. Historien vägleder oss ju. Kristna har alltid gått till historien för att söka vägledning.

Tradition och historia är kanske inte så populärt idag. Jag menar att vi Kristna behöver sannerligen historia idag. Vi behöver gå tillbaka och se vad våra andliga fäder alltid har trott och inte bli lurade. Våra fäder har visdom att förmedla. Kyrkofäderna gick före oss i Jesu efterföljd. Dom var inte perfekta eller fullkomliga, dock s var dom bärare av kyrkans tradition.
Aposteln Paulus förstod detta också och förde vidare vad han hade lärt. Han säger till Tessalonikerna (NIV) följande:

Historia och tradition är viktiga begrepp och är nära relaterade. Självklart ska vi inte romantisera begreppen. Man skulle kanske kunna invända att “traditionen” eller historien skrivs av vinnaren, i en tävling om makt och inte en demokrati av ideér. Ja, makt splittrar. Men jag tror att “traditionen” är mer organiskt än historieskrivande. Det är intressant att Chesterton menar att “traditionen” är skriven från en bred bas, medans historien är det inte. Det är mycket svårare att kontrollera mytologiska aspekter av en tradition. Detta menar Chesterton gör “traditionen” mer sann än historieskrivningen.

Nu tänker jag inte störtdyka i argumenten mellan tradition och historien. Jag tror man kan vara överens om att traditionen ska inte tas för lätt på. Det är viktigt att urskilja sann Kristen tradition och att även urskilja dess ramverk. Det är också viktigt att urskilja historieskrivning. Tradition och historia är nära relaterat och kan lära oss väldigt mycket om nuet och framtiden.

Kommentar: Evolution tar inte hänsyn till idioti och har varken syfte eller mål.

religiovakt — Tue, 24 Nov 2009 07:19:39 +0000

Idag den 24 november firas 150-årsjubileet av Darwins evolutionslära baserat på det naturliga urvalet – kallad världens bästa idé. Charles Darwins vetenskapligt – och mänskligt – banbrytande bok ”On the origins of species by means of natural selection, or the preservation of favoured races in the struggle of life” släpps i 1 250 exemplar och säljs slut direkt. År 1871 gavs mästerverket ut för första gången på svenska och har runt om i världen sålts i över 100 000 000 exemplar. Själva teorin är en av de mest vetenskapligt testade och bekräftade som finns. Den är lika stark som gravitationsteorin. Idag ligger evolutionsbiologin och genetiken i bokens kölvatten och båda disciplinerna har bekräftat bokens grundteori. Oberoende vetenskapsområden har samtidigt vidimerat evolutionsteorin. Idag finns det falska vetenskapsmän, ofta universitetsutbildade av dubiösa anledningar, och teologer (som aldrig bör kallas vetenskapsmän) som förnekar evolutionen. Deras gemensamma nämnare är deras religiositet.
Bland riktiga vetenskapsmän – där intellektuell hederlighet och bevisföring är en självklarhet – råder total konsensus. Även en klar majoritet av moderata troende erkänner evolutionsteorin såsom sanning. Men den tvivlande skaran kan växa, speciellt i tider av ökad religiös fundamentalism, konspirationsteori och nyandligt new age-svammleri. Det upplysta och demokratiska samhället måste våga bemöta de falska profeterna (det är sant; det har aldrig funnits äkta profeter).

I USA tror 60 procent av invånarna inte på evolutionen som livgivare på jorden utan på bibelns skapelseberättelse. Denna häpnadsväckande arroganta och befängda uppfattning har dessutom vuxit i Europa med Tyskland och Storbritannien i spetsen. Även i Sverige är vanföreställningen inte ovanlig. Skapelselurendrejeriets osanningar delas av blandade frikyrkor, pingstvänner, Jehovas Vittnen och en rad andra fanatiker(1). Nyligen publicerade undersökningar har påvisat att vetenskapsförakt och misstro är som störst i religiösa samfund. Många av de religiösa fanatikerna hävdar att evolution inte kan observeras, vilket hycklarna tycker är ett bevis. Att evolution tar många år – ibland miljontals år, vilket är ett geologiskt ögonblick – är inget de manipulerade vill förstå. Djurrikets – där primaten och däggdjuret Homo Sapiens ingår – och växtrikets bevisliga släktskap är odiskutabelt – DNA-kartläggningarna samt studiet av replikation och transkription är explicita .
Den som inte tror på evolutionen bör inte ta vissa mediciner, inte tro på att bakterier och virus kan bli resistenta, inte tro att hund-, katt- och koraser kan styras av människan via evolutionära kunskaper. Eskatologiskt styrda fanatiker – mestadels från evangelikalismens trångsynta vrå – motsätter sig bevisen förblindade av intellektuell korruption och indoktrinering, slår dövörat till och tror fortfarande på bibliska fabler från järnåldern. Samtidigt stöds icke-vetenskapliga biologiska förklaringsmodeller av islamistiska fascister och fundamentalistiska judar. Den mordiska ökengudens följeslagare är förgiftade av djup tro.
Evolutionen är inte en fråga om tro. Evolution är en fråga om sanning.

Ytterst är det samhällets fel, mitt och ditt fel, att så många människor lever i en falsk och illusorisk värld som har lett till farligheter och kommer att leda till än värre hemskheter. Sarah Palin hade kunnat bli – och kan fortfarande bli – amerikansk president. En president som tror att jorden är 6 000(2) år gammal och att dinosaurier levde för 4 000 år sedan, samt har en övertygelse att abort är mord även om kvinnan blivit utsatt för våldtäkt eller incestuösa övergrepp. En hispig, galen, bigott fanatiker som tror att Jesus kommer komma till jorden inom 50 år för att döma alla människor i det som kallas Harmageddon(3). Nästan hälften av det amerikanska folket tror på detta och många av dem likväl att ett atomkrig kan vara det främsta tecknet på detta religiösa slut. Föreställ dig då att en av de starkaste rösterna för detta scenario sitter på koderna till alla de amerikanska kärnvapnen.
Felet heter respekt.

Alla idéer, ideologier och teser utsätts för kritik. Hela den vetenskapliga grundidén står och faller på kritik av hypoteser, allt för att verifiera, falsifiera och slutligen nå en konsensusbaserad sanning. Ordet teori i vetenskapliga sammanhang betyder inte en ”idé eller gissning”. En teori är byggd på flera bekräftade hypoteser som tillsammans kan förutsäga händelser. Politiska partiprogram debatteras i offentligheten – ja, allt granskas utom religion. På något sätt har religionen blivit immun mot kritik bara för att ”man ska visa respekt” för troende och deras tro på en imaginär snuttefilt. Förr var det förståeligt, du dog nämligen – oftast fasansfullt – om du bestred hyckleriet. Många människor dör än idag i teokratiska samhällen. Hädare döms till döden, otrogna kvinnor stenas till döds(4) och abortläkare skjuts. I USA har flera barn dött för att föräldrarna vägrat dem vård på sjukhus, eftersom idioterna/mördarna trott att bönen räcker som vårdmetod. Det är tillåtet i 39 av de amerikanska delstaterna att vägra sina barn vård av religiösa skäl. Världens största kristna stat har dödsstraff. Det är onekligen dags att stoppa dessa okunniga idéer där de hör hemma – i byrålådan för udda strumpor – och kämpa för intellektet samt människans, och för den delen djurens(5), naturliga värde utan tilltro till en himmelsk diktator eller andra vidskepliga skämt.
Sluta visa respekt.

Noter:
1. Man bör inte exkludera mormonernas eller scientologernas fantasifulla skapelsedravel, men det får bli till ett annat debattinlägg. Deras fantasiversioner är dock inte sämre än de abrahamska religionernas dito (eller någon annan religions mytologi). De är alla lika usla.
2. Att tro att jorden är 6 000 år ung är att ha fel med, ungefärligen, en faktor på 1 000 000. Detta är inget trivialt fel. Det är som att tro att Ölandsbron är runt sex millimeter kort. På det kan bara en galen människa tro.
3. Palin är som de flesta troende i USA bekännande till eskatologi.
4. Fastän att de har blivit våldtagna. En våldtagen kvinna är trots allt otrogen.
5. Katolicismen har en horribel djursyn grundad på bibelns ord. Inte undra på att dun rycks från levande gäss i Ungern och Polen samt att tjurar, tuppar och getter mördas i Spanien och latinamerikanska länder. Förstod de okunniga släktskapet med djuren kanske de hade tänkt om. Men det säger inte Den Enda Boken något om.

Originalutgåva hittad på toalett:
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/dyrbar-darwinbok-hittades-pa-toalett-1.1000454

Per Bauhn på Högskolan i Kalmar skriver i Expressen:
http://www.expressen.se/kultur/1.1790398/trons-trofeer

Dagen rapporterar om Dawins Bok:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=194515

Tro och vetenskap

Andreas — Tue, 24 Nov 2009 04:23:09 +0000

Jag såg ett spännande program på TV igår, där David Attenborough hyllade Charles Darwins arbete med att förklara arternas ursprung. Han hade med ett avsnitt där han läste Bibelns skapelseberättelse, och nämnde att man förr i tiden läste och tolkade den berättelsen bokstavligt. När Darwin publicerade sin bok “Om arternas ursprung”, blev den boken istället den förklaringsmodell som gällde, och den gäller än i dag. Det Attenborough smakfullt avhöll sig ifrån var att gå i Richard Dawkins fälla – att via Darwins teori om arternas evolution göra utsagor om Gud (eller snarare, att Gud inte skulle finnas). Naturligtvis kan inte naturvetenskapen säga något om Guds existens – man kan visa hur naturen fungerar, och till och med presentera tämligen övertygande bevis för att Bibelns skapelseberättelse inte bör förstås bokstavligt. Men inget av det säger egentligen något om Guds existens. Gud förblir alltid det där annorlunda – det vi kan ana runt omkring oss, men inte riktigt få grepp om.

Men det kan förstås bli ett problem ändå – precis som Richard Dawkins inte får ihop det hans vetenskap säger med det Bibeln säger, finns det många kristna som inte får ihop Bibelns berättelser med det vetenskapen lär ut. Och den sortens konflikter kan verkligen röra till det för en. För egen del har jag dock aldrig riktigt upplevt att det finns någon konflikt där. Ända sedan jag var liten har jag på något vis förstått att berättelsen i 1 Mos 1 inte ska förstås som en vetenskaplig utsaga – den handlar om vem och varför, men inte hur. Bland forskare och naturvetare är det många som förstått den distinktionen, och mycket få verkar villiga att utifrån sin vetenskapliga position uttala sig om Guds existens (läs gärna tidigare inlägg om CERN).

Hittade för övrigt en fantastiskt rolig snutt på reverendfun.com, apropå ämnet:

Frågan är ju vem som skulle bli mest sårad av påståendet att människan skulle härstamma från apan… =)

Ska försöka posta lite humor emellanåt, så håll utkik efter den kategorin. Nu ska jag börja göra mig i ordning för en ny arbetsvecka. Såg också att Dagen planerar att “avslöja” något i röran kring Jonas Gardell och Katolska kyrkan. Jag uppdaterar blogginlägget om “Debatt” när jag får veta något – dels för att de andra uppdateringarna gjordes där, men också för att slippa få femtioelva blogginlägg om det…

Ascetism de cafenea

sam — Mon, 23 Nov 2009 19:00:13 +0000

The new asceticism doesn’t have to do with sitting on top of a pillar and whipping yourself. It has

Jeg er en biljardkule

Teo&Tao — Sat, 21 Nov 2009 22:40:07 +0000

Hvorfor tenker jeg som jeg gjør? Noen ganger ser jeg på meg selv som en biljardkule.

Parallellen handler verken om kroppsfasong eller frisyre. Den handler om hva som skjer med et menneske etter et kraftig sammenstøt.

Lesere av denne bloggen kan ha fått med seg at jeg har kollidert med min egen tradisjon. På et tidspunkt ble konfrontasjonen så kraftig at jeg og det jeg representerer ble kasta ut av et kirkesamfunn.

Det norske Baptistsamfunn, for å være presis. De skrøyt av at de ville ha mangfold, men brukte all sin energi på å diktere enfold. Slik er det ennå. Det blir faktisk bare verre og verre.

Ikke rart du ble kasta på dør når man ser hva du står for, vil man kanskje kunne mene om meg.

Men den gangen mente jeg ikke det samme som jeg gjør i dag. Jeg har endret syn på veldig mye.

Og det er der biljardkula kommer inn.

Når biljardkuler støter sammen, skifter de retning.

Jeg skiftet retning etter sammenstøtet med tradisjonen. Jeg vet ikke hvor jeg ville vært uten sammenstøtet, men jeg ville neppe vært der jeg er i dag.

Kanskje er det derfor jeg føler så stor avstand til dem som bare har rulla gjennom og forlatt tradisjonen uten sammenstøt; de har fortsatt i en helt annen retning enn jeg.

Noen ganger lurer jeg på hva som skjedde med retningen til tradisjonen jeg kolliderte med også. Forfengeligheten min liker å tenke at jeg – vi – endret den. Men dessverre ikke til det bedre.

Ge till de fattiga

davidstankar — Sat, 21 Nov 2009 16:09:40 +0000

En liten personlig reflektion över givande. Läste en gång ett tänkvärt citat: “The only gift is giving to the poor; All else is exchange!” (Thiruvalluvar – Poet (30 BCE)

Ordspråksboken (Eng): “He who is kind to the poor lends to the Lord, and he will reward him for what he has done.” (19:17)

Det Kristna budskapet står ofta nära till värderingar, traditioner och synsätt i Fjärran Östern. En främling skulle alltid bli behandlad med gästvänlighet. Änkorna och föräldralösa barn skulle alltid bli väl respekterade och hjälpta. Gamla Testamentet innehåller ju många lagar som skyddar de svaga och de fattiga.
Tänkte på hur viktigt detta betonas i bibeln. I ovan nämnda kapitel i Ordspråksboken så talas det i början av kapitlet om den vanliga mänskliga tendensen att behandla och bemöta “viktiga människor” eller VIP som det så fint kallas ibland med respekt och vördnad, medans man struntar i eller ignorerar människor som inte har pengar eller position (19:7). Folk i allmänhet gillar att bli associerade med viktiga människor.

Här tycker jag att Moder Teresa är ett stort föredöme. Hon gav inte bara lite pengar till en insamlingsgala eller i ett offertal i en kyrka. Hon gav sitt liv för de fattiga i Indien. Hon levandegjorde Austinus ord från 400-talet “Älska och säg det med ditt liv.” Att tro på Gud blir trovärdigt och gudomligt när tron levs ut.
Det är intressant att författaren använder denna bild av att ge till fattiga som att ge ett lån till Herren. Är inte allt vi har ett lån från Gud ändå? Varför ska vi då ge ett lån till Gud? Gissar att poängen bl a är att barmhärtigheten vi visar mot de fattiga kommer aldrig att ignoreras av Gud. Gud kommer ihåg och tar hand om våra behov.
Paulus beskriver så bra vår motivation för att hjälpa människor: “For you know the grace of our Lord Jesus Christ, that though he was rich, yet for your sakes he became poor, so that you through his poverty might become rich (2Cor 8:9)
Finns det någon orsak varför vi inte kan hjälpa?

Mencari Tuhan

Depeholic — Sat, 21 Nov 2009 09:00:08 +0000

Mencoba memahami Kristus untuk saya bukanlah masalah yang mudah. Sebagai seseorang yang hidup dalam lingkungan Gereja, suatu saat saya tersadar bahwa Kristus yang tiap hari saya sebut nama-Nya, pada akhirnya toh sepertinya saya tidak mengenal Dia. Saya bersyukur bahwa kedua orang tua saya sudah mengajari saya untuk percaya kepada-Nya. Sehingga saya semakin diajak untuk mengenal siapa yang saya sembah. Namun, pada akhirnya saya menyadari bahwa percaya adanya Tuhan lebih mudah ketimbang percaya kepada Tuhan.

Setelah kesadaran itu muncul, saya pun mulai meragukan iman saya, agama saya, bahkan kepada Tuhan sendiri saya menjadi ragu. Tiba-tiba saya tidak bisa menerima Kristus sebagai Tuhan begitu saja. Namun, pergulatan saya dalam mencari Kristus tentu saja tidak berhenti sampai disini. Saya sadar bahwa tidak semua orang telah sampai pada tahap pemahaman seperti ini. Sehingga sulit bagi saya untuk membagikan permasalahan ini pada seseorang.

Otomatis pencarian saya akan Kristus berjalan terus-menerus melewati hari-hari yang panjang. Selama hampir tiga tahun saya berjalan tanpa arah dan menganut Kristus yang sama seperti kebanyakan orang. Kristus yang hanya dipahami tanpa mengenal siapa Dia sesungguhnya. Akhirnya, sambil tetap mencoba bertahan hidup, saya juga mencari Tuhan.

Pemahaman saya mengenai Kristus muncul ketika saya menyadari bahwa Ia juga hadir di tengah dunia. Namun, tetap saja Kristus masih menjadi misteri yang selubungnya belum bisa saya singkapi. Berangkat dari pertanyaan Yesus kepada Petrus: “Menurutmu siapakah Aku ini?”, sekiranya pertanyaan ini juga menjadi pertanyaan kita dalam memurnikan panggilan kita dalam mengikuti Kristus. Tentu saja pertanyaan ini tidak akan mungkin kita jawab dalam waktu singkat. Mencari Kristus membutuhkan seluruh hidup kita sampai pada akhirnya kita bisa mengimani-Nya. Siapakah Kristus menurut saya? Saya “tidak tahu”.

Maka, tepatlah yang dituliskan A. Setyawan dalam bukunya yang berjudul Orang Gila dari Nazaret bahwa semakin kita berusaha untuk mengenal Allah, semestinya kita sadar bahwa semakin dahsyatlah misteri Allah bagi kita, semakin banyak hal yang tidak kita mengerti, dan semakin sulit rasanya mengenal Allah[1].

Oleh sebab itu, jangan pernah berhenti untuk berusaha mencari dan mengenal Kristus. Dia hadir ditengah-tengah kita dan menyampaikan kehendak-Nya disaat-saat yang tidak disangka-sangka. Tapi justru itulah kita harus selalu siap, sampai saatnya kita bisa menjawab pertanyaan Kristus dengan kata-kata kita sendiri.

[1] Setyawan, A., Orang Gila dari Nazaret. . Jogyakarta: Kanisius, 2005, hlm.234.

Debatt i SVT

Andreas — Fri, 20 Nov 2009 14:25:43 +0000

Har just tittat färdigt på första halvan av SVT-programmet “Debatt” (SVT Play), där ämnet för dagen var vad som egentligen hände när Jonas Gardell filmade i Vatikanen för sin nya tv-serie om Gud (tidigare inlägg här). Jonas Gardell menade att ett tillstånd först hade beviljats, men senare dragits in med motiveringen att han “säger saker som inte är bra för kyrkan”. Naturligtvis väcker det frågan hur Vatikanen kunde veta det… Han citerade också Maria Hasselgren, pressekreterare på Stockholms Katolska Stift, som i Sveriges Radio jämfört situationen med om en Sverigedemokrat skulle släppas in för att filma i en synagoga.

Det blev en ganska bra debatt, trots att vi inte fick särskilt mycket klarhet kring huvudfrågorna. Vi fick till exempel inte veta om tillståndet som beviljats gällde filmning med kommentarer (“prator”) i Peterskyrkan, eller bara Vatikanen i stort (uppdatering längst ner ang tillståndet Jonas hade med sig till studion). Vi fick inte heller klarhet i om detta handlade om att det var just Jonas Gardell som skulle filma, eller inte. Maria Hasselgren menade först att det bara handlade om helt normala begränsningar i tillstånd kring just Peterskyrkan, men refererade ändå senare till Jonas tidigare uttalanden om Katolska kyrkan, som hon kallade “osakliga”. Hon framhöll också än en gång att varken hon eller Anders Arborelius haft några kontakter med Vatikanen i detta ärende. Men i artikeln i Dagen (som i sin tur refererar till “Studio Ett” i P1) citeras hon så här:

Han [Anders Arborelius] har bara sagt att han inte kan stödja att Jonas Gardell kan filma i Peterskyrkan. Det har ingenting med hans (Jonas Gardells, red anm) läggning att göra, utan hans osakliga kritik mot Katolska kyrkan.

Så till vem har Arborelius sagt detta (som han förstås har full rätt att säga)? Och hur ska Maria Hasselgren ha det – handlar det om Jonas specifikt, eller är det bara Vatikanens normalt restriktiva hållning mot filmteam i Peterskyrkan? En lite mer konsekvent hållning – ända från början av detta spektakel – hade nog gagnat henne, tror jag.

Jag noterade med tacksamhet att Jonas i stort avhöll sig från att vifta med hedersdoktorstiteln, utan istället höll en ganska lågmäld men ändå tydlig profil. Det tror jag han tjänar på. Och Vatikanen har självklart har rätt att själva bestämma vad som ska hända i deras eget kyrkorum – min församling förbehåller sig den rätten när det gäller vårt kyrkorum, och då måste Vatikanen få göra det också. Men jämförelsen med en Sverigedemokrat eller antisemit i en synagoga smakar ändå lite illa – är Jonas Gardell verkligen så kontroversiell att en sådan jämförelse skulle vara motiverad?

Uppdaterat: Enligt Dagen var det en pressakreditering Jonas hade med sig till studion, vilket inte automatiskt ger tillstånd att filma vare sig i Peterskyrkan eller Sixtinska kapellet. Fanns det ett ursprungligt tillstånd att filma? Ett sådant bör SVT:s producent, snarare än Jonas själv, ha haft i så fall (utöver den personliga ackreditering alla i produktionen uppenbarligen hade). Eller har SVT – som bör ha koll på sånt – trott att ackrediteringen skulle räcka, och således misstagit sig kapitalt? Och varifrån kommer i så fall Vatikanens uppgifter om att Jonas inte “säger saker som är bra”? Fortsättning följer, antar jag.

Uppdaterat 2: Jonas Gardell skriver om ackrediteringen på sin hemsida. Läs gärna också Katolsk Visions blogg. Någon på SVT har tydligen klantat till det och försett honom med fel badge inför sändningen av “Debatt”. Pinsamt. Frågorna kvarstår förstås ändå: fanns det en överenskommelse om att få filma, och om så var fallet, varför drogs den in? Och varför jämför Maria Hasselgren Gardell med en antisemit?

Uppdaterat 3: Nu har Maria Hasselgren via Dagen kommit med sin teori om hur Vatikanen kunde veta så mycket om Gardell. Dom har helt enkelt googlat, och när hon var nere i Rom (före sändningen av “Debatt”, noterar jag) blev hon också tillfrågad om var man kunde hitta Jonas avhandling. Dom hade som sagt googlat, men inte hittat något. Hon förklarade då att om man är hedersdoktor behöver man inte ha skrivit någon avhandling. Några övriga kontakter i ärendet har hon inte haft.

Det står alltså klart att detta inte handlade om någon normalt restriktiv inställning till film och foto – även om det säkert för vem som helst är svårt att få sådana tillstånd – utan specifikt om Jonas Gardell. Och det har Katolska kyrkan all rätt att tycka, så varför då inte stå för det från början? Och eftersom jag antar att Maria Hasselgrens möte i Vatikanen skedde innan hon åkte hem för att vara med i “Debatt”, varför väntar hon tills nu med att presentera sin teori? Och – än en gång – vad menade hon egentligen med att jämföra Gardells besök i Vatikanen med en “Sverigedemokrat i en synagoga”?

Kanske hade allt blivit helt annorlunda om SVT inte tagit upp att Jonas är hedersdoktor – en titel som i Sverige inte behöver betyda särskilt mycket, men självklart fick Vatikanen att börja googla… Och kanske hade det varit bättre om man hade skippat försöket att få rekommendationer från Anders Arborelius. Vad vet jag?

Briljant Keith Ward i Sverige

Magnus — Fri, 20 Nov 2009 10:44:44 +0000

I veckan besökte en av Cordias utländska författare Sverige. Den engelske filosofiprofessorn Keith Ward besökte Sigtuna, Örebro och Stockholm för ett antal mycket uppskattade föreläsningar och samtal.

Keith Ward är professor emeritus vid Oxford University, filosof, teolog och författare. Han är medlem av British Academy och en välkänd profil i TV och radio i England och har skrivit mer än 20 böcker. I somras utkom hans bok Den farliga religionen (Cordia) i Sverige.

Keith Ward deltog i en konferens på Sigtunastiftelsen om religion och religionskritik, föreläste på Örebro Universitet på samma tema, föreläste på Örebro Teolgiska Högskola om situationen i Storbritannien vad gäller religiositet, synen på religion och den religionskritiska debatt som drivs av företrädare som zoologen Richard Dawkins, (kollega till Ward vid Oxford University). Han avslutade sedan sitt besök i Sverige med att i Immanuelskyrkan i Stockholm delta i ett offentligt samtal om religion och mänskliga rättigheter, individens rättigheter och ansvar, tillsammans med Hassan Hanafi – islamolog och professor i filosofi vid Kairo universitet samt expert på frågor om mänskliga rättigheter.

Keith Ward är en briljant föreläsare, som med den brittiske akademikerns vältalighet och humor delade med sig av sin stora kunskap, sin forskning och sina personliga åsikter. Att han är djupt oense med religionskritiker som Richard Dawkins och Sam Harris är ingen hemlighet, då hans bok Den farliga religionen just är ett försök att bemöta dessas, som han menar, osakliga påhopp på religionen. Ward menar att religionen definitivt inte gör mer skada än nytta – varken i människors personliga liv eller i samhället. Utan religion mänskligheten vara betydligt värre däran och det skulle finnas mycket lite hopp om framtiden, menar han.

Läs en intervju med Keith Ward, gjord i Sigtuna, i tidningen Dagen här.

Det kommer också intervjuer i Kyrkans Tidning och i Människor och tro i Sveriges Radio framöver.

Vi som fornekter sannheten... eller tenker litt annerledes, som det også heter

Teo&Tao — Thu, 19 Nov 2009 19:38:00 +0000

Det finnes en kristelig formulering som mer enn noen andre kristelige formuleringer røper forakten for annerledestenkende.

Og denne formuleringen er: “de som fornekter sannheten“.

Hørt den før?

Det har jeg, mange ganger. Så mange at jeg har begynt å legge merke til den. Jeg merker meg hvem som bruker den, hvem den brukes om og hva den er ment å uttrykke.

Sannhetsfornektelse er et begrep som ofte brukes av konservative og fundamentalistiske kristne.

Den brukes om alle som tenker eller tror annerledes enn dem selv. Fortrinnsvis i spørsmål som berører dogmatikken.

Men dette er jo ren manipulasjon. For det “sannhetsfornekterne” i virkeligheten har gjort seg skyldige i, er å tenke annerledes i trosspørsmål enn dem som har erklært seg selv for å være rettroende.

Man fornekter ikke sannheten, man bare tenker annerledes om hva som er sant.

Ved å stemple annerledestenkende og -troende som sannhetsfornektere, oppnår kristne to ting: Man understreker sitt eget sannhetsmonopol, og man stempler motivene og karakteren til dem som tenker annerledes.

Det handler om et slags verbalt kjetterbål, konsentrert i et enkelt begrep.

Jeg mener det ikke kan bli snakk om noen ordentlig dialog før man er villig til å anerkjenne også den andre som genuint sannhetssøkende og likeverdig. Da må man slutte å mistenkeliggjøre den andre ved å hevde at man står overfor en som fornekter noe.

Men kanskje man egentlig ikke ønsker dialog?

2012 dan Teologi Kiamat

The Young Community — Thu, 19 Nov 2009 06:26:39 +0000

Tiba-tiba saya ingat perdebatan post-humous antara al-Ghazali dan Ibn Rushd, dua filsuf besar Muslim, tentang dunia. Kata al-Ghazali, dunia tidak abadi. Jika kiamat datang, seluruh isi dunia akan hancur dan itulah akhir dari seluruh kehidupan. Ibn Rushd menyanggah. Menurutnya, alam raya bersifat eternal, ia abadi, seperti abadinya Tuhan. Jika ada kiamat, maka itu adalah kiamat lokal, di Bumi, di Mars, di Jupiter, di Saturnus, dan seterusnya.
Oleh Luthfi Assyaukanie

Film 2012 yang tengah beredar di bioskop-bioskop dunia adalah film fiksi ilmiah. Ia bukan film teologi atau film tentang agama. Film 2012 mendapat sambutan yang sangat meriah bukan semata karena film itu terkait dengan isu hari kiamat yang diramalkan bakal terjadi pada 2012, tapi karena ia adalah sebuah film bagus yang penuh dengan adegan memukau. Ada banyak film tentang hari kiamat (doomsday) tapi tak banyak yang mendapat perhatian sebesar 2012.

Saya kira, faktor utama yang membuat film itu ditunggu orang adalah karena ia dibuat oleh sutradara kondang spesialis film-film bencana kolosal. Orang yang pernah menonton film Independence Day (1996) dan The Day After Tomorrow (2004), pastilah akan selalu penasaran ingin menonton film-film Roland Emmerich yang lain. Asal tahu saja, ada beberapa film dokumenter dan semi dokumenter yang mengangkat tema 2012, tapi tak ada yang bisa mengungguli karya Emmerich itu.

Roland Emmerich memang dianugerahi Tuhan kepiawaian dalam membuat film-film fiksi ilmiah. Bakatnya sudah muncul sejak ia menjadi mahasiswa University of Television and Film Munich, Jerman. Karya filmnya, The Noah’s Ark Principle (1981) sebagai persyaratan lulus dari universitas itu, mendapat pujian banyak orang. Film berdurasi 1,5 jam itu diputar dalam Berlin International Film Festival pada 1984. Ketika teman-temannya hanya mampu mengumpulkan uang $US 20.000 untuk mendanai film persyaratan lulus yang diwajibkan universitas, dia mampu meraih $US 600.000. Sejak awal, Emmerich seperti sudah dijodohkan dengan uang.

Hal itu juga dibuktikannya dalam 2012. Dalam waktu 3 hari, filmnya sudah meraup uang menutupi modal pembuatannya. Film berbiaya 260 juta itu langsung menguasai daftar film box-office. Tak diragukan lagi, 2012 bakal menjadi mesin uang baru yang semakin melambungkan nama dan kekayaan Emmerich. Dia tahu betul bagaimana mencetak uang lewat film fiksi ilmiah. Dia menoreh sedikit kontroversi tapi menahan kontroversi yang berlebihan.

Salah satunya adalah keengganannya untuk membuat adegan hancurnya Ka’bah di Mekah dalam 2012. Semula, dalam naskah skenario aselinya, ada adegan bahwa Vatikan, kuil Budha, patung Maria, Ka’bah, dan simbol-simbol suci agama dunia digambarkan hancur-lebur ditelan Bumi yang tengah marah. Tapi beberapa teman Emmerich memberi nasihat bahwa umat Islam pasti akan terpancing kalau Ka’bah mereka ikut dihancurkan dalam film itu.

Dia tak mau mengambil resiko dari para penganut agama yang memang punya preseden mudah mengamuk jika simbol-simbol agama mereka disentuh. Emmerich memilih berkompromi: menampilkan Ka’bah dan kaum Muslim yang mengelilinginya sebelum adegan peristiwa kiamat datang. Cerdas!

Tapi dasar umat yang belum dewasa. Meski Emmerich sudah berhati-hati menyikapi agama ini, tetap saja reaksi paling keras datang dari kaum Muslim. Agama-agama lain tidak memberikan reaksi. Para tokohnya sadar bahwa itu adalah film fiksi ilmiah dan tak layak dikomentari secara agama. Tapi, di Indonesia, tak kurang dari MUI memberikan komentar dan merasa waswas dengan film itu. MUI Malang bahkan mengeluarkan fatwa agar umat Islam jangan menonton film 2012. Alasannya: musyrik. Yang lebih tak masuk akal adalah Front Pembela Islam (FPI) yang mengeluarkan pernyataan akan men-sweeping bioskop-bioskop yang memutar film itu.

Kebodohan selalu melahirkan kebodohan yang lain. Fatwa MUI Malang dan ancaman FPI adalah promosi gratis bagi 2012. Alih-alih mengurangi jumlah orang untuk menonton film itu, reaksi mereka malah mengundang orang untuk menyaksikan film itu. Apalagi kalau bukan karena penasaran? Kaedah ini selalu benar: setiap kali ada sebuah buku atau film dilarang, setiap kali pula orang penasaran untuk membaca atau menontonnya.

2012 adalah film fiksi ilmiah, dan bukan film tentang agama. Siapa saja yang pernah belajar sedikit biologi, sedikit fisika, dan sedikit astronomi, pasti tidak susah memahami kalau 2012 adalah film tentang bencana alam, dan bukan tentang eskatologi. Cuma orang kurang wawasan yang menganggap itu film agama. Seluruh adegan bencana dalam film itu bisa dijelaskan secara ilmiah, setidaknya fiksi-ilmiah. Emmerich tidak pernah berpretensi memasukkan Tuhan di dalamnya, karena sains sudah lebih dari cukup menjelaskan semua peristiwa alam.

Kita patut bersyukur bahwa Tuhan menciptakan orang seperti Emmerich yang memiliki tangan Jibril dan mata Israfil dalam membuat film-film bencana kolosal. Hanya dia yang mampu menghadirkan wahana luar angkasa berukuran raksasa di luar imaginasi kita, seperti dalam Independence Day; hanya dia yang mampu memindahkan kutub utara ke New York, Boston, dan kota-kota besar dunia lainnya, seperti dalam the Day After Tomorrow. Kita bersyukur karena Emmerich membantu imaginasi kita membayangkan kerusakan dunia seperti dalam 2012.

Waktu kecil, saya sering membaca komik-komik tentang kiamat, kehidupan surga, dan neraka. Gambaran komik-komik itu sungguh mengerikan dan cukup membuat saya tak enak makan selama tiga hari. Ilustrasi tentang dunia yang porak-poranda karena ditiup terompet Israfil dan manusia yang meregang nyawa dengan lidah menjulur panjang karena ruhnya dicabut-paksa oleh Izrail, sungguh membuat saya takut tidur dan mengalami mimpi buruk berhari-hari. Kiamat dan akhir dunia di komik itu digambarkan begitu seram yang tak kuat ditanggung anak berusia belasan tahun.

Saya menonton film 2012 bersama anak pertama saya yang berusia 13 tahun. Dia sangat menyukai film itu karena asyik sebagai sebuah tontonan. “It’s scary but totally entertaining,” katanya. Dia mengkaitkan film itu dengan akhir dunia, tapi lebih suka memilih penjelasan sains. Menurutnya, dunia begitu luas, pun jika Bumi hancur berkeping-keping, masih ada planet lain. Jika tatasurya hancur, masih ada miliaran bintang lain yang 10 persennya memiliki kemungkinan kehidupan seperti di Bumi.

Lewat filmnya itu, saya kira, Emmerich ingin mendukung pandangan Ibn Rushd, bahwa seandainya ramalan Suku Maya benar bahwa kiamat akan terjadi pada 2012, itu adalah kiamat lokal yang hanya memorak-morandakan Bumi. Adapun alam raya akan tetap eksis, ada terus menerus untuk waktu yang tak terhingga.[]

Gud i diskursen

ankjakt — Wed, 18 Nov 2009 22:13:36 +0000

Jag brukar få höra att människor sårat mig, att kyrkan sårat mig; men inte Gud. I någon mån har de rätt; Gud finns inte som oberoende existens och kan inte såra mig. – Det vi kallar “Gud” är produkten av vad vi tänker om Gud: syntesen av vad vi sållat fram ur det som vi har fått lära oss om Gud.

Det är inte möjligt att frigöra Gud från diskursen om Gud; han finns ju inte oberoende av mänskliga föreställningar, på samma sätt som inte enhörningen eller jultomten finns oberoende av mänskliga föreställningar. Vad vi vet om de senare, det vet vi utifrån vad den mänskliga diskursen sagt om dem. På samma sätt med Gud. – Gud är en produkt av människan.

Så, Gud finns inte, annat än som begrepp och föreställning i den mänskliga diskursen och föreställningsvärlden. Diskursen som talar om Gud och som styr föreställningarna om Gud hos de troende, stammar från den som talar om Gud: predikanten, den som antar. –

Så inte har Gud sårat mig. Lika lite som jultomten eller en enhörning kan såra mig, kan han göra det.

Andakt om döden

Jonathan Ashauer — Wed, 18 Nov 2009 11:54:29 +0000

Andakt om döden

070131

Psalmer: 283a (Jag lyfter mina händer), 90 (Blott i det öppna), 96 (Öppna mig för din kärlek)

Den sista tiden har det blivit så att det har skeet några dödsfall som har berört mej starkt.

Det har fått mej att fundera kring döden och vad det betyder för oss människor som befinner oss på denna sidan av gränsen som skiljer mellan livet här och det liv vilket vi som kristna tror finns.

När Jesus fanns bland oss människor här på jorden pratade han om detta med sina lärjungar.

Han sade till dem i JOHANNESEVANGELIET Kap 14 Vers 1 – 4

1. ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.

2. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?

3. Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.

4. Och vägen dit jag går, den känner ni.”

————————————————————————————-

Denna kunskap har förmedlats vidare via lärjungarnas berättelser som finns i Nya Testamentet. Det som gällde för lärjungarna då gäller även för oss. Jesus har med sina enkla ord försökt förmedla till lärjungarna det nästan obegripliga. De flesta lärjungar var enkla människor. Jesus fick använda sig av orden och beskrivningar som de kunde förstå.

Vad hade Jesus sagt idag? Om Jesus kom tillbaka och ville samtala om döden, vad har han sagt till nutidens människor?

Jag tror att han skulle även nu använder sig av olika sätt att beskriva utifrån de kunskaper som finns hos människor. Fast för de flesta skulle han tror jag säga :

”Ni behöver inte vara orolig för döden. Jag förstår hur ni människor har det därför att jag har själv fått erfara hur det är att vara människa. Men döden hade ingen makt över mej. Inte heller har den över er,

Tror på mej, det är sant.

Döden är när den person som ni är nu, förlorar sin livsgnista.

Alla de atomer som är byggstenarna för allt som finns, som har ingått i din kropp, befrias och så småningom bli del av något annat. Blir t.ex. byggstenarna i en ny människa, i stjärnstoft.”

Sedan, tror jag Jesus skulle se alvarligt på oss och säga:

Men, den energi som finns inom er ska återvända till (den gudomliga energin,) alltså till min fader som är skaparen. Den energi är det som håller allt på plats, som är hans skapande kraft.

Det som är du, din personlighet, din själ, ska förvaras i Guds minne. Det kommer alltid att finnas där. Där finns plats för alla så bekymra dej inte. Allt ordna sig. Ni får tror mej när jag säger det”.

—————–

Med denna förtröstan kan vi leva utan fruktan för framtiden.

Gudskaparen älskar sin skapelse, är rädd om vår värld, oss människor och visat oss det genom att som Jesus kom hit för att förmedla detta.

Gud vill att vi ska göra livet på jorden enklare, mindre smärtsamt genom att vi bryr oss om våra medmänniskor. Att vi visar varandra omtanke, kärlek. Gör vi detta blir livet mycket enklare att leva.

Goda gärningar smittar av sig till de vi möter. De blir som ringar på vattnet.

Ett leende, vänliga ögon kan ha en stor betydelse för en människa som befinner sig i en personlig kris. Om en person får veta att han eller hon är älskad känns det styrkande och helande. Därför är det viktigt att vi vidare förmedlar till andra denna kunskap om Guds kärlek till oss.

I texten som lästes sade Jesus att han är hos oss alltid och därmed behöver vi inte vara oroliga för den tid då det är dags för oss att lämna detta jordiska liv.

Döden besegrade han på Korset. Den hade ingen makt över honom och därmed inte heller makt över oss. All möda, sjukdom, besvär och lidande som vi har fått utstår här på jorden kommer att försvinna och med detta trygga budskap kan det vara lättare att kämpa vidare.

Låt oss be

Tack Jesus för att vi kan få vila i dina löften och därmed tryggt sträva efter att våra liv tillsammans med våra medmänniskor ska levas i frid och fred med varandra.

Bogstavelighedens Spøgelse

gnashingofteeth — Wed, 18 Nov 2009 09:31:14 +0000

Ind imellem bliver jeg anklaget for ikke at tro på Gud. Ikke rigtigt i hvert fald. Man vil måske indrømme mig, at jeg tror på ham i symbolsk forstand, i overført betydning, eller måske på ideen om Gud. Men jeg tror jo ikke på ham i bogstavelig forstand, indvender man. Ligesom jeg jo heller ikke tager Bibelens skrifter alvorligt, når jeg ikke læser dem bogstaveligt.

Fair nok, indvendingen er noteret – men før svaret kan falde, bliver jeg nødt til at indskyde et lille spørgsmål:

Hvad skal det overhovedet betyde, at noget tages bogstaveligt? Hvad er bogstavelighed?

Er det sådan, at ethvert ord har en central, oprindelig betydning, og at der dertil føjes lag på lag af associationer, som giver mulighed for metaforiske, symbolske og overførte betydninger?

Mig forekommer det snarere, at et ord, hver gang det bruges – dvs. hver gang nogen skriver, læser, siger, hører eller tænker ordet – udgør et citat af en mængde tidligere udsigelser af det samme ord, ved forskellige lejligheder. Eller med andre ord: at associationerne ikke er noget der føjes til et ords betydning, men at selve betydningen udgøres af en flerhed af associationer, dvs. erindringer der knyttes til brugen af netop dette ord. Ordet markerer en bestemt, ophobet erfaring, og for at to mennesker kan samtale, kræves det, at deres erfaringer, med de ord, de bruger, ikke ligger for langt fra hinanden. Ellers kommer de til at ”snakke forbi hinanden”; en oplevelse, som de fleste nok har haft – med mere eller mindre alvorlige følger.

Men hvis ordets betydning er sammensat af mange erfaringer, hvordan kan én af disse erfaringer da ophøjes til den primære – altså den bogstavelige?

Et eksempel: det danske substantiv (navneord) ”sten”.Vi har alle sammen erfaringer med sten. Vi kender stenens virkelighed fra forskellige situationer. Eller rettere, vi har alle haft oplevelser, hvortil vi fandt det rimeligt at knytte ordet ”sten”. Men hvilken sten er den bogstavelige sten?

Er det den sten, en syvårig pige tegner en hinkerude med på asfalten, hvorved hun håber, langt om længe at få selskab i legen? Er det den sten, slagteren bruger til at slibe sin kniv med, mens han spekulerer på, hvad han mon skal have til middag? Er det den sten, som afholder orienteringsløberen fra at sætte ny rekord, idet han må standse for at få den ud af sin sko? Eller stenen som jeg vejer i min hånd, mens mit blik driver sidelæns ud over vandet, og jeg drejer min skulder ned mod jorden for at opnå det vandrette spin, som kan få stenen til at hoppe hen over vandspejlet….

eller måske er det den sten, som få øjeblikke efter ryster hele Matthias’ kranium, slår hul på hans hovedbund, får hans knæ til at ekse og fylder hans hår med blod, fordi jeg har glemt at se mig for? Er det mon den sten, som haltende triller hen over asfalten, mens Lars går og tænker på, hvad hun mon mente med, at det var ”lige meget nu” – den sten som han netop har sparket til, men som han egentlig ikke er bevidst om, selv om han hører og ser den, og selv om den springer og slår mod alle hans tanker om hende?

Det er vel ikke så sært at vi, hvis vi beslutter os for at give én betydning/erfaring forrang for alle de andre, kommer op at skændes…

Man kunne nu kaste sig ud i en lignende vilkårlig opremsning af hypotetiske erfaringer, som nogen, på et eller andet tidspunkt, kunne have forbundet med navnet ”Gud”. Men jeg tror, der skal en større litterat til end mig for at yde den opgave retfærdighed. Jeg ville næsten føle, at jeg fór respektløst frem, hvis jeg gjorde forsøget.

I stedet vil jeg bare gentage mit spørgsmål i udvidet form:

Hvilken af de utallige erfaringer, der er knyttet til navnet Gud, skal have bogstavelighedens privilegium?

Hvem skal have lov at udøve bogstavelighedens magt, i udsigelsen af Guds navn, og i hævdelsen af sine erfaringer med den mængde sproglige udtryk, der er samlet under betegnelsen ”Bibelen”?

Primus motor

ankjakt — Tue, 17 Nov 2009 18:55:30 +0000

– Men vem skapade Big Bang då!

Såna infantila apologetiska försök möter man alldeles för ofta för sitt eget bästa. Detta eviga primus motor, den första röraren, som alltid ska förstås som Gud. Och inte Zeus eller Oden eller Ganesja. Utan den kristna Guden, vars människoblivande i Jesus från Nasaret det står om i Bibeln.

Så låt oss slå fast: ingenting säger att det måste ha funnits en första rörare som satte igång allting. Lika gärna som man kan hävda att allting sattes igång av ett konkret fenomen, kan man hävda att allting alltid funnits: en oavbruten kedja av Big Bang och Big Crunch som börjar om allt från början igen. Om och om igen. – Och ponera att det faktiskt fanns ett fenomen som satte igång allting; nå, varför då automatiskt dra slutsatsen att det var någonting som ens kommer i närheten av det som vi i dag benämner “Gud”? Och framförallt (det mest långsökta av allt): varför då automatiskt dra slutsatsen att det var den kristna Guden?

Vi vet inte vad som hände den där gången. Ibland är det intellektuellt hederligast att helt enkelt stanna inför den frågan, samla mer belägg att bygga teorierna på, och vara ödmjuk och ha ett rimligt tänkande utifrån det som vi faktiskt vet.

På vent

karizakariassen — Tue, 17 Nov 2009 18:23:52 +0000

Jeg har en måned igjen av høstsemesteret. Innen den tid skal to semesteroppgaver ha vært levert inn, samt jeg skal ha hatt en muntlig eksamen. Planen var å bli ferdig med semesteroppgavene i dag, seinest i morgen. Deretter skulle jeg bruke tre uker på intensiv norsk kirkehistorielesing ettersom jeg har lest relativt lite i dette faget etter at jeg begynte å skrive oppgaver i de to andre fagene. Jeg trodde planen kom til å gå strålende fint helt frem til jeg hadde evaluering på den ene oppgaven i dag. Norsk kirkehistorie må nok vente en god stund…

Hodet begynner å bli litt tullete og stresset når jeg på vei hjem fra skolen hører “Right here waiting for you” på radio og tolker det som at det er kirkehistoriens sang til meg:

I took for granted, all the times That I though would last somehow
I hear the laughter, I taste the tears But I can’t get near you now

Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you

Og det er nettopp sånn det må være. Kirkehistorien må vente på meg, og kan på ingen måte komme nær meg akkurat nå. Latter og tårer og alt som gjøres må – kirkehistorien venter i desember.

Skandaler inom Svenska kyrkan!

davidstankar — Tue, 17 Nov 2009 14:41:22 +0000

Lars Flemström som är en frekvent skribent på nätet och på bloggar har på sin blogg se här nystat lite i
senaste tidens händelser och uppmärksammat något märkligt som är värt att fundera på.

En folkpartist som är ledamot av kyrkomötet, har dömts av rätten för försök till köp av sexuella tjänster av en 17årig flicka. Samma person har även varit ledamot av ledningen för Stockholms stift som ju nyligen har fått världens förste (som jag vet) kvinnliga biskop som lever i en öppet lesbisk relation. Samme person har även haft ledande kommunalpolitiska uppdrag som han nu har lämnat när allt har uppdagats.

Det intressanta är inte att häckla nämnda person för det vidriga som han har hittat på (han nekar medans flickan hävdar att sex ägt rum) utan snarare det faktum precis som Flemström nämner, att Sveriges ledande medier skriver om detta “EFTER att beslutet i kyrkomötet om samkönade äktenskap ägt rum.” Det verkar vara en mörkning av ledande politiker, journalister och präster inom Svenska Kyrkan. Den här personen blev dömd innan allt detta ägde rum. Det allvarliga är ju att personen ifråga var inflytelserik i kyrkomötet och hans röst hade tyngd. Det är ju märkligt att människor som dolt den här allvarliga typen av brott ska avgöra Svenska kyrkans inriktning och syn på Äktenskapet!

Höll man på nyhetsredaktionerna tyst om det här för att skydda personen? Nja, jag tycker precis som Flemström att en mer rimlig tolkning är att man på redaktionerna höll tyst om en så här pass allvarlig sak pga att mannen ifråga var en väldigt viktig person i kyrkomötet och vars röst stödde etablissemangets uppfattning. Det handlar om att driva genom beslutet oavsett vad som finns dolt i garderoben.Visst måste det vara så som Flemström hävdar, Att Helle Kleine, Aftonbladets politiske chefredaktör, och en av dom som kanske starkast drivit på beslutet om samkönade äktenskap på ledarplats, måste känt till saken men valt att hålla tyst för att inte störa beslutsprocessen. Ett tungt argument för detta är det faktum att man nämnt personens namn och adress och kommuntillhörighet efteråt. Det ligger döda lik begravna här! Är detta en kyrkopolitisk härdsmälta eller?

Helle Kleine är ju lite intressant så till vida att hon valde att utbilda sig till präst och gjorde stor sak av det, men hon arbetar inte som det idag. Det finns som Flemström påpekar många lediga prästtjänster. Men då står man ju inte i centrum och får vara en del av gräddan i samhällsskiktet. Man undrar vad motivet till att bli präst var hos Helle Kleine. Jag trodde att prästyrket var ett kall….inte en fluga som man gör för att “förverkliga sig själv” eller för att vara lite kulturellt och intellektuellt belevad.

Stämmer den analys som Flemström har gjort och som jag tenderar att hålla med om, så är det stor skandal
och något som skadar Svenska Kyrkan enormt! Kan det vara så att politruckerna och maktkramarna styr Svenska Kyrkan på ett så omoraliskt sett?

Apakah Kamu Harus Percaya Trinitas Agar Diselamatkan ?

yesusmanusia — Tue, 17 Nov 2009 02:06:58 +0000

Ini saya kutipkan tulisan yang aslinya berjudul “Do You Have to Believe in the Trinity to be Saved?” dari http://www.biblicalunitarian.com/

Walau bahasa inggris saya biasa-biasa saja, saya akan mencoba menterjemahkannya namun dengan cara mencicil Kalau ada yang mau membantu, silahkan kirimkan terjemahannya ke yesusmanusia@gmail.com

Berikut tulisannya:

According to orthodox Trinitarian doctrine, if a person claims to be a Christian but does not believe in the Trinity, he is not saved. [1] Is that the truth? Not from the evidence in the Bible. In fact, the evidence in Scripture is that a person can be saved without even knowing about the Trinity. Before we discuss the issue further, however, we need to know the definition of the Trinity according to orthodox theologians. This is important because some Christians think they are Trinitarians simply because they believe in the Father, the Son, and a being called “the Holy Spirit.” But that is not the Trinity. The doctrine of the Trinity is that the Father is God, the Son is God, the Holy Spirit is God, and together these “three Persons” make one God; and these three are co-equal and co-eternal, the Son having been “eternally begotten” of the Father, and Jesus being simultaneously 100% God and 100% man.

We of Spirit & Truth Fellowship International have encountered Trinitarians who say that a person will be saved if he believes that Jesus is both 100% God and 100% man, even if he does not believe the full doctrine of the Trinity. First, that is not the doctrinal position of the Orthodox Church, and second, the Bible never says that believing Jesus is both 100% God and 100% man is necessary for salvation. Non-Trinitarians assert that a person can be saved without believing in the Trinity, and demand, as did Martin Luther during the Reformation, that we be convinced from Scripture that what Trinitarians teach is true. Perhaps a good question to begin this study is, “When did God start requiring that a person believe in the Trinity to be saved?”

The Old Testament

The Old Testament does not teach the Trinity, or even set forth clearly that the Messiah would be God. Therefore it is unreasonable to think that someone back then had to believe it to be saved. [2] There is no evidence of anyone knowing about, or believing in, the Trinity in all the Jewish literature before Christ, including the Old Testament, the Jewish targums and commentaries, the Apocrypha or other apocryphal literature, or the Dead Sea Scrolls.

It is well known that the foundational tenet of the Old Testament faith was, “Hear, O Israel: The LORD our God is one LORD” (Deut. 6:4 – KJV), and the Jews fiercely defended that faith against polytheism of all kinds. There are some singular verses that Trinitarians today say point to the doctrine of the Trinity underlying the revelation of the Old Testament, but none expound it clearly enough that anyone would have formulated the doctrine of a Triune God from them, and there is no historical record that anyone did (which is good evidence for the validity of our point that all those verses have a non-Trinitarian explanation).

Trinitarian scholars are aware of the fact that the Old Testament does not teach the Trinity. The distinguished Trinitarian scholar Bertrand de Margerie writes:

So Trinitarians admit that the Trinity is not revealed in the Old Testament, and thus both Trinitarians and non-Trinitarians agree that before Jesus’ ministry a person did not have to believe in the Trinity to be saved.

The Four Gospels

We have seen that both Trinitarians and non-Trinitarians agree that a person living during the Old Testament did not have to believe in the Trinity to be saved because there was no presentation of the Trinity in the Old Testament for them to believe. However, Trinitarians hold that during the ministry of Jesus, and afterward, a person had to believe in the Trinity to be saved. This means that if Jesus or the Apostles wanted anyone to be saved, they had to teach the person more than was in the Old Testament. If Trinitarians are correct, we should see a clear presentation of the Trinity in Scripture, but we do not, nor is there any record that Jesus, or anyone else, ever taught the doctrine of the Trinity to anyone in order to get him saved.

To know what people during the time of Jesus had to do to be saved, all we have to do is read the Gospels. Before we go any further, however, we should understand what the Jews at the time of Jesus were expecting in a Messiah. The Messiah the Old Testament portrayed was a human empowered by God. He would be from the line of Abraham (Gen. 22:18), from the tribe of Judah (Gen. 49:10), a descendant of David (2 Sam. 7:12 and 13), a Lord under Yahweh, the God of Israel (Ps. 110:1), [4] and he was to be one of their own people: “Their leader will be one of their own; their ruler will arise from among them…” (Jer. 30:21). Although they did understand these things about their Messiah, the first-century Jews were not expecting their Messiah to be born of a virgin, which is why the angel had to instruct Mary about it (Luke 1:34 and 35). Nor did they expect him to die (Matt. 16:21 and 22; John 12:32-34). They were correct, however, in that they were not expecting a God-man, a “Person” of the Godhead, a part of a Triune God.

When it came to the first century Jews not expecting the Messiah to die, Jesus worked very hard to correct that misunderstanding, teaching over and over that he must die (Matt. 16:21, 17:9, 20:19 and 28, 26:2, 12 and 27-32). But there is not one single account of Jesus correcting anyone’s belief that he was a fully human Messiah. Never did he say he was part of the Trinity, or that a person had to believe in the Trinity to be saved. Furthermore, the first century Jews believed that “the Spirit of God” or “the Holy Spirit” was not a separate Person in the Trinity, but was another name for God, just as Yahweh, Elohim, or El Shaddai, were other names for the one true God. When Genesis 1:2 mentions “the Spirit of God,” Jews correctly believed it was another name for God or a reference to His invisible power at work. Yet there is no record of Jesus ever trying to “correct” them and show that the Holy Spirit was a third Person in the Trinity. That is very solid evidence that they did not have to believe in the Trinity to be saved.

If Jesus had taught that a person had to believe in the Trinity to be saved, the perfect time for him to have done so would have been when a young man came to him and asked, “…Teacher, what good thing must I do to get eternal life?” (Matt. 19:16). If this young man had to believe in the Trinity to be saved, this was the time to say so. Instead, Jesus said, “…If you want to enter life, obey the commandments” (Matt. 19:17). Jesus further instructed the man that if he wanted to be “perfect” (which Mark 10:21 equates as having treasure in heaven) he should sell his worldly possessions and follow him (Matt. 19:21). Jesus never said to the man that belief in any aspect of the Trinity was necessary for salvation.

Another time Jesus could have easily taught the Trinity, or even that he was God, was when he traveled through Samaria, the district north of Jerusalem and south of Galilee. The Samaritans were not Jews, but foreigners who had been brought into the area and had adopted some parts of the Jewish religion. The Jews regarded them as horrible pagans and pretenders, and had nothing to do with them. When Jesus met the woman at the well in Samaria, she said she knew the Messiah was coming (John 4:25). However, her understanding of the Messiah would have come from the Old Testament and what her tradition taught, so when Jesus said, “…I who speak to you am he” (John 4:26), she never would have concluded that he was somehow God, or part of a Triune God. If she needed to believe that to be saved, Jesus would have taught it to her, as well as to the people from Samaria who came to meet him after the woman told them about him (John 4:41). However, there is no hint in Scripture he ever mentioned the Trinity. Did he ignore their need for salvation? Of course not. What is evident from this record is that a person did not have to believe in the Trinity to be saved.

Another example of a person being saved without believing in the Trinity is the immoral woman who anointed Jesus’ feet with her tears while he was eating. All Jesus said to her was, “…Your sins are forgiven” and “…Your faith has saved you; go in peace” (Luke 7:48 and 50). Are we to believe that somehow this Galilean Jewess knew that Jesus was part of a Triune God, and by knowing that she gained salvation? Such an assumption would be to stretch the record beyond credible limits. The woman was a sinner, not a theologian, and if she went to synagogue at all, which is questionable, she would have known about the Messiah only from what the Old Testament taught. There is no reason to believe that she somehow pasted together statements Jesus had made to build a case for the Trinity, and then believed it. She, like millions of Old Testament believers before her, was saved without believing in the Trinity.

Theologians build the doctrine of the Trinity with verses pulled from all over the Bible, but only a few actually spoken by Jesus can even be used to support it, and none of those mention “the Holy Spirit” in any decisive sense as being a distinct “Person.” [5] Furthermore, each statement Jesus made that modern Trinitarians use to paste together their case for a Trinity has an alternative, non-Trinitarian explanation. This is important, because although a person who already believes in the Trinity might think that what Jesus said supported the doctrine of the Trinity, someone who never heard of the Trinity would understand what Jesus said in a totally different way.

A good example of this was when Jesus said, “…if you do not believe that I am the one I claim to be, you will indeed die in your sins” (John 8:24). Some Trinitarians see this statement as supporting the Trinity, but someone who did not know that doctrine would understand the statement in light of what he knew and believed, especially if what Jesus said made sense in terms of the beliefs he already held. In the case of John 8:24, the Jews he was speaking to were expecting a human Messiah and that people who rejected him would die in their sins. What Jesus said fit their understanding perfectly. Jesus had to have known that, so if he was trying to say that anyone who did not believe in the Trinity was unsaved, he did a poor job of making his point. He certainly never stated that if someone does not believe in the Trinity, he would die in his sins.

If a person did need to believe in the Trinity to be saved, we would expect that Jesus would have been at least as aggressive in teaching that as he was about correcting other erroneous beliefs of his day. For example, we mentioned earlier that Jesus plainly taught his disciples that he had to die, even though they were not expecting it. He also corrected the Sadducees concerning the resurrection very plainly, telling them, “You are in error” (Matt. 22:29). Time after time he openly corrected the errors believed by the people around him. In the Sermon on the Mount he corrected many erroneous teachings, including the people’s misunderstanding about love, revenge, adultery, divorce, and anger, often saying, “You have heard that it was said…But I tell you…” (Matt. 5:21-44). But never in that important teaching that spans three entire chapters in Matthew does he correct their ideas about him being a real human being, or teach them about the Trinity, which he would have were it necessary to believe that to be saved. After all, which is the more important theological mistake, being wrong about anger, or taking an oath, or praying in public, or being wrong about the true nature of God?

If the Trinity were a true doctrine, and especially if a person has to believe it to be saved, we would have expected Jesus to say something in the Sermon on the Mount such as this:

Are we to believe that Jesus openly and plainly corrected errors in people’s understanding about many different issues while never correcting people’s erroneous thinking that he was the human Messiah they expected, and not a “Person” in a Triune God, especially if their error meant they were not saved? That makes no sense. He did not even correct his closest disciples about the Trinity. When Jesus asked Peter, “…Who do you say I am?” (Matt. 16:15), …Peter answered, “You are the Christ, the Son of the Living God” (Matt. 16:16). Peter believed Jesus was the Christ he had been taught about in synagogue and was expecting, not God in the flesh who was part of the Trinity. Yet Jesus did not correct Peter, but instead complimented him on his insight, saying he was “Blessed” (Matt. 16:17).

Jesus never taught the doctrine of the Trinity or told anyone he had to believe it to be saved. Furthermore, he never corrected anyone’s belief that he was the human Messiah they expected and not part of a Triune God. When he taught about himself from the Old Testament, as he did in Nazareth when he quoted from Isaiah (Luke 4:18 and 19), he never even hinted that there was more to believe about him than the Old Testament scriptures taught. Nor did he ever correct anyone’s understanding about the Holy Spirit. All this is conclusive evidence that Jesus did not teach that a person had to believe in the Trinity to be saved.

The Book of Acts

The book of Acts records the teachings of the Apostles and disciples as they spread the good news of Jesus. It is reasonable that if the doctrine of the Trinity were a truth not revealed in the Old Testament but necessary for Christian salvation, it should be clearly taught in Acts. After all, many Trinitarians believe that for an unbelieving Jew or pagan Gentile to be saved, he must believe in the Trinity. The book of Acts, then, is a proving ground for what unbelievers need to know in order to be saved. So what do we see in Acts? In all the sermons in the book of Acts there is not one presentation of the Trinity.

What Acts does record very clearly is that Jesus was a man, the servant of God, who was God’s anointed (“Messiah” in Hebrew, “Christ” in Greek), who died, whom God raised from the dead and exalted, and who will be the future King and Judge of all mankind. Furthermore, those who hear and believe that message get saved without hearing anything about the Trinity. Time after time Paul and others went into Jewish Synagogues and taught from the Old Testament about the Messiah, explaining that Jesus was the Messiah the Old Testament spoke of, and that teaching was enough to get people saved. There is not one record of Paul or others saying that what the Old Testament taught about the Messiah was not enough for salvation.

What follows are summations of teachings in the book of Acts when believers preached the Word of God in order to get people saved. Almost every record listed below includes something that a speaker actually said to convince the audience about Jesus. If a record in Acts simply notes that someone such as Paul taught, but it does not record what he said, or if the purpose of the conversation was not about getting someone saved, the record is not included in the list below. Each will show that there was no presentation of the Trinity, or that believing it was necessary for salvation.

Acts 2:14-36. Peter spoke to the crowd of unsaved Jews in the Temple on the Day of Pentecost, just 50 days after Jesus was crucified. These Jews did not live in Israel, but had come to Jerusalem from the far reaches of the Roman Empire, including Parthia, Mesopotamia, Egypt, Libya, Rome, Crete, Arabia, and parts of what today is the nation of Turkey (Acts 2:9-11). They had not heard Jesus or the Apostles teach. All they knew about the Messiah was from the Old Testament and traditions about him, none of which included the doctrine of the Trinity or Jesus being God. Thus it is fair to conclude that if they needed to believe in the Trinity to be saved, someone would have to teach them about it. On Pentecost, however, Peter presented Jesus as a “man approved of God” who was crucified and whom God raised from the dead, much of which he backed up by quoting the Old Testament. Peter never mentioned the Trinity or Jesus being God, yet about three thousand people got saved that day. This is conclusive evidence that on the Day of Pentecost, the start of the Christian Church, a person did not have to believe in the Trinity to be saved.

Acts 3:12-26. Peter spoke to a crowd that had gathered in the Temple because a lame man had been miraculously healed. This crowd gathered inside the Temple, so they would have been Jews or interested Gentiles who were not saved. That means that they had either not heard, or had rejected, earlier presentations about Jesus being the Messiah, including the one taught close to the very spot where they were standing on the Day of Pentecost. [7] Peter taught these unsaved men and women that the God of Abraham, Isaac, and Jacob glorified “His servant Jesus.” He further taught that Jesus had died and God had raised him from the dead. He also quoted Deuteronomy 18:15, that Christ was to be “a prophet like me [Moses].” There was nothing in Peter’s teaching about the Trinity or Jesus being God, and yet so many people were saved that the number of Christians in Jerusalem grew to 5,000 men, not counting the women and children (Acts 4:4).

Acts 4:8-12. Peter spoke to the Jewish rulers and elders, and taught that although they had crucified Jesus of Nazareth, God raised Him from the dead. He did not make any presentation of the Trinity or Jesus being God. These were mostly the same men who were at Jesus’ trials, and there is no record in Scripture that any of them believed what Peter said and got saved.

Acts 5:29-32. Peter and the Apostles were again brought before the Jewish rulers, and Peter again presented to them that although the Jews had killed Jesus, God had raised Him from the dead and set him at his right hand as “Prince and Savior” (Acts 5:31). Nothing Peter said referred to a Trinity of co-equal, co-eternal beings in a Godhead. The vocabulary of “God” raising up Jesus and setting him at His right hand fit exactly with what these leaders already believed about the Messiah from the Old Testament, because Peter spoke of two separate beings, a ruler (God) and His “right hand man” (Jesus), not one Being in three persons. This is confirmed by the fact that Jesus is then referred to as the “Prince,” not “God.” As when Peter was before the rulers earlier, there is no record that any of them got saved, but if they had believed Peter, they would have been saved without knowing anything of the doctrine of the Trinity.

Acts 7:2-53. Stephen made a presentation to the Jewish rulers, and gave a history of Israel. Like Peter had done (Acts 3:22), he quoted Deuteronomy 18:15 that the Messiah would be a prophet from among the people. He asserted that they had killed the “Righteous One,” and then spoke about the vision he had that Jesus was at the right hand of God, something the Jews would have clearly understood to mean that Jesus was now God’s second in command. Stephen was trying to win the Jews to the Christian faith, and he did so without mentioning the Trinity or that Jesus was God. Furthermore, no one in his audience would have ever thought that Jesus was “co-equal” to the Father when Stephen spoke of him being raised by God and now at God’s right hand.

Acts 8:30-39. Philip the Evangelist was told by an angel to meet, and speak with, a eunuch from Ethiopia, which he did. The Ethiopian was reading from the book of Isaiah, and Philip began there and told him the Good News about Jesus. The eunuch believed and was baptized with no hint that Philip tried to teach him about the Trinity or that Jesus was God. Actually, if you think about it, how could Philip have presented the Trinity? All the Ethiopian had were scriptures from the Old Testament. How would he have reacted if Philip had said, “Well, we know the Hebrew Scriptures present Jesus as a Messiah from the line of David, but actually he was God incarnate, 100% man and 100% God, and you have to believe that to be saved”? Because the Old Testament never said the Messiah would be a God-man, the eunuch would have dismissed Philip as being very misguided in contradicting the Scriptures. What we learn from the record of Philip and the eunuch is that the eunuch got saved without ever knowing about the Trinity.

Acts 9:3-6, 17 and 20. The Apostle Paul became a Christian when the Lord Jesus himself appeared to him on the road to Damascus. Paul was a trained Rabbi and was expecting the Messiah, but he had resisted the Christian teaching that Jesus was that Messiah. Meeting Jesus proved that Jesus was the Messiah he had been expecting, but there is nothing Jesus, or Ananias who prayed for Saul, said about the Trinity or Jesus being God, so there is no reason to believe Saul had to believe it to be saved. Furthermore, immediately after being saved, Paul went into the Synagogue and taught. Like all new converts, Saul would have been very enthusiastic about his new beliefs, but there is no mention that he mentioned the Trinity. Instead, he taught what he himself had just come to know, that Jesus was “the Son of God.”

Acts 10:34-43. At the house of Cornelius in Caesarea, Peter taught the Gentiles gathered there that Jesus died, but God raised him from the dead. He taught how God had anointed Jesus with holy spirit (there is no article “the” in the Greek text), made him Lord, and appointed him as Judge. He did not mention the Trinity or say that Jesus was God, but the Gentiles who listened to Peter were saved and filled with the power of holy spirit right in the middle of his teaching.

Acts 13:16-41. Paul spoke in a synagogue in Antioch of Pisidia, a Roman province in what today is the country of Turkey. He addressed the Jews and God-fearing Gentiles who were gathered there, and taught a very effective salvation message. He gave a short history of the Jews, showing that Jesus, a descendant of David, was the Savior, crucified by the Jews, raised from the dead by God, and that he showed himself alive to many of his disciples who testify about him. He further taught that God now offers forgiveness of sins through him. Many people were saved. There is no mention that Paul taught any of the concepts of the modern Trinity, such as that Jesus was God, or incarnated, or co-equal with the Father.

Acts 15:1-29. In this record, a dispute arose between Paul and members of the Pharisees who claimed circumcision and observance of the Law was necessary for salvation. A council at Jerusalem was convened specifically for the purpose of discussing what was necessary for the Gentiles to be saved—Gentiles whose belief system had no conception of a Trinity. The decision of the council was to “…not make it difficult for the Gentiles who are turning to God” (15:19) and “…not to burden you with anything beyond the following requirements” (15:28), which were to abstain from food offered to idols, blood, strangled animals, and sexual immorality. Neither the doctrine of the Trinity nor the divinity of Christ was mentioned as necessary for salvation.

Acts 16:30 and 31. Paul and Silas were put in jail in Philippi and were miraculously released when an earthquake hit the area. The jailor asked, “…Sirs, what must I do to be saved?” This is a very important question for this study, because if someone must believe in the Trinity to be saved, Paul should have said something about it. Instead, Paul responded, “…Believe in the Lord Jesus, and you will be saved—you and your household.”

Acts 17:1-4. In this record, Paul arrived in Thessalonica, went into the synagogue, and “…reasoned with them from the Scriptures, explaining and proving that the Christ had to suffer and rise from the dead. ‘This Jesus I am proclaiming to you is the Christ…’” (Acts 17:2-4). Paul taught from the Scriptures, which in a synagogue at that time were only the Old Testament. Thus, Paul could not have mentioned anything about the Trinity, which, as we have seen, was not in the Old Testament. Instead, Paul showed that the Messiah had to suffer, die, and rise from the dead, all easily shown from the Old Testament, and then he made the case that Jesus was the Messiah. The result was that some of the Jews were won to the faith, along with a “large number” of Gentiles, including a number of the prominent women of the city. There was no mention of the Trinity, yet many were saved.

Acts 17:10-13. Paul and Silas traveled from Thessalonica to Berea, went into the Synagogue, and spoke to the Jews. This is a very important record for our study because it specifically states that the Jews of Berea were more noble than the Jews of Thessalonica because they searched their Scriptures, the Old Testament, to see if what Paul and Silas were saying was true. However, we have already seen that the Trinity is not in the Old Testament, so what the people of Berea would have seen was that Jesus fulfilled the Messianic prophecies, believed he was the Messiah, and gotten saved. They would not have seen that Jesus was one Person in a Triune God.

Acts 17:22-31. Paul went to Athens and spoke to the Greeks. He taught the resurrection and lordship of Christ and said: “For he [God] has set a day when he will judge the world with justice by the man he has appointed….” Paul said God proved His point by raising Christ from the dead. Paul’s short message was effective, because there were a few men who believed. They got saved without ever hearing anything about the Trinity.

Acts 18:1-5. Paul went to Corinth, and as in many other cities, went into the synagogue to speak about the Lord Jesus. Scripture is clear that Paul was “…testifying to the Jews that Jesus was the Christ” (Acts 18:5), and there is no mention that he taught the Trinity.

Acts 18:24-28. Apollos was an eloquent man who knew the Scriptures. He also had been given instruction by Aquila and Priscilla, who themselves had been personally taught by Paul. He helped the believers by publicly showing from the Scriptures that Jesus was the Christ, something he would have shown from the Old Testament. There is no mention of any aspect of the Trinity.

Acts 22:3-21. Paul spoke to a crowd at the Temple in Jerusalem. His testimony was cut short, but nothing he said even hinted at the doctrine of the Trinity. He spoke of “God” (not “the Father”) and the Righteous One (the Messiah), which would have agreed with what the Jews believed from the Old Testament, that there was one God, and His Messiah, not that the Messiah was somehow also God.

Acts 25:13-21. Governor Festus was speaking with King Agrippa. This is a very important record for our study, because neither of the two men was saved. Festus was relating to Agrippa what Paul had said to him, and why the Jews were angry at Paul. Festus says that Paul is disputing with the Jews about “…a dead man named Jesus who Paul claimed was alive.” Festus did not believe what Paul said, but he understood that Paul was saying Jesus had been raised from the dead. This record conforms completely to the other places in Acts that record what Paul taught about Jesus, which was that he died on the Cross, but God raised him from the dead. The evidence from this record is clearly that Paul was not teaching the Trinity, which would have been so different from what Festus had ever heard that he surely would have mentioned it to King Agrippa.

Acts 26:2-23. Paul told King Agrippa that Jesus of Nazareth was raised from the dead and proclaimed as a light to “…his own people and to the Gentiles.” Paul was trying to get King Agrippa saved, and pressed him to believe, saying, “King Agrippa, do you believe the prophets? I know you do” (Acts 26:27). Agrippa realized Paul was trying to get him to be a Christian, and responded, “…Do you think that in such a short time you can persuade me to be a Christian?” (Acts 26:28). Agrippa could have become a Christian that very day had he believed Paul’s message, yet Paul never mentioned the Trinity, a pre-existent Christ, or that Jesus was God. Anything foreign to the Old Testament such as that would only have confused King Agrippa. Paul’s message of salvation came from “the prophets,” who did not mention the Trinity.

Acts 28:23. In this short but powerful record that closes the book of Acts, Paul is trying to convince the Jews of Rome “about Jesus” from the Law and the Prophets, which we know do not present the Trinity. Had Paul tried to convince those Jews that Jesus was both man and God using the Old Testament, they would have considered him out of his mind. What we need to pay close attention to is that a person could be saved by believing only that Jesus of Nazareth was the one who fulfilled those things that the Old Testament clearly taught about the Messiah: that he would suffer and die, be raised from the dead and be exalted to second in command under God Himself.

Paul and the Jews in Acts

There is another way that Acts reveals Paul was not teaching the Trinity: The Jews and even some Jewish Christians who still followed the Mosaic Law constantly harassed the Apostle Paul. In some cases they even followed him from city to city and stirred up the people against him (Acts 17:13). When Paul was in Jerusalem, James told him about all the Jewish Christians who were still zealous for the Law (Acts 21:20), and when Paul was in the Temple, Jews who knew him shouted, “…Men of Israel, help us! This is the man who teaches all men everywhere against our people and our law and this place…” (Acts 21:28). The Jews accosted Paul about all kinds of issues, including differences about the Law, circumcision, and Jesus being the Messiah, but they never once accused him of going against their monotheistic teaching and speaking about a Triune God.

Anyone who has studied the history of the Jewish nation under Greek and Roman domination knows that the Jews were so fiercely monotheistic that there had been riots and rebellions over the issue of idols, and even the Roman eagle, in Israel. Had Paul been teaching that their God was not one God, but a part of a Trinity, that surely would have aroused their anger and come up as an issue in the book of Acts. After all, it would have been at least as important as circumcision, which comes up in both Acts and the Epistles. The fact that at no time in Acts or the Epistles is there any Jewish opposition to the Trinity is very good evidence that it was not being taught by early Christians and was not essential to salvation.

Conclusion from Acts

After reading and studying the entire book of Acts and looking for evidence about how a person gets saved, we must conclude that no one had to believe in the Trinity. Furthermore, Acts is the record of the rise and expansion of the Christian Church, so what holds true in Acts should be true for the entire Church Age.

Romans through Revelation: The Rest of the New Testament

We have now seen that a person did not have to believe in the Trinity to be saved during the Old Testament times, and we have also seen from the Four Gospels and Acts that people got saved without believing in the Trinity or even that Jesus was both God and man. In studying the Epistles we see more of the same; that there is no clear expression of the doctrine of the Trinity from Romans through Revelation, and no evidence anyone had to believe it to be saved. God’s plan of salvation through faith in Christ is presented many times without a single verse saying a person has to believe in the Trinity to be saved.

Scholars freely admit that the Trinity is never presented as a complete doctrine in the New Testament, but rather is built from scattered verses. The Evangelical Dictionary of Theology states, “In the NT there is no explicit statement of the doctrine….” [8] The New Bible Dictionary says: “…it is not a Biblical doctrine in the sense that any formulation of it can be found in the Bible….” [9] The Holman Bible Dictionary is very clear: “The New Testament does not present a systematic presentation of the Trinity. The scattered segments from various writers that appear throughout the New Testament reflect a seemingly accepted understanding that exists without a full-length discussion.” [10] Theologians admit that the New Testament does not state what the Trinity is, i.e., that the Father, Son, and Holy Spirit are three co-equal, co-eternal “Persons,” together making one God, and that Jesus is both 100% God and 100% man. Furthermore, there is no clear teaching that a person must believe in the Trinity to be saved.

If a person had to believe in the Trinity to be saved, we would expect to find that clearly stated in the book of Romans. Theologians commonly teach that the theme of Romans is God’s plan of salvation. Some assert that the theme is justification by faith, and that certainly is a major aspect of the Epistle, but the NIV Study Bible well states what is generally thought of as the major theme of Romans: “…Paul’s primary theme in Romans is the basic gospel, God’s plan of salvation, and righteousness for all mankind, Jew and Gentile alike (1:16 and 17).” [11]

We agree with orthodox theologians that the plan of salvation and righteousness for all mankind is the theme of Romans, but it never presents the doctrine of the Trinity or states that a person has to believe Jesus is God to be saved. Could it be that the one book in the New Testament whose theme is salvation never clearly teaches how to get saved? The answer to that question is an obvious “No.”

Romans 10:9 is perhaps the clearest presentation of how to get saved in the Epistles:

This instruction does not require one to even know about, much less believe, the Trinity in order to get saved. However, according to orthodox Trinitarian doctrine, simply obeying the above verse will not get a person saved, because to be saved he must believe that Jesus is not just “Lord,” but “God,” 100% man and 100% God, and co-equal and co-eternal with the Father.

It is safe to say that Paul penned the book of Romans to the people in Rome in the confidence that if they believed and acted on what they read, especially Romans 10:9, they would be saved. It is also safe to say that Paul knew that Rome was filled with Jews who had only the Old Testament and traditions about the Messiah to rely on, and Gentiles who knew nothing about the Jewish Messiah at all. It is also important for us to remember that the first century Jews and Gentiles would have thought about Jesus being “Lord” in terms of their culture. Although modern Trinitarians assert that in the context of Romans, “Lord,” means “God,” no Roman Jew or Gentile in the first century would have believed that. “Lord” was a term for boss, owner, husband, or ruler. The Romans had many “lords,” and they were not “God.” Without clearer instruction on the matter, no Roman would have read “Lord” and thought it meant “God, the creator,” especially since Romans 10:9 also says “God” raised this “Lord” from the dead. A simple and straightforward reading of the verse presents two beings: God and the Lord Jesus, whom God raised from the dead. There is no Trinity, and no mention that the God and the Lord in the verse are both parts of the same Triune God, and that a third “Person” in the Trinity is missing from the verse.

Could it truly be that a non-Christian could read the book of Romans, believe its message, and not be saved? We say, “No.” The book of Romans clearly shows that Jesus was the Messiah, that he died for the sins of mankind, and that God raised him from the dead, and anyone who believes it is saved. There is just no logical way to read Romans, knowing that it was addressed to the first century people in Rome to get them saved, and say that they would have to believe in the Trinity to be saved.

Perhaps the next best book after Romans to study to see if a person must believe in the Trinity to be saved is Hebrews. The content of Hebrews tells us that it was addressed to Jews (or Jewish Christians) who were intimately familiar with the Old Testament. Every chapter is packed with Old Testament references, and there is much discussion about the Law. Hebrews teaches that obeying the Law will not get people saved, but what will is faith in Jesus, the one who died for our sins and is now our living High Priest, elevated even higher than angels.

The Jews fiercely held to the Law, which was given by Moses. To persuade them to let it go and move on to something else, God would have to offer something “better,” and that is a major theme in Hebrews. [12] Hebrews teaches that God has done something in Jesus that is “better” than what He had done in the Law. [13] Jesus is specifically said to be better than angels (1:4); he brings a better hope (7:19); guarantees and mediates a better covenant that is founded on better promises (7:22, 8:6); is a better sacrifice than those offered under the Law (9:23); reminds people of better possessions in the future, including a better future country (10:34, 11:16); offers a better resurrection (11:35), brings something better for us than the Old Testament believers had (11:40); and his blood speaks better than the blood of Abel’s sacrifice (12:24). Hebrews also shows (without specifically using the word “better”) that Jesus was a greater High Priest than Aaron (4:14-5:10) and ministers in a better sanctuary (9:11-14).

Clearly, the book of Hebrews is trying to get people saved or to understand their salvation, and change their attitude toward the Law. It follows the pattern for salvation that we see in Acts and Romans in that it shows that Jesus died for the sins of the people, was raised by God, and is Lord. It never says that believing the Old Testament prophecies about the Messiah is not enough to get someone saved, never says the prophecies about the Messiah were telling only a part-truth about God and the Messiah, never presents the doctrine of the Trinity, and certainly never states that a person has to believe in the Trinity to be saved. [14]

In conclusion, without addressing each epistle in the New Testament, it is enough to say that they set forth the same plan of salvation as Acts, and never teach that a person must believe in the Trinity to be saved. If the book of Acts and the New Testament Epistles, the very foundation of the Christian Church, do not say that a person must believe in the Trinity to be saved, then Christians should take that as the true doctrine of the Church and not insist that a person has to believe in the Trinity to be saved.

The Creeds of Christendom: The Doctrine Develops

We can see the developing and increasing influence of the doctrine of the Trinity in the increasing complexity of the creeds of Christendom, and the clarity with which they promote the Trinity. A creed is a formal and fundamental statement that clarifies a position, and determines who is “in” and who is “out” of the community defined by the creed. It is a type of statement of beliefs. The creeds are important because their content reveals what issues were being debated at the time the creed was written. For example, if a creed mentions baptism, that was important to the group. If it does not, then likely baptism was a non-issue, either because everyone agreed about it without debate, or because it was not important to the group.

One of the earliest creeds in Christendom is the well-known Apostles’ Creed. Its date is not known, but we assume from its simple structure and content that it pre-dated the theological debates that raged in the fourth century. The later creeds are much more complex and specifically address the issues of their time. The Apostles’ Creed does not mention the Trinity or any fundamental part of the doctrine of the Trinity, such as Jesus or the Holy Spirit being God. Christians who confess the Apostles’ Creed believe that Jesus is the Son of God and the Lord, who died and whom God raised from the dead, much like the teachings we find in the book of Acts. It seems conclusive that the authors of the Apostles’ Creed did not consider belief in the Trinity necessary for salvation.

The Nicene Creed was developed in the fourth century, likely in 381 by the Council of Constantinople, and by that time much of the Trinitarian doctrine was more clearly developed. It states that the Son was “eternally begotten” and one Being with the Father. It also mentions that the Father, Son, and Holy Spirit are to be worshipped and glorified. Despite the clear Trinitarian doctrine of the Nicene Creed, it does not state that a person must believe in the Trinity to be saved. This makes sense in light of the time period in which it was written. At that time many people in the church believed in the Trinity, but many did not. Although many Christians have heard of Emperor Constantine, who presided over the Council of Nicaea in 325 A.D. and was a Trinitarian, most people are not aware that his son Constantius, who was the Roman emperor after him (337 to 361), was not a Trinitarian, and actually was known to persecute Trinitarian bishops. The point is that the doctrine of the Trinity was not settled in the Church yet, so it makes sense that a creed published in the late 300s would include the doctrine of the Trinity but not demand that one had to believe it to be saved.

By the time the Athanasian Creed was written, likely in the late fifth or early sixth century, more than a hundred years after the Nicene Creed, the situation in Christendom had changed. Trinitarians had become firmly in control of the Church, and non-Trinitarians were routinely persecuted, which is why, looking backward through history, there seemed to be so few of them during the Middle Ages. In contrast to the earlier creeds, the Athanasian Creed plainly states that a person had to be a Trinitarian to be saved. It was written in Latin, so English translations of it differ slightly, but it clearly reflects the conflict going on in the Church during the fourth and fifth centuries about the formulation of, and belief in, the Trinity. We know that because the one subject it covers in great detail is the Trinity, and how its members relate to each other. The Athanasian Creed clearly states that a person who does not believe in the Trinity, or the incarnation of Jesus, or that Jesus is both God and man, is not saved, and this man-made document expressed what became the uncompromising teaching of the Orthodox Church.

The Athanasian Creed, and pronouncements similar to it, proliferated through the Middle Ages and were maintained by the Roman Catholic Church, and then by the Protestant Church. Although there was a great resurgence of non-Trinitarian believers at the time of the Reformation, they were persecuted and even put to death by both Roman Catholics and Protestants. Many of their writings were burned, but thankfully a few survived and are available today, giving us a window into non-Trinitarian thought during the Reformation.

The constant persecution of non-Trinitarians resulted in their becoming a miniscule minority through the Middle Ages and Reformation, and in the modern church, something that most churchgoers greatly misinterpret. Most people believe there are so few non-Trinitarian believers because their doctrinal position is weak, but that is drawing the wrong conclusion. The truth is that most who openly shared their faith were killed or persecuted, or were told the Trinity was a mystery they could not understand, and so the vast majority of them learned to be quiet about what they believed. The persecution of non-Trinitarians continues today, and the vast majority of them keep their beliefs to themselves so they will not be ejected from Christian meetings, called “unsaved” (or worse), and rejected by other Christians they have befriended.

The Modern Church

The Sinner’s Prayer

Like the Medieval Church doctrine, the modern Orthodox Church doctrine is that a person must believe in the Trinity to be saved, but on a practical level there is some serious double-mindedness going on in the Church. This is true, first when it comes to evangelism and winning new converts, and second, in assuring that long-time Christians believe in the Trinity and are actually saved.

When it comes to evangelism, Trinitarian evangelists and pastors teach the salvation message in a simple way, just as was done in Acts, and believe their teaching saves people. For example, Trinitarians all over the world say they get people saved by having them pray what is referred to as “the sinner’s prayer.” Although it varies somewhat from church to church, it goes something like this:

This prayer clearly shows the double-mindedness of Trinitarians because thousands of them use it to get people saved in their churches, while at the same time their doctrine says it will not get someone saved because it does not teach the Trinity. We non-Trinitarians say that based on the teaching of the New Testament, anyone who prayed and believed the above prayer is saved. We say that this practice of the Trinitarians is correct, and it is their doctrine that is in error.

The second evidence for double-mindedness among Trinitarians concerns long-time members of the Church who do not believe the Trinity because they either do not know what it is, or they do not understand it and thus do not really “believe it,” they just more or less ignore the whole doctrinal position. Spirit & Truth Fellowship International is openly non-Trinitarian, and we have been in many discussions and debates with Trinitarians since our inception in 1989. Our experience is that a significant percentage of those who attend Trinitarian churches openly confess that they do not know what the Trinity is, or when questioned, cannot define it accurately. In our experience, many churchgoers think the Trinity is simply that there are three beings, the Father God, the Son, and a being called “the Holy Spirit.”

Many of the supposed Trinitarians we have encountered do not even believe that Jesus is God, much less that he is one of three Persons in the Trinity, all of whom are co-equal and co-eternal and who together make up the One God of Christian orthodoxy. If orthodox Trinitarian doctrine is correct, imagine the sad plight of these churchgoers on the Day of Judgment. They would stand before the Judgment Seat, expecting to live forever with Jesus because they believe God raised him from the dead and have confessed him as Lord. But instead of being granted everlasting life, the Righteous Judge condemns them to everlasting death, saying they were not really saved because they did not believe in the Trinity.

We assert that if the pastors of local churches really believed that a person had to believe in the Trinity to have everlasting life, they would teach it in great detail; regularly have sermons, classes and seminars on it; make sure that all the elders and deacons were well versed about it; and sit with new converts and any new members of their church to confirm that the person was actually saved. The actions of Trinitarian churches around the globe are speaking louder than their manual of doctrine. It seems clear that, in reality, leaders in the modern church do not really think a person has to believe in the Trinity to be saved.

We of Spirit & Truth Fellowship International have encountered a number of people in the Church today, including pastors, who believe that the Trinity is true but admit that it is not clearly presented in the Bible, and thus say that one need not believe it to be saved. These Trinitarian Christians have seen that there is no command to believe in the Trinity, and admit non-Trinitarian believers into their churches and fellowships as brothers and sisters in Christ.

The Manifestations (or “Gifts”) of the Spirit and Salvation

The modern Church is waking up to the spiritual power Christians have, and many in different denominations are manifesting the power of God by speaking in tongues, prophecy, words [messages] of knowledge and wisdom, and healing. More and more Christians are seeing that the verse, “I would like every one of you to speak in tongues…” (1 Cor. 14:5), is for all Christians. Although speaking in tongues used to be considered something done only by Pentecostals and Charismatics, now people from very diverse denominations and groups are speaking in tongues, even in the Roman Catholic Church (these are referred to as “Charismatic Catholics”).

It is widely admitted that the power to speak in tongues comes from God to those who are saved. Speaking in tongues, then, should be one of the great proofs of who is, and who is not saved, and if non-Trinitarians are not saved, they should not be able to speak in tongues. But many non-Trinitarian groups have members who do speak in tongues. In fact, Trinitarian and non-Trinitarian groups are similar when it comes to speaking in tongues, because some do and some do not. However, if speaking in tongues is an evidence of the presence of the spirit, and thus salvation, which we assert that it is, the fact that people who have accepted Jesus as their Lord, but who are non-Trinitarians speak in tongues is very solid evidence they are saved.

Conclusion

Most Christians assert that the Bible teaches the way of salvation. However, if orthodox Trinitarian doctrine is correct, the Bible does not clearly teach how to be saved because it never clearly teaches the Trinity. Could it be that we have to teach a “more complete” message to get people saved than did Jesus, Peter, or Paul? Could it really be the case that a person must believe in the Trinity to be saved, even though there is not one clear presentation of it in the entire New Testament? Certainly not. We assert that the message of Peter, Paul, and others was enough to get their audiences saved and there is no evidence that God, after the book of Acts, somehow changed the rules so that now a person must believe in the Trinity to be saved.

The book of Acts makes it clear that when the early Christians presented Jesus Christ to the unsaved, they taught that he was a “man approved of God” who was crucified but whom God raised from the dead and who now is our Lord. This simple message has been getting people saved for some 2000 years now, and there is no evidence in Scripture or in the practices of churches around the world that one has to believe in the Trinity to be saved. We reject the decision made by men in the Church, somewhere around 500 A.D., that a person must believe in the Trinity to be saved, even though that decision and belief has been supported by Church tradition for centuries now. It is the Word of God, not tradition, that lives and abides forever.

Like the great reformers of the Protestant Reformation, who demanded to be convinced from Scripture that a doctrine is true, we demand that Trinitarians show us from Scripture that a person needs to believe in the Trinity to be saved. If they cannot do so, we respectfully submit that they retract this doctrine. Christians will never be able to achieve what our God wishes, that “…we all reach unity in the faith…” (Eph. 4:13), until Trinitarians stop demanding that to be considered Christian a person must believe something that cannot be proven from the Bible. It would be a wonderful thing if Trinitarians would draw their doctrine as well as their practice from the Word of God and welcome non-Trinitarian Christians as part of the family of God.

Epilogue

In the above study we have shown from Scripture that a person does not have to believe in the Trinity to be saved. However, there is another point we feel compelled to make. If the Old Testament does not teach the Trinity, if Jesus never taught it, if no one in the book of Acts ever taught it, and if the Epistles do not clearly set it forth, can it really be that the Trinity is right doctrine? Can it be that the very foundation of the Christian faith is a doctrine that is never once set forth clearly in Scripture, but is gathered from isolated texts? God very clearly sets forth the foundational tenets of the Christian faith, including salvation, redemption, righteousness, the character of God (that He is love, light, merciful, etc.), the fallen nature of man and the need for a Savior, and the work of the Messiah. Which makes more sense, that God is clear about the foundational tenets of the Christian faith except the most important one, the Trinity, which must be gathered from isolated texts, or that the Trinity is actually a man-made doctrine, built from verses that can each be explained in a non-Trinitarian way? To us, the answer to that question is clear.

Going strictly by the evidence in Scripture, the correct biblical doctrine is the one that can be clearly seen in the Old Testament and was confirmed again and again in the New Testament. There is one God. He is spirit, so His invisible power and nature are known as the holy spirit (or the Holy Spirit). God had a Son, the Messiah, who we know as the Lord Jesus Christ, who was of the lineage of Abraham and David, born of a virgin, lived a sinless life, died for our sins, was raised from the dead, and ascended to the right hand of God. All of this was taught in the Old Testament and confirmed many times in the New Testament without once being corrected to include the idea of a Triune God. There is no reason not to believe that simple message is the correct biblical doctrine.

[For further study, please read our article titled What About John 1:1?, and our explanation of verses commonly used to try to support the Trinity.]

Om en sterk gudstjenesteopplevelse

Harald — Sun, 15 Nov 2009 20:57:20 +0000

Tonene og ordene i Sanctus løfter seg mot de høye takhvelvingene i Nidarosdomen. Det er søndag 15. november 2009 og mens vi synger skapes historie: Vi feirer festgudstjeneste i anledning opprettelse av samisk menighet i sørsamisk område. Det nyvalgte pionérmenighetsrådet skal fremstilles for menigheten. Frode Fjellheim håndtrommer og synger prosesjonen inn i Domen. Tekstlesninger og bønner leses og bes vekselvis på bokmål og sørsamisk. Sørsameprest Bierna Bientie preker på begge språk. Det er flott å høre på. Enda flottere er det når han kompletterer Frode Fjellheims joik-inspirerte liturgiske musikk ved å synge innstiftelsesordene til toner hentet fra sørsamenes joiktradisjon.

Men kanskje likevel aller sterkest: Når Lawra Westerfjell Somby joiker altergangen. Der står han, ved siden av alteret, like bak nattverdstasjonen, og joiker oss fram til utdelerne. Jeg fryser på ryggen her jeg sitter og tenker på det. Der og da klarte jeg ikke holde tårene tilbake. Det var sterkt, det var vakkert, det var et fullkomment stykke kontekstuell liturgisk teologi. I det hele tatt: Det jeg var med på i dag var en i høyeste grad stedegengjort gudstjeneste, og det var en messe som viste at denne gudstjenestereform-kjerneverdien kan ha mye for seg – svært mye for seg – når ting gjøres skikkelig.

I dag vil jeg si: Gratulerer, alle dere mine sørsamiske søsken i troen! Og gratulerer, hele Den norske kirke! Dagen i dag er en viktig dag for oss alle. Jeg kjenner meg privilegert som fikk være tilstede i Domen i dag, og jeg ser fram til å arbeide videre med å synliggjøre det sørsamiske i kirkas liv også hos oss på Rørosvidda.

Det har vi forresten gjort en stund allerede. I Brekken menighet begynner og slutter alle gudstjenester på begge språk – sørsamisk og bokmål – og to ganger i året feirer vi messe etter den sørsamiske liturgien. Dagen i dag gir både bekreftelse, utfordring og inspirasjon i arbeide med å videreutvikle dette fellesskapsuttrykket.

Jeg gleder meg.

1

jobertil — Sat, 14 Nov 2009 11:33:20 +0000

Bedre teologi hjelper mot det meste

Spille for et publikum på én

eat1 — Fri, 13 Nov 2009 21:24:16 +0000

Det er populært å søke anerkjennelse i idol, X-factor, jobb, i vennegjengen, i menigheten osv… Jesus underviser det motsatte.

Pass dere for å gjøre gode gjerninger for øynene på folk, for å bli sett av dem. Da får dere ingen lønn hos deres Far i himmelen. Matt 6:1

Etter å ha delt dine gode talenter med andre og etterpå blir kicket fra idol eller hva det skulle være så føler du det ikke særlig belønnet.

Det normale kristen liv er å spille for et publikum på én og aldri miste din belønning.

Jonas Gardell och Vatikanen blaha blaha

Micke — Fri, 13 Nov 2009 14:37:30 +0000

Jonas Gardell är “hedersdoktor i en av de mest förnämsta teologiska institutionerna i Europa [...] Du kan inte bli präst i dag utan att läsa mina böcker”, som han säger själv. “Saliga de ödmjuka…”

Jonas Gardell gör ett program om Gud för SVT och han skulle filma i Peterskyrkan i Rom. SVT säger att han blev stoppad av den svenske katolsk biskopen Anders Arborelius (se också Aftonbladet).

Däremot har Signum

Man kan ju fundera om vem har startat konflikten och varför…

Ett bra sätt att veta sanningen vore att SVT bevisar att de har verkligen fått ett tillstånd från Vatikanen innan det dras in. Sedan måste de också bevisa att biskopen Anders har verkligen kontaktat Rom för att stoppa inspelningen. Bevisbördan ligger hos SVT.

Update: två bra artiklar hos Bitte här och här.

Update 2: man kan också läsa det officiella meddelande från Katolska kyrkan i Sverige.

Update 3: “tillståndet” som Jonas Gardell visade på SVT:s Debatt var en pressackreditering till påveaudiens (se även Dagen)