Jag kom i säng vid midnatt, men fick inte sova förrän framåt sju. Anledningen var att jag ville testa om jag kunde sova utan värktabletter, och det gick inte så bra. Därför hade jag precis tagit mig ur sängen när boendestödjare M1 dök upp klockan ett.

Hon märkte att jag var trött och hängig, och frågade varför så jag förklarade att tandvärken hållit mig vaken och att jag nyss gått upp.

“Så det är därför du låter som en tonårsgrabb i målbrottet!” utbrast hon.

Inget ont som inte har något gott med sig, antar jag.

Läs även andra bloggares åsikter om tandvärk, sömn, sömnlöshet, trötthet, röst, målbrottet, pubertet, hormoner, testosteron, transsexualism, könskorrigering

I eftermiddags när jag vaknade hade jag fått ett mail som satte min värld i gungning litegrann. Jag visste ju, fast ändå inte. Jag har läst och hört många berättelser på samma tema, och varje gång blir jag både arg och ledsen – men mest förtvivlad. Mailet kom från en vän som berättade om sitt liv med en diagnos som räknas in under intersexuella tillstånd, eller DSD (Disorders of sex development).

Att ha DSD är att ha fötts med ett biologiskt kön som är tvetydigt; det kan vara att läkarna inte är helt säkra på om det är en pojke eller en flicka, eller att de tror sig vara säkra men att det senare visar sig att det inte är så självklart. Intersexuella diagnoser handlar om sånt som är mätbart: hormoner, kromosomer och förekomsten av och utseendet på och funktionen hos vissa organ. De flesta med DSD har en tydlig könsidentitet som man eller kvinna i vuxen ålder, även om det händer att läkarna har valt fel kön åt dem som barn.

Jag vet inte om den som skrev mailet skulle använda ordet “könsstympad” om sig själv, och jag vill egentligen inte utmåla människor som offer, men det är det ordet som ligger närmast till hands. Som så många barn med DSD har hon genomgått operationer och andra behandlingar som barn. Några av de operationerna är viktiga för barnets fysiska och psykiska hälsa, men inte alla. En del görs mest för att anpassa barnet till en norm för hur en flicka eller pojke förväntas se ut mellan benen, och det mail jag fick idag vittnade om de mer långsiktiga konsekvenserna en sådan operation kan ge.

Jag vet att det finns en del transsexuella som verkar “vilja vara” intersexuella. Det anses liksom vara finare att ha en strikt kroppslig förklaring till varför man känner sig som man gör. Jag vet att det förekommer att transsexuella självmedicinerar med hormoner och sedan hävdar att de effekterna beror på att de har DSD, och att det händer att till exempel transsexuella tjejer berättar stolt att deras kroppar aldrig har producerat testosteron, eller att de behöver extra höga doser av östrogen för att de är intersexuella, vilket deras läkare inte fattar. Och så vidare. Det är som ju fler kroppsliga symtom man har på att vara medfött androgyn, desto högre status får man.

Jag har aldrig förstått själva hypen. Innan jag började med testosteron oroade jag mig nämligen en del för att det skulle visa sig att jag till exempel inte tålde testosteron så bra, eller att jag inte kunde tillgodogöra mig det. Nu visade det sig istället att min kropp kanske snarare drar åt andra hållet, och suger upp testosteron som en svamp. När jag insåg det blev jag enbart lättad, men först idag kommer jag på mig själv med att undra över vad det “betyder”.

Om jag tillhörde de som verkligen vill framstå som så genuint transsexuella att de inte är transsexuella alls, så skulle jag säkert kunna leta fram någon ovanlig diagnos som liknar detta, ställa den på mig själv och hävda att det måste vara ett intersexuellt syndrom att känslig för testosteron. Men jag vill inte ha någon intersexuell diagnos till varje pris, och jag har inget behov av att rättfärdiga min behandling med att leta kroppsliga förklaringar. Det som spelar någon roll för mig är att testosteronet fungerar i min kropp, och att det flyter på som det ska.

Jag är tacksam över att jag inte blev könsstympad som barn, och jag är tacksam över att jag idag börjar närma mig en kropp som ser ut som jag tänkt mig den. Att jag föddes med XX-kromosomer och snippa, och sedan utvecklade bröst och runda höfter, är inget jag anser att jag behöver skämmas över. Man blir inte mer äkta för att man genomgått ett extra helvete, och man blir varken mer eller mindre kvinna eller man för att läkarna inte direkt förkunnade ens (rätta) kön så fort man föddes. Att bli könsstympad är inget privilegium.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, intersexualism, DSD, vård, behandling, barn, könsstympning, operationer, trauma, könsorgan, biologism, hormoner, testosteron, östrogen, kön, genus, könsidentitet, identitet, diagnoser, sjukdom, funktionshinder, övergrepp, könsstympning, status, HBTQ, transpersoner

150 dagar har gått sedan jag fick den första testosteronsprutan. Åtta månader efter att diagnosen Transsexualism ställts och efter totalt fjorton månader i utredning fick jag äntligen börja behandlingen.

Å ena sidan känns det som om det var igår jag med fumliga händer plockade fram asken med den lilla glasampullen i ur väskan för att överlämna den åt distriktssköterskan. Jag minns hur klumpig och obekväm och spänd jag var när jag blygt drog ner shortsen litegrann och la mig på britsen, men samtidigt hur lycklig och förväntansfull jag kände mig.

Å andra sidan känns det som om det var hundra år sedan. Som jag skrev redan igår har jag fått en hel del tydliga kroppsliga förändringar, men de psykiska effekterna är svårare att sätta ord på.

Jag mår bättre, den saken är säker. För tre år sedan hade jag ägnat halva mitt liv åt gerillakrigföring mot min egen kropp, så jag bestämde att det fick vara nog, och inledde fredsförhandlingar. Idag tror jag att jag har kommit till någon slags vapenvila, och kanske tillochmed att jag är på väg mot fred – och det skulle aldrig ha fungerat utan testosteronet.

All den energi som jag lagt på att sätta krokben för mig själv kan jag helt plötsligt använda till en massa annat. Jag orkar plugga, och tillochmed träffa människor och vara social. En sån enkel sak som att gå ner till Statoil för att posta ett brev tar inte längre flera timmar av självpepp innan det blir av. Jag kan röra mig ute utan att äcklas av den bild jag tror att andra ser.

Kanske är det därför jag märker att jag har fått en mycket bättre självkänsla, att jag är tryggare och mindre osäker. Jag vet inte ens om jag en enda gång på de här 150 dagarna har känt av den där bitterheten jag alltid kände förut över att ha fått vänta så länge på att börja leva.

Jag var bitter, men kämpade för att komma ur bitterheten eftersom jag visste att den var destruktiv. Då lyssnade jag alltid på Tell me this night is over, och sjöng med, i tysthet:

“I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over

’cause I wanna start living my life before I get much older.”

Jag vågade aldrig hoppas på att det faktiskt skulle hända, men det gjorde det. Mitt liv har äntligen börjat. Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen. Nyfödd som jag är har jag viktigare saker för mig än att odla min bitterhet – att leva, till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, könsbyte, transition, kön, genus, psykisk sjukdom, psykologi, självkänsla, ångest, självmordstankar, självdestruktivitet, självbild, hopp, hormoner, testosteron, Nebido, bilder, The Ark, Tell me this night is over, väntan, längtan, livet, lycka, glädje, pubertet, kropp, utseende, depression

Imorgon firar jag 150 dagar i puberteten – men jag kunde inte hålla mig, så jag visar lite bilder redan idag. Det är en hel del som har hänt sedan jag började med testosteron, både fysiskt och psykiskt.

De kroppsliga förändringarna är ungefär de jag hade väntat mig: Jag har fått mer kroppshår, jag har en lite mörkare röst och en jämnare och kraftigare skäggväxt. Min kroppstemperatur är densamma som förut, och med undantag för vissa perioder skulle jag inte säga att jag egentligen svettas mer. Däremot har jag både blivit mer varm i huden och mer frusen. Kanske är det lite psykiskt: Jag behöver inte längre de låga temperaturerna för att hålla mig hårig.

Måtten har förändrats – och det långt över förväntan, med tanke på att jag praktiskt taget inte har tränat alls. Vikten har fortsatt neråt, tack vare att jag samtidigt äter Concerta för min ADHD. Trots att testosteron brukar få människor att gå upp i vikt har jag tappat 4,5 kilo. Musklerna har kommit fram lite bättre, och mina underarmar och händer har blivit lite senigare, inbillar jag mig.

Men framförallt är det håret som är den stora skillnaden. På ställen som ryggen och kinderna som förr hyste några små ljusa fjun har jag numera en tydlig hårväxt, och benen som redan förut var ganska ludna är numera nästan päls. Jag har tillochmed hår på bröstet – men snyggast är ändå mina underarmar. Jag råkar nämligen tycka att lite lagom seniga och håriga armar är snyggt, och har alltid skämts för att mina egna inte är så ludna som jag önskat att de var, och alldeles för runda. Nu har jag äntligen snygga armar.

Håret på huvudet är ständigt flottigt och jag har finnar i ansiktet, på bröstet och på ryggen. Jag börjar tröttna litegrann på det, men det är egentligen en bagatell. Rent kroppsligt är jag väldigt nöjd med min pubertet såhär långt, och känslan av att faktiskt kunna hantera situationen smyger sig på då och då. Det är en mycket märklig känsla – men helt fantastisk.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, vård, transsexualism, kropp, bilder, puberteten, kroppshår, målbrottet, skägg, röst, hår, finnar, muskler, mått, vikt, Concerta, Nebido, medicin, svett, förändring, hormoner, utveckling, diagram, testosteron

Jag har alltid känt att det är skitsvårt att umgås med personer som lever i en kvinnlig könsroll. Inte för att jag ogillar tjejer, utan för att jag aldrig har kunnat relatera till dem på ett sätt som jag har känt att jag har förväntats göra. Jag vet inte hur det är att leva i en kvinnlig könsroll, fast jag antar att jag har gjort det själv. För mig var det så mycket jag aldrig förstod, och som jag sedan gav upp att försöka förstå när jag väl bestämt mig för att försöka få en könskorrigering.

Jag har alltid haft svårt att förstå människor i allmänhet och tjejer i synnerhet, men ändå har jag knappt pratat med några personer jag uppfattat som kukfödda på hela kvällen. Istället har det varit personer jag uppfattat som fittfödda, och det har fungerat över förväntan. Kanske är det mitt nyvunna självförtroende, men jag tror minst lika mycket att det kan ha att göra med att jag inte längre känner det där tvånget att hela tiden slå ifrån mig när folk förväntar sig att man ska ha vissa erfarenheter, insikter och kunskaper – eftersom de förväntningarna har minskat drastiskt.

Även om jag inte passerar som kille vare sig till utseende eller på rösten så är det i alla fall en påminnelse för folk som känner mig. Min boendestödjare som en gång i våras i förbifarten frågade mig om jag brukade handla i en affär som säljer damunderkläder – och sedan bad om ursäkt för det i tio minuter när hon kom på vad hon sagt – skulle förmodligen inte göra ett sånt misstag idag. Jag har glidit över i facket “mittemellan” i den könsnormativa världen, och det är en lättnad i sig – och det är i sin tur något som bara bygger på min självkänsla mer och mer.

Jag kan alltså tillochmed prata med människor, och ännu mer tillochmed prata med människor i en kvinnlig könsroll utan att känna något slags behov av att markera att jag inte är en av dem. Min gamla taktik att vara så konstig att ingen könar mig som kvinna var inte tillräckligt effektiv för att hålla könsparanoian i schack. Konstig är jag fortfarande – och synd vore väl annars – men vad det än är som har förändrats så fungerar det. All del energi som jag lagt ner på att driva mig själv in i onda cirklar pushar mig idag framåt i goda cirklar.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könskorrigering, transsexualism, puberteten, självkänsla, psykologi, hormoner, testosteron, självbild, könsidentitet, könsroller, självförtroende, genus, identitet, målbrottet

För någon vecka sedan ringde Leo för att fråga om jag hade ett gammalt dokument på min dator som de behövde för något pappersarbete. Visserligen låter hon ofta lite förvirrad på telefon, men den här gången kom hon av sig. Leo har inte hört min röst sedan Pride, så det är inte så konstigt: Jag har ju kommit i målbrottet. Hon sa att det var för att hon brukar reagera på att min röst är mycket ljusare än vad hon tänker sig att den är, men att hon inte reagerade på det den här gången. Hon reagerade alltså på att hon inte reagerade. Det lät mer som jag nu; som den röst hon tänker sig att jag har.

Imorse ringde Minou, och när vi babblat en stund kom det där med rösten upp. Det var ett tag sedan vi pratades vid över telefon, och hon erkände att hen först hade tänkt att min röst bara var morgongrötig. Men jo, hen hörde skillnad hen med. Alla gör det: Mina vänner, mina boendestödjare, min läkare, mina föräldrar… Alla hör att min röst är annorlunda jämfört med för några månader sedan. Inte längre så besvärande ljus, utan mer jag. Fortfarande är den inte särskilt mörk; någon basröst är det inte tal om, men den är lite mindre besvärlig.

Mina vänner reagerar inte längre på att jag har en så ljus röst när de hör mig. Det var såna reaktioner jag fick ibland förut, när jag till exempel träffade folk IRL första gången eller när de såg mig på tv ifjol: Vänner och bekanta tyckte att den röst de hörde inte stämde med den röst jag hade i deras huvuden. Jag tog det alltid som en komplimang, eftersom det tydde på att deras bild av mig gick bortom det ytliga. De kunde se mig som den jag var här på nätet istället för att haka upp sig på min röst eller mina bröst.

Idag har avståndet mellan deras bild av mig och min fysiska kropp krympt, men det viktigaste är att det största avståndet – det mellan min egen inre bild och den bild jag ser i spegeln – är mindre än någonsin.

Igår skickade jag en bild från mitt gamla liv till Robin för att muntra upp honom. Jag ville visa honom att han inte är fetast i världen, så jag tog den mest pinsamma bilden jag har. Fotot är ungefär tre och ett halvt år gammalt, från den tiden då jag vägde 108 kilo och såg ut som min mormor. Hans reaktion var “Fan vikka pattar du hade”. Jag är så himla glad att han skrev det i imperfekt. Min kropp är inte perfekt, men mina gamla former är imperfekt.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, puberteten, målbrottet, testosteron, hormoner, rösten, telefon, kropp, komplex, fetma, övervikt, ideal, skönhet, bröst, komplimanger, självbild, bilder

Ja, jag var på mitt sista läkarbesök idag. Nu har jag fått transsexuell stämplat i pannan på mig! Läkaren sa att det inte rådde nån tvekan alls, diagnosen sattes och hon skulle skriva remiss till endokrinolog, plastikkirurg och logoped redan idag!

Självklart känns det grymt, men samtidigt kan jag inte riktigt glädja mig. Jag vet ju att det ändå kommer dröja låååång tid innan jag får börja med testo. Men visst, det är ju en milstolpe, no doubt.

Inte helt oväntat pratade vi lite om vad som nu händer i framtiden. Kändes häftigt att höra henne prata om att jag ska träffa plastikkirurg och endokrinolog. Men självklart kom även frågan om kastrering upp. Enligt lagen som den är idag måste man, för att kunna byta kön juridiskt, sterilisera sig. Jag har tänkt mycket på det innan och är ganska säker på att jag ska göra det – gravid vill definitivt inte bli och jag vill att man kropp ska vara så mycket som möjligt som jag känner mig, även fysiskt. Men det är klart, det kändes att prata om det. Det är ju trots allt ett enormt beslut.

Är också lite kluven inombords då läkaren berättade att hon misstänkte en annan sak. Inget som har med ts-utredningen att göra, men som har med mitt allmänna mående att göra. Väljer att än så länge hålla det för mig själv, men ska absolut kolla upp och tänka över det hon sa.

Så, med blandade känslor, men mest glädje och längtan, säger bye bye så länge!

“-Vad skulle du säga till de som inte kan acceptera det här bland de som är jämnåriga till dig, vad skulle du vilja säga till dem?

- Jag vet inte, jag tycker de är rätt löjliga som håller på att reta mig bara för att jag är den jag är. Det är inget fel på att vara det, för de är ju sig själva och jag kan ju inte gå och reta dem. Så jag tycker att de ska sluta med det.”

Sam är 16 år och har blivit mobbad på sin förra skola för att han är transsexuell. Hans mamma och hans storasyster och tvillingsyster stöttar honom, och han går på stopphormoner och ska få börja med testosteron. Sam har vänner som inte tycker det är någon stor grej, men så var det inte förut innan han bytte skola. När han sitter i soffan hos Malou i Efter tio och får frågan svarar han så underbart, och med en röst som om det han säger är helt självklart. Mamma Camilla ställer dessutom hormonläkaren Olle Söder mot väggen och frågar varför det är så svårt att få stopphormoner innan puberteten hinner gå för långt åt fel håll.

Jag läste om Sam och Camilla i Aftonbladet för någon månad sedan, och blev oerhört imponerad av mamma Camillas lyhördhet. Jag sa då att “Att våga lita på sitt barn, och välja att försöka förändra omvärlden istället för barnet, det är mod för mig“. Idag måste jag säga att jag är minst lika tagen av Sams mod – och klokhet.

Man kan ju inte gå runt och reta människor för att de INTE är transsexuella, för de kan ju inte rå för att de föddes med en kropp som matchar deras självbild, så då kan man inte reta folk för ATT de är transsexuella. Frågan är väl kanske om de som mobbat Sam vågar se sig själva i spegeln?

Han själv har i alla fall inget att skämmas för – tvärtom. Även om man inte kanske känner sig stolt över att vara transsexuell så tycker jag att man ska vara stolt över att man vågar vara sig själv. Det är mod.

Tyvärr kan jag inte bädda in Tv4-filmer, men det går att se avsnittet här. Cred: Rikkie. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, HBTQ, komma ut, garderoben, Sam, Camilla, könskorrigering, könsidentitet, tv, tv4, Efter tio, hormoner, stopphormoner, vård, transition, testosteron, Olle Söder, barn, acceptans, respekt, föräldraskap, mod, mobbing, självkänsla

När man är i puberteten är det viktigt med hygienen, jag vet. I teorin vet jag, i praktiken är jag sluskarnas okrönte konung. Jag borstar inte ens tänderna varje dag, så det är lite si och så även med resten. Det gäller ju att utnyttja att jag är singel, pluggar på distans och inte har något liv IRL.

Med andra ord: Jag har inte tvättat ansiktet på några dagar, och inte håret heller. Jag har inte duschat eller badat, så jag ser ut som om jag doppat hela mig i olja. Sist jag rakade mig var i måndags. Tidigare skulle jag inte ha velat åka till köpcentret såhär; jag känner mig sunkig. Idag blev det så ändå, av ren lättja. Och jag förstod inte riktigt varför jag kände mig så bekväm med det. Min vanliga oro för att folk ska tycka att jag är äcklig var som bortblåst.

Normalt sett känner jag mig alltid i ett sånt underläge när jag kliver in i en affär med tekniska prylar, och jag brukar känna mig så korkad att jag inte ens vågar säga “ja” när expediterna uttryckligen frågar om jag behöver hjälp, fast det är precis det jag gör. Kanske var det min millimeterlånga skäggstubb som fick mig att helt plötsligt våga fråga om skillnaderna mellan olika kamerastativ, och erkänna att den viktigaste egenskapen hos hörlurar är hur effektivt de stänger ute ljud. Jag kom hem med båda, och med en känsla av att klara av sociala situationer utan att freaka ur fullständigt.

Det var först nu, när jag fick för mig att ta lite bilder, som jag fattade varför det inte kändes så motigt. Det är knappast första gången jag kommer på det, men jag blir lika förvånad varje gång: Jag känner mig manlig.

Jag har femdagars skäggstubb som faktiskt är stubb, och inte fjun. Min haka är stickig och skiftar i gröngult, och mina armar börjar bli ludna. Mitt ego börjar anta manliga proportioner och min sociala fobi verkar smälta bort i takt med att skägget växer. Rösten hänger fortfarande inte med, inte huvudet heller. Jag minns min förra pubertet som kaos, och det är den här med – men den här gången har jag nästan trettio års livserfarenhet och en högskoleutbildning som hjälper mig att sätta saker i perspektiv. Eller: Den borde göra det. Jag borde vara bättre rustad. I teorin.

Min skäggstubb gör att jag fixar att gå i affärer. Det eviga krypande obehaget så fort jag rör mig bland folk börjar släppa, bara för att jag känner mig mer hemma i min kropp. Fortfarande har jag långt kvar, men det går åt rätt håll. Med ett ansikte fullt med finnar, ett hår fullt med flott, en grönaktig haka och en röst som får folk att fråga om jag har svininifluensan blir livet lite lättare.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, testosteron, hormoner, vård, bilder, manlighet, mansroller, kön, genus, könsroller, självkänsla, social fobi, ångest, komplex, ideal, puberteten, finnar, skägg, hår

Im Teil 1 ging es nicht nur um das, was man allgemeinhin als „Chemie“ betrachtet, sondern vor allem auch um das, was Gesundheitsfanatiker so zu sich nehmen, etwa ach gesunde und „natürliche“ Rohkost. Noch ungesünder ist beispielsweise Tofu oder, igitt, Sojamilch, jedenfalls für Männer.

Während beispielsweise Sojasauce für Männer unbedenklich ist, sind unvergorene Sojaprodukte, wie Tofu und Sojamilch, nichts anderes als eine chemische Kastration. Sie führen zu einer Verweiblichung des männlichen Geschlechts, während junge Mädchen frühzeitig in die Pubertät eintreten. Sojaprodukte gehören schlichtweg verboten.

So, und jetzt zur eigentlichen „Chemie“:

Die Gynäkologin Shanna Swan von der University of Rochester hat gezeigt, daß Phthalate möglicherweise die männliche Geschlechtsentwicklung beeinflussen. Diese Substanzen geraten über PVC-Produkte in den Körper, beispielsweise wenn Lebensmittel entsprechend abgepackt sind. Wurden im Blut und Urin von Schwangeren erhöhte Konzentrationen von Phthalaten nachgewiesen, zeigten die unter diesen Umständen im Mutterleib herangewachsenen männlichen Kinder ein auffallend weibliches Spielverhalten und beschäftigten sich beispielsweise mit Puppen.

Die aktuelle Studie erhärtet den Verdacht, daß die Chemikalien auch die Hirnentwicklung und damit das Verhalten männlicher Kinder beeinträchtigen können. Swan und ihre Kollegen vermuten, dass Phthalate die Testosteronproduktion im Mutterleib während einer kritischen Phase hemmen und so die sexuelle Differenzierung der Gehirne beeinflussen.

Und so hört sich immer kostbarer werdendes Testosteron an (übrigens mit Tommy Bolin an der Gitarre) – Nostalgie:

Idag kom jag ut inför min terapeut: Jag erkände att jag är en person med könsorgan. Hon lyssnade, men jag tror inte riktigt att hon förstod hur stort det var för mig.

För första gången sedan jag flyttade hit för snart två år sedan har jag tillåtit mig själv att börja prata om min könskorrigering, min könsidentitet och liknande, på ett mer personligt plan. Förut har vi pratat om vad som händer, rent tekniskt: Jag väntar på en remiss dit, jag vill vara säker på att jag inte har epilepsi innan jag börjar med hormoner, jag funderar över hur testosteron och centralstimulantia fungerar ihop.

Känslorna och tankarna har jag däremot hållit tyst om när jag sitter hos terapeuten, hos psykologen och hos psykiatern. De har sipprat fram när jag har träffat min utredare och den psykolog som är knuten till utredningen, såklart, men det är en helt annan sak: En helt annan mottagning i en helt annan stad, där de har en helt annan kompetens. Jag har varit rädd för att bli missförstådd, för att bli misstrodd, för att upptäcka deras okunskap och deras fördomar. Sånt besvärar mig, hur subtilt och oskyldigt det än är, så jag har varit tyst. Tills idag.

Hon frågade om jag märkt av några kroppsliga och mentala förändringar sedan jag började med testosteron, och jag började med det vanliga: Kroppshår, skäggväxt, finnar, fet hud, sömnproblem, målbrottet… Och så till slut bestämde jag mig för att berätta allt. Jag sa att jag hade haft stånd i två månader, och att det för mig som varit asexuell var en oerhört absurd upplevelse. Sedan gick jag över till att prata om stämbanden och målbrottet, men ändå.

Jag har idag erkänt att jag är en människa med könsorgan – inför min terapeut. Jag tror inte ens att jag har berättat om min asexualitet förut, utan har hållit det mesta som rör det kroppsliga, det könande, därifrån. Här, på min blogg, och på nätet i övrigt, bland mina vänner IRL och till exempel med mina boendestödjare, pratar jag massor om min transsexualism, men så fort jag kliver in genom dörren på åttonde våningen på sjukhuset så går jag i lås. Att prata om könsskav – när kroppen skaver mot självbilden, och när självbilden skaver mot normen – på psyk har jag fortfarande svårt för.

Det är över tre år sedan den första journalanteckningen om min transsexualism gjordes i mitt förra landsting, och över två år sedan jag träffade en läkare i det här landstinget för att be om en remiss till utredningen. Jag har gått i utredning i ett och ett halvt år, lever så öppet som det överhuvudtaget är möjligt, har varit med i tv och blivit intervjuad av tidningar, går på testosteron sedan snart fem månader, bloggar hämningslöst om de mest intima delarna av mitt liv på ett sånt sätt att jag misstänker att folk som läser ibland skäms för min skull, mår rätt okej och känner inte att min könsidentitet är ifrågasatt från alla håll och kanter – och ändå känns det som om jag tagit ett gigantiskt steg idag.

Jag har erkänt att jag har könsorgan. Nästa steg är antagligen att våga erkänna att jag har könsorgan som andra skulle beteckna som kvinnliga. Vi får se hur det går.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, kön, könskorrigering, psykiatri, psykologi, tabu, ångest, komplex, penisavund, könsorgan, kukar, fittor, stånd, testosteron, puberteten, målbrottet, asexualitet, stämband, öppenhet, komma ut, garderoben, vård, tystnad, skuld, skam, rädsla

Jag antar att det var igår som jag märkte det för första gången: Min sexualitet och mitt språk har förändrats sedan jag började med testosteron. Det är snart ett år sedan jag skrev “God kuk!” till Dennis, och sedan dess har jag varit noggrann med att kolla att det blir rätt ord: jul, kul eller kuk. Igår var jag nära att skicka ett sms där det stod rumpa istället för stora. Jag skriver alltså rumpa oftare än stora, enligt T9, och det måste vara något relativt nytt. Såhär rumpfixerad har jag inte varit förut.

Det är mycket som har förändrats. När jag började med testosteron för snart fem månader sedan fanns det vissa saker som jag oroade mig för: Att min ADHD skulle förvärras, att jag skulle bli sexuell och inte trivas med det, och att jag skulle bli heterosexuell och inte trivas med det heller.

Jag hade en internaliserad heterofobi som var pinsam, men som jag försökte att hantera ändå. Min bild av hur det är att vara heterosexuell är förmodligen ganska störd, eftersom jag är osäker på hur frigjord en heterosexuell man “får” vara. I heteroland gäller lite andra spelregler än i HBT-världen, har jag förstått, och min bild har varit ganska dyster. Att vara bisexuell har jag inga problem med, men att inse att jag är heterosexuell och därmed känna mig utesluten ur HBT-sammanhang och ändå inte helt välkommen i heteronormen – det var min stora mardröm.

Även om de flesta inte byter läggning när de börjar med hormoner, så finns det de som gör det. En del svänger från att bara gilla killar till att bara gilla tjejer eller tvärtom; andra glider längs med skalan. Det sistnämnda har jag gjort, tror jag. Jag är inte längre 95% bög, utan ungefär 80% – fast egentligen är det svårt att uttrycka det på det viset. Androgynofil, brukar jag kalla mig själv: Jag attraheras av androgynitet och androgyna personer. Det stämmer fortfarande, men jag räknar numera in fler personer.

Innan testosteron föll jag framförallt för personer ur följande kategorier:

• Kukfödda män med “androgyn” stil: typ Ola Salo och Jude Law.
• Kukfödda män med mjuk, “feminin” framtoning oavsett utseende: typ Robin Williams, Peter LeMarc, Mark Levengood och Jonas Gardell.
• Transkillar, bortsett från de som hade en alltför “maskulin” stil: Flanellskjortor och keps, till exempel, och svällande muskler och tatueringar. “Mannen med fittan” Buck Angel är till exempel inte riktigt min smak, även om jag tycker att han har en härlig inställning till sin kropp som jag beundrar.
• Intergenders, ospecificerade transpersoner etc. som ligger nära “mitten” av könsskalan utseendemässigt och har ett queert förhållningssätt.
• Någon enstaka gång ibland fittfödda kvinnor med en mycket androgyn (dock inte butch) stil: Typ Melina Kanakeredes och Malena Ernman, och förmodligen lika sällan en kukfödd man med uppenbart “maskulin” stil.

Det hände att jag definierade min läggning som “jag attraheras av personer av alla kön, utom av fittbärande kvinnliga kvinnor i en typiskt kvinnlig könsroll”. I själva verket var det inte riktigt så enkelt. Jag föll framförallt för personer med en “androgyn maskulinitet” och framförallt för personer med kuk, och allra hårdast föll jag för de som hade båda två.

Idag har jag börjat inse att jag kan lägga till en kategori:

• Personer med ett kvinnligt könsuttryck, men med androgyna och/eller maskulina drag.

Där ingår till exempel en del kukfödda transpersoner med relativt feminina könsuttryck och kroppar, tjejer med strapons, tjejer med kuk och killar i kjol, peruk och smink. Däremot är tjejer med en tydligt kvinnlig könsidentitet, ett tydligt kvinnligt könsuttryck och fitta fortfarande otänkbara, och därmed även till exempel transsexuella tjejer som strävar efter att smälta in som kvinnor, göra könskorrigerande operation och inte känner sig bekväma med att ses som queera eller som trans. Jag är inte intresserad av kvinnlighet, utan av androgynitet.

Nu är allt detta i mitt huvud, alltså. Allt är teori, inget är praktik. Jag kommer på mig själv med att sjunga “I wish I was a virgin, a virgin like you… I wish I was as simple as you seem” och inse att jag på sätt och vis är en oskuld, men ändå väldigt komplicerad. Nu har jag i alla fall släppt min heterofobi, eftersom jag insett att heterosexuella inte alltid är så utsatta som jag intalat mig att de är. Än så länge har jag inte blivit hetero, men bög, homosexuell och bisexuell käns inte längre som att de passar. Androgynofil, transofil och queersexuell – det är väl snarare det jag är, om jag nu ska sätta etiketter.

På sätt och vis har min läggning förändrats, men på sätt och vis inte. Jag är fortfarande androgynofil, men i takt med att jag blir tryggare i min mansroll vågar jag tänka mig kvinnliga personer utan att halka in på självömkan över att jag riskerar att få min kropp bedömd och sorterad som ändå kvinnligare än deras. Jag är precis lika fjollig som förut, men min självkänsla är starkare och jag är tryggare i min manlighet och har tappat en stor del av min rädsla för tjejbaciller. En biverkning som testosteronet haft är nämligen att den så gott som helt har botat min heterofobi.

Läs även andra bloggares åsikter om heterofobi, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, läggning, fördomar, homonormen, heteronormen, HBTQ, kön, genus, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, vård, hormoner, testosteron, puberteten, läggning, sex, sexualitet, könsuttryck, transpersoner, könsroller, kärlek, androgynofili, kvinnlighet, manlighet, oskuld, självbild, självkänsla, kroppar, heterofobi, Ola Salo, Jude Law, Buck Angel, Robin Williams, Mark Levengood, Jonas Gardell, Peter LeMarc, Melina Kanakaredes, Malena Ernman

Jag läste nyss en artikel om att lesbiska är bättre mödrar än heterosexuella kvinnor, och genast utbröt en diskussion i kommentarsfältet där folk ventilerar alla sina tröttsamma fördomar om hur lesbiska är. Såklart. Någon drar upp att alla (eller i alla fall hälften) av alla flator är butchar, och får svaret:

“det fenomen du beskriver har med mängden könshormon att göra.. jonas gardell t.ex har säkerligen en för hög halt östrogen i kroppen det är därför han beter sig en en skolflicka, medans dom manhaftiga lesbiska har en för hög dos testosteron i sina kroppar.. detta är på inget sätt fakta utan bara mina egna antaganden! men jag tror att dom stämmer ganska bra”

Jag har gått på testosteron i snart fem månader, och jag skrattar rått åt tanken på att det skulle finnas ett samband. De senaste månaderna har jag fått en del frågor om hormoner, och jag har funderat ännu mer över det själv. Hur har jag förändrats mentalt efter att mina testosteronvärden skjutit i höjden? Tja, jag har blivit korkad, uppvarvad och så vidare, men hur är det med… liksom… mansrollen? När jag hade en överdos av testosteron i kroppen, var jag mindre fjollig då än när jag hade ett underskott?

Den som känner mig kan intyga att så inte är fallet. Jag har alltså gått från att ha “låga, om än normala halter testosteron för att vara biologisk kvinna” till att efter tre månader ha “höga, om än normala halter testosteron för att vara biologisk man” – och det sistnämnda blodprovet togs alltså en kvart innan spruta nummer två pumpade in fyra milliliter till i min sätesmuskel. Hade någon tagit mitt testosteronvärde för en månad sedan hade det antagligen varit onormalt högt, och min hormonläkare säger att jag antagligen är extra känslig för testosteron.

Jag älskar de flesta sätt min kropp har förändrats på, och jag känner mig mer och mer trygg i mig själv och i min mansroll ju längre jag kommer i min könskorrigering. Så jag badar i manliga könshormoner, men inte har jag slutat gilla rosa, flirta med killar, vifta med mina “brutna handleder”, fnittra och lyssna på fjollmusik för det. Nu har jag visserligen bara varit i puberteten i tjugo veckor – inte ens fem månader – men jag tycker att om fjollighet hade med hormonvärden att göra skulle jag ha tappat det vid det här laget. Inte ens min stora skräck – att bli helt heterosexuell och sluta gilla män och bara gilla kvinnor och därmed tvingas ut i heteroland – har besannats. Tackolov kan man inte bota fjollighet och bögighet med testosteron – det är jag ett levande bevis för.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om testosteron, hormoner, vård, könskorrigering, transsexualism, manlighet, kvinnlighet, östrogen, fjollor, butchar, könsroller, kön, genus, könsidentitet, hormoner, biologi, sprutor, blodprov, män, kvinnor, Jonas Gardell, föräldrar, barn, läggning, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, sexualitet

(http://www.ayurveda-increaselibido.com/2009/11/facts-about-testosterone.html)

1.    Testosterone is a male sexual hormone.
2.    It is produced in testes in men. It is produced in little quantities in ovaries of women.
3.    Pituitary gland governs the production of testosterone
4.    Testosterone is muscle building hormone.
5.    It is responsible for development of secondary sexual characteristics in men like deeper voice, muscle mass, facial hair and development of male genital organ.
6.    It is responsible for libido in men and women.
7.    Testosterone increases body metabolism resulting in lower body fat.
8.    It helps in production of matured, healthy sperms.

The symptoms of testosterone deficiency should be looked for by a man that is at an age where the levels of this hormone tends to diminish. It has been shown for most men that testosterone levels peak at age forty, but by fifty these levels will decline very rapidly. At what level should supplementation be considered? Or, does a doctor determine it by associated symptoms?

First, let’s talk symptoms. When discussing these symptoms, we are only considering adult men, who had normal levels that led to normal development overall from the time of puberty. Adult men can experience depression among other mood disorders. It may be a good idea to have testosterone levels tested if experiencing depression, especially before deciding to go on the commonly prescribed medications such as Wellbutrin etc.

Muscle weakness is another symptom that may go unnoticed especially if a man doesn’t work out on a regular basis. If a man never works out, then this could also lead to the muscle weakness just being blamed on a lack of training and exercise. There is evidence that a lack of exercise can bring about the deficiency. So, for the couch potato, the gym fly and everyone in between, muscle weakness is very relative and can easily escape the attention of a guy who might be testosterone deficient.

Diminished libido and erectile dysfunction can also be signs that a man has a deficiency of testosterone. So, maybe before running out to get a prescription for the this specific symptom, a testosterone level test may be a better first option. A loss of body hair is the last symptom that should be mentioned in this article.

Now let’s talk about how doctor test for proper levels of testosterone and what those levels should be. A blood test is the standard method used to check levels, although urine and saliva will also work. It is usually preferred that this blood be drawn in the morning. In a couple days, depending on the lab, the results will be returned. Here is the part that is difficult to grasp. Normal levels have such a wide range, that even though a 14 year old is supposed to have a very high level, a 40 year old at peak, and a 50 year old a diminished level…it could be considered normal in all three males at 500 ng/dL. This result would actually be normal for a 60 year old.

Read complete article by Dane C. Fletcher at http://www.ayurveda-increaselibido.com/Links/Body-building.html

Efter att jag skrytit lite på olika ställen om mitt radioprat igår fick jag positiv feedback från en kompis:

“- OMG! I love your voice

- Åh, tack Jag har inte riktigt lika mycket komplex för den som jag har haft förut, men jag tycker fortfarande att den är för ljus

- Ja den är lite väl ljus, men mycket bättre än förut. Den mognar nog ganska mycket till.. När jag lyssnade kändes det som; Aha, är det där Immanuel? Liksom att det är mer av dig nu än förut, och att jag kan lyssna och koncentrera mig på vad du säger när jag slipper bli irriterad av den ljusa rösten “

Det är ganska exakt så jag själv känner. Även om min första tanke är “Är det där jag? Vilken ljus röst!”, så är den inte riktigt så absurt ljus som den var för bara några månader sedan.

Jag har gått på testosteron i tjugo veckor idag. Min röst är inte mörk, men inte heller ljus. Den är sträv och raspig och jag får ont i halsen när jag pratar – vilket jag gör mycket. Jag har börjat tycka om ljudet av min egen röst så till den grad att jag inte längre mumlar halvhögt när jag pratar för mig själv, utan verkligen pratar. Jag babblar högt. Mina stämband mår inte helt bra, men en raspig röst är bättre än en ljus och tjejig.

Jag gillar att han sa att min röst har mer av mig nu än förut, för det tycker jag också. Min röst börjar långsamt likna den röst jag hela tiden har haft i huvudet. Den behöver bara sänkas litegrann, och jag behöver jobba på mitt feminina sätt att uttrycka mig – och så vill jag gärna slippa den där känslan av att ha satt en innebandyboll i halsen. Imorgon är det jag som tar reda på vilken foniatriker jag ska till, så att jag kan ringa och målbrottsbröla lite för att skynda på dem.

Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, målbrottet, rösten, könskorrigering, testosteron, hormoner, transsexualism, radio, röst, stämband, vård, heshet

Liegt es tatsächlich an der Jahreszeit, dass ich in depressionsähnliche Zustände falle?

Antriebslosigkeit. Traurigkeit. Missgestimmtheit. Motivationslosigkeit. Kein Bock auf gar nichts.

Immerhin dauert dieser Zustand nun mehrere Monate an – und nun haben wir bald Winteranfang. Ein Aufschwung ist aber wenigstens in Sicht. Ich würde gerne mit meiner Therapeutin darüber reden, aber mein nächster Termin ist erst am 29.12.
Ich habe jedoch sonst niemanden zum Reden – bis auf meine Freundin. Aber ich kann nicht ständig meinen Ballast auf ihr abladen. Das geht nicht.

Aber wie gesagt: es wirkt, als ob bessere Zeiten anbrechen.

Ich freue mich sehr auf Testo nächstes Jahr.
Ich freue mich auf sonnige Tage. Vielleicht kann ich ja dann mal wieder mit der Kamera raus.

Det var såhär jag kände när jag var kanske fjorton eller så: Jag hade svårt att sitta på ett vibrerande bussäte, springa eller ha jeans. Jag hade så lätt för att få stånd, och det skavde och gjorde ont. Kanske var det en av anledningarna till varför jag blev asexuell; det var så obehagligt att jag en gång vek mig dubbel och ramlade på gympalektionen. När jag försökte förstå varför hittade jag bara texter om hur pinsamt det är för kukfödda att få stånd i tid och otid, men inget om fittföddas stånd. Det matade visserligen mitt manliga ego, men jag blev inte mycket klokare.

Nu har jag precis kommit ur en sådan fas igen, efter två månader av vad jag antar är effekterna av för höga testosteronvärden. Min hud är inte riktigt lika fet som den varit, även om jag fortfarande har mycket finnar. Jag kan slappna av, sova, och tänka på annat än kukar som står. Japp, det är sant. Jag har haft erektion praktiskt taget hela tiden i åtta veckor, och först igår la det sig. Tur i oturen att kuken fortfarande bara är några centimeter, så att det inte syns.

Jag tror att jag vet varför: Jag hade höga testosteronvärden redan innan jag tog spruta nummer två, så när jag fick ytterligare fyra milliliter upp i rumpmuskeln måste det ha blivit en rejäl överdos. Jag vet ju att jag är känslig för de flesta mediciner, så att jag reagerar starkt på testosteron är inte helt oväntat. Som min psykiater sa när hon fick höra det: “Säg någonting du INTE är känslig mot?”. Min kropp reagerar alltid starkt på alla intryck utifrån, vare sig det är mediciner, mat, beröring, ljud eller vadsomhelst. Ibland är det jobbigt, ibland är det fantastiskt. Den här gången hade jag gärna klarat mig utan de extremt höga topparna, men nu när jag kommit ner på jorden igen känns det mycket bättre.

Jag börjar kunna relatera till min kropp. Den är inte bara en köttbitt här och en broskklump där, som är hoppsydda på något märkligt vis. När jag lägger mig i badkaret och låter skummet täcka kroppen känns det skönt, men orsaken till varför det känns bra är inte längre för att det gör det möjligt att låtsas att kroppen inte existerar. Istället är det för att jag känner vattnet mot huden. Jag har bytt ut min strävan efter att upplösas i atomer till att vilja forma om de atomer jag faktiskt har – och jag är på god väg.

Ett överskott av testosteron fick mig att nästan förlora förståndet i två månader, men jag hittade det där “för-” igen när ståndet slaknade. Nu tror jag att jag är nere på en vanlig nivå, som en genomsnittlig biologisk kille. Jag är ingen steroidstinn he-man längre, och det är tur. Det var ganska tröttsamt i längden.

Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, testosteron, Nebido, hormonbalans, hälsa, vård, medicin, könskorrigering, transsexualism, erektion, könsorgan, kukar, stånd, sexualitet, asexualitet, sex, kropp, biverkningar, bilder, komplex, nakenhet, könseufori

137 dagar på testosteron

Fredagsnattens sensation är fysisk. Hud sveper förbi hud i ett laddat möte, med ett spännande resultat mellan mina lår.

Med andra ord: När jag suttit hela eftermiddagen och kvällen och skrivit på min föreläsning och programmet kraschar upptäcker jag att klockan är över ett på natten, och att jag är trött och hungrig. Middag vore ingen dum idé. När jag står i köket och brer mackor upptäcker jag en märklig kittling mellan mina ben. Jag har morgonrock på mig, så jag öppnar den och tittar. Då ser jag att mitt skrev börjar förvandlas till en varulvs.

Det har varit kallt på sistone, och kyla gör ju att man får mer kroppshår. Det är jag van vid; det är så varje höst, till min stora lycka. Imorse upptäckte jag därför att jag har börjat få en hel del hår på armarna, och nu ser jag att på baksidan av mina lår växer en tjock päls som liksom letar sig framåt. Den konstiga pirrande känslan kommer från när hårstråna stryks emot varandra så att de blir statiska.

Nästan hela benen täcks av en lurvig matta. Jag ska försöka ta en bild på underverket, men tills dess får ni tro mig på mitt ord. Jag känner verkligen inte igen mig själv varken till utseendet eller till sättet, och jag gillar den jag har blivit.

Läs även andra bloggares åsikter om hår, kroppshår, testosteron, pubertet, könskorrigering, transsexualism, hormoner, kyla, statisk elektricitet, vård

Wow. Dieser Hüftschwung. Ich meine, Hallo – so alt bin ich jetzt auch noch nicht. Ein testosterongeschwängerter Hüftschwung bringt auch mich Oma noch aus der Fassung. So geschehen am Baseballs-Konzert in Zürich.

Drei Jungs. Drei Haartollen. Dreimal Hüftschwung in vollendeter Perfektion.

Die Version für die Küken in der Halle: Hüfte links. Kreisch. Hüfte rechts. Kreisch. Elvis-Mundschnulle. Kreisch. Hallo Züri. Kreisch. Yeah. Kreisch. Kreisch. Kre-he-iiischh.

Die Version für die Omis in der Halle: Am Anfang mitwippen. Dann mitklatschen. Dann mittanzen. Mitsingen. Mitschwingen. Mitkreischen (nur innerlich… weil, ja – eben, das Alter…).

Danke, Jungs….

http://www.thebaseballs.com

]]> http://trollhare.wordpress.com/2009/11/11/kaninkukar-och-kastrationsangest/ Wed, 11 Nov 2009 12:24:56 +0000 Immanuel Brändemo http://trollhare.wordpress.com/2009/11/11/kaninkukar-och-kastrationsangest/

Som transkille är jag glad, men som djurrättsaktivist är jag bekymrad.

Forskare i USA har lyckats komma på hur man rekonstruerar kukar med potens. De skar bort penisen på hankaniner, för att sedan testa att odla fram fungerande organ, med svällkroppar som gör det möjligt att få erektion. Försöket lyckades. Kaninerna fick snoppar som gick att använda till att para sig, vilket de också gjorde och fick ungar som resultat. Hur många försök innan dess som misslyckades, och hur kaninerna mådde av miljön och behandlingen och vad som hände med dem sedan, framgår inte. Man kan ju gissa.

Jag vill verkligen verkligen verkligen ha kuk. Mitt penisavund och mitt kukkomplex råder det liksom inget tvivel om, och lika lite hur skeptisk jag är till att låta mig opereras med dagens metoder. Jag vill bara inte att forskare skär snoppen av kaniner för min skull. Så visst är tanken oerhört lockande och fascinerande, men jag känner med de kaniner som fått offra sitt könsorgan och förmodligen sitt liv för forskningen.

Att det är möjligt att göra det på kaniner säger ju dessutom inte att det är lika “lätt” att göra det på människor. En kaninkuk är inte längre än en centimeter ens med stånd; tillochmed jag har längre kuk än så. Fyra månader på testosteron har tagit ut sin rätt, även om det inte är något som kan mäta sig med en medfödd kuk på något sätt.

Jag känner med de kaniner som har plågats och dödats, men samtidigt är jag glad över de framsteg som har gjorts; jag önskar bara att de hade skett på ett mindre blodigt sätt. Min känsla är lika mycket grundad på moralisk medvetenhet som på min egen kastrationsångest – för jag är i första hand kanin, i andra hand transkille.

Cred till Amanda Brihed. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kukar, könsorgan, kaniner, djurförsök, forskning, djur, djurrätt, operationer, organodling, medicin, metaoidioplastik, falloplastik, transsexualism, HBTQ, vård, könskorrigering, moral, etik, djurplågeri, kastrering

Skrev för en knapp vecka sedan ett inlägg när allt var åt helvete. Det är fortfarande jäkligt sugigt, men nu kan jag iaf klä det i lite mer konkreta ord och berätta för er alla vad det är som fick mig nerför stupet.

Ringde i onsdags till Lundströmmottagningen i förhoppning om att kunna börja med provtagning inför hormonbehandlingen. Har hört andra som har börjat med det innan utredningen är helt klar nämligen och nu har jag ju bara (förhoppningsvis) ett läkarbesök kvar. Svaret jag fick var som ett slag i magen, det kändes som att jag tappade luften, som att hela världen drogs bort under mina fötter.
Tydligen funkar det inte riktigt så längre. Blodproverna kan man inte ta i förväg. Dessutom är det andra, additonal prover som oftast tas nu, nämligen kromosomodlingar. Javisst. Och de tar ett par månader att odla fram. Självklart, inga problem, jag har ändå inte väntat så länge på de där betydelselösa hormonerna, jag klarar mig bra utan dem. Jodå, ungefär lika sant som att jag är veggo…

Jag “bör få börja innan sommaren” och kan “rikta in mig på maj – juni”. Och jag som trodde (delvis därför att jag har hört det) att jag skulle få börja i början av året. FUCK!!!

Som tur var fick jag iaf veta det här av favoriten på mottagningen, så vi snackade lite innan vi la på. Men det hjälpte ju iofs föga med tanke på nyheten som förmedlades…

Det värsta är nog att jag för första gången vågade tänka “snart, snart börjar livet”. Allt jag gjorde lyftes upp av tanken på att jag snart klarat av den värsta väntan. Träningen var motiverande, jag skulle ju snart få testosteron och kroppen skulle ändras. Skolan kändes roligare, jag skulle få komma till skolan en dag snart och säga “Jag har fanimej fått tid för att få första sprutan, wohoo!”. Julen kändes helt okej, jag såg framemot att komma hem till Ängelholm med känslan “att nu är det fan inte långt kvar”.
Och allt bara krossades. Allt.

Nu orkar jag inte skriva om det här mer. Orkar inte skriva mer alls. Förutom att jag saknar Elias <3

Normalerweise bin ich ja ein selbstbewusster Mensch. Dieses Selbstbewusstsein habe ich mir über die Jahre hinweg mühsam aneigenen müssen.

Es droht, mir aus den Händen zu gleiten. Und ein fallendes Selbstbewusstein kann man nicht so einfach auffangen.

Unsicherheiten plagen mich von Tag zu Tag.

Ständig blicke ich in etwas, das sich spiegelt. Andere mögen das als Eitelkeit auffassen, auch weil ich etliche Minuten im Bad vorm Spiegel damit verbringe, mich herzurichten.
Ich aber möchte nur sichergehen, dass ich so auch aus der Wohnung gehen kann. Nicht, weil ich gut aussehe, sondern weil ich entsprechend aussehe. Natürlich möchte jeder gut aussehen, doch ich will auch das Gefühl haben, dass mich Menschen auf der Straße als Mann (oder zumindest als jungen Burschen) wahrnehmen.

Ich halte mich oft mit meinen Worten zurück, weil ich nicht möchte, dass andere wegen meiner Stimme an mir zweifeln. Sie versuchen, tiefer zu stellen, klingt jedoch bescheuert, also lasse ich das ganz.

Ich mag es nicht, auf öffentliche Toiletten zu gehen. Weil ich nicht der Gefahr, rausgeworfen zu werden, ausgesetzt sein möchte, suche ich mir oft die verwinkelsten und entlegensten Toiletten aus, auf die ich gehen kann.

Möglicherweise fixiere ich mich aber zu sehr auf die anderen. Allerdings ist es schwer, vor der Hormonsubstitution auf die Menschen zu wirken, wie man es gerne hätte. Man muss weiterhin korrigieren, korrigieren, hoffen und bangen – und sich gute Antworten auf Fragen überlegen, die bei Männern anders ausfallen als bei Frauen.
Bestes Beispiel: Warst du beim Bund oder Zivi?

Ich hoffe, das mit den Unsicherheiten legt sich schnell wieder. Spätestens wohl, wenn die Wirkung von den Hormonen ansetzt. Bis dahin…

Ausharren.

131 dagar av pubertet. Inget är nytt, inget är sig likt.

Inget är nytt: Det var en månad sedan jag tog mina mått senast, och det enda som har förändrats är att måttet över bröstet har minskat en halv centimeter. Jag har också gått ner fyra hekto sedan dess, tydligen. 71,5 visar vågen. I övrigt är alla måtten precis som de var då.

Inget är sig likt: Jag har finnar, jag har kroppshår – och jag har fortfarande en klump i halsen som inte går över. Först misstänkte jag att det var min gamla vad-det-nu-var-halsinfektion som dröjde kvar, och efter det att det var psykiskt, men nu börjar jag misstänka att det helt enkelt är på grund av målbrottet. Min utredare hade rätt när hon sa att jag har en raspig röst. Halsen känns ansträngd hela tiden, och det händer att jag börjar hosta när jag pratar, men aldrig annars.

Jag sa det till min boendestödjare häromdagen: “Det var inte så lyckat att komma i målbrottet och få svininfluensa samtidigt”. Nu vet jag inte vad det var för infektion jag hade i början av hösten, men jag är rätt säker på att det inte var den nya influensan. Symtomen stämde inte med den typiska bilden, även om jag var sjuk. Hursomhelst så kanske det ligger något i det: att dra på sig en rejäl halsinfektion samtidigt som man kommer i målbrottet är inte den mest lyckade kombinationen.

Problemet är väl kanske det att jag inte är så hes att det hindrar mig från att prata – tvärtom. Jag går och babblar för mig själv på ett helt annat sätt än förut. Då kunde jag mumla en hel del, men nuförtiden pratar jag högt och tydligt och kan liksom inte låta bli. För även om min röst fortfarande är ljus och framförallt ansträngd, så trivs jag mycket bättre med den idag än för några månader sedan.

Jag har börjat gilla att höra ljudet av min egen röst. Jag har börjat ta till mig delar av min kropp och komma fram till att de är rätt okej. Jag har börjat sitta bredbent. Jag har börjat uttala mig om olika saker utifrån att jag är man – utan att känna mig falsk som gör anspråk på att veta något om hur det är att vara man när jag inte är kukfödd.

Kort sagt: Jag har anammat en manlig könsroll, hur den nu ser ut. Jag vet faktiskt inte, mer än att den har väldigt mycket finnar i ansiktet. Jag hoppas i alla fall att jag inte är på väg att bli ett kukhuvud, men jag är inte så säker på att jag har lyckats.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, transition, vård, medicin, testosteron, hormoner, målbrottet, röst, puberteten, svininfluensa, hosta, manlighet, mansrollen, könsroller, genus, könsidentitet