Hello everyone! I’m coming back from a holiday-related hiatus after a few days at my partner’s parents’ house where I ate, missed Gloria Gaynor and Cyndi Lauper kill it at the Macy’s Thanksgiving Day Parade, drank wassail, met up with some old friends, gave and received gifts, and beat the entire family at Wii boxing, the last activity leaving my arms and torso surprisingly sore. Oh, and I spent the past few hours belting Neko Case and pre-1986 Billy Joel tunes at full volume on the car ride home. So, I’m a little tired and hungry for leftovers. But to limber up and get back into the swing, I thought I’d offer up a quick post.

Driving back to Austin, I also listened to Smog’s A River Ain’t Too Much to Love. As Bill Callahan is a long-time resident of my fair city, I intended for the album to get my partner and me excited about our return home. But then I remembered a music video off this album that got me thinking about female actors acting in clips for songs by male musicians. What does their presence contribute to a music video and how might it change or deepen a song’s meaning? To be clear, I’m referring to protagonists — not creepy playthings like Kim Basinger’s corpse in Keir McFarlane’s music video for Tom Petty and the Heartbreakers’ “Mary Jane’s Last Dance.”  

Kim Basinger as Tom Petty's perfect and dead object of desire; image courtesy of fanpop.com

That said, having a female character serve as the lead to a male musical act’s music video doesn’t guarantee a progressive narrative, though does create interesting sites of discourse. She can be problematic as a result of how she’s characterized, what she might suggest about the song’s meaning, or how the director has chosen to frame her. And of course an actress offers her own on- and off-screen personae to the proceedings, often complicating matters when she crosses entertainment mediums. 

Click on the song titles below to access the music videos and consider how these actresses’ presences might make meaning. Also, feel free to offer up any other suggestions as well, particularly if you can come up with more representations of actresses of color or any examples of female actors serving as protagonists in hip-hop music videos for songs by male artists.

In a Smog video, Chloë Sevigny's motel maid see herself reflected through a mirror, a TV screen, and a news achor played by Callahan, but never explicitly comments upon her eyepatch; image courtesy of chloesevigny.info

Sofia Coppola
The Black Crowes
“Sometimes Salvation“
The Southern Harmony and Musical Companion
Directed by Stéphane Sednaoui

Claire Danes
Soul Asylum
“Just Like Anyone“
Let Your Dim Light Shine
Directed by P.J. Hogan

Sofia Coppola
The Chemical Brothers
“Elektrobank“
Dig Your Own Hole
Directed by Spike Jonze

(Aside: I wonder if any Godfather III detractors are at all resentful of me considering the director to be an actress and to spotlight her presence in multiple music videos)

Rosario Dawson
The Chemical Brothers
“Out of Control“
Surrender
Directed by W.I.Z.

(Aside: I wonder how electronic artists, whose often non-descript physical presences are obscured from packaging, open up the possibilities of who or what can be featured in their music videos)

Chloë Sevigny
Smog
“I Feel Like the Mother of the World“
A River Ain’t Too Much to Love
Directed by Bryce Kass

THE CHEMICAL BROTHERS

Exit Planet Dust

Junior Boy’s Own / Virgin

Ibland kan musik få oss att glömma bort allt annat. Ibland kan den bästa musiken få oss att skratta, gråta, dansa och sjunga.

När jag i höstas intervjuade Mick Jones, en gång i tiden medlem av The Clash — ett band som fortfarande får många av oss att både skratta, gråta, dansa och sjunga — spred sig ett stort, varmt leende över hela hans ansikte, från det höga hårfästet till den lilla gropen i hakan, varenda gång han tog ordet »rock’n'roll« i sin mun.

När jag frågade varför svarade han:

— För att det är så fantastiskt, det är ju det allt handlar om. Jag älskar ordet, precis som jag älskar musiken, och så blir jag glad och när jag blir glad börjar jag skratta. Så enkelt är det.

Precis så enkelt är det. När jag hör The Chemical Brothers — eller Dust Brothers, som de hette innan de amerikanska Dust Brothers tvingade dem byta namn — börjar jag skratta.

Chemical Brothers är helt ensamma om att på singel efter singel — »Song of the Siren«, »Chemical Beats«, »My Mercury Mouth«, »Leave Home« — och på remix efter remix — Saint Etiennes »Like a Motorway«, Primal Screams »Jailbird«, Charlatans »Feel Flows«, The Prodigys »Voodoo People«, Bomb The Bass »Bug Powder Dust«, Sabres Of Paradise »Tow Truck« och Manic Street Preachers »La Tristessa Durera« för att nämna några — alltid lyckas fånga det där ögonblicket när popmusik får en att börja fnissa okontrollerat, att börja dansa, spela lufttrummor med händerna och spontant härma pinsamma helikopterljud med munnen.

Tom och Ed tänjer ut det här euforiska ögonblicket till fyra minuter, ibland häller de ut ännu längre och kan själva inte sluta härma helikopterlandningar förrän efter sju, kanske åtta minuter. Och sedan börjar de om från början igen.

Deras egna tolvor och deras remixar påminner mycket, väldigt mycket till och med, om Bruce Springsteens konserter på den tiden han fortfarande spelade med The E Street Band. Springsteen kunde ta en låt han alltid hade älskat, som alla i bandet kunde utan och innan, det kunde vara Jackie Wilsons »Higher and Higher«, Phil Upchurch »You Can’t Sit Down«, Eddie Floyds »Raise Your Hand«, Gary U.S. Bonds »Quarter to Three«, The Sonics »Have Love, Will Travel«, Isley Brothers »Twist and Shout« eller någon av alla de låtar som genom åren ingick i bandets evigt föränderliga Detroit-medley. Bruce hade helt enkelt en egen fest på scenen och spelade precis vad han och bandet hade lust med.

En klubbkväll med Chemical Brothers som DJ:s bygger på exakt samma grundrecept. De spelar sina absoluta favoritlåtar — techno, soul, funk, acid house och rock’n'roll — i den ordning de behagar.

De spinner sina egna remixar och några av sina egna låtar.

Och om någon av er minns hur man mitt under en Springsteen-konsert kunde undra vem i ens närhet som envisades med att klappa händerna i otakt och extatiskt vråla med i refrängerna för att efter ett tag upptäcka att det var man själv, då förstår ni exakt vad »Exit Planet Dust« har för effekt.

Det är den största och fetaste festen i stan, alla är där, alla är lagom packade, solen har redan gått upp och det finns inte en chans i världen att du ska stanna kvar en enda sekund längre, du måste ju hinna med första tunnelbanan eller sista nattbussen.

Men just då, just när du ska hämta ut jackan i garderoben, sätter diskjockeyn på första låten på »Exit Planet Dust«. Den tunga basen börjar rulla, Tom och Ed skruvar på sin Roland 303:a och så kommer den samplade rösten — »The brothers gonna work it out, the brothers gonna work it out« — och trummorna, oljudet, helikoptrarna och breaken. Händerna åker upp i luften, luften tar slut, det gör ingenting, sista bussen har gått, det gör ingenting heller.

»The brothers gonna work it out, the brothers gonna work it out«.

Det bara fortsätter, det tar aldrig slut, man kan leva på bara kärlek och kemikalier, man kan leva på bara kärlek och kemikalier, jag har inget blod kvar i fingertopparna, men om jag hoppar så når jag ända upp till molnen, klockan är halv nio på morgonen, nästa morgon. När Bruce Springsteens ordinarie konsert var slut brukade han ramla ihop på scenen, två råddare bar ut honom, fem minuter senare var han tillbaka och fortsatte spela minst tio låtar till. »Rockin’ All Over the World«, »Sweet Soul Music«, »Do You Love Me?«, »Devil With the Blue Dress«…

Festen vägrar ta slut och skivan fortsätter snurra. »In Dust We Trust«, »Fuck Up Beats« och »Chemical Beats«. Diskjockeyn har inte en tanke på att byta skiva, »Chico’s Groove«, »One Too Many Mornings« och »Life Is Sweet«, diskjockeyn vet att hon inte behöver byta skiva. Tim Burgess från The Charlatans sjunger på ett spår, Beth Orton, som brukar sjunga med Red Snapper och The Sandals, på ett annat och på ett tredje har Tom och Ed samplat sångerskan från bortglömda 4AD-bandet Swallow.

I »Rip It Up« vrålade Little Richard & The Upsetters att det var lördagskväll, att de just hade fått lön och att de visste att de skulle bränna vartenda öre samma kväll. The Chemical Brothers vet redan allt det där, här behövs inga ord, för de har redan sagts så många gånger förut.

Att det är två trashankar med taskig hållning som växt upp i Manchester på en diet av Marley Marl, acid house och Mary Chain, som spelat in »Exit Planet Dust« är inte bara överraskande, det är ett smärre mirakel.

»Exit Planet Dust« är rock’n'roll i ordets mest primära och sexiga bemärkelse och det är den bästa jävla rock’n'rollen i hela världen.

Andres Lokko

…are these five albums:

1) Ween’s “White Pepper”

2) Charlie Haden’s “Nocturne″

3) Vic Ruggiero’s “Understanding New Jersey/Living In Sin”

4) Boss Hog’s “Whiteout”

5) The Chemical Brothers’ “Brother’s Gonna Work It Out”

And today you’re listening to…?

A lot of “white” lately,

-Shady

THE CHEMICAL BROTHERS

Live At the Social Volume 1

Heavenly/BMG

Att det står The Chemical Brothers här ovanför är en sanning med modifikation. Det var nära att deras namn över huvud taget inte skulle få förknippas med »Live At the Social«. Chemicals skivbolag vägrade först att låna ut deras namn till The Heavenly Socials första dokumentation av deras euforiska lördagsnätter i en källare någonstans i London, trots att de vet att Tom och Ed har just The Social att tacka för sina framgångar världen över. De två har gått hand i hand ända sedan klubbens allra första tillställningar på The Albany för drygt ett och ett halvt år sedan.

The Chemical Brothers skulle bara få skrivas med pyttesmå bokstäver någonstans i ett hörn av skivomslaget.

Fast vad deras skivbolag har rätt i är att »Live At the Social« inte är ett album med nytt material från Tom och Ed, det är en liveinspelning av ett sjuttio minuter långt DJ-set.

Men det är ju det här som är The Chemical Brothers, det är det de gör »live at the Social« som är det främsta skälet att älska dem, detta brithopens svar på The Ramones.

När Joe Strummer i början av åttiotalet sammanställde ett samlingsalbum med Lee Dorseys bästa inspelningar för skivbolaget Charly så var det klart att man köpte det, samma sak när Julian Cope gav ut sin högst personliga antologi med Scott Walker.

Trendråttorna som köpte vinylversionen av Chemicals debutalbum på import förra sommaren har väl tröttnat på dem för länge sedan och hittat något nytt att omfamna i sisådär en kvart.

Men för oss som aldrig, aldrig tröttnar på Mantronix, Automator, Grandmaster Flash äventyr på sina hjul av stål och Public Enemy-DJ:n Terminator X soloutflykter bakom skivspelarna, för oss räcker det med att höra den första minuten av »Live At the Social« för att bli lyckliga som små mätta bebisar. En man skriker »ladies and gentlemen«, en annan röst med myndig stämma säger »mindbending chemicals«. Den första mannen kommer tillbaka, »ladies and gentlemen«, den andra också, »mindbending chemicals« och så växlar de allt snabbare mellan Tom och Eds scratchande tills showen börjar.

Flavor Flay skriker, wah-wah-riffen från Isaac Hayes »Theme From Shaft« glider in och ut, James Brown vrålar, Terminator X spinner oljuden från »Night of the Living Bassheads«, Aretha Franklin hinner sjunga nästan hela »Rocksteady« med pitchregeln uppdragen till tio och Davy DMX loopar några välbekanta ögonblick från Sly & Robbies »Boops« och från »This Is Radio Clash«.

Det är egentligen först efter en halvtimme, när de massakrerar sin egen remix av Lionrocks »Packet of Peace«, som det låter som man tror att Chemicals ska låta om man inte hört dem spinna »live at the Social« förut.

Innan det spelar de nästan vad som helst, i en takt som gör det omöjligt att lämna dansgolvet, trots att man helst skulle vilja ställa sig med näsan mot deras slipmats bara för att anteckna varenda låt i ett litet block, så man kan ge sig ut på stan nästa dag och ruinera sig genom att köpa rubb och stubb. För det är ju så fruktansvärt bra låtar de spelar.

Eric B & Rakims »Juice (Know the Ledge)« från soundtracket till Ernest R. Dickersons film med samma namn, Cash Money & Marvellous »Mighty Hard Rocker«, Funk D’Voids »Jack Me Off« och Crooklyn Clans fantastiska »Yes We Can«. Will Webbs technobankare »Mirrorshades« övergår i stans skankigaste trip hop med Hoody-remixen av Selectahs »Wede Man« och innan de sätter punkt med Eddie Bos funkklassiker »We’re Doing It« har de hunnit spinna sin egna dårmix av The Charlatans »Nine Achre« och »Get Up on It Like This«, den bästa låten från EP:n »Loops of Fury«.

Och så gör de hela tiden sådana där små grejer som bara Tom och Ed verkar göra. Då och då lägger de in en röst som korthugget och kyligt säger »soundsystem« genom en hel låt eller två. Det är sådana detaljer som gör att de skiljer sig starkt från sina amerikanska inspirationskällor, man känner vilka övertygade fans de är, man känner att de här drasuterna från Manchester fortfarande hyser samma känslor för det Jesus And Mary Chain de växt upp med som för all den hip hop de sett som en logisk fortsättning.

Låttitlarna säger nog det mesta om innehållets subtilitet. »To a Nation Rockin«, »The DMX Will Rock« och »Mighty Hard Rocker«. Och Tom och Ed rockar hårdast av alla, om nu någon hade glömt det.

I vintras släpptes samlingsalbumet »Brithop & Amyl House« som var sammanställt av Toms flickvän. Hon bad förstås Tom att mixa ihop materialet. Det gjorde han, fast hans namn är inte utskrivet, och till skillnad från mixandet på »Live At the Social« så gjorde han det med vänsterhanden.

Det här är deras egen dubbel-live, det här är Chemical Brothers »Live and Dangerous« eller »Live At the Budokan«.

Och det är precis så här jag vill höra ny dansmusik. För några år sedan hade liveskivor som Funkmaster Flex »6o Minutes of Funk — the Mix Tape« och Coldcuts bidrag till serien »Journeys By DJ« förmodligen varit otänkbara. I dag är de en självklar del av klubbkulturen och »Live At the Social« är en av de starkaste och mest underhållande. Förstås.

Är den bättre än »Exit Planet Dust«?

Japp.

Andres Lokko

suerte danoi bixer azterketaaan!!!!!

abesti potente hau izteotzuet asteburureko preparetan hasi zaitxezieen!!!!

animoooooooooo gente!!!!

Michel Gondry, antes de dirigir la mejor película de los últimos diez años, Eterno Resplandor de una Mente Sin Recuerdos, ya era conocido en todo el mundo gracias a sus famosos videoclips musicales. En ese terreno suele ser considerado un máximo referente junto con, por ejemplo, Spike Jonze y David Fincher, otros directores que dieron el salto a la industria cinematográfica con inmejorables resultados.

El motivo de este post es hacer un breve repaso por algunos de los mejores videoclips filmados por Gondry. Veanlos todos porque realmente valen la pena (para ver el de Daft Punk hay que ir a Youtube).

LIKE A ROLLING STONE – THE ROLLING STONES (1995)

AROUND THE WORLD – DAFT PUNK (1997)

STAR GUITAR – THE CHEMICAL BROTHERS (2002)

COME INTO MY WORLD – KYLIE MINOGUE (2002)

FELL IN LOVE WITH A GIRL – THE WHITE STRIPES (2002)

THE HARDEST BUTTON TO BUTTON – THE WHITE STRIPES (2003)

Lately I’ve noticed an influx of ’80s throwback formulae. Maybe it’s just my personal bias in searching it out, but regardless, it’s good. Going with a video on this, I wanted to shed light on Ali Love, who is not necessarily a newcomer, but somebody you may haven’t heard of. In 2007 Ali (full name Alistair McLovan) provided the bizarre, eclectic vocals for The Chemical Brothers hit song ‘Do it Again’ (which has a pretty funky [video] itself). Although the song was a high mark of his still early career, Ali lost momentum that same year in the poor reception of his single, ‘Late Night Sessions’. He was subsequently dropped by Columbia, and only this year did he sign a new record deal with Back Yard Records.

However, setbacks aside, his name now seems to be popping up everywhere (mostly due to this new track) and an album is said to be on the way too (no date as of yet). It’s for the vocals that you’ll love ‘Diminishing Returns’. It contains those brief, timely lyrics that are held tight by an expertly crafted tubular discharge, compounded still by far-reaching, scratchy synths. By song’s end, despite it’s title ‘diminishing returns’ (perhaps in reference to his past failure), you’ll be left only wanting more of that head-boppin’ beat, reminiscent of a time when the dance scene was the only scene (even if it was in your basement). I’m giving you the extended version for download, as it does more justice to that sense of fleeting and arriving all at once that the vocals take on. So throw on your ’80s cap, I know what i’m bein’ for Halloween.

Diminishing Returns (Extended Version) -Ali Love

MUSICOLOGY: well Joseph Kahn has done it again director extraordinaire has worked with so many people you wouldnt know he directed them, with diverse artists such as: U2, The Chemical Brothers, Gwen Stefani, Blink 182, Eminem, DMX, Wu-Tang Clan, Backstreet Boys, TLC, Britney Spears, Mariah Carey, Aerosmith, Faith Hill, Moby, Jamiroquai, Nelly, Justin Timberlake, George Michael, Kelly Clarkson, Busta Ryhmes, Garbage, Korn, Janet Jackson, Black Eyed Peas, Destiny’s Child, and many more.

Joseph Kahn website

The first music video for the lead single “I Can Transform Ya” by Chris Brown featuring Swizz Beatz and Lil Wayne, off of Brown’s upcoming album Graffiti, due in stores December 15th, 2009.

A fresh week and a fresh riddem for you to enjoy.

I’ve gone with the Chemical Brothers ‘Do It Again’ video. It’s a classic Chemical Bros. tune and a top-notch vid to go with it. Since the Brit  electronic duo Tom Rowlands and Ed Simons arrived on the scene in the early 90’s  we’ve come to expect nothing less. ‘Do It Again’ is off The Chemical Brother’s 2007 We Are The Night album CD which went into the UK charts at #1. It also reached #65 in the Billboard 200 and won a Grammy Award for Best Electronic/Dance Album. So basically it’s good stuff yeah!

_____________________________________________________________

Delphic.? Nie gehört. Okay, das ist normal, schließlich erscheint ihr Debütalbum “Acolyte” auch erst am 15. Januar 2010. Noch steht ihr Name auch relativ klein unter denen von Bloc Party. und La Roux, mit denen sie bereits getourt sind. Als Produzenten konnte das Quartett aus Manchester Ewan Pearson gewinnen, der bereits Remixe für The Chemical Brothers und Hot Chip anfertigte und die letzten Alben von The Rapture und Tracey Thorn produzierte. Wie seine kühlen elektronischen Beats und Flächen auf den emotionalen Gesang von James Cook treffen, das macht den speziellen Reiz von Delphics Musik aus. Ihre Heimatstadt, insbesondere New Order als Referenz, ist deutlich in ihrer Musik zu hören. Eine dritte Ebene bilden die düsteren Videos der Band, wie der Clip zu “This momentary”, der in Tschernobyl gedreht wurde.

MP3: Delphic – This momentary

MP3: Delphic – Counterpoint

MP3: Delphic – Doubt

Things can be so frustrating! I know my options though: take control or accept what comes. Surrender or don’t. Like what Yoda says “Do, or do not. There is no ‘try.’” In the mean time, “scream out sympathy” and watch the fun video.

Song Recommendations

If you like this song, I also suggest:

• The Apples in Stereo
• Mint Royale
• Propellerheads

I also suggest the music genre:

• Neo-Psychedelia

Click here for more info on The Chemical Brothers – Surrender – “Let Forever Be”.

The MP3 may be purchased here:

The Chemical Brothers - Surrender

Think The Chemical Brothers playing at the ice-cream parlour.

Download: Casiokids – Fot I Hose (Track) – MP3
Buy: Casiokids – Verdens Storste Land (EP) 

Also on repeat: Verdens Storste Land (Track)

i really splashed out last week – i’ve been commenting of late on the fact that i don’t spend money on cds like i used to. a) because the price has generally come down, and b) because i’m always keen to find a bargain. one collection jumped out at me however, and i was more than happy to shell out €20 for it.

this compilation brings together a host of tracks from the famed junior boy’s own stable. it’s a really british label, and so it’s a really british compilation. i don’t mean that in a bad way whatsoever. some of (if not) the best people in british dance music history feature on this comp – underworld, the chemical brothers, pete heller, and of course, the granddaddy of british techno, andrew weatherall. you’ve also got acts like the happy mondays and primal scream, proving that the whole dance/rock crossover is nothing new, and it was far better before the days of ironic indie boys and pointy haircuts.

i was but a nipper when most of these tracks came out, and a lot of them are completely new to me. i know the whole nostalgia thing is completely clichéd and this release could well be seen as just a cash-in for the label big-wigs, but for me it’s a delight to get a chance to listen to this collection right now, at a time when the electronic spectrum seems completely caught between two generations, neither of which is keen to budge.

this is reflected by the recent appearance of an article on resident advisor article titled “the esoteric art of the opening dj” – an article which has provoked discussion on all of the major dance forums i frequent. everyone seems to agree that warming up is an essential part of a given night and that lashing out anthems as soon as the door is open just doesn’t work – so why do people still do it? one theory i have is that a lot of people who are trying to get into the dj world right now just don’t know their history, or, if they do, they don’t respect it. dance music hasn’t been around that long, and at the moment everyone seems far too concerned with having something brand new and fresh, rather than just playing good music, irrespective of age. this is compounded by the fact that, in today’s climate, something from way back in 2007 will sound ugly and dated, while something from the mid to late 90s will still fit into any set with relative ease.

as in my last post, i seem to be coming off all cantankerous, which is silly. i’m 24. i just see a whole load of problems in this scene, and even thinking about trying to reconcile urgency with respect and reverence with excitement clearly causes a major headache. to return to what started this whole tgv of thought, releases like this seem to serve two distinct purposes: to remind people of the so-called classics, or to introduce young’uns like myself to tracks they should really know already. if there was any justice in the world it’d fly off the shelves and onto the ipods of every budding dj out there. i guess you can’t have everything.

Happy Mondays – Hallelujah (Club Mix)
Sunscreem – Perfect Motion (Boys Own Mix)
Pete Heller – Big Love (Eat Me Edit)

it’s funny how when people end up in a club that really isn’t for them, they try to make out like they’re not the one with the problem. last night at transmission i had a pair of girls come up to me and repeatedly ask for: pop music; songs with words; songs people know; songs people can dance to. at this stage of the night i had already played tracks by boys noize, daft punk and the chemical brothers, so it wasn’t like i was digging my tunes from the depths of obscurity. while the club wasn’t as full as i’ve seen it at present, the dancefloor was by no means empty, and the majority of those on the floor seemed to be enjoying themselves, what with the odd “ooee ooee ooh” chant and some very happy dancing faces.

i understand that when one pays into a venue one can expect that the dj is there to entertain you. i’m relatively new to this game, so i’m not above at least listening to requests. i’ve talked the ear off plenty of djs in my time. at the same time, if you arrive at a night that isn’t playing the sort of music you like, you can’t expect the music policy to shift entirely because you don’t like what you hear. i’m a huge fan of jay-z, have been for over a decade, but i’m not about to play run this town because one girl in the crowd thinks boy 8-bit is “shit”.

i know i’m not the first dj to express this sentiment, and i certainly won’t be the last. i might seem like i’m running off some righteous indignation, and to an extent i am. that said, i couldn’t help but laugh at the situation. especially when the stuck on repeat vocals kicked in and one of the complainers recognised it and, thus, waved her hands in the air and started dancing. maybe playing all 9 minutes of alexander robotnick’s epic remix was asking a bit much…

anyway, this is pretty much what i played.

Boys Noize – Oh! (A-Trak Remix)
SmartTech – Took The Trompeta
Green Velvet – Flash
The Chemical Brothers – Star Guitar (Pete Heller’s Expanded Mix)
Daft Punk – Around The World
Joe and Will Ask? – Fabric of Win (ft. SaintSaviour)
Simian Mobile Disco – Audacity of Huge
Kid Cudi – Make Her Say (Nadastrom 88 Dub)
Midfield General – Disco Sirens (Boy 8-Bit Remix)
MGMT – Time To Pretend (Diplo Remix)
La Roux – I’m Not Your Toy (Jack Beats Remix)
Little Boots – Stuck On Repeat (Alexander Robotnick Remix)
Machines Don’t Care – Afro Jacker
Telephoned – Pop Champagne
Stardust – Music Sounds Better With You
Sharon Phillips – Want 2 / Need 2 (Trentemøller Remix)

The Chemical Brothers. Surrender

!!!!

1999, EMI

Fraţii chimici au realizat un album de muzică dance care poate fi ascultat (la fel de bine) stând întins pe spate. Cele mai tari bucăţi sunt: Hey Boy, Hey Girl şi colaborările realizate cu Missy Elliott (Music: Response), Noel Gallagher (Let Forever Be) şi Bernard Sumner (Out Of Control)! The Sunshine Underground, Asleep From Day şi Dream On reprezintă baladele psihedelice ale albumului. Chemical Brothers (alături de Basement Jaxx şi Fatboy Slim)

reprezintă muzica anului 1999!

The Chemical Brothers Feat. The Flaming Lips, The Golden Path (Ewan Pearson Extended Vocal Mix)

7digital.com

Valió la pena la espera? Totalmente. Aunque bien lejos de mi casa, estrenaron por fin Be Kind Rewind, la última peli de Michel Gondry. Peli que absurdamente fue estrenada el 25 de enero del 2008 en Sundance y que tan sólo después de veinte meses por fin los discapacitados distribuidores colombianos se atrevieron a traerla. Muchos amigos míos ya la habían visto en DVD, pero yo quise esperar a verla en salas aunque casi desespero y hace un par de semanas en la tienda de video de unos amigos casi la alquilo. Menos mal no. Recomendada para verse ciento por ciento en cine.

Es una peli romántica, amante del cine, amante de los nostálgicos así estos sean amantes del gran enemigo del cine: El VHS, siempre y cuando se le reconozca que gracias a estos videos caseros el cine se volcó hacia el usuario y le fue accesible la producción de pelis, que al final es la quintaesencia de esta peli: No hay mejores pelis que las que uno hace.

No se cuántos de los que fueron a ver la peli, antes ya habían visto el paquete de directores en DVD, donde aparecen Chris Cunningham, Spike Jonze y Michel Gondry pero fue allí donde me vine a enterar que Gondry era músico y mago. Una rara combinación que ilumina de alguna forma cómo es que Gondry resuelve sus retos y como es que su estética es un poco muy lúdica y pedagógica; como un mago de fiesta de cumpleaños de niños. Tal vez lo más bonito de esta peli es eso, descubrir que el man hizo una peli de cómo el hace una peli, de cómo el se imagina las narraciones, de cómo improvisa para meterle nuevos elementos a sus producciones y de cómo es un niño chiquito con una cámara de cine en su hombro.

Y es que sólo hasta que vi el DVD de los directores me vine a enterar que Gondry era músico y mago e iluminar de cierta forma cómo es que el resuelve los retos de cada producción pero también lo impresionante es que por esa misma calidad se siente esa escencia de lúdica y magia en cada cosa que el hace. Un mago de esos cumpleaños ochenteros donde hay un bajísimo prespuesto pero de alguna forma tiene encantado a su público. Ese es el resumen de esta encantadora y emotiva peli, un acto de magia de una genial recursividad y aunque de un presupuesto considerable con todas las características primordiales de una serie b.

No importa que Jack Black sea siempre Jack Black, no importa que los actores naturales sean muy malos actores, no importa que Mos Def, Danny Glover y Mia Farrow actúen como si estuvieran en un ensayo teatral. Tal vez la única que ligra una actuación medianamente regular es Sigourney Weaver pero hace el papel de mala, entonces una la odia, pero sólo la odia hasta la final de la peli, después uno la vuelve a querer por ser ella. Es una obra maestra. Debo decirlo, para ser honestos con ustedes yo salí detestando a Gondry y su La Science des Rêves y de alguna forma dije, Gondry es un genio para los videos de Björk o para los videos de Oui Oui, The Chemical Brothers, The White Stripes, pero para los largos, las pelis debía tener un socio como Charlie Kaufman, aquel Kaufman que le brindó esa sociedad magnífica para lograr Eternal Sunshine Of The Spotless Mind que en 2004 les valió un Oscar de La Academia como mejor guión original.

Esta peli, la historia de dos amigos, soñadores, bohemios y amantes de las historias que Elroy Fletcher el personaje que interpreta Danny Glover, estos dos personajes melomanos de Fats Weller, estos dos personajes llenos de ternura y gracia me hicieron reír mucho. Me atrevo a inventarme un nuevo género para esta peli, porque no es una simple comedia, tiene que ver con cine de autor, si, pero es más que eso es una Comedia Épica, una comedia de magnánimas proporciones. Una peli que devolvió a Gondry a un puesto que había perdido años atrás en mi escalafón personal.

Muy buena peli.

Muy recomendada para los amantes del cine.

De vez en cuando, hay notas para destacar para esta peli la genialidad es tan basta que no se por donde siquiera empezar con esas notas.

El término “sweded” se acotó popularmente después de la peli de Gondry a las parodias que se hacían de muchas pelis. En la peli se usa el término para explicar que las pelis eran traídas desde Suecia, que por eso se demoraban tanto y que por eso eran tan costosas en alquiler pero verdaderamente era una excusa para rehacerla y que no se notara su pérdida. Si uno revisa juicioso, se encuentra en YouTube.com muchos videos de este porte. Algunas son bastante entretenidas otras son basura. Gondry hizo una cosa maravillosa para el sitio promocional de la peli y es que montó todos sus swedes y se podían ver enLínea a continuación rescato dos de ellos:

.

.

La otra nota divertida es la música de esta peli, ecléctica, sencilla pero con mucho sentimiento:

.

01. “Your Feets Too Big” – Mos Def y Jean-Michel Bernard

02. “Nothing From Nothing” – Billy Preston

03. “I Ain’t Got Nobody” – Jean-Michel Bernard

04. “Jerry’s Sweded Ghost Song” – Jack Black

05. “Microwaves – Jean-Michel Bernard

06. “Train Station” – Jean-Michel Bernard

07. “I Ain’t Got Nobody” – Booker T. Jones, Steve Cropper, Donald “Duck” Dunn y Michel Gondry

08. “Keep Jerry Our“- Jean-Michel Bernard

09. “Little Mikey“- Jean-Michel Bernard

10. “I’m Bill“- Jean-Michel Bernard

11. “Lulu’s Back In Town” – Jean Michel Bernard y The Passaic High School Marching Band

12. “Chinese Bamboo“- Jean-Michel Bernard

13. “Magnetic“- Jean-Michel Bernard

14. “The Animated Lion“- Jean-Michel Bernard

15. “I Ain’t Got Nobody” – Mos Def, Jean-Michel Bernard y Michel Gondry

16. “Robot Karate“- Jean-Michel Bernard

17. “Daisy’s Drive“- Jean-Michel Bernard

18. “Plan“- Jean-Michel Bernard

19. “Blind Test“- Jean-Michel Bernard

20. “Swing Low, Sweet Chariot” – Fats Waller

21. “Mike Has An Idea“- Jean-Michel Bernard

22. “DVD Break In“- Jean-Michel Bernard

23. “Sunny Monday” – Booker T y the MGs

24. “Ain’t Misbehavin‘” – Mos Def y Jean-Michel Bernard

25. “Solitude” – Jean-Michel Bernard

26. “Lulu’s Back In Town” – Booker T. Jones, Steve Cropper, Donald “Duck” Dunn y Michel Gondry

27. “Your Feets Too Big” – Fats Waller

28. “Mr. Fletcher’s Song” – Jean-Michel Bernard y Moe Holmes

]]> http://auriculardigital.wordpress.com/2009/09/14/play-guitar-canciones-como-protagonista-la-guitarra/ Mon, 14 Sep 2009 05:00:47 +0000 elauriculardigital http://auriculardigital.wordpress.com/2009/09/14/play-guitar-canciones-como-protagonista-la-guitarra/

Rescatamos la sección el CD De La Semana en esta ocasión con un denominador común entre los diferentes cortes: la guitarra. Inspirado por la lista publicada por Roberto Moso en su blog sobre canciones que hablan sobre el rock and roll, he elaborado una propia pero en este caso sobre canciones en las que la guitarra tiene un papel protagonista en la letra. Algunas que ya conocía las he rescatado para lista pero otras (la mayoría) las he descubierto al hacer esta compilación. En algunos casos el instrumento se utiliza como metáfora, en otros como recurso lírico o como parte o elemento de una historia, en otros simplemente se habla de lo que le produce al autor el propio hecho de tocar la guitarra…Pinchando en cada título podréis ver el video de cada una de ellas. También os quería pedir ayuda para ampliarla porque seguro que hay muchas más. Si tenéis alguna favorita y no está incluída, hacernoslo saber.

Antonio Vega – Guitarras

John Cougar Mellencamp – Play Guitar

George Harrison – While my guitar gently weeps

George Harrison - This Guitar (Can’t Keep from Crying)

Radiohead – Anyone Can Play The Guitar

The Who – Guitar And Pen

Elvis Presley – Guitar Man

Steve Earle – Guitar Town

Johnny Cash y June Carter – Long Legged Guitar Pickin’ Man

Maximo Park – Girls Who Play Guitars

Texas – Guitar Song (Je t’aime moi non plus)

The Chemical Brothers – Star Guitar

Cake – Guitar

Prince – Guitar

Deep Purple – Somebody Stole My Guitar

Towers Of London – Air Guitar

Los Auténticos Decadentes – La Guitarra

Been posting alot of stuff lately. .. .  you know you like it.

PITBULL v. HOSTAGE
(krazy  -vs-  rudeboys)
http://fairtilizer.com/track/52880

NOTORIOUS B.I.G. v. THE CHEMICAL BROTHERS
(juicy  -vs-  block rockin beats)
http://fairtilizer.com/track/52883

-frail.limb.purity

The party continues in my office. The bass in pumping, the crowd are swinging their arms around like they just don’t care (whoever does care about their arms swinging around (other than in the presence of low ceiling fans)?) and the sniffer dogs are having a field day.

OK, that’s all wishful thinking (other than the dogs… and the bass).

Irrespective, I’ve been having fun. This is a pretty strong album. It features one of this insanely catchy songs you’ve probably danced to too many times (well, I have) – this one:

There are some very familiar voices on here, including a blast from my past New Order’s Bernard Sumner doing that whole dry, talkie vocal thing that has worked well on so many tunes. And Hope Sandoval from Mazzy Star sounds as breathy and spacey as ever.

There’s also a vocoder riff on the opener that had me doing Kraftwerk impressions all day (“Musique non-stop, techno-pop”).

So the upshot, is the CBs showcase their roots, and their diversity (Noel Gallagher also gets a rockier workout) and deliver a solid collection. It doesn’t have the consistency of their debut, but it’s still a fiesta of fun.

File under: Buckle under to the beats