Kjære brødre og søstre.

Far vil alltid behandle alle likt, for i Hans øyne så er det ikke noen mennesker som er bedre enn andre. Vi som er Hans barn skal også behandle de mennesker vi møter likt, for om vi gjør forskjell på folk, så synder vi.

Dessverre så er det allikevel mange menigheter i dag hvor menighetens medlemmer har faste plasser. Det er også mange kristne organisasjoner som setter opp plaketter i inngangen over de som gir ekstra mye til menighetens eller organisasjonens arbeid. Også er det de forkynnerne som lover å be en ekstra dag i uken bare for de som gir penger til menighetene sine, i tillegg til at de setter navnene på bidragsytere under menighetens stoler. Dette er forskjells behandling og en synd.

Når vi skal behandle alle likt, så kan ingen av oss ha faste plasser i menighetens lokale. Vi kan heller ikke sette opp en plakett i inngangen over de som har gitt ekstra mye penger til menighetens arbeide. Men vi kan heller ikke sette navnene på stolene til de som har gitt ekstra mye penger, eller love å be en dag i uka spesielt for de som gir penger til menighetene våre.

Jordisk rikdom har en stygg tendens til å forhindre at mennesker blir et Guds barn. Tenk bare på historien om den rike unge mannen som traff Jesus og som ville ha evig liv. Han var ikke villig til å gi slipp på sin rikdom som han elsket mer enn evig liv, derfor kunne han ikke ta imot Jesu kall.

Når Far utvalgte oss til å bli tilgitt, så valgte Han seg mennesker som ikke er fanget i jordisk rikdom. Man kan faktisk gå så langt som å si at Han utvalgte seg mennesker som er fattige etter denne verdens standard. Men selv om vi er fattige etter denne verdens standard, så er vi allikevel rike fordi vi er blitt arvinger til vår Fars himmelske kongedømme pga vår tillit til Han.

Når vi da gjør forskjell på folk og viser større respekt og ære til de rike i menigheten, så gjør vi det motsatte av det vår Far gjør og det er en synd. Vi må heller ikke glemme at de som har mye jordisk rikdom ser vår Fars kongedømme og makt som en trussel. Når de ser oss og vår Far som en trussel, så motiverer det dem til å undertrykke oss. Så i tillegg til at det å gjøre forskjell på folk er en synd, så ender vi opp med å gjøre ære på våre egne undertrykkere når vi gjør forskjell på folk.

Fars lov som Han har pålagt oss å holde kan summeres opp i ett bud, elsk din neste som deg selv. Det å elske sin neste som seg selv er å være barmhjertig. Om vi gjør forskjell på folk, så elsker vi ikke vår neste som oss selv og er ikke barmhjertige. Da synder vi siden vi bryter Fars lov. Far vil gi en hard dom til de som ikke viser barmhjertighet og gjør forskjell på folk. Men til de som elsker sin neste som seg selv og viser barmhjertighet så vil Fars dom være mild.

Sier du at du har tillit til Jesus men det ikke viser seg i hvordan lever livet ditt, så har du ingen tillit, da har du bare en tro. En tro kan aldri frelse deg og gi deg Guds tilgivelse.

Tror du at det finnes en Gud? Onde ånder tror også at Gud finnes og denne troen får dem til å skjelve av frykt. Men de har ikke noe tillit til Far, derfor fortsetter de i sin ondskap og blir aldri frelst. Om din tillit til Far ikke viser seg i hvordan du lever livet ditt, så har du bare en tro som ikke vil gi deg tilgivelse og frelse.

Den frelsende tro som gir tilgivelse er den som blir en tillit til Far og viser seg i at livet ditt blir forvandlet. Eksempel på dette ser vi i Abrahams tro. Abraham trodde på Gud, men hans tro var en så sterk tillit til Gud at når Gud sa at Abraham skulle ofre sin sønn Isak, så gjorde Abraham som Gud sa. Abrahams tro var med andre ord en så sterk tillit til Gud at han ikke tvilte et sekund på at Gud kunne ordne situasjonen selv om Isak som var Abrahams løftes sønn var død. Denne sterke tilliten til vår Far var det som gjorde at Abraham ble regnet for å være Fars venn.

Tror du at Gud finnes? Om den troen får deg til å stole på at Gud er din Far som har frelst deg ved å la Jesus Kristus dø for dine synder, for så å reise Jesus opp igjen fra de døde så har du en tillit til Far som er den frelsende tillit. Om den troen får deg til å leve slik Far har sagt i sitt ord du skal leve, i tillit til at Far også vil hjelpe deg å leve slik, så har du en tillit til Far som er den frelsende tillit.

(Jakobs brev 2)

Med dette ønsker jeg deg en velsignet uke.

När vi litar på andra mår vi bra säger Mikael Rostila i DN. Håller med. Problemet är bara att mångkultur gör tilliten inom den egna gruppen såväl som mellan olika grupper mindre. Det “sociala kapitalet” minskar som Putnam uttryckte det.

Jag har tidigare skrivit om detta på nedlagda SD Blogg och även i Ökad mångkultur leder till ökad korruption.

Det är därmed inte så konstigt att just homogena länder, som de nordiska länderna varit tills alldeles nyligen,

hör till de länder där invånarna litar ovanligt mycket på varandra

DN:s artikel refererar uttryckligen till Robert Putnam men väljer passande att inte ta upp hans slutsatser om det mångkulturella samhället. Något Putnam också skriver är att människor i mångkulturella samhällen tenderar att delta mindre i samhället och får mindre motivation att bidra till det gemensamma. Just denna utvecklingen och situation visar USA upp, där samhället är fragmentariserat  samtidigt som människor litar på sig själva och har egna skolor, sjukhus, säkerhetsstyrkor etc – d.v.s. en minskning i det sociala kapital som Putnam pratar om.

Jag är positivt till privata initiativ, men det är intressant att se hur denna utveckling nu, i kölvattnet av mångkulturen, även kommer till Sverige, där inslag av s.k. “gated communities” poppar upp i Malmö, privata skolor blir mer attraktiva eftersom vanlgit folk vill komma bort från de islamiserade skolorna i t.ex. Malmö osv osv.

Min gissning är att vi framöver kommer få se minskad tillit i det svenska samhället, som ett resultat av mångkulturen.

http://www.dn.se/insidan/tillit-och-halsa-hor-ihop-1.1000048

I de skandinaviska länderna litar människor i hög grad på andra. Sociologen Mikael Rostila anför följande förklaring:

[S]olidaritet genom skattesystemet inom ramen för ett välfärdssamhälle av svenskt snitt leder till mer umgänge, högre tillit och bättre hälsa hos befolkningen.

Denna tes kan emellertid ifrågasättas, enligt en ny studie av nationalekonomerna Andreas Bergh och Christian Bjørnskov, “Historical Trust Levels Predict Current Welfare State Design”:

[H]istorical trust levels predict several indicators of current welfare state design, including universalism and high levels of regulatory freedom. We argue that high levels of trust and trustworthiness are necessary, but not sufficient, conditions for societies to develop successful universal welfare states that would otherwise be highly vulnerable to free riding and fraudulent behavior. Our results do not exclude positive feedback from welfare state universalism to individual trust, although we claim that the important causal link runs from historical trust levels to current welfare state design.

Dvs. det är mer troligt att hög tillit orsakar välfärdsstaten än tvärtom. När vi litar på varandra vill vi, som det verkar, hjälpa varandra genom statliga arrangemang.

En bra strategi för att få stanna kvar på och få en stark position på sitt jobb kan vara att göra sig oersättlig. Vilken arbetsgivare vill bli av med någon som är central för en god verksamhet? Detsamma kan gälla i relationer. Tror man att man är oersättlig kan det leda till en avslappnad inställning till relationen; tror man att man är ersättlig kan det leda till oro och påverka beteendet. En ny studie, “Becoming Irreplaceable: How Comparisons to the Partner’s Alternatives Differentially Affect Low and High Self-Esteem People”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology, finner stöd för detta:

It is proposed that people are motivated to feel hard to replace in romantic relationships because feeling irreplaceable fosters trust in a partner’s continued responsiveness. By contrast, feeling replaceable motivates compensatory behavior aimed at strengthening the partner’s commitment to the relationship. A correlational study of dating couples and two experiments examined how satiating/thwarting the goal of feeling irreplaceable differentially affects relationship perception and behavior for low and high self-esteem people. The results revealed that satiating the goal of feeling irreplaceable increases trust for people low in self-esteem. In contrast, thwarting the goal of feeling irreplaceable increases compensatory behaviors meant to prove one’s indispensability for people high in self-esteem.

Man kan förstås tänka sig att den som går runt och oroar sig över att ersättas också mer sannolikt, på grund av det, riskerar att dumpas. Vem är intresserad av någon som inte visar tillit och som medvetet försöker framhäva sig själv som viktig och oersättlig? Samtidigt har jag svårt att förstå dem som uppvisar mer eller mindre obetingad tillit till en partner, så till den grad att de i vigselceremonier lovar evig trohet. Något sådant löfte skulle jag aldrig kunna uttala – och det tycks mig som att många som uttalar det gör det på basis av romantiska illusioner (som då förvisso i sig kan te sig attraktiva, då de innefattar att kärleken gör en oersättlig). Är inte den bästa grunden för en relation en stabil men betingad tillit: inte så att man går runt och ängsligt oroar sig och försöker visa sig viktig, men inte heller så att man tror att relationen består för evigt oavsett vad man gör? Då kanske man maximerar sannolikheten för fortsatt relation. Men vad vet jag om romantisk kärlek?

Att lita på sitt inre barn
Kräver mod, styrka, kraft
Kräver……

Jag vill inte
Jag orkar inte med fler krav

Men i mitt inre barn
Den lilla flickan som gömde sig
Inuit sig själv

I henne finns styrkan, kraften och modet
Det som jag behöver för att orka leva idag

Hon är jag
Men mitt jag har gömt henne
Velat glömt henne

Det gör ont att födas
Nu måste jag födas igen
För att få kraft att leva

Kanske kan jag lära mig
Att älska detta lilla barn som är jag

(2004)

Senaste tiden har varit fylld med hetsgnabb i forum och chatter. Stämningen har varit allmänt otrevlig, även om det många gånger har varit på ett skämtsamt sätt. Alla dagar i veckan är det inte lätt att avgöra om det är på skoj eller seriöst, vi har ju alla dåliga dagar som kan ställa till det för hur vi reagerar. Detta resulterar då i att vi får onödiga otrevliga diskussioner för att vi missförstår varandra.

Jag själv har sett detta tydligt de senaste 6 veckorna, och ser det bara bli värre just nu. Jag önskar att vi alla kan ta ett djupt andetag, och fundera över hur vi behandlar varandra, hur kan detta skämtet tolkas idag? Är jag tydlig i att jag skämtar?
Om jag framför kritik, är den konstruktiv? Jag vet själv med mig att jag gett okonstruktiv kritik de senaste dagarna i en del av konflikterna. Det är sånt som händer, speciellt i stundens hetta. Just av den anledningen borde vi oftare ta ett djupt andetag, hålla andan, räkna till 10 och läsa igen. Är vi osäker på vad någon menar, eller hur de menar kanske det kan vara värt att fråga?

Det är även dags att ge de personer som vi anser gör att bra arbete i kring oss, och även de som kanske inte är i direkt kontakt med oss, beröm för det arbete de gör, inte bara kritisera. Vi är en stor organisation, och det börjar dra lite slita lite i fogarna nu. Det kan vara växtvärk, det kan vara en effekt efter EU-valets hets. Men det är dags att återgå till det trevliga parti vi är. Jobba på ett konstruktivare sätt och ta hand om varandra bättre.
Se dig om kring, vem har du inte berömt på länge, eller någonsin? Har du problem med något, har du någon konstruktiv lösning, eller konstruktivt delförslag och vad är i så fall koncekvenserna?

Om Piratpartiet ska ta sig in i Riksdagen måste vi börja samla oss nu, och dra åt samma håll. Lita på vår styrelse och ledning, det är väl därför de sitter där?
Som det är just nu, så trivs jag inte. Jag har alltid älskat Piratpartiets chatrum, men senaste veckan har det bara gett mig huvudvärk. Detta är min konstruktiva protest! Nu vill jag att vi tar hand om varandra, och tänker framåt:
Hur vill du gå vidare tillsammans med Piratpartiet?

Jag funderar på det här med att stå på sig, att hålla sig centrerad och inte börja vackla när andra kommer med kritik eller kommentarer som går emot ens egen inre övertygelse.

Jag märkte av detta igår, när jag var på besök hos reumatologen. Jag och den här läkaren har helt olika syn på världen, det är helt klart.
Medan jag är öppen för och nyfiken på andra hjälpmedel mot värken och smärtan än att bara proppa i mig ännu en medicin, är det precis vad han vill att jag ska göra. Inte nog med det – han ser det som enda hjälpen. Han ser inte mer än detta. Tråkigt.

Läkaren säger:
“Du kommer att få ha det så här och du kommer bli värre, om du inte tar den här medicinen. Det är så synd att det finns hjälp jag kan ge dig, men du vill ju inte ha den.”

I denna stund, i denna miljö som jag vistats i sedan barndomen och som därför är full av gamla minnen, är det inte lätt att vara den man verkligen är, att vara hemma i  sig själv och våga lita på sin intuition.
Min intuition säger nej till den här medicinen, men ja till andra sätt. Den säger nej till bilden som läkaren målar upp av framtiden och ja till att bli bättre.

Men rädslan för själva tanken på att bli sämre tas så lätt in i mig i mötet med en annan människa, särskilt en “expert”. För vad vet jag? Han har ju kunskapen, inte jag. Eller?

Nej, naturligtvis är det inte så. Han må ha gått en utbildning och lärt sig och observerat en del under sin tid som läkare, men han vet fortfarande inte ett smack om mig och min situation.
Det han har lärt sig är dessutom inte någon absolut sanning, utan bara ett av många sätt att se på kroppen och på sjukdomar. Det finns fler sätt…

För tänk om det är så att han har helt fel och jag har rätt? Tänk om jag kan bli bättre? Tänk om. Där börjar allt. Med en tanke.

Ibland kan subtila mekanismer påverka hur mycket vi litar på andra människor. En ny studie, “Attractiveness Qualifies the Effect of Observation on Trusting Behavior in an Economic Game”, publicerad i Evolution and Human Behavior, finner att observation och skönhet spelar roll:

Here, we tested the effects of cues of observation on trusting behavior in a two-player Trust game and the extent to which these effects are qualified by participants’ own attractiveness. Although explicit cues of being observed (i.e., when participants were informed that the other player would see their face) tended to increase trusting behavior, this effect was qualified by the participants’ other-rated attractiveness (estimated from third-party ratings of face photographs). Participants’ own physical attractiveness was positively correlated with the extent to which they trusted others more when they believed they could be seen than when they believed they could not be seen. This interaction between cues of observation and own attractiveness suggests context dependence of trusting behavior that is sensitive to whether and how others react to one’s physical appearance.

Det är inte minst intressant att personer som är vackra litar mer på andra när de vet att de observeras, som om de förväntar sig att andra kommer att bete sig bättre mot dem (pga. deras skönhet). Detta tycks vara en korrekt förväntan, enligt tidigare forskning. Man kan här notera en fördel av att vackra människor bemöts positivt pga. sitt utseende.

För en översikt om tillitsforskningen, se “Tillitens ekonomi” av mig och Henrik Jordahl, publicerad i Ekonomisk Debatt.

Nu har jag kommit igång med springandet igen, har hunnit springa några gånger sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Det går bara bra, och jag försöker ta det försiktigt. Däremot när jag packat väskan i förmiddags och var på väg till gymet, så fick jag bara tvärlust att låta bli, och gjorde således. Ska se om lusten kommer tillbaka under dagen. Jag hade en del inplanerat just idag och då kan det bli för mkt för mig, tror det var därför jag bangade.

Jag vet hur jag är, upp som en sol och ner som en pannkaka, jag har en inbyggd latmask som bara vill ligga på soffan och mysa. Jag lägger snabbt av med träning, och gör mina uppehåll, ibland år, och sen börjar jag om igen. Eller så är det min underliggande och kroniska depression som bromsar. Inte vet jag, däremot så vet jag att jag mår bättre när jag tränar , helst när jag tar ut mig ordentligt. Jag har svårt för att ta i allt vad tygen håller, fegar på både i spåret och på gymet. Äldsta sonen var med en dag på gymet och han sa jag måste bli lite förbannad och jobba på. Det går iaf  framåt, och nu orkar jag mer, och är lite uthålligare. Jag jobbar på det. Jag blir banne mig yr när jag tar i, känner dessutom ett stort motstånd till det, jag tror det är psykiskt. Just nu är jag dock snäll med mig själv och springer bara dryga 4,5 km, så vristen håller. Har hänt jag sprungit två ggr samma dag, men bara ngn enstaka gång. Ska öka när jag känner mig stabil i kroppen.

Man kan tro att jag bara tänker i träning och sånt nu, men så är icket fallet, men det håller massor av hjärnspöken borta. Mitt liv har varit tufft ett tag och jag har fått slita med mig själv och mina reaktioner. Jobbar på att lita på omgivningen och att jag fixar förändringar. Jag ska utveckla det här ngn dag, men inte just nu. Det känns då skönt att slå i botten iaf, och att sen ta sig upp är den mest intressanta resa en får göra.

Som jag alltid trott och sagt. “Viljan är underordnad behoven”. Men det tål att diskuteras.

Just idag mår jag förbaskat bra

Bank och finans 2.0 en “lösning” på finanskrisen? Ja, faktiskt. Kanske.

Jag tror, liksom många andra, att ett av problemen med dagens finansiella system är dess komplexitet. “Jaha. Dags att reglera då.” verkar ibland vara den givna slutledningen. Men om man inte accepterar den slutledningen bör man fråga sig vad det är som gör att ett relativt fritt system frivilligt odlar en oöverskådlig komplexitet? (“To big to fail” och liknande “moral hazard”-bringande-interventioner i finansvärlden tror jag är en del av förklaringen. Kanske rent av hela. Men om inte, vad är det övriga?)

Här finns det två val. Antingen går man den konspiratoriska vägen och menar att det är bankdirektörerna och deras långa fingrar som skinnar de mindre bemedlade för att smörja sitt krås, genom att göra oförstårliga produkter där de är enda vinnarna. Kan hända. Men det är knappast det systematiska problemet, ty banker är ju trots allt i tillit-och-risk-branschen.

Det andra alternativet är att konsumenterna av finansiella produkter faktiskt efterfrågar komplexa produkter. Varför gör man då det? Ptja, riskspridning, hävstångseffekter, you-name-it. OK. Men då är det väl inte ett problem trots allt? Det är aktörer som vill ha komplexa produkter för att nå avancerade resultat. Då bör de även ta konsekvenserna av de komplexa riskerna—men så var det det där med “moral hazard”-problemen igen. Nå väl.

Problemet för de små (läs: Nästan alla) aktörerna är att de sällan har koll på hur deras placeringar hänger ihop. De har förtroende för sin förvaltare, som i sin tur inte har hela bilden, men litar på… Och så vidare. Frågan är om kedjan någonsin termineras—och om det i alla fall finns incitament för någon aktör från förvaltaren och inåt i kedjan att faktiskt avse att terminera den samma.

P2P-banking (som t ex Kiva) är ett utmärkt sätt att utfärda mikrokrediter för att bygga upp utvecklingsekonomier, men det är kanske mer än så. Det är ett sätt för den enskilde att faktiskt kunna överblicka sina finansiella placeringar. Det är ett finansiellt system med ytterst få immediatära aktörer, och steg, till det faktiska realkapitalet.

Skulle det finansiella systemet gå över till att i större utsträckning veckla ut sig genom P2P-nät, så skulle knappast komplexiteten avta, men den skulle hamna i nätet av relationerna mellan låntagare och långivare istället för inom ingenjörsmässiga finansiella produkter. Ett system som skulle vara mer robust genom sin dynamiska natur och aktörer med de rätta incitamenten.

Naturligtvis är det inte frågan om ett system som står mot ett annat. Bankerna har en plats som förtroende-proxyn i P2P-nät och aktörerna i näten slutar sannolikt inte (omedelbart) att ha behov av alla banktjänster de idag nyttjar.

Men kanske kan finansvärlden bli lite mer robust när aktörerna står öga mot öga—eller i varje fall peer-to-peer.

Ved en illusjonell tillit for skadeskutte individer
uante konsekvenser
Men ikke katastrofer
bare mangel av kontroll

När jag blundar kan jag se det framför mig. Allt jag längtar efter. En hand som stryker över pannan. En varm hästrygg. En varm vind. En äng som luktar havre. En rosig kind. Ett klättrande över knäna, för att sedan upptäcka något roligare igen. En behaglig trötthet efter frisk luft. Vila. Inre ro. Tillfredsställelse. Lagom stimulans. Närvaro. At bli berörd och låta sig beröras. Jag är närmre det livet än jag varit på mycket länge, kanske närmre än jag nånsin varit i vuxen ålder. Faktiskt. Det blir bättre. Livet mer som jag vill ha det. Långsamt. Jag gör färre saker, med mer omsorg. Väljer mer. Väljer själv och tar mig tid att fundera över varför. Orosmomenten finns kvar, men när jag låter dem ta plats i mitt liv blir de åtminstone oftast mindre omtumlande. Jag ser dem på håll och accepterar att de kommer kosta lite kraft. Då blir det inte panik på samma sätt. Jag är ganska ofta glad. Trots allt. Det finns barn i min tillvaro nu, även om de inte är egna, och jag har fått mer självkänsla. Jag tar inte längre så illa vid mig av dumma argument. Och jag har långsamt fått mer trygghet i mig själv igen. Den kunde vara större, men den är under växande. Jag när den. När jag vänder mig om kan jag se att allt blivit bättre. Varje gång. Jag tycks vara inne i en sån period nu. Det känns jättefint.

…och ja, jag velar kring om denna blogg ska få fortsätta vara eller inte. Av flera skäl -bla, för att den nu blivit så omfattande att den i sin helhet blir så utlämnande. Men jag kommer nog fortsätta vela ett tag till. Ibland är jag här ändå. Ibland är jag inte. Som vanligt går det bra att maila om det är nåt Nu ska jag sova och blunda och se allt det fina som livet innehåller bakom ögonlocken. Önskar er detsamma.

Av: Joacim Rosenlund

I detta inlägg tänker jag reflektera kring temat tillit och försöka sätta in detta i ett större sammanhang gällande stat och förändring. Tidigare argument framlagda i denna blogg lämnar oss med insikten att vissa länder, mer precist de ekonomiskt jämlika, presterar bättre på flera olika sätt. Inte minst så har människor en större tillit till andra i dessa länder. Så finns det en möjlighet att öka tilliten i de länder som befinner sig längre ned på skalan? Bo Rothstein & Eric Uslaner argumenterar för att den universella välfärden ökar förtroende i länder som tillämpar den, gratis sjukvård och utbildning exempelvis. En selektiv välfärd, riktad mot vissa grupper, minskar istället förtroendet och ett tydligt exempel på detta är risken att stämpla grupper som socialbidragstagare. (Rothstein & Uslaner, s. 11)

Detta leder Rothstein & Uslaner in på problemet: en ond cirkel (social trap) där välfärdspolicys inte går att införa pågrund av en brist på tillit gentemot andra och staten. Detta citat sammanfattar resonemanget på ett bra sätt:

There will be no political support for universal programs since the rich benefit from high-level corruption and see the poor as “undeserving poor.” The poor see almost all success in the market economy as evidence of dishonest behavior and believe that those who are well off already have taken more than enough from the state. From this perspective, the idea that the better off should also have access to public services and benefits seems awkward. (ibid, s. 13)

Så får staten ett allt snävare handlingsutrymme. David Harveys bok A brief history of neoliberalism (2005) kan ge ytterligare sken över de värderingar som speglas i citatet. Författaren beskriver en process där statlig välfärd får ge vika för en utbredd nyliberal ideologi vilken förstås förespråkar privatisering. En intressant del av denna process är skapandet av samtycke (konsensus, construction of consent). Genom Antonio Gramscis begrepp hegemoni beskriver Harvey hur politisk ideologi förvandlas till kulturella värden – vilka är svåra att förändra. (s. 39 f) Dessa kulturella värden är förstås komplexa men det är värt att ta upp ett par ’slagord’ som kan exemplifiera: valfrihet, personligt ansvar, arbetslöshet är frivilligt och individuell frihet är av vikt.

Ovanstående kan, inte enbart förstås men delvis, förklara motståndet gentemot den aktuella sjukvårdsreformen i USA som om den går igenom ger staten mer makt. Denna ideologiska del är inte oviktig då den ofta är djupt rotad i människors livsvärld vilket torde vara en kompletterande förklaring till varför den onda cirkeln av låg tillit och ekonomisk ojämlikhet reproduceras över tid. Rothstein & Uslaner avslutar med en pessimistisk reflektion och det är nog inte utan anledning.

Källor

Harvey, David (2005). A brief history of neoliberalism. Rothstein, Bo &

Uslaner, Eric. Center for European Studies, Working Paper Series #117 All for All: Equality and Social Trust

DN artikel av intresse: http://www.dn.se/kultur-noje/essa/mojligheternas-land-1.958606

I Anonyma Alkoholisters bok står det på ett ställe:

Om du har beslutat att du vill ha vad vi har och är villig att göra allt för att uppnå det – då är du mogen att ta vissa steg.

Gulp.

Allt? Hur ska jag klara av det?

När jag frågar mig själv om jag verkligen är villig att göra allt för att bli fri från mitt beroende blir svaret lätt dröjande… För att inte säga: det uteblir. Hur ska jag kunna veta det? Min vilja är totalt förvirrad just nu. Jag vill äta och jag vill det inte. Jag vill må bra och jag vill må dåligt. Min vilja vet varken ut eller in.

Men här är jag i alla fall, i tolvstegsprogrammets början, med tio hårda dagar som abstinent bakom mig. Och trots att jag allt som oftast blir skrämd och undrar vad jag har gett mig in på är jag villig att hålla fast vid OA och programmet med dess verktyg.

Jag är villig att göra mitt bästa för att dag för dag följa matplanen, utan att därmed lova att jag kommer att klara av det.

Jag är villig att följa min sponsors råd så gott jag kan, och utmana mig själv när det är tufft.

Jag är nog villig att gå igenom lite extra krångel ibland också, för att kunna vara abstinent. Ja, till och med må dåligt i omgångar…

Jag är villig att söka en kraft större än min egen och öva mig i att släppa taget, att släppa illusionen av kontroll… Och det är väl i stort sett allt jag kan göra för tillfället.

Jag läste i en underbart kort och innehållsrik bok om själavård (Att vara där du är av Bent Falk, Verbum 2005, s.73)häromdagen att:

När det inte är något man kan göra, är det inte heller något man ska göra.

Kanske är det så det är, att villighet att göra “allt” handlar om villighet att göra allt jag kan göra, varken mer eller mindre.

Jag kan inte ärligt säga att jag är villig att göra vad som helst för att bli fri från min drogmat, för den älskar jag fortfarande. Men jag är villig att göra allt det jag nämnde, kanske mer, för att bli fri från missbruket, besattheten, ångesten, självhatet och ensamheten.

Det är där jag är just nu.

En gång var jag naiv och trodde alla om gott.
Innerst inne gör jag nog det fortfarande.
Men efter dig förlorade jag den där självklara tilliten. Du lärde mig den hårda vägen. Att människor inte alltid är de de utger sig för att vara. Att alla inte menar det dom säger, även när de är som allra mest övertygande.

Jag blev rädd för elden. Jag stängde ute människor. Jag skrattade och hånade dem som visade mig intresse, för jag visste ju hur det skulle bli. Att de inte menade det. Att jag lockar fram det sämsta hos människor och jag vill inte se era dåliga sidor.

Så kom han. Och var envis. Och jag var svag. Jag sänkte garden, jag släppte in honom.
För att han såg rakt igenom mig och jag behövde ingenting förklara. Han visste allt om svek och sorg och han såg saker hos mig som jag alltid önskat att andra ska se men som jag aldrig lyckats förklara.

Han var som en vulkan. Som ett åskväder. Som en skogsbrand.
Han var allt som du var och mycket mer. Han var så full av svek och lögn att han inte längre visste om det. Jag tror att han på riktigt fortfarande inte förstår. Att han tror att hela världen är emot honom.
Han tog det sista.
När jag efter så många år vågade lita på, och denne någon visste om det. Han visste att jag skulle gå sönder om han svek. Han visste att jag var allergisk mot lögnen. Han visste allt.

Det hindrade honom inte från att ta ifrån mig allt, det sista jag hade kvar.
Han var som ormen i paradiset, som lockade med len röst och lovade att allt kommer att bli bra.
Och när jag åt av äpplet förvandlades han till ett monster. Till Satan själv. När jag tagit den där tuggan som inte gav mig någon väg tillbaks, ingen väg ut, då visade han vem han var men vägrade erkänna det.

Han slog med ena handen och smekte med den andra.

Jag var så nära döden som jag aldrig varit förr.

Hur ska jag någonsin kunna lita på någon igen?
Hur ska jag någonsin kunna lita på mig själv?

Av: Stefan Molnar

Leder gated communities till minskad tillit bland allmänheten? funderade Joacim på i sitt förra inlägg här på bloggen. I detta sammanhang skulle jag vilja tipsa om boken Behind the Gates: Life, Security and the Pursuit of Happiness in Fortress America, av miljöpsykologen och socialantropologen Setha Low. Författaren har genomfört deltagande observation i ett antal gated communities i USA och Mexiko och ger en intressant bild av hur det kan tänkas vara att leva i ett sådant område.

Antalet gated communities har ökat mycket i USA under de senaste årtiondena och denna typ av områden är inte längre enbart förbehållna de absolut rikaste skikten i samhället. För många människor utgör de ett sätt att undkomma alla otryggheter ute i världen. När det gäller de löften om trygghet som följer med gated communities så är det faktiskt också så att de många gånger de skapar en trygghetskänsla för dem som bor bakom murarna, visar Setha Lows studie. Vid andra tillfällen gör emellertid övervakningskamerorna och murarna hotet från världen utanför desto tydligare för de boende. Författarens intervjuer visar att det med murarna uppstår en ökad rädsla för dem som befinner sig utanför murarna och en rädsla att vistas utanför dessa. Missvisande information om de grupper som av människor som befinner sig utanför murarna sprids. En “fortress mentality” byggs upp. Så även om gated communities många gånger byggs för grupper av människor som redan innan de flyttar in i områdena, hyser rädsla för andra människor, menar Setha Low att det även existerar mekanismer hos dessa områden som förstärker rädslan för andra grupper av människor ännu mer. Setha Lows bok är alltså intressant på så sätt att den lyfter fram de mekanismer hos gated communities som kan tänkas leda till den minskade tillit som Joacim skriver om i sitt inlägg. Och förresten, intressant nog visar statistiken att det inte nödvändigtvis är så att gated communities i mindre utsträckning är drabbade av brottslighet än områden som inte är avskilda från omvärlden genom fysiska murar.

Källor

Low, Setha. 2004. Behind the Gates: Life, Security and the Pursuit of Happiness in Fortress America.New York and London: Routledge.

Krisen har inte bara påverkat ekonomiska variabler utan även människors tillit till politiska och ekonomiska institutioner. Felix Roths kartläggning visar bl.a. detta:

Recent data from Eurobarometer show a significant fall in confidence on the part of European citizens in the EU’s institutions. For the first time since its creation, a majority of European citizens no longer trust the European Central Bank. However, confidence levels in national governments have actually risen, supporting a contrasting trend between confidence levels in European and national institutions.

Så här har tilliten till ECB utvecklats:

Innebär det att människor i allmänhet, i linje med den österrikiska konjunkturcykelteorin, anser att av ECB för lågt satta räntor, med åtföljande bubblor, utgör krisens huvudorsak?

Av: Joacim Rosenlund

Som en fortsättning på mitt förra inlägg om boken The Spirit Level (2009) samt Stefans inlägg ”Gör dina grannars inkomst dig sjuk?” tänkte jag gå djupare in den del som handlar om tillit (trust). Författarna Richard Wilkinson & Kate Pickett börjar med att ta upp exemplet New Orleans och händelserna efter orkanen Katrinas framfart. I detta skede verkade civilisationen som bortblåst där plundring, desperata rop på hjälp och skottlossningar blev vardag varpå militär och polis gick beväpnade in i hjälpinsatserna. Drabbade invånare och myndigheter verkade agera förbi varandra i en ömsesidig brist på tillit. Ett bättre integrerat samhälle som grund skulle möjligen kunnat underlätta återuppbyggnaden efter katastrofen. Louisiana (LA, min markering) där New Orleans ligger, har hög ekonomisk ojämlikhet och således låg tillit. Måttet på tillit nedan är baserat på påståendet ’de flesta människor kan man lita på’ (European and World Values Survey):

Med ökande ekonomisk ojämlikhet så minskar tilliten vilket gäller både för de länder som tas upp i förra inlägget och mellan amerikanska stater. Det är dock inte självklart vilken av variablerna ekonomisk ojämlikhet samt tillit som påverkar den andre. De kan inverka och förstärka varandra såsom Robert Putnam menar i boken Bowling alone (2000). Alternativt som Eric Uslaner beskriver i boken The moral foundations of trust (2002) att ekonomisk ojämlikhet kommer i första hand. I mindre segregerade samhällen, alltså mer ekonomiskt jämlika, lär vi känna fler personer vilket ökar tilliten till andra människor vi ännu inte mött. Wilkinson & Pickett utesluter inte någon av möjligheterna men ser en gemensam nämnare: “Trust leads to cooperation” (2009, s. 56)

Varför finns då detta samband? Författarna börjar med att klargöra att ojämlikhet delar upp en befolkning som då bor i samhällen och umgås med de som är lika dem själva. Den faktiska uppdelningen av fattiga och rika områden i många städer tordes vara ett exempel på detta. I ’gated communities’ kan välbeställda familjer skydda sig från omvärlden med en tydlig avgränsning i form av stängsel eller murar och möjligen vakter. En tydlig avgränsning även i det sociala där ’de’ utanför inte ska få komma in till ’oss’. I Malmö ligger Victoria Park som utmärker sig på flera sätt (http://www.victoriapark.se/?id=8), ni kan själva avgöra om det är en form av gated community.

När människor isolerar sig i grupper börjar de också spekulera om hur andra är och beter sig. Utan att direkt umgås med de andra så skapas en negativ bild av världen utanför som blir svårare att motbevisa ju starkare gruppen knyts samman. Med minskande tillit blir det svårare att hitta någon anledning att hjälpa personer som man tidigare aldrig träffat. Skyddsmekanismer tillämpas på olika sätt beroende på vilka resurser man har: tillåts vapen för att skydda sin egendom är det en utväg. Finner man säkerheten i vänner med likasinnad bakgrund blir gänget en trygghet. Har man istället möjlighet att flytta blir det en möjlig utväg.

Sjuktider och softa kvällar, samtidigt bultar det på bakom – mer!

Har varit på ett och samma jobb längre än någonsin och jag borde vilja vara kvar minst ett år till, men inuti mig är jag klar. Dags att bryta upp igen och rikta energin åt andra håll.

Problemet är att jag vet vad jag väntar på och att det inte är något som jag styr över själv. Jag som alltid brukar styra mina steg när det är dags.

Gnistan saknas i det jag gör nu och allt mer energi och tankemöda läggs på det som borde komma sen, snart. Bilderna är starka.

Jag har svårt att vänta, svårt med tålamod. Energin tryter, blir rastlös och obefogat irriterad på omständigheterna omkring.

Jag är fullt redo för att sätta tänderna i det andra, det som ännu inte är. Kom nu, så jag kan lämna det här och använda mig själv fullt ut.

Väntar

allt som lagrats och pekat åt bestämda håll

snart borde det ske

skulle kunna vara hjärnspöken

men är kanske än värre om det inte är just det

hur ska jag hantera och ta in om det verkligen sker

allt vad det innebär som jag inte har med att göra

allt som det innebär som jag måste göra

och så oron, tänk om det inte händer.

Hur länge ska jag i så fall vänta på det som inte sker?

Jag har nog lättare än de flesta att lämna saker bakom mig, jag ältar sällan sådant som en gång var eller fastnar i romantiserade tillbakablickar.

Men det är inte så att jag förtränger eller skärmar av, jag är nog bara ovanligt bra på att jobba mig igenom sådant som skakar om mig. Jag tar mig an känslor, nästan frossar i dom, analyserar, hänger mig och bekräftar.

Det finns gånger som jag gråtit oceaner, flera dagar i sträck. Eller andra då jag i mörker krypit ihop i fosterställning och låtit väggarna pressa mig inåt. Ofta låter jag sömnen och de talande drömmarna läka mig, i långa samtal som tar vid ena natten där den andra slutade.

Ganska snart kommer man ut på andra sidan, mer hel och varm. Stadig och säker på vad man lämnat och vart man är på väg.

Nu är jag mitt i processen, känslor som växlar hej vilt och sömnen som slukar mig. Sorg över att lämna det febrigt magiska som varit och lättnad över att det täta blir mindre tätt.

Jag börjar ana stigen framför. Något mer fast, något mer luftig. Vänskap på riktigt men inte unik. Inte så hudlöst men ändå generös. När jag är igenom så är jag igenom. Några backlash kan det bli men även dom kommer jag ta mig an med hull och hår.

Det blir något annat och det som var får dö.

Alldeles nyss så skrev Sanna ett inlägg till mig och hoppas att det är så att du tycker att det är okej att jag kommenterar det här för det är någonting som jag tror gäller många när det handlar om viktminskning!

“Tänkte angående helgerna det var rena skräcken för mig med i börja jag var så rädd för allt som hade med helger, bortbjudningar, mm att göra för jag litade inte på mig själv. Men det släpper till slut man får tro på sig själv att man klarar det.”

Jag tror att det i mångt och mycket gäller allt det som vi tar oss för. Vi måste våga lita på oss själva. Vi vågar lita på att vi är bra, vi vågar lita på att vi tar rätt beslut. Vi vågar lita på att vi inte känner att vi måste göra en himla massa saker utan att vi är bra som vi är!

Jag själv känner många gånger en oro för detta, men som det är nu och när Sanna skrev detta så kändes det ändå som att ja, just det det är ju så att jag måste lita på att jag klarar detta för annars kommer det inte at fungera.

“Lita på dig själv..
Blir det en dålig dag, så på det igen..
Små mål så kommer du fixa det här..”

Dessa tre små rader kan betyda mycket. Vi måste lita på oss själva, vi måste våga ge oss på det igen ifall det är så att man någon gång skulle misslyckas en dag (men det ska ju inte jag göra under dessa 21 dagar i varje fall…ler…) Sedan måste vi lova oss att inte se hela alltet på en gång. Vi måste lova oss själva att tillåta små steg fram till målet. Då kommer det att finnas någon där som också hjälper och följer oss på våra vägar…

Tack Sanna för att du delar med dig till mig så att jag känner att jag kan dela med mig till andra. Tack!

Kram till er alla därute och hoppas att ni också känner inspiration av detta!

Lotta