Det borde man väl egentligen ha räknat ut, att Rinkebylaget i Körslaget skulle komma att stereotypiseras i kvällstidningarna…

Nöjeschefen på Aftonbladet: “Okej grabbar, då behöver vi hitta en vinkel på Körslaget till morgondagens tidning, ni vet, typ ‘Bråket ni inte såg i tv’”.

Hungrig kvällstidningsuppkomling: “Jag har fått ett tips, de kastade sten mot TV4-teamet i Rinkeby”

NA:  “Skitbra! Han Rigo var ju med i Latin Kings, de kör hiphop och Rinkeby är ghetto. Vi ställer dem mot Larz-Kristerz och dansband, det är det svenskaste man kan hitta!”

Resultatet i tidningen kan man se på Rigos blogg. Han har scannat in den övertydliga sidan här. Vill man läsa texten hittar man den på Aftonbladets hemsida, här, komplett med massor med väntade kommentarer från Sveriges intelligensreserv som såklart skyller alla sociala problem på invandrarna.

Marcoolio som var med i körslaget för två år sedan ställde upp med ett team Orminge, från en av Sveriges finnetätaste orter. Varför kallar ingen Orminge för invandrarförort?

Det hade varit intressant att läsa mer om stenkastningshistorien. Som det är nu verkar ju Aftonbladets reporter bara veta det denne citerar TV4 på. TV-bolaget (om de nu inte medvetet läckte historien för att skapa publicitet) klarade sig i alla fall undan de värsta fallgroparna i sin beskrivning av Rinkeby. En polisbil visas. Motiverat? Ja eftersom polisen nog är mer synlig där än i exempelvis Roger Pontares Lappland. Däremot tycks det vara ont om somalier och irakier som är de vanligaste grupperna i Rinkeby, i kören. Why?

Trots en lysande koreografi och sångare som faktiskt kan sjunga till skillnad från flera av konkurrenterna, hamnade Rigos lag inte bland de tre bästa lagen vilket inte bådar gott inför nästa vecka. Det är oklart hur demografin bland tittarna ser ut men med tanke på att Caroline af Ugglas, Roger Pontare och den där Lars-Kristerz-killen har flest röster i Expressens omröstning medan Andreas Lundstedt som kommer från den största staden (Uppsala) har minst kan man nog ana en förskjutning uppåt åldrarna och hillbilly-hållet.

Att det skulle vara den bästa kören som vinner tror väl ingen. Som storfavoriten Timo Räisänen gissade när han åkte ut i första programmet förra året: “Det kanske beror på att jag inte är lika känd som de andra”.

Det talar mot team Rinkeby, men den uppenbart klockrena idén att välja Rigo talar för, han som enligt egen utsago är en av de första musikerna i sin generation att “influeras av ett starkt visuellt tänkande”, som han formulerar det på sin hemsida. Att det laget hade vett att satsa på scenshow och bra koreografi räckte i sig för att knäcka flera konkurrenter. Att de flesta också kunde sjunga tycks ändå har svingat upp Rigo till plats fyra i Expressens omröstning, gjort hans klipp till det näst mest sedda på fyrans hemsida och gjort att de flesta hejaropen i TV4:s forum tycks vara till hans favör.

Det är inte över innan den feta damen sjunger…

MoM skulle gärna bädda in framträdandet men eftersom TV4 tycks vilja dra trafik till sin sida genom att det bara går att embedda klipp därifrån – i teorin. Det funkar nämligen inte, TV4 lär inte smälla upp en youtube-kanal utanför sajten och ingen har ännu varit vänlig nog att lägga upp det på youtube. Därför får vi nöja oss med en länk. Istället bjuder vi på några retroklipp från Infinite Mass-tiden:

Shes a freak:

Bullet:

The thief:

Enter the dragon (se Özz Nujen och Dregen skymta förbi)

Expressens bevakning bestod bara av en kommentar från Malin Roos, bland annat om att Rigos lag var bäst – förståeligt eftersom Körslaget är ett program som genererar få skandaler och mycket glädje, inte som dramatiska Idol eller spännande Melodifestivalen. Det är dock många som tittar och bryr sig.

Nöjeskrönikörerna sågade förra hösten TV:s program Stjärnor på is, trots att den hade stadiga tittarsiffror på en miljon. Skon klämde nog egentligen mer i skandalbristen och besvikelsen över att inte folk fick ihop det med varandra på samma sätt som i Let’s Dance.

För övrigt anser vi fortfarande att det är dags för TV4.se att sluta göra en Wanja Lundby-Wedin, och byta ut bilden på hemsidan som de säger är Rigo men föreställer hans pianist (och bror?) Tito, vilket vi tidigare skrivit om här.

Läs vad MoM tidigare skrivit om det och annat Rigo/Körslaget-relaterat genom att klicka på “Körslaget Rinkeby style”-kategorin till höger.

KM

Igår skulle vi gå på teater, snippan och jag. Det gick inget vidare så vi impulsliftade till Orust istället. Orust är en ö, en jättestor ö, sveriges tredje största ö. Det visste inte jag och snippan, vi tänkte oss något i storlek med Ön, alltså så att man kunde traska rakt över på bara en liten stund. Tur för oss att vi fick lift av två grymma tjejer som körde oss flera mil, i motsatt riktning till vart de skulle. Vi kom fram i tid till Timo räisänens soaré (?) vilket var målet med impulsliftningen. Han var fantastist bra.

Sen liftade vi hem igen och kom i tid till jobbet imorse, bra gjort tänker jag. Det fanns många höjdpunkter på äventyret men top two är att vi inte gjorde av med en endaste krona och att jag återigen är en superstolt ägare till den finaste bandtröjan jag vet. Till och med så fin att jag skulle kunna gifta mig i den. Här får ni se!

Timo Räisänen – Dirty Work

Covern slår inte originalet (Steely Dan), men det är fortfarande en grym artists version av en grym låt.

Jag känner redan hur sommaren kommer att göra slut på mig själv. Varje dag måste jag stretcha ordentligt för att orka med nästa dag och den här helgen blir allt annat än lugn.

Löning, men med lite avsmak, eftersom jag fick ringa och klaga på att jag inte fått tillräckligt med pengar. Krångel. Jag hatar krångel. Men jag hatar fortfarande den här mer, eftersom vi bytt till Mix Megapol på radion igen. Nu hatar jag låten i länken ännu mer eftersom man inte stavar “mig” som “mej”. Det händer inte. Jävla idiot.

Sex timmars arbete kvar den här veckan, sedan är det semifinal på Gamla Ullevi. Jag sitter på en biljett. Gott så. Sedan blir det jobb på lördag med nedmontering av reklamskyltar och insynsskydd på både Flodala IP och Hjällbovallen. Lugn söndag då kanske?

Och så lyssnar vi i stället på Bollen måste dö som godnattvisa.

Utanför Ullevi rör sig de medelålders männen i gamla t-shirts i horder. AC/DC är i stan och drar till sig massor av alla möjliga slag. De flesta är glada. Vissa för fulla och arga.
– Var fan ska jag? Säger du till andra sidan så slår jag dig, skanderade en gubbe.
– Tyvärr, du ska till andra sidan, svarade jag och backade ett par steg medan gubben vacklade fram och tillbaka.
– Nu måste jag ringa kärringen, jävla kärring, sa gubben och gick.
Sen kom Timo Räisänen och daskade till mig i njuren.

I går bevistade jag och min Novellkollega Alice SKAP:s vårfest på Nordiska Museet. Den typen av ryggdunkstillställningar kan kännas lite ovälkomnande när man är där som journalist, inte som en i branschen. Ändå blev det en trevlig kväll.

Carl Bertil Agnestig fick stående ovationer när han mottog ett stipendium, Olle Ljungström sjöng från sin rullstol och konferencier Timo Räisänen kämpade intensivt för att få stå i centrum. SKAP lyckades även lura gästerna att mitt under middagen göra ett ställningstagande i fildelningsfrågan. Till tonerna av “Sjösala vals” sjöngs en klämkäck snapsvisa där textraden “vi ställer oss bakom STIM-modellen” hade smugit sig in.

Kanske inspirerade denna lilla sång Lena Adelsohn Liljeroth. När kulturministern höll tal en stund senare flikade hon nämligen in en kommentar om årets mest uppmärksammade rättsfall: “Det här kanske inte uppskattas av vissa, men jag var en av de som gladdes över domen i Pirate Bay-målet.”

Delar av publiken jublade, men vi var flera som tittade förvånat på varandra.

Är det lämpligt att en minister uttalar sig om huruvida domar är bra eller dåliga? Är det lämpligt att göra det i ett fall som har överklagats av båda parter och snart tas upp i en ny instans? Och inte minst – är det lämpligt när det aktuella domslutet snart kan komma att ogiltigförklaras på grund av en jävssituation? Jag är minst sagt tveksam.

Uppdatering: Marie Demker drar en parallell till Maud Olofssons kommentarer om de så kallade Stureplansprofilerna och 11 Kap, 7§ i regeringsformen: “Ingen myndighet […] får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild […] eller som rör tillämpning av lag.”

Det låter U2, svensk pop och stundtals ganska smörigt. Men resultatet blir likväl riktigt lyckat. Timo Räisänen lämnade Håkan Hellström för att gå vidare mot egna stordåd och nu verkar det som att Simon Ljungman är på väg att brejka på egen hand. Eller på egen hand är kanske att ta i, men tillsammans med sitt sidoprojekt SeLest. Videon till SeLests Född den 4 juli finns nu att tillgå här.

I pressmeddelandet skriver Simon själv:

Jag växte upp med min 3 år äldre bror. Han lärde mig allt om livet; hur man går, hur man slår till bollen med vristen, hur man spelar gitarr och hur man behåller sina vänner.

23-år ung omkom han i en olycka. Sorgen efter honom är oändlig. Jag undrar ofta vad vi hade valt att göra om vi åter fick en stund öga mot öga.

Den här låten är en hyllning till en okrönt punkrock konung född den 4 Juli som är och förblir min storebror.

/Simon Ljungman Maj-2009

Det gick rykte om att Timo alltid strippade på sina konserter…det fick vi inte se röken av…nöjer mig med detta en stund. =)

Skivbolag har (i vissa fall med rätta) fått agera spottkopp inom musikvärlden de senaste åren. Inte ens när bolag går i konkurs väcks någon som helst sympati. De är den stora stygga vargen som frustar och pustar sönder de stackars konsumenternas hus. Det är bara titta på alla se statistiska undersökningar som återfinns i medierna där allmänhetens sympatier åskådliggörs med färgglada staplar. Jag har hittills aldrig sett någon undersökning där skivbolagen får något vidare stöd.

Därför ska jag ta tillfället i akt och hylla Sveriges intressantaste skivbolag, Razzia Records. De förfogar över ett gäng artister som nästan samtliga känns intressanta. Nu är det Adaim Dymott som fångar mitt intresse. Ända sedan jag såg hennes musikvideo “Miss you” (där såväl Tomas Rusiak som före detta Kent-gitarristen Harri Mänty stoltserade) har jag varit knockad av den hårda men samtidigt melodiösa rockmusiken. Nu finns även hennes självbetitlade debutalbum tillgängligt på Spotify.

Även They Live by Night återfinns på Razzia. Bandet, som med “Ctrl+Alt+Delete my heart” redan lagt beslag på utmärkelsen “årets låtnamn”. Hello Saferide/Säkert!, Timo Räisänen, Maia Hirasawa, I are Droid, Niccokick och David Sandström Overdrive är alla band som Razzia knytit till sig genom åren. Inte illa.

Och om jag ska ge er en anledning att lita på mig, lyssna då på deras egna samlingsskiva “There’s a Razzia going on, vol.1“. Där finns en del okänt material från kända artister. Säkert!’s “Det var tre månader sen idag” är bara den värd allt beröm den kan få. Varje gång jag lyssnar till den funderar jag över varför det inte finns mer dragspel i svensk popmusik.

Och ja, det är sådana frågor som rör sig i mitt huvud. Världsfred och finanskriser får helt enkelt inte plats.

Idag firar vi åttonde mars på skolan. Kan tyckas att vi är ute i god tid med högtidsdagen i sig infaller ju int förrens på söndag. Vi har sjungit sånger och ätit gratist mat. Lite föreläsningar och filmvisningar har också ägt rum med jag dedikerade min dyrbara tid åt att kolla på när andra, kreativa männsker gjorde banderoller. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag inte jobbar på söndag så att jag får gå i tåg och grejer.

På tal om något helt annat hade jag en fantastiskt fin första dejt med Maria i onsdags. Eller, det hade varit freakin’ amazing första dejt-material om vi hade varit intresserade av varandra i den bemärkelsen. Vi var på Storan och tittade på Timo Räisänen. Eftersom att vi är lite coolare, lite bättre och lite viktigare än andra delar av befolkningen så fick vi en egen balkong. (En annan teori är att dom inte visste var vi skulle få plats så de löste problemet genom att skyffla undan oss på första, bästa, tomma ställe.) Vi njöt i vilket fall av en fantastiskt, fantastiskt vacker konsert av en relativt liten man med en desto större röst. Goosebumps och hela kalaset! Eftersom att vi inte såg till någon annan del av publiken kändes det som att det bara var vi där, vi och kvinnan som satt någonstans längre ner och skrattade högt åt allt som sas. Det var jäkligt hångelvänligt så jag önskar lite att det var en första dejt.

Jag snodde en bild av rockfoto för att sätta lite färg på inlägget.

Så igår fick vi äntligen se Timo Räisänen live. Jag är totalt förälskad! De flesta är alltid snäppet bättre när man ser dom live, men sen finns det dom som totalt förför sin publik, det gör Timo. Dock så önskade vi att han skulle avsluta med samma sång som han inledde med, men vi fick nöja oss med det. 

När det var slut begav vi oss till Metro på Möllan, en av de absolut mysigaste och mest inspirerande pubar som finns. Också gjorde vi oss en ny bekantskap som hade fruktansvärt mycket att berätta trots sin ringa ålder. En väldigt intressant person. För vissa mer än för andra

I övrigt så står livet lite på paus just nu, för att citera en nyvunnen vän. Som tydligen är mer poetisk än vad han själv har en aning om. Livet står på paus av den anledning att jag snart är ensamstående mamma på riktigt. Lådor och möbler försvinner i helgen, det ska bli himla skönt. Missförstå mig rätt men nu väntar jag bara på att skapa mitt eget liv. Så på måndag, om jag har tur, är detta bara mitt hem…och barnens förstås. 

Så nu kommer det igång igen, snart börjar jag pladdra en massa. Ska genast sluta innan ni tröttnar på det. 

Fredagen den trettonde var inte otursam, snarare det motsatta. Väckarklockan ringde inte klockan sex, som vanligt, då jag hade sovmorgon till klockan elva och endast två riktiga lektioner framför mig. Först historia sedan idrott med HLR. Därefter en individuell uppsjungning för körläraren, vilken gick förvånansvärt bra. När jag skriver detta förefaller resten av fredagen täckt av en dimma.

Lördagen den fjortonde fick jag återigen ge efter för ett av mina infall. Den här gången att åka skidor i den skånska snön. Jag begav mig mot mina farföräldrars hem för att låna skidor och backar.
Senare på kvällen skulle vi till våra vänner Anette och Fredrik för att fira jul, då julfirandet, pga olika missöden, blivit uppskjutet. På vägen dit hämtade vi fem pizzor, varav en pizzabagaren glömde ta betalt för, och tre semlor. Hemifrån hade vi även vanlig ris à la malta och vegansk ris à la malta. Kvällens höjdpunkt var inte julklapparna, även om mina biljetter till Judas Priest dagen efter Timo var trevliga, utan skratten när vi insåg att vi f a k t i s k t FROSSADE! Då erbjöd någon mig en “tiny mint”, men då jag sett “Meningen med livet“, valde jag att avstå.

Söndagen den femtonde  började med ett två timmars yogapass på Mudita, efter vilket jag tog en promenad i väntan på bussen hem. Efter gröt och lite avslappning, tog min fader och jag två par skidor, stavar och farföräldrar med oss upp till Brösarps norra backar. Där åkte vi på längden i den vackra skogen. Så mycket frisk luft hade mina lungor aldrig förr fått i sig på en dag! Därefter bakade jag bröd i vår vedeldade spis och lagade en ljuvlig linsgryta med spenat.

Måndagen den sextonde spenderades i Lund med Fredrik. Vi ville laga trerätters och åkte ut till Nova för att inhandla råvaror och nya kalsonger gjorda av indierdödande bomull. Min förkylning som retat mig under helgen gjorde sig hörd och tröttheten var odöljbar. Men innan min person for till Lund bytte jag glasögon och klippte mig i världsmetropolen Tomelilla.

Er Mattias Carlberg

Dagens låt: Timo Räisänen – About you now

Ja, idag så var det ju då dags att besöka tandregleringen! Det var inte alls roligt faktiskt. Det hela började med att jag och min mamma kom in där och då fick man ta på sig sådana dära fula blåa platspåsar på skorna för att det inte skulle bli smutsigt inne i själva ta kort, röntgen och sätta dit tandställnings salarna. Först skulle dom ta kort på mina tänder så jag fick en spegel inkörd i munnen som var typ 1 dm bred samtidigt som jag skulle hålla i två plast grejer så att munnen skulle bli uppbänd. Efter den underhållande fotograferingen var det då dags för röntgenbilder. I den första maskinen så fick jag bita på en pinne samtidigt som mitt huvud blev fastspänt i plastgrejjer som gick runt hela huvudet. Det kändes ungefär som att sitta fast i något torteringsverktyg. Till sist så var det dags för avgjutning så jag fick en metallgrej med geggig sörja inkörd i munnen, två gånger! Hon frågade om jag kunde andas genom näsan, jag undrade om jag egentligen hade något val. Svaret är nej.

Nu tryckte jag precis in playa del sol i dvden och tänkte sitta och blega på det fram tills jag känner att jag behöver öva på engelska läxan!

Känner du dig inte tillräckligt indie? Är du en smygpuffare? Eller har du bara riktigt dålig humor?

Då ska du köpa t-tröjan som Timo Räisänen ratade, till favör för en taskigt handskriven kopia. I min sprillans nya affär på Cafépress är den tillgänglig, enbart i sämsta möjliga tröjkvalité (för högsta möjliga autencitet), under en begränsad tid (till dess att Kleerup stämmer arslet av mig).

Alla intäkter från försäljningen av denna fräcka och originella (nåja) t-tröja går oavkortat till KRIS. Helt seriöst.

Dagen tillbringas på soffan insupandes diverse serier och filmer. Sen är det ju final i Handbolls-VM att glutta på lite senare. Vilken jäkla höjdardag. Ett besök till Domus ska väl hinnas med det också. Och då får jag ju dagens dos av frisk luft. Så då behöver inte mamma oroa sig. 

Fan, i bakgrunden nu står TV:n på och där visas körslaget. Slakt. Slakt är ordet. Det är nämligen det som de gjorde på The White Stripes – Seven Nation Army. Den ända som höll måttet var Timo Räisänen.

I fredags sjöng Timo Räisänen en grym version av Radioheads “Creep” men vad jag tycker att många missar är att han SJÖNG den och inte gjorde den. Det är programmets kapellmästare Håkan Glänte som är den som bör äras enligt mig!
Leve Håkan: Hurra, hurra, hurra!

Helt sanslöst vad man kan shoppa billigt till små bebistöser. Idag hittade jag en ursöt klänning som min flicka ska ha på dopet nästa söndag, en tuff röd kjol och en bedårande liten vintervit kofta för 94 kronor!!! Jag säger bara 94 kronor!!!
Love it! =)

Timo Räisänen är en sjuhelvetes musiker. Älskar hans röst och hans lidelse i sina låtar. Han gör musik med passion och full kraft. Har långt ifrån lyssnat på allt men det jag hört hitills gillar jag skarpt, så nu är det inte bara Mark Kozelek som nått mitt hjärta.